Liten H...
Hösten …

… är här…

Och med den Halloween.

Knepig högtid om du frågar mig. Jag vet, jag låter som en gnällig tant, men jag förstår inte riktigt grejen med allt det hemska. Zombies, häxor, skelett och annat som försöker skrämma livet ur en.

Jag gillar pumporna. Vi gör en glad sådan. Och jag gillar små söta spökmaränger, pumpabakelser och annat ofarligt. Det gör jag.

Min totala oförståelse kan grunda sig att Hedvig är livrädd. Jo, hon har också ”halloweenat” genom åren. Mest som gulligt spöke. En gång som Pax. Minns du Pax? Med det knallgröna håret. Inte ett dugg ”halloweenig” men det var vad hon ville så så fick det bli.

I skolan har de Halloweenfest. Oklart om hon kommer gå till skolan den dagen, det beror på hur läskigt det är tänkt att bli. Vi får se.

Idag har vi dock trotsat rädslan och varit på Halloween på Liseberg. Nervös och lite tyst till en början. Ville inte åka någonting. Behövde gå omkring och få koll på läget först. Plötsligt och på en utandning:

– Jaha. Det var ju ingen fara det här mitt på blanka da’n. Då vet ja’ det. Men vi går hem innan det blir mörkt, det gör vi.

Och hem gick vi innan det blev mörkt.

Så modig mitt i rädslan…

♥️

… så nöjd att ha ”klarat” …

Träning och rörelseglädje …

… det är himla viktigt …

För allt liksom.

Kroppen, knoppen, själen, lyckan.

Hedvig tycker om att röra på sig och eftersom jag själv också gärna rör på mig är jag glad att vi kan träna och ta promenader tillsammans.

Kanske ljög jag lite nu. Inte så värst många sjuttonåringar längtar efter just promenader. Med sin mamma. Men jag frågar varje gång jag ska ut, det gör jag. Och ibland hänger hon på.

Hedvig tränar fotboll en gång i veckan, har idrott i skolan två gånger i veckan och tränar med mig en gång i veckan. Dessutom gör hon tik-tok-filmer med coola dansmoves i ett kör.

När vi var i Portugal hade vi ett fint samarbete med Stadium. Inte så att de bekostade vår resa eller så, men på det viset att Hedvig av dem fick superfina träningskläder, bra träningsdojjor och en och annan accessoar.

Hedvig känner sig så fin i kläderna och är verkligen glad över uppmärksamheten hon fick. Jag unnar henne alltihop. Rakt av.

Samarbetet valde jag med omsorg. Jag får många konstiga förfrågningar om samarbeten. Underkläder, ganska fula smycken och ja, saker som inte är ett dugg relevanta för Hedvig. Då tackar jag nej. Så klart.

Med Stadium kändes det rätt. Deras värdegrund säger att alla ska ha rätt till ett aktivt liv. Och det är så spot-on. Och det är till fullo min uppfattning också. Alla ska ha rätt till ett aktivt liv.

Snart inleder vi ett nytt samarbete. Som också handlar om rörelseglädje. Med ett företag som har en värdegrund jag står bakom. Som genom samarbetet gjort Hedvig glad, gjort att hon känner att hon gör skillnad.

Nyfiken?

Kika in på vårt insta senare i veckan. Vi kommer att få bjuda dig på en fin rabatt.

Olika behövs …

♥️

… jag behöver Hedvig …

Svinlänge sedan …

… jag vet …

Det är över en månad sedan jag skrev.

Svinlänge är förresten Hedvigs uttryck. ”Svin” lägger visst till en extra dimension i starka uttryck och jag kommer på mig själv med att använda ”ordet” i allt jag vill förstärka.

Varför så länge sedan då?

Tja … dels har det varit fullt upp. Med allt möjligt. Dels – och framförallt – blir det svårare och svårare att bara babbla på om livet med Hedvig ju äldre hon blir. Vissa saker vill hon helt enkelt inte att jag skriver om. Förstår och respekterar. Och ja, jag frågar henne alltid innan jag publicerar en bild eller om jag vill skriva om något klokt hon sagt eller något hon varit med om.

Ofta säger hon ja. Ofta säger hon nej. Respekt.

Vi har hur som helst varit på årets bästa resa. Med Glada Hudikteatern och Springtime travel. Fast utan Glada Hudik i år. På grund av den efterhängsna och förhatliga pandemin.

Vi har toktränat, dansat, solat, badat, varit på after work-out, ätit glass varje dag, umgåtts, fått nya vänner och massor av kärlek.

Vi har kommit hem till regn och rusk. Hunnit längta tillbaka och är redan anmälda till nästa år.

Puss & kram till dig som är kvar fast vår närvaro liksom uteblivit ett tag …

♥️

… nu är vi tillbaka …

Ja, må hon leva …

… ja, må hon leva …

Ja, må hon leva uti i hundrade år!

 

Idag fyller vår kloka, fina, vackra, snälla, envisa, bestämda och allra bästa Hedvig 17 år.

Som alltid denna dag rusar alla känslor omkring inuti mig och skapar ett sorts kaos. Ett lyckligt kaos.

Och som alltid just denna dag önskar jag att jag hade vetat då, när hon var pytteliten och så sjuk, vad jag vet idag. Att jag hade vetat hur bra det skulle bli och att livet med just Hedvig är fantastiskt på ett sätt som är svårt att sätta ord på.

 

 

 

Som jag älskar dig …

♥️

 

… som jag behöver dig …

 

 

 

Tänk att den här lilla loppan …

… har börjat tvåan idag…

På gymnasiet!!!

Du hör ju.

Nyss var hon 47 centimeter och nyfödd. Nu är hon 147 centimeter och snart sjutton år.

Som hon har väntat. Och längtat. Hela sommaren lång. Så igår kväll, äntligen, fick hon ställa klockan på 06:15. Men vaknade redan innan klockan sex. Vilken tur, sade hon lyckligt och tog på sig Emil-i-Lönneberga-kläderna. Och mysen och bussen.

Lilla gumman …

♥️

Jag avundas din oförställda glädje, din längtan, ditt sätt att se på livet…

Nu var det …

… länge sedan …

Jag vet.

Av tusen anledningar och ingen alls. Men nu är vi här och jag skriver igen. Skriver för att jag är så glad över något somliga förstår och somliga inte alls förstår.

Jag pratar om det stora i det lilla. När det som inte alls är för givet eller självklart ändå inträffar.

Som idag. När vi bor på hotell i stora staden och hon efter duschen och innan restaurangbesöket inte alls tycker att rummet erbjuder en enda bra sminkspegel. Fast det finns flera.

Jag börjar – av ohejdad vana – att ordna, fixa, förklara och så vidare men hon bara tittar på mig, suckar och säger:

– Mamma … ja’ tar min telefon bara. Ja’ tar kameran. Det blir värsta bästa sminkspegeln!

För mig är det så stort. För andra inte. Vissa förstår. Andra inte. Men hela grejen med att hon tänker ut, och bara ordnar det för sig på det sätt hon vill – det är stort för mig. Det lugnar mig inför framtiden och det tröstar min oro. Det blir bra. Visst blir det bra. Hennes kommande vuxna liv.

Om man kan ordna sin egen sminkspegel så … eller hur?!

För att slippa bli uppläxad av någon vill jag tillägga att jag självklart inte tror att livet hänger på en sminkspegel. Självklart inte. Men storheten i att tänka ut. Den är enorm. För mig. För oss.

Älskade bästa Hedvig …

♥️

… du är bäst …

Hon har…

… gått ut ettan …

Ofattbart.

Rörd till tårar då hon kom hem. Hedvig alltså. Ja, jag också. Så klart. Men vi fick inte vara med i skolan av förklarliga skäl. Jag rörd över att hon är hon, över att just hon kom till oss, över hur bra hon är – klok – över hur bra hennes liv är.

Hon. Rörd över helt andra saker. Lycklig och med tårarna rinnandes klev hon in i hallen. Strök tårarna med avigsidan av sin lilla hand, och sade:

– Det är glädjetårar mamma. Ja’ är rörd bara. Tänk att ja’ ha legat i din mage och nu går ja’ ut ettan!

Vi kramas en lång stund. Hon ler mellan tårarna. Jag ler tillbaka. Sedan säger hon:

– Det är inte så långt kvar till augusti mamma. DÅ börjar äntligen skolan igen!

Älskade ungdom…

♥️

… vi ska försöka göra ditt tio veckor långa sommarlov så roligt som möjligt …

Hon badar i havet…

… varje fredag…

Och några andra dagar.

Vi pratar femton grader vilket för mig är otänkbart. F.E.M.T.O.N.

– Men mamma…. varför mååååste du vänta till typ juli?! Du är en så’n badkruka. Visste du det?

– Mmm… jag vet. Jag är en badkruka.

– Mäh! Kan du bara skärpa till dig?!

Tja…

♥️

… eventuellt och kanske skärper jag till mig innan juni är slut…

Hon har …

… fullt upp …

Med att bli vuxen.

Det är så mycket att lära sig när man ska bli vuxen. Tycker hon. Och skyndar. Jag vill att hon (jag) skyndar långsamt. Mitt yngsta lilla barn som ännu inte flugit ur boet. Det gör så ont när de flyger ur boet. Jag var inte beredd. Även om det ska vara så. Även om det inte blir sämre sedan. Bara annorlunda. En epok är slut. En annan tar vid.

Hon vill annorlunda. Ibland. Hon vill skynda. Ibland. Hon vill klara av. Kunna. Så klart.

”Göra natten” själv. Alltså säga god natt på nedervåningen och sedan själv gå upp och borsta tänder, bädda upp, ställa klockan och lägga sig. Själv.

Check på den.

Stänga dörren till sitt rum – helt – när man gör natten.

Check på den.

Prova sushi för att se om ”man” tycker om det som (många) vuxna gör. Och inse att ”man” knappt kan svälja sushin samtidigt som ”man” artigt säger att ”Sushi är nog inte för mig mamma… ”

Check på den också.

Prova helt himla onödig marmelad för att mamman älskar just marmelad. Och komma på att man inte gillar marmelad.

Check.

Säga att ”man” nog kan tänka sig att bo i Karlstad eller Alingsås en vacker dag. Och bli förvånad när mamman ropar ”Nej. Nej,nej… NEJ. Det är för långt bort!” Och lika förvånat svara ”Okej, okej. Lugn mamma. Jag bor nära så att vi kan fika och sova över och så.”

Och sedan lägga till att ”Inte alla dagar vill jag flytta hemifrån mamma. Visst får jag bo hemma tills jag är klar?”

Lilla gumman. Visst får du bo hemma tills du är klar. Och när blir man ens klar? Som mamma blir man aldrig ”klar”… Och som förälder till denna lilla juvel ska vi behöva lita på LSS-personal. Att de är snälla. Att de ser hennes önskemål och behov. Och så vidare. Dör lite.

Hela mitt inre krockar med alla känslor som finns på denna jord.

Tänker att det är bra att vi är så många som älskar henne. Just henne.

Klar?

♥️

Vad innebär ens det?

Zoom…

… på egen dator…

Extra kul ändå.

Så mycket roligt Hedvig gör på zoom. Disco, Träffen-dans och Stolt – ändå har tanken aldrig slagit oss att installera det på hennes egen dator.

Så otroligt dumt.

Idag gjorde vi det.

Och som vi har ”zoomat”. Det är liksom extra kul från egen dator. I sitt rum. Med stängd dörr som brukligt i tonåren.

Zoom-Hedvig kallar jag henne …

♥️

… och hon smäller av så pinsam jag är…

Första sprutan är tagen…

… och vi andas ut …

Lite.

Idag var det Hedvigs tur.

Finally. Som vi har väntat.

Nej, jag vet. Vi kan inte andas ut. Hon är inte safe och vi kan inte leva som vanligt. Ingen kan det. Ingen ska det. Inte än. Men ändå. Det känns som något att hänga fast vid. Som en livboj.

Och jag känner en stor lättnad.

Älskade lilla H…

♥️

… all oro…

Onsdag kväll…

… vi dricker te och ritar …

Pratar.

Hon har tagit fram skolkatalogen för att skissa av sina ”fantastiska lärare”. Jo, hon benämner dem så och det gör mig glad. Och trygg.

Jag får idétorka och säger att jag inte vet vad jag ska rita. Ber Hedvig komma på något som jag kan rita. Hon tittar på mig. Länge.

– Men du…

Tänk på Lars Lerin.

”Dä ä bare å börje vet du…”

Sedan målar hon vidare.

Själv sitter jag en bra stund innan jag ritar av henne. Lerins ord ringer i mitt huvud. Dä ä bare å börje…

Tänk om jag vore så okomplicerad som hon är…

♥️

Kloka lilla H…

Så kom dagen…

… då hon ville ta hål i öronen…

Direkt.

Aldrig tidigare har det varit intressant. Det har varit nej tack de gånger vi har frågat. Men så igår avslöjade hon att hon nog funderade på att ta hål i öronen ändå.

Vi pratade om att det kan göra ont när hålen görs. Att det kan vara lite ömt det första dygnet. Men enades om att det ju är fint. Jag bad henne tänka lite på saken.

Idag hade hon tänkt klart. Och ville gärna göra hål. Direkt. Idag. Så nu är det gjort.

Och min nästan-vuxna ungdom ser plötsligt ännu lite äldre ut. Och hon är oerhört mallig.

Fina Hedvig…

♥️

… med tusen idéer…

Grattis älskade Ludvig…

… på din dag …
24 år.

Hur gick det ens till?
Idag för 24 år sedan stekte jag pannkakor till Ebba och mig.
Vi bakade också kärleksmums.
I väntan på dig.

20:51 onsdagen den 21 april 1997 låg du i min famn och sedan den stunden har jag älskat dig villkorslöst.
Och varje sekund känt en omåttlig stolthet över att få lov att vara just din mamma.

Du har sedan dag ett gått din egen väg, det kräver både styrka och mod.
Jag beundrar dig för det.

Att stå upp för dem som behöver det är inte en självklarhet för alla.
För dig är det det.  Och jag beundrar dig för det. Också.
Ditt hjärta är outsinligt stort.

Med superlativ som fantastisk, härlig, ärlig, rolig, fin, omtänksam, genuin och kärleksfull skulle jag kunna beskriva dig.
Ändå räcker de inte halvvägs för att beskriva dig.

För dig finns jag alla dagar.
Alltid och oavsett vad.
Vart du än går.

 

 

Grattis lilla Ludde Lurv…

❤️

… jag älskar dig…

 

 

 

 

Idag fick vi post…

… Hedvig och jag…

Vanlig post.

Det var roligt.

Vi fick ett fint handskrivet brev, fyllt av fina, snälla ord. Vi fick också två armband som låg i ett vackert vikt och alldeles rött hjärta.

Brevet, armbanden och hjärtat kom från Anki. Jag skulle så gärna vilja tacka, men jag vet inte vem denna Anki är.

Kanske läser just jättesnälla Anki detta – i så fall vill jag säga TACK. Både Hedvig och jag blev så glada. Både över vanlig, hederlig post, över armband men också över den fina gesten.

Tack…

♥️

… du gjorde vår tisdag till något extra…

Hon ville så gärna…

… gå på date…

Så klart.

Jag visste bara inte med vem hon hade planerat att gå på date med.

 

– Mäh, ja´vill gå på date med den bästa killen ja´vet.
Ludvig du vet…

 

Så hon messade den bästa killen hon vet. Frågade om de kunde gå på date. Eller nej, hon frågade inte. Hon sade helt sonika att hon gärna ville gå på date med honom. Helst på Pinchos.

Så det gjorde de. Igår.
Och allt vara precis så fantastiskt mysigt, roligt, malligt och bäst som hon hade tänkt sig.

 

Tänk ändå…

❤️

… en date med världens bästa storebror…

 

 

Hon har klippt…

 

… av sig håret…

Eller ja, 20 centimeter av det.

 

Det är fortfarande långt.

Ovanför midjan istället för nedanför.

 

OCH.

Vet ni vad som hände då?

Den eftersträvansvärda önskan om att kunna sätta upp hästsvans själv infriades.

Herre Gud! Som vi har kämpat. I så många år.

Det var 20 centimeter hår vi behövde bli av med.

Du fattar själv.

 

Att ha extreeeeeeemt långt hår som ska dras hit och dit och ut och in medans man samtidigt koncentrerar sig på att snurra hårtofsen – eller scrunchien – i åttor, det funkar inte.

Har inte funkat på alla år.

 

Poff!

Så klipper man av sig 20 centimeter och allt funkar.

Livet funkar. Om man frågar Hedvig.

Så glad för hennes skull.

För hennes numer egenhändigt uppsatta hästsvansar.

 

 

Tänk att det hängde på 20 centimeter…

 

❤️

 

… att vi inte fattade tidigare…

Vi hittar vår bok …

… i gott sällskap …

På Akademibokandeln.

 

Barack Obama, Björn Natthiko, Ulf Lundell. Med flera.

Det är en hisnande känsla.

 

En av oss blir blyg. Kikar på avstånd. Tar en bild utan att någon ser.

Den andra av oss tjoar. Rusar fram och hugger tag i boken.

 

– Där är den! Där är den!

Den ena försöker med blicken dämpa den andres iver.

Den andra förstår inte alls. Hon rusar fram till disken med boken i högsta hugg.

Struntar helt i att det är kö. Att någon annan får hjälp.

 

– Ser du! Det är jag.

Det är jag på boken och min mamma har skrivit den.

Hon var så orolig och rädd min mamma. Att hon skulle förlora mig.

 

– Ja men jag seeeer!

Så härligt! Den boken ska vi sälja många av.

– Ja göööör det.

Det tycker jag.

 

Vi går ut ur butiken. Leendes. Röda i ansiktet.

❤️

Den ena av förlägenhet. Den andra av vild upphetsning.

Sakta landar jag…

… tar in veckan som varit…
Som är.

Så mycket uppmärksamhet. Så mycket fokus.
Jag är inte van. Hon är inte van.
Jag är stum. Hon är mallig.
Men glad, det är jag.

Veckan som gått har varit tuff.
Så många deadlines att komma ikapp.

Full av en sockerdricksbubblande känsla i kroppen fick jag inte mycket gjort förra veckan.
Det har jag fått ta igen den här veckan, och det med råge. Mitt i allt skrev jag en krönika och mitt i allt signerade jag böcker på Ica Kvantum. Däremellan har jag jobbat. Gjort intervjuer och skrivit artiklar. Levererat dem enligt plan.
Mitt i allt sade min fullkomligt underbara förläggare att jag sålt böcker under första veckan i ett antal av vad flertalet debutanter gör under bokens livstid. Hisnande ändå.

 

Svårt att ta in.

Sade jag att det är skönt med fredag?