Liten H...
Hon har…

… gått ut ettan …

Ofattbart.

Rörd till tårar då hon kom hem. Hedvig alltså. Ja, jag också. Så klart. Men vi fick inte vara med i skolan av förklarliga skäl. Jag rörd över att hon är hon, över att just hon kom till oss, över hur bra hon är – klok – över hur bra hennes liv är.

Hon. Rörd över helt andra saker. Lycklig och med tårarna rinnandes klev hon in i hallen. Strök tårarna med avigsidan av sin lilla hand, och sade:

– Det är glädjetårar mamma. Ja’ är rörd bara. Tänk att ja’ ha legat i din mage och nu går ja’ ut ettan!

Vi kramas en lång stund. Hon ler mellan tårarna. Jag ler tillbaka. Sedan säger hon:

– Det är inte så långt kvar till augusti mamma. DÅ börjar äntligen skolan igen!

Älskade ungdom…

♥️

… vi ska försöka göra ditt tio veckor långa sommarlov så roligt som möjligt …

Hon badar i havet…

… varje fredag…

Och några andra dagar.

Vi pratar femton grader vilket för mig är otänkbart. F.E.M.T.O.N.

– Men mamma…. varför mååååste du vänta till typ juli?! Du är en så’n badkruka. Visste du det?

– Mmm… jag vet. Jag är en badkruka.

– Mäh! Kan du bara skärpa till dig?!

Tja…

♥️

… eventuellt och kanske skärper jag till mig innan juni är slut…

Hon har …

… fullt upp …

Med att bli vuxen.

Det är så mycket att lära sig när man ska bli vuxen. Tycker hon. Och skyndar. Jag vill att hon (jag) skyndar långsamt. Mitt yngsta lilla barn som ännu inte flugit ur boet. Det gör så ont när de flyger ur boet. Jag var inte beredd. Även om det ska vara så. Även om det inte blir sämre sedan. Bara annorlunda. En epok är slut. En annan tar vid.

Hon vill annorlunda. Ibland. Hon vill skynda. Ibland. Hon vill klara av. Kunna. Så klart.

”Göra natten” själv. Alltså säga god natt på nedervåningen och sedan själv gå upp och borsta tänder, bädda upp, ställa klockan och lägga sig. Själv.

Check på den.

Stänga dörren till sitt rum – helt – när man gör natten.

Check på den.

Prova sushi för att se om ”man” tycker om det som (många) vuxna gör. Och inse att ”man” knappt kan svälja sushin samtidigt som ”man” artigt säger att ”Sushi är nog inte för mig mamma… ”

Check på den också.

Prova helt himla onödig marmelad för att mamman älskar just marmelad. Och komma på att man inte gillar marmelad.

Check.

Säga att ”man” nog kan tänka sig att bo i Karlstad eller Alingsås en vacker dag. Och bli förvånad när mamman ropar ”Nej. Nej,nej… NEJ. Det är för långt bort!” Och lika förvånat svara ”Okej, okej. Lugn mamma. Jag bor nära så att vi kan fika och sova över och så.”

Och sedan lägga till att ”Inte alla dagar vill jag flytta hemifrån mamma. Visst får jag bo hemma tills jag är klar?”

Lilla gumman. Visst får du bo hemma tills du är klar. Och när blir man ens klar? Som mamma blir man aldrig ”klar”… Och som förälder till denna lilla juvel ska vi behöva lita på LSS-personal. Att de är snälla. Att de ser hennes önskemål och behov. Och så vidare. Dör lite.

Hela mitt inre krockar med alla känslor som finns på denna jord.

Tänker att det är bra att vi är så många som älskar henne. Just henne.

Klar?

♥️

Vad innebär ens det?

Zoom…

… på egen dator…

Extra kul ändå.

Så mycket roligt Hedvig gör på zoom. Disco, Träffen-dans och Stolt – ändå har tanken aldrig slagit oss att installera det på hennes egen dator.

Så otroligt dumt.

Idag gjorde vi det.

Och som vi har ”zoomat”. Det är liksom extra kul från egen dator. I sitt rum. Med stängd dörr som brukligt i tonåren.

Zoom-Hedvig kallar jag henne …

♥️

… och hon smäller av så pinsam jag är…

Första sprutan är tagen…

… och vi andas ut …

Lite.

Idag var det Hedvigs tur.

Finally. Som vi har väntat.

Nej, jag vet. Vi kan inte andas ut. Hon är inte safe och vi kan inte leva som vanligt. Ingen kan det. Ingen ska det. Inte än. Men ändå. Det känns som något att hänga fast vid. Som en livboj.

Och jag känner en stor lättnad.

Älskade lilla H…

♥️

… all oro…

Onsdag kväll…

… vi dricker te och ritar …

Pratar.

Hon har tagit fram skolkatalogen för att skissa av sina ”fantastiska lärare”. Jo, hon benämner dem så och det gör mig glad. Och trygg.

Jag får idétorka och säger att jag inte vet vad jag ska rita. Ber Hedvig komma på något som jag kan rita. Hon tittar på mig. Länge.

– Men du…

Tänk på Lars Lerin.

”Dä ä bare å börje vet du…”

Sedan målar hon vidare.

Själv sitter jag en bra stund innan jag ritar av henne. Lerins ord ringer i mitt huvud. Dä ä bare å börje…

Tänk om jag vore så okomplicerad som hon är…

♥️

Kloka lilla H…

Så kom dagen…

… då hon ville ta hål i öronen…

Direkt.

Aldrig tidigare har det varit intressant. Det har varit nej tack de gånger vi har frågat. Men så igår avslöjade hon att hon nog funderade på att ta hål i öronen ändå.

Vi pratade om att det kan göra ont när hålen görs. Att det kan vara lite ömt det första dygnet. Men enades om att det ju är fint. Jag bad henne tänka lite på saken.

Idag hade hon tänkt klart. Och ville gärna göra hål. Direkt. Idag. Så nu är det gjort.

Och min nästan-vuxna ungdom ser plötsligt ännu lite äldre ut. Och hon är oerhört mallig.

Fina Hedvig…

♥️

… med tusen idéer…

Grattis älskade Ludvig…

… på din dag …
24 år.

Hur gick det ens till?
Idag för 24 år sedan stekte jag pannkakor till Ebba och mig.
Vi bakade också kärleksmums.
I väntan på dig.

20:51 onsdagen den 21 april 1997 låg du i min famn och sedan den stunden har jag älskat dig villkorslöst.
Och varje sekund känt en omåttlig stolthet över att få lov att vara just din mamma.

Du har sedan dag ett gått din egen väg, det kräver både styrka och mod.
Jag beundrar dig för det.

Att stå upp för dem som behöver det är inte en självklarhet för alla.
För dig är det det.  Och jag beundrar dig för det. Också.
Ditt hjärta är outsinligt stort.

Med superlativ som fantastisk, härlig, ärlig, rolig, fin, omtänksam, genuin och kärleksfull skulle jag kunna beskriva dig.
Ändå räcker de inte halvvägs för att beskriva dig.

För dig finns jag alla dagar.
Alltid och oavsett vad.
Vart du än går.

 

 

Grattis lilla Ludde Lurv…

❤️

… jag älskar dig…

 

 

 

 

Idag fick vi post…

… Hedvig och jag…

Vanlig post.

Det var roligt.

Vi fick ett fint handskrivet brev, fyllt av fina, snälla ord. Vi fick också två armband som låg i ett vackert vikt och alldeles rött hjärta.

Brevet, armbanden och hjärtat kom från Anki. Jag skulle så gärna vilja tacka, men jag vet inte vem denna Anki är.

Kanske läser just jättesnälla Anki detta – i så fall vill jag säga TACK. Både Hedvig och jag blev så glada. Både över vanlig, hederlig post, över armband men också över den fina gesten.

Tack…

♥️

… du gjorde vår tisdag till något extra…

Hon ville så gärna…

… gå på date…

Så klart.

Jag visste bara inte med vem hon hade planerat att gå på date med.

 

– Mäh, ja´vill gå på date med den bästa killen ja´vet.
Ludvig du vet…

 

Så hon messade den bästa killen hon vet. Frågade om de kunde gå på date. Eller nej, hon frågade inte. Hon sade helt sonika att hon gärna ville gå på date med honom. Helst på Pinchos.

Så det gjorde de. Igår.
Och allt vara precis så fantastiskt mysigt, roligt, malligt och bäst som hon hade tänkt sig.

 

Tänk ändå…

❤️

… en date med världens bästa storebror…

 

 

Hon har klippt…

 

… av sig håret…

Eller ja, 20 centimeter av det.

 

Det är fortfarande långt.

Ovanför midjan istället för nedanför.

 

OCH.

Vet ni vad som hände då?

Den eftersträvansvärda önskan om att kunna sätta upp hästsvans själv infriades.

Herre Gud! Som vi har kämpat. I så många år.

Det var 20 centimeter hår vi behövde bli av med.

Du fattar själv.

 

Att ha extreeeeeeemt långt hår som ska dras hit och dit och ut och in medans man samtidigt koncentrerar sig på att snurra hårtofsen – eller scrunchien – i åttor, det funkar inte.

Har inte funkat på alla år.

 

Poff!

Så klipper man av sig 20 centimeter och allt funkar.

Livet funkar. Om man frågar Hedvig.

Så glad för hennes skull.

För hennes numer egenhändigt uppsatta hästsvansar.

 

 

Tänk att det hängde på 20 centimeter…

 

❤️

 

… att vi inte fattade tidigare…

Vi hittar vår bok …

… i gott sällskap …

På Akademibokandeln.

 

Barack Obama, Björn Natthiko, Ulf Lundell. Med flera.

Det är en hisnande känsla.

 

En av oss blir blyg. Kikar på avstånd. Tar en bild utan att någon ser.

Den andra av oss tjoar. Rusar fram och hugger tag i boken.

 

– Där är den! Där är den!

Den ena försöker med blicken dämpa den andres iver.

Den andra förstår inte alls. Hon rusar fram till disken med boken i högsta hugg.

Struntar helt i att det är kö. Att någon annan får hjälp.

 

– Ser du! Det är jag.

Det är jag på boken och min mamma har skrivit den.

Hon var så orolig och rädd min mamma. Att hon skulle förlora mig.

 

– Ja men jag seeeer!

Så härligt! Den boken ska vi sälja många av.

– Ja göööör det.

Det tycker jag.

 

Vi går ut ur butiken. Leendes. Röda i ansiktet.

❤️

Den ena av förlägenhet. Den andra av vild upphetsning.

Sakta landar jag…

… tar in veckan som varit…
Som är.

Så mycket uppmärksamhet. Så mycket fokus.
Jag är inte van. Hon är inte van.
Jag är stum. Hon är mallig.
Men glad, det är jag.

Veckan som gått har varit tuff.
Så många deadlines att komma ikapp.

Full av en sockerdricksbubblande känsla i kroppen fick jag inte mycket gjort förra veckan.
Det har jag fått ta igen den här veckan, och det med råge. Mitt i allt skrev jag en krönika och mitt i allt signerade jag böcker på Ica Kvantum. Däremellan har jag jobbat. Gjort intervjuer och skrivit artiklar. Levererat dem enligt plan.
Mitt i allt sade min fullkomligt underbara förläggare att jag sålt böcker under första veckan i ett antal av vad flertalet debutanter gör under bokens livstid. Hisnande ändå.

 

Svårt att ta in.

Sade jag att det är skönt med fredag?

 

Det här med bokrelease …

… det kan jag bestämt tänka mig fler gånger…

Faktiskt.

 

Vilken dag vi hade.

Vilken vecka vi har haft.

Och dessutom rockade vi sockorna hela dagen.

 

P4 Göteborg & P4 Klartext

Aftonbladet & Aftonbladet Family

Expressen/Amelia

ST-tidningen, Kungälvs-Posten, Lokaltidningen STO

Göteborgs-Posten & Alingsås Tidning

 

Och Nyhetsmorgon.

Som delade ett klipp på sitt instagramkonto.

Ett klipp där Hedvig beskriver varför hon tycker så mycket om Steffo.

Och som har över 478 000 (!!!) visningar.

 

Och blommor.

Så otroligt mycket blommor vi har fått, Hedvig och jag.

Och presenter. Och champagne.

Skål på zoom med nära och kära.

Skål på altanen med bästa grannar.

 

Att på något sätt jorda euforin jag känner är svårt.

Jag skiter helt enkelt i att jorda den. Den bubblar i hela kroppen.

Jag tar väl och skriver en bok till istället.

Så kan jag ha bokrelease en gång till.

 

 

Tack snälla alla som hört av sig …

❤️

… och tack för alla fina recensioner …

Men alltså…

… vilken dag vi har haft …
Underbar.

Vi var med i Nyhetsmorgon. Fokus på Hedvig.
Och jag är mer glad för det än någon anar.
Vissa anar.

Att hon fick utrymme.
Att hon fick synas. Fick höras.
Fick berätta hur himla söt och gullig hon tycker Steffo är.
Att hon av honom fick frågan vad som är det bästa med att ha Downs syndrom.
Och att hon inför hela svenska folket svarade:

– Man ska vara olika och speciella, annars hade det inte varit jag…

Wow.

Älskade Hedvig…

❤️

… som jag behöver dig…

 

 

Vi packar …

 

… och signerar …
Fast tvärtom.

Vi signerar och signerar. 
Sedan packar vi.
Och trivs.

Imorgon ska vi posta.
Tänk ändå. Att andra vill läsa det jag skrivit.
Hisnande.

Och tänk ändå.
Att böckerna finns i nätbokhandel och fysisk bokandel.
Den går att förboka. Beställa.
På söndag är det på riktigt.

Radio P4 Göteborg idag.
Någon frågade om jag var nervös. Men nej.
Ämnet är viktigt och jag kan prata om det hur mycket som helst.
Gör vad som helst bara folk förstår att vi alla är människor som behövs på denna jord.
Mångfald i sin absoluta betydelse. 

Programmet?
Jag lyckas inte hitta ett klipp, men jag delar gärna hela programmet.
Du får ta dig 1:39:38 in i sändning för att höra mig.
Om du vill.

Idag har både Hedvig och jag fått massor av sms och andra meddelanden från fina människor som läst om oss i lokaltidningen. Det är bra malligt tycker hon. Imorgon har hon tidningen med sig till skolan.
Fint.



Nu är det på riktigt…

❤️


… snart ligger mina känslor och tankar i era händer…

 

 

På söndag…

… smäller det…
Då finns boken ”där böcker säljs”.

Vi har en galet spännande vecka. Och förra veckan också om jag ska vara ärlig.
Vi blir intervjuade lite här och där och varstans. Ibland är Hedvig med, ibland inte.
Hon har ombetts att spela in korta filmer till Aftonbladet Family och till P4 Göteborg.
Vilket hon så klart med glädje har gjort.

Idag är vi med i ortens lokaltidning.
Hedvig är utlovad att vår yttepyttiga lilla lånehund ska vara med på bild.
Hon ordnar det för sig. Hedvig. Och han är ju faktiskt hennes bästa kompis.
På fredag skriver Göteborgs-Posten om oss, på lördag Alingsås Tidning.

Idag är jag inbjuden till P4 Göteborg. Hedvig också. Men hon avstår.
Hon är lovad att gå till studion i skolan och spela in en låt.
Hennes prioritering är fullt förståelig.

Men på fredag.
På fredag smäller det minsann.
Då är vi med i Nyhetsmorgon på TV4.
På länk på grund av det ”himla skitviruset” som Hedvig väljer att kalla det.
Också det fullt förståeligt. Bra policy.

Hur som helst är Hedvig utlovad sin favvoprogramledare.
Och ungefär klockan 08:15 finns vi där.
Hedvig och jag.

Vi fnissar mycket de här dagarna vill jag lova.
Ibland kommer en tår när vi pratar om hur förfärligt oroliga vi var allihop när hon var så sjuk.
Då får vi pussas och kramas lite extra mycket och tänka på hur bra allting blev.

 

 

Hedvig ser sig numer som rikskändis…

❤️

… som jag unnar henne…

Jag vaknade till…
… ett fint reportage …
Idag.
Amelia i april.
Det har jag koll på.
Att reportaget eventuellt skulle dyka upp på Expressens webb visste jag också.
Men inte när detta eventuella skulle ske.
Eller ens om.
Fick veta av en god vän imorse.
Reportaget är fint och jag är glad.
Ser fram emot att se det i tryckt form i Amelia i april.
Nyfiken?
Läs här.
 
Hedvig?
 
❤️
 
 
Hon mallar sig massor. 
Boken…
… har kommit…
Till oss.
I måndags kom en kartong med ett antal böcker hem till oss. Vilken tur att Hedvig hade studiedag just den dagen och kunde vara med och ta emot dem. Glädjen då hon öppnade kartongen fick inte att ta miste på – film finns på instagram om du vill se och höra.
Lite senare samma dag torkade hon tårar.
– Ja’ är inte ledsen mamma. Bara rörd. 
Tänk att du behöver mig och älskar mig så mycket att du har skrivit en bok… 
Ytterligare lite senare signerade hon böcker till våra nära och kära.  Snart finns den i bokhandeln. Hisnande.
 
Lilla gumman…
 
♥️
 
… som jag älskar dig…