Liten H...
Här i huset..
 
… har vi en kylskåpsvakt…
Har ni?
 
En rackarns barsk kylskåpsvakt i form av en isbjörn.
Sprungen ur ett Kinderägg.
 
Lördagars sedvanliga Kinderägg bjuder på extrema överraskningar.
För visa. För andra innebär de mest en suck och en besvikelse över att inte så mycket längre behöver byggas ihop. I bästa fall är det två delar som ska sammanfogas. Sedan är det roliga över.
 
Men den här isbjörnen, han blev lite speciell.
Han hamnade nämligen i kylskåpet.
Och barsk som han är blänger han ilsket på varenda kotte som öppnar kylen.
Sträng, barsk och bestämd är han. Isbjörnen.
En riktig vakt fast ingen förstått vad han ska vakta.
Han blir kvar. 
 
Vem som ställde dit honom…?
 
❤️
 
 
 
Tja, det var pappan faktiskt…
Vilken…

… egodag…
Ego.
Det där med att nå sina mål…
För 18 år sedan bestämde jag mig.
Det är journalist jag vill bli.
Måste bli.
Typ.
För att jag vill skriva.
För att jag alltid skrivit.
För att jag måste skriva.
För att överleva.
Typ.
Då kom jag inte in. Inte på JMG.
60 poäng i statskunskap saknades och jag snubblade in på annat.
Pedagogik, sociologi, psykologi, filosofi, information…
Men ingen journalistik.
Det kom barn och det dök upp andra jobb.
Det där har gnagt i mig under alla år och av olika anledningar fick jag spader en dag och tokletade journalistutbildningar i hela landet. Det visade sig att jag hittade en, tjugo minuter ifrån mitt hem.
Som jag inte tidigare känt till. Tjugo minuter.
Först bröt jag ihop för att jag inte hade vetat om den.
Sedan samlade jag ihop mig, sökte, gick till första antagning – och kom in. Galet. Det är ganska exakt två år sedan.
Idag tog jag examen.
Galet det också.
Och hisnande. Och roligt. Och tokigt.
Jag har gått omkring i något slags lyckorus hela dagen.
Och gör ännu. Och tänker tillåta mig att göra det några dagar till.
Det har nämligen inte varit helt enkelt, det där med att fixa en utbildning. Eller jo, utbildningen har varit en rolig utmaning. Jag älskar att lära! Men allt det andra har inte varit helt lätt att lösa. Familjen, hemmet, barnen, deras aktiviteter, deras läxor. Många är gångerna där jag skyndat in på Ica för att sedan sladda in på fritids, hämta, hem, laga middag, prata om dagen, be Hedvig byta om till träning, göra läxor med henne, åka på träning, kvällsmat, natta, supporta någon av de stora med deras läxor – och därefter ta itu med egna läxor. Många är de sena kvällarna, ibland nätterna, inför egna inlämningar, tentor. Många är gångerna då jag önskat att jag kunde ryckt på axlarna och nöjt med good enough – men jag är inte sådan…
Tyvärr ibland.

Läggas till kan att äldsta lilla loppan tog studenten, vi packade ett hus på 200 kvadrat inför flytt, vi flyttade till båt i en himla massa veckor, vi flyttade till en hyrd stuga i lika många veckor, vi flyttade in i nytt hus och vi packade upp 150 flyttkartonger…
Hösten grumlades av sjukdom med många sjukhusbesök och mamman led med den som hade det så svårt och så ont.

Och barnen.
Dessa fantastiska, underbara, ljuvliga och tålmodiga barn.
Som sett mamman slita sitt hår, som sett prestationsångesten.
Och som alltid, alltid trott på mig.
Litat på att jag löser ”saker”.
Vilket jag ju gjort.
Även då jag inte trott det.

Någon kanske undrar över pappan.
Han har också dragit ett stort lass.
Det är inte helt lätt att plötsligt  att ha en studerande hustru som på något konstigt vis skyfflar ”allt” på honom samtidigt som hon försöker lösa ”allt” själv. Det är inte heller helt lätt att plötsligt ha en hustru som blir galen över en jobbresa han måste göra och som hon tidigare inte hade knystat om – för att hon just den dagen har jordens största inlämning och tänk om yngsta hjärtat blir sjuk eller något annat i den vägen.
Tack älskade Erik för all support under vägen! 

Vad hade vi gjort utan mormor?
Ingen himla aning faktiskt.
Mormor som alltid, alltid ställer upp.
Liksom bara finns där. Alltid.
Den mormor’n älskar jag högt.
Det är min mamma…

Så idag har jag firat. Och njutit.
Pappan i huset är bortrest hela helgen.
Snopet men nödvändigt.
Efter helgens utbildning är han certifierad sjöräddare. 
Det är en dröm han har förverkligar.
Klasskamrater, nu före detta klasskamrater, förgyllde min förmiddag.
Barn, mormor, morfar, syster och bästa grannar förgyllde min eftermiddag och kväll. Flera blomsterbud levererades till mig. Så många att lilla H bröt ut i skratt och blomsterbudet skrattade generat då hon återkom…

Tack alla som gjort detta möjligt…
❤️
Men jag har en dröm till…
Den lilla idoga har…

… sparat och gnetat…
Och sålt.
Sålt leksaker hon vuxit ifrån.
Allt för att få ihop många hundra kronor.
För många hundra kronor kostade fotbollsspelet hon så länge velat ha.
Som mamman och pappan lite grann ignorerat eftersom hon har ett annat fotbollsspel. Ett hederligt Stiga.
Mamman och pappan trodde den skulle gå över. Längtan efter ytterligare ett.

Ack vad de bedrog sig.
Och för att slippa vänta ända till födelsedagen har hon målmedvetet tittat ut några saker hon vuxit ifrån och helt sonika sålt dem. Själva försäljningen har hon inte roddat själv. Så klart. Men själva valet av vad som ska säljas har hon ordnat och det med bravur.

Idag kom spelet med posten och lyckligare flickebarn får man leta efter…

❤️


Fotbollstokiga lilla H…

Nattning av…
 
… yngsta hjärtat…
I det här huset.
 
Det brukar gå till så att jag läser en saga för henne, eller lilla H för mig.
Det är olika och beror helt på hur hon vill ha sin sagostund. Den är ju ändå hennes.
Därefter brukar jag få en ”långlånglånglånglååååång” massagesage, på sisådär två minuter.
 
Den långa, långa, långa sagan kan handla om allt möjligt, men alltid är det djur inblandade.
Väldigt ofta heter något av djuren Pelle och ganska ofta inbegriper sagan en mamma som säger att saker som att visst får Pelle gå ut och leka bara han kommer hem till middagen, och ofta frågar mamman om Pelle vill ha saft och bullar med sig. Det vill Pelle ofta. Ibland tar sagan en skräckfylld vändning och Pelle kommer bort eller, ve och fasa, tror att hans mamma och pappa har övergivit honom. Nästan alltid får Hedvigs sagor ett lyckligt slut.
 
Tveksamt hur lyckligt den slutade härom kvällen dock:
 
Det var en gång en tupp. Och en höna.
De hade fem kycklingar som hette Pelle, Kevin, Amon, Jasmin, Ida, Pippi, Ronja och Anette.
 
De var så söta när de lekte på gården.
De sprang runt, runt, runt och busade.
Tuppappan och hönmamman tittade länge på sina söta små ungar.
Plötsligt sade tuppappan:
 
– Dom kunde man gjort pannkaka av!!!
 
 
Ytterligare en termin…
 

 
… är snart till ända…
Med allt vad det innebär.
 
För lilla H:s del bland annat att hon skrivit sitt livs första kapitelbok.
En bok med nio kapitel och med en fin teckning till varje.
Samt försättsblad.
Stolt.
 
 
Resan till Ebba
 
Kapitel 1:
Jag ska åka till Australien.
Jag ska åka till Australien.
Jag åker till dit för jag längtar för Ebba.
Ebba Hedvig.
 
Kapitel 2:
Plötsligt blev det stormigt.
Det blixtrade.
Blixten träffade masten.
Jag och Ebba simmade till en strand.
 
Kapitel 3:
Jag hittade en stor grotta.
 
Kapitel 4:
När jag gick lämnade jag skeppet tog jag med 7 ”skän”.
Filt verktyg såg.
Sök tisdag sal.
 
Kapitel 5:
Barcelonagrotta.
Jag och Ebba och Hedvig ska sova i grotta.
Barcelonagrotta.
 
Kapitel 6:
Jag längtar hem nu.
Jag längtar efter min säng så att jag kan sova i den.
Jag längtar hem efter…
 
Kapitel 7:
Hej.
Hjälp mig.
Jag är på en öde ö.
Om ni hittar en flicka med döskalle.
Hjälp mig att hitta mig.
Hem.
 
Kapitel 8:
En morgon när jag vaknade såg jag något.
Min flotte flöt iland. Då dök jag till botten.
Där hittade jag en skatt.
Jag tog ett rep och hissade upp den.
 
Kapitel 9:
Jag simmade hem till Kåkenäs brygga.
Slutt.
 
❤️
 
 
Som alltid blir jag tårögd…
En svinkall…
 
… men lycklig fredag…
11 grader.
 
E.L.V.A.
Den 22 maj.
Vad gör väl det om man ändå känner sig lycklig?
Kanske inte ända från start eftersom lilla Tjalle Tvärvigg var högst påtaglig runt halvsjusnåret.
Men ganska snart motades han bort och solstrålen tittade fram och gjorde glatt sin matsäck till dagens äventyr.
 
Göteborgsvarvet.
Eller Specialvarvet som det heter idag.
Taxi till skolan, buss till Göteborg.
Matsäcksätning, löpning 2,2 km, fika.
Buss tillbaka till skolan och sedan taxi hem.
 
Alltså…
Vilken efterlängtad dag!
Som en virvelvind for hon in i huset, yngsta hjärtat.
Babblandes, pratandes, skrattandes.
 
Albin hade minsann precis likadan matsäck med sig förutom att han hade ”sssccchhhöpppt” sin chokladboll istället för att baka den. Och han hade clementin med sig vilket Hedvig också hade velat ha. Sade hon idag, då hon kommit hem. Inte kunde mamman veta det Om hon inget sagt? Jo, det tyckte lilla H.
Och så var det Ella som hade nästan likadan matsäck och Emil som hon faktiskt inte hade en aning om vad han hade för matsäck. Alls. Och så var det himla kul att träffa sin ”gamla fröken Malin” för då kände sig Hedvig glad inuti.
 
Allt detta for ur den lilla munnen medan hon mumsade i sig en stor skål med ost- och broccolisoppa till mellis.
När skålen var tom frös hon ännu och ville bada. Varmt. Och med skum. Så klart.
Babblandet och skrattandet fortsatte i badet. Till och med under skummet babblade och skrattade hon.
Det roliga med dagen idag är nämligen inte slut.
Snart kommer kompis-Johanna och hämtar lilla H.
 
De där två fina tjejerna ska ha fredagsmyskväll hemma hos Johanna.
Hedvig har önskat hemgjord pizza med skinka och banan.
Vi andra förstår ingenting för det tycker hon inte alls om.
Förmodlogen kommer hon hem och har ätit massor.
För att det är himla gott att äta mat man lagat tillsammans med sin alldeles egna stora fina kompis.
Så vill hon ha saft och popcorn och se på Dumma mig.
Johanna fixar.
 
Hon har laddat genom att ta på sig sin bästa knallgröna Kermitpyjamas.
 
 
– För man ska ha pjamas när de’ är myskväll!
Å’ ja’ känner mig pirrig i magen…
 
❤️
 
 
Hedvig ❤️ Johanna
Och vi firar…

… sänkt crp …
Halverat till och med.
Vi firar det med piggelin efter det hemska himla sticket i fingret.
Vi firar det med ost- och broccolisoppa som lilla H slukar två portioner av, tillsammans med surdegsbröd med tranbär. Och vi firar det med chokladbollar!
Heja tappra lilla H…
❤️
Lite lyckliga känner vi oss idag… 
Idag åkte en glad liten H…
… till skolan…
Med ork.
Idag kände vi igen henne.
Så lik just sig själv när hon satte sig upp i sängen innan hon vaknade. Typ. Och när hon pratade oavbrutet från det att hon slog upp sina vackra bruna ögon.
Idag är dagen hon längtat efter.
Med skola, kompisar och ”fröknar”.
Med hemkunskap och lunch för första gången i den nya skolan.

Vi håller tummarna för att orken räcker hela dagen…
❤️
Duracellkaninen är tillbaka…
Och vi blev…

… hemma ytterligare en dag…
Men knappt.
Det var så nära idag, att vi åkte åt var sitt håll. Men orken nådde inte riktigt ända fram. Vi tror stenhårt på att imorgon är dagen D. Dagen då vardagen gör sitt intåg i lilla H:s liv.
Tills dess spelar vi monopol, väljer chicken nuggets till lunch och tänker oss ett presentinköp till älskad vän, och en sväng till Ica. Ett sätt att pröva orken, för inom de här väggarna kan vi inte vara längre. Vi klättrar på dem båda två.
Tack och lov att vi hittade lådan med spel igår…
❤️
Hedvig vinner och jag förlorar…