Liten H...
Tyst från oss …

… I know …
Men bloggen krånglar.

Den krånglar och har så gjort en dryg månad.
Men ”vi” jobbar på det. Hjälpen är nära och då är vi tillbaka.
Promise.

Hösten har varit fin. Och varje dag pratar vi om den kommande artonårsdagen.
Långt kvar, jag håller med. Men dagen är stor och sedan sjuttonårsdagen tog slut har hon planerat sin artonårsdag.
Tills dess har vi bestämt att hon är ”snarton” år.
Det är fint.

Vintern.
Vi har haft snö och åkt pulka.
Snö är ingen självklarhet där vi bor. Inte alls.
Lyckliga för snön som föll och låg kvar är vi.

Jul- och nyårshelger har passerat och i år lät Hedvig hälsa till tomten att han inte behövde ta sig tid att komma hit.

– Det är bättre han åker till de små barnen så kan ja´ vara tomte här hemma.

Jag vill poängtera att det kan ha varit världens sötaste tomte som därmed kom till just oss.
Med klappar och skratt, kramar och fniss.
Mysigt.

Under hösten och vintern har vi haft uppdrag kopplade till vår bok.
Hedvig skriver autografer och jag föreläser. Så ser även våren ut.
Ett ämne värt att lyfta. Gång på gång.
Även om jag nervösar mig.
Gång på gång.

Kram å hej …

❤️

… och god fortsättning …

 

 

 

 

 

Fredag …

… och vi är fredagslyckliga …

Så klart.

Fredagslycklig.

Ett uttryck lilla H myntat. Ett av alla. Oavsett hur trött hon är när klockan ringer 06:15 på fredag morgon vaknar hon som ett solsken. Och är fredagslycklig.

Bara för att.

Och det smittar. Oerhört. Och jag är så tacksam för det. Också. Som hon tillför och berikar, lilla H.

Tillför och berikar som mina andra barn tänker jag. Som alla barn. Igen vandrar tankarna iväg till alla dem som inte anser att alla borde finnas. Som inte anser att alla har en plats här på jorden. Så fattiga de är.

Så rik jag är.

Verkligen rik …

♥️

… tack vare alla mina barn …

Hösten …

… är här…

Och med den Halloween.

Knepig högtid om du frågar mig. Jag vet, jag låter som en gnällig tant, men jag förstår inte riktigt grejen med allt det hemska. Zombies, häxor, skelett och annat som försöker skrämma livet ur en.

Jag gillar pumporna. Vi gör en glad sådan. Och jag gillar små söta spökmaränger, pumpabakelser och annat ofarligt. Det gör jag.

Min totala oförståelse kan grunda sig att Hedvig är livrädd. Jo, hon har också ”halloweenat” genom åren. Mest som gulligt spöke. En gång som Pax. Minns du Pax? Med det knallgröna håret. Inte ett dugg ”halloweenig” men det var vad hon ville så så fick det bli.

I skolan har de Halloweenfest. Oklart om hon kommer gå till skolan den dagen, det beror på hur läskigt det är tänkt att bli. Vi får se.

Idag har vi dock trotsat rädslan och varit på Halloween på Liseberg. Nervös och lite tyst till en början. Ville inte åka någonting. Behövde gå omkring och få koll på läget först. Plötsligt och på en utandning:

– Jaha. Det var ju ingen fara det här mitt på blanka da’n. Då vet ja’ det. Men vi går hem innan det blir mörkt, det gör vi.

Och hem gick vi innan det blev mörkt.

Så modig mitt i rädslan…

♥️

… så nöjd att ha ”klarat” …

Träning och rörelseglädje …

… det är himla viktigt …

För allt liksom.

Kroppen, knoppen, själen, lyckan.

Hedvig tycker om att röra på sig och eftersom jag själv också gärna rör på mig är jag glad att vi kan träna och ta promenader tillsammans.

Kanske ljög jag lite nu. Inte så värst många sjuttonåringar längtar efter just promenader. Med sin mamma. Men jag frågar varje gång jag ska ut, det gör jag. Och ibland hänger hon på.

Hedvig tränar fotboll en gång i veckan, har idrott i skolan två gånger i veckan och tränar med mig en gång i veckan. Dessutom gör hon tik-tok-filmer med coola dansmoves i ett kör.

När vi var i Portugal hade vi ett fint samarbete med Stadium. Inte så att de bekostade vår resa eller så, men på det viset att Hedvig av dem fick superfina träningskläder, bra träningsdojjor och en och annan accessoar.

Hedvig känner sig så fin i kläderna och är verkligen glad över uppmärksamheten hon fick. Jag unnar henne alltihop. Rakt av.

Samarbetet valde jag med omsorg. Jag får många konstiga förfrågningar om samarbeten. Underkläder, ganska fula smycken och ja, saker som inte är ett dugg relevanta för Hedvig. Då tackar jag nej. Så klart.

Med Stadium kändes det rätt. Deras värdegrund säger att alla ska ha rätt till ett aktivt liv. Och det är så spot-on. Och det är till fullo min uppfattning också. Alla ska ha rätt till ett aktivt liv.

Snart inleder vi ett nytt samarbete. Som också handlar om rörelseglädje. Med ett företag som har en värdegrund jag står bakom. Som genom samarbetet gjort Hedvig glad, gjort att hon känner att hon gör skillnad.

Nyfiken?

Kika in på vårt insta senare i veckan. Vi kommer att få bjuda dig på en fin rabatt.

Olika behövs …

♥️

… jag behöver Hedvig …

Svinlänge sedan …

… jag vet …

Det är över en månad sedan jag skrev.

Svinlänge är förresten Hedvigs uttryck. ”Svin” lägger visst till en extra dimension i starka uttryck och jag kommer på mig själv med att använda ”ordet” i allt jag vill förstärka.

Varför så länge sedan då?

Tja … dels har det varit fullt upp. Med allt möjligt. Dels – och framförallt – blir det svårare och svårare att bara babbla på om livet med Hedvig ju äldre hon blir. Vissa saker vill hon helt enkelt inte att jag skriver om. Förstår och respekterar. Och ja, jag frågar henne alltid innan jag publicerar en bild eller om jag vill skriva om något klokt hon sagt eller något hon varit med om.

Ofta säger hon ja. Ofta säger hon nej. Respekt.

Vi har hur som helst varit på årets bästa resa. Med Glada Hudikteatern och Springtime travel. Fast utan Glada Hudik i år. På grund av den efterhängsna och förhatliga pandemin.

Vi har toktränat, dansat, solat, badat, varit på after work-out, ätit glass varje dag, umgåtts, fått nya vänner och massor av kärlek.

Vi har kommit hem till regn och rusk. Hunnit längta tillbaka och är redan anmälda till nästa år.

Puss & kram till dig som är kvar fast vår närvaro liksom uteblivit ett tag …

♥️

… nu är vi tillbaka …

Ja, må hon leva …

… ja, må hon leva …

Ja, må hon leva uti i hundrade år!

 

Idag fyller vår kloka, fina, vackra, snälla, envisa, bestämda och allra bästa Hedvig 17 år.

Som alltid denna dag rusar alla känslor omkring inuti mig och skapar ett sorts kaos. Ett lyckligt kaos.

Och som alltid just denna dag önskar jag att jag hade vetat då, när hon var pytteliten och så sjuk, vad jag vet idag. Att jag hade vetat hur bra det skulle bli och att livet med just Hedvig är fantastiskt på ett sätt som är svårt att sätta ord på.

 

 

 

Som jag älskar dig …

♥️

 

… som jag behöver dig …

 

 

 

Tänk att den här lilla loppan …

… har börjat tvåan idag…

På gymnasiet!!!

Du hör ju.

Nyss var hon 47 centimeter och nyfödd. Nu är hon 147 centimeter och snart sjutton år.

Som hon har väntat. Och längtat. Hela sommaren lång. Så igår kväll, äntligen, fick hon ställa klockan på 06:15. Men vaknade redan innan klockan sex. Vilken tur, sade hon lyckligt och tog på sig Emil-i-Lönneberga-kläderna. Och mysen och bussen.

Lilla gumman …

♥️

Jag avundas din oförställda glädje, din längtan, ditt sätt att se på livet…

Nu var det …

… länge sedan …

Jag vet.

Av tusen anledningar och ingen alls. Men nu är vi här och jag skriver igen. Skriver för att jag är så glad över något somliga förstår och somliga inte alls förstår.

Jag pratar om det stora i det lilla. När det som inte alls är för givet eller självklart ändå inträffar.

Som idag. När vi bor på hotell i stora staden och hon efter duschen och innan restaurangbesöket inte alls tycker att rummet erbjuder en enda bra sminkspegel. Fast det finns flera.

Jag börjar – av ohejdad vana – att ordna, fixa, förklara och så vidare men hon bara tittar på mig, suckar och säger:

– Mamma … ja’ tar min telefon bara. Ja’ tar kameran. Det blir värsta bästa sminkspegeln!

För mig är det så stort. För andra inte. Vissa förstår. Andra inte. Men hela grejen med att hon tänker ut, och bara ordnar det för sig på det sätt hon vill – det är stort för mig. Det lugnar mig inför framtiden och det tröstar min oro. Det blir bra. Visst blir det bra. Hennes kommande vuxna liv.

Om man kan ordna sin egen sminkspegel så … eller hur?!

För att slippa bli uppläxad av någon vill jag tillägga att jag självklart inte tror att livet hänger på en sminkspegel. Självklart inte. Men storheten i att tänka ut. Den är enorm. För mig. För oss.

Älskade bästa Hedvig …

♥️

… du är bäst …

Hon har…

… gått ut ettan …

Ofattbart.

Rörd till tårar då hon kom hem. Hedvig alltså. Ja, jag också. Så klart. Men vi fick inte vara med i skolan av förklarliga skäl. Jag rörd över att hon är hon, över att just hon kom till oss, över hur bra hon är – klok – över hur bra hennes liv är.

Hon. Rörd över helt andra saker. Lycklig och med tårarna rinnandes klev hon in i hallen. Strök tårarna med avigsidan av sin lilla hand, och sade:

– Det är glädjetårar mamma. Ja’ är rörd bara. Tänk att ja’ ha legat i din mage och nu går ja’ ut ettan!

Vi kramas en lång stund. Hon ler mellan tårarna. Jag ler tillbaka. Sedan säger hon:

– Det är inte så långt kvar till augusti mamma. DÅ börjar äntligen skolan igen!

Älskade ungdom…

♥️

… vi ska försöka göra ditt tio veckor långa sommarlov så roligt som möjligt …

Hon badar i havet…

… varje fredag…

Och några andra dagar.

Vi pratar femton grader vilket för mig är otänkbart. F.E.M.T.O.N.

– Men mamma…. varför mååååste du vänta till typ juli?! Du är en så’n badkruka. Visste du det?

– Mmm… jag vet. Jag är en badkruka.

– Mäh! Kan du bara skärpa till dig?!

Tja…

♥️

… eventuellt och kanske skärper jag till mig innan juni är slut…