Liten H...
Grattis älskade Hedvig – 18 år!
Idag är det din dag.

Jag är så glad och stolt över att få vara din mamma.

Dagen du kom vände du upp och ner på hela min värld och jag är så tacksam för det. Vi landade så väl. Så fint.

Idag är dagen då du officiellt blir vuxen. En roll du tar på stort allvar.

”Vad innebär det att vara vuxen mamma?” frågar du och jag svarar att som vuxen behöver du fortsätta vara precis som du är. Du behöver ta ansvar, visa omsorg och kärlek till människor omkring dig men också till dig själv.

”Måste jag sluta leka, höra sagor och gosa med dig mamma?” frågar du och jag svarar att du absolut inte behöver sluta med någonting. Var som du är och gör som du vill. Lek så ofta du vill, sagor läser jag för dig hela livet om du önskar och kramas ska vi göra livet ut.

Idag, liksom alla andra dagar, är det din dag Hedvig. Din alldeles särskilda dag. Vi är så många som vill fira dig och vi är så många som älskar dig.

Gå ut i världen och var dig själv …

♥️

Jag älskar dig mitt vuxna lilla barn …

Nu vill jag spela sin favoritlåt för dig:

https://youtu.be/tzln6GO4yHY

Skolavslutning …

… och som alltid lite melankoli …

Lilla stora vackra kloka fina bästa Hedvig.
Idag är det skolavslutning och du går ut årskurs två på gymnasiet.
Stort. Väldigt stort.

Hela du är full av förväntan inför sommarlovet även om du redan längtar till skolstart i augusti.
Hela du är full av pirr inför dagen som är, inför kompisars student och faktiskt inför hela livet.

Som så många gånger förr slås jag av tanken att jag hade velat vetat då, när du kom till oss och vände upp och ner på vårt liv, hur fantastiskt livet med dig är. Att få följa dig, gå bredvid dig och lära av dina otaliga klokskaper – det är en ynnest jag är otroligt tacksam över.



Njut dagen lilla gumman …

♥️


… imorgon har du sovmorgon.

Grattis världens bästa Ludvig …

… tänk att du är 25 år idag …
Jag älskar dig.

Klockan 20:51, måndagen den 21 april 1997 såg du dagens ljus och jag blev tvåbarnsmamma.

Att få vara just din mamma är stort. Du har sedan barnsben stått upp för dem som behöver det, haft ett osvikligt rättpatos och en övertygelse om vikten av att gå din egen väg. Vikten av att vara sann mot dig själv. Jag beundrar dig för det.

Alldeles nyligen blev du pappa till en alldeles ljuvlig liten flicka. I dig ser jag redan den bästa pappan i världen. Jag beundrar dig för det. Också. Tänk att du, som i mina ögon var min bebis ”igår”, nu har en egen bebis. Stort. Obegripligt. Livet. Det fantastiska livet.

Jag vill att du njuter av just det fantastiska livet älskade lilla Ludde Lurv. Jag vill att du tar för dig av allt som bjuds. Att du gör det du vill göra, att du upplever det du vill uppleva och att du lever i nuet. Vila i att du vet vad som är bäst för dig och de dina.

Mest av allt vill jag att du fortsätter vara precis den du är.

Världen är din.

Grattis igen hjärtat.
Och grattis till mig som fick dig …

♥️

… jag älskar dig …

Hedvig älskar fotboll …

… verkligen älskar …

I tolv år har hon spelat.

Fattar inte själv när jag säger tolv år. Hon var ju bebis igår. Men tolv år sedan är det. Hon var inte fyllda sex då hon började träna fotboll och det var som om det var just det hon väntat på i hela sitt liv. Där hittade hon gemenskap, tillhörighet, sin talang – hon är grym med bollar – och hela grejen med att ha något utanför skola, fritids och mamma och pappa. Första grejen liksom.

De har tränat, utvecklats, deltagit i cuper, tränat mer, arrangerat cuper, utvecklats ännu mer – allt på repeat. Det är som om laget faktiskt kan utvecklas hur långt som helst. Ytterst få har slutat. Väldigt många har tillkommit. Här finns plats för alla som vill. Och det är just viljan som gör laget starka. Som gör själva glädjen.

I många år har Hedvig och hennes lag önskat att få åka på träningsläger. Så klart. Det hör väl liksom till tänker jag. Men så har det inte blivit. Det har istället blivit en kväll på pizzerian. Svinkul, verkligen. Men ändå inte som ett träningsläger. Som andra lag åker på.

Efter alla år är laget ett sammansvetsat gäng. Som har blivit äldre. Som inte alls alltid vill ha sina föräldrar med. Så klart. Som vill åka på träningsläger med övernattning. Så klart.

Vi fattar.

Så vi snackade med laget. Med ”vi” menar jag ”vi föräldrar”. Som funkisförälder är du nämligen inte bara förälder utan också projektledare, tränare, lagledare etc. etc. Hur som helst. Vi snackade med laget, förklarade att det inte bara är att åka på träningsläger, att det kostar pengar.

Pengar är abstrakt för många i laget. Hedvig till exempel, är fullt med på att saker kostar pengar, att man betalar med pengar, kort eller swish. Men i Hedvigs värld är pengar något som bara finns. Att de behöver intjänas är alldeles för abstrakt för att förstå.

Tillsammans med laget kom vi överens om att vi måste göra något för att få något. Vi landade i Ravelli. För att de har allt man behöver och allt man villhöver.

Nu har laget två veckor kvar av sin säljperiod. Snart, mycket snart närmar de sig sin dröm – att få åka på sitt livs första träningsläger. Efter tolv år. Håll med om att det är välförtjänt?

Vill du hjälpa laget att nå sin dröm så kika gärna i deras Ravellishop. Kanske finns där något litet enda du behöver – eller villhöver?

BTW …

♥️

… SIF Allstar heter bästa laget …

Olika behövs …

… på riktigt …

Idag är det Internationella Downs syndrom-dagen och jag har rockat sockorna.

För Hedvig men också för alla andra. För dig och för mig. För att olika behövs och för att jag inte – INTE – vill ha en värld där vi inte får lov att vara precis som vi är.

Jag rockar förresten sockorna varje dag. För att en enda dag om året inte räcker för att förändra synen på olikheter. Vi är alla människor. Vi är olika. Vi behöver vara olika. Vi ska vara olika. Och vi har alla rätt att finnas till och respekteras för den vi är.

Hedvig är en av de klokaste människor jag känner och hon lär mig så mycket om livet. Mitt hjärta svämmar över av kärlek till henne. Tänk då att det finns människor som inte tycker att hon har lika stor rätt att finnas till som alla andra. För mig är det horribelt.

Varför just den 21/3? För att man vid Downs syndrom har en extra (en tredje) kromosom på det 21:a kromosomparet.

Utöver att jag idag hyllat olika lite extra har jag också firat att det idag är exakt ett år sedan min bok Jag behöver Hedvig gavs ut. En bok om hur det kan vara att få ett barn med diagnos, och om rädslan att förlora henne.

Boken har fått otroligt mycket uppmärksamhet i tidningar, magasin, radio och tv. För att inte tala om alla gånger vi (främst Hedvig) blir stoppad på gatan för att någon känner igen henne. Genom boken har jag också anlitats som föreläsare vid flera tillfällen och har fler inplanerade. För mig ör det viktigt att vara en röst åt dem vars röst inte kan göra sig hörd.

Jag tänker att om vi alla hjälps åt har vi en vacker dag en mycket snällare och mer tolerant värld än den vi lever i idag. Det vore fint.

Jag hoppas att du också rockat sockorna idag och så gör alla andra dagar. För Hedvigs, min, din och alla andras skull.

Olika behövs …

♥️

… punkt …

Stopp min kropp …
… så klart …

I skolan pratar de om rätten till sin egen kropp. Om att man har rätt att tänka och säga ”Stopp min kropp”. Fantastiskt. Suveränt. Bra. Och behövligt – tyvärr.

De pratar också om vikten av att berätta för någon vuxen om något känns fel. Känns det fel är det fel. Punkt.

Hedvig har ritat en hand. En stopp-hand. En hand där hon skrivit namnen på alla hon känner att hon kan prata med om något känns fel.

– Det finns knäppa människor som vill ta på ens kropp.

Säger hon. Jag håller med. Säger att tyvärr är det så. Det finns knäppa människor. Som vill ta på ens kropp.

Jag är rörd. Berörd. Och illa berörd.

– Om någon gör så mot mig då berättar jag för dig eller pappa eller Ebba eller Ludvig eller Mikaela eller Gustav.

– Gör det, säger jag. Vi lovar att lyssna på dig. Vi lovar att hjälpa dig om någon är dum.

Att jag ens ska behöva lova. Att vi ens ska behöva ha denna diskussion,

Det är en galen värld …

♥️

Älskade Ebba …

… grattis på din födelsedag …

27 år.

Min första lilla människa.

Den finaste, snällaste, klokaste, roligaste, mest empatiska unga kvinna jag vet.

Att få vara din mamma, att få dela och ta del av ditt liv, dina tankar och funderingar, dina drömmar, mål och framgångar är en lycka större än något.

Med dig kan jag skratta. Med dig kan jag gråta. Jag vet vad du ska säga innan orden kommit ur din mun. Jag vet hur du tänker och känner utan att vi behöver prata. Vi är.

Så tacksam, lycklig och stolt över att just jag får vara just din mamma.

Fortsätt vara du och kom ihåg att allt – verkligen allt – är möjligt.

Jag älskar dig …

♥️

… puss från mamma …

2022 verkar gå i …

… tecken av väntan …

Hon väntar på våren. På att få gå ut tvåan. Inte för att ha sommarlov som man kan lockas att tro. Mer för att just gå ut tvåan och vara ytterligare ett steg närmare studenten.

Hon väntar också på att hon ska fylla arton år. A.R.T.O.N. Hur gick det ens till? Eller, det är ett antal månader kvar. I fredags var det sju.

– Sju månader går fort. Det gör det.

Så säger hon. Sedan smäller det, säger hon också. Då blir det party och bästa Tobbe Taxi är bjuden. Hon funderar över om hon kanske ska bjuda gästerna på kebabrulle. Tobbe Taxi älskar kebabrulle.

Sin mamma och pappa ska hon bjuda på Pinchos då hon fyller år. Jag bjuder, säger hon frikostigt. Kanske får vi höja månadspengen till dess?

Mest av allt väntar hon dock på att bli faster. Alldeles nu. I dagarna. Hon väntar och längtar. Jag väntar och längtar med henne. Farmor. Tänk ändå. Stort. Fint.

Vi ska få en ny liten människa.

Kärlek …

♥️

… som vi redan älskar vår nya lilla människa…

Tyst från oss …

… I know …
Men bloggen krånglar.

Den krånglar och har så gjort en dryg månad.
Men ”vi” jobbar på det. Hjälpen är nära och då är vi tillbaka.
Promise.

Hösten har varit fin. Och varje dag pratar vi om den kommande artonårsdagen.
Långt kvar, jag håller med. Men dagen är stor och sedan sjuttonårsdagen tog slut har hon planerat sin artonårsdag.
Tills dess har vi bestämt att hon är ”snarton” år.
Det är fint.

Vintern.
Vi har haft snö och åkt pulka.
Snö är ingen självklarhet där vi bor. Inte alls.
Lyckliga för snön som föll och låg kvar är vi.

Jul- och nyårshelger har passerat och i år lät Hedvig hälsa till tomten att han inte behövde ta sig tid att komma hit.

– Det är bättre han åker till de små barnen så kan ja´ vara tomte här hemma.

Jag vill poängtera att det kan ha varit världens sötaste tomte som därmed kom till just oss.
Med klappar och skratt, kramar och fniss.
Mysigt.

Under hösten och vintern har vi haft uppdrag kopplade till vår bok.
Hedvig skriver autografer och jag föreläser. Så ser även våren ut.
Ett ämne värt att lyfta. Gång på gång.
Även om jag nervösar mig.
Gång på gång.

Kram å hej …

❤️

… och god fortsättning …

 

 

 

 

 

Fredag …

… och vi är fredagslyckliga …

Så klart.

Fredagslycklig.

Ett uttryck lilla H myntat. Ett av alla. Oavsett hur trött hon är när klockan ringer 06:15 på fredag morgon vaknar hon som ett solsken. Och är fredagslycklig.

Bara för att.

Och det smittar. Oerhört. Och jag är så tacksam för det. Också. Som hon tillför och berikar, lilla H.

Tillför och berikar som mina andra barn tänker jag. Som alla barn. Igen vandrar tankarna iväg till alla dem som inte anser att alla borde finnas. Som inte anser att alla har en plats här på jorden. Så fattiga de är.

Så rik jag är.

Verkligen rik …

♥️

… tack vare alla mina barn …