Liten H...
Här i huset..
 
… har vi en kylskåpsvakt…
Har ni?
 
En rackarns barsk kylskåpsvakt i form av en isbjörn.
Sprungen ur ett Kinderägg.
 
Lördagars sedvanliga Kinderägg bjuder på extrema överraskningar.
För visa. För andra innebär de mest en suck och en besvikelse över att inte så mycket längre behöver byggas ihop. I bästa fall är det två delar som ska sammanfogas. Sedan är det roliga över.
 
Men den här isbjörnen, han blev lite speciell.
Han hamnade nämligen i kylskåpet.
Och barsk som han är blänger han ilsket på varenda kotte som öppnar kylen.
Sträng, barsk och bestämd är han. Isbjörnen.
En riktig vakt fast ingen förstått vad han ska vakta.
Han blir kvar. 
 
Vem som ställde dit honom…?
 
❤️
 
 
 
Tja, det var pappan faktiskt…
Vilken…

… egodag…
Ego.
Det där med att nå sina mål…
För 18 år sedan bestämde jag mig.
Det är journalist jag vill bli.
Måste bli.
Typ.
För att jag vill skriva.
För att jag alltid skrivit.
För att jag måste skriva.
För att överleva.
Typ.
Då kom jag inte in. Inte på JMG.
60 poäng i statskunskap saknades och jag snubblade in på annat.
Pedagogik, sociologi, psykologi, filosofi, information…
Men ingen journalistik.
Det kom barn och det dök upp andra jobb.
Det där har gnagt i mig under alla år och av olika anledningar fick jag spader en dag och tokletade journalistutbildningar i hela landet. Det visade sig att jag hittade en, tjugo minuter ifrån mitt hem.
Som jag inte tidigare känt till. Tjugo minuter.
Först bröt jag ihop för att jag inte hade vetat om den.
Sedan samlade jag ihop mig, sökte, gick till första antagning – och kom in. Galet. Det är ganska exakt två år sedan.
Idag tog jag examen.
Galet det också.
Och hisnande. Och roligt. Och tokigt.
Jag har gått omkring i något slags lyckorus hela dagen.
Och gör ännu. Och tänker tillåta mig att göra det några dagar till.
Det har nämligen inte varit helt enkelt, det där med att fixa en utbildning. Eller jo, utbildningen har varit en rolig utmaning. Jag älskar att lära! Men allt det andra har inte varit helt lätt att lösa. Familjen, hemmet, barnen, deras aktiviteter, deras läxor. Många är gångerna där jag skyndat in på Ica för att sedan sladda in på fritids, hämta, hem, laga middag, prata om dagen, be Hedvig byta om till träning, göra läxor med henne, åka på träning, kvällsmat, natta, supporta någon av de stora med deras läxor – och därefter ta itu med egna läxor. Många är de sena kvällarna, ibland nätterna, inför egna inlämningar, tentor. Många är gångerna då jag önskat att jag kunde ryckt på axlarna och nöjt med good enough – men jag är inte sådan…
Tyvärr ibland.

Läggas till kan att äldsta lilla loppan tog studenten, vi packade ett hus på 200 kvadrat inför flytt, vi flyttade till båt i en himla massa veckor, vi flyttade till en hyrd stuga i lika många veckor, vi flyttade in i nytt hus och vi packade upp 150 flyttkartonger…
Hösten grumlades av sjukdom med många sjukhusbesök och mamman led med den som hade det så svårt och så ont.

Och barnen.
Dessa fantastiska, underbara, ljuvliga och tålmodiga barn.
Som sett mamman slita sitt hår, som sett prestationsångesten.
Och som alltid, alltid trott på mig.
Litat på att jag löser ”saker”.
Vilket jag ju gjort.
Även då jag inte trott det.

Någon kanske undrar över pappan.
Han har också dragit ett stort lass.
Det är inte helt lätt att plötsligt  att ha en studerande hustru som på något konstigt vis skyfflar ”allt” på honom samtidigt som hon försöker lösa ”allt” själv. Det är inte heller helt lätt att plötsligt ha en hustru som blir galen över en jobbresa han måste göra och som hon tidigare inte hade knystat om – för att hon just den dagen har jordens största inlämning och tänk om yngsta hjärtat blir sjuk eller något annat i den vägen.
Tack älskade Erik för all support under vägen! 

Vad hade vi gjort utan mormor?
Ingen himla aning faktiskt.
Mormor som alltid, alltid ställer upp.
Liksom bara finns där. Alltid.
Den mormor’n älskar jag högt.
Det är min mamma…

Så idag har jag firat. Och njutit.
Pappan i huset är bortrest hela helgen.
Snopet men nödvändigt.
Efter helgens utbildning är han certifierad sjöräddare. 
Det är en dröm han har förverkligar.
Klasskamrater, nu före detta klasskamrater, förgyllde min förmiddag.
Barn, mormor, morfar, syster och bästa grannar förgyllde min eftermiddag och kväll. Flera blomsterbud levererades till mig. Så många att lilla H bröt ut i skratt och blomsterbudet skrattade generat då hon återkom…

Tack alla som gjort detta möjligt…
❤️
Men jag har en dröm till…
Den lilla idoga har…

… sparat och gnetat…
Och sålt.
Sålt leksaker hon vuxit ifrån.
Allt för att få ihop många hundra kronor.
För många hundra kronor kostade fotbollsspelet hon så länge velat ha.
Som mamman och pappan lite grann ignorerat eftersom hon har ett annat fotbollsspel. Ett hederligt Stiga.
Mamman och pappan trodde den skulle gå över. Längtan efter ytterligare ett.

Ack vad de bedrog sig.
Och för att slippa vänta ända till födelsedagen har hon målmedvetet tittat ut några saker hon vuxit ifrån och helt sonika sålt dem. Själva försäljningen har hon inte roddat själv. Så klart. Men själva valet av vad som ska säljas har hon ordnat och det med bravur.

Idag kom spelet med posten och lyckligare flickebarn får man leta efter…

❤️


Fotbollstokiga lilla H…

Nattning av…
 
… yngsta hjärtat…
I det här huset.
 
Det brukar gå till så att jag läser en saga för henne, eller lilla H för mig.
Det är olika och beror helt på hur hon vill ha sin sagostund. Den är ju ändå hennes.
Därefter brukar jag få en ”långlånglånglånglååååång” massagesage, på sisådär två minuter.
 
Den långa, långa, långa sagan kan handla om allt möjligt, men alltid är det djur inblandade.
Väldigt ofta heter något av djuren Pelle och ganska ofta inbegriper sagan en mamma som säger att saker som att visst får Pelle gå ut och leka bara han kommer hem till middagen, och ofta frågar mamman om Pelle vill ha saft och bullar med sig. Det vill Pelle ofta. Ibland tar sagan en skräckfylld vändning och Pelle kommer bort eller, ve och fasa, tror att hans mamma och pappa har övergivit honom. Nästan alltid får Hedvigs sagor ett lyckligt slut.
 
Tveksamt hur lyckligt den slutade härom kvällen dock:
 
Det var en gång en tupp. Och en höna.
De hade fem kycklingar som hette Pelle, Kevin, Amon, Jasmin, Ida, Pippi, Ronja och Anette.
 
De var så söta när de lekte på gården.
De sprang runt, runt, runt och busade.
Tuppappan och hönmamman tittade länge på sina söta små ungar.
Plötsligt sade tuppappan:
 
– Dom kunde man gjort pannkaka av!!!
 
 
Ytterligare en termin…
 

 
… är snart till ända…
Med allt vad det innebär.
 
För lilla H:s del bland annat att hon skrivit sitt livs första kapitelbok.
En bok med nio kapitel och med en fin teckning till varje.
Samt försättsblad.
Stolt.
 
 
Resan till Ebba
 
Kapitel 1:
Jag ska åka till Australien.
Jag ska åka till Australien.
Jag åker till dit för jag längtar för Ebba.
Ebba Hedvig.
 
Kapitel 2:
Plötsligt blev det stormigt.
Det blixtrade.
Blixten träffade masten.
Jag och Ebba simmade till en strand.
 
Kapitel 3:
Jag hittade en stor grotta.
 
Kapitel 4:
När jag gick lämnade jag skeppet tog jag med 7 ”skän”.
Filt verktyg såg.
Sök tisdag sal.
 
Kapitel 5:
Barcelonagrotta.
Jag och Ebba och Hedvig ska sova i grotta.
Barcelonagrotta.
 
Kapitel 6:
Jag längtar hem nu.
Jag längtar efter min säng så att jag kan sova i den.
Jag längtar hem efter…
 
Kapitel 7:
Hej.
Hjälp mig.
Jag är på en öde ö.
Om ni hittar en flicka med döskalle.
Hjälp mig att hitta mig.
Hem.
 
Kapitel 8:
En morgon när jag vaknade såg jag något.
Min flotte flöt iland. Då dök jag till botten.
Där hittade jag en skatt.
Jag tog ett rep och hissade upp den.
 
Kapitel 9:
Jag simmade hem till Kåkenäs brygga.
Slutt.
 
❤️
 
 
Som alltid blir jag tårögd…
En svinkall…
 
… men lycklig fredag…
11 grader.
 
E.L.V.A.
Den 22 maj.
Vad gör väl det om man ändå känner sig lycklig?
Kanske inte ända från start eftersom lilla Tjalle Tvärvigg var högst påtaglig runt halvsjusnåret.
Men ganska snart motades han bort och solstrålen tittade fram och gjorde glatt sin matsäck till dagens äventyr.
 
Göteborgsvarvet.
Eller Specialvarvet som det heter idag.
Taxi till skolan, buss till Göteborg.
Matsäcksätning, löpning 2,2 km, fika.
Buss tillbaka till skolan och sedan taxi hem.
 
Alltså…
Vilken efterlängtad dag!
Som en virvelvind for hon in i huset, yngsta hjärtat.
Babblandes, pratandes, skrattandes.
 
Albin hade minsann precis likadan matsäck med sig förutom att han hade ”sssccchhhöpppt” sin chokladboll istället för att baka den. Och han hade clementin med sig vilket Hedvig också hade velat ha. Sade hon idag, då hon kommit hem. Inte kunde mamman veta det Om hon inget sagt? Jo, det tyckte lilla H.
Och så var det Ella som hade nästan likadan matsäck och Emil som hon faktiskt inte hade en aning om vad han hade för matsäck. Alls. Och så var det himla kul att träffa sin ”gamla fröken Malin” för då kände sig Hedvig glad inuti.
 
Allt detta for ur den lilla munnen medan hon mumsade i sig en stor skål med ost- och broccolisoppa till mellis.
När skålen var tom frös hon ännu och ville bada. Varmt. Och med skum. Så klart.
Babblandet och skrattandet fortsatte i badet. Till och med under skummet babblade och skrattade hon.
Det roliga med dagen idag är nämligen inte slut.
Snart kommer kompis-Johanna och hämtar lilla H.
 
De där två fina tjejerna ska ha fredagsmyskväll hemma hos Johanna.
Hedvig har önskat hemgjord pizza med skinka och banan.
Vi andra förstår ingenting för det tycker hon inte alls om.
Förmodlogen kommer hon hem och har ätit massor.
För att det är himla gott att äta mat man lagat tillsammans med sin alldeles egna stora fina kompis.
Så vill hon ha saft och popcorn och se på Dumma mig.
Johanna fixar.
 
Hon har laddat genom att ta på sig sin bästa knallgröna Kermitpyjamas.
 
 
– För man ska ha pjamas när de’ är myskväll!
Å’ ja’ känner mig pirrig i magen…
 
❤️
 
 
Hedvig ❤️ Johanna
Och vi firar…

… sänkt crp …
Halverat till och med.
Vi firar det med piggelin efter det hemska himla sticket i fingret.
Vi firar det med ost- och broccolisoppa som lilla H slukar två portioner av, tillsammans med surdegsbröd med tranbär. Och vi firar det med chokladbollar!
Heja tappra lilla H…
❤️
Lite lyckliga känner vi oss idag… 
Idag åkte en glad liten H…
… till skolan…
Med ork.
Idag kände vi igen henne.
Så lik just sig själv när hon satte sig upp i sängen innan hon vaknade. Typ. Och när hon pratade oavbrutet från det att hon slog upp sina vackra bruna ögon.
Idag är dagen hon längtat efter.
Med skola, kompisar och ”fröknar”.
Med hemkunskap och lunch för första gången i den nya skolan.

Vi håller tummarna för att orken räcker hela dagen…
❤️
Duracellkaninen är tillbaka…
Och vi blev…

… hemma ytterligare en dag…
Men knappt.
Det var så nära idag, att vi åkte åt var sitt håll. Men orken nådde inte riktigt ända fram. Vi tror stenhårt på att imorgon är dagen D. Dagen då vardagen gör sitt intåg i lilla H:s liv.
Tills dess spelar vi monopol, väljer chicken nuggets till lunch och tänker oss ett presentinköp till älskad vän, och en sväng till Ica. Ett sätt att pröva orken, för inom de här väggarna kan vi inte vara längre. Vi klättrar på dem båda två.
Tack och lov att vi hittade lådan med spel igår…
❤️
Hedvig vinner och jag förlorar…
Första pris i tapperhet…
 
… till vår lilla loppa…
Som vill så mycket.
 
Vår lilla loppa som varit hos doktorn idag igen.
För femte gången på 16 dagar.
Med stick i fingret. Igen.
Stick i fingret och fullkomlig panik.
Hon vill inte ha fler studsbollar, djur och klistermärken från hemliga lådan nu.
Hon vill att de slutar sticka henne i fingret. Även om hon själv får välja finger varje gång.
Hon vill gå till skolan och leka med sina kompisar, busa med sina ”fröknar”, läsa, skriva och räkna.
Hon längtar efter att få äta lunch i skolmatsalen.
Hon längtar efter vardagen som den brukar vara.
 
Imorse gjorde vi ett försök.
Vi ställde klockan, gick upp och gjorde frukost.
Hedvig som brukar vara så snabb att hoppa i kläderna ville inte klä på sig.
Hon ville göra det senare, efter frukost.
 
Av frukosten åkte endast ett par, tre tuggor ner i magen.
Därefter suckade den tappra uppgivet och lade sig i soffan.
Inte heller nu ville hon klä på sig. Även om hon ville gå till skolan.
Den lilla tappra ville ha hjälp med att klä på sig. Något som annars aldrig händer.
 
Kläder kom på och flätor gjordes.
Men när det kom till tandborstningen rann tårarna.
 
 
– Ja´ orkar inte mamma…
 
 
Den lilla tappra grät. Förtvivlat.
Så som man bara gör när man vill så mycket men orkar så lite.
Vi avbokade taxi, messade fröken Å och när hon svarade och sade att de alla längtar efter Hedvig – då grät hon ännu mycket mer…
 
Vi har kramats och pussats.
Öppnat en guldmedalj av godaste choklad fast det bara är tisdag.
Och lilla H har varit hos mormor och morfar en stund när mamman var på möte.
 
Hon har också varit hos doktorn som nog inte tycker att hon ska springa Göteborgsvarvet på fredag.
Men som också tyckte att hon gott kan gå varvet om hon vill och är frisk.
Till slut sade att han att Hedvig är välkommen tillbaka på torsdag för nytt stick i fingret.
 
Så klart är mamman väl medveten om att det här är peanuts. Inget att gnälla över.
Det finns mängder av människor som har det mer ledsamt, som är mer oroliga och mer ledsna.
Mamman vill inte alls göra Hedvigs vad-det-nu-är till en stor grej. Egentligen.
Men när man är i det, när man ser alla tårar, all orkeslöshet på den piggaste av pigga, då gör det lite ont i hjärtat – även om andra har det tuffare…
 
Vi torkar tårar och snor, oroar oss och försöker samtidigt få ihop livspusslet.
Och, vi skänker många, många varma och medkännande tankar till alla som kämpar för sina barns skull.
Kämpar på riktigt menar jag då…
 
 
 
Vi gör ett nytt försök med skola imorgon…
Om man är sjuk…

…men ändå inte så sjuk…
Då får man göra lite roligt.
Som att äta frukost i sängen och titta på Bolibompa. Frukost bestående av köttgryta, potatis och lingon. För den som vill det.
Man får också hoppa på den nya studsmattan, i morgonsolen. Och skratta så där högt och lyckligt för varje skutt så att mamman blir alldeles lycklig.
Man får också ta en tur till biblioteket. Med mamman och mormor’n. Och hoppas på en fikastund i caféet bredvid.
Bäst av allt med denna måndag är nog ändå att storasystern kommer hem.
❤️
Vi hoppas på en bra, lite mindre sjuk måndag…
Ett enda svar…
 
… en gest…
Som betyder.
 
Gång på gång slås jag av att det finns så fina människor.
Lika många gånger slås jag av hur sårbara vi är.
I den här familjen, och i andra familjer.
Sårbara för att vi blivit varse att genuin godhet inte alla gånger är förbehållet alla.
Oftast. Absolut. Och verkligen.
Men det är ändå så att vi åkt på några smällar som gör att vi inte tar godhet för given.
Smällar som gjort oss medvetna om att alla inte gillar olika.
Märkligt i sig eftersom vi alla är olika, kan jag tycka.
Jag har svårt, väldigt svårt, att förstå varför vi inte alla bara kan vara goda.
Framförallt mot allas våra barn.
 
Så flyttade vi då. För drygt ett halvår sedan.
Vi lämnade flera fina grannar. Som vi saknar.
Vi lämnade också sårande blickar och lika sårande förlöjligande skratt.
Vi bestämde oss för att det där tar vi inte mer. Framförallt ska vackra lilla H inte behöva ta det mer.
Stumms av förvåning över att föräldrar inte ser hur deras barn beter sig, bestämde vi oss för att flytta. 
 
En chansning, javisst.
Tänk om det skulle bli likadant här?!
Tänk om lilla H inte skulle få vara med barnen här heller!?
Om de även här skulle syna henne från topp till tå, fnissa och vända ryggen till!?
Vi visste inte. Men det blev inte så.
 
Av sex familjer är vi tre som hittills flyttat in.
VI.KUNDE.INTE.HAFT.BÄTTRE.GRANNAR.
 
Men jag tror inte de förstår.
De förstår inte vad de gör som i våra ögon är så fantastiskt.
De gör sådant som kan tyckas självklart, men som för oss – och för lilla H framförallt – inte varit självklart.
Som när den ena grannfamiljens tonårsson gör en Cola-sluss och ger till Hedvig en fredagkväll. Och dessutom gör en till – en stor – bara för att hon är sjuk och har gått till honom och sagt hur himla god den första var. Jag tror inte de inser vad det betyder för mamman och pappan som liksom får svälja en klump i halsen för att vi blir rörda av omtanken…
 
Eller som när andra grannpappan plötsligt tänker sig att hänga en tvätt ute i solen, och jargongen mellan lilla H och grannpappan går:
 
 
– Jens! Ska du hänga tvätt?
 
– Ja! Det ska jag Hedvig!
 
– Ska ja’ hjälpa dig?
 
– JAAA! Jättegärna! Vill du det?
 
– Japp! Det vill ja’ gärna Jens!
 
 
Så skuttade hon dit, hängde tvätt för det vilda, tyckte grannfamiljen hade vackra kläder och fick själv idel beröm av grannpappan som gärna tog emot hjälp av just lilla H.
 
För att hon är just lilla H…
 
❤️
 
 
En gest, ett svar som betyder mer än de förstår…
En sänka som vägrar…
 
… att ge med sig…
Förbryllar.
 
Läkarbesök nummer fyra på två veckor ger egentligen bara att doktor Joakim nu är osäker.
Osäker på vad det egentligen är som stökar runt inuti liten H.
Troligen ett virus, och då kan inget penicillin i världen hjälpa till.
Kanske både ett virus och något annat?
Doktorn resonerar högt och vi bestämmer tid för bytt stick i fingret på tisdag.
 
Skola?
Ja, om allmäntillståndet tillåter.
Idrott?
Nej, faktiskt inte.
Fotbollsträning?
Nej, nej, absolut inte.
Kalas hos fina grannflickan vi hissat flagan för idag?
Nej, inte det heller.
 
Tårar rinner.
Lilla H längtar efter kompisar och fröknar.
Hon längtar efter idrott och löpträning inför Göteborgsvarvet.
Hon längtar förfärligt efter fotbollsträning, och hon hade sett fram emot kalas hos lilla stora Tuva på hennes sexårsdag.
Tårar rinner…
 
Men en orange studsboll fick hon för stick i fingret – precis en sådan hon önskade.
Tidiigare har hon valt både grön och blå, idag önskade hon som sagt en orange och den fina sköterskan Alice sprang ut och in i alla doktorsrum och hittade till slut en.
En.
 
Och lilla stora Tuva kom med tårta på en tallrik som Hedvig fick avnjuta, fast hemma i vårt kök.
Som kalas fast hemma, konstaterade hon och gladdes åt Tuvas omtanke.
 
Så satte pappan äntligen upp den efterlängtade studsmattan!
En nedgrävd sådan där vi tänker att inget nät behövs.
Inte förrän volter görs kors och tvärs och hej vilt i alla fall.
En hostig men väldigt lycklig Hedvig sprang ut, slängde skorna och hoppade.
Hoppade, studsade och tjoade. Lycklig.
I ungefär tre minuter.
Sedan tröt orken.
Hostan tog ett kraftigt grepp om den lyckliga lilla barnakroppen och leken tog slut.
 
Men nu är den där.
Den efterlängtade studsmattan…
 
 
❤️
 
 
Lycklig är hon, mitt i allt…
Som en liten Lucia…
 
… i guldhatt…
Skred hon i morse.
 
In i köket, lagom till frukost, skred hon.
Sjungandes Sankta Lucia.
Idag glittrar det lite i hennes ögon.
 
Efter ett fjärde besök hos läkaren fick hon igår byta penicillin med hopp om bättring.
Restriktioner om nytt besök imorgon och om att åka till Drottning Silvias barnsjukhus om försämring skulle ske.
 
Vi anar bättring även om hostan är envis och andningen lite tung.
Under någon halvtimme är hon den babbel-Fia vi är vana vid, för att sedan vila lite.
Under den halvtimmen blir mamman och pappan alldeles ystra av glädje över ha sin lilla babbel-Fia ”tillbaka”.
Mamman och pappan babblar på av bara farten och plötsligt känns allt lite lättare och oron klingar av.
 
Lillatåliga hjärtat som nu bytt sjuklingsmiddag bestående av vindruvor, salta pinnar och chokladboll mot köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon. Som längtar så förtvivlat efter skolan, fröknarna och kompisarna.
 
Idag är hon lördagsglad...
 
❤️
 
 
 
Och därmed vi…
Det tycks inte vända…
 
… vad som nu spökar i lilla H:s kropp…
Det biter sig fast.
 
Igår var det åter dags för feber och vårdcentral.
Fördubbling av dosen penicillin de resterande sju dagarna av kuren.
Vi håller tummarna och hoppas på bättring.
 
Hedvig själv är tapper.
Hon håller tummarna, dricker stora mängder saft och Cola, och äter allra helst glass och kalla vindruvor.
Det sista känner jag stor förståelse för. Få saker smakar så bra som kylskåpskalla gröna vindruvor när man är dålig. Kanske innehåller de mest vatten och fruktsocker, men i alla fall. Någon liten vitamin finns där säkert också.
 
När den lömska febern plötsligt försvinner kan det hända att lilla H vill ha korv stroganoff eller något annat matigt från kylskåpet. Då lassar vi in det som önskas. Energi måste fyllas på i en sjuk liten kropp.
Egentligen finns det bara en enda fördel med att vara lite så där småsjuk.
Man kan köra ganska friskt med övriga familjen som tycker lite synd om en…
 
❤️
 
 
Och man får äta hur mycket glass man vill…
Det är många dagar…
 

 
… man bör komma ihåg…
Som dagen idag.
 
Kanske den viktigaste av dem alla.
För några av oss i alla fall.
Ja, inte viktigare än födelsedagar och julaftnar.
Men bra mycket viktigare än våffeldagar, kanelbulledagar och vad mer där finns.
 
Chokladbollens dag.
Mmm…
 
Först hade jag tänkt skippa det där med att baka chokladbollar.
Faktum är att jag hade tänkt skippa att ens berätta för lilla H vad det är för dag idag.
Jo, det är sant. Men i bästa välmening ska tilläggas.
Jag tycker att det blir så mycket ”skit” man stoppar i sig av bara farten.
Lite långhelg där, några sjukdagar där, vanlig helg, kalas. You name it.
Alla dessa dagar innebär glass, mjölkchoklad, saft, något glas läsk etc etc
Även om jag tycker att vi har en – på lagom nivå – vettig kosthållning här i huset plockar det på.
Jag ogillar när det spårar ur och blir för mycket av det goda.
 
Därför tänkte jag inte säga något.
Det man inte vet har man inte ont av. Typ.
 
Men så släppte jag bomben. Efter fritids.
Efter överläggande med pappan kom vi fram till att lilla H skulle skippa fotbollsträningen idag.
Att säga det till en av de mest fotbollstokiga och träningstokiga jag känner, det kan inte bli annat än ett bryt.
Bryt av det slaget svider i mammahjärtat, även om man vet med sig att det verkligen inte är hennes sak att avgöra. I det här fallet får nog mamman och pappan anse oss klokare i avgörandet träning vs inte träning.
När hostan sitter i och gör så att hon nästan kräks, då verkar det dumt att ge sig ut och träna.
I synnerhet då Hedvig på fotbollsplanen beter sig som en Duracellkanin som bara springer och springer.
Och springer.
 
Så för att göra måndagskvällen lite rolig, utebliven träning till trots, avslöjade jag dagen.
Lilla H tog resolut fram bakbunken och förklädet.
Sedan bakade vi.
 
Och oj, vad gott det blev och vad mysigt vi hade…
 
 
 
Någon tycker att det borde vara ”ccchhhoklaaadbolledagen” varje dag…
 
Från tjejmiddag som är så…
 
… mysig att man måste skratta högt…
Till feber.
 
Igen.
Vi blir lite smått galna här på alla baciller, baskilusker och infektioner.
De bara är här och vägrar lämna huset tycks det.
Lilla H har haft en vecka med feber ena dagen, feberfri den andra, feber igen och så har det hållt på.
 
För andra gången denna veckan åkte vi till vårdcentralen.
Hedvig hoppades på fantastiska doktor Mikael.
Hon hoppades så mycket att hon, då sköterskan skulle sticka henne i fingret, frågade vilken doktor som egentligen skulle hjälpa henne idag. När sköterskan gav ”rätt” svar höjde Hedvig armen i luften och utbrast ”YES!” så det hördes över hela vårdcentralen. Jag frågade varför hon tycker så mycket om just Mikael, även om jag förstår det då han är helt underbar med Hedvig.
 
 
– Jo, alltså… Doktor Mikeeeel är speciell.
Han känner på min hals med sina varma, mjuka, fina händer…
 
 
❤️
 
 
Penicillin har igen tagit plats här i huset…
 
 
 
Feber…
 
… inte feber…
Hosta.
 
Ingen snuva.
Vad är det vi har här i huset!?
Ena stunden är hon pigg som vanligt, lilla H.
Andra sekunden trött, hängig och med lite feber.
 
Idag feberfri hur som helst, och vi kunde förlusta oss på Kopperskolans dag.
Som en virvelvind i kjol och strumpbyxor susade hon omkring bland lotter, chokladhjul, spökkällare, hoppborg, korv & bröd, pilkastning, polisbil, ambulans, brandbil och sjöräddning med pappan bredvid deras rescuerunner.
 
Ett paket tennisbollar blev till en nödvändighet då de flesta av någon okänd anledning tycks hamna på vårt tak.
En gigantisk Spidermanklocka att hänga på väggen kändes också plötsligt som en riktig ”must-have”. För 20 riksdaler blev den Hedvigs och pryder nu väggen i hennes rum. Hon är så rolig med sina ideer. Redan innan klockan var betald såg hon framför sig hur den verkligen passade in i hennes Messirum.
 
 
– Den ÄR blå å’ röd mamma!
Som Barcelonas färger! Den passar brrrra!
 
 
Så där hänger den nu.
Och passar bra.
 
Fiskelyckan i fiskdammen visade sig dock bli en hysteriskt rosa liten väska med Disneyprinsessor på.
Den passar inte så bra in i Hedvigs värld, men hon är inte ledsen för det. Jag misstänker att hon kommer ge bort den till någon av grannflickorna, så är det bra med det. Det ligger en lycka i att ge också.
 
❤️
 
Sedan samlades stora delar av fotbollslaget för kompis Felix bowlingkalas.
Några rullade sina klot, andra kastade dem så man trodde banorna skulle gå av. Lilla H hör till den senare kategorin kan jag avslöja. Några pussades mycket och deklarerade att de varit ”ihop” i två månader fast ingen av oss anat det alls. Och ännu faktiskt inte anar det. Alla slukade maten men någon blev ledsen för att ketchupen inte smakade som hemma. Alla drack läsk med sugrör som var busiga nog att åka ner i flaskan med jämna mellanrum.
Nästan hela tiden var alla barn glada, skrattiga och trevliga. Bara ibland fick någon för sig att säga något elakt. Med andra ord var det ett kalas av blandad kompott precis som kalas brukar vara. Hedvig var så glad och uppspelt över det jätteroliga kalaset med alla fina kompisar, och vi hoppas att jubilaren själv är precis så nöjd som det anstår just en jubilar.
 
Vi har svidat om till myskläder lilla H och jag. Regnet strilar utanför.
Pappan, systern och brodern ska på vift på olika håll ikväll.
Lilla H och jag inväntar tjejkväll då vi ska laga fisksoppa, gå på skattjakt, äta popcorn och kolla på film.
 
Sköna lördag…
 
❤️
 
 
Febern göre sig ej besvär…