Liten H...
En torsdag…

… som känns som en fredag…
Knepigt.
En torsdag som känns som en fredag men som också är som en lördag för att det är söndag imorgon. Fast det egentligen är fredag imorgon.
Ungefär så gick Hedvigs och min konversation vid frukostbordet imorse. Lilla H höll inte med om att det idag är ungefär som lördag eftersom hon skulle gå i skolan idag. Man går ju inte i skolan  på en lördag menade hon, och det är ju sant förstås. 
Hur jag än vände och vred på mina förklaringar blev det svårt för Hedvig att förstå hur det ligger till med dagarna när almanackan inte är som den brukar.
Så pass svårt att jag drog en lättnadens suck då vi behövde lämna ämnet för att gå ut till den väntande taxin.
Hem kom hon sedan, lilla H.
Denna torsdag som känns som en fredag men som också är som en lördag för att det är söndag imorgon. Fast det egentligen är fredag imorgon.
Hem kom hon som sagt, med nybakta bullar bakade i hemkunskapen.
Fikade gjorde vi och nu tar vi helg, oavsett vilken dag man tänker sig att det är.
Trevlig Valborg…
❤️
Åh, dessa skoldagar…
 
… nu i årskurs fyra…
Älskar dem!
 
När jag en dag då och då tar mig tiden och möjligheten att vara med lilla H i skolan, då känner jag mig glad och lycklig. Jag är så glad över att få vara med, och hon är så glad över att jag är med.
Jag känner mig oerhört stolt över Hedvig, och hon visar sig vara stolt över mig! 
 
Hon har så fina, kloka, snälla pedagoger som tycks lägga ribban rätt mest hela tiden.
Och hon är så duktig, vår lilla loppa.
 
Hon läser och skriver svenska av bara farten när vi första timmen är i klass 2B, klassen där Hedvig läser svenska integrerat. Med en egen bok. Eller två förresten. En skrivbok och en övningsbok.
Likadan som de andra i klassen har, det är betydelsefullt.
 
Idag sje-ljudet.
Sje-ljudet som kan stavas med ”sj”, men som också kan stavas med ”sk”.
Lite klurigt faktiskt. Om man tänker efter.
 
På rasten har jag spelat killerball och spökpolis och spöktjuv. Minsann.
Jag har till och med förvandlat de arma små liven till zombies. På uppmaning.
 
Engelskalektionen handlade om kläder. Clothes.
Eller, ”klouvs” som Hedvig säger.
Hon som gärna kliver ut ur klassrummet, klär ut sig till en dam för att sedan göra en smått teatralisk entré.
 
 
– Oh, what is se wearing?
 
– She is wearing a red hat!
 
 
Lunch.
Skolmat.
Men inte som jag minns den.
Lunchen är så god på Hedvigs skola!
Själv minns jag att jag mestadels skippade lunchen helt till förmån för några knäckebrödsskivor med smör och grillkrydda på. Och eftermiddagshuvudvärk som följd.
Inte idag dock.
 
En hel portion ugnsstekt makrill med kokt potatis och stuvad spenat åt jag.
Hedvig åt tre.
 
Så har hon sytt också, lilla hjärtat.
Hon har sytt klart och fått tagit med sig hem också.
Just idag när jag var där.
En boll. Så klart.
En mjuk boll stoppad med kuddstopp så att man kan få spela fotboll inomhus.
Hon sydde som om hon aldrig gjort annat på en, i mina ögon fantastisk, symaskin som man kunde ställa in på snigelfart! Suveränt om man är liten och vill lära sig. Eller tror att man redan kan för den delen.
Någon här i huset tror sig kunna allt från början, och då kan en symaskin med snigelfart vara det bästa som har hänt. Typ.
 
När dagen var slut och lilla H inte skulle ha fritids susade vi till Ikea.
En mellisfika tänkte jag efter en stund. Köttbullar tänkte Hedvig.
 
 
– Men, du har ju ätit TRE portioner makrill!!!
 
– Ja’ vet.
 
– Du kan inte vara hungrig? Inte egentligen.
 
– Jo. De’ är så himla gott!
 
 
Så minsta portionen köttbullar fick bli mellis.
Det verkar ju dumt att tjata om en onyttig fika när hon hellre vill ha mat.
Av middagen ikväll blev snudd på intet…
 
Jag trallar över min härliga dag…
 
❤️
 
 
Heja alla barn och heja alla fantastiska pedagoger…
Måndag…

… uteträningen har börjat…
Vi snackar fotboll.
Fotbollsskorna som blivit på tok för små under vintern.
Vi borde ha kollat det, jag vet.
Men hon växer så förjordat långsamt, lilla H. Så långsamt att skor av typen fotbollsdojjor funkar två, ibland till och med tre, säsonger.
Men nu var de för små.
Den tappra lilla fotbollsspelaren knystade inget om detta. Inte förrän skorna åkte av hemma i garaget.
Då gjorde det lite ont i tårna.
Med träning följer kvällsmat.
Skelettet, musklerna och hjärnan behöver mat efter träning. Säger lilla H.
Och det är ju sant.
Dessutom är det något visst med just kvällsmat. Det ligger en mysfaktor i det. Kvällsmat och tända ljus.
Efter duschen frågade jag Hedvig vad hon ville till kvällsmat. Hon älskar inte smörgås, youghurt, flingor och liknande, varför jag väntade mig att hon skulle önska potatisbullar, köttbullar eller korv. 
Det önskade hon inte.
Hedvig önskade tacos.
Det var inget jag varken kunde eller hade lust att sno ihop så där på kvällskvisten, det måste jag erkänna.
Men så hade vi tacobröd hemma av någon anledning. Köttbullar, majs och tacosås finns alltid i det här huset. Så jag gjorde köttbulletacos till den superhungriga och genomfrusna fotbollsspelaren. På vinst och förlust gjorde jag det. Man kan aldrig vara säker på hur nya påhitt tas emot.
Det blev vinst…
❤️
Kvällsmat är nog halva grejen…
Hon har…
 
… gjort det igen…
Överträffat.
 
Lilla H.
Eller överbevisat är kanske ett bättre ordval.
Hon har igen bevisat att hon visst kan.
Inte så att vi inte tror på henne.
Det gör vi.
 
Vi tror stenhårt på henne.
Vi höjer ribban och ger henne tid.
Tid är lösningen på det mesta i lilla H:s liv.
 
En termin har Hedvig gått på dans.
Vi åker några mil för att få bästa dansläraren.
Dansläraren som tycker om lilla H just för den hon är.
Dansläraren som Hedvig tycker om och är trygg med.
 
Men ändå.
Oron finns där.
Om lilla H inte kan som de andra, skrattar de då?
Tittar och fnissar de då?
Hedvig är så medveten om dessa blickar och dessa fniss och hon blir så ledsen.
Ledsen är det vi minst av allt vill att hon ska känna sig.
Därav den ständigt gnagande oron.
 
Dansterminen toppades med uppvisning igår.
Åh, så laddad hon har varit, lilla H.
I flera veckor har nervositeten och förväntan funnits där.
Hos både Hedvig och oss.
 
Spända satt vi där igår.
Mamman, pappan, storebror och moster.
Först av alla stegade hon upp på scenen.
Det är så mycket Hedvig:
Allt eller inget.
Först eller inte alls.
 
Fyra låtar dansade hon!
Och hon gjorde det med bravur!
Emellanåt vinkandes, emellanåt poserandes.
Hela tiden med strålande ögon.
Lilla hjärtat…
 
En liten flicka tittade på Hedvig.
Vi tror att hon tittade för att se hur hon skulle göra, hon stod snett bakom Hedvig.
I någon slags ”snurr” ser Hedvig detta och hon tolkar inte blicken så som vi andra.
Blixtsnabbt åkte reptiltungan ut mot den lilla söta flickan som bara vill ha lite stöd och mitt hjärta gick sönder lite för hennes skull. Hon såg dock inte så förkrossad ut utan fortsatte göra som Hedvig.
 
När applåderna rungade bockade lilla H djupt åt publikens alla håll.
Att hon sedan svor en lång harang då hon inte fick en ros först av alla då de delades ut, är en annan sak.
Igår valde vi att blunda för det, det fanns ju så mycket annat att vara glad för.
 
Tack danslärare Barbro för att du lockar fram det bästa i Hedvig och ger henne självförtroende! 
Tack lilla H för att du ständigt överbevisar – du kommer att gå långt!
En filmsnutt finns på instagram för den som är nyfiken.
 
Lilla hjärtat…
 
❤️
 
 
The sky is the limit…
 
Det behöver kanske inte…
 
… vara så illa…
Så förödande.
 
Det där att vårt lilla solskensmonster svär som en borstbindare.
I tid och otid, överallt och jämt och samt.
 
Kanske det gör henne lugn?
Även om det gör mig helt galen.
 
Kanske gör det henne mer stark?
Mer självständig?
Det är ju det vi vill med lilla H.
Att hon blir stark och självständig.
 
Vi hade bara inte tänkt att det skulle ske den här vägen.
Så läser jag att svordomar är det mest ärliga och mest spontana uttrycket för våra känslor och tankar.
 
Jag läser det här
 
 
 
 
Jag duckar och gör mig beredd på kommande svordomar…

 

Livet…
 
 
 
 
… är härligt…
Oftast.
 
Ibland inte alls.
Emellanåt verkligen inte ett dugg.
Då är det hemskt.
Skrämmande, ledsamt, oroande, frustrerande.
Upp och ner helt enkelt.
 
Man kan känna sig rådvill.
Ensam, ledsen, rädd.
Men ingen är ensam.
Inte ens fast man tror sig vara det.
 
Man vill räcka till.
Det är så mycket krav. Så många måsten.
Mycket mäts efter prestation och jag avskyr det.
Så klart måste vissa saker mätas efter prestation.
Men människor ska inte mätas så.
 
Människor ska inte mätas alls om du frågar mig.
Vi ska bara vara. Precis som vi är.
Respekterade, omtyckta och älskade. Så som vi är.
 
Man vill räcka till om man har det tufft.
Man vill räcka till om man står bredvid.
 
Man blir liten, ensam och rädd…
 
❤️
 
 
Man är aldrig ensam…
Hipp Hurra…
 
… för världens finaste kille idag…
Ludvig, 18 år.
 
Klockan 20:51, den 21 april 1997, mötte jag hans blick för allra första gången.
Ögon djupa som brunnar, runda kinder och en svart kalufs på huvudet.
Den villkorslösa kärleken från mamma till barn infann sig i samma ögonblick.
Älskade lilla Ludde…
 
18 år.
Jag kan inte förstå det.
Vart tog åren vägen?
Jag minns som igår din sprallighet över allt och inget.
Din påhittighet, ditt varma leende och dina ändlösa kärleksförklaringar.
 
Det är så mycket jag vill säga dig nu, när du blivit stor på riktigt.
Samtidigt vet jag att du vet att jag finns för dig alla dagar, oavsett vad.
18 år fyllda av både glädje, skratt och sorg – så klart.
Det är det som är själva livet.
 
Jag önskar dig så klart bara lycka.
Men sådant är inte livet.
 
Oro, funderingar, grubblerier och vilsenhet tillhör också.
Det är helt i sin ordning, men viktigt att ha någon att dryfta allt med.
Delad glädje är dubbel glädje, och delad oro är i alla fall mindre oro.
 
Spralliga, tokiga, ljuvliga, fina, vackra, fundersamma, busiga, söta, intelligenta, ansvarstagande och extremt omtänksamma lilla Ludde, du är den finaste unga mannen på denna jord.
Orden räcker inte till för att beskriva dig.
Inte heller för att beskriva min kärlek till dig.
Njut av att du är så fin Ludvig.
Njut av att du är älskad av så många.
Kort sagt, njut av att du är den du är.
Många, många grattis till dig, älskade lilla Ludde Lurv.
Jag älskar dig massor…
 
Det är din dag idag, och alla andra dagar…
 
 
 
 
Mer än något annat önskar jag dig ett lyckligt liv…
 
 
 
 
      
 
 
 
 

 
Ordningen är återställd…

… äldsta lilla hjärtat är hemma…
Hemma.
Som vi har längtat!
Vilka glädjetårar!
Lilla H som avkrävde löfte om att inga flera långresor görs, om god-natt-saga ikväll och om att Ebba minsann gör en lika fin skylt som Hedvig har gjort till Ebba den dagen hon och Emil också kommer hem från sin långresa.
Resan då de ska sola, bada, bygga sandslott och mycket mera.
Hon är hemma.
Hon skrattar och babblar…
❤️
Ordningen är återställd…