Fortsättning på födelsedagen…

Efter morgonens firande och paketöppning bevarades den soliga, lyckliga stämningen här hemma.
Jag kan absolut leva mig in i Hedvigs lycka, hennes förväntan, hennes tindrande ögon för det är stort att fylla år när man är liten! Jag får erkänna att jag faktiskt fortfarande tycker det är lite spännande och lite speciellt att fylla år (även om just åren man fyller numer inte behöver pratas så mycket om…) men jag kan sakna den där extra speciella känslan jag hade som barn! Himmel, jag längtade hela långa året efter just födelsedagen och när den kom, ja det går inte riktigt att beskriva. Å andra sidan vet nog alla precis vad jag menar…?

Liten H klädde sig fin efter frukosten och var mycket bestämd på att håret skulle vara utsläppt just idag! Det hör inte till vanligheterna eftersom jag tycker att hela håret blir fullt av diverse märkliga saker; mat, snor och annat obestämbart. Jag vet ju att hon känner sig fin i utsläppt hår och jag vet att hon gärna, gärna vill ha likadant hår som storasyster Ebba så ja, vid vissa tillfällen ”får” hon ha håret utsläppt!

6-årsdagen är absolut ett sådant tillfälle!

Det hände sig dock att lilla H var klädd och redo för kalas redan vid tiotiden och gästerna var bjudna först till klockan två… Vad gör man då? Tja… vi spelade DS, vi sjöng i mikrofonen och vi åkte till torget för att hämta tårtan. På torget syntes det lång väg att dagen i fråga var speciell för Hedvig! Hon liksom ”skötte sig” hela tiden!!! Inte så mycket som ett enda ilsket pip åt mig! Hedvig höll mig handen, skuttade och hoppade och varje gång våra blickar möttes så fick jag ett soligt leende och glittrande ögon emot mig! Underbart!

♥

Vi stegade in på Gretas konditori, jag tog en kölapp och inordnade mig i kön medan Hedvig glatt tjoade:

– Heej!!! Jag kall köpa en Spidermantårta! Jag fyllel ål idag! Ses ål!

De andra kunderna på Gretas konditori skrattade med Hedvig och när expediten lyfte på locket på tårtkartongen för att visa henne tårtan, ja då  sa Hedvig:

– Kom! Kom allihop! Se min tårta!!!

Tårtan var både ”god och cool” enligt liten H och hennes gäster…

Lite senare samma dag kom Hedvigs nyfunna kompis Viktor! Vi träffades i somras då vi var ute med båten och sedan dess pratar hon om Viktor var och varannan dag! Hedvig har vetat om ett par veckor att Viktor faktiskt skulle komma till hennes födelsedag och till hennes barnkalas och tro mig, vi har gått igenom löftet om Viktors visit varje dag! I mitt stilla sinne har jag undrat exakt hur stor katastrofen för Hedvig skulle bli om Viktor plötsligt inte skulle kunna komma… Typiskt mig, att ta ut alla eventeulla katastrofer i förväg i tron om att smällen då skall bli mindre eller något åt det hållet! Jag får nog jobba lite på den sidan av mig själv, de flesta katastrofer inträffar ju inte och då är det mycket energi som gått åt i onödan!

Hur som helst så kom efterlängade Viktor och både Hedvigs pappa och jag är eniga om att det är sällan vi sett Hedvig leka så otroligt bra med någon! Visst finns det andra, det finns finfina lilla Max, det finns Felix x 2 men oftast ser vi att Hedvig eller lekkamraten tröttnar och inte har kul fullt ut liksom. Ofta ser vi också att både Hedvig och lekkamraten har kul, men på olika håll. De leker kanske i samma rum men leker helt olika lekar och även om Hedvig säkert har kul ändå så gör det lite ont att se tycker jag…

I lördags eftermiddag/kväll lekte lilla H och Viktor oavbrutet! De hoppade studsmatta säkert en timma i sträck och de bara skrattade! De lekte inomhus med ballonger och ”smulmälla” (flugsmälla) och skrattade lika mycket då. När tröttheten tog överhanden kröp de upp i soffan, åt popcorn och tittade på film tillsammans!

På söndagen under barnkalaset ropade Viktor plötsligt på mig och sa:

– Jessica, ta bort de andra gästerna! Ta bort dem så det bara är Hedvig och jag!

Njaaa, så kan man ju kanske inte göra förstås men budskapet i vad han sade värmde mitt hjärta oerhört!

♥

Dagen D…

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade år…

Den efterlängde 6-årsdagen infann sig till slut! Efter otroligt lång väntan men ändock..

Lilla H har en benägenhet att komma insläntrande till sin mamma och pappa varje natt, precis varje natt, så också natten till själva födelsedagen. Som alltid vaknade Hedvig tidigt och som alltid satte hon sig upp nästan innan hon vaknat och som alltid sa hon:

– Go´mollon mamma, sovit höönt?

Jag viskade att det hade jag, hade hon? Jo, hon hade sovit skönt och då viskade jag ett ”Grattis på födelsedagen…” till henne och det var som att trycka på en knapp med texten ”on” på. Liten H tittade en sekund på mig och sedan skrek hon:

– Jaaa! Mamma hyyynda dig! Väck Ebba, Ludde o Gustav!
Pappa!!! Kom då! Du ska hunga föl mig!!!

Sedan blev det bråttom tillbaka in i Hedvigs eget rum, ner i sängen, jag stoppade om henne och hon sade till mig att gå ut och stänga dörren för nu skulle hon minsann ligga där och vänta på att vi skulle komma och sjunga allihop!

Sagt och gjort, vi väckte syskonen, fixade frukostbrickan och ja, innan alla var uppe och på plats utanför dörren tror jag att tjugo minuter hade passerat men inifrån Hedvigs rum hördes inte ett pip! Så tog vi ton, öppnade dörren och där låg lilla H i sängen, händerna knäppta på täcket och hon låg still och bara småskrattade under hela födelsedagssången! Efter hurrandet satte hon sig blixtsnabbt upp i sängen och sedan skedde en paketöppning i raketfart vill jag lova! Där fanns ett efterlängtat DS, där fanns lika efterlängtade Spiderman-saker (inte så noga vad enligt önskelistan, bara det är någon ”sak” med Spiderman på), där fanns en också efterlängtad mikrofon och lite annat smått och gott!

Lyckan var total för stora lilla 6-åringen denna lördagsmorgon!

♥

Psst…

… gissa vem som fyller år imorgon…?

Det gör jag!!!

Jag är laddad till max!!!
Mamma tyckte att jag laddade inför min femårsdag men akta er vad jag har laddat nu!
Jag har fått kort med posten och jag har fått två paket med posten idag ifrån mina kompisar Clara, Max och Ture!!! Men jag fick inte öppna dem… Mamma sade att jag måste vänta tills imorgon…

Min önskelista är lång och dyr säger mamma, men jag förstår inte vad hon menar…!? Vad då lång? Klart den blir lång! Jag önskar mig ju allt i hela leksaksaffären!!! Dyr…!? Pengar är värdsliga ting tycker jag, fem kronor kostar allt säger jag fast mamma säger att det inte är riktigt sant… So what!

I morgon kommer mormor & morfar, farmor, moster & kusin, annan kusin och en faster! Det skall bli kul och senare framåt kvällen kommer min nyfunna kompis Viktor och hans mamma och pappa! Mamma har lovat att Viktor och jag skall få köttbullar, potatis, sås och lingon till middag imorgon, det är det bästa jag vet!

Jag skall snart försöka sova, fast jag är så laddad…

Puss & kram

Liten H

Underbara, ljuvliga lilla H…

Idag har varit en av de där alldeles fantastiska lediga onsdagarna, fast det är torsdag jag vet…

Lilla H och jag är lediga tillsammans på onsdagar och länge var den dagen den bästa dagen i veckan, framför allt för mig! Åh, vad jag har njutit av denna extra lediga dag tillsammans med Hedvig. Vi har tagit dagen som den kommer, gått till lekplatsen om vi känt för det, gått till skogen om vi känt för det, eller tagit fika med till berget och tittat på kossorna, vi har åkt till biblioteket om vi fått lust och ja, helt enkelt bara varit.

För något år sedan hände något med våra lediga onsdagar. Plötsligt var de inte fullt lika harmoniska och mysiga längre. Kunde vara, absolut, men inte med säkerhet liksom. Lilla H som jag då började kalla för lilla monstret blev som förbytt… Häftigt humör har hon alltid haft och min omgivning hävdar att de sett samma ilskna humör, samma ilskna stampningar med de små fötterna, samma svarta blick fast då på tidigt 70-tal… så hon har det väl i generna mitt lilla monster!

Hur som helst så är det inte alls säkert på onsdag morgon att Hedvig vill vara ledig! Lika ofta som hon numer är nöjd över att vara ledig, lika ofta bryter hon ihop redan då hon satt sig upp i sängen och frågat:

-Heddig gå dagis?

och då fått svaret:

– Nej lilla gumman, det är onsdag idag, den vita dagen. Vi är lediga idag!

-Nej, jag vill inte!!!!

 skriker den då mycket besvikna och ilskna lilla trollungen. Nu brukar en sådan katastrofmorgon lyckligtvis inte leda till att  hela dagen blir katastrof men vi blir ofta osams 200 gånger en sådan dag och det är lite ledsamt… Naturligtvis leder det till att jag tvivlar på hur kul hon egentligen har med mig, lilla H, och naturligvis präglas även mitt humör av hennes. Jag brukar försöka rabbla som ett mantra för mig själv att det ÄR bra att hon har temperament, det ÄR bra att hon inte är passiv, det ÄR bra att hon vet vad hon vill OCH tar egna initiativ – Hedvig är tvärtom de flesta fördomar om hur ”man är” om man har Downs syndrom och DET är bra, DET är en knäpp på näsan åt vissa… Hur ÄR man om man inte har Downs syndrom förresten…?

Men så kommer då emellanåt en ledig dag som denna! Som jag lever länge på! Som gör att jag inte vill byta bort vår lediga dag mot något i hela världen!

Vår lediga onsdag byttes till ledig torsdag eftersom Hedvig skulle till NÄL för kontroll av hörseln. Lite spännande tyckte hon att det skulle bli att åka till ”örondoktorn”, i alla fall efter försäkran om att en örondoktor inte gör något som gör ont. Lilla H vaknade som en solstråle i morse, jätteglad över en ledig dag tillsammans med mig och jätteglad över att få åka till örondoktorn.

Morgonen här hemma präglades av hennes soliga humör! Allt gröt åts upp i ett nafs, kläder på – inga problem! Vi sjöng i bilen till Näl, hon höll till och med i handen på den farliga parkeringen (något vi annars ofta blir osams om), och ja, allt flöt på. Vi kom lite tidigt och väl inne i huvudentrén frågar Hedvig:

– Vi kanske kan köpa glass mamma? Snälla…

Så det gjorde vi. Vi åt vår glass och småpratade och hade helt enkelt så trevligt! Inne hos doktorn var lilla H en mycket exemplarisk patient, svarade artigt och korrekt på alla frågor och skojade lite med alla hon mötte. Inte ens väntrummets leksaker vände hon upp och ner! Nej då, vi satt fint Hedvig och jag, på varsin stol och spelade Fia med knuff! Det har vi aldrig spelat förut och det gick bra! Vi nöjde oss med att gå runt med varsin pjäs i taget förvisso men regler är väl till för att brytas!? Vi fick i alla fall slå tärningen en gång till om vi hade fått en sex och Hedvig vann!

Efter läkarbesök genomförde vi ett utlovat Mc Donald´s besök, även detta var så trevligt! Maten slank ner under småprat, Hedvig fick ballong och protesterade inte ens då vi skulle gå därifrån. Jag fick plötsligt ett infall att se om vi kunde få en klipptid till Hedvig. Vid sådana plötsliga idéer från mitt håll kan det bli tvärnej ifrån damen i fråga men inte idag! Nej då, hon var helt med på noterna och ja, Hedvig blev klippt, hon valde bort att sitta i bilen idag och satte sig i vanlig stol eftersom hon är så stor nu tyckte hon.

Innan vi åkte hem skulle vi inom Ica och dessutom handla massor till helgens kalas. Ica är inte något som liten H uppskattar (vem gör det?) men idag så var även det helt ok. Snopen, men trallande, styrde jag kundvagnen genom Icas gångar i rasande fart av rädsla att monstret kanske skulle ta överhanden ändå…?

Men inget monster här inte! Inte på hela dagen!

Jag har varit ledig tillsammans med 104 cm solstråle idag och inget i världen kan idag få mig att vilja vara utan min lediga dag tillsammans med världens bästa Hedvig!

♥

Ett armband fyllt av kärlek…

Visst är det märkligt det där med kärlek?
Vart kärleken finns, hur den yttrar sig, när den yttrar sig och hur den alltid, alltid ger en klump i halsen! Åtminstone på mig…

När jag väntade mitt första barn var jag helt förälskad i denna lilla varelse redan då jag förstod på graviditetstestet att hon/han fanns därinne. Jag var också helt övertygad om att jag resten av mitt liv skulle känna villkorslös kärlek för detta barn och alla mina eventuella efterföljande barn. Inget konstigt med det, jag tror att de flesta känner igen sig.

Vad jag inte var beredd på var att klumpen i halsen och tårarna bakom ögonlocken skulle vara så närvarande så ofta… Jämt liksom!

T ex alla dessa Luciatåg man varit på sedan barnens första år på dagis. Vi pratar inte vackra luciatåg med skridande Lucior och tärnor, vi pratar Lucior som inte törs sjunga, vars kinder lyser i en märklig färg eftersom de flesta tärnljusen befinner sig inne i munnen, små tärnor, tomtar och stjärngossar som gråter och förtvivlat letar efter mamma och pappa – Herre Gud det är ju helt mörkt dessutom!

Vid samtliga Luciatåg har jag svalt och svalt och försökt dölja mina blanka ögon för resten av föräldrarna…

Eller som exempel när mina barn lärt sig spelat blockflöjt och plötsligt skall uppträda för halva skolan fast de fortfarande har svårt att hålla tonerna en hel låt! Då har jag stått där, så stolt, med en klump i halsen och tårar bakom ögonlocken och hela mitt hjärta bara svämmar över av kärlek till just mina fina barn!

I måndags hände det igen! Kärleken överraskade mig totalt då jag kom till dagis för att hämta lilla H. Hon var ute och cyklade och blev jätteglad då jag kom. Hon hade dock inte tid att krama mig utan pratade och tecknade hej vilt:

– Nej, vänta mamma! Stopp! Jag hal gjort en glej till dig! Mamma blil tätteglad!!!

Sedan sprang liten H tvärs över dagisgården, in på sin avdelning och klättrade (!!!) upp i facket där hon har sina saker och där, i en liten klädnypa, hänger världens vackraste pärlade armband! Lilla H har gjort det till mig så att jag skall bli ”tätteglad” och jag känner hur klumpen och tårarna infinner sig igen….

Blinkar bort tårarna och undrar lite för mig själv om fröknarna ser detta allt som oftast eller om jag är lite pinsam nu…? Mina stora barn tycker att jag är pinsam när jag blir tårögd för sådana saker, det vet jag ju men jag tänker att de förstår när de själva får små barn en dag, så det så!

Hedvig bubblar och pratar och är minst lika glad som jag över armbandet! Vi går båda två med lätta, lyckliga steg ifrån dagis och jag känner intensivt att bådas våra hjärtan är till bredden fyllda med kärlek… Det är härligt!

♥

Efterlängtad säsongsstart

Äntligen har träningen börjat igen!

Det har varit en lång väntan sedan midsommar då fotbollsträningarna tog sommaruppehåll men nu så!
Hedvig har laddat inför kvällens träning i säkert en vecka. Klart och tydligt deklarerat att det minsann skall gå till som i våras; med samma vattenflaska varje gång, alltid banan i bilen på väg hem, sedan dusch, kvällsmat i form av mjölk och smörgås och därefter läggdags. Det där med kvällsmaten efter fotbollsträningen tycks vara av stor vikt för lilla H. Kanske för att hon annars inte äter kvällsmat, hon äter middag kl sex och sedan blir det inte mer innan läggdags… Kanske är kvällsmaten förenad med lite lyx för en sådan matglad liten dam?!

Redan i morse babblade Hedvig om träningen ”klockan ses” (klockan sex), på dagis har hon glatt pratat om sin stundande träning. Aldrig är det så lätt att äta upp sin mat och byta om som när det är fotbollsträning på gång. Humöret har varit på topp hela eftermiddagen och om det var på väg att dala för en sekund kunde jag bara påminna henne om kvällens träning så sken hon som en sol igen! Nästan så jag skulle kunna tänka mig en fotbollsträning varje kväll bara för att hålla humöret på topp liksom!

EN förändring skedde dock på litens eget initiativ; hon bytte vattenflaska! Flaskan med Nicke Nyfiken som varit så viktig ersattes plötsligt av en cool mugg med Woody & Buzz från filmen Toy Story! Storasyster Ebba var på bio igår och fin som hon är valde hon givetvis att köpa sin Fanta i en Toy Story mugg för att sedan skänka den till Hedvig ♥

Nu är en mugg inte jordens bästa vattenflaska MEN allt går bara man vill och man måste välja sina strider. I övrigt var träningen precis som vanligt. Med det menas att Hedvig glatt är med på uppvärmningen, tycker sedan det är jobbigt att stå i kö för att lägga en straff men ok, en straff då… När det är dags för kö igen för ny straff då ger liten H helt sonika upp.

– Jag passar till min mamma istället! Jag väntar på match…

Så Hedvig och jag passar vid sidan om kön och straffläggningen. Tränare H och K försöker ivrigt få med lilla H genom att locka med mål etc men nej! Hedvig vägrar, hon väntar ju på matchen..

När matchen så är i full gång är det väldigt viktigt för Hedvig att hon får vara med i det gröna laget. Eller, rättare sagt är det väldigt viktigt att hon får en grön tröja på sig (laget i sig är inte noga alls). Det lyckades hon, som alltid, att få idag också. På något vis blir det oftast som hon vill kan jag tycka, hmm…

Så tar matchen fart och Hedvig, minst, kortast och yngst av alla, kämpar på, jagar bollen, ger sig på de stora grabbarna och jag hejar på, ibland med hjärtat i halsgropen men i alla fall. Hon är en riktig liten kämpe lilla H! När hon lyckas få bollen drar hon iväg ett skott efter förmåga, rakt fram! Alltid rakt fram, oavsett vart hennes lag skall göra mål så går skottet alltid rakt fram. Nu är inte detta unikt för Hedvig i laget, de flesta av lagkamraterna gör likadant utom en och annan duktig briljerande stjärna som istället kämpar med att ha tålamod med alla dessa som springer med bollen åt fel håll och till och med ibland gör mål i fel mål! Heja hela coola laget säger jag!

Så blir det plötsligt mål! De flesta i laget jublar, de flesta i det andra laget surar, men inte Hedvig! Hon varker jublar eller surar – hon bryter ihop! Fullständigt! Först förstår jag ingenting men när detta sker vid varje mål känner jag att jag får gå och kolla läget lite med henne.

– Varför blir du ledsen, arg och bryter ihop sådär? undrar jag.

– Det blir måååååååååål, säger Hedvig samtidigt som hon hulkar och gråter.

– Ja men det är ju kanon menar jag. Ditt lag leder ju med flera mål, ni kommer säkert att vinna!!!

– Neeej, gråter hon, det blir mål – då är matchen slut säger hon samtidigt som ”brytihopandet” tar sig oanade proportioner.

Men åh! Det är så hon tror, liten H! Att när det blir mål är matchen slut… Inte konstigt då att hon bryter ihop när hon längtat hela sommaren efter en riktig träningsmatch! Efter mycket förklarande och försäkrande om att matchen inte är slut så är hon på bollen som en igel igen. Jag väntar spänt på nästa mål, eller på reaktionen på nästa mål menar jag. Målet kommer, Hedvig slänger sig nästan ner på gräset. men bara nästan, hejdar sig, tittar på mig och ropar:

– Mamma, det blir mååål…. Matchen är inte slut???

– Nej, säger jag, matchen fortsätter nu. På bollen Hedvig!

Hedvig är på bollen igen och hon är glad och nöjd! Vid nästa mål får jag samma fråga och jag ger henne samma svar och ja, livet är ok igen…

Hedvig springer och springer och av den lägre muskeltonusen märks ingenting. Svetten dryper om henne precis som det ska med en riktig fotbollsspelare. Så plötsligt tar matchen slut, det är dags för en avslutande straff och därefter skall Hedvig lämna ifrån sig sin matchtröja och tacka för idag… Trodde de ja´! Det går inte för nu bryter liten H ihop igen, hon är så arg, hon är så ledsen och hon är så slut av en timmes springande att hon inte ens förmår att riktigt uppskatta målet hon faktiskt lade på straffen. Hedvig vill bli buren till bilen, hon vill äta sin banan och hon vill åka hem – precis enligt ”rutinerna”.

Väl hemma vill hon duscha, dricka sin mjölk, ta ett bett på smörgåsen – magen är nog ganska mätt efter bananen med kvällsmaten hör ju till – och sedan vill Hedvig sooooova!

Liten H somnade så lycklig och så trött!

♥

Happy Feet

Lilla H fick låna en film av sina kusiner i somras. Jag hade hört att filmen skulle vara fin men tänkte i mitt stilla sinne att det nog dröjer innan vi får se den, Hedvig är inte mycket för nytt om man så säger. Vad gäller filmer har det i och för sig skett en förändring till övriga familjens stora glädje. Det var FAKTISKT lite tjatigt då vi först tittade/lyssnade på Pippi Långstrump i två år för att därefter titta/lyssna på Emil i Lönneberga i två år! Helst samma Pippi-film och samma Emil-film dessutom. Men något har hänt under det sista året och vi tittar/lyssnar numer på allt ifrån Rasmus på Luffen, Teckensång, Mamma Mu, Anki och Pytte till Robotar och Toy Story, för att nämna några. Kanske är det ändå så att insikten har kommit till liten H om att nytt inte behöver vara svårt, jobbigt och trist? Den nya filmen hon fick låna mottogs nämligen med full nyfikenhet och glädje!

Filmen heter Happy Feet och är en film som gått mig helt förbi, jag har aldrig sett den tidigare. Så en regnig dag när vi var med båten i Varberg satte jag mig och tittade på Happy Feet tillsammans med Hedvig.

Jag blev helt betagen!!!

En underbart söt film med en sensmoral utöver det vanliga! Den handlar om en liten kejsarpingvin som heter Mummel. Kejsarpingviner föds till att sjunga, alla utom Mummel som faktiskt inte kan hålla en ton rätt i munnen. Kejsarpingviner väljer sin egen hjärtesång som de sjunger om och om igen och det är genom sin hjärtesång de finner sin livskamrat… Hur skall då Mummel kunna finna en livskamrat när han inte har någon hjärtesång?

När lille Mummel föds kan han förvisso inte sjunga som de andra, men han kan dansa! Oj, vad han kan dansa och steppa! De andra kejsarpingvinerna blir förfärade, ett så o-pingvinskt beteende kan de verkligen inte förstå och än mindre acceptera. När de frågar Mummel varför han rör sin kropp så konstigt svarar han:

– För att kroppen är glad!

De andra pingvinerna nöjer sig inte utan frågar vidare varför han gör så konstigt med sina fötter?

– Fötterna är också glada! svarar Mummel

Men ett så annorlunda beteende är verkligen helt oacceptabelt hos de andra kejsarpingvinerna och de bestämmer sig för att sparka ut Mummel från flocken. Livet blir en tuff prövning för Mummel och utan att avslöja för mycket av filmen kan jag berätta att han får sin revansch. Det tar tid, det gör ont men det stärker Mummel och för honom till insikten att bara man är sann mot sig själv kan man göra nästan vad som helst i världen!

Jag blev träffad och tagen av filmen, någon liten sorgetår och någon liten glädjetår och en stor klump i halsen hann jag också med. Det är ju precis så här det är i livet! Faller man inte inom ramen för vad andra tycker är ”normalt” ja, då är man inte helt accepterad. Med lilla H:s extra lilla kromosom vet jag vad jag pratar om… Hon fyller sex år om några dagar och jag har redan under dessa år sett vad människor accepterar och framför allt vad de inte accepterar. Vilket beteende som anses ”normalt” respektive ”onormalt” etc. Och nej, barn är INTE värst i att sätta upp dessa obehagliga ramar. Barn är nyfikna men fulla av acceptans, vuxna människor däremot…

Varför kan inte alla människor få vara bara som de är utan att folk dömer och fördömer?
Varför måste alla vara stöpta i samma form för att vara accepterade?
Vem har rätten att tala om för någon att denne inte är normal?

Kopplingen mellan Mummel och Hedvig gjorde ont i hjärtat, men den stärkte mig också. Kan Mummel så kan Hedvig tänker jag. Mummel kunde inte sjunga som de andra, men han kunde dansa och glädja alla i sin omgivning med det – fast först efter det att han blivit accepterad. Hedvig kan inte allt som andra sexåringar kan och hon kommer kanske inte kunna lära sig allt som du och jag kan, MEN hon kan mycket annat och kan framför allt glädja sin omgivning med hela sitt kloka lilla JAG – och hur många av oss kan skryta med det…?

Var rädda om alla runt omkring er – och se filmen…

♥

Precis som vanligt…

Så!
Då var vi tillbaka till ordningen igen!

Nästan i alla fall, de stora barnen har sommarlov en vecka till men vi andra… Det vill säga Hedvig, Hedvigs pappa och jag, vi är tillbaka i vardagen igen!

Det låter som om jag beklagar mig men nej då! Inte alls faktiskt! Jag lever efter parollen att vi människor är i stort behov av rutiner och struktur. Jag är det åtminstone…

Missförstå mig inte, jag älskar ledighet och semester, samvaro med hela familjen samtidigit etc, men för att uppskatta det behövs också vardagen enligt mig. Jag tyckte det var jätteskönt i morse när allt var som vanligt; Lilla H och jag satt i soffan och tittade en stund på barnkanalen, Hedvig drack varm mjölk och jag drack kaffe (som nu plötsligt fanns färdigt igen då jag vaknade eftersom min man går upp tidigare och brygger massor med kaffe som han vet att jag vill ha), vi småpratade och myste lite. Sedan gjorde jag, precis som vanligt, mannagrynsgröt till Hedvig och medan den svalnade tog jag en dusch precis som vanligt. Därefter åt Hedvig sin mannagrynsgröt med tillhörande äpplemos, jag åt min fil och drack mer kaffe, precis som vanligt. (Denna mannagrynsgröt kan driva mig till vansinne annars, Hedvig vägrar nämligen att äta den själv!!! Hon äter allt annat själv och jag har inte en chans att hjälpa till men just denna mannagrynsgröt… nej hon vägrar, hon vill bli matad annars får det vara! Varför liksom?! Det är en gåta för mig men vi har gjort en deal Hedvig och jag; när hon fyller sex år DÅ skall hon börja äta sin mannagrynsgröt själv! Jag undrar i mitt stilla sinne om hon kommer hålla sin del av dealen…)

Därefter hade vi den vanliga konflikten då det är dags att bryta lek och/eller tv för att klä på sig och borsta tänderna. Just den här ständigt konflikten brukar kunna få mig lätt ur balans men icke, inte en dag som denna! Jag kände mig lätt i sinnet denna morgon…

 Då det sedan var dags att gå till dagis var lilla H som en solstråle igen, precis som vanligt. Hon tog stolt sin nytillverkade ”Sommarbok” och packade ner i ryggsäcken. Den var otroligt viktig just denna första dag efter långt sommarlov! Den blev färdig igår kväll och är läst många gånger redan! Hedvig har bestämt sagt till mig att hon måste ha den med till dagis och sedan har hon rabblat de efterlängtade fyra fröknarnas namn samt berättat att de skall läsa den med henne och alla kompisar kan också vara med… Tänk, när jag inser betydelsen av boken för lilla H då känns varje minut jag lagt ner på den värd miljoner!

Vi hade en liten konflikt i garaget också, eller nej förresten, inte konflikt, mer ett litet meningsutbyte om huruvida vi skulle ta bilen eller cykeln till dagis, precis som vanligt. Vi kom dock, hör och häpna, fram till en gemensam lösning i detta meningsutbyte och morgonen fortsatte på ett trevligt vis.

Väl innanför dagisgrinden skuttade liten H, precis som vanligt, glatt över dagisgården skrikandes:

– Jag kommer föööööörst!!!!!!!!!!!!

Sedan plötsligt, ett par meter framför dörren till Hedvigs avdelning blev det plötsligt stopp! Hon inväntade mig och började gå bakom mig, detta är inte som vanligt. Jag kände mig snopen och skojade lite om att det här blir ju tokigt, nu kommer ju mamma först. Blixtsnabbt svarade lilla H:

– Göj ingenting mamma, jag gål i din skugga… jag e lite blug…

– Är du blyg?frågade jag. Lilla H nickade så jag stegade fram till dörren men precis då jag skall ta tag i handtaget kommer hon i ilfart och skriker igen:

– Jag kommer föööööörst!!!!!!!!!!!!

Puh, tänkte jag, nu känner jag igen Hedvig igen. Väl inne på dagis är hon verkligen ”blug” en liten stund. Det släpper dock fort när hon inser att M och T är där och Hedvig har ju faktiskt i flera dagar planerat att just de tre skall leka i dockvrån just idag! En snabb puss och sedan: – Hej då mamma, ses se´n klockan tle…

Precis som vanligt alltså!

Likaså då jag hämtade Hedvig och hon kom springande med armarna utsträckta och kramade mig hårt. Precis som vanligt frågade jag om hon haft kul och precis som vanligt svarade hon:

– Jag skall belätta hemma jag haft lite kul…

Då vet jag att hon haft roligt, precis som vanligt. Eftermiddagen tillbringades på biblioteket och väl hemma hoppades det lite studsmatta, middagen lagades, Bollibompa hann vi med och därefter dusch och nattning och ja, alla vardagliga konflikter var tillbaka med ens, på gott och på ont. Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att jag nog ändå tycker allra bäst om när allt är precis som vanligt…

Om lilla H hade lekt i dockvrån? Självklart! Det blir på något vis för det mesta precis som hon vill!

♥