Liten H...
En helt vanlig tisdag…
 
 
…fast mamman tror det är onsdag…
Tisdag.
 
En dag där mamman ”gör” tidning och liksom varje tisdag känns det spännande, märkligt och lite tomt så fort tidningen lämnar redaktionen. Så får man ladda om. Tänka nytt och börja om.
 
Det är också en tisdag där mammans huvud försöker reda ut snurrande tankar.
Grubblar. Något av det hon är bäst i hela världen på. Tyvärr.
Det tycker mamman själv, och det tycker stora delar av omgivningen.
Tyvärr. 
 
Men så hämtas lilla H.
Hon, vår egen lilla mindfulnessupplevelse.
Hon som tar livet som det är.
Rakt upp och ner och utan krusiduller.
Jag säger inte att hon inte funderar. Eller grubblar.
Det gör hon. Ibland är det svårt att reda ut hennes tankar också.
Henne vill vi skydda mot all världens ondska, fast det inte går.
Idag grubblade hon på helt andra saker än mamman.
 
 
– Aj, Hedvig! Nyp mig inte i nyckelbenet!
 
– Jo.
 
– Nej. Det gör ont.
 
– Men ja’ vill se hur det ser ut inuti…
 
– Men det går inte.
 
– Jo. Om man drar. Länge. Och hårt. 
 
– Nej, det går inte ändå.
 
– Jo.
 
 
Sådant grubblar Hedvig på idag.
Hon ger och får en massagesaga på kvällen, istället för godnattsaga.
Då grubblar hon på hur mamman ser ut. Egentligen.
 
– Åh Herre Gud vad du är tjock på ryggen mamma!
 
– Oj! Tycker du?
 
– Ja! Det var väldans…
 
 
För att lämna detta tämligen olustiga samtal berättar jag att det är första april imorgon.
Jag frågar om hon kommer ihåg att man får luras lite då. Det gör hon.
 
Ja’ ska lura Ebba, ska ja’! 
Ja’ ska säga april, april, dumma sill, din skitpotatis!
Det ska ja’ säga till Ebba.
 
❤️
 
 
Skitpotatis…
Ett par timmar…

…hos ögondoktorn…
Med lilla H.
Den duktigaste av duktiga patienter.
Som ändå ibland får för sig att vägra.
Som att vägra öppna ögonen när droppar ska ges.
Tur då att doktorn har bästa tålamodet ever, och till och med rullar in en säng bara för att lilla H plötsligt får för sig att det nog är lättare att öppna ögonen om hon ligger ner.
Det var det inte.
Inte alls faktiskt.
Det var precis lika svårt att öppna de små ihopknipta ögonen liggandes.
Men så lirkade den tålmodiga doktorn och plötsligt var det gjort.
En läskig spindel rikare, och mamman undrar exakt hur många spindlar, skelett och kryp vi har här i huset efter tio och ett halvt års sjukhusbesök? 
Hoppandes och skuttandes, om än med suddig syn, styrdes stegen mot det ickemysiga sjukhuscafeet där chokladboll och Festis var lovat. Hur ickemysigt det än är i sjukhuscafeer förgyller lilla H:s sällskap och pladder så till den grad att fikastunden blir dagens höjdpunkt.
Så faller en man ihop i entrén och livets allvar blir mer än påtagligt. Hjärt- och lungräddning påbörjas av kunnig förbipasserande, hustrun gråter förtvivlat, personal rusar till och klumpen i magen växer. Eftertänksamhet och medkänsla blandas med tacksamhet över livet.
Hedvig pladdrar på.
Hon inser inte allvaret.
Vi drar oss åter mot avdelningen för nästa undersökning. Den går galant.
Synen är inte försämrad och vi känner oss glada, lilla H och jag.
Lilla H är bara glad.
Jag är glad å’ ena sidan.
Och illa berörd å’ andra sidan.
Mannens stillhet och kvinnans gråt lämnar mig inte…
❤️
Var rädda om varandra…
När man går upp…

… 05:30…
Varje vardag.
Jobbar i 120.
Har huvudet fullt av, förutom jobb, även allt annat som tider, utflykter, aktiviteter, doktorssamtal, oro, planering med mera. Livet helt enkelt.
Och kommer hem.
Har fått ett blombud.
Från mycket, mycket älskad vän.
För att jag är jag.
Då rinner tårarna… 
❤️

Jag känner ingen så omtänksam som min älskade vän Inna…
Hej fredag…

… idag gör vi piruetter…
Vad gör ni?
Det är inte ofta vi ser lilla H i kjol.
Inte klänning heller för den delen, även om hon ibland väljer det till kalas. Tänker jag efter kan hon lika gärna välja fotbollskläder till kalas, eller en tröja med snowboards på. Så bra att hon vet vad hon vill och känner sig bekväm med tänker jag. Hon kör sitt race liksom, vilket jag önskar att jag gjort mer då jag växte upp.
Vi plockar fram kläder till morgondagen innan läggdags. Det blir konfliktfritt då. Hedvig väljer själv kläder, oftast innan jag hunnit tänka tanken. Och hon är duktig på det. Hon matchar färger på ett otroligt sätt. Med sinne för detaljer väljer hon röda strumpor till älskad tröja med röda helikoptrar på, och påpekar samtidigt att hon ”Tack gärna” tar röda snoddar i håret till det.
Nej, inte är hon självlärd.
Hon har en god läromästare i sin mamma som ordnar med yttepyttiga detaljer hela tiden. Inte för att hon är någon fashionista, den där mamman. Mer för att hon blir orolig inombords om allt inte är tillrättalagt.  Men, mamman fortsätter jobba på att hitta lite mer spontanitet i livet, och kanske framför allt i personligheten. 
Hur som helst medför kjol och tröja med prinsessbudskap att lilla H inte kan stå still utan måste göra piruetter mest hela tiden.
I köket, en morgon som denna…
❤️
Välkommen piruettfredag…
Vi fortsätter rocka.,,
 
…  I familjen…
I stort och i smått.
 
På mer eller mindre handgripliga vis.
Glada har vi mottagit finaste mössorna, sydda av Daniella. Lilla H har valt färg på sin, och jag på min.
 
Stolta bär vi budskapet I Rock This Extra Chromosome – så klart. 
 
❤️
 
 
Daniellas fina mössor och mycket mer hittar du på Facebook, Filsan&Poldis/TreStjärnor.
 
Efter en…

… mysig helg…
Supermysig.
Hos bästa vänner.
Lek, Minecraft, snöbollskrig, valpgos, bussåkning, restaurangbesök, prinsesstårteätning, olika strumpor, mer lek, god mat, kull, Mc Donald’s och många mil i bil.
Så är vi hemma igen.
Hedvig gör sin dagbok i sin iPad.
Hon är lycklig över helgen och stolt över att få berätta om sin helg i skolan idag.
❤️
Lyckliga barn, lycklig mamma…


Så är det det där…

 

… med världens bästa danslärare…
Barbro.
 
Som skickar en bild från lördagens danslektion.
Att de rockar sockar. Fast lilla H är bortrest.
 
Och dottern på andra sidan jorden som skriver och berättar att hennes handbollslag hade sin sista hemmamatch igår, och då valde att spela i olika strumpor. Även de flesta i publiken bar olika strumpor.
Liksom…
 
Rörd över omtanken…
 
❤️
 
 
Tack Barbro, du är fin…
Tack SHK, ni är bäst…
World Down…

… Syndrome Day…
Och vi firar.
Firar att olika är bra, att olika är mångfald och att mångfald är nödvändigt.
Vi firar allas rätt att bli sedda, hörda, lyssnade på och älskade.
Vi firar att vi fått lilla H.
Denna vackra, kloka lilla varelse som är vår läromästare i livet.
Vi firar lika fina kloka och vackra Kompis Max. Som vi lärt känna just för att både Hedvig och han har en extra liten kromosom. Max, vars mamma blev som en syster för mig – på en gång – och som jag inte kan vara utan.
Vi firar också alla andra små vackra, kloka och underbara barn och vuxna vi lärt känna. Vi firar också alla vi inte känner men som av en eller annan orsak  känner att de inte är accepterade för den de är. De behövs. Lila mycket som alla andra behövs.
❤️
Kort sagt så slår vi ett slag för olika är bra, bäst och nödvändigt…
Blir liksom…

…lite rörd…
Av alla olika strumpor.
De syns i mitt flöde på Facebook, på instagram, på Twitter och – inte minst på arbetsplatser och i skolor runt om i landet. Bilden ovan är från pappans arbetsplats. Det gör mig rörd.
Den här dagen (och morgondagen) är så viktig, inte bara för människor med Downs syndrom, utan för alla fantastiska människor som upplever utanförskap på grund av att de inte är accepterade precis som se är.
ALLA är lika mycket värda!
Punkt slut.
I skrivande stund är det närmare 52 000 hashtags på Rocka sockorna på instagram. 
Fantastiskt!
Heja alla som står upp för de som behöver det…
❤️
Olika berikar…
Lilla skruttan…
… den bästa som finns…
Så klart.
Efter en hektisk eftermiddag med simskola, sen middag, sen läggning och ja, allt var sent ikväll helt enkelt, så tittade jag först på kvällskvisten i hennes dagbok.
Jag läser att de i skolan har gjort en strumpskylt till morgondagen.
Nej förlåt, jag läser ”srumpsylt” och ler för mig själv.
Alla kan…
❤️
… och alla är lika mycket värda…
Nu är vi redo…
 
… att rocka sockorna här i familjen…
Olika är bra.
 
Alla är bra.
Vi är alla lika olika, och vi är alla olika lika.
Så är det med det. Punkt slut som lilla H säger.
Det är liksom själva 17 att det ska vara så svårt att ändra folks uppfattning.
Och folks himla fördomar. Hur svårt kan det vara att öppna ögonen, undrar jag.
Låt oss alla älskas och bli uppskattade precis som vi är.
Det skulle bli en rackarn’s mycket bättre värld att leva i då.
Vi tänker rocka sockorna både imorgon och på lördag.
Punkt slut.
 
Annars har jag haft en avkopplande sagostund med lilla H.
Som alltid avslutas den med att jag får jordens längsta massagesaga.
Hennes små varma vackra händer som sveper över min rygg, medan hon hittar på en egen story.
Idag lyssnade jag till sagan om pojken Mario och hans lillasyster Yoshi. Jo, Yoshi var verkligen lillasyster.
Jag dubbelkollade faktiskt, fast jag hade svårt att hålla ögonen öppna.
Marios och Yoshis mamma var så himla orolig.
Hon var så himla orolig för hon kunde inte hitta sina barn.
Till slut hittade hon dem, de satt på en stubbe i skogen och drack saft.
Snipp snapp snut – så var sagan slut.
Ett och annat tjuvnyp kan det hända att jag får.
Det gör ont. Men jag tar det.
 
Hon är så bäst, lilla H…
 
❤️
 
 
Glöm inte olika strumpor imorgon, och på lördag…
Hektiska…
 
… dagar…
Roliga dagar.
 
Stressiga dagar, pressade dagar.
Skrattiga dagar.
 
Dagar med spännande möten.
Dagar med massor av skrivande.
Med andra ord, väldigt roliga dagar.
 
Men det där med att komma hem…
 
❤️
 
 
Svårslaget…
 
Hur fort…
 
… kan man kuta…
I nya springskor.
 
Det är den stora frågan här i huset idag.
Vår är lika med nya springskor. Det vet vi alla.
Springskor som förmodligen också är himla bra att hoppa och skutta i.
Man hoppar högst och skuttar längst. Eller tvärtom.
Och säkert springer man snabbare än man anat.
 
 
Särskilt som man fått välja springskor själv…
 
❤️
 
 
Och valt de coolaste…
Efter att ha varit alldeles…
 
… kolossalt osams…
På söndagskvällen.
 
Så där så det sitter i, och sitter i.
Och man bara vill att det lilla hjärtat snart ska vakna snart igen, så att man kan pussas lite till och bedyra varandra den eviga och villkorslösa kärlek vi har ändå. Nästan så att man skulle vilja gå in i hennes rum och liksom väcka henne. Så satt det i. Det onda från osämjan.
 
Fast vi hann bli vänner.
Jag vägrade läsa god-natt-saga, det gjorde jag.
Jag läser inte saga för någon som kallar mig det ena värre än det andra.
Men vi pratade och redde ut, gosade och pussades.
Och jag sjöng sången jag sjunger varje kväll.
Och jag höll i den varma, mjuka lilla handen i min.
Och jag låg kvar där med den lilla handen i min långt efter att hon somnat.
Tårarna rann och det onda från osämjan satt i.
 
Så mitt i natten när lilla trollungen kom insläntrande lyfte jag på täcket. Som jag gör varje natt.
Och som alla andra nätter kurade den lilla kroppen ihop sig intill min, och trollungen viskade:
 
 
– Hej mamma. Nu kommer ja’…
 
– Hej hjärtat, du är efterlängtad.
Jag älskar dig…
 
– Ja’ älskar också dej mamma…
 
 
Morgonen kom och som alltid på morgonen var trollungen en solstråle.
Av det onda från osämjan fanns inget.
Kaffe och ”kall varm mjölk” i sängen.
Skutt ner i köket långt före mamman som prompt måste bädda först.
När mamman väl kom ner stod det älskade lilla flickebarnet och bredde smörgås – till mamman.
 
 
– Ja’ för frukost till dej mamma, så gör du frukost till mej!!!
 
❤️
 
 
Av det onda från osämjan fanns inget…
Halsflussen till trots…
 
… har vi tillbringat helgen utomhus…
S.O.L
 
Lilla H har inte varit riktigt lika dålig av sin halsfluss denna gången.
Kanske för att vi skyndade till doktor Mikael i samma sekund det bröt ut?
 
Helgen har tillbringats hemma.
Så nyinflyttade är vi ännu efter 4 1/2 månad att vi helst bara vill vara just hemma.
Sol, vinden från rätt håll – jo, för det blåser här vid havet – fantastiska grannar att ta ett glas bubbel eller en kopp kaffe med, OCH fantastiska barn!!! Även om lilla H fortfarande ganska ofta säger nej tack till lek, anar vi hur vår och sommar kommer att bli. Solen lockar ut stora och små, och när vi är ute skapas en intimitet barnen emellan som gör mig varm i hjärtat.
De leker och leker och leker.
Och puttas och knuffas och slår sig och gråter och säger förlåt och leker igen. Och igen.
Och igen.
 
Och när mamman behöver skriva färdigt en artikel och hör grannbarnen gå ut, då säger lilla H att hon vill gå ut till dem. Vis av erfarenhet ber jag pappan gå med. Herre Gud, de andra var ju redan i full färd med sin lek, och vi vet ju hur det kan vara. Hur det varit.
Lilla H kan behöva ett ”hjälp-jag” ibland. För att komma in i leken. För att få vara med.
Men lilla H blir irriterad på mig när jag säger att pappan går med ut.
 
 
– Men neeej! Ja’ vill gå ut sssccchhhälv!
 
– Så klart! Men pappa skulle kolla lite på bygget och så…
 
– Mäh….
 
 
Så tog hon på sig.
Fort. Så att pappan inte skulle hinna med.
Jag öppnar altandörren för att höra hur det går när lilla H kommer ut.
Till en redan pågående lek. Vis av erfarenhet som sagt.
Så hör jag:
 
 
– Åh! Nu kommer Hedvig!
 
– Åh! Hej Hedvig! 
 
– Heeej… *blyg*
 
– Vi har vattenkrig! Vill du va’ med?
 
– Ja tack, gärna! 
 
– Jaaaa! Hon vill!…
 
 
Så var leken igång.
Fina, underbara, vackra, snälla grannbarn!
 
I övrigt har vi letat efter en skatt på stranden, liksom igår.
Skillnaden är att idag hittade vi en! 
En skatt alltså.
En superglittrig sten som nu pryder soligaste platsen på vår altan.
 
 
Skateat (stavas det ens så?) har hon gjort också…
 
❤️
 
 
Vilken helg…
 
 
 
Hej fredag…
 
… solsken, spel, mormor…
Och halsfluss.
 
Det är tur att solen finns.
Det är tur att så många roliga spel finns.
Och det är en väldig tur att bästa mormor’n finns.
 
❤️
 
Halsflussen kunde vi dock vara utan…
Det arma lilla flickebarnet…
 
… som glatt sig alldeles ofantligt…
Inför ett restaurangbesök.
 
Ett restaurangbesök för att fira fina storebror som fyller 18 år idag.
Och som också tagit körkort idag! Ännu ett grattis till honom!
 
Lilla H älskar kalas och hon älskar att gå på restaurang.
Hon älskar att beställa köttbullar med potatismos, sås och lingon.
Och en Fanta med is. Tack.
Lilla H älskar inte halsont.
 
Lagom som hon slagit sig ner vid bordet och lusläst menyn, blir hon blank i ögonen och säger att det bultar alldeles förfärligt i halsen. Nej, tänker vi andra. När hon blir blank i ögonen, då gör det ont. Maken till tåligt litet barn har jag aldrig mött. När hon säger att det bultar i halsen, då är det halsfluss.
 
Av Fantan dricks en bråkdel.
Köttbullar, potatismos, sås och lingon petas ner i den onda halsen, ögonen tåras varje gång hon sväljer.
Av prinsesstårtan glider endast grädden ner i den onda halsen.
Detta medan halsen svullnar och rösten tjocknar…
 
Vi åker till doktorn.
Samma snälla doktor Mikael som uträttat underverk med lilla H tidigare.
Han kliver in och hon blir som förtrollad.
Hon sitter där, hos doktor Mikael, i paljettklänning, och gapar stort och nästan kräks när halsprovet tas.
När beskedet kommer, halsfluss med råge, gråter Hedvig.
Hon gråter för att hon måste vara hemma ifrån skolan.
Imorgon har de visardag och Hedvig vill visa sin fina, hembyggda rymdraket.
Hon gråter för att de på fredagar lär sig om fåglar.
Förra veckan om blåmesar och talgoxar. Imorgon någon annan fågel.
Hon gråter för att hon redan saknar sina kompisar, och för att Emil kommer sakna henne.
 
Innan hon somnar säger hon, den lilla kloka:
 
 
– Mamma… Förr i tiden, då var Ebba hemma…
 
– Mm, hon kommer snart hem igen.
 
– Då blir det förr i tiden igen! 
 
 
❤️
 
 
Himla halsfluss…
 
 
Lilla H är så…
 
… full av klokord…
Proppfull.
 
Så proppfull av klokord att jag inte vet var hon får allt ifrån.
Också ganska proppfull av tokigheter som jag också undrar var hon får ifrån.
 
När mamman piffar sig så gott det går för att rusa till jobbet tidigt, tidigt.
 
– Så fin du är mamma!
– Tack hjärtat!
– Så himla blek och gullig är du…
 
 
När solen går ner en sen tisdagseftermiddag.
 
– Hej då solen! Ses imorron…
– Mm, hoppas solen kommer imorgon.
– De´ gör den mamma!
– Det är inte säkert faktiskt, men vi kan hoppas.
– Mäh! Den kommer sa ja´!
– Tänk om det är molningt?
– Mäh! Då är den bakom molnen bara. Den kommer mamma!
 
 
När mamman har köpt tulpaner och sätter i den nya vackra vasen vi fått av fina, fina vänner.
 
– Va´ göööör du?
– Sätter tulpaner i vasen.
– Varför då?
– För att tulpaner gör mig glad.
– Mäh! Mamma! Du är toki´! Tulpaner är blommor, de skrattar inte…
 
 
När världens bästa Ludvig har ont, ont, ont, jätteont i magen.
 
– När ja´ blir stor ska ja´ bli doktor Ludde!
– Ska du bli doktor?
– Aaaa, så jag kan hjälpa dej me´ magen…
 
 
När mamman visar sitt nya nyckelband.
 
– Va´ står de`?
– Det står ”I Rock This Extra Chromosome”.
– Va´ betyder de´ då?
– Att den där extra lilla kromosomen är något extra.
– En extra är ju en extra mamma, men va´ betyder de´ saaaa ja`?
 
 
När lilla H vill komma upp och dricka vatten efter att ha försökt somna.
 
– Ja´ måste dricka vatten mamma.
– Så klart. Är du törstig?
– Aaa, man kan inte sova när man är törstig.
– Nej, det kan man inte. Men sedan måste du sluta prata och försöka sova.
– Ja´ veeet. Mus* har sagt till mig trehundra gånger…
(*Mus är lilla H:s låtsaskompis)
 
 
Filosoferande under själva vattendrickandet.
 
– Mamma…
– Ja…
– När ja´ kommer till dej å´ pappa i natt…
– Mmm….
– Då, då ska du inte vända dej mot pappa!
– Inte?
– Nej! Du ska vända dej mot mej. Pappa får ligga där för sej sssccchhhälv…
– Varför? Jag måste ju få vända lite på mig hit och dit när jag sover?!
– Men nej. Du ska vara vänd mot mej…
– Men varför?
– För att ja´ säjjjjjjer det. Typ…
 
 
– Va´ gör du nu mamma? När ja´ ska sova…
– Då ska jag skriva på bloggen och sedan ska jag göra läxa.
– Har du mycke´?
– Mmmm, jättemycket faktiskt.
– Okej. Men mamma, ropa om de´ är något, okej?
 
 
 
 
Vad gjorde jag utan alla dessa klokord och tokigheter…?