Liten H...
Grattis världens bästa Ludvig …

… tänk att du är 25 år idag …
Jag älskar dig.

Klockan 20:51, måndagen den 21 april 1997 såg du dagens ljus och jag blev tvåbarnsmamma.

Att få vara just din mamma är stort. Du har sedan barnsben stått upp för dem som behöver det, haft ett osvikligt rättpatos och en övertygelse om vikten av att gå din egen väg. Vikten av att vara sann mot dig själv. Jag beundrar dig för det.

Alldeles nyligen blev du pappa till en alldeles ljuvlig liten flicka. I dig ser jag redan den bästa pappan i världen. Jag beundrar dig för det. Också. Tänk att du, som i mina ögon var min bebis ”igår”, nu har en egen bebis. Stort. Obegripligt. Livet. Det fantastiska livet.

Jag vill att du njuter av just det fantastiska livet älskade lilla Ludde Lurv. Jag vill att du tar för dig av allt som bjuds. Att du gör det du vill göra, att du upplever det du vill uppleva och att du lever i nuet. Vila i att du vet vad som är bäst för dig och de dina.

Mest av allt vill jag att du fortsätter vara precis den du är.

Världen är din.

Grattis igen hjärtat.
Och grattis till mig som fick dig …

♥️

… jag älskar dig …

Älskade Ebba …

… grattis på din födelsedag …

27 år.

Min första lilla människa.

Den finaste, snällaste, klokaste, roligaste, mest empatiska unga kvinna jag vet.

Att få vara din mamma, att få dela och ta del av ditt liv, dina tankar och funderingar, dina drömmar, mål och framgångar är en lycka större än något.

Med dig kan jag skratta. Med dig kan jag gråta. Jag vet vad du ska säga innan orden kommit ur din mun. Jag vet hur du tänker och känner utan att vi behöver prata. Vi är.

Så tacksam, lycklig och stolt över att just jag får vara just din mamma.

Fortsätt vara du och kom ihåg att allt – verkligen allt – är möjligt.

Jag älskar dig …

♥️

… puss från mamma …

Träning och rörelseglädje …

… det är himla viktigt …

För allt liksom.

Kroppen, knoppen, själen, lyckan.

Hedvig tycker om att röra på sig och eftersom jag själv också gärna rör på mig är jag glad att vi kan träna och ta promenader tillsammans.

Kanske ljög jag lite nu. Inte så värst många sjuttonåringar längtar efter just promenader. Med sin mamma. Men jag frågar varje gång jag ska ut, det gör jag. Och ibland hänger hon på.

Hedvig tränar fotboll en gång i veckan, har idrott i skolan två gånger i veckan och tränar med mig en gång i veckan. Dessutom gör hon tik-tok-filmer med coola dansmoves i ett kör.

När vi var i Portugal hade vi ett fint samarbete med Stadium. Inte så att de bekostade vår resa eller så, men på det viset att Hedvig av dem fick superfina träningskläder, bra träningsdojjor och en och annan accessoar.

Hedvig känner sig så fin i kläderna och är verkligen glad över uppmärksamheten hon fick. Jag unnar henne alltihop. Rakt av.

Samarbetet valde jag med omsorg. Jag får många konstiga förfrågningar om samarbeten. Underkläder, ganska fula smycken och ja, saker som inte är ett dugg relevanta för Hedvig. Då tackar jag nej. Så klart.

Med Stadium kändes det rätt. Deras värdegrund säger att alla ska ha rätt till ett aktivt liv. Och det är så spot-on. Och det är till fullo min uppfattning också. Alla ska ha rätt till ett aktivt liv.

Snart inleder vi ett nytt samarbete. Som också handlar om rörelseglädje. Med ett företag som har en värdegrund jag står bakom. Som genom samarbetet gjort Hedvig glad, gjort att hon känner att hon gör skillnad.

Nyfiken?

Kika in på vårt insta senare i veckan. Vi kommer att få bjuda dig på en fin rabatt.

Olika behövs …

♥️

… jag behöver Hedvig …

Svinlänge sedan …

… jag vet …

Det är över en månad sedan jag skrev.

Svinlänge är förresten Hedvigs uttryck. ”Svin” lägger visst till en extra dimension i starka uttryck och jag kommer på mig själv med att använda ”ordet” i allt jag vill förstärka.

Varför så länge sedan då?

Tja … dels har det varit fullt upp. Med allt möjligt. Dels – och framförallt – blir det svårare och svårare att bara babbla på om livet med Hedvig ju äldre hon blir. Vissa saker vill hon helt enkelt inte att jag skriver om. Förstår och respekterar. Och ja, jag frågar henne alltid innan jag publicerar en bild eller om jag vill skriva om något klokt hon sagt eller något hon varit med om.

Ofta säger hon ja. Ofta säger hon nej. Respekt.

Vi har hur som helst varit på årets bästa resa. Med Glada Hudikteatern och Springtime travel. Fast utan Glada Hudik i år. På grund av den efterhängsna och förhatliga pandemin.

Vi har toktränat, dansat, solat, badat, varit på after work-out, ätit glass varje dag, umgåtts, fått nya vänner och massor av kärlek.

Vi har kommit hem till regn och rusk. Hunnit längta tillbaka och är redan anmälda till nästa år.

Puss & kram till dig som är kvar fast vår närvaro liksom uteblivit ett tag …

♥️

… nu är vi tillbaka …

Ja, må hon leva …

… ja, må hon leva …

Ja, må hon leva uti i hundrade år!

 

Idag fyller vår kloka, fina, vackra, snälla, envisa, bestämda och allra bästa Hedvig 17 år.

Som alltid denna dag rusar alla känslor omkring inuti mig och skapar ett sorts kaos. Ett lyckligt kaos.

Och som alltid just denna dag önskar jag att jag hade vetat då, när hon var pytteliten och så sjuk, vad jag vet idag. Att jag hade vetat hur bra det skulle bli och att livet med just Hedvig är fantastiskt på ett sätt som är svårt att sätta ord på.

 

 

 

Som jag älskar dig …

♥️

 

… som jag behöver dig …

 

 

 

Hon badar i havet…

… varje fredag…

Och några andra dagar.

Vi pratar femton grader vilket för mig är otänkbart. F.E.M.T.O.N.

– Men mamma…. varför mååååste du vänta till typ juli?! Du är en så’n badkruka. Visste du det?

– Mmm… jag vet. Jag är en badkruka.

– Mäh! Kan du bara skärpa till dig?!

Tja…

♥️

… eventuellt och kanske skärper jag till mig innan juni är slut…

Hon har …

… fullt upp …

Med att bli vuxen.

Det är så mycket att lära sig när man ska bli vuxen. Tycker hon. Och skyndar. Jag vill att hon (jag) skyndar långsamt. Mitt yngsta lilla barn som ännu inte flugit ur boet. Det gör så ont när de flyger ur boet. Jag var inte beredd. Även om det ska vara så. Även om det inte blir sämre sedan. Bara annorlunda. En epok är slut. En annan tar vid.

Hon vill annorlunda. Ibland. Hon vill skynda. Ibland. Hon vill klara av. Kunna. Så klart.

”Göra natten” själv. Alltså säga god natt på nedervåningen och sedan själv gå upp och borsta tänder, bädda upp, ställa klockan och lägga sig. Själv.

Check på den.

Stänga dörren till sitt rum – helt – när man gör natten.

Check på den.

Prova sushi för att se om ”man” tycker om det som (många) vuxna gör. Och inse att ”man” knappt kan svälja sushin samtidigt som ”man” artigt säger att ”Sushi är nog inte för mig mamma… ”

Check på den också.

Prova helt himla onödig marmelad för att mamman älskar just marmelad. Och komma på att man inte gillar marmelad.

Check.

Säga att ”man” nog kan tänka sig att bo i Karlstad eller Alingsås en vacker dag. Och bli förvånad när mamman ropar ”Nej. Nej,nej… NEJ. Det är för långt bort!” Och lika förvånat svara ”Okej, okej. Lugn mamma. Jag bor nära så att vi kan fika och sova över och så.”

Och sedan lägga till att ”Inte alla dagar vill jag flytta hemifrån mamma. Visst får jag bo hemma tills jag är klar?”

Lilla gumman. Visst får du bo hemma tills du är klar. Och när blir man ens klar? Som mamma blir man aldrig ”klar”… Och som förälder till denna lilla juvel ska vi behöva lita på LSS-personal. Att de är snälla. Att de ser hennes önskemål och behov. Och så vidare. Dör lite.

Hela mitt inre krockar med alla känslor som finns på denna jord.

Tänker att det är bra att vi är så många som älskar henne. Just henne.

Klar?

♥️

Vad innebär ens det?

Zoom…

… på egen dator…

Extra kul ändå.

Så mycket roligt Hedvig gör på zoom. Disco, Träffen-dans och Stolt – ändå har tanken aldrig slagit oss att installera det på hennes egen dator.

Så otroligt dumt.

Idag gjorde vi det.

Och som vi har ”zoomat”. Det är liksom extra kul från egen dator. I sitt rum. Med stängd dörr som brukligt i tonåren.

Zoom-Hedvig kallar jag henne …

♥️

… och hon smäller av så pinsam jag är…

Första sprutan är tagen…

… och vi andas ut …

Lite.

Idag var det Hedvigs tur.

Finally. Som vi har väntat.

Nej, jag vet. Vi kan inte andas ut. Hon är inte safe och vi kan inte leva som vanligt. Ingen kan det. Ingen ska det. Inte än. Men ändå. Det känns som något att hänga fast vid. Som en livboj.

Och jag känner en stor lättnad.

Älskade lilla H…

♥️

… all oro…

Onsdag kväll…

… vi dricker te och ritar …

Pratar.

Hon har tagit fram skolkatalogen för att skissa av sina ”fantastiska lärare”. Jo, hon benämner dem så och det gör mig glad. Och trygg.

Jag får idétorka och säger att jag inte vet vad jag ska rita. Ber Hedvig komma på något som jag kan rita. Hon tittar på mig. Länge.

– Men du…

Tänk på Lars Lerin.

”Dä ä bare å börje vet du…”

Sedan målar hon vidare.

Själv sitter jag en bra stund innan jag ritar av henne. Lerins ord ringer i mitt huvud. Dä ä bare å börje…

Tänk om jag vore så okomplicerad som hon är…

♥️

Kloka lilla H…