Liten H...
Himlen i min famn…
 
 
 
Då lilla H var nyfödd och hela min värld var upp-och-ner gick jag mest och bar på henne…
 
… nära, nära ville jag ha henne hela tiden…
 
Jag lyssnade på Himlen i min famn och kände att de vackra orden precis beskrev hur jag kände (och känner)…
 
Jag ville skydda henne från allt ont, från elaka människor och från fördomar…
Mest av allt ville jag att folk skulle förstå hur älskad, efterlängtad och ljuvlig hon var.
 
Det lever kvar i mig ännu, att jag vill att folk ska förstå – förstå på riktigt – hur älskad Hedvig är.
Jag vill att folk ska förstå att hon är älskad precis som hon är…
 
Idag fick jag se en av de vackraste kärleksförklaringar jag sett.
Gjord av en storasyster Sanna som älskar sin lillebror Niklas över allt annat…
 
Ord är överflödiga, titta, lyssna och torka en tår…
… men framför allt se lilla fina Niklas…
 
 
Kärlek och längtan kan…
 
 
 
… ta sig uttryck på många olika vis…
 
 
Under måndagen och tisdagen har Hedvigs bästa kompis Emil inte varit på fritids och även om där finns andra att leka med så har faktiskt ingen av favoritkompisarna varit där. Vi ser att det är lite trist för Hedvig men vet inte riktigt vad vi skall göra åt det. Själva grejen med fritids är kul ändå men hade varit så mycket roligare om favvokompisarna varit där.
 
Men så idag kom han!
Efterlängtade Emil!
 
Emil har varit ett hett samtalsämne här hemma under eftermiddagen och kvällen vill jag lova.
 
 
Efter kvällens godnattsaga låg jag kvar och småpratade med lilla H en stund.
 
 
– Har du haft en bra dag idag Hedvig?
 
– Mm, de hal ja´ mamma…
– Mamma! Emil o ja´, vi hal lekt hela da´n!
 
– Vad kul! Vad roligt att Emil kom till fritids idag!
 
– Mm… Emil… han… han kom kvart i nio ida´!
 
– Kom han kvart i nio?
 
– Mm… Mamma! Ja´… ja´… satt i den blå soffan vid fönstlet och väntade och väntade på Emil…
 
– Fick du vänta länge?
 
– Nej, toki´ du äl! Han kom kvart i nio saaaaa ja´…
 
– Just det ja, det sade du ju…
 
– Mamma! Jag satt i den blå soffan och väntade på Emil, så kom han och då ja´ splang o klama honom!!!
Ja´ ÄLSKAL Emil mamma!!!
 
 
 
 
Det bästa är att Emil kommer imorgon också…
 
 
 
 
Mitt lilla, lilla…
 
 
… älskade hjärta…
 
 
Jag har flera små älskade hjärtan men just nu tänker jag på lilla H…
Lilla H som yrvaket satte sig upp i sängen ungefär runt halv sju, gnuggade sig i ögonen och sade:
 
 
– Go´mollon mamma! Kan du lämna mej till flitis ida´? Snäääälla mammaaaaa…
 
 
Det knöt sig i magen på magen på mig då jag hörde hennes vädjan, samtidigt som jag blir varm i hela kroppen av att delges en sådan kärleksförklaring som det ändå är – så fort hon slår upp ögonen.
 
Det är inte jag som lämnar på morgonen, det gör pappa.
Det går ju bra, det vet jag ju, och var det så att jag lämnade på morgonen hade Hedvig förmodligen önskat att pappa lämnade istället.
 
Så säger huvudet – det lite mer rationella stället att tänka med.
Hjärtat säger något annat – hjärtat tänker med känslor och är sällan rationellt, inte hos mig i alla fall…
 
Jag svarade min yrvakna trollunge att det ju är pappa som lämnar, sedan skyndade jag mig att tillägga att det ju är mamma som hämtar. Jag hör också mig själv lite käckt (!!!) säga:
 
 
– Det blir väl bra?! Att mamma hämtar dig…
 
 
Åh, det är bara vuxna människor som kan säga något så dumt i den situationen!
Vuxna människor med dåligt samvete, typ mammor…
 
Vad hjälper det klockan halv sju på morgonen? Att mamma hämtar…
Det var ju inte det Hedvig önskade, eller hur?!
Hon önskade att mamma skulle lämna och vad hjälper det då att mamma skall hämta…?
 
Allt detta hinner jag tänka under en bråkdels sekund, allt medan jag ser hur Hedvig borrar ner sitt lilla huvud i den ännu ”sov-varma” kudden och börjar gråta.
Inte argt skrikande utan sorgset och stilla.
 
Vi gick sönder en liten bit i hjärtat båda två, där och då…
 
Varfär är livspusslet så svårt att få ihop?
 
Jag kröp upp i den mjuka sängen, tog mitt yngsta lilla hjärta i famnen och så satt vi…
Vi kramades, pussades och gosade utan att säga särskilt mycket.
 
Vi satt så en lång stund, lilla H och jag, medan vi lät våra hjärtan bli hela igen…
 
 
Jag hoppas ni alla hade…
 
 
… en fin midsommarhelg…
 
 
Det hade vi – om än blåsig, regnig och ganska kall.
Vi hade ungefär lika kallt på midsommarafton som vi hade på julafton.
 
Men, precis som de senaste årens kalla midsommaraftnar hade vi uppehåll och till och med lite solsken lagom som dansen började, lagom som vi skulle strosa omkring på ängen och köpa lotter, fika och fiska i fiskdammen!
 
En liten förändring dock; vi hade i år bytt firandet på Dyrön mot firande på Gullholmen.
Med sådant – förändringar – vet man aldrig hur det skall gå med lilla H men det gick bra!
Det märks att hon blivit äldre. Lättare och utan lika mycket förberedelser accepterar hon numer de flesta förändringar – även om hon egentligen är en sann vän av rutiner (precis som sin mor tänker jag, som själv inte är särskilt spontan alls och som ganska mycket ogillar överraskningar).
 
 
 
 
Dansen gick bra även på Gullholmen, fikat, lotterna och fiskdammen likaså.
Vid fiskdammen frågade grabben som skötte ruljansen hur gammal Hedvig är.
 
 
– Snart åtta ål…
svarade hon.
 
 
Det är bra!
Det är jättebra!
 
Att hon på eget initiativ går från att säga att hon är ”hu å ett halvt” (som hon ju faktiskt är) till att säga att hon är snart åtta – för mig är det stort och betydelsefullt. Hon skapar sina sammanhang efter förmåga lilla H, och hon överraskar mig ständigt! Jag höjer ribban vissa gånger och hon höjer den själv andra gånger.
 
 
 
 
Anledningen till att han frågade efter Hedvigs ålder såg jag innan det blev hennes tur.
Han upprepade vad barnet svarat i stil med:
 
 
– Å´ här har vi en flicka på snart åtta år…
 
 
Naturlgtvis för att så ”rätt” sak som möjligt skulle nappa på metspöt.
Bra tänkt eller inte?
 
Jag vet inte och jag lämnar till var och en att bli upprörd eller inte över att fiskdammen inte var könsneutral.
Jag tänker att tanken och andemeningen var god och jag såg lyckliga barn som tog emot ”rätt” leksak.
Mina två äldsta barn hade kvalat in direkt; Ebba toklycklig över något typiskt ”flickigt” och Ludvig lika toklycklig över något typiskt ”pojkigt”. Med lilla H fungerar det inte så och jag fick vid fiskdammen (liksom på Mc Donald´s, Burger King etc) tillägga att hon nog helst tar något mer ”pojkigt”. För det gör hon! Hello Kitty och prinsessor i all ära men de kan i Hedvigs ögon inte konkurrera med Spiderman, Star Wars etc.
 
Även på Hedvigs metspö nappade det naturligtvis och lycklig, lycklig tog hon emot sin otroligt coola silver-bil!
Något monster-truck-aktigt och hur cool som helst i lilla H:s ögon!
Ni ser den i gräset nedan…
 
 
 
 
 
En enda sak saknade lilla H från tidigare år; lilla nyfunna kompisen Selma-Lo som bor på Dyrön.
Flera gånger frågade Hedvig mig om vi inte kunde gå till lekplatsen och träffa Selma-Lo som ju hör midsommar till men som nu fattades. Jag försökte förklara att vi år var på en annan ö men att vi åker till Dyrön och Selma-Lo en annan gång i sommar.
 
Lilla Selma-Lo som Hedvig förra året kallade för ”Sommarlov”…
 
 
 
 
 
 
 
       
 
 
 
 
Undrar om det är det faktum…

… att lilla H är ett litet barn…

… som gör att hon fullkomligt älskar att åka till Ikea…

… eller om det helt enkelt kan vara så att den kvinnliga Ikea-genen är orsaken…?

Jag tror nog på det sistnämnda!
Jag tycker också om att åka till Ikea och nej, jag tror inte att jag känner en enda människa av det kvinnliga slaget, liten som stor, som inte tycker om att åka till Ikea.

Att åka till Ikea med lilla H är oftast en fröjd!
Hon är så glad och nöjd och vi behöver inte ens fundera på om det skulle fungera att lämna lilla H i det bemannade lekrummet.  Det ä nämligen inte alls så säkert att det fungerar med olika företags policy att ta emot barn som är lite ”olika” i sådana lekrum. Vad gäller Ikea har jag inte ens undersökt saken men har svårt att tro att de skulle ha något att invända, inte Ikea väl…?

Anledningen till att jag inte undersökt närmare är att lilla H inte ens noterat att Ikea har ett lekrum.
För henne är hela Ikea som ett enda gigantiskt lekrum så varför hänga upp sig på ett futtigt rum vid entrén?

På Ikea kan man laga låtsasmat i riktiga kök, man kan låtsas gå på toaletter i badrum som ser riktiga ut men som inte har vatten, man kan provsitta soffor, spela tv-spel i olika vardargsrum, låtsasspela WOW vid något lämligt skrivbord med en dator och man kan provligga varenda säng som finns i hela varuhuset.

Även pyttesmå sängar kan man bädda ner sig i.

När man sedan, efter sedvanlig köttbullar-med-potaitsmos-och-lingon-och-sås-lunch tar sig ner en våning, då kan humöret på lilla H börja tryta. Det är inte världskul bland serviser, glas och tyger om man är en liten tjej.

Men, det är då det händer!
Utan att man förstod hur det gick till så står man plötsligt på avdelningen för leksaker och där kan – och får -man leka ännu mer. Vi pratar verkligen leka nu!

Efter en stund när man som vuxen börja ledsna på just den här avdelningen kan man behöva lirka lite för att inte paja stämningen samtidigt som man föreslår att det är dags att gå vidare. Jag brukar locka med en mjukglass, dvs om liten H snällt följer med, orkar stå i kö och sedan står ut med att varorna även måste betalas, ja, då kan hon få köpa en mjukglass! Det är oftast en bra deal i lilla H:s ögon.

Jag vet inte längre om jag tycker så mycket om Ikea för att jag besitter den kvinnliga Ikea-genen, eller om det är för att det är ett av de inte jättemånga ställen där man kan vara i flera timmar utan en enda strid med lilla H….?

När vi går på Ikea lämnar vi helt enkelt monstret utanför…

         

Dagens promenad på…

… på underbara, fantastiska Gullholmen…

… bjöd på favvoglassen ”Pibbelin”, den bjöd på nogranna tittar på daggmaskar och sniglar som letat sig fram efter regnet, den bjöd på en fantastisk lekplats, den bjöd på extremt lågt (tyvärr) flygande svalor…

… men framför allt bjöd den oss andra på en Sean-Banan-Wanna-be genom lilla H:s egen variant av ”Skaka rumpa”:

Alltså… då kör vi…

        

She is so lovely….

Lycka kan vara olika…

…precis som allt annat…

Efter att ha lagt till på fantastiska Gullholmen förbyttes solen mot ett sanslöst regn- och åskväder! Att då berätta för lilla H att vi faktiskt fått ett Wii att ha i båten av snälla, snälla farbror Paul gjorde hennes lycka!!!

Höjden av lyx för lilla H en regnig eftermiddag som denna, och det är hon så väl värd!

Tack igen snälla farbror Paul!

Nu har jag tänkt lite…

… igen…

Jag har försökt förstå, jag har försökt hitta en förklaring…

… och jag tror jag har en…
…en förklaring menar jag…

En förklaring på hur något så efterlängtat kan bli så fel!

Jag pratar om lilla H:s extremt ilskna humör, det som jag snart inte hanterar längre.
Fast det gör jag ju, jag har ju inget val.
Av min mamma och av mina systrar får jag höra att det är pay-back-time nu.
Jag var hemsk som liten, hade ett gräsligt, fruktansvärt och elakt humör – men också rolig, söt och ljuvlig så klart, sådär som lilla H är, lillasyster…

På mig vände det visst då jag var fem, från en dag till en annan.

På Hedvig har det inte vänt – än…

Första dagen på sommarlovet idag, kort dag på fritids och bästa, bästa kompis Emil följde med oss hem!
Kan det bli bättre? Nja, det är svårslaget vill jag lova!

Varje dag då jag åker från jobbet till fritids infinner sig den där härliga känslan i mig, nästan som när man är nyförälskad och det pirrar i hela kroppen. Jo, det är sant! Jag längtar så otroligt mycket efter lilla H då vi inte är tillsammans och ser varje dag fram emot att få hämta henne.
(Med Ebba och Ludde också naturligtvis men de är så stora nu att de definítivt inte blir hämtade längre om det inte är klockan två på natten plus att jag får passa mig lite för att visa hela känsloregistret…)

Även idag längtade jag ”tättemycket” efter lilla H!

Jag kom till fritids med pirr i magen, jag möttes av två helt tokglada barn som dansade till Loreen – de lekte Idol  och två tokglada barn tjoade snabbt ”Hejdå” och sprang ut för att ta på sig skorna!

Jag pratar om lilla H och Emil!
Bästisarnas bästisar!

Bilfärden hem med dem blir alltid rolig. Det är underbart att lyssna på deras dialog och deras bubblande skratt. Varje gång stänger jag av radion och bara lyssnar och ler åt dem – så härliga!

Väl hemma inträffar det!
Fina, glada, soliga lilla H blir som ett monster; sur, tvär, gnällig, dum och ja, faktiskt ganska elak…
Främst mot mig men idag även mot Emil!
Jag är inte så säker på att han uppfattade elakheterna som tur är, men han uppfattade definitivt det sura humöret!
Emil är två år äldre och det märks så väl i de här situationerna. Istället för att bli ett monster blir han än mer solig och försöker skoja med Hedvig, försöker få henne att skratta etc.

Om han lyckas?
Icke!
Ingen lyckas med detta – hon är envis som en gammal get. lilla H!

Jag vet att envishet skall ses som en styrka, och jag ser det också så – men inte just när hon blir sådan här.
Jag är inte fullt så mogen som Emil i de lägena, jag får istället ett bryt; står inte ut med att min lilla flicka faktiskt är ganska elak mot både mig och sin fina lilla bästis, jag står inte ut med att igen försöka medla, locka, lirka…

JAG BLIR GALEN HELT ENKELT!!!

När skall det sluta?
När skall hon bli go´ nästan jämt?

Jag ser ingen ände på det och det är det som gör att jag känner att jag inte hanterar en sekund till…

Det är då jag känner mig som jordens sämsta mamma…

Även idag fick jag ett utbrott! Så pass att lilla H blev ledsen och det skall mycket till vill jag lova, i de lägena är hon hård som flinta. Jag känner att jag också blir lite lätt stressad av att hon kanske pajjar hela grejen med att ha kompisar hemma!!! Hon som så väl behöver ha kompisar hemma, skall det kanske förstöras genom ett galet ilsket beteende? Det vore ledsamt…

Efter mitt bryt lämnades Hedvig i sitt rum, på sin säng, gråtandes och jag bad (jo, faktiskt och ganska snällt dessutom) henne att inte komma ut till mig och Emil förrän hon faktiskt var snäll och trevlig på riktigt igen, sade att jag inte vill ha sällskap av en surpuppa och jag sade att det kanske inte var just hennes ”grej” att gråta eftersom det var hon som varit dum…

Pedagogiskt?

Nej, inte ett dugg och jag känner att kanske var det bra att just jag aldrig blev lärare som jag så hett önskade i många år…

Så plötsligt kommer liten rödgråten H ut ur sitt rum, stegar rakt ut till mig i köket, slår sina runda små armar kring min hals och viskar:

– Fölåt! Ja´ älskal dej mamma, ja´ älskal dej jättelänge….
( = jättemycket )

Men åh!
Lilla hjärtat!
Jag som tokälskar henne så mycket!

Mitt bryt är som bortblåst, vi torkar varandras tårar, bedyrar vår ömessidiga kärlek, pussas och sedan vänder hon sig till bästis Emil och säger.

– Emil, ja´ ÄLSKAL dig! Kom så lekel vi!

Och sedan lekte de!
Oj, vad de lekte, pratade, skrattade, bubblade, skojade, tyckte olika utan att bli osams, spelade spel etc.

Den lite ny-glada mamman fixade mellis, fikade i solen med bästa Hedvig och bästa Emil, hoppade studsmatta, spelade basket och ja, bara njöt av flera timmars skratt och bus som avslutades med popcorn, saft och Bolibompa.

Efter att ändå varit lite beklämd resten av kvällen har jag tänkt och tänkt och tänkt…
Jag har funderat över varför i himmelens namn det ofta blir så fel med lilla H:s humör…

Jag tror jag har kommit på det!
Finally, efter Hedvigs snart åtta år på jorden tror jag mig ha kommit på det…

… jag tror att Hedvig inte riktigt hanterar de enorma förväntningar som t ex en eftermiddag med bästis Emil innebär…

Kan det vara så?

Hedvigs pappa påminde mig om flera sådana situationer när jag grubblade högt ikväll. T ex för några veckor sedan då vi var på Astrid Lindgrens Värld. Första halvtimmen var hemsk, fruktanskvärd med svärord som haglade över mig, reptil-tungan som vasst pekade på mig ungefär 20 gånger/minut etc.
Det var ju också en anspänning, en förväntan som funnits flera dagar och som nu äntligen skulle infrias.

Jo, det kan nog vara så?
Hon är så galet glad, lycklig och förväntansfull inför det roliga som skall ske att när det väl sker hanterar hon inte det på en gång utan blir sur, tvär, gnällig, pipig och – tyvärr – dum och när ”står-nästan-inte-ut-mamman” till slut får nog och blir helt crazy så sker urladdningen och sedan är det klart liksom. Sedan kommer solen in i lilla H igen och långsamt, långsamt även i mamman…

Det måste dock finnas ett annat sätt att nå solen i sig själv än att gå igenom ovan procedur, ett sätt att skippa urladdningen – hur har jag dock inte kommit på ännu…

Jag känner mig i alla fall som jordens absolut mest usla mamma i de lägena…

             

Sådan mor…

… sådan dotter…

Den ena lilla skillnaden är att lilla H vid frukosten utesluter nötter i sin fruktsallad.

Den andra lilla skillnaden är hon inte vill ha sin fruktsallad blandad – var sak på sin plats tänker hon och lägger apelisner, jordgubbar, nektarin och kokos var för sig.

Den stora skillnaden är att lilla H adderar både mannagrynsgröt och smörgås – det gör inte jag.

Bäst är när alla kan få göra som de vill…

En skolavslutning med…

       

… blandade känslor…

Lilla H:s första skolavslutning!
Lilla H har gått ut första klass!

Hur gick det till?
Hur fort gick hennes första skolår?

Rörd, naturligtvis, och med en klump i halsen stundtals under dagens skolavslutning – faktiskt redan då Hedvig tågade fram hand i hand med bästa kompisen Emil…

Emil är guld värd för lilla H och därmed för mig.

Skolavslutningen på skolgården var traditionell med både skönsång och spex från såväl elever som från lärare.
Tyvärr var Hedvigs klass placerad precis framför högtalaren och ljudet var högt vill jag lova.
Vi stod en bit bort och såg paniken och tårarna som kom så fort mikrofonen greppades och vi alla hälsades välkomna…

Hur tänkte man där?
undrar jag…

Att placera Hedvigs klass just vid högtalaren, en klass där flera av barnen upplever obehag och rädsla vid höga ljud.

Bästa fröken L skyndade sig att hämta hörselskydd, det hjälpte lite, lite…
Mycket var redan förstört, rädslan redan planterad…
Jag trängde mig fram till Hedvig och satte mig med henne i knät.
Det blev lite bättre men hon ville åka hem…

Så synd, på sin första skolavslutning…

Diplom delades ut till elever som deltagit i olika grupper såsom miljögruppen, elevgruppen mm.
De eleverna fick gå upp på ”scenen”, få sina namn upplästa och sedan mottaga diplom av skolans rektor.

Den ”vanliga” skolans rektor, av särskolans rektor syntes inte en skymt.
Märkligt kan jag tycka eftersom den första gruppen som kallades fram innehöll två elever från särskolan tillsammans med elever från ”vanliga” skolan. Hon är ju lika viktig för oss som den ”vanliga” rektorn är för de andra eleverna och föräldrarna.

Vad ännu märkligare var och vad som satte sig som en ond klump i magen på mig var att alla barn fick sina namn upplästa utom dessa två barn från särskolan…

De hade glömt göra diplom till dem!!!

Den ena pojken var inte där just då men han borde fått sitt namn uppläst.
Den andre pojken var där, stod sist kvar, för att få höra:

– Oj, har vi glömt dig? Vi kommer med ett diplom sedan.

Jag satt alldeles intill Hedvigs fantastiska fröken U och jag såg hur hon flämtade till, drog efter andan och bara skakade på huvudet. Olyckan var redan ett faktum och våra blickar möttes och jag vet inte vad som rymdes i dem. Säkert ilska men allra mest sorg tror jag.

Hedvigs skola som är en bra skola, som haft särskola där i evigheter, som arbetar för inkludering etc.
Att inte de kommit längre än så här år 2012? Det skrämmer mig.
Det skrämmer mig å Hedvigs vägnar och det skrämmer å allas vägnar – skall det någonsin bli annorlunda? Skall det någonsin bli så att alla människor blir accepterade för den de är?

Idag tvivlar jag…

Det är inte så att jag är rabiat och tänker att de gjorde så här med flit. Jag förstår som alla andra att detta inte var meningen att ske, det skedde inte av elakhet – men det blir elakt hur man än vänder och vrider och försvarar.

HUR kan man ens glömma något barn i ett sådant sammanhang?
HUR kan dessutom glömma två elever av den lilla minoritet som särskolans elever ändå utgör på skolan?

Det är och förblir en gåta…

Väl i klassrummet mådde Hedvig bra igen.
Tårarna var torkade, näsan snuten och solskensleendet på plats.
Vi fick se ett härligt bildspel från terminen som gått. Alla barn ropades upp och fick komma fram och hämta sitt material, få en kram av fröken och sedan varsin varm applåd av oss andra.

I Hedvigs klassrum finns i alla fall bara värme och kärlek – där är alla på lika villkor…


♥ ♥ ♥

De blandade känslorna och den onda klumpen i magen sitter ändå kvar…

Vi har alla olika förutsättningar…

… stora som små…

… och vi har alla skyldighet att eftersträva ett liv på lika villkor för alla…

Att inte ha samma förutsättningar som många andra skapar funderingar och tankar – ofta ledsamma, smärtsamma sådana. Lyckligtvis inte så mycket hos lilla H själv ännu, mer hos hennes mamma…
Fast mamman är ju mamma så då klarar hon väl det tänker jag.
Mammor klarar det mesta på något outgrundligt vis…

Att ha ett älskat litet barn som inte alls har samma förutsättningar som så många andra barn har – som mina andra barn har – ger också ett ofantligt perspektiv på saker, stora som små.

Att ha ett älskat litet barn som inte alls har samma förutsättningar som så många andra barn gör att hjärtat tar glädjeskutt vid minsta lilla. Så många av oss vuxna har tappat bort lyckokänslan över små ting och jag är tacksam att jag, mycket tack vare livet med lilla H, faktiskt besitter den förmågan fullt ut.

En av alla dessa ”små” ting som de flesta barn och föräldrar tar för given är relationen till kompisar.
Man tar ofta för givet att barnens kompisar kommer och går i ens hem, att de stannar på middag, sover över och tillbringar en helg eller en semestervecka med oss. Lika mycket tar man ofta för givet att ens egna barn också kan få komma och gå i kompisarnas hem, stanna på middag, sova över och kanske följa med på någon semester.

Så har jag tänkt med Ebba och Ludde, och så tänker jag än – med dem

För lilla H funkar det inte så!
Lilla H kan inte komma och gå som hon vill i kompisars hus, lilla H har inte koll på gator, cyklar, bilar, mopeder och annat farligt. Det gör att lilla H oftast har någon av oss med sig. Visst kan hon vara hos kompisar själv, men hon kan inte komma och gå som hon vill utan vi får tillrättalägga kompislek och sedan följa henne dit. Det går heller inte hos alla känner jag. Jo, jag vet att jag är en riktig kycklingmamma, men jag kan ju i all sin da´r inte lämna det bästa jag har hos någon som inte har koll, hos någon som låter altandörrar stå öppna, hos någon som inte riktigt förstår allvaret i att man måste ha koll…

Men så finns de ju också de som har koll!
De som är i samma situation och som förstår.

Hedvig har en sådan kompis i sin klass, en kompis i vars hem hon är välkommen titt som tätt, en kompis som är mer än välkommen i vårt hem hur ofta han vill, en kompis som har en mamma och en pappa som värdesätter samma saker för sitt älskade lilla barn som vi gör för vårt.

Det är guld värt!

Igår på fotbollsträningen frågade Emils mamma om Hedvig ville gå med dem från fritids då hon hämtade Emil och sedan åka med dem till Barnens Lekstad. Hedvig såg först ut som om hon tyckte frågan var befängd, och för henne var den ju det; så klart hon vill vara med Emil och så klart hon vill åka med just honom till Barnens Lekstad och leka i flera timmar! Hon hoppade av lycka och hela morgonen idag gick åt till att förklara ungefär hur dags Emils mamma skulle hämta dem och en försäkran (hundra gånger om) att de faktiskt skulle åka till Barnens Lekstad och en lika stor försäkran om att hon kommer hem till mamma sedan.

Jag hämtade inte Hedvig förrän klockan sex ikväll och det var en galet lycklig liten tjej som jag fick hem!

Åh, så roligt hon har haft och åh vad hon vill leka med Emil igen, ”alles snaaaart vill ja´ leka igen”.

Jag minns inte att jag funderade så mycket på när Ebba och Ludvig gjorde sådana här saker med sina kompisar och deras familjer. Visst gladde jag mig för deras skull, så klart, men det var så vanligt förekommande att jag faktiskt inte reflekterade över att det kunde varit annorlunda.

Det gör jag nu…

Det är inte alla förunnat att vara omgiven av efterlängtade kompisar närhelst man vill, för några är det svårare och det ställer högre krav på omgivningen.

Jag är glad att lilla H är omgiven av människor som uppskattar henne för den hon är och som framför allt vill henne väl! I smått som i stort tänker jag då.

Tusen tack Emil och hans mamma för en lycklig eftermiddag!

Lycklig liten H, lyckliga barn = lycklig mamma…

Jag har en…

… Glad-Blogg…

Glad-blogg… visst är det ett alldeles underbart ord?!
Ett ord som gör mig glad inom hela mig.

Igår kväll fick jag en så fin kommentar här på bloggen.
En kommentar av Elin.
En kommentar som gjorde mig ”tätteglad”.

Elin som jag inte har en aning om vem det är.
Elin som skrev att hon besöker min blogg nästan varje dag.
Elin som skrev att jag har en Glad-Blogg.

Glad-Blogg…
Jag känner när jag hör ordet att det är just det jag vill ha!

Jag som älskar när folk omkring mig är glada, jag som gärna slår knut på mig själv bara folk omkring mig är glada och mår bra. Så klart att det är just en Glad-Blogg jag vill ha!

Och nu har jag det!

Tusen tack Elin, du gjorde mig glad…

Lilla H är minsann ingen…

… badkruka inte…

Tror hon har ”ärvt” det av sin storasyster!
Ebba, som oftast badar hejdlöst tidigt på året.

I helgen var vi i båten. Kylan, blåsten och regnet till trots.
Inne i båten var det varmt, skönt och mysigt med tända ljus – allt medan vinden ven utanför.

Plötsligt säger lilla H att hon vill gå till stranden och bada!

– Bada?!?!
undrade jag…

– Bada?!?!
umdrade de andra…

Det är ”tättehöööönt” (jätteskönt) i havet menade Hedvig.
Så vi stegade iväg till stranden som finns nära, av med kläder och en mycket huttrande nakenfis stegade morskt ut i vattnet.

HU!
Ebba, Ludde och jag frös av att bara se henne – det var verkligen iskallt i vinden!
Ludde gav upp efter en stund och gick tillbaka till värmen i båten.
Ebba och jag stod kvar och njöt av en glatt tjutande liten H.

Lika plötsligt som hon klev i, lika plötsligt klev hon upp!
Badrock på och sedan småsprang vi över bryggorna till båten.

En mycket iskall och mycket nöjd liten H stoppades genast in i en varm dusch och ville sedan ha middag;
Kött, ”kräftpotatis” (klyftpotatis) och gul sås (bearnaisesås)!

Hon talar minsann om hur hon vill ha det, familjens egen lilla chef…

        

Förra helgens konfirmation…

… har definitivt gjort intryck på lilla H…

Lilla H som pratar om att då hon konfirmerar sig vill hon gärna ha Spidermandräkt och Spidermanmask på sig, Lilla H som faktiskt sanktionerat detta hos församlingspedagog Calle, Lilla H som bestämt talar om att hon kommer att önska sig Spiderman-lego i konfirmationsgåva den dagen det är hennes tur.

Igår ritade Hedvig en teckning.
En teckning med med en kyrka med ett blått kors högst upp.
Kyrkan hade en röd dörr också och inne i kyrkan fanns Ludde som konfirmerar sig.

En liten figur målades även på utsidan kyrkan och jag frågade om det kanske var Hedvig…?

– Men neeej mamma! De äl Calle! Luddes Calle!!!

Så klart att det var Luddes Calle!
Jordens mest underbara församlingspedagog och som lilla H pratar sig varm om….

Jag hörde något så fint…

… i anslutning till konfirmationen i helgen…

Egentligen var det inte alls under konfirmationen utan några dagar senare, i samband med att jag berättade om en händelse i kyrkan för min fina vän Britta.

Jag berättade för henne att prästen under nattvarden hade lagt handen på Hedvigs huvud och sagt ”Herren välsigne dig”, och Hedvig frågade mig efteråt vad han menade med. Jag blev, som så ofta vid hennes frågor, lite ställd men svarade att det betyder att ”Gud tycker om dig”.

Britta berättade då att hennes man Johan, som är präst, brukar säga att innebörden i orden är att Gud fridlyser barnen. Barnen är unika, speciella, fina och barnen bör vi vara extra varsamma med, därför fridlyser vi dem.

Jag tycker det är fint; vi fridlyser barnen…

Orden gav mig också en klump i magen; alla är inte så varsamma med sina barn, tyvärr.
Alla föräldrar inser inte att man måste vara försiktig med sina barn, vara rädd om dem…

Att vara rädd om sina barn handlar inte bara om att vara orolig för att de skall råka ut för saker.
Att vara rädd om sina barn handlar i allra högsta grad om att visa sina barn respekt, om att finnas där för dem när de gör aldrig så dumma saker och det handlar om att välja sina ord noga då man pratar med sina barn – särskilt vid de tillfällen man kanske känner sig arg på dem, kanske känner man sig rentav lite maktlös som förälder emellanåt.

Men man får inte säga vad som helst till sina barn – man måste vara rädd om barnen…

Jag har sett det på nära håll tidigare och jag ser det på mycket nära håll just nu – det gör mig ont.
Sagda elaka ord, uttalade eller skrivna, går inte att radera, de sitter kvar som taggar i hjärtat.

Den enda fullständigt innerliga och framförallt totalt villkorslösa kärleken…

… är kärleken till ens barn…

Eller hur?

Så tänker jag.
I mina ögon är den kärleken alldeles totalt villkorslös.

Hur svårt kan det då vara att vara snäll, vänlig, varm och god mot det bästa man har?
Att vara allt det; snäll, vänlig, varm och god innebär inte att man inte blir arg, det innebär inte heller att man inte emellanåt känner sig som att man skall få ett sammanbrott på just sina älskade barn.

Men det innebär att man alltid har plats för sina barn, i hemmet, i själen och i hjärtat.
Det innebär också att man alltid finns där och visar vem som är vuxen, även i de mest slitsamma konflikter.
Man får som förälder inte sjunka så lågt att man handlar på någon slags sandlådenivå och kallar sitt barn för än det ena, än det andra – inte ens om barnet säger sårande elaka saker till föräldern.

För i förhållandet mellan barn och förälder finns bara en vuxen…

I den vuxnes ansvar, i föräldraansvaret ligger en skyldighet att visa barnet hur man faktiskt beter sig, vad som faktiskt är ok och inte. Brister föräldern och blir elak mot sitt barn… hur skall då barnet veta vad man får säga och inte säga, vad man får göra och inte får göra?

Relationen mellan barn och föräldrar bygger på ömsesidig respekt tänker jag.
Respekt är inget man har per automatik bara för att man är mamma eller pappa.
Respekt är helle inget man får – respekt är något man förtjänar

Jag önskar jag kunde ta emot alla små barn och alla små tonåringar (jo, för de är faktiskt ganska ofta små) i mitt hem och hålla om dem allihop, finnas för dem och skydda dem från allt ont.

Jag önskar att vi kunde fridlysa alla jordens barn…

Finaste fina Ludde…

… har konfirmerats i helgen…

Vackert, fint, rörande och lite mäktigt på något vis – en och annan tår blinkade fick jag blinka bort även den här gången.

Lilla H har blivit en fena på konfirmationer de senaste åren, hon vet hur det går till numer. Det började med Ebbas konfirmation för två år sedan, därefter kusin Davids, ett år senare kusin Moas och nu Luddes. Hon laddar väldigt inför sin egen kommande konfirmation även om det är många år kvar till dess. I morse upplyste hon mig om att när hon konfirmerar sig när hon blir stor så ska hon ha Spidermandräkt och Spidermanmask på sig istället för en ”vit klänning” som Ludde hade på sig. Hon yppade även detta för en av Luddes konfirmandledare och han hängde på, menade att det så klart går att ordna… Vi får väl se, tänker jag…

Efter att ha varit i kyrkan innan jul med skolan och sett Jesus som liten bebis blev det lite chockartat för lilla H att komma tillbaka till kyrkan i påskas för att upptäcka att Jesusbarnet blivit lika stor som pappa. Lite spännande var det dock att han dog på korset, vaknade igen och for upp till himlen för att sedan gömma sig bland molnen.

Det är Hedvigs något förkortade version av den bibliska historien, men den duger för nu tänker jag. Hon har nog tagit in så mycket hon kan ta till sig, sju år gammal, och hon tolkar det på sitt vis.

Under konfirmationen igår visades bland annat en film som Ludde och hans kompisar spelat in.
Ludde spelar Jesus – något vi andra i familjen inte hade en aning om.
Åh, det var roligt tyckte Hedvig, att hennes bror var Jesus (fast i luvtröja och jeans, åkandes longboard).

Men… Jesus spikas obönhörligt upp på korset…
Hedvigs storebror spikades upp på korset…

Då brast det för lilla H som trodde att Ludde hade spikar i händerna, att Ludde hade ont (han gav upp något märkligt ”bröl” i filmen där han ”hängde” på korset), att det kom på blod – på hennes storebror!!!

Vi förklarade att det bara var på låtsas, att det bara var film, som teater ungefär, att Ludde faktiskt tyckte det var roligt att vara Jesus och så vidare…

Det hjälpte föga och Hedvig var lite orolig och stressad under resten av konfirmationen.
Då den var över och vi letade upp Ludde på kyrkbacken rusade hon fram för att fråga om det var på låtsas, kontrollerade att det inte var riktigt blod och kontrollerade att han inte hade några sår i händerna.

Den oron för finaste Ludde satt i hela dagen och sent igår kväll fick vi traska upp för trappan och in på Luddes rum för att än en gång titta i händerna och höra Ludde säga att det verklgien bara var ketchup och inte blod, att han stod på en stol som inte syntes på filmen och inte hängde på korset på riktigt etc…

Idag var vi tillbaka i kyrkan på Högmässsa med nattvard för konfirmanderna.
Efter löfte om att filmen med Ludde som Jesus inte skulle visas idag gick det bra.
Med stor förväntan och framför allt stor inlevelse stod Hedvig upp i kyrkbänken och sjöng med i psalmerna som om hon aldrig hade gjort annat. Då Barbro, en vän till oss, satt på andra sidan om Hedvig berömde henne för att hon sjöng så fint visades ingen falsk blygsamhet utan hon svarade bara genom att le och sjunga ännu lite högre.

Ludvig och de andra konfirmanderna fick nattvarden och jag blinkade tårar.
Jag frågade Hedvig om hon ville gå med mig fram och få nattvarden.

-Ä de då? Nattard?

– Jaa… man får doppa bröd i vin och så får man Guds välsignelse…

– De göl vi mamma!

Så det gjorde vi, lilla H och jag!
Vi stegade fram och knäböjde vid altarringen och då prästen kom till Hedvig höll hon fram sina små händer för att få ett ”kex” som hon benämner oblaten. Men nej, hon fick inget oblat, hon fick prästens hand på sitt lilla huvud medan han sade ”Herren Välsigne Dig”.

Då blev hon sur!

Tättesur!

En känsla av stress och nervositet for igenom mitt huvud och jag tänkte att nu är han illa ute prästen, nu drabbas han nog av reptiltungan och i värsta fall även en svordom – det hade inte passat just där, just då!
Men han klarade sig, solskenet smög sig in i lilla Hedvig nästan omgående och ”konflikten” var över.

Högmässan blev långsam för Hedvig på sluttampen så vi roade oss med att läsa lite i kyrkbladet.
Viskande ljudade vi bokstäver för att försöka få ihop dem till ord.
Jag hittade ordet ”Tackbön” och provade då att hålla för ordet ”bön” så att Hedvig bara skulle se ordet ”Tack” och försöka läsa det:

– Ser du vad det står här Hedvig…?

– Hmm…  Top Model stål det…

Jag vet inte ens om jag behöver säga att Barbro och jag formligen brast ut i gapskratt!

Lilla, tokiga, roliga Hedvig! Vad gjorde vi utan henne…?

Lilla H försäkrar sig om att Ludde mår bra efter att ha spikats upp på korset

    

Nykonfirmerade polare, fina Ludvig och fina Hugo

       

Stol mamma med världens finaste son

   

Lika stolt mamma med finaste tonåringarna

       

*ÄLSKAR*