Liten H...
En torsdag…

… som känns som en fredag…
Knepigt.
En torsdag som känns som en fredag men som också är som en lördag för att det är söndag imorgon. Fast det egentligen är fredag imorgon.
Ungefär så gick Hedvigs och min konversation vid frukostbordet imorse. Lilla H höll inte med om att det idag är ungefär som lördag eftersom hon skulle gå i skolan idag. Man går ju inte i skolan  på en lördag menade hon, och det är ju sant förstås. 
Hur jag än vände och vred på mina förklaringar blev det svårt för Hedvig att förstå hur det ligger till med dagarna när almanackan inte är som den brukar.
Så pass svårt att jag drog en lättnadens suck då vi behövde lämna ämnet för att gå ut till den väntande taxin.
Hem kom hon sedan, lilla H.
Denna torsdag som känns som en fredag men som också är som en lördag för att det är söndag imorgon. Fast det egentligen är fredag imorgon.
Hem kom hon som sagt, med nybakta bullar bakade i hemkunskapen.
Fikade gjorde vi och nu tar vi helg, oavsett vilken dag man tänker sig att det är.
Trevlig Valborg…
❤️
Åh, dessa skoldagar…
 
… nu i årskurs fyra…
Älskar dem!
 
När jag en dag då och då tar mig tiden och möjligheten att vara med lilla H i skolan, då känner jag mig glad och lycklig. Jag är så glad över att få vara med, och hon är så glad över att jag är med.
Jag känner mig oerhört stolt över Hedvig, och hon visar sig vara stolt över mig! 
 
Hon har så fina, kloka, snälla pedagoger som tycks lägga ribban rätt mest hela tiden.
Och hon är så duktig, vår lilla loppa.
 
Hon läser och skriver svenska av bara farten när vi första timmen är i klass 2B, klassen där Hedvig läser svenska integrerat. Med en egen bok. Eller två förresten. En skrivbok och en övningsbok.
Likadan som de andra i klassen har, det är betydelsefullt.
 
Idag sje-ljudet.
Sje-ljudet som kan stavas med ”sj”, men som också kan stavas med ”sk”.
Lite klurigt faktiskt. Om man tänker efter.
 
På rasten har jag spelat killerball och spökpolis och spöktjuv. Minsann.
Jag har till och med förvandlat de arma små liven till zombies. På uppmaning.
 
Engelskalektionen handlade om kläder. Clothes.
Eller, ”klouvs” som Hedvig säger.
Hon som gärna kliver ut ur klassrummet, klär ut sig till en dam för att sedan göra en smått teatralisk entré.
 
 
– Oh, what is se wearing?
 
– She is wearing a red hat!
 
 
Lunch.
Skolmat.
Men inte som jag minns den.
Lunchen är så god på Hedvigs skola!
Själv minns jag att jag mestadels skippade lunchen helt till förmån för några knäckebrödsskivor med smör och grillkrydda på. Och eftermiddagshuvudvärk som följd.
Inte idag dock.
 
En hel portion ugnsstekt makrill med kokt potatis och stuvad spenat åt jag.
Hedvig åt tre.
 
Så har hon sytt också, lilla hjärtat.
Hon har sytt klart och fått tagit med sig hem också.
Just idag när jag var där.
En boll. Så klart.
En mjuk boll stoppad med kuddstopp så att man kan få spela fotboll inomhus.
Hon sydde som om hon aldrig gjort annat på en, i mina ögon fantastisk, symaskin som man kunde ställa in på snigelfart! Suveränt om man är liten och vill lära sig. Eller tror att man redan kan för den delen.
Någon här i huset tror sig kunna allt från början, och då kan en symaskin med snigelfart vara det bästa som har hänt. Typ.
 
När dagen var slut och lilla H inte skulle ha fritids susade vi till Ikea.
En mellisfika tänkte jag efter en stund. Köttbullar tänkte Hedvig.
 
 
– Men, du har ju ätit TRE portioner makrill!!!
 
– Ja’ vet.
 
– Du kan inte vara hungrig? Inte egentligen.
 
– Jo. De’ är så himla gott!
 
 
Så minsta portionen köttbullar fick bli mellis.
Det verkar ju dumt att tjata om en onyttig fika när hon hellre vill ha mat.
Av middagen ikväll blev snudd på intet…
 
Jag trallar över min härliga dag…
 
❤️
 
 
Heja alla barn och heja alla fantastiska pedagoger…
Måndag…

… uteträningen har börjat…
Vi snackar fotboll.
Fotbollsskorna som blivit på tok för små under vintern.
Vi borde ha kollat det, jag vet.
Men hon växer så förjordat långsamt, lilla H. Så långsamt att skor av typen fotbollsdojjor funkar två, ibland till och med tre, säsonger.
Men nu var de för små.
Den tappra lilla fotbollsspelaren knystade inget om detta. Inte förrän skorna åkte av hemma i garaget.
Då gjorde det lite ont i tårna.
Med träning följer kvällsmat.
Skelettet, musklerna och hjärnan behöver mat efter träning. Säger lilla H.
Och det är ju sant.
Dessutom är det något visst med just kvällsmat. Det ligger en mysfaktor i det. Kvällsmat och tända ljus.
Efter duschen frågade jag Hedvig vad hon ville till kvällsmat. Hon älskar inte smörgås, youghurt, flingor och liknande, varför jag väntade mig att hon skulle önska potatisbullar, köttbullar eller korv. 
Det önskade hon inte.
Hedvig önskade tacos.
Det var inget jag varken kunde eller hade lust att sno ihop så där på kvällskvisten, det måste jag erkänna.
Men så hade vi tacobröd hemma av någon anledning. Köttbullar, majs och tacosås finns alltid i det här huset. Så jag gjorde köttbulletacos till den superhungriga och genomfrusna fotbollsspelaren. På vinst och förlust gjorde jag det. Man kan aldrig vara säker på hur nya påhitt tas emot.
Det blev vinst…
❤️
Kvällsmat är nog halva grejen…
Hon har…
 
… gjort det igen…
Överträffat.
 
Lilla H.
Eller överbevisat är kanske ett bättre ordval.
Hon har igen bevisat att hon visst kan.
Inte så att vi inte tror på henne.
Det gör vi.
 
Vi tror stenhårt på henne.
Vi höjer ribban och ger henne tid.
Tid är lösningen på det mesta i lilla H:s liv.
 
En termin har Hedvig gått på dans.
Vi åker några mil för att få bästa dansläraren.
Dansläraren som tycker om lilla H just för den hon är.
Dansläraren som Hedvig tycker om och är trygg med.
 
Men ändå.
Oron finns där.
Om lilla H inte kan som de andra, skrattar de då?
Tittar och fnissar de då?
Hedvig är så medveten om dessa blickar och dessa fniss och hon blir så ledsen.
Ledsen är det vi minst av allt vill att hon ska känna sig.
Därav den ständigt gnagande oron.
 
Dansterminen toppades med uppvisning igår.
Åh, så laddad hon har varit, lilla H.
I flera veckor har nervositeten och förväntan funnits där.
Hos både Hedvig och oss.
 
Spända satt vi där igår.
Mamman, pappan, storebror och moster.
Först av alla stegade hon upp på scenen.
Det är så mycket Hedvig:
Allt eller inget.
Först eller inte alls.
 
Fyra låtar dansade hon!
Och hon gjorde det med bravur!
Emellanåt vinkandes, emellanåt poserandes.
Hela tiden med strålande ögon.
Lilla hjärtat…
 
En liten flicka tittade på Hedvig.
Vi tror att hon tittade för att se hur hon skulle göra, hon stod snett bakom Hedvig.
I någon slags ”snurr” ser Hedvig detta och hon tolkar inte blicken så som vi andra.
Blixtsnabbt åkte reptiltungan ut mot den lilla söta flickan som bara vill ha lite stöd och mitt hjärta gick sönder lite för hennes skull. Hon såg dock inte så förkrossad ut utan fortsatte göra som Hedvig.
 
När applåderna rungade bockade lilla H djupt åt publikens alla håll.
Att hon sedan svor en lång harang då hon inte fick en ros först av alla då de delades ut, är en annan sak.
Igår valde vi att blunda för det, det fanns ju så mycket annat att vara glad för.
 
Tack danslärare Barbro för att du lockar fram det bästa i Hedvig och ger henne självförtroende! 
Tack lilla H för att du ständigt överbevisar – du kommer att gå långt!
En filmsnutt finns på instagram för den som är nyfiken.
 
Lilla hjärtat…
 
❤️
 
 
The sky is the limit…
 
Det behöver kanske inte…
 
… vara så illa…
Så förödande.
 
Det där att vårt lilla solskensmonster svär som en borstbindare.
I tid och otid, överallt och jämt och samt.
 
Kanske det gör henne lugn?
Även om det gör mig helt galen.
 
Kanske gör det henne mer stark?
Mer självständig?
Det är ju det vi vill med lilla H.
Att hon blir stark och självständig.
 
Vi hade bara inte tänkt att det skulle ske den här vägen.
Så läser jag att svordomar är det mest ärliga och mest spontana uttrycket för våra känslor och tankar.
 
Jag läser det här
 
 
 
 
Jag duckar och gör mig beredd på kommande svordomar…

 

Livet…
 
 
 
 
… är härligt…
Oftast.
 
Ibland inte alls.
Emellanåt verkligen inte ett dugg.
Då är det hemskt.
Skrämmande, ledsamt, oroande, frustrerande.
Upp och ner helt enkelt.
 
Man kan känna sig rådvill.
Ensam, ledsen, rädd.
Men ingen är ensam.
Inte ens fast man tror sig vara det.
 
Man vill räcka till.
Det är så mycket krav. Så många måsten.
Mycket mäts efter prestation och jag avskyr det.
Så klart måste vissa saker mätas efter prestation.
Men människor ska inte mätas så.
 
Människor ska inte mätas alls om du frågar mig.
Vi ska bara vara. Precis som vi är.
Respekterade, omtyckta och älskade. Så som vi är.
 
Man vill räcka till om man har det tufft.
Man vill räcka till om man står bredvid.
 
Man blir liten, ensam och rädd…
 
❤️
 
 
Man är aldrig ensam…
Hipp Hurra…
 
… för världens finaste kille idag…
Ludvig, 18 år.
 
Klockan 20:51, den 21 april 1997, mötte jag hans blick för allra första gången.
Ögon djupa som brunnar, runda kinder och en svart kalufs på huvudet.
Den villkorslösa kärleken från mamma till barn infann sig i samma ögonblick.
Älskade lilla Ludde…
 
18 år.
Jag kan inte förstå det.
Vart tog åren vägen?
Jag minns som igår din sprallighet över allt och inget.
Din påhittighet, ditt varma leende och dina ändlösa kärleksförklaringar.
 
Det är så mycket jag vill säga dig nu, när du blivit stor på riktigt.
Samtidigt vet jag att du vet att jag finns för dig alla dagar, oavsett vad.
18 år fyllda av både glädje, skratt och sorg – så klart.
Det är det som är själva livet.
 
Jag önskar dig så klart bara lycka.
Men sådant är inte livet.
 
Oro, funderingar, grubblerier och vilsenhet tillhör också.
Det är helt i sin ordning, men viktigt att ha någon att dryfta allt med.
Delad glädje är dubbel glädje, och delad oro är i alla fall mindre oro.
 
Spralliga, tokiga, ljuvliga, fina, vackra, fundersamma, busiga, söta, intelligenta, ansvarstagande och extremt omtänksamma lilla Ludde, du är den finaste unga mannen på denna jord.
Orden räcker inte till för att beskriva dig.
Inte heller för att beskriva min kärlek till dig.
Njut av att du är så fin Ludvig.
Njut av att du är älskad av så många.
Kort sagt, njut av att du är den du är.
Många, många grattis till dig, älskade lilla Ludde Lurv.
Jag älskar dig massor…
 
Det är din dag idag, och alla andra dagar…
 
 
 
 
Mer än något annat önskar jag dig ett lyckligt liv…
 
 
 
 
      
 
 
 
 

 
Ordningen är återställd…

… äldsta lilla hjärtat är hemma…
Hemma.
Som vi har längtat!
Vilka glädjetårar!
Lilla H som avkrävde löfte om att inga flera långresor görs, om god-natt-saga ikväll och om att Ebba minsann gör en lika fin skylt som Hedvig har gjort till Ebba den dagen hon och Emil också kommer hem från sin långresa.
Resan då de ska sola, bada, bygga sandslott och mycket mera.
Hon är hemma.
Hon skrattar och babblar…
❤️
Ordningen är återställd…

Sol, lek, fix & trix…

… dans och diplom…
Väntan.
Och bad.
Herre Gud, jag höll på att glömma badet. Eller det försök till bad hon gjorde, lilla H. Svinkallt, som hon sade.
Vi sammanfattar helgen som gick med dessa ord.
Det är vår helt enkelt…
❤️
Vår när den är som bäst…
Fredag…
 
 
… och mamman summerar veckan…
Rätt jobbig.
 
Faktiskt.
Brukar inte säga så.
Fast jag emellanåt tycker att veckor är jobbiga.
Somliga mer än andra. Så klart.
Jag brukar bita ihop, och inget säga.
 
Den här veckan har jag bitit ihop, men nu säger jag det:
Veckan har varit skitjobbig!
 
Extremt mycket trassel med Hedvigs taxiturer.
Av fem dagar har hon kommit försent fyra.
Jag har mailat, ringt, försökt vara pedagogisk, fått sammanbrott, skällt, kört ett combatpass och därmed lugnat ner mig, fått nog, tagit det till högre instans, skällt ännu mer, fått fler sammanbrott, sprungit en mil och igen fått lite lugn inombords, blivit galen igen och igen och…
 
Jag har slitit med mitt examensarbete, hatat InDesign, fått sammanbrott på samma program, älskat InDesign, känt mig smått euforisk över detta program, lämnat in ex-jobbet, väntat på respons, väntat ännu mer, varit nervös, varit skitnervös, faktiskt, väntat ännu mer på respons, och lite till, blivit ännu mer nervös.
 
Pratat livet med en av de allra finaste.
Pratat, klurat och funderat över varför så mycket är svårt i livet.
Gör vad jag kan för att hjälpa någon som förtjänar att må allra bäst.
Grubblar ännu mer. Oroar mig. Pratar. Lyssnar.
 
Blivit mer taxigalen.
Bråkat ännu mer.
Sprang en mil till.
 
Fått respons av exjobb.
Blivit glad av respons.
Fått bra respons. Småändringar.
En och annan synpunkt som jag till fullo håller med om.
Men som jag av platsbrist själv valt att utelämna. Helt okej.
Mitt examensarbete står inte och faller med det.
 
Så kommer mitt äldsta lilla hjärta hem på måndag!
Efter fyra månadet!
Helt galet!
 
Trodde inte det skulle gå att vara åtskiljd från henne så länge.
Men det gick. Det gick för att vi haft nästan daglig kontakt och för att hon förmedlar sådan otrolig glädje från andra sidan jorden. Det gick för att hon lever sin dröm och det är precis det en mamma vill; att ens barn lever sin dröm. Jag har längtat, jag har fällt en och annan tår, jag har öppnat hennes garderob och snusat på hennes kläder där doften sitter kvar. Och parfymen! Hennes parfym som står kvar, den har jag norpat lite av då och då – bara för att känna doften av henne. En av mina tre små…
 
Dessutom fyller nästa lilla hjärta 18 år dagen efter att syster kommer hem.
18 år, en milstolpe, en glädje, en oro, en rädsla.
Så mycket man äntligen får lov att göra.
Så mycket man plötsligt måste göra.
En stor dag oavsett.
Herre Gud, han föddes ju nyss.
Tänker jag som så tydligt minns första gången våra blickar möttes. 
Ett av de ögonblick man minns som bäst!
 
Så sitter jag här.
Fredag eftermiddag.
Eller tidig kväll om man så vill.
Pappan susade nyss förbi på havet i Sjöräddningsbåt, på väg till övning.
En av de tre finaste i världen och jag skall äta sushi.
Lilla H älskar inte sushi och har önskat potatismos, köttbullar, gräddsås och lingon. 
Så klart.
 
Jag ska resa mig från min soliga plats vid havet för att skala potatis och trilla köttbullar.
Detta samtidigt som jag – igen – summerat veckan som extremt jobbig.
Men också extremt lärorik, fin och bra.
Sammanfattningsvis.
 
❤️
 
 
Hej fredag, välkommen helg…
Om man bor så nära havet…
 
… att man ständigt hör dess brus…
Väldigt nära.
 
Då vill lilla H och mamman plocka snäck- och musselskal mest hela dagarna.
Pappan undrar förfärat vad vi skall göra med dessa ofantliga mängder skal.
Vi ser inte problemet utan fortsätter plocka.
 
Vi fyller skålar, vi fyller krukor.
Vi gör fint lite här och lite där.
Lilla H har en egen liten samling på altanen.
Hon säger att det är hennes vackra skatter.
Utöver snäck- och musselskal finns där en och annan glittrig sten.
Kattguld sade vi när jag var liten, säger man ens så idag?
 
Men, så är det fler som tycker om snäck- och musselskalen.
Inte av samma anledning som lilla H och jag, men ändå.
En vårtrött spindel har helt sonika klivit i skalet för en tupplur.
En vårtrött spindel som visade sig vara ganska stor då den vecklade ut alla sina ben.
Hujedamej.
 
Instinktivt ville jag skaka ur den ur skalet och liksom schasa iväg den.
Sedan fick jag skuldkänslor över mina oartiga tankar och bad pappan lägga ner skalet igen.
Jo, för det var pappan som gjorde upptäckten, och pappan som lyfte upp skalet för att se om den levde.
Hujedamej.
 
 
 
Kanske har den lommat iväg imorgon…
 
Lilla H älskar…
 
 
 
… sina läxor…
Än.
 
Jag hoppas att det håller i sig.
För jag vet hur aptråkiga dessa kan bli en vacker dag.
När man är äldre. När man inte har tid. När man bara inte orkar.
 
Som alltid med lilla H lär vi i varje situation.
Tror jag åtminstone. Hoppas jag i alla fall.
Det är min tanke och jag tror att det numer sker med automatik.
 
Att skriva långa och krångliga ord och meningar för hand tryter på tålamodet.
Det kan vara svårt och till och med tröttsamt för de små fingrarna.
Kommer det däremot till att hjälpa till. Att fixa. Att ordna.
Då finns inga gränser.
 
Som att skriva handla-lista.
Det går som en dans och listan kan bli hur lång som helst.
Eller så blir den kort och Hedvig bestämmer sig för att vi minsann inte behöver handla mer.
Då gör jag en egen lista till mig, och med varsin i händerna går även handlingen som en dans.
 
 
Egen lista, egen vagn…
 
 
 
Lax
Tvättmedel
Prickig korv
Ostbågar
Toapapper
 
Alltså…
 
… när storasyster bara är borta och borta…
Hela tiden.
 
Då kan det kännas som att man måste gå in i hennes rum och bara vara en stund.
Så tycker lilla H och så tycker jag.
 
Hedvig drar det hela ett snäpp till genom att inte bara gå in i rummet, utan hon rotar runt lite också.
Fast på ett fint sätt ändå. Rotar lite, viker någon strumpa som trillar ur backen, provar en väska, luktar på en tröja, och hittar en flaska som hon inte kan motstå…
 
Den är så vacker.
Den doftar så gott.
Och den är grön.
Hedvigs favoritfärg…
 
Plötsligt kommer lilla H på att hon nog blivit så stor att det är alldeles kolossalt nödvändigt att ha en egen parfym. Som är både vacker, doftar gott och är grön. Jag förstår inte först vad hon menar, men jo, en sådan flaska finns i vårt hus berättar hon. I Ebbas rum. Hon drar skjutdörrsgarderoben åt sidan och visar mig andäktigt.
 
 
– Ser du!
Där är den mamma.
 
 
Vi enas om att hon säkert får prova lite.
Hon provar i en dag, i två dagar och i tre dagar.
Då känner jag att jag nog vill berätta för Ebba vad hennes lillasyster håller på med.
 
Ebba skickar skrattande smiley´s och säger att lilla H får den.
Den som är så vacker, som doftar så gott och som dessutom är grön
 
 
 
 
Det doftar gott här i huset numer…
 
 
– Kolla vem vi…
 

 
… hittade Hedvig…
Stod det.
 
I ett meddelande till lilla H, på mammans telefon.
Det var förmodligen det bästa med att mamman kom till fritids idag.
Mitt i hopprepshoppandet och allt.
Mamman kom och förstörde och det är lätt att bryta ihop.
 
Då är det tur att en mamma är listig och lurig.
Kanske allra mest tur att hon känner sitt lilla solskensmonster.
 
 
– Vet du Hedvig, att Ebba har skrivit till dig!
 
– Till mej?!
 
– Jaa, och hon har hittat någon.
 
– Vem har hon hittat?
Har hon hittat hem till mej?
 
– Nja, det dröjer en vecka till.
Men hon har hittat någon i havet.
 
– Va´?! I havet?!
 
– Det finns en bild i min telefon.
Följ med till bilen så får du se.
 
 
Det lilla solskensmonstret skuttade och hoppade hela vägen till bilen.
Rotade fram mammans telefon och fick fram meddelandet.
Ett ”åhhh…” och ett ”ahhh…” hördes.
Sedan ett ”åhhh…” igen.
 
– Mamma, vet du,
Ebba har skrivit till mig, med en bild också.
Hon har hittat Nemo mamma! Hon har hittat Nemo!
 
 
 
 
Om en vecka är hon hemma igen…
Trallalalalalaaa…
Efter en fredag hos…
 
… mormor & morfar…
Med massor av godsaker.
 
Köttbullefrukost, platt-kött-lunch, glass och chokladboll – allt enligt önskemål.
Då kan det hända att den lilla är så proppmätt att hon inte vill ha middag på kvällen.
 
 
– Ja’ tror ja’ tar en mjuk man rullar med pricki’ korv i. Tre pricki’ korv. Tack.
Å’ varm O’boy också. Tack.
 
 
❤️
 
När någon har påsklov…
 
 
… och får göra kul saker…
Som att vara hos mormor och morfar en fredag.
 
Då kan det hända att lilla H ”chefar” på ett alldeles kolossalt vis.
Bara för att hon kan.
Eftersom mormor frågar vad just lilla H vill göra och vad hon vill äta.
 
Då bestämmer lilla H att hon vill äta frukost hos mormor och morfar.
Mormor frågar vad hon vill ha att äta. Hon tänkte sig inte för.
Eller så var det precis det hon gjorde. Tänkte sig för.
För mormor´n är en sådan mormor som gärna gör som barnbarnen vill.
 
Lilla H deklarerade att hon vill ha köttbullar, potatismos, sås och lingon.
 
 
– Klockan åtta gärna. Tack.
 
 
Mormor´n lovar detta.
Mormor´n lovar också platt kött till lunch.
Också det med potatis, sås och kanske en skopa lingon till.
Vi andra kallar det för stek. Hedvig kallar det för platt kött.
 
Så blir det torsdag kväll och lilla H grubblar på om mormor´n kanske har glömt av vilken frukost som faktiskt är beställd till klockan åtta imorgon, fredag.
 
 
– Ja´ skriver ett sms mamma. De´ gör ja´.
 
 
Och det gjorde hon…
 
 
 
Och köttbullar får hon…
Dialogen på kvällskvisten…
 
…var synnerligen ovanlig…
Men ändå väldigt vanlig.
 
I det här huset är de flesta dialoger lite småtokiga och småroliga.
De allra mest härliga kommentarerna står lilla H för, och särskilt vid läggdags.
När sagan är läst, lampan är släckt och vi summerar dagen som varit.
 
Ikväll sade jag god natt till lilla hjärtat och skulle precis smyga ut ur rummet.
Då hör jag henne.
 
– Go’natt din gamla gädda!
 
-Ähum, va’?!
 
– Ja. Va’ är gädda för nå’t?
 
– En gädda är en fisk som simmar i sjön.
 
– Då så.
 
– Vad menar du?
 
– Att du är en gädda faktiskt.
 
– Du är lite knäpp Hedvig. 
 
– Ja ja, hälsa pappa.
 
– Ska jag hälsa pappa?
 
– Ja.
 
– Men han är ju hemma.
 
– De’ vet ja’! Han sitter vid datorn.
Hälsa honom sa ja’.
 
– Det gör jag.
Jag älskar dig Hedvig.
 
– Ja’ älskar också dig min lilla gädda…
 
❤️
 
 
Tänker att aborre hade varit trevligare att vara…