Liten H...
Imorgon är det torsdag…

… den bruna dagen…

Men framför allt är det ”berätta-dagen” eller ”visa-dagen” om man så vill!

Åh, det är spännande!
Berätta-/visadagen innebär i Hedvigs klass att varje barn får gå fram till fröken, vända sig mot klassen och berätta eller visa något för sina klasskamrater.

Detta sker under samlingen och jag lovar, för Hedvig är detta spännande!
Jag brukar under veckan försöka få lilla H att själv tänka ut något att berätta på torsdagssamlingen.
Händer det något speciellt frågar jag om det är något hon vill berätta i samlingen, jag ger henne med andra ord små hintar för att få henne att själv tänka ut.
Ibland vill hon berätta om det särskilda som kan ha hänt, men lika ofta väljer hon något som jag knappt noterat har hänt eller ska hända.

Det tycker jag är häftigt!
Att något jag knappt noterat blir en viktig sak för Hedvig att ta upp i samlingen!

Åh, vad jag avundas hennes enkla och okomplicerade sätt att se på världen!
Vi har alla så mycket att lära av de små varelserna som traskar omkring på vår jord, intet ont anande, med famnen öppen för hela världen och ett otroligt rakt och ärligt sätt att betrakta omgivningen på…

Lilla H är en förebild!

Imorgon är det den första december och det är dags för adventskalendern med ett litet paket varje dag.
Jag tänkte tidigt i Hedvigs liv bort tanken på att hänga upp 24 fint inslagna små paket på en gång – det gick inte!
Det var oerhört svårt för Hedvig att förstå att hon bara fick öppna ett ynka paket när där hängde 23 till.
Nej, istället skyndade sig snälla mormor att sy en stor tomte med en ficka på magen. Varje morgon lilla H vaknar i 24 dagar framöver finns där ett paket i fickan på magen – spännande…

När vi ikväll tog fram tomten och Hedvig kånkade in den i sitt rum och placerade den på golvet så sade hon:

– Ja ska belätta på belättaldagen att ja hal en tomte o ja fål paket valje dag!

Som för så många andra barn med Downs syndrom kan det i vissa lägen vara svårt för Hedvig att komma igång att berätta utan lite hjälp, lite stöd. Eftersom jag inte är med på samlingen och kan ge henne små ledtrådar brukar jag skriva ett litet papper som jag laminerar och skickar med henne.
Jag skulle i och för sig kunna skriva några rader i kontaktboken så kan fröken hjälpa henne men jag tänker att det är bra att kunna själv. Vi läser pappret några gånger hemma på morgonen så att hon är på det klara med vad där står och jag inbillar mig att hon växer av att fixa detta själv.

Imorgon skall Hedvig berätta följande:

”Idag har jag fått paket! Jag har en tomte på mitt rum med en ficka på magen och varje dag fram till julafton finns där ett paket till mig! Det är spännande!
Idag fick jag såpbubblor!”

På något konstigt vis vet jag redan idag att det är såpbubblor i morgondagens paket!

Hur?

Tja… jag connectar nog väldigt bra med tomten tror jag…

berätta

Jag avskyr verkligen alla…

… leksakskataloger…

Jo, även jag minns hur roligt jag tyckte det var då jag var liten och leksakskatalogerna damp ner i brevlådan i november. Alldeles i lagom tid för att hinna titta, längta och önska sig några av de fantastiska leksakerna.

Men jag minns också hur de förlorade sitt syfte så snart julafton var förbi.
Så är det inte i den här familjen!
Leksakskatalogerna lever kvar och lever kvar, år efter år…

Främst är det ”Önskeboken” som lever kvar.
”Önskeboken” kommer från en av de stora leksakskedjorna och den är fullspäckad med läckerheter.
Jag inser det och jag förstår det, men jag avskyr den ändå.

Som god-natt-saga är den helt fruktanskvärd och det är så den används i det här huset.
Förra året då jag hade läst 2009 års ”Önskeboken” från november 2009 till oktober 2010 lyckades jag till slut övertyga Hedvig om att vi klipper sönder den och gör en visuell önskelista av den istället.
Det var kul och jag njöt då vi satte saxen i den förhatliga ”Önskeboken”.

Det tog knappt två veckor så kom det en ny i brevlådan…
Den har vi tampats med sedan dess!
Av veckans sju kvällar önskas den som saga åtminstone fem av dessa.
Jag gjorde en kupp i somras och ”glömde” den hemma varje gång vi var ute med båten.
Istället tog jag med, i mina ögon, lite mer pedagogiska och framför allt roliga böcker som Mamma Mu, Emil, Lilla H, Lotta på Bråkmakargatan etc. Kanske gjorde det med baktanken om att Hedvig skulle glömma av ”Önskeboken”, jag vet inte.
Hon glömde definitivt inte av den i alla fall….

När jag i år föreslog att vi kunde klippa sönder den för att göra en önskelista igen – och därmed få åtminstone ett par veckors paus – blev det tvärnej!

– Vi kan inte plippa i Önskeboken hellel… tokig du äl mamma!

Så vi klippte inte och nu har 2011 års upplaga av ”Önskeboken” kommit!
De första dagarna var ok. Det finns ju trots allt några skillnader, om än små, i de olika upplagorna. Leksakerna kan också ha bytt plats i katalogen vilket kan ses som spännande om man anstränger sig.

Men nu, efter bara några veckor med den nya ”Önskeboken” avskyr jag den också…
Den är fullständigt ap-trist att läsa!
HUR läser man en leksakskatalog?
Det gör man inte!
Man läser inte, man pratar om de olika leksakerna och utbrister konstlade ”Åh…” och ”Oj!” och kanske man festar till på ett ”WOW” någonstans också.

Jag är medveten om att jag har ett tråkigt vuxenperspektiv när jag pratar om ”Önskeboken” men tro mig, efter år av denna näst intill likadana leksakskatalog är det svårt att bibehålla en barnslig nyfikenhet.

Igår kväll inträffade ett scenario som jag först inte visste om det skulle få mig att skratta eller gråta.
Jag bestämde mig för att skratta…

När Hedvig skulle lägga sig frågade jag min vana trogen vad vi skulle läsa. Hon låtsades fundera (jo, jag tror hon låtsas eftersom hon nog innerst inne vet vilken ”bok” beslutet oftast landar hos) och sedan sade hon:

– Önskeboken!

Där och då fick jag nog och sade bara:

– Nej! Jag vill inte läsa ”Önskeboken” ikväll Hedvig! Den är jättetråkig!!!

– Den äl inte tlåkig mamma…

– Joooo, den ÄR jättetråkigt tycker jag!

Hedvig blev stående på golvet en stund och sade sedan ”Ok” och vände sig mot bokhyllan för att välja en annan bok. Hon letade och funderade, allt medan jag gav henne flera förslag. Sedan drar hon triumferande ut ”något” ur bokhyllan, vänder sig glädjestrålande mot mig och utbrister:

– Ja vet! Den häl läsel vi mamma! Den äl inte tlåkig!!!

Vad hon hade valt?
En leksakskatalog från Ica Maxi…

leksak

Muffinskatter…

… eller rättare sagt Star Wars Muffinskatter har vi bakat idag, lilla H och jag…

Kanske var det en onödig förklaring för visst ser ni att det är Darth Waider, Yoda etc…?

Hedvig gillar att baka!
Hon bakar ofta, gärna och… korta stunder…
Ett bullbak, pepparkaksbak eller för den delen lussekattsbak slutar alltid med att jag efter högst en kvart står där själv och knådar, kavlar eller vad nu degen kräver.

Så även idag!
Med stor iver tog sig lilla H an den gyllengula saffransdegen för att baka ”muffinskatter”.
Att säga lussekatter var svårt upptäckte vi idag.
Hedvig säger:

LU  SSE  KATT  ER

och klappar varje stavelse.
När hon sedan sätter ihop stavelserna till ett ord blir det oundvikligen:

MUFFINSKATTER

Fast det gör inte så mycket!
Det låter gott tycker jag; muffinskatter.

Hedvig knådade, delade och rullade degen.
Sedan formade hon varje liten deg mycket omsorgsfullt och noga.
Nästan så länge att jag tänkte att degen kanske inte skulle jäsa på plåten sedan.

Då hon var klar med alla sina lussekatter sade hon med sin mörkaste, hemska stämma:

– Kolla mamma! Ja hal gjort Stal Wals Muffinskattel….

   

baka

Som alltid….

… kom första advent fortare än jag anat…

Varför är det alltid så?
Att plötsligt är första advent bara här, bara sådär…

Jag är en trogen vän av vanor och jag ser det gå igen hos i alla fall två av mina tre barn.
När det kommer till adventsljusstaken är jag en extremt trogen vän av vanor.

När jag nitton år gammal strax före jul flyttade hemifrån blev min första ”egna” advent, eller rättare sagt adventsljusstaken, ett stort dilemma för mig.

Jag ville ju ha den adventsljusstaken som vi alltid haft hemma!
Den som jag var uppvuxen med, som har stått på bordet varenda advent sedan 1970 – minst…

Mamma, som väl känner till mitt behov av vanor, gav mig helt sonika DEN adventsljusstaken!
Jag tror inte ens jag bad om den, hon förstod ändå.
Nitton år gammal köpte jag mitt livs första mässingsputs och jag putsade den som jag sett att min mamma gjort varje år. Jag hade likadan mossa och samma ”låtsaslingon” som vi alltid haft i DEN ljusstaken.

Jag var nitton år och jag njöt av min första egna advent…

Så plötsligt för nio år sedan trillade jag på en oerhört läcker, ganska cool adventsljusstake.
Det gick bra!
Den fyllde sitt syfte och jag saknade inte den gamla så starkt som  jag trott (om än att min första, riktiga, adventsljusstake fanns kvar i kartongen ifall om att…)
Jag hade förvisso dekorerat den på samma sätt som adventsljusstaken i mitt hem alltid hade dekorerats men ändå, jag kände mig lite ”wild & crazy” och ja, nöjd helt enkelt.

I nio år har den läckra adventsljusstaken prytt mitt köksbord och jag har varit fullt och fast övertygad om att DEN, DEN byter jag minsann inte ut! Jag har även jag charmats av alla läckra ljusbrickor de senaste åren, med vita blockljus och fina siffror av metall eller trä, hängande i vackra band.
För den sakens skull tänkte jag aldrig tanken att byta ut just min egen adventsljusstake, inte alls.

Inte förrän förra året!
Då insåg jag plötsligt det pedagogiska för lilla H i att ha siffror på ljusen!
Tydligare kan det nästan inte bli;

Första advent tänder vi ljuset med siffran 1 på…
Andra advent tänder vi ljuset med siffran 2 på…
Tredje advent tänder vi ljuset med siffran 3 på…
och
Fjärde advent tänder vi ljuset med siffran 4 på…

Förra året insåg jag det för sent.
Jag insåg det då vi tände första ljuset och jag inte hade något lika konkret som en siffra att visa för Hedvig.
Då undrade jag i mitt stilla sinne om jag verkligen skulle förverkliga detta pedagogiska år 2011, om jag verkligen skulle kunna ”slita upp” min tradition med adventsljusstaken ännu en gång…

Det kunde jag, och det gjorde jag och det gick bra!
Första advent kom och gick och var precis så stämningsfull som bara första advent kan vara…

… med en skillnad; i år fanns även en släng av pedagogik med i firandet…

första advent

Nej då, nej då…

… jag har inte ingått ny familjekonstellation…

Det finns fortfarande fyra barn (och make) i min familj även om endast tre är representerade på bild.

För några veckor sedan skickade jag ett sms till min äldsta dotter, till min son och till min mans son. Jag lät dem förstå att jag tyckte det var dags att uppdatera fotona på bloggen – de växer fort alla barn och plötsligt såg de så små ut! Jag frågade då, med tanke på att tonåringar har så mycket åsikter om det mesta, om de fortfarande tyckte det var ok att vara med på bild på bloggen?

Tre svar fick jag!
Alla kom snabbt och alla svaren var olika!

Det första svaret löd:

”Nä, asså ja vill nog inte de, typ…”

Det andra svaret löd:

”Asså, de spelar verkligen ingen roll, typ…”

Det tredje svaret kom och löd:

”Jo… det är ok, om jag får vara med och välja bild…”

Så så fick det bli!

Respekt…

Den lilla skruttan då? Ja, henne behövde jag inte ens fråga
Hon är en linslus av stora mått och gärna med på varenda bild som tas i hennes närhet. Jag berättade för henne att jag ville ta lite nya foton på henne till bloggen, foton som visar vilken stor flicka hon blivit nu. Jo, men det var ok, absolut! Jag bad henne då om att skippa ”fjortisminen” hon gärna tar till då kameran kommer fram och jo, det var också ok – hör och häpna!

Så för er som undrar så är familjen intakt med make och fyra fantastiska barn i varierande åldrar…

       

Nu är hon här igen…

… min lilla ängel som är lite olika…
…lite speciell…

För sjunde året i rad har hon, lagom till första advent, intagit sin självklara plats på köksbordet.
Mitt i allas vårt blickfång!

Jag har en stor svaghet för änglar och hjärtan vilket säkert avspeglas i vårt hem.
Kanske för att de står för något gott, var och en på sitt sätt…?
Jag vet inte, jag vet bara att jag har svårt att låta bli att köpa en fin ängel eller ett särskilt hjärta när jag trillar på dem.

Den här alldeles speciella lilla ängeln mötte jag för sju år sedan.
Det var lilla H:s första advent som stundade och ja, jag var ännu helt omtumlad av att en extra liten kromosom dykt upp i vårt liv.

Omtumlad, orolig men egentligen allra mest nyfiken…

Omtumlad eftersom ingen av oss funderat över att ”lilla Grodan” i magen var alldeles särskilt speciell.
Orolig då jag ganska snart blev varse folks fördomar och samhällets syn på olika människor.
Nyfiken för att lilla H bara vara underbar och för att jag inte hade en aning om vad en extra liten kromosom skulle medföra för oss alla som står henne nära.

Då trillade jag på henne!
Den särskilda och lite olika ängeln.

Hon är inte ljus och vän med blont lockigt hår!
Hon är mörkhyad, vacker och har kolsvart hår!

Hon är olik den ”gängse normen” för hur en ängel ”brukar/ska” se ut…

Det var nog första gången det slog mig tydligt att ”olika” är bra!
Vi är ju alla olika och låt oss så förbli.

Var och en av oss som går här på jorden är särskild, speciell, unik och lite olika…

olika

Ikväll tog vi med oss Karlstadmodellen…

… ända till badkaret…

Eftersom lilla H är sådan att hon genomskådar allt, precis allt, som jag försöker lära henne – och då oftast vägrar lära sig – brukar jag anstränga mig för att tänka Karlstadmodell i det mesta vi gör och pratar om.

Inte Karlstadmodell för att det är just Karlstadmodell utan för att det är ett sätt att lära som passar Hedvig alldeles ypperligt! Ja, jag tror förresten inte jag hört om något barn med språkförsening som inte är hjälpt av just Karlstadmodellen.

Hedvig har ljudat bokstäver sedan ett par år tillbaka och i våras/somras lyckades hon att få ihop ljuden till ord.
Små, korta ord på två eller tre bokstäver men ändå!
Oftast kan hon, ibland blir det svårt och ibland gissar hon helt enkelt (oftast helt galet) utifrån ordets begynnelsebokstav.

Ikväll ville Hedvig bada istället för den vanliga duschen och så fick det bli.
I baljan med badleksaker letade vi fram badkritorna, det var länge sedan!
Till badkritorna finns mallar ifrån Toy Story som går att måla om och om igen.

Det är kul!
En stund…

Jag tröttnade på att måla dessa mallar om och om igen, det måste jag erkänna.
Istället var jag lite ”wild & crazy” i Hedvigs ögon och började måla utanför mallarna!
Direkt på badkaret!

– Men mamma!!! Så kan man inte göla hellel!!!

Fast det kan man ju tänkte jag och övergick från att måla märkliga bilder till att skriva ord.
Det var då Karlstadmodellen började tjattra i bakhuvudet på mig…

Här kan vi skriva, läsa, leka och träna!
Här i badkaret när livet är på topp för lilla H!

Jag skrev

K O

Hedvig ljudade och läste ”ko”.

Jag skrev

S O L

Hedvig ljudade och läste ”sol”

Jag skrev

B U S

Hedvig ljudade och läste ”bus”

Jag kände den där överväldigande glädjen och stoltheten sprida sig ända från tårna och uppåt och samtidigt som jag överöste lilla H med beröm, tokmycket beröm, skrev jag

O S T

Hedvig sken som en sol över berömmet, ljudade och läste…

… hon läste ”get”!!!

Fast jag hade ju skrivit ”ost”…

Lite förvirrad över denna totala vändning tittade jag på henne och förberedde inne i huvudet en pedagogisk fras för att få henne att prova en gång till.

ser jag det!
Jag ser det i hennes ögon!
Jag ser hur det bara glittrar av bus samtidigt som skrattet bubblar ur hennes lilla mun och hon utbrister:

– Skoja bala mamma, det stål ”ost”…

kritor

Jag tror att det var tredje gången…

… möjligtvis fjärde gången…
… som lilla H klippte håret hos frisören igår!

Ja, hon har naturligtvis klippt håret mer än tre eller fyra gånger i sitt liv.
Men inte hos frisören!

Länge, länge var det tvärstopp på den fronten!
Totalvägran att ens kliva över tröskeln till en salong, och Hedvigs vilja ruckar man inte på i en handvändning.

Jag har många gånger undrat om det varit fel på min barnuppfostran i de tidiga åren eftersom Ebba var precis likadan! Det gick inte att få henne att ens ställa sig i dörröppningen till en frisörsalong!
Lönlöst!

I flera år var det lönlöst och jag har klippt, och klippt lite till och lite till eftersom håret tenderar att bli lite snett då jag faktiskt inte kan klippa hår!
Som tur är har båda tjejerna tidigt haft långt hår och dessutom tyckt om att vara fina i håret med flätor, tofsar och annat – då döljs lätt det sneda, vinda, hemklippta…

Men, så tänker jag vidare att himla fel kan jag ju inte gjort ändå eftersom Ludde gladeligen gått till frisören sedan ett års ålder. Han har tagit emot hela kitet med glädje; sax, trimmer, gelé och gärna lite grön färg som pricken över i:et.

Men inte Ebba inte…
Och inte Hedvig heller…

Plötsligt för ca 1 1/2 år sedan hittade jag en salong där hon klev över tröskeln – men hon ville inte klippa sig!
I just den salongen fanns en rolig, röd bil att sitta i. Hedvig satte sig – men ville inte klippa sig!
Då hon satt i den roliga, röda bilen drog jag försiktigt ur snoddarna ur flätorna varvid hon blixtsnabbt frågade:

– Va´ hålle du på meee?!
(nästan med Östgötsk dialekt av någon anledning)

Jag mumlade något om att vi ju i alla fall kunde kamma håret nu när vi ändå var där.
Kamma gick bra, bara inte klippa!

Sedan kom frisören och bara ”pillade” lite i håret medan jag kammade.
Så tog frisören en egen kam och kammade också.
Då tittade Hedvig på Youtube på min telefon och ja, plötsligt var hon klippt och fin!

Och mallig!

Åh, hon hade ju klippt håret hos en riktig frisör – helt ovetandes förvisso men ändå!
Stoltheten kände inga gränser men färg i håret ville hon inte ha!
Tvärnej!

Istället fick hon då en rad med diamanter i håret som värmdes fast med hjälp av plattång.

Vän av vanor som hon är, lilla H, så har vi fortsatt de andra gångerna på samma sätt.
Lirka, locka, kamma, pilla, och så plötsligt är det klart!

Igår var hon lite, lite modigare…
Hon klev ganska kavat in på salongen, valde bort den roliga, röda bilen med motiveringen att hon är en stor tjej nu, hon går ju i skolan i all sin da´r, och satte sig istället i en vanlig stol!

Vi behövde inte lirka lika mycket, jag behövde inte kamma först t ex och frisören behövde inte smyga med själva klippningen.
Den här gången gick gränsen istället vid klämmor!
Hedvig ville inte ha klämmor i sitt hår men vågade inte riktigt säga det.
Istället såg jag hur ögonen plötsligt blev blanka av tårar och underläppen började darra…
När jag frågade vad som var fel viskade hon:

– Ja gillal inte klämmol mamma…

Frisören tog snabbt bort klämmorna och då kändes det bättre i Hedvigs lilla kropp – puh, klämmor är visst lite scary om man är liten H.

Det var nej tack till rosa färg i håret igår också men Hedvig kom själv ihåg de vackra diamanterna hon fått tidigare och sade, förvisso lite blygt men ändå:

– Ja ville ha iamantel tack….

Och visst fick lilla fina H vackra diamanter i sitt hår!
En hel rad med vackra rosa diamanter!
Med stolta och lätta steg skuttade hon ut från salongen, glad och trallande!

Åh, jag kan riktigt känna hur nöjd hon var över att det var klart, nöjd över hur vacker hon blev, nöjd över de gnistrande diamanterna och framförallt nöjd över att det gick bra även den här gången…

   

klippa håret

Hon är en liten baddare…


… i vattnet, lilla H…

I fredags mötte jag en glädjestrålande liten H på fritids!

– Ska visa dej en sak mamma…

Snabbt plockade hon ner sin Spidermanryggsäck från kroken och letade i alla fack tills hon till slut fick tag i vad hon skulle visa. I den fina, knubbiga lilla handen låg hennes allra första simmärke!

Åh, så stolt Hedvig var!

Och åh, så stolt jag kände mig; Baddaren!
Den går inte av för hackor den inte!
I alla fall inte då det kommer till ens egna barn!
Med sina egna barn blir man stolt över de allra märkligaste saker.
Nu menar jag inte att Baddaren är en märklig sak att vara stolt över, tvärtom, Baddaren är stort, men tro mig, jag har känt en omättlig stolthet över de mest märkliga ting mina barn gjort…
Men jag står för stoltheten än idag och bjuder gärna på eventuella höjda ögonbryn.

För att klara av Baddaren säger simförbundet att man ska klara av:

Dopp-prov:
doppa huvudet under vattnet fem gånger

Bubbelprov:
andas in, hålla andan och blåsa ut under vattnet
(antar att det är vad vi menar när vi säger att vi ”kokar kaffe”…?)

Glidprov:
glida fem sekunder i vattnet med framsträckta armar och ansiktet under vattenytan.
Momentet upprepas fem gånger.

Jag tänker att ovan har Hedvig klarat ett bra tag, ett par år faktiskt, men jag har aldrig tänkt tanken på märkestagning – förrän nu…

Å´ andra sidan går Hedvig nu i simskola och jag tror att i stoltheten över sitt märke ligger också en härlig känsla av att vara en stor tjej som fixar simskolan utan mamma.
Där var hon ju inte för två år sedan och hon är förmodligen lyckligare för sitt märke idag än vad hon hade varit då?!

Allt har sin tid tänker jag…

Hon är en mästare på…

… otippade kärleksförklaringar, lilla H….

Vid de mest oväntade tillfällen gör hon det!
Deklarerar sin stora kärlek till mig…
På ett sätt och med ord och beskrivningar som ingen någonsin förklarat sin kärlek till mig på!

Åh, hon gör mig alldeles varm inombords!
Det är 100% total ärlighet i hennes lilla kropp!

Alltid 100% ärlighet vilket naturligtvis även klart kan deklarera motsatsen!
Som igår då vi var på simskolan och jag försökte övertala henne till att ha en simdyna på ryggen då vi var på det djupa vattnet. Nej, hon kunde själv sade hon!
Igen försökte jag förklara att hon skulle sjunka utan någon dyna.
Lönlöst!
Istället blängde hon ilsket på mig med sina bruna ögon som tenderar att bli svarta då hon blir arg, och så fräste hon åt mig:

– Ja gillal inte dej!!! Ja gillal Ebba!!!

Men, det är då jag försöker plocka fram de fina kärleksförklaringarna hon ändå ger mig – när det passar henne…

Som i förrgår natt…
Jag hade varit borta på kvällen vilket lilla H starkt ogillar!
Inte så att hon inte vill vara hemma med sin pappa, inte alls, det är mer någon slags kontroll av mig tror jag.
Hon gillar att jag är hemma helt enkelt.

Hur som helst så var jag inte hemma då utan kom hem långt efter att hon somnat.

Klockan 00:47 händer det!

Liten trött, halvsovande trollunge släntrar upp ur sin säng, jag hör hur hon samlar ihop snuttefilt och hjärtekatter och sedan fipplar lite med sin dörr och liksom snubblar in i vårt sovrum.

Hon kastar upp snuttefilt och hjärtekatter i sängen, ser mig och blir med ens klarvaken och utbrister:

– Åh mamma!!! Du hemma igen?! Ja hal saknat dej ja…

Så kröp hon nära, nära och somnade så gott!

Jag fick otroligt mycket…

… respons på inlägget igår…

Av både för mig kända och okända människor – jättekul!

De som på endera viset kontaktat mig för att kommentera, tycka till om vad jag skrivit, tycker alla likadant som jag! Kanske kommenterar man inte annars…?
Eller ens läser…?

Jag vet inte vilket.
Vad jag vet är att jag önskar att ”de”, dvs läkare, professorer och beslutsfattare visste att så många är eniga med mig om att alla människor berikar och att alla människor har lika stor rätt att få finnas till och respekteras för den de är.

Det blir på något konstigt vis ännu svårare att förstå hela den pågående debatten när så många verkar vara emot den! De som är för en aktiv bortsortering av foster med t ex Downs syndrom verkar vara i minoritet – ändå är det deras röster som hörs, deras röster som verkar räknas…

Hur kan det vara så?

Varför är det så?

Någon klok i min närhet (A) som igår läste mitt inlägg med tillhörande länk hörde av sig till mig idag och var tyvärr inte alls förvånad. Hon refererade till hur de yngre på hennes arbetsplats som väntar barn alternativt planerar barn resonerar och beslutar. Hon sade att de anser det vara viktigt att ha alla yttre attribut som hus (helst ett läckert sådant), båt (stor, dyr), senaste modellen av alla möjliga tekniska prylar, dyra märkeskläder och ja, you name it.

Som grädden på moset vill de sedan ha en i deras ögon ”Perfect Baby” (d v s utan några som helst avvikelser i vare sig kromosomer eller annat). Denna lilla varelsen tänker man sig sedan att kunna lämna bort så mycket som möjligt till nära och kära så att man minsann kan ha ett eget liv kvar…

Vi resonerade vidare lite kring detta och kloka A menar att hon inte tror att det är så illa att människor inte respekterar och önskar allla ett gott liv MEN man kan absolut inte tänka sig att ställa till ”oreda” (sagt med ironi av henne) i sitt eget perfekt tillrättalagda liv.

Varför?

För att det kommer kräva något alldeles extra av dig och dessutom skapa en skillnad mellan din egen och andras familjer. Den situationen är kanske ohanterlig för de som söker ett perfekt tillrättalagt liv…?

Men, om man nu söker någon slags yttre perfektion i hela sitt tillrättalagda liv och då även med sitt, förhoppningsvis, hett efterlängtade lilla barn missar man då inte hela poängen…?

Poängen med livet…
Poängen med barnen vi längtar efter…

Kanske låter allt som att jag är en rabiat abortmotståndare?
Det är jag inte…

Jag kan se att det finns situationer/omständigheter i människors liv som innebär ett sådant val och jag är helt övertygad om att det är ett av de svåraste valen en människa kan göra.
Jag har svårt att tro att någon enda människa utför en abort lättvindigt, precis som jag har svårt att tro att någon går hel ur en sådan händelse.

Det jag vänder mig emot, det som får mig att börja skaka inombords, är denna febrila aktivitet som syftar till att ta bort en viss kategori av människor ifrån samhället.
Det är för mig att likställa med Hitlers aktiva utrotning av judarna…

Jo, precis så starkt tycker jag att det är!

Jag tänker att man tar vara på det liv som ges, OCH man älskar o vårdar det villkorslöst…
Hur jag än vänder o vrider på resonemanget kan jag inte förstå hur det skulle kunna vara på annat vis…?

Att välja innebär per automatik också att välja bort och att välja bort något som i själva verket berikar gör människan tom och lite fattig….

”Vad du slutar med…

är en värld utan människor med Downs syndrom”

säger Paul Root Wolpe, chef för centrum för etik vid Emory University.
Vidare säger han:

– Och frågan är blir det bra eller dåligt?

Jag läser nya rön på My Perfect Baby

Nya rön som informerar mig om att enkelt blodprov kommer att kunna hitta foster med Downs syndrom…

Som alltid vid denna frågan knyter det sig i min mage.
En klump av obehag, av oro och rädsla fyller hela mig.

Vart är vi på väg?
Vad gör människor med Downs syndrom samhället för ont?

Varför, varför, varför skall dessa underbara människor inte få finnas?

Det är inte människor med Downs syndrom som driver samhället i fel riktning…
Det är inte människor med Downs syndrom som är våldsamma och farliga…
Det är inte människor med Downs syndrom som är kriminellt belastade…

Sedan lilla H klev in i vårt liv har jag lärt mig så mycket om livet, om samhället och faktiskt om andra människor.
Det är hennes extra lilla kromosom som lär mig, som guidar mig och som får mig att inse det viktiga i livet.

Perfektion – i samhällets mening – är inte viktigt! 

Innebörden av begreppet perfektion ligger i betraktarens ögon och saknar man förmågan att se det perfekta som finns i alla människor då är man fattig…

Frågan om hur jag en dag skall kunna förklara för världens finaste lilla H att många människor inte tycker att hon skall få finnas mal i mitt huvud. Ibland blir dessa tankar otäckt lika ångest och det känns som om de äter upp mig.
Det är en elak och orättvis syn på människor..

Jag vill att folk skall se och njuta av Hedvig och alla andra underbara människor på denna jord, med eller utan extra kromosom…

Varför är det så svårt…?
Vad är svårt med att acceptera olikheter…?

Genom denna aktiva bortsortering av foster med Downs syndrom tänker ”man” sig förmodligen att ”man” utrotar Downs syndrom…?

Det gör ”man” inte!

”Man” tar inte bort Downs syndrom, ”man” tar bort människor med Downs syndrom…

Varför, varför, varför skall dessa underbara människor inte få finnas?

(Fotot ovan är min egen lilla kärleksförklaring till älskad liten H; en extra liten kromosom på insidan av min vänstra handled. Vänstra för att det är närmast mitt hjärta där hon, liksom mina andra barn har en självklar plats…)

Idag firar vi…

… far i huset…

…med några paket, en del egenhändigt gjorda, andra inköpta..

Hedvig har verkligen kämpat för att hålla hemlisen den här veckan, dvs inte avslöja innehållet i pappas paket.

I förrgår började hon prata om paketet, om att det är en hemlis och om att vi måste vara tysta.
Jag har vid dessa tillfällen aktivt försökt byta samtalsämne eftersom jag vet att hemlisen så lätt kan slinka ur henne. Men icke, hon har hållt hemlisen för sig själv!

Ända tills pappa satt med alla paket i famnen…

… då säger hon plötsligt, helt sakligt, att ”du fål skol pappa…”

– Får jag skor?
sade pappan i fråga och såg mycket undrande ut…

Kanske såg han undrande ut då det här med skor var en total surprise för honom…?
Som den totalt ointresserade helst icke-shoppande-skor-och-kläder-människa han är borde han inte vara förvånad kan jag tycka – någon måste ju handla åt honom…?

Jag gör det så gärna…

Under dagen har vi också varit på julmarknad på Grinden, lilla H, mormor och jag.
Ganska snabbt förstod Hedvig att det gick ganska enkelt att charma till sig pepparkakor här och där och när vi åkte därifrån var hon alldeles brun runt munnen.
Glöggen hoppade hon över, men pepparkakorna… mmm….

Jag köpte varsin marsipangris till Ludvig och Gustav, en liten ängel till Ebba och frågade lilla H om vi skulle titta efter en fin ängel eller tomte till henne…? Jo, det ville hon gärna men fastnade till slut för en karta med klistermärken – med Hello Kitty på!!!
Vad Hello Kitty har med julen att göra… det vet jag inte…

I övrigt kikade lilla H på alla tomtar, änglar, ljus och allt annat vackert men fastnade inte för något…

… tills hon hittade en liten ”lingonkvist” för 5:-…

– Den ville ja ha!
sade hon och tittade på mormor.

Åh, vad hon tyckte den röda lingonkvisten var vacker!
Hedvig fick 10:- av mormor och ställde sig i kön för att själv betala sina lingon.

Men, så fick hon 5:- tillbaka!

Hedvig tittade frågande på mig och frågade vad hon skulle göra med den pengen?
Jag föreslog att hon skulle lämna den till mormor men det ville inte mormor.
Då föreslog jag att hon kunde köpa en liten lingonkvist till…

– Jaa! De göl jag!!!!

Sagt och gjort, lilla H och mormor stegade iväg och hämtade en lingonkvist till. Sedan gick hon rakt förbi hela kön (jaaa… hon trängde sig lite…), visade sin lingonkvist och betalade 5:- till….

Lilla H är lycklig för sina två lingonkvistar, och jag tänker att den som gläds åt två lingonkvistar är rik…

En dag i…

… prinsessornas tecken…

Idag har lilla H varit på kalas!
Prinsesskalas!
Hos lilla Filippa som fyllt 5 år.

Jag trodde in i det längsta att Hedvig skulle backa från prinsess-grejen och hellre vilja vara Woody eller kanske ett Spiderman…
Jag bestämde mig för att om nu valet av klädsel skulle falla på något annat än just någon av alla prinsessklänningar så skulle jag bara gilla läget.
Kalas är ju ändå till för att alla ska ha roligt!
Att då ta strid för en viss klädsel kändes tokigt.
(Lyckliga barn nr 3 där ordentliga mamman kommit till insikt om vad som är viktigt och inte…)

Hon överraskar mig alltsom oftast, lilla H, och så även idag då hon mycket bestämt ville vara prinsessa!
Alltså, det är ju mer Spiderman över denna lilla fröken än vad det är prinsessa så jo, jag blev lite överraskad att hon fullföljde sin uttalade vilja.

Åh, så vacker hon kände sig!
Åh, så vacker hon var där hon snurrade och snurrade och snurrade framför stora spegeln i hallen!

Med nya ”lös-ögon” och allt!
Vi hämtade dem igår och på skalmarna är det blommor och diamanter!
De är självvalda – nåja, utav ett antal jag först valde ut – och hon är så mallig över dem.

På kalaset fanns många vackra prinsessor!
Alla dessa vackra prinsessor var tämligen upptagna av att hålla upp sina långa klänningar då de gick upp för trappan i nedervåningen och jag fick en riktig Askunge-känsla då jag såg på dem, hur de kämpade för att kunna leka som vanligt i sina otroliga kreationer.

Där var också pojkar i fina skjortor och så kom han då…

… den coolaste av dem alla om du frågar lilla H…

Grabben som klev in på prinsesskalaset iförd Spidermandräkt med stoppade muskler!

Han kom aningen sent och jag såg hur Hedvig riktigt hejdade sig mitt i en hamburgertugga, vände sig mot mig och sade:

– Mamma! Kolla! Spiderman! Jag ääääääälskar Spiderman….

Plötsligt var alla vackra prinsessor inget för Hedvig och resterande tid av kalaset ägnade hon sig åt att snegla på och beundra coola Spiderman…

Inte så att Hedvig ångrade sitt klädval, absolut inte!
Hon kände sig fortfarande som självaste Askungen och njöt av det!
Men Spiderman är ju Spiderman liksom…

Jag tänker, återigen, att det är så härligt när man får vara precis som man är…

prinsessa

Om man inte finner ”rätt” ord…

… får man helt enkelt hitta på en annan förklaring så att en mamma förstår…

Idag då vi var på väg från stan fick jag plötsligt ett infall!
Ni vet ett sådant Ikea-infall man kan drabbas av och känner att man kanske måste åka just dit just nu.
Om inte annat för att köpa storpack med värmeljus för sådär en tusenlapp…
Jag vet inte ens om det går att handla för mindre på Ikea?
Jag lyckas i alla fall inte med det!

Även om lilla H inte är en shoppingvänlig själ så faller vissa ställen henne i smaken.

Ikea är ett sådant!
Hedvig blev ”tätteglad” för mitt infall!

Glada i hågen traskade vi in på Ikea hand i hand.
Nej… nu överdrev jag lite; lilla H ”vågar vägra hålla hand” men vi traskade och skuttade i alla fall in på Ikea bredvid varandra och vi var glada i hågen båda två.

Vän av rutiner som hon är konstaterade Hedvig att hon nog måste få ”söttbullal, sås, kopatis o lingon…” till lunch.
Men, försökte jag, du har ju redan ätit lunch i skolan och på väg till Ikea slank en banan ner…

– Kanske vi skall fika bara? Saft och chokladboll?

Den slår ju aldrig fel, det vet jag ju.
Frasen med chokladboll menar jag.

Fast det gjorde den idag!
Argt tittade hon på mig och sade bestämt att hon skulle ha ”söttbullal, sås, kopatis o lingon…”!

– De ätel man alltid på Ikea mamma!

Så klart!
Man äter kanske inte alltid det på Ikea men Hedvig äter alltid det på Ikea så…
Ja jag vet, hon vann över mig igen!

Sedan säger hon, lika bestämt:

– Sen vill ja ha glass med kaka!

– Fast nej, nej! Stopp och belägg, du kan få glass eller kaka! Inte både och…

– Ja ville ha glass med kaka!!!

– Men nej, du får välja Hedvig, glass eller kaka!

Och jo, jag lät verkligen bestämd!
Och jag stod för min åsikt!
Verkligen stod jag för den!

En liten stund…
… ända tills lilla H tittade på mig med sina stora ögon och sade:

– Mamma… ja ville ha en glass med kaka jag åt näl Max val med… som man slickal på…snälla…?

Samtidigt som hon sade detta höjde hon sin lilla hand i luften som om hon låtsashöll en glass och sedan låtsasslickade hon i luften runt om den fiktiva glassen.

Men åh!
Polletten trillade ner!

– Lilla hjärtat! Är det mjuklass du vill ha!

– Jaaa! Som man hållel i en kaka med glass uppe på…

Så klart att en mjukglass i rån kan beskrivas som en ”glass med kaka”…

       

glass med kaka

Plötsligt…

… händer det!

Lilla H kommer in rödrosig om kinderna efter en lekstund ute.

Hon knallar som vanligt bort till trappan för att ropa hej till de storasyskon som kan tänkas vara hemma.
Samtidigt slänger hon en blick på vår jättelika klocka på väggen bredvid, hejdar sig ett slag, ändrar sedan riktning och springer in i vardagsrummet samtidigt som hon tjoar:

– Mamma!!! Klockan äl sex! Bolibompa böljal nu!!!

Paff stannar jag upp, tittar på klockan och vänder sedan blicken mot min kloka lilla dotter…
Det stämmer ju… klockan är nästan sex och Bolibompa ska börja!

Hur är detta möjligt!?

Vi som inte ens tänkt tanken på att träna på klockan ännu!
På något vis har den lilla kloka fröken snappat upp att då stora visaren står på tolv och lilla visaren står på sex ja, då är det Bolibompa-time!

Än en gång, för vilken gång i ordningen vet jag inte, känner jag mig djupt imponerad och oerhört stolt över världens bästa lilla H…

Klocka

Med posten igår…

… kom ett paket…

Johanna, en flitig läsare av min blogg, har mailat mig några gånger med diverse kloka frågor.
Vi har kommit att fortsätta maila lite, Johanna och jag.

Helt otippat kom igår ett paket med posten till lilla H!

Vilken surprise så där en vanlig måndag!

– Å de flån?

undrade Hedvig, vilket betyder ”Vem är det ifrån?”

Lite tveksam blev jag, till hur jag skulle förklara för Hedvig vem som skickat paket till henne.
Jag förklarade att långt bort i Sverige finns en tjej som heter Johanna.
Jag förklarade att Johanna läser bloggen ofta och nog känner att hon deltar lite i Hedvigs liv.
Denna snälla Johanna har nu skickat ett paket…

– Jaha… spännande!
var Hedvigs kommentar.

Med stor iver slet hon upp paket, lyssnade då jag läste det långa fina brevet samtidigt som hon noggrannt undersökte paketets innehåll.

Där fanns en Toy Story-tidning, en Toy Story-kikare och Toy Story såpbubblor!
Hedvig blev verkligen ”tätteglad”!

Tusen tack snälla Johanna som förgyllde vår måndag!

Förra veckan kom helt otippat ett paket ifrån min fina vän Tove och igår ett ifrån Johanna!
Tänker att lilla H snart vänjer sig vid otippade paket i brevlådan då och då – och vem skulle inte kunna tänka sig att vänja sig vid det…?

paket

Lilla H på…

… catwalken…

Hedvig är sedan en tid modell för Funkimodels och i lördags var hon med om sitt första uppdrag!

Spännande vill jag lova!

I veckor har vi förberett lilla H på hur det skulle gå till att traska på en catwalk i Allum köpcenter med massor av folk.
I veckor har vi förberett oss själva (och Funkimodels) på att detta kanske inte alls kommer att gå.
Vi har till och med intalat oss och alla andra att förmodligen kommer hon inte alls att delta och det lilla H inte vill det gör hon inte – så det så!

För att öka möjligheterna för Hedvig att ”klara av” sitt uppdrag lovade storasyster att gå med henne, bredvid henne, på catwalken om hon önskade.
Naturligtvis önskade hon det, lilla H! Ebba är bland det bästa hon vet!

Väl framme vid köpcentret på lördagsförmiddagen blev det ganska mycket väntan.
Särskilt för lilla H som totalvägrade smink och totalvägrade att någon skulle göra henne fin i håret.

– Ja äl fin mendå (ändå)…

Och visst är hon det!
Inte behöver hon smink och fina håruppsättningar för att briljera och glänsa!

Som tur var fanns en leksaksaffär i närheten och där tillbringade vi åtskilliga timmar.
Sådär kul tyckte Ebba och jag…

Då det var dags för fotografering stegade hon bara upp på scenen och sade:

– De äl min tul nu!

Sedan lät hon sig villigt, om än lite blygt, plåtas en lång stund.

Då det var dags för genrep knallade hon i väg tillsammans med Ebba och de andra modellerna för att lära sig hur man gör. Plötsligt hör jag genom köpcentret:

– Ja gål först!!!

Hm… det kan ju bara vara lilla H som dikterar villkoren på det viset…

Lagom som det var dags för hela modevisningen att börja gick strömmen och det blev svart i hela köpcentret!
Jag hann tänka att nu är det stopp!
Sådana plötsliga saker kan göra lilla H osäker och lite rädd.
Men nej, hon kom inte rusande utan var kvar med de andra små modellerna.

Ljuset kom tillbaka, musiken började och så var det dags!

Där kom hon då, älskade fina lilla H, först upp på scenen (naturligtvis) och helt utan Ebba!!!
Senare fick jag veta att hon sagt till Ebba:

– Stopp! Du stannal häl!

Så Ebba stannade…

Uppe på catwalken gick hon koncentrerat fram till den stora scenen som hon blivit ombedd.
Lite blyg men osäker…?
Knappast!

Hon njöt i fulla drag av uppmärksamheten, men allra mest tror jag att hon njöt av att känna sig modig!

Det tog lång tid innan alla var på scenen och det tog lång tid innan alla kläder hade presenterats men hon stod där, minst av alla, log, vinkade, gjorde v-tecken, vickade lite på rumpan och ja, hon var så glad!

Då hon klev av scenen och fick en ros av fina Malin och Ida, ja då trodde jag att hon skulle spricka av stolthet!

Jag tror att hon växte som liten människa av att klara av sitt ”uppdrag” och kanske växte hon allra mest av att känna att alla tyckte att hon (och de andra modellerna) gjorde ett storartat framträde…

Modiga lilla H…

       

Hedvig & Lou Rehnlund, grundare av Funkimodels

       

   

– Ja kommel först!!!

Malin, Ida & Hedvig