Liten H...
Grönt passar ju…
 
… till grönt…
Säger hon.
 
Och pekar under den stora egenhändigt målade Musse Pigg-tavlan med grön bakgrund.
 
Där vill hon att pappan spikar upp de två bilderna på Ebba och Getrida.
En av barnhemmets tre ”Getridor” som vi här hemma kallar för mellan-Getrida för att vi skall veta just vem som fick Hedvigs högt älskade och väldigt gröna grodpyjamas förra våren. Den som hängde på trekvart på Hedvig, som slutade mitt på vaden för att den var för liten men som hon också vägrade skiljas ifrån. Ända tills Ebba för första gången skulle resa till barnen i Tanzania.
 
Då gick det bra att skänka.
Hedvig tog sig en funderare under några dagar men kände sedan att det nog var dags att skiljas från den lilla, lilla gröna pyjamasen. Beslutsamt gav hon den till Ebba och bedyrade att  hon inte skulle ångra sig.
 
Och tänk så bra det blev.
Getrida blev lycklig över att få Hedvigs väldigt gröna grodpyjamas och Hedvig blev lycklig för att Getrida blev lycklig. En win-win-situation och vi ser att efter sitt första beslut har Hedvig inte svårt att skänka vare sig kläder eller leksaker hon inte längre behöver. Det är en fin egenskap att bära med sig genom livet tänker jag. Att man delar med sig av det man har och att man skänker det man inte behöver.
 
 
 
Delad glädje är dubbel glädje…
 
 
 
Om några dagar får Hedvig leka med mellan-Getrida och de andra barnen…
Jag vill helst…
 
… inte leka mer…
Punkt.
 
Men jag vet att jag måste. Till viss del.
Och att leka till viss del kan kännas okej. De flesta lekar kan kännas okej till viss del. Andra inte. Andra lekar kräks jag på. Jo, det är sant. Och jo, jag säger det högt. Det kanske gör någon upprörd, det kanske till och med gör någon arg. Men jag står för det. Jag har lekt och lekt och lekt i så otroligt många år, och nu vill jag inte leka mer.
 
Jag är lyckligt lottad som fått inte bara ett utan tre små ljuvliga knyten i min famn.
Att bli mamma är det absolut bästa som hänt mig i mitt liv, och att vara en bra mamma ser jag som min absolut främsta uppgift i livet. Så känner jag. Jag har alltid älskat, och älskar ännu, att ha mycket tid tilsammans med mina barn. Jag tillhör skaran som gärna arbetar deltid (om möjlighet finns) för att få mer tid med mina barn. Kanske blir någon upprörd för det också, vad vet jag. Men jag står för det med. Under många och långa perioder har jag haft möjlighet att arbeta deltid och då har jag tagit chansen. Och njutit av tiden med barnen.
 
När man är förälder leker man mycket. De flesta gör det i alla fall.
Och det har jag alltid tyckt om. Lekar varierar över tid, ändras i takt med barnens ålder. Oftast.
Med lilla H har lekarna också varierat över tid, men i snigelfart. Vissa lekar dröjer sig kvar år efter år efter år, tycks ha ett färdigt manus och det finns få möjligheter att kliva utanför det och förnya sig, för då är det helt enkelt inte samma lek längre. Då är det inte den leken lilla H så gärna vill leka. Därför håller jag mig till manus även om manus är flera, flera år gamla och jag kan rabbla dem utantill i sömnen.
Det är de här lekarna jag inte längre vill leka. Som jag kräks på.
 
Jag har ägnat så många timmar under hennes levnadsår till att komma på nya lekar. Men nytt kan vara svårt och blir inte alltid så bra och så roligt som jag tänkt och trott. Och att leka ska ju vara roligt. Det är ju det som är själva vitsen med lekan. Jag har också ägnat så många timmar under hennes levnadsår till att komma på något sätt att förhålla mig till dessa lekar som mer och mer tenderar att få mig på dåligt humör. Ett sätt att slippa få ett bryt och bli den galna mamma som jag där och då känner mig som. Hon som tappar det ni vet. Ett sätt att komma undan, utan att för den sakens skull såra mitt lilla hjärta. Jag har inte haft så stora framgångar kan jag erkänna.
 
Men jag kan ha kommit på det.
Jag kan ha hittat ett nytt sätt att umgås och spendera tid tillsammans på.
 
Vi kan träna tillsammans!
Jag älskar att träna och Hedvig älskar att träna.
Hedvig är på väg att bli stor och orkar hänga med mer än 300 meter på löprundan som hon gjort då och då i flera år. Hedvig har upptäckt gymmet med löpband, crosstrainer, armhävningar och sit-ups. Hon har upptäckt 25-minuters passen i afrodans, i yoga, i multiträning och mycket mer.
Vi är i en ny fas.
 
Vi kan ha hittat vår grej som kan ge oss en ny sorts kvalitetstid tillsammans.
En sätt att umgås på där vi har riktigt kul tillsammans.
Och mysigt och ”tjejigt” då vi duschar och bastar tillsammans efteråt.
Finemang helt enkelt.
 
Och med träning kommer glädje, lust och energi.
Glädje, lust och energi som jag utan problem kan tänka mig att lägga på de lekar som trots allt ännu lever kvar i lilla H. Lekar jag anar sakteliga ebbar ut och ersätts av storabarns- och till viss del rentav tonårsintressen.
Vi är  nog delvis är på väg in i en annan fas i lilla H:s liv och jag välkomnar den med glädje.
 
 
Jag vill ju vara tillsammans…
 
 
 
 
Men jag vill verkligen inte rabbla förutbestämda dialoger med legogubbar och så…
Måndag och …
 
… ny vecka…
Lördag.
 
Höjdpunkten denna veckan.
Nu har vi nedräkning på jag säga. Flera gånger om dagen räknar vi.
Vi räknar och konstaterar att det inte är många dagar kvar tills vi påbörjar vårt livs äventyr.
 
En väska proppfull med kläder och leksaker är klar.
De andra väskorna är påbörjade. Vi viker, viker om, packar i, väger, packar ur och ja, så ungefär håller vi på.
 
Men först är det hemkunskap, idrott, taxi hem, fotboll, lektion med 3A, fritids, träslöjd, taxi hem igen, mera 3A och mera träslöjd, fritids, simskola, bad med klassen, taxi hem och fredagsmys poängterar lilla H som är en mästare på att njuta av livet. Det livet som pågår här och nu. Hon tar en sak i taget och jag är lite avis på det.
Det är inte vad jag är duktigast på får jag erkänna.
 
 
 
Fem dagar kvar…
 
 
 
 
Och fina Ebba vill att vi tar med godis, bullar och ostbågar…
Vi startade vår lördagmorgon…
 
… med frukost på hotell…
Eller pensionat.
 
Hotell Solliden på orten där vi bor.
Som är mer som ett pensionat än ett hotell.
Där det man kliver in i en gammal villa, plockar den fantastiska maten i det forna köket och sätter sig i ett av de flera rummen samtidigt som man kan spekulera i om man just satt sig i vardagsrummet, eller i salongen, eller i sovrummet eller kanske i pigkammaren. Fantastiskt place helt enkelt.
Och allt är hemlagat och inget är ”storkok”. 
 
Lilla H fick ett bryt på morgonen då vi bad henne klä på sig.
Inte ville hon klä på sig innan frukost en lördag. Så klart. Det brukar hon ju inte.
Frukost på Solliden som på fredagen lät som en fantastisk idé var i hennes ögon en helt kass idé dagen efter.
Miss av oss som inte påminde direkt hon vaknade. Då hade det sjunkit in och varit helt okej och kanske mer än okej. Men inte nu. Nu fick vi lirka. Lirka och övertala. Dessutom nästan bli osams.
 
Men så kom vi dit.
Lilla H, pappan och mamman.
Och där fanns både köttbullar, rostbiff, vindruvor och baugette. Sån´t som faller lilla H i smaken.
Så fann vi oss sittandes där, på Solliden, ätandes en fantastisk frukost, småpratandes, toknjutandes och alldeles helt och fullt övertygade om att vi kommer sitta just här många fler gånger. Förmodligen även just vid samma bord eftersom det är så lilla H funkar. Varför ändra på ett vinnande koncept som man vet funkar?
 
Så gick vi till Body shop då Hedvigs fotkräm var slut.
En fotkräm vid sängkanten på kvällskvisten är ett som ett slags måste för henne och ett inköp var utlovat.
På väg därifrån, med sin lilla påse i handen och hoppsasteg i hela benen säger hon det.
Orden som gjorde min lördag.
 
 
– Mamma, du är en liten trevlig vuxen att vara med tycker ja’! 
 
 
 
 
Lilla älskade H…
 
 
 
 
 
Och på kvällen fann jag en potatis som liknade ett hjärta…
Vi susar till Ikea…
 
 
… lilla H och jag…
Inventerar.
 
Strosar. Pratar.
Provsitter några soffor. Provligger några sängar.
Ikea-style helt enkelt.
 
Vi klurar på vad barnen i Tanzania skulle bli glada för och bestämmer oss för papper i vackra färger och tågbana i trä. Och lilla Ezekiel, pojken med Downs syndrom som Ebba lärt känna, vad kan han tänkas bli glad för? Att ha med för mycket ger fel signaler har Ebba berättat. Vi bör inte komma härifrån och överösa med presenter, vi bör hjälpa på plats. Med andra saker. Och ha med några leksaker och mycket hela och rena kläder som vänliga människor skänkt. Till Ezekiel tycker Ebba att vi kan tänka hink och spade så kan han och hans syskon leka tillsammans utanför deras hus. Hink och spade blir fint tänker vi också där vi strosar omkring i möbelvaruhuset. Och tvättlinor har vi köpt, modell tåliga i plast med ”ståltrådskärna” inuti.
Nödvändiga ting. Och en och annan av det lite mindre nödvändiga.
 
Plötsligt och från ingenstans frågar Hedvig mig om Ludde ska flytta hemifrån när han blir ”stor”. 
Jag svarar att visst ska Ludvig flytta hemifrån en vacker dag. Hedvig rättar mig och menar att det inte alls behöver vara en vacker dag, bara en dag då han är lagom stor för att flytta. Och det fick jag ju hålla med om. Hon säger att hon också ska flytta hemifrån när hon blir stor.
 
Pang!
Som ett knytnävslag hamnade orosklumpen i magen.
På en gång och från ingenstans. I möbelvaruhuset och allt.
Visst vill jag att Hedvig ska flytta hemifrån, det är inte det. Men det är så mycket som måste klaffa, och det är faktiskt så otroligt mycket som inte klaffar i det skyddsnät vi sägs ha här i landet. Jag ser det var och varannan dag i vän- och bekantskapskretsen för att inte tala om det andra mammor och pappor berättar i grupper på Facebook jag är med i som förälder till ett barn med en extra kromosom. Sanna och verkliga berättelser. Det faktum att mitt barn tillhör en extra utsatt grupp, en grupp som så ofta får ge vika för högre makter, gör att oron inte går att förbise. Jag kan inte bara tänka att ”det ordnar sig”, för det gör det inte. Inte av sig själv och inte utan alla mammors och pappors ständiga stridande för sitt barns rättigheter.
Så gick mina tankar där vi strosade i möbeljättens gångar.
 
Lilla H skuttade med hoppsasteg bredvid, lycklig över att vara där och då, lycklig över kommande köttbullemiddag och lycklig bara så där i största allmänhet. Hon var inte orolig över vart vårt samtalsämne hade landat. Och medan oron gav mig en smäll och tog över hela mig klurade hon ännu skuttandes, på sitt svar.
 
 
– Ja, för när ja´ blir stor mamma, då ska ja´ flytta hem till Ludde!
 
 
Det soliga vackra lilla ansiktet med de glittrande ögonen vändes mot mig, och hon log.
Hon log som om hon hade hela världen i sin hand och när hon frågade om jag vill komma och hälsa på henne när hon flyttat till Ludde var min oro med ens som bortblåst.
 
 
– Du kan få fika me´ oss om du vill mamma…
 
 
 
 
Älskade lilla barn…
 
 
 
Vad vore livet utan de lika älskade syskonen…?
Idag fick pappan…
 
 

… en kärleksförklaring…

En fin.
 
En ihopknycklat, nej förlåt ihopvikt, teckning föreställande Minecraft med hus, zombies och allt och med en snirklig, svängd och sällsamt vacker kärleksförklaring.
 
 
Från Hedvig till pappa
Jag älskar dj
Puss från Hedvig
Puss
 
 
 
 
 
En kärleksförklaring av bästa sort…
  
 
 
Som man lätt får en klump i halsen av… 
 
 
 
Hon kan konsten…
 
… att vända på saker och ting…
Ordkonstnär.
 
 
 
– Hur blir de´ för midda´ ida´?
 
– Idag blir det pasta carbonara.
 
– Usch.
 
– Det var inte så trevligt sagt.
 
– Mäh! Ja´ menar att ja´ inte vill ha det. Ja´ älskar inte det.
Ja´ älskar bara pasta carbonara utan carbonara och med köttbullar, potatismos, sås och lingon.
 
– Men det blir det ju inte carbonara…?
 
– Jo. Fast olika carbonara.
Tack.
 
 
 
 
 
Vilken tur att just den sortens carbonara fanns i kylen…
 
 
 
 
Vi gillar ju olika i den här familjen…
 
 
 
 
Dagen med stort D…
 
… närmar sig med stormsteg…
Resan.
 
Funderingarna är många.
 
 
– Ja´ undrar vad de har för barnprogram i Tanzania…?
 
– Åh, hjärtat… barnen på barnhemmet har ingen tv.
 
– Har de ingen tv?!
 
– Nej…
 
– Nähä. Ja´ kan kolla på min iPad då.
På Youtube.
 
– Fast… de har inget internet.
 
– Har de inget internet?!
 
– Nej…
 
– INGET INTERNET?! 
 
– Sant…
 
– Men ja´ kan spela spel i alla fall mamma. De´ kan ja´. 
 
– Det kan du, men när iPaden dör så dör den.
Vi kan ladda med powerbanks och så men inte som hemma.
 
– Kan man inte ladda i väggen?
 
– Nej, de har ingen ström Hedvig.
 
– Va´?! Har barnen ingen ström?! 
 
– Nej…
 
– Men, diskmaskinen då?
 
– Hjärtat, de har ingen diskmaskin. De diskar för hand.
 
– Va`?! Diskar de med händerna?! 
De´ kan ja´!!!
 
– Vad bra! Då kan du hjälpa till med disken.
 
– Ja, de´ kan ja´!
Tvättmaskinen då?
 
– Samma sak där. Man får hämta vatten och tvätta för hand.
 
– Oj. Som när jag sköljer upp min bikini?
 
– Precis. Och de har ingen spis.
 
– Har de ingen spis?! Får vi ingen mat?
 
– Jo, det får vi. De lagar mat i en gryta över öppen eld.
 
– Gott. Som att grilla. De´ gillar ja´!
 
– Men får ja´ åka med barnen i deras taxi till skolan?
 
– Älskling, det kommer ingen taxi och hämtar skolbarnen. De går.
De går en långpromenad till skolan varje dag.
 
– Jaha. Men då får jag gå med dem väl?
 
– Så klart du får gå med dem gumman.
 
– Alla får vara med.
 
– Exakt, alla får vara med.
 
– Ja´ tror barnen längtar efter mig.
 
– De´ tror ja´ också Hedvig.
 
– Ja´ längtar efter dem. Mest efter Ebba.
 
– Ebba längtar mest efter dig också.
 
– Ja´ vet. Du kan kvitta mamma.
 
 
 
Så går våra dialoger så här den sista tiden innan vi reser.
Lilla H har inte så mycket mer att relatera till än sin egen vardag. En tämligen okomplicerad sådan i jämförelse. Det är så roligt och lärorikt att följa hennes funderingar nu när resan närmar sig. Minst lika roligt och spännande ska det bli att ta del av hennes funderingar när hon upplevt resan, när hon är många erfarenheter rikare.
 
 
Pirrigt och roligt och spännande…
 
 
 
Längtansvärt…
 
 
 
Idag spelar hon…
 
… Minecraft och bygger världar…
Som ingenting.
 
Det trodde jag inte för tolv år sedan.
Jag vet inte vad jag trodde. Eller jo, det vet jag.
Jag trodde, befarade och fruktade det värsta. Det onämnbara.
 
Idag är det tolv år sedan vi lämnade vårt lilla, lilla, yttepyttiga hjärta ifrån oss för att hon skulle genomgå en hjärtoperation. Den hjärtoperation som var nödvändig för överlevnad. Helt klart en av de värsta dagarna i mitt liv. Så osäkert, så oroligt, så surrealistiskt. Det här skulle ju inte vi vara med om. Inte någon av oss. Inte lilla H, inte de stolta och lillasysterälskande syskonen och inte heller pappan eller jag. Men så blev det och så var det.
Och det gick bra.
Puh…
 
På IVA låg hon efter operationen, med sin vanliga lilla tofs i håret.
Solen strålade in genom fönstret och gjorde hela den bruna lilla kalufsen glittrande.
Jag trodde inte benen skulle bära mig fram till sängen, men det gjorde dem.
Några oroliga dagar väntade och sedan kom vi hem igen.
Vi kom hem, och vi hade den lilla älskade med oss.
Livet började om.
 
Nu är hon en stor tjej minsann.
Stark och frisk, aktiv och rolig, fundersam och klok.
Vi pratar om Minecraft och världarna hon bygger där. Med hus, facklor, lampor och balkonger. Med gräsmattor och pooler. Och mycket annat.
 
Hon messar i taxin då hon är på väg hem från skolan, eller om hon har något annat att berätta för den delen.
Hon klurar på kroppen och alla dess funktioner. Skelettet och sådana spännande saker. Vi pratar om att kroppen behöver mat för att må bra, men att man inte bör ge den för mycket mat för att den då istället kan bli sjuk. Avvägningen är svår att greppa men vi är överens om att en portion mat vid varje mål nog är det bästa.
”Och vill man ha mer kan man fylla på med sallad” säger lilla H. Snusförnuftig som hon är. 
 
Vi pratar om kläder och smink och om den kommande konfirmationen.
Hedvig berättar om besöket i en moské som klassen ska göra imorgon. Hon berättar om Koranen vs Bibeln, om islam vs kristendom och om att vara muslim vs kristen. Som så många gånger förvånas jag över alla kunskaper hon insuper. Hon är nyfiken och vetgirig. Har inga fördomar utan tycker att det är spännande att få ta del av vad andra tycker och tänker och känner. Utan att för den sakens skull försöka påverka någon, eller ännu mindre döma någon. Hedvig nöjer sig nämligen med insikten om att vi alla är olika och hon tycker också att det är bra. Jag håller med och tycker också att alla människor borde ha någon som Hedvig i sin närhet. Det skulle utveckla hela mänskligheten, det är jag övertygad om.
 
 
 
 
För oss är det en särskild dag idag…
 
 
 
 
En tacksamhetens dag…
 
 
 
 
 
 
 
Vilka dagar…
 

 
… vi haft…
Lilla H och jag.
 
Hon kan det där med att resa och semestra vill jag lova.
Bästa ressällskapet. Njuter varje sekund och det smittar av sig.
Herre Gud och himmel och plättar, vad är väl Tanzanis mot Karlstad och Leos Lekland?!
Så har hon resonerat i flera dagar.
 
Karlstad, lekland i dagarna två, hotell, bastu, bubbelpool, restaurang och- det kanske viktigaste – själva. Bara hon och jag. En tjejresa helt enkelt. En sådan resa man ”känner sig stor av”. Så tycker hon, familjens yngsta.
 
Hon, som har skinit ikapp med ”sola i Karlstad” har fnissat så fort våra blickar mötts.
Hon, som har varit i nuet och också njutit nuet. Trots att Leos chicken nuggets inte var ett dugg goda. Ingenting har gjort någonting på något vis. Ingenting har pajat det goda humöret.
 
I hotellets spaavdelning impade hon stort på en ”hoper gubbar” från Örebro genom att fem (!!!) gånger dra i snöret och få en hink iskallt vatten över sig. Huttrande kröp hon sedan ner i den varma bubbelpoolen för att värma sig, samtidigt som hon bad dem alla att kliva upp eftersom det var hennes och hennes mammas tur nu.
Artigt klev de upp och bytte pool mot bastu.
 
I restaurangen serverades ”otroooligt gott” knäckebröd tyckte lilla H och mumsade i sig en hel del. Det lite saltade smöret bad hon om receptet på. När inget på menyn var till full belåtenhet frågade servitrisen vad Hedvig helst av allt ville ha, näst efter köttbullar som de tyvärr inte kunde trolla fram. Hedvig önskade då en köttbit med gräddsås, potatismos lingon. Vips så hade köket lagat det önskade. Då, särskilt då, önskade lilla H att pappan varit med. Han är den i familjen, förutom Hedvig själv, som kan konsten att uppskatta en god köttbit minsann.
Även desserten fixade hon till emligt önskemål, helt utanför menyn.
 
Min synnerligen socialt kompetent konverserande lilla dotter såg i vanlig ordning till att fixa det så som hon själv önskar det. Kanske är det hemligheten bakom att helt uppskatta nuet?
Att se till att man får det som man vill…
 
 
 
 
Och endast en gång behövde jag utdela onda ögat mot någon som inte betedde sig okej…
 
 
 
 
 
Nu längtar vi till vårt nästa äventyr, då till Tanzania…
 
 
 
 
 
Någon har…
 

… packat sin väska…

Viktiga grejer.

 
 
Böcker och tidningar.
Massor av böcker och tidningar.
Med en liten plats kvar för ”go’natt-lampan”, sussfilt, delfin, iPad och laddare.
Viktiga grejer som sagt.
 
Nu längtar hon till Karlstad.
Hon och jag. Till Karlstad, Leos Lekland, restaurang och hotell.
 
 
 
”Tjejresan” kallar hon den…
 
 
 
Just nu slår den det mesta…
 
Vi bakar bullar…
 
…som är tänkta att se ut som hjärtan…
Till alla hjärtans dag.
 
Det är väl ändå tanken som räknas?
För i ärlighetens namn ser de mer ut som grodor med enorma ögon och en enorm glad mun. Men ändå.
De blev himmelskt goda i alla fall. Fyllda med massor av smör och kärlek.
 
Det är en dag då lilla H velat sälja sin mamma för hundratusen kronor och för pengarna har hon tänkt leva loppan och definitivt inte alls köpa sig en ny mamma i alla fall. Det är också en dag där mamman emellanåt funderat på varför i all sin da´r hon och den lilla ska vara lediga tillsammans när irritationen ligger så nära inpå hela dagen. Som tur är, och som alltid med Hedvig, ligger alla de andra känslorna också nära inpå. De fina känslorna.
 
Som när vi börjar dagen med en mugg kaffe och en mugg mjölk tillsammans i sängen. Snälla och rara båda två. Och som när korken till apelsinjuicen plötsligt är spårlöst borta och Hedvig inte har en blekaste aning om var hon lagt den då hon hällde upp ett glas juice.  Och som när vi tittar på Anki & Pytte 4, Anki & Pytte 2 och Anki & Pytte 1 – i nämnd ordning – samtidigt som vi äter frukost och strax därefter bakar bullar. Då är de fina, glada, kärleksfulla och snälla känslorna nära och vi är båda glada, trivsamma och lite måndagslyckliga tillsammans. 
 
In emellan alla trevligheter smyger sig otrevligheterna.
Dem som mamman för det mesta klarar av att hantera. Antingen genom att ignorera eller genom att pedagogiskt resonera. Men inte alla dagar hanterar hon dem. Otrevligheterna. Idag hanterade hon dem inte minsann.
En otrevlighet, två otrevligheter, tre otrevligheter… så håller det på.
Till slut exploderar mamman.
 
Och det efter en härlig fika på altanen utanför sjöboden, med nybakta bullar och en sol som värmde kinden.
Mamman får nog. Blir arg. Kanske lite för arg egentligen. Rasande arg. Så blir det när det byggs på och byggs på.
När man vet att lilla H förstår och också vet att hon högaktningsfullt struntar helt och totalt i mammans tillsägelser.  Mamman blir för arg. Den lilla blir utom sig. 
 
Tårar trillar på oss båda och vi undrar varför det går så långt innan otrevligheterna tar slut.
Mamman känner sig som världens sämsta, och säkert och dessvärre gör den lilla det också.
Då får vi kramas, torka tårar och snor, säga förlåt och bedyra vår kärlek till varandra.
Vi får ta en bulle till och sedan åka lite hoverboard för att hitta skrattet och fnisset igen.
Det är hon världsbäst på, lilla H. Att hitta skrattet igen.
 
 
 
Himmel, vi vill ju bara vara sams…
 
 
 
Vi som ska till Karlstad och allt imorgon…
 
Vi längtar…
 

 
…efter att portionera ut kärlek…
Till dem som behöver.
 
Vårt äventyr närmar sig och om tre veckor är vi på plats. Då är vi framme hos Ebba och alla ”hennes” barn, hos hela hennes andra familj. Vi längtar efter dem alla, efter att få lära känna dem och efter att få dela den del av Ebbas liv som kommit att bli central för henne.
 
Idag fick jag mail ifrån barnhemmet.
Ett mail med bra-att-ha-info om allt möjligt som rör vår vistelse på barnhemmet och i skolan. Där stod, förutom praktisk information, vad dagarna kan innehålla och vad som förväntas av oss som volontärer.
Bland annat stod:
 
 
 ”Förutom dina arbetsuppgifter handlar vistelsen mycket om att portionera ut kärlek i form av att kramas, sätta gränser samt finnas och se barnen. Dessa starka personligheter har gått igenom mycket redan i unga år och vårt jobb är att visa det goda och trygga som finns i världen.”
 
 
 
Vi längtar som sagt…
 
 
 
Tänk att få slösa kärlek över så många hjärtan…
Jag tömmer ryggan…
 
… och hjärtat svämmar över…
Igen.
 
Bland kontaktbok, iPad, termobyxor, clementinskal och simhallsblöta badkläder hittar jag det.
Ett grönt kuvert. Som säger så mycket fast jag inte vet vad det innehåller. Som får hjärtat att svämma över.
 
 
– Till dig mamma!
Till dig på alla hjärtans dag för att ja´ älskar dig!
Göm det på mitt skrivbord tack, så att du inte vet var det är.
Du får det på tisdag mamma. Då är det alla hjärtans dag, vet du det?
 
 
 
Den redan finfina fredagen blev med ens sagolik…
 
 
 
Älskade lilla barn…
Nu är den klar…
 
… den flygande draken…
Fin.
 
Den flygande draken lilla H kämpat med i träslöjden.
Ni vet den som hon ska slå in i ett paket och ge till sig själv på sin konfirmationsdag.
 
Hon har sågat och borrat, målat och knutit snören. Snören att hänga upp den i, och ett snöre att dra i.
Drar man i snöret blir det magiskt säger hon, då flyger faktiskt draken. Jo, sant. Hedvig lovar det.
 
 
– På kortet vill ja` att det står:
 
”Till mitt hjärta Hedvig, från Hedvig”
 
– Fixar du det mamma?
 
 
– Men du kan väl skriva kortet själv?
Paketet är ju ifrån dig.
 
– Mäh! Det är ju en hemlis ju….
 
 
 
 
Att mamman inte tänkte på det…
 
 
 
Man kan inte avslöja en hemlis hur som helst…
Vi har hissat flaggan…
 
… sjungit födelsedagssånger…
Ätit tårta.
 
Vi har firat helt enkelt.
Med tårta fast jubilaren inte ens är särskilt förtjust i tårta.
Det gjorde ingenting tyckte lilla H, för hon kunde ju ändå inte äta tårta.
 
 
–  Hon är för långt bort mamma.
Om Ebba var hemma, DÅ kunde vi ha ätit glass eller bakat en kaka, men nu är hon inte det.
Vi tar tårta mamma. En grön.
 
 
Så det gjorde vi.
 
Vi pratar om ett litet födelsemärke alldeles under plåstret på vänsterarmen.
Plåstret som täcker det lilla, lilla märket efter sticket från vaccinationssprutan vi tog igår.
Hedvig tror att sprutan orsakat den lilla pricken, och blir först aningen förfärad över att det kanske är blod.
 
 
– Är det blod mamma?
Blod UTANFÖR plåstret?!
 
 
Jag säger att inte är det blod heller.
 
 
– Det är ett litet födelsemärke bara.
Som du har fler av lite här och var på kroppen.
 
– Va´?! Födelsedagsmärke?!
De´ är ju inte ja´ som fyller år heller! Ebba kan få mitt födelsedagsmärke…
 
 
Vi har ätit ost- och broccolisoppa för att fira.
Inte heller det är jubilarens favorit men med samma logik som med den gröna tårtan, fick den lilla igenom sin önskan. Fast det inte är hennes födelsedag. Men om Ebba varit hemma, försäkrade hon, DÅ kunde vi ätit något annat, något som Ebba hade bestämt. DÅ hade det varit en helt annan sak, reflekterade lilla H samtdigit som hon förmanade oss att inte äta upp exakt all soppa som fanns i kastrullen.
 
 
– Ja´ vill gärna ha soppa till frukost också…
 
 
Det blev en portion kvar, hör och häpna. 
 
Så har vi dansat Afro.
25 minuters Afrodans med bästa dansläraren.
Det kan vara bra att förbereda sig menar Hedvig, så att hon kan dansa med barnen i Tanzania när hon kommer dit. Jag säger att jag inte är helt säker på att de dansar likadant i Tanzania som vi gjorde i danslokal på gymmet här i krokarna, men att vi säkert får lära oss helt andra danser, till helt annan musik.
Där. I Tanzania. Hos Ebba och alla andra.
 
En dusch och en bastu senare landar vi vid köksbordet med lite kvällsmat.
Hedvig funderar över danslärare B som hon tycker är så fin, så snäll, så glad och så trevlig. Och så har hon ju så fint hår också, danslärare B. Jag håller med och tänker att lyckliga Hedvig som har så många som tycker om henne, och lyckliga alla som Hedvig tycker om. För dem hon tycker om dem funderar hon på och slösar komplimanger på. Det är sådan hon är, lilla H med den vackra lilla själen.
 
 
 
Vi har haft en fin Ebba-födelsedag…
 
 
 
Och det har Ebba också, det har hon berättat…
Idag äter vi tårta…
 

 
… och firar fina Ebba…
22 år.
 
22 år i detta nu. 11:43.
Som alla andra mammor minns jag dagen som om den vore igår.
Liten, svarthårig och med pliriga små ögon och långa smala fingrar låg hon där på mitt bröst.
Det där med att försjunka i sitt nyfödda barns ögon för allra, allra första gången… Inte mycket slår det.
 
Tänk om jag då, den dagen, vetat att hon skulle fira sin 22-årsdag i Tanzania. Tillsammans med hennes andra stora, fina och alldeles underbara familj bestående av 21 barn, ett antal mammor och några hängivna volontärer. Jag hade nog inte kunnat föreställa mig det.
 
Som alla andra föräldrar är jag också omättligt stolt över mina barn.
Inte en gång har jag känt att falsk blygsamhet varit aktuell när det kommer till just mina tre små hjärtan.
Det är en förälders rätt att vara så där galet stolt och mallig över sina barn. Tycker jag.
 
Jag är så glad och stolt över att hon följer sitt hjärta som sedan ett knappt år tillbaka har Afrika i sig.
Afrika i allmänhet och Tanzania i synnerhet. Jag är så glad och stolt över att hennes hjärta har plats för så många. Och en alldeles särskild plats för dem som behöver det mest.
 
Lilla fina, lojala, älskvärda Ebba som alltid vill andra väl.
Som alltid stått upp för dem som allra mest behöver det.
Som alltid sätter sig själv åt sidan till förmån för någon annan.
Vi är många som älskar dig!
 
Idag ordnar du födelsedagsfest för alla dina barn.
Säkert en fest med sång, musik, dans, läsk, frukt och pussar och kramar.
Säkert en fest när den är som bäst.
 
Du öppnar ett paket vi skickat med. Eller två.
Ett paket fyllt med smågodis. Ett annat med mormors kakor.
Här hemma hissar vi flaggan, äter tårta och hurrar för dig.
Dig som vi längtar så efter, dig som vi gläds så med.
 
Vi hurrar för dig Ebba, för att du fyller år och för att du är den du är.
 
HURRA HURRA HURRA HURRAAAAAAA
 
 
 
Fortsätt vara den fina, vackra, generösa och kärleksfulla själ du är…
 
 
 
Grattis på födelsedagen lilla hjärtat…
 
 
 
Hon är idog…
 
… och läxglad…
Vetgirig. 
 
Den kommer ta henne långt. Den där vetgirigheten. Och nyfikenheten. Jag tror det. Och jag tror att hon kommer ha nytta av sin vilja att kunna själv. Även om just samma vilja kan driva oss till vansinne.
 
Som läxläsebok har hon valt Fotbollsmysteriet. I många år har hon läst, lilla H, och ibland har jag undrat om hon också förstår det hon läser. Eller om orden blir just bara till ord och utan sammanhang. Frågorna till läsläxan blir en sorts koll, men jag tycker ändå ibland att det är svårt att avgöra om sammanhanget finns där eller inte. Tills vi kom till just den här boken.
 
Den är så gruvligt spännande tycker Hedvig. Så spännande att hon blir alldeles pirrig då hon läser. Jag föreslog att hon skulle läsa en extra sida för att se vem som egentligen rör sig bakom Ivy Roos trädgårdshäck. Men det tyckte inte Hedvig. Man gör som fröken säger menade hon och tittade strängt på mig. För lilla H är en liten människa som i alla sammanhang vill gör rätt och riktigt. Ja ja, förståelsen för sammanhanget finns där i alla fall och det gör mig glad.
 
 
 
Hon kan hon, lilla H… 
 
 
 
 
 
Men fortsatt nyfiken på nästa sida är jag…
Imorse åkte…
 

… äldsta hjärtat igen…

Härligt.
 
Hon reser tillbaka till dem hon älskar. Tillbaka till dem hon saknar. Tillbaka till de 21 barn och ett antal vuxna som klivit in i hennes hjärta. Ebba reser tillbaka till barnhemmet i Bumilayinga i Tanzania.
 
Vi saknar henne redan, men gläds så ofantligt med henne. Hon behöver dem för att känna sig hel. Och nu så. Nu är hon på väg.
 
Efter att ha betalat 946:- i överviktsavgift för alla kläder och leksaker hon packat till barnen sade vi hej då, pussades och kramades, grät en skvätt men tröstade oss med att vi ses om fyra och en halv vecka då lilla H och jag reser dit.  Det ska bli fantastiskt att träffa alla dem som Ebba älskar. Lika fantastiskt ska det bli att få dela Ebbas ”andra liv” tillsammans med henne.
Vi längtar, lilla H och jag.
 
 
 
 
Fina, godhjärtade Ebba…
 
 
 
 
 
Hon rör, berör och öppnar dörrar var hon går…