Liten H...
Jag måste nog…
 
… jobba lite mer på det hårda skal jag ibland önskar att jag hade…
Ett skal med en yta där saker, små som stora, inte tränger igenom och skapar den där klumpen i halsen. Inte så att jag vill bli en hård människa, inte alls. Hårda, kyliga människor tilltalar mig inte. Mer så att jag vill ha ett skal som liksom sållar vad som sårar mig. Eller åtminstone gör så att jag kan ge svar på tal först och bli ledsen sedan, om jag nu ska bli ledsen.
Häromdagen skrev jag om de slentrianmässiga uttryck människor slänger sig med utan att tänka sig för. Och förmodligen oftast utan att mena något illa, även om det kan göra illa beroende på vem som hör orden. Jag har en fin människa i min närhet. Fin och varm anser jag och jag tycker mycket om denna människan. Häromdagen pratade vi, det var länge sedan och vi ställde många frågor till varandra om hur livet ser ut nu, semestrar, barn med mera. Av en eller annan anledning nämner denna människan något om ett läger och jag frågar vad det är för läger.
 
– Ja… ett läger för sådana där lite halvstörda du vet…
 
PANG!
Som ett knytnävsslag i magen. Som en projektil som direkt och skoningslöst tränger igenom det skal jag i min enfald trodde var åtminstone lite hårt. Det är inte hårt. Om jag bara kunde skaffa mig lite hårdare yta på mig själv så att jag snabbt kunde finna mig och tala om att sådana ordval inte är okej i vårt hus. Men igen kände jag att om jag öppnar munnen nu kommer rösten brytas, tårar att rinna och ja, det är lite jobbigt tycker jag…
Istället sade jag att Nej, jag vet inte vad du menar…
 
– Tja, sådana med lite diagnoser, bokstavskombinationer och så, jag vet inte…
 
Det skrämmer mig att kloka, varma, fina människor uttrycker sig så utan minsta eftertanke. För mig handlar det om att inte tänka längre än näsan räcker och det tycker jag är märkligt av vuxna människor. Säkert finns det många som tycker att jag överreagerar, som tycker att jag är överkänslig. Jag tycker inte det. Det kan aldrig någonsin vara okej i mitt sinne att människor trampar på andra människor, medvetet eller omedvetet. Så här i efterhand har jag flera rappa kommentarer på lager som jag önskar att jag kommit på där och då. Kanske jag skall öva in dem så det inte blir så svårt nästa gång…?
 
 
Det är precis så här jag är rädd att ”folk” uttrycker sig om älskade lilla H…
 
Precis som du…
           
 
… fast med en extra kromosom…
En enda liten extra kromosom gör inte att du vill annorlunda med ditt liv. Den gör inte att du inte har samma tankar och känslor som någon annan. Den gör heller inte att du inte att du inte skulle ha samma rättigheter som någon annan på jorden. Den gör dig unik och speciell, precis som alla andra. Den gör att människor i din närhet som lägger sig vinn om att lära känna dig, kommer att se allt det vackra i din själ och älska dig livet ut. De som lägger sig vinn om att komma dig nära inser att du kommer att berika deras liv, varje dag framöver.
 
Du har samma behov, önskningar, drömmar och mål som någon annan. Kanske behöver du lite extra hjälp för att förverkliga dem emellanåt, men vem behöver inte en puff i livet då och då? Kanhända att vi måste handskas lite extra varsamt med dig i vissa situationer, men vi är alla sköra emellanåt. Ofta behöver vi ge dig lite mer tid, och jag känner mig tacksam över att du fått oss att sänka vårt vardagstempo. Man ser, hör och uppfattar så mycket mer då. Precis det är du duktigast i världen på. Jag avundas dig ofta dina fantastiska förmågor, som att verkligen se det stora i det lilla. Jag avundas dig ofta din glädje i minsta lilla händelse. Jag väljer att se dig som min läromästare i livet. Som en slags mentor som visar mig vad som verkligen är viktigt, så att jag inte missar det.
Få saker kan mäta sig med den kärlek och omsorg du visar dem du tycker om. Vi smälter som is hela familjen.
 
 
Vi som känner dig, som ser det vackra i din själ känner en enorm tacksamhet att just du kom till just oss, älskade lilla H…
Tänk så lite…
 
… som gör en lycklig…
Tur är väl det kanske, att inte så stora apparater ska till för att man ska känna sig glad och varm inombords. Dagen idag blev så där härlig som jag önskat. Lilla H har lekt och skrattat och skrattat och lekt. Jag myser ännu…
Av blyga lilla Maja syntes inte ett spår. Hon hade nog jobbat bra med din blygsel inför besöket hos oss oss. Av blyga lilla Henry syntes lite, men inte mer än att det släppte, av blyga lilla H syntes heller knappt ett spår. Några minuter till en början kanske, men knappt det.
Några små bryt har Hedvig visat på – så klart tänker jag som ändå var beredd på fler. Det är himla svårt för Hedvig att förstå för att andra barn inte alltid vill göra det hon vill. Efter att ha hoppat studsmatta så de var genomsvettiga och måste dricka massor av saft för att orka hoppa ännu mycket mer, kände Maja sig så trött och ville göra något annat. Helt förståeligt för alla utom för lilla H, som fick ett bryt! 
Lilla Maja slängde snabba ögonkast på både mig och sin mamma, som för att söka bekräftelse att hon inte gjort fel. Jag fick skynda, skynda att tala om för Maja att hon alls inte behövde hoppa mer. Likaså fick jag skynda, skynda att tala om för tokarga Hedvig att Maja alls inte behövde hoppa om hon inte ville, att Hedvig gärna fick hoppa ändå eller välja att leka något annat med Maja och Henry. Hedvig valde att fortsätta vara arg och kalla sin mamma för Pucko och annat hemskt…
Då lämnades Hedvig därhän en liten, liten stund. Jag vet ju att det oftast inte tar många minuter innan hon kommer och så även idag. I ett huj befann sig alla tre små fina hängande i romerska ringar, glatt turandes om! Så självklart, så otvunget. Barbro och jag bara log.
När fina familjen skulle åka hem ville inte Maja. Det tar jag som ett gott betyg…
 
Med löfte om att leka snart igen klev Maja in i bilen, och Hedvig sade hej då utan att bryta ihop…
Idag väntar vi besök…
 
… lilla H och jag…
Idag kommer Barbro, Maja och Henry till oss! För flera år sedan då Hedvig och Maja var pyttesmå och lilla Henry inte ens kommit till världen ännu träffades vi ofta Barbro, Maja, Hedvig och jag. Vi bor en bit ifrån varandra men Barbro hade anledning av vara här ”på orten” ofta, ofta så då satt vi i mitt kök och fikade, lekte och pratade om allt mellan himmel och jord. Så kom lilla Henry och vi träffades lite till. Så började Hedvig på dagis och så småningom även Maja och Henry. Med arbete, dagis, tonårsbarn, aktiviteter med mera räcker tiden helt enkelt inte till att ses så ofta. Så är det nog för de flesta tänker jag.
Men idag kommer de! Hedvig blev så glad när jag berättade att Maja och Henry kommer och leker. Så klart ville hon baka på en gång. Kladdekakemuffins. Sedan tyckte hon att vi skulle göra saft! Det var kanske inte vad jag hade tänkt mig så här på fredagseftermiddagen och jag sade att det går verkligen inte för jordgubbarna ligger i frysen. Vi har allt en skvätt hemgjord jordgubbssaft kvar dessutom. Men Hedvig ville ha mer och tyckte vi kunde göra annan saft.
Vi gick till vårt lilla land för att se hur mycket rabarber där kunde tänkas finnas. Ett kilo ganska precis kunde vi ta vara på och sedan kokade vi saft. Nu hoppas jag innerligt att lilla H verkligen tar tillvara på möjligheten att leka och leka och leka hela eftermiddagen, när tillfälle bjuds liksom. Hon kan vara lite envis vår lilla dam. Plötsligt kan blygseln ta överhand. Å andra sidan, vill Maja och Henry hoppa studsmatta med Hedvig så är all blygsel och alla tvivel som bortblåsta, det vet jag…
 
Det är härligt med lediga dagar där man kan göra vad som faller en in…
Hon har tankar om framtiden…
… lilla H…
Vissa är smärtsamma, som när hon beskriver hur många bebisar hon vill ha när hon blir stor. Hedvig älskar bebisar och jag hoppas, hoppas, hoppas att hennes omgivning kommer att krylla av små bebisar som hon kan pussa på, bädda om och dra vagn med när hon blir stor.
De flesta av hennes framtidstankar är dock av det mer lättsamma slaget. Hon kommer att ha ett digert CV en dag om hon förverkligar alla sina drömmar och tankar. Där kommer stå bagare, muffinsbakare, hoppare, köttbullare och väldigt, väldigt mycket mer. Idag serverades makaroner och falukorv till middag hos oss, och snabbt lades ytterligare en merit till i framtidsplanerna.
 
– Mamma, näl ja´ blil stol, då ska ja´ bli kall-kolvs-stekale!
– Kalvkorvsstekare?!
– Ja! På lestalang! Å då fål man kakalonel o kechup o senap o sallad o så…
– Jaha! På restaurang, vad trevligt! Får vi komma och äta hos dig då?
– Aaa, fål ni om ni vill…
– Det vill vi Hedvig!
– Aaa, de vill ni mamma! Lestalangen, den hetel ”Hemmet”!
– Heter den ”Hemmet”? Det var ett bra namn!
– Aaa, vi ätel ju hemma…
 
 
The sky is the limit…
 
Sju dagar i veckan…
 
… börjar vi dagen så här, lilla H och jag…
En rykande mugg kaffe till mig och en, inte fullt så rykande, mugg varm mjölk till Hedvig. I den varma, sköna sängen sitter vi ganska tysta, i halvmörker och vaknar så sakteliga till liv. Med Bollibompa på tv och med magen full av varm mjölk tittar snart lilla pratkvarnen fram i Hedvig och hon skiner ikapp med solen, oavsett hur tidig timmen är.
Ett underbart sätt att starta dagen på…
För varenda unge…
 
 
… som är lite extra utsatt tänker jag kämpa…
Det kan inte vara meningen att barn, eller vuxna heller för den delen, utsätts för elakheter och kränkningar – bara för att man är som man är. Hur skall man vara om man inte skall vara som man är undrar jag?
Sedan lilla H kom till oss för snart nio år sedan har mina tankar kretsat mycket kring olikheter. Kanske främst kring människors inställning till olikheter. Min egen inställning och andras. Olika kan man vara på så många vis, det handlar inte bara om funktionsnedsättning. Man kan anses olik om man är väldigt, väldigt blyg, om man har ett intresse som inte delas av så många andra, om man kommer ifrån ett annat land, man kan anses olik på grund av sexuell läggning och säkert av miljoner andra skäl som jag just nu inte kommer på. Att då bli utsatt för elakheter är fruktansvärt, otroligt orättvist och ledsamt. Det är fel, fel, fel och åter fel!
Idag har lilla H och jag hälsat på en av mina kloka systrar. Vi har fikat, pratat, skrattat, ätit chokladbollar, skrattat lite till och pratat ännu mer. Vi har pratat om livet, om orättvisor, om utsatthet, om fördomar och om värdegrunder. Vi har blinkat bort några tårar. Vi har vänt och vridit på det faktum att det finns människor vars värdegrund inte är att alla är lika mycket värda. Ingen av oss kan förstå att någons värdegrund kan vara så fattig. Hur har det kunnat bli så fel i världen?
Frågar du människor omkring dig så anser de flesta, kanske till och med alla du frågar, att alla människor har lika värde. De flesta tycker nog så, det vill jag gärna tro. Men, när det kommer till kritan, när situationer uppstår, så är jag inte fullt så säker längre. I samtal rackas det ner på människor, på människogrupper. Dåliga rasistiska skämt, nedvärderande ordval och lyteskomik är bara exempel på vad människor slänger ur som om det vore inget. Utan minsta tanke på hur det träffar omgivningen. Säkert i de flesta fall utan onda avsikter. Men hur kan man vara så omedveten? Så tanklös? Det undrar jag…
Sommaren innan Hedvig fyllde ett år var jag på stranden med henne. Efter härliga timmar satte jag henne sedan i vagnen och började traska hemåt. Hon satt där i vagnen och log med hela sin tandlösa lilla smultronmun. De knubbiga små benen var ljuvliga och hon pillade lite med sina yttepyttiga tår. Jag, jag gick där och tittade på mitt älskade lilla flickebarn, alldeles förbi av kärlek och alldeles galet lycklig för att hon faktiskt satt just där, hos just mig. Hon som varit så sjuk, som jag trott vi skulle mista – men hon fanns där och gjorde mig så lycklig genom hela sin existens. Då kom ett gäng killar förbi. Killar i övre tonåren. Den ena killen tittade på Hedvig, och tittade sedan snabbt en gång till (så gör människor ofta). Sedan sade han – högt – till sina kompisar:
 
– Kolla! Där sitter en mongo-unge!!!
 
Det ilade till av smärta i hela min kropp, det kändes som om jag fick andnöd. Jag tog ner solglasögonen från huvudet för att dölja tårarna som strömmade nerför mina kinder. Killarna var redan långt före mig.
Jag var ovan vid kommentarer som den. Då. Egentligen är jag inte van vid dem nu heller. Inte van för att de är ovanliga, tack och lov. Inte heller van för att det inte går att bli van vid sådana kommentarer. Man ska inte bli van vid sådana kommentarer..
 
Min kloka syster och jag har också pratat och funderat på hur människors människosyn och värdegrund ska kunna ändras. Som så många andra kommer vi fram till att det är de vuxnas ansvar att vägleda barn och ungdomar till en snäll och human värdegrund. Varje förälder måste börja i sitt hem tänker jag. Att konsekvent sanera sitt hem på alla dåliga skämt och slentrianmässiga generaliseringar kan vara en början…
 
Att humanism är ett hett ämne förstår jag, inte minst av den respons jag får här. Det är bra att de allra flesta människor vill varandra väl i själ och hjärta. Det är viktigt. Tidningen Allt för föräldrar hörde av sig till mig och undrade om de fick länka till inlägget där jag beskrev min sorg över elakheter Hedvig utsattes för nyligen. Jag sade ja. Jag sade ja av det skälet att jag vet att många känner igen sig i situationen, att människor blir berörda. För mig är det viktigt att människor tänker till, både över andras värdegrund och sin egen…
 
 
 
Jag lånar Unicefs uttryck en gång till och säger För varenda unge…
Lilla H tar sin…
 
… mysse och sin bysse…
Samtidigt låter hon mig förstå att alla andra minsann har Emil-kläder. Lilla H inga Emil-kläder, om än att utklädningslådan är full av diverse andra karaktärers kläder.
 
– Men Hedvig, inte har alla andra Emil-kläder…?
– Jo. de hal de..
– Du får önska dig det när du fyller nio år då?
– Mm, ja’ önskal mej Emil-klädel då. Ja’ vet en bla idé! Ja’ tal mina Wood-klädel så länge…
 
Mamman undrar stilla om lilla H tänker knalla omkring i mysse, bysse och Woodykläder ända tills augusti…?
Om man är snart nio år…
 
… heter Hedvig och på en ledig dag får åka till Ikea…
Då är man lycklig! Då laddar man för lekrummet där man får vara ”alles hälv”, man ser fram emot att bli hämtad av mamma när man lekt klart, man längtar efter köttbullarna med potatismos, gräddsås och lingon. Kort sagt är man lycklig för hela dagen som ligger framför en.
Om man sedan anländer Ikea och lekrummet är fullt och kön av väntande barn är milsvid – då rasar lätt världen och en liten H bryter ihop. Kö är rackarns svårt för henne att acceptera. Att förklara vitsen med kö är inte svårt, att förstå förklaringen är heller inte svårt, men att acceptera förklaringen är väldigt långt borta för Hedvig.
Då är det bra att ha världens bästa storasyster med sig. Världens bästa storasyster som tycks vara den enda som kan lirka och locka med lilla H, som lilla H kan få rusa runt med i varuhuset och bjuda på köttsoppa i varenda kök hon hittar. En storasyster som ogenerat äter av den påhittade köttsoppan i vartenda kök. En storasyster som efter de utlovade köttbullarna med potatismos, gräddsås och lingon föreslår att vi kollar hur läget i lekrummet är just då – och som finner plats.
Bortglömda är alla ledsamma bryt-ihop-känslor i den lilla avköra kroppen.
Plötsligt finns där bara lycka…
– Det kunde ha varit jag…
 
… som var ett av de barn som sade elaka saker…
Så sade en mamma till mig. En mamma som idag är förälder till ett barn med Downs syndrom. Hon sade till mig att hon kunde varit ett av de barn som stöter ut, som inte tycker att alla får vara med. Hon kunde varit en av dem av den anledningen att de hemma hos henne då hon var liten aldrig pratade om olikheter, om alla människors lika värde. För henne var olika okänt, och det okända skrämmer många gånger. Det kan skrämma både när man är liten och när man är stor.
Hennes mycket öppna och ärliga kommentar har fått mig att fundera – igen – över vikten av att man pratar med sina barn om att olika berikar. Vi är ju alla olika, funktionsnedsättning eller inte. Olikheterna blir naturligtvis mer tydliga och synliga om där finns en funktionsnedsättning, visst är det så. Kanske ”krävs” det att du har någon i din närhet som anses olik för att du ska förstå? Verkligen förstå menar jag. De flesta människor säger sig förstå, säger sig ha en värdegrund där alla är lika mycket värda. När det kommer till kritan blir jag dock ibland osäker…
Jag vill ändå tro att de flesta föräldrar inte behöver sätta sig ner och ha ett stort snack med sina barn kring detta. Jag vill gärna tro att det räcker med en känsla som genomsyrar hemmet. En värdegrund som slår rot i det lilla barnet. Alla barn, vuxna också för den delen, gör och säger elaka saker. Ingen är snäll jämt och ingen är felfri. Men det finns olika sätt att vara dum på, dessa går kanske inte att rangordna? Det handlar mycket, kanske mest, om hur den som blir utsatt uppfattar elakheterna. Men att på något sätt slå på den som redan ligger känns lite extra elakt för mig. Det kanske inte ett barn kan förstå, inte av sig själv i alla fall. Det krävs en vuxens förklaring. En vägledning om vad som är rätt och vad som är fel.
Mammans kommentar om att det faktiskt kunde ha varit hon, vittnar om vikten av att vi lär våra barn empati, godhet och respekt för varandra. Inte bara våra egna barn, men alla barn. Jag är inte aktivt troende. Visst tillhör jag Svenska Kyrkan och visst tycker jag att de står för mycket gott, men aktiv… nej, det är jag inte. Då och då tänker jag dock att om människor levde efter tio Guds budord skulle vår vardag kanske inte vara så fylld av dumheter av olika slag?
 
 
Behandla din nästa så som du själv vill bli behandlad…
Det säger ganska mycket…
 
… om vikten av vänskap…
Om familjen kommer hem efter midsommarhelg i båten, mamman kollar brevlådan, läser och ler för sig själv. I nästa andetag ropar hon på pappan som bär in väskor i huset för fullt. Ropar och ber honom stanna. Han måste titta, han måste läsa. I brevlådan låg en kupong från Mc Donald´s med ett vykort till, fastsatt med gem.
Vykortet och kupongen var till Hedvig. Till Hedvig från finaste grannflickorna Elin och Anna!
Jag blev som jag alltid blir när någon är sådär extra himla fin och snäll och god och Gud vet vad. Jag blir tårögd och får en klump i halsen. Att de finns, alla de här goda underbara människorna! Varm inifrån och ut blir jag.
 
Finaste Elin och Anna har åkt på semester. De bjuder Hedvig på Mc Donalds samtidigt som de är på semester och förklarar i samma veva när de kommer hem. De vet, hela den fina familjen vet, att lilla H räknar dagar tills de är hemma igen. Nu kan vi ju ha nedräkning till den 7 juli! Nedräkning som Hevig vill ha och kan förstå.
Vilka gullungar!!!
Jag förklarade för Hedvig vad hon fått, att Elin och Anna på det här viset bjuder henne på Mc Donald´s och att de nu har åkt på semester.
 
– Valföl semestel?
– Ja… jo, de flesta har ju semester på sommaren…
– Semestel föl nå´t?
– Semester är när man är ledig tillsammans, man kanske reser iväg eller så.
– Jaha! Kommel de se´n?
– De kommer hem sedan, den 7:e juli kommer de hem.
– Jaha…
 
Sedan hoppade lilla H på sin älskade studsmatta medan storebror for upp till sitt rum och sin dator, full av datorabstinens, medan mamman och pappan packade upp, sorterade tvätthögar och satte igång tvättmaskinen. Efter en stund fick jag se att Hedvig låg rakt upp och ner på studsmattan och tittade upp i himlen. Jag gick ut till henne och frågade vad hon gjorde.
 
– Ja´ väntal på ssssccccchhhhhuuuuuunde juli ja´!
 
 
Och jag som inte ens vet om vi är hemma den sjunde juli…?
Midsommarhelgen…
 
… är över för i år…
Jag summerar den som fin, rolig, regnig och solig. En salig blandning av det mesta.
Jag konstaterar med glädje att lilla H blivit ännu lite mer kavat det senaste året. Hon hälsar och pratar med okända människor på ett sätt hon inte gjort tidigare. Inte på samma rättframma vis i alla fall. Mest kavat är hon i förhållande till vuxna, eller halvvuxna också för den delen. När det gäller andra barn blir Hedvig lite mer åt det reserverade hållet. Hon iakttar, härmar gärna och väljer att leka bredvid. Inget initiativ till gemensam lek från hennes håll. Jag funderar lite på vad det beror på, hur hon tänker kring det. Hon vill ju så gärna leka.
Är hon blyg? Nja, vi känner ju inte henne som särskilt blyg. Hon talar gärna om vart skåpet ska stå – på gott och ont.
Är hon rädd att inte få vara med? Att bli skrattad åt? Jag vet inte. Det har ju hänt och det har gjort henne illa men samtidigt får hon oftast vara med och hon är en uppskattad lekkamrat.
Kanske vill hon helt enkelt bara iaktta andra små barn precis som de ibland iakttar Hedvig?
Det spelar egentligen inte så stor roll, så länge Hedvig är glad och mår bra!
I helgen har Hedvig knallat omkring på bryggan och hälsat på de flesta, frågat om hon får klappa varenda hund hon sett och också frågat vad hundarna heter. Hedvig har också stannat vid varenda bebis vi mött och även här frågat om hon får klappa lite och frågat vad bebisarna heter.
Vi njuter av att se lilla H i dessa situationer. Hur hon får kontakt och skapar dialog med både människor och djur vi möter, hur hon själv ordnar och fixar det för sig när hon ska köpa mjukglass i bägare men inte kommer ihåg att det heter just bägare.
 
– Ja’ ville ha en vit miukglass i… ähum… i skål med scheeed…
 
Vips så stod hon med en mjukglass i bägare i handen och sken som en fräknig liten sol.
Vi njöt också under midsommardansen då Hedvig sjöng högst och helst av alla samtidigt som dansen i de små benen liksom aldrig ville ta slut.
 
Det slår mig så tydligt vilken stor liten tjej vi har, som med rätt förutsättningar, tillit och vänlighet växer alldeles otroligt som liten människa…
 
 
Ett av de mest fundamentala behov…
 
… människan har är kärlek tänker jag…
Min familj är en stor familj. En familj med barn från tidigare, med gemensam liten dotter, med nya småsyskon i barnens ”andra” familjer, med extrasyskon. Kanske kärnfamiljen är den bästa i mångt och mycket. Men om kärnfamiljen inte fungerar utan blir en lite trasig familj kanske det kan vara bättre att göra om och göra rätt. I den mån ”rätt” går att förutse…
I min familj bär vi alla på lite trasigheter inombords, som i de flesta familjer kan jag tänka mig. Men vi är många som tycker om varandra och när jag betänker att älskade lilla H kanske än mer än oss andra behöver ett närverk av kärlek kring sig, så känner jag att hon är lyckligt lottad som kommit till just vår familj.
 
Än mer lyckligt lottad känner jag mig som är förärad med min fina familj där vi håller kärleken högt…
 
 
 
     
Jag är så glad…
… över alla kloka och tänkvärda ord…
Jag är så glad att så många tagit sig tid att läsa, tänka till och kommentera mitt inlägg häromdagen. Glad för att det bevisar att det finns en genuin vilja att förändra attityder hos människor och i vårt samhälle. Glad för att det bevisar att vi är många som anser att mångfald berikar.
Många, många ord och tankar har gått rakt in i mitt hjärta. Dem förvarar jag som i en skattkammare och lutar mig på när ledsenheten slår till igen.
Lilla H fick fina ord skrivna till sig av Kristina. Ord som jag kommer att boozta henne med så länge jag lever…
 
Hedvig,
Du är den klaraste stjärnan, det största havet, den närmaste vännen
den djupaste visheten, den vackraste tanken
den roligaste dagen och den ljusaste natten
Du är allt som många andra aldrig når
Du är vägen till riktig vänskap…
 
Jag förstår att många…
 
… känner igen sig i situationen jag beskrev igår…
Tyvärr, tänker jag. Det betyder ju att det är så här det är och det är ledsamt.
Jag förstår också att många som inte känner igen sig i blivit bestörta då de läst. Det tänker jag är bra. Det betyder att de kanske hittills varit omedvetna om hur saker och ting går till och plötsligt blir de varse och tar illa vid sig. Tar man illa vid sig kan man välja att blunda eller förändra. Jag hoppas och tror att de flesta vill förändra. Jag lever i tron att människor i grund och botten är goda och jag vill inte heller ha någon annan människosyn än den.
 
Jag förstår också av alla kommentarer att folk undrar vart alla föräldrar var på kalaset. Varför gjorde de inget? Min upplevelse på kalaset handlade inte om att de vuxna, de andra föräldrarna gjorde något fel. Det var 16 sjuåringar och lilla H på kalaset. 16 barn bodde nära och snudd på samtliga av de barnens föräldrar lämnade naturligtvis sina barn där och gick sedan hem. Ett par föräldrar var kvar av olika skäl. Ebba och Ludvig vägrade till exempel att lämnas på kalas då de var sju, då var jag kvar. Så var det de båda jubilarernas föräldrar naturligtvis. Av dem känner jag det ena föräldraparet och de båda älskar Hedvig högt. Jubilarernas föräldrar befann sig på mittenvåningen där de fixade med mat och dryck för de små gästerna. På våning tre befann sig 17 barn. 16 av dem härjade vilt, en liten H härjade inte. På våning tre befann även jag mig.
Man kan tänka och fundera kring varför ingen vuxen såg att några inte var snälla mot lilla H. För egen del funderar jag inte så mycket på just det. Finfina kompis F:s nästan-mamma som älskar Hedvig var uppe hos oss flera gånger och bad Hedvig vara med, frågade om hon inte vill komma och äta etc. Men det var lite för sent. Hedvig var redan sårad, ledsen och stukad.
Nästan-mamman har idag frågat mig varför jag inte berättade för henne att Hedvig var ledsen. Hon trodde att Hedvig bara inte ville. Jag har svarat den älskvärda nästan-mamman att om jag hade öppnat munnen där och då och berättat hur det gick till så hade jag brustit ut i gråt och jag orkar inte, vill inte gråta jämt och samt bland folk jag inte känner. Jag som så ofta får höra att jag är så stark känner mig mer skör än någonsin i dessa lägen. Nästan-mamman förstår mig för vi känner varandra inifrån och ut.
Sedan kan man visst fundera på varför de föräldrar som var kvar inte klev en trappa upp emellanåt för att se hur saker och ting avlöpte, för att se att så att alla var med, att alla var snälla och så vidare. Men det är inte där min ledsenhet ligger. Jag var ju där. Min ledsenhet ligger i lilla H:s ledsenhet. Hela lilla Hedvig som blev så ledsen.
Det som tynger mig, som får mig att grubbla, som får mina ögon att tåras är hur världen ser ut. Det är en kall och hård värld vi ska skicka våra barn ut i, och det ger mig en klump i magen. Jag försöker rusta mina barn, ge dem självkänsla och en stark tro på sig själva. Vad mer kan man som förälder göra?
Som alltid tror jag vi måste börja med oss vuxna. Barn gör inte som vi säger åt dem att göra, barn gör som vi vuxna gör. Var och en av oss vuxna måste ta sitt ansvar och tänka över sina ordval, fundera över hur snacket går hemma vid köksbordet. Det är där allting börjar, det är där barnen och deras värderingar formas.
 
Ludvig, som är 16 år och väldigt klok, sade då jag berättade om kalaset för honom:
 
– För mig är det så konstigt att människor ser ner på andra människor. Du har liksom aldrig pratat negativt om människor med annan hudfärg, med annan sexuell läggning eller med människor med någon typ av funktionsnedsättning. Det viktigaste för dig är att människor är genuint snälla och det är vad vi har vuxit upp med. Jag har aldrig funderat över att människor kan ha en negativ syn på andra människor beroende på dessa saker för hemma hos oss har det alltid varit så att alla människor är lika mycket värda…
 
Och precis så är det med mig. De finaste egenskaperna jag vet hos en människa är snällhet och empati. Med det kommer man så långt. Vi har aldrig haft stora diskussioner om alla människors lika värde här hemma, det har inte känts nödvändigt eftersom det varit så självklart. Ludvigs ord blev för mig som ett slags kvitto på att mina värderingar slagit rot i honom. Det känns bra. Jag har tre mycket snälla och empatiska barn och det är det viktigaste jag har kunnat ge dem.
Så jo, jag tror att föräldrar har del i hur deras barn uttrycker sig, hur de behandlar sin omgivning och hur deras acceptans för olikheter är. Ingen föds elak, få vill vara elaka men många är elaka utan att förstå det själva och det är där jag tänker att föräldrar har ett otroligt ansvar. Genom att vara goda empatiska förebilder som guidar sina barn genom rätt och fel kanske vi så småningom kan förändra en cynisk människosyn?
Jag har i skrivande stund haft 4957 läsare på bloggen bara idag, jag har fått många värmande, kloka, igenkännande och uppmuntrande ord både här och via Facebook. Några vackra ord kommer jag bära med mig för resten av livet och jag kommer att förmedla dem till alla mina barn.
 
Här hemma fortsätter vi att pussa på lilla H, bedyra vår enorma kärlek till henne och var och en av oss viskar mest hela tiden i hennes öra att hon är bäst. Älsklingsungen ler med hela ansiktet och säger:
 
– Ja, ja´ vet. De tyckel ja´ me´…
 
 
 
Ibland känner jag…
 
… att jag är på väg att begränsa lilla H och hennes liv…
 
Numer känner jag så. Inte tidigare. Men nu.
Jag känner att jag ibland vill välja bort kommande händelser i lilla H:s liv för att jag är så förtvivlat rädd att hon ska behöva utstå elakheter. Galet, jag vet. Men det grundar sig naturligtvis i att hon varit utsatt för just elakheter då och då. Alla råkar ut för det, jag vet. I synnerhet barn. Men ändå, det känns mer elakt, mer förgörande, om någon liten krake som redan – i mångas ögon – är olik drabbas av elakheter. Det blir en stor knäck i självkänslan och det är verkligen inte vad Hedvig behöver. Inte någon annan heller naturligtvis. Särskilt inte någon som redan anses olik…
 
Lilla H har en finfin kompis F. F är inte olik. Han är unik som alla andra som trampar omkring på denna jord, men han är inte olik. Finfina kompis F har fyllt sju år och hade nyligen kalas tillsammans med sin klasskamrat. Från början var tanken ett fotbollskalas och finfina kompis F ville gärna bjuda lilla H. Glad och varm i hjärtat blev jag. Hedvig tycker mycket om finfina kompis F som inte bor där vi bor. Därför känner lilla H inte någon av hans kompisar.
Inbjudan kom och jag gömde den för lilla H! Tokigt av mig, jag vet, men så gjorde jag. Inte för att Hedvig inte skulle få gå, inte alls. Jag gömde den för att jag behövde tänka lite på det. Skall jag vara helt ärlig ville jag nog inte visa den alls, ville inte att Hedvig skulle gå på kalaset. Av rädsla för att bli utsatt, hånad och kanske skrattad åt. Men det är ju fel. Då begränsar jag Hedvig, och inte har jag rätt att begränsa min dotters liv?! Hedvig älskar att spela fotboll. Hedvig tycker mycket om finfina kompis F. Hedvig är duktig, till och med ”tättedukti´” på fotboll, men hon skjuter ibland åt ”fel” håll, hon gör ibland mål i ”fel” mål men är lika glad för det eftersom ett mål ändå är ett mål. Jag kände mig rädd för hur de andra skulle reagera då. Rädd för att de skulle bli arga på lilla H vars lycka över ett eventuellt mål skulle tas ifrån henne på studs.
Så jag gömde inbjudan. Tänkte lite. Pratade med pappan lite. Ville att han skulle ha ett svar. Pappan hade inget svar för så klart känner pappan som jag. Man vill liksom minimera alla risker för elakheter för de är så förjordat orättvisa. Men det går ju inte att minimera riskerna för elakheter. De dyker ju upp när man minst anar det. Kanske har elakheterna hittills gjort allra mest ont hos mamman, pappan och syskonen. Tills nu…
Först dagen innan kalaset visade jag Hedvig inbjudan. Jag fick skärpa till mig lite tänkte jag, och inte begränsa hennes liv. Hon måste ju få bestämma själv i all sin da´r om hon vill gå på kalas eller inte.
Hedvig blev jätteglad över inbjudan och ville hemskt gärna gå på fotbollskalas hos finfina kompis F och hans klasskamrat. Med lite kluvenhet tackade vi så ja till kalaset.
Dagen kom och regnet öste ner. Att ha ett fotbollskalas var inte att tänka på och någon timme innan vi skulle åka hemifrån fick vi veta att kalaset istället skulle vara hos finfina kompis F:s klasskamrat. Hedvig fick ett bryt! Hon ville spela fotboll och om det nu inte gick ville hon vara hemma hos finfina kompis F. Där känner hon sig hemma och trygg. Det blev inget enormt bryt och hon fick själv välja om hon ville byta fotbollskläderna mot kalasklänning. Det ville hon. Jag peppade och det gick hem. Vi susade iväg och landade hemma hos finfina kompis F:s klasskamrat som också fyllde år. Med varsitt paket till de båda födelsedagsbarnen.
Utan tvekan smet lilla H in, lämnade paket och fortsatte raskt två våningar upp där alla barn var. Jag, som inte heller kände någon mer än finfina kompis F och hans familj, hejdade mig på våning två för att hälsa, presentera mig, klura ut i vilkas hem jag var och så vidare. Med en illa molande känsla i magen gick jag sedan ytterligare en våning upp för att se vart mitt lilla hjärta var. Jag hittade henne i jubilarens fantastiska Star Wars rum, i full färd med att inspektera allt coolt. Ett barn till var där inne, en liten pojke på sju år.
 
– Kan HON inte prata?!?!
säger den lilla pojken med ett mycket otrevlig tonfall.
Det ilar till i magen av obehag. Hedvig står bredvid och möter snabbt min blick.
 
– Vad menar du? undrar jag. Så klart att Hedvig kan prata…
– Mäh! Varför säger HON inget då???
– Tjaa… säger jag medan jag möter Hedvigs vädjande undrande blick. Hedvig känner ju inte dig så kanske hon känner sig lite blyg. Så är det kanske Hedvig? säger jag och försöker le uppmuntrande mot Hedvig.
– Mäh! HON säger INGENTING! Jag tror inte HON kan prata!!!
 
Då vänder lilla H och går ut ur rummet och in i nästa. Ett flickrum. Ett fantastiskt flickrum med älvor på väggarna och kanske fem, sex flickor sittandes på golvet. Jag vet att Hedvig hellre leker med Star Wars men vet också varför hon valde att gå därifrån. Flickorna leker med små låtsashamstrar som springer omkring i diverse hjul, banor och karuseller. Hedvig har en sådan hamster men inga hjul, banor och karuseller och jag ser att hon skiner upp då hon ser allt fantastiskt. Hon vill vara med! Jag hinner hoppas på lite mer vänlighet i det här rummet innan nästa katastrof slår till. Tre av flickorna tittar på Hedvig, tittar sedan på varandra och brister sedan ut i skratt.
Lilla H vänder och går ut… igen…
Hedvig går in i föräldrasovrummet där inga barn är. Vi hittar coola Skylanderfigurer och leker med dem, Hedvig och jag. Jag har egentligen ingen aning om hur man leker med Skylanderfigurer men jag gör det ändå. För Hedvigs skull. Det är nog första gången jag ser hur hon blir sårad av elakheterna, mitt lilla hjärta…
Finfina kompis F kommer och säger att det är dags för korv och bröd. Hedvig svarar att hon kommer om en stund. Finfina kompis F tycker det är helt okej och lovar att spara korv till Hedvig. Strax därefter kommer pojken som inte tror att Hedvig kan prata och säger med en fruktansvärt överlägsen ton:
 
– Det är korv nu, om HON vill ha…
 
Lilla H säger ingenting till pojken men viskar till mig att hon inte vill ha. Åh, jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Hungrig vet jag att Hedvig är eftersom jag faktiskt nekade henne mellanmål då jag visste att hon skulle få mat på kalaset. När alla barn är en våning ner och äter korv med bröd går Hedvig och jag in i det coola Star Wars rummet igen och tittar på alla fina, coola grejer. Vi är mycket försiktiga och rör inget som skulle kunna gå sönder. Plötsligt kommer en hel hord små pojkar upprusande och in i det mycket coola Star Wars rummet.
 
– Vad har HON fått den ifrån?
– HON får inte röööööööra någonting här inne?
– Varför ligger HON i sängen???
 
Frågorna haglar, Hedvig blir tyst och jag försöker så gott jag kan svara att just den ficklampan hittade hon i leksakslådan och nej, vi rör inte särskilt mycket utan tittar mest på alla coola grejer och jo, hon lade sig lite ovanpå sängen eftersom hon tyckte att den var bäddad med så fantastiskt coola Star Wars lakan. Jag ber en stilla bön till Gud att Hedvig skulle säga allt detta själv. Hon kan ju det, jag vet det. Åh, tänk om hon kunde ge svar på tal här och nu! Men nej. Lilla H reser sig från sängen och går mot flickrummet, ser blickarna, vänder i dörröppningen och går mot det tomma föräldrasovrummet.
Igen leker vi med Skylanderfigurerna, mitt lilla hjärta och jag. Jag bara önskade att kalaset kunde ta slut och jag frågar Hedvig om vi inte ska åka hem istället. Hedvig vill stanna. Så vi stannar.
 
Någon ropar att det är glass och Hedvig reser på sig och går mot trappen. Hon är sugen på glass. Strax innan vi kommer fram till trappen kommer raden av små flickor ut från flickrummet med de superfina hamstrarna. Flickan i täten stannar, tittar på Hedvig och säger:
 
– Mäh! Ska HON ha glass?!?!
 
– Varför skulle inte Hedvig få glass? frågar jag medan jag både kokar och går sönder inombords.
 
Jag får inget svar och när jag sträcker ut handen för att fatta Hedvigs knubbiga, vackra lilla hand är hon inte där. Hon har vänt och gått tillbaka till föräldrasovrummet…
När barnen har gått ner en våning för att äta glass vill Hedvig gärna titta på hamstrarna och deras banor, hjul och karuseller så det gör vi. Vi tittar och provar och vi är väldigt försiktiga. För första gången sedan vi kom till kalaset skrattar och pratar Hedvig, berättar att hon önskar sig banor, hjul och karuseller då hon fyller år. För ett ögonblick glömmer vi båda att vi sitter själva på ett kalas där Hedvig bara tycks vara välkommen av finfina kompis F och de vuxna som befinner sig i huset.
Det rasslar till i trappen. Glassen är uppäten och plötsligt vandrar vanilj-, kola-, choklad- och hallondoftande små flickor in på rad. Den första flickan, hon som ifrågasatte om Hedvig verkligen skulle ha glass, tittar sig omkring och utbrister mycket förargat:
 
– Mäh!!! HON har ju förstööööööööööört!!! HON har förstööööört alltihop!
 
Hon blänger på Hedvig som slår ner blicken och reser sig för att gå ut ur rummet. Då var det som om hin håle själv tog fäste i mig och jag sade, mycket kallt och mycket hårt, till flickan:
 
– INGENhar förstört någonting! Hedvig och jag har knappt rört era saker! Vi har tittat och provat, vi har varit mycket försiktiga och vi har definitivt INTE förstört någonting! Nu får det vara nog!
 
Jag kunde inte låta bli att utdela onda ögat mot nämnda flicka och säkert fick sig resten av gänget också en släng av sleven. Återigen hittade jag lilla H i föräldrasovrummet…
 
Återigen lekte vi med Skylanderfigurerna. En stund. Tills pojkarna kom in i föräldrasovrummet och den ena högt deklarerade att Hedvig minsann inte fick leka med just Skylanderfigurerna. Mitt älskade lilla hjärta satte sig då i ett hörn i hallen utanför det coola Star Wars rummet, utanför det fantastiska flickrummet och utanför föräldrasovrummet. Då fick jag nog och sade till Hedvig att vi struntar i det här och åker hem. Då kom finfina kompis F:s nästan-mamma upp och såg oss sittandes där i hörnet. Hedvig frågade henne om hon kunde få en kexchoklad och självklart fick hon det om hon ville. Vi gick ner en våning och Hedvig fick en kexchoklad, hon fick saft och en gul ballong och hon slukade två korvar i ett nafs. Ett litet leende smög sig fram på de små smultrunröda läpparna i det vackra fräkninga ansiktet. Jag svalde klumpen i halsen och blinkade tårar mest hela tiden. Tackade nej till kaffe och säkert alldeles underbar kladdkaka. Förbannade mig själv för att vi åkte på ett kalas där Hedvig endast kände en finfin kompis. Det jag var rädd för skedde och det skedde rakt framför näsan på mig.
Kalaset led mot sitt slut och barnen började droppa av. Med sig fick de varsin godispåse. Ingen gav Hedvig någon. Istället fick jag den med orden:
 
– Här! HON får också en godispåse…
 
I det läget undrade jag varför ingen förälder sade något. Det hade känts skönt för mig men framförallt för lilla H, om någon stod upp för hennes skull. Jag vet ju att säkert de flesta vuxna i det huset egentligen skulle stå upp för hennes skull, men det är som att de inte ser. De ser inte vad som sker rakt framför näsan på dem.
 
På väg hem försökte jag hålla bort gråten. Jag försökte tänka att kanske det inte har satt så djupa spår hos lilla H ändå, inte som hos mig. Jag kan leva med smärtan men jag vill inte att Hedvig ska behöva fundera på smärtan av det här slaget. Jag tror att jag försökte trösta mig själv med det mycket ologiska resonemanget. Kanske, kanske Hedvig ändå hade haft kul tänkte jag.
Hur kunde jag tänka så idiotiskt?! Så klart hon inte hade haft kul! Hon var ledsen och sårad inifrån och ut. Hon var inte välkommen av så många mer än av finfina kompis F, hon fick till slut inte leka i något av de tre rummen…
 
En tyst och lite lågmäld flicka hade vi resten av kvällen. När det var dags att ta på pyjamasen rann tårarna i en stilla tyst gråt nerför de fräkniga solbrända kinderna. Jag tog mitt lilla hjärta i famnen och frågade varför hon var ledsen. Efter en liten stund hulkade hon fram:
 
– Han sa att ja´ inte kan plata mamma…
 
 
Jag vill inte begränsa Hedvigs liv, men jag vill förhindra situationer som denna. Ingen, ingen, ingen på jorden ska behöva uppleva utanförskap av det här slaget. Inte en gång till kommer jag att låta Hedvig gå på ett kalas där hon inte är självklar…
Hon är en himla…
 
… rolig liten tjej, lilla H…
Det är ord och inga visor, det är ärlighet vare sig man bett om det eller inte och det är kloka funderingar om stort och smått som kommer över hennes små läppar. Jag blir ofta snopen, ofta mållös och brister ofta ut i gapskratt över hennes kommentarer.
 
I bilen på väg hem från Ica idag ber Hedvig mig att stänga av musiken för hon vill ha tyst. Jag gör så, stänger av musiken men börjar strax därpå gnola på några olika barnvisor jag vet att hon tycker om. Från baksätet hörs:
 
– Du mamma, ja´ tyckel inte om näl du sjungel…
 
Behöver jag säga att jag tystnade tvärt…? Jag vet ju att jag är snudd på tondöv, att jag inte kan hålla en enda ton och fast jag hör hur illa det låter vet jag inte ens hur jag ska rätta till det. Men ändå… Nu är jag inte säker på att det var just de falska tonerna hon vände sig emot. Det kan lika gärna vara så att hon bara ville ha det tyst i bilen helt enkelt. Med lite distans till det hela var det ju väldigt roligt sagt…
Alldeles nyss kom lilla H ut ur bastun och jag torkade hela den lilla kroppen och borstade det långa trollhåret när jag plötsligt såg att hon tittade på mig, så där med alldeles förälskade ögon.
– Du äl så himla söt mamma! Med två ögon, två ölon, en näsa, en mun o två almal o två ben…
 
 
Vilken himla tur då tänker jag, att jag har två ögon, två öron, en näsa, en mun, två armar och två ben…
 
Vilken dag…
 
 
… vi har haft…
Klockan åtta i morse packade vi in oss i bilen. Bästa grannflickorna Elin och Anna, deras mamma, lilla H och jag. Sedan styrde vi kosan mot Skara Sommarland – 14 grader och spridda skurar till trots.
Premiär för både Hedvig och mig. Jo, det är sant! Jag har aldrig varit på Skara Sommarland fast jag tycker folk verkar åka dit i parti och minut. Eller i alla fall en gång per sommar.
Vi har varit ”stelfrusna” som Hedvig säger, mest hela dagen, vi har hackat tänder och ”värmt” oss  under våta handdukar, men oj så roligt vi har haft! Som Hedvig har längtat efter denna dagen! Redan halv sju imorse släntrade hon upp och innan hon ens sagt god morgon utbrast hon:
– Yes! Ida’ äl de fleda’!!!
Jag undrar lite vem som är mest trött av tjejerna efter dagen?
Elin som jagat Hedvig hela dagen och som bytte om och åkte till stallet när vi kom hem…
Anna som också jagat Hedvig hela dagen och som bytte bilen mot buss för att åka tillbaka lika långt för fotbollscup hela helgen…
Hedvig som kört med Elin och Anna hela dagen och som svidade om till prinsessklänning och susade iväg på sitt livs första disco då vi kom hem…
Eller kanske någon av mammorna som servat tre barn hela dagen men också hunnit med en himla massa trevligt prat och även lite bad…