Liten H...
Ibland är det bra…
 
… att man inte vet allt…
I förväg.
 
För mammahjärtat är det bra.
Mammahjärtat som inte tål hur mycket som helst – men ändå gör det på något vis. Tål mycket.
Att en morgon vakna vid halv sex och bli lycklig över ett meddelande från äldsta lilla hjärtat på andra sidan Jorden. Som alla morgnar då jag öppnar hennes meddelanden. Lycklig, men galet förskräckt då det en morgon finns en bild på ett certifikat som intygar att hon hoppat fallskärm.
 
H.O.P.P.A.T. F.A.L.L.S.K.Ä.R.M.
 
Min lilla höna…
Hjärtat höll på att stanna på mig, samtidigt som jag upplevde en lyckokänsla utan dess like när jag läste hennes ord om att det var det absolut bästa hon har gjort i sitt liv. Lycklig.
Hon är lycklig långt där borta.
Då är ju jag också lycklig. För hennes skull. Här hemma.
För barnens lycka är mammans lycka.
 
 
Oron är den jobbiga biten av föräldraskapet…
 
❤️
 
 
Resten är det bästa jag har varit med om.
Inte ens ett fallskärmshopp slår det…
Den där lilla loppan…
 
… vi har här i huset…
Hon är en sann konstnär.
 
I veckor har hon i slöjden vävt och vävt och vävt.
För att sedan sy och sy och sy. Och fläta band. Och sy ihop.
Kanske har hon bättre tålamod än storasyster?
Som mamman i många år försökt få att förstå att det är roligt att sy och virka.
 
Idag var den klar!
Hennes med flit handgjorda mobilväska.
Vilken liten mallgroda vi har här i huset.
 
En mallgroda som vägrar ta av sig sin mobilväska.
Som försökte övertyga sin mamma och pappa om det enorma behovet av att ha väskan på sig när hon sover.
Men som ändå gick med på att inte ha den runt halsen, utan istället lägga den på madrassen bredvid huvudkudden.
 
Så nu ligger de där och sover, lilla H och hennes handgjorda mobilväska.
 
 
 
 
Undrar om jag ska be henne göra en till…?
 
 
När lördagens uttittande…
 
… svider…
Värmer söndagens lek och skratt desto mer.
 
Vad vi känder oss glada att vi flyttat hit!
Här är alla små barn på lika villkor.
Inte heller har de vackra små grannbarnen ledsnat på lilla H fast hon ganska ofta säger Nej tack till lek.
De fortsätter att komma, ringa på dörren och fråga om Hedvig vill leka.
De gör det för att de vill, för att de tycker om.
De tycker om vår lilla H för att hon är just lilla H…
 
Igår ringde lilla Tuva på dörren och Hedvig bad henne komma in.
De byggde legoslott och Tuva tyckte det var väldigt vackert.
Hon berättade för Hedvig att hon inte alls har något sådant fint legoslott, och Hedvig svarade att det ju inte gör någonting eftersom de kan leka med Hedvigs. Tillsammans.
 
Så kom lilla Ville och ville leka han också.
Leken ändrade karaktär då han drog fram ”skjutare” och ”pangare” och flickorna fick fly in under Hedvigs täcke, vilt skrattande. Tillsammans.
 
Så blev det lunch i olika hus och solen gjorde att alla längtade ut på en och samma gång.
Otvättade trädgårdsmöbler, saft, kaffe och nybakad banankaka – och skrattande barn på tomten, på stranden och överallt och huller om buller. Tillsammans.
 
Så plötsligt ville Hedvig gå in. Själv.
Det var nog med tillsammans för en stund och även om Tuva och Ville säkert tyckte det var trist, så var det ändå helt okej. De respekterar Hedvigs önskan om att vara i fred. För att det är sådan Hedvig är.
 
Några timmar senare hittar Hedvig Tuvas diadem inne hos oss.
Hon ropar att hon ska gå och lämna det och fråga om de kan leka.
Detta är andra gången det initiativet tas av henne. Heja Hedvig.
Åh, så besviken hon blev när ingen öppnade!
Besviken, arg och lite ledsen på samma gång.
Jag tänker att hon kanske hade laddat lite innan hon tog mod till sig.
 
Att hon en halvtimma senare glatt skulle tjoa i hela huset att de hade kommit hem nu, och sedan springa över, det hade varken pappan eller jag räknat med. Vi hade inte ens tänkt tanken om jag ska vara ärlig. Vi trodde att ingivelsens ögonblick var förbi. Men nej, för tredje gången i sitt liv knallade hon över och ringde på.
Sedan såg vi henne inte på en timma.
 
Svettig, rödkindad, hungrig och full av lek klev hon sedan innanför dörren och sade:
 
 
Hej! Här kommer ja’, alldeles lagom
 
 
❤️
 
 
Barn ska inte vara ledsna, de ska vara glada
 
 
 
 
Om att byta plats…
 
… för att man blir tittad på…
Hur känns det i en vacker liten själ?
 
Efter en vecka präglad av feber, frossa, hosta, Ipren och Alvedon fick vi idag ta oss utanför väggarna.
Hedvig fick bestämma och valde en tur till biblioteket, med tillhörande fika efteråt.
Vi lämnade pappan hemma, pappan som tagit över stafettpinnen i influensa, och åkte iväg.
 
Biblioteket är så himla mysigt att vara i.
Att bara sitta där och läsa bok efter bok kändes som en lagom syssla en lördag som idag.
Jag läste för Hedvig, och Hedvig läste för mig.
Grann-Tuva och grann-Ville var också på biblioteket.
De delade med sig av chokladguldpengar till lilla H innan de traskade vidare.
 
Dags för lunch och i brist på köttbullar valde Hedvig korv med bröd.
Som hon själv lade ketchup på.
Mycket ketchup lade hon på. Själv.
 
Jag bad Hedvig välja bord och efter bara några sekunder tjoade hon glatt att hon hittat ett bord som passade till oss. Hon slog sig ner med ryggen åt mig och fixade lite fint till oss med servetter och så. På väg till bordet ser jag hennes lilla ryggtavla. Jag ser också hur flickan vid bordet framför vänder sig om för att med öppen mun stirra på Hedvig. Jag undrar för mig själv hur länge hon kommer att kunna sitta så utan att nacken vrids ur led eller ögonen hoppar ur sina hålor. Länge kan hon ska det visa sig.
 
Jag söker flickans blick för att avvärja stirrandet med ett soligt leende, alternativt titta uppfordrande tillbaka. Men nej, flickan är så upptagen att stirra på lilla H att hon inte ser varken mig eller min alltmer stressade blick. Jag söker mammans blick, lite för att få hjälp, men inte heller hon ser mig. Lite hårdare än jag behöver ställer jag ner brickan på bordet, och för en sekund tittar de båda på mig. Flickan återgår till sitt stirrande och mamman sysslar med sitt. Vad vet jag inte, men hon noterade uppenbarligen inte vad hennes flicka ägnade sig åt.
 
Men det gjorde lilla H. 
Så klart. Hur skulle hon inte kunna märka?
Hedvig viskade till mig att hon ville byta plats.
Hon reste sig, gick runt bordet och satte sig med ryggen åt flickan.
Jag frågade om hon kände sig ledsen, och hon nickade.
Jag bad henne att inte bry sig om flickan, att Hedvig är den bästa i världen etc.
 
Nu vet jag att flera kommer ifrågasätta varför jag inte sade något.
Och det är helt okej. Att ifrågasätta menar jag.
Några kommer undra vad jag är för sorts mamma.
Och det kan man ju undra, så klart.
 
Walk a mile in my shoes.
 
Saken är den att jag ofta biter ifrån, inte alltid.
Ofta har jag ork och kraft att ta tag i ”det” där och då, inte alltid.
För ska jag där och då reagera som jag vill, då behöver jag ha mitt hårda skal på mig.
Åtminstone med mig så att jag snabbt kan kränga på det. Men det där skalet, det glömmer jag oftast.
Och utan det blir även jag så oändligt sårbar.
Utan skalet blir jag ledsen – och jag orkar inte, vill inte, bli ledsen inför folk jag inte känner i ett kör.
 
Då blir jag tyst, går sönder lite inombords samtidigt som jag viskar till Hedvig att hon är den bästa i hela världen.
Hon pussar på mig, ler och säger:
 
 
– Ja’ vet mamma…
 
❤️
 
 
Jag undrar hur det känns inuti den vackraste själen av alla?
 
Igår…
… var det semledagen…
På riktigt.
 
Mamman, sjuk i feber, ville absolut inte ha någon semla.
Pappan hade bjudits på semla på jobbet och ville absolut inte ha en till semla.
Men storebror ville. Och lillasyster ville, fast på sitt egna vis.
 
När lillasyster äter semla äter hon ingen semla men gärna en prinsessbakelse.
 
 
– För ja’ älskar inte grädde…
 
 
 
 
Den lilla alltså…
 
 
Vad händer om vi helt sonika…
 
… byter ut ett ord…
Eller två.
 
Downs syndrom är ju ändå en diagnos vars namn innefattar två ord.
Om vi byter ut Downs syndrom mot till exempel homosexuell.
Eller kanske till någon utpekad etnisk folkgrupp för den delen.
Religiös åskådning.
Vad skulle hända då?
 
I höstas kom en ny slags fosterdiagnostik.
Ett simpelt blodprov som talar om ifall barnet du väntar har Downs syndrom eller inte.
För mig innebär det ett enormt moraliskt dilemma. Ur flera aspekter.
 
SVT:s Debatt, detta omdiskuterade och i mina ögon mycket hänsynslösa program, uppmärksammade detta.
Så klart. Det är ju deras roll. Att uppmärksamma menar jag.
Programmet var horribelt om du frågar mig.
Kränkande och diskriminerande.
 
Så kom det sig att en upprörd, arg och säkerligen ledsen pappa anmälde programmet till granskningsnämnden.
Hurra för den pappan som orkade ta fighten känner jag och många med mig.
 
Nu har han fått svar.
Så här gick det.
 
 

SAKEN
Debatt, SVT1, 2014-09-25, inslag om ett nytt test; fråga om mediets genomslagskraft

BESLUT
Inslaget frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.
_____________________

INSLAGET
Inslaget var en del av programmet Debatt där ett nytt test för att upptäcka kromosomavvikelser hos foster diskuterades. Ett antal medverkande, bland annat en överläkare och en journalist, debatterade ämnet.

ANMÄLAN
Anmälaren anser att upplägget av debatten var kränkande mot personer med Downs syndrom. Debatten gick till största del ut på att diskutera dessa personers existensberättigande och programledaren ställde frågor och motfrågor som signalerade att vilken uppfattning som helst i dessa diskriminerande frågor var lika naturlig vilket var kränkande. Upplägget och genomförandet av debatten pekade ut personer med Downs syndrom som en grupp utanför samhällets gemenskap och bidrog enligt anmälaren till utanförskap och diskriminering av denna grupp.

AKTUELL BESTÄMMELSE
Sveriges Television ska ta hänsyn till televisionens genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen (16 § i sändningstillståndet). Bestämmelsen tillämpas bland annat när det gäller program eller inslag som kan uppfattas som diskriminerande. Den innebär enligt granskningsnämndens praxis att programföretaget inte får sända program eller
inslag som är uppenbart kränkande mot något av könen, mot människor med viss hudfärg, nationalitet, religion eller sexuell läggning eller mot människor med olika former av funktionsnedsättningar eller sjukdomar.

GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Granskningsnämnden har granskat det aktuella inslaget mot bakgrund av anmälan. Enligt nämndens bedömning strider inslaget inte mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.
Detta beslut har fattats av granskningsnämndens ordförande Henrik Jermsten efter föredragning av Nathalie Eriksson.
På granskningsnämndens vägnar
Henrik Jermsten
Nathalie Eriksson

 

 

Jag är mållös. Stum. Ledsen. Upprörd. Arg. Ännu mer ledsen.

Jag kommer fortsatt att undra om beslutet blivit detsamma om man bytte ut ett ord, eller två.

 

Jag tror inte det…

 

Igår var…

… första dagen efter sportlovet…
Första dagen.
Lilla H hade längtat till skolan, efter kompisarna, efter fröknarna, efter matte och efter att få visa dagboken på sin iPad.
Så himla mycket roligt hon hade att berätta!
Som att hon åkt skidor på en isig gata i Katrineholm.
Att hon ätit chokladboll och prinsesstårta på samma dag.
Och att hon fått en ny bilkudde med FC Barcelonas emblem på.
Att hon blev så himla hungrig på mjölkchoklad under den långa resan hem så vi var tvungna att stanna och köpa en sådan. Och att hon, Herre Gud, tappade en lös tand då hon bet i chokladen – och dessutom svalde den. Tokigt, men tandfen fattade galoppen och kom förbi med en guldpeng under natten ändå.
Detta är bara en bråkdel av vad som hände under sportlovet så ni kan tänka er så mycket hon hade att berätta. Inte underligt att hon längtade tillbaka till skolan.

Själv längtade jag till redaktionen. Till första dagen på min praktik.
Där har jag varit tidigare och där är så himla trevligt och roligt.
Natten till igår präglades av enorm huvudvärk och frossa, likt ett mantra rabblade jag tyst för mig själv nej, nej, nej, NEJ…
Jag kan ju inte börja med att vara sjuk! 

Så jag gick till redaktionen.
Trött, hostig och med ett huvud likt en ballong.
Jag hade både trevligt och roligt, men det var lite slitsamt.
Så får jag ett sms av bästis-Emils mamma som undrar om de får hämta lilla H för att åka och bowla och sedan äta på Mc Donald’s. Så klart hon fick! Hedvig blev överlycklig, så klart, och jag blev varm i hjärtat. De där två liksom…

Idag befinner jag mig i horisontalläge och kommer nog så att förbli resten av dagen. Av praktik blir inget idag, inte heller av semlebakande. Praktiken finns tack och lov kvar i morgon, och semlor går ju att köpa…


❤️



Hedvig ❤️ Emil ❤️ Hedvig = sant…
Härliga onsdag..

… med en salig blandning av allt och inget…
Det bästa.
En tur på skidor, inte i alperna förvisso, men väl på gatan och nere på ängen. Lek och stoj. Snöbollskrig med hundarna. Bus och läxläsning med kusin Moa.
En tur till ”stan”, restaurangbesök och lite smågluttande i affärer. 
Det sista efter muta om besök i leksaksaffären.
Där hittade vi en skatt!
Eller, så nära en skatt man kan komma enligt lilla H.
VI.HITTADE.EN.BILKUDDE.MED.BARCELONAEMBLEM.PÅ.
Helt crazy!
Vi hoppade nästan jämfota av lycka.
Särskilt som vi så sent som i måndags konstaterade att lilla H behöver en ny bilkudde. Den här köpte vi och fröken ifråga har aldrig suttit bättre och skönare i en bil menar hon. 
Att sedan få välja en prinsessbakelse till eftermiddagsfikat…
❤️
Svårslaget…


Så är vi då här…

… i paradiset på jorden…
Fast de har flyttat.
Det visade sig att paradiset flyttade med.
Det låg inte helt och hållet i den vackra gården vid sjön, där granskogen tar slut och ängarna tar vid.
Nej, paradiset är där de är.
LenaMoaLars.
Som lilla H älskar så mycket att hon vill stanna i 20 nätter, fast jag har tänkt tre. Som plockar fram det bästa hos henne, och som på något vis rättar sig efter alla hennes regler och manér, men som också säger stopp. Ibland säger de stopp, när Hedvig ”chefar” lite för mycket. Men det är inte så ofta.
En solstråle i nästan 40 mil.
En trevlig, pratig lunch på restaurangen som inte är min favvo, men en av Hedvigs. Ett överdåd av kramar till kusins pojkvän – fast de aldrig tidigare setts. Och spel. Spel. Spel. Spel.
❤️
Liksom, nu är vi äntligen här…


Sportlovet har börjat…
 
…och med det en veckas ledighet…
Efterlängtat. Välbehövligt. Stressande.
 
Stressande eftersom examensarbetet hänger över mig.
Men, jag övar på att koppla bort, göra en sak i taget och vara i nuet.
Jag är hyfsat usel på det. Jag erkänner. Men, jag jobbar på det.
 
Hur som helst en skön förstadag på lovet. Frukost i sängen.
En vana/ovana lilla H och jag lagt oss till med när pappan åkt till jobbet tidigt. Mysigt hur som helst.
Dock går min gräns vid köttbullar, potatismos, sås och lingon. Det känns väldigt kladdigt och inte helt okej i sängen. Jag sade det till lilla H, och väntade mig ett smärre världskrig. Men nej inte idag. Sportlovsfantasten gick med på en smörgås rakt upp och ner. Som efter en stund kompletterades med en kylskåpskall grillkorv utan ketchup, och en halv banan. Tycker man verkligen inte att det är gott med smörgås så lägger man bort den efter några tuggor men är ännu jättehungrig. Så klart.
 
Så kom Anna!
Bästa före detta grannflickan Anna.
Som blivit så stor och ändå vill komma och hänga med lilla H och mig en hel sportlovsdag. Lyx!
Lek och stoj, kaffe i (vår)solen på altanen med Ludde och grann-Camilla. Lyx även det! 
Pannkakor, lax och av-Camilla-nybakta-frallor i en salig blandning till lunch. Man tog vad man ville ha helt enkelt. Eller lite av varje och hur som helst.
Fikakorg med till havet och skattjakt på det.
Förvisso hittade vi ingen skatt, men det kan vara själva letandet som är det roligast.
Min vana trogen plockade jag på mig en ansenlig mängd blåmusselskal och ett och annat ostronskal.
De är så vackra och jag ser dem framför mig i krukor, skålar och på fat när det blir vår på riktigt. Idag var nog bara lite låtsasvår skulle jag tro. En föraning om vad som komma skall.
 
Så fick jag anledning att grubbla på hur olika vi alla tänker.
På att några tycks ha svårare att lägga saker åt sidan än andra.
På att det för några kan vara svårt att agera så som man själv vill bli bemött.
Särskilt om man sedan tidigare käner sig orättvist behandlad själv.
Föratåeligt å ena sidan, men inte alls å andra sidan.
Vänlighet i alla lägen borde löna sig i längden. Förutom att det också borde kännas mycket bättre inom en själv om man vet med sig att man själv ändå agerar korrekt. Men alla är vi olika och inget behöver vara rätt eller fel. Var och en gör väl så som känns bäst för en själv tänker jag. Men grubblat och förvånats, det har jag gjort idag.
 
Imorgon går färden till syster och moster på andra sidan Sverige.
Lilla H har packat och packat. Viktigast av allt var pennor och papper så att hon kan skriva till sin moster Lena att hon älskar henne, mycket, mycket. Några spel och några böcker på det. Och en iPad, och en skoliPad, en telefon och ett ds, icke att förglömma. Själv packar jag mer tråkiga saker som kläder och necessärer som jag blandar med aningen roliga grejer som skidor, snowracer och skridskor.
 
Så tog dagen slut för lilla H och det blev dags för dusch och läggning.
En fasansfull klåda hade då smugit sig på hennes mage och jag undrade högt vad det kunde vara.
Lilla H tyckte jag var fjompig och sade att det hade kliat i hela hennes liv, eller i alla fall ett helt år.
Jag sade att hon är en knasboll, så skrattade vi och släckte lampan.
 
 
❤️
 
 
Jag tror jag vet någon som vaknar tidigt imorgon…
Klockan 11:43…
 
… för tjugo år sedan…
Föddes hon.
 
Den första av mina tre ljuvliga.
Föga anade jag då att hon på sin tjugonde födelsedag skulle befinna sig på andra sidan jorden.
Yttepytteliten, med kolsvart hår låg hon på mitt bröst och plirade med ögon djupa som brunnar.
Det där ögonblicket när man möter sitt efterlängtade barns blick för första gången…
Oslagbart.
 
Så vi gratulerade henne redan igår.
Igår var idag fast där hon är.
Kan man säga så?
 
Så har vi gratulerat henne idag.
För idag är dagen D här, och det är kväll där. Fast ändå rätt dag.
Inte helt lätt att förklara för lilla H.
Vi har gratulerat med skönsång och flaggviftande.
Och Skype!!!
Det bästa liksom.
Att se henne och höra henne.
Minerna och skratten.
Tokälskar henne.
 
Hedvig frågade när hon kommer hem egentligen?
Ebba svarade att hon kommer hem när pengarna är slut.
 
 
– Men har du två eller en kronor kvar nu?
undrade lilla H.
 
 
Älskade vackra, ljuvliga, empatiska, snälla och underbara Ebba:
Njut av dagen, av resan, dina upplevelser och njut av livet!
 
❤️
 
 
Grattis än en gång på din dag!
Vi älskar dig!
 
 
Fredag…
 
… och redo för 100-dagars fest…
Väldigt redo.
 
Paljetklänning – check
Glittriga hårtofsar – check
 
I skolan har barnen samlat kapsyler och klistrat upp en för varje skoldag sedan höstterminen började.
Syftet har varit, och är, att lära sig räkna till 100, prata om tiokompisar och tioskutt.
Och det var varit ett evigt prat om kapsyler här i huset. Tur att julen kom och ”räddade” oss.
Genom att köpa backar med julmust kunde en ansenlig mängd tas med till skolan efter jullovet.
 
100 kapsyler är uppklistrade, 100 skoldagar har passerat och den efterlängtade 100-dagen är här och klassen ställer till med fest. Lite hemligt är det vad som ska ske, men Hedvig säger att alla har fått önska vad man vill göra och vad man vill äta. Hedvig har önskat att få göra en cirkusshow där hon själv skall dansa utklädd till en blomma. Klassrummet har klätts med vimplar och ballonger och barnen är laddade. Mycket laddade!
 
Aldrig har väl de två potatisbullarna med lingonsylt åkt ner i magen så fort som i morse.
Aldrig har det väl gått så extremt smidigt och lätt att stänga Barnkanalens app för att klä på sig och gå ut till taxin. När jag lutade mig över lilla H för att spänna fast henne i taxin viskade hon:
 
 
– Berätt då! Berätt!
 
– Vad ska jag berätta?
 
– Mäh! Berätt sa jaaa´…
 
– Om festen?
 
–Jaaa!
 
 
Jag berättade för taxichauffören att han idag minsann kör en liten paljetklädd tjej som ska gå på 100-dagarsfest. Han blev så imponerad och överväldigad och sade till Hedvig att det var synd att han inte visste det innan så kunde han ha tagit fracken på sig.  Det är härligt när folk inte är så stela och tråkiga utan kan bjuda på sig själva.
 
 
 
Som sagt, väldigt redo…
Den där lilla H…
…hon är alldeles extraordinär…
På många vis.
När andra inte gärna vill gå till tandläkaren, så vill hon mer än gärna.
Hennes efterlängtade tandläkare har varit sjukskriven en längre period, och tider har ställts in.
Vid första avbokningen grät lilla H.
Hon ville ju så gärna gå till tandläkaren.
Vid andra avbokningen grät hon också.
Hon ville ju så gärna gå till tandläkaren.
Så tog sjukskrivningen slut och Hedvig fick en ny tid.
Jubel och hurrarop och äntligen på något vis.
Då högg en envis influensa tag i den efterlängtade tandläkaren, och tiden bokades av. Då grät lilla H. Igen.
Hon ville ju så gärna gå till tandläkaren.
Jullov passerade och en ny tid bokades in.
Jubel och hurrarop igen. Nu så! Äntligen igen!
Kvällen innan började halsen bulta något förskräckligt på lilla H.
Jo, hon sade att den bultade och att hela käken gjorde ont.
När lilla H säger så, då vet mamman och pappan att halsflussen kommit på besök. Hon, den lilla tåliga, fick åka till doktorn och gapa alldeles kolossalt stort, fast det bultade så mycket att hon nästan inte kunde. 
När halsflussen var konstaterad grät lilla H. Ytterligare en gång.
Men inte för att den ömma lilla halsen gjorde så ont, utan för att mamman avbokade tandläkartiden.
Hon ville ju så gärna gå till tandläkaren.
Men nu så.
Nu har besöket blivit av och det var så galet roligt och pirrigt att Hedvig måste småfnissa under hela besöket.
❤️
Extraordinär var ordet…
Jag kommer nog aldrig att förstå…

… det där med påhopp…
Särskild dolda sådana.
Ändå stöter man på dem då och då.
Man ser och hör dem. Alltför ofta.
Det gör mig fundersam och beklämd. Och arg.
Vilket samhälle vill vi ha?
Vilket samhälle vill vi leva i?
Vad vill vi förmedla till våra barn?
Idag fick jag höra om hur flera ”högt uppsatta” på en arbetsplats flitigt raljerat över den ortens tiggare. Flera gånger om. Skrattat åt sina egna råa skämt, och därmed skrattat åt de som tigger. 
Att prata illa om tiggare.
Att inte ens bevärdiga dem med en blick.
Ärligt talat, vad är det för beteende av vuxna människor?
Finns det någon enda på denna jord som tror att en människa sitter dag ut och dag in i denna kyla, för några ynka kronors skull?
Jo, så måste det vara. Att det faktiskt finns människor som på fullt allvar tror att den som tigger gör det utan att behöva.
För skojs skull då, eller vad?
2015.
Vill du inte skänka några kronor – gör inte det då.
Vill du inte köpa dem lite mat, eller något varmt att dricka – gör inte det heller då.
Men se dem i ögonen.
Se dem i ögonen och le.
När du ändå är i farten, prova att säga hej.
Jag lovar att det gör gott.
I dig själv naturligtvis, men framför allt i den som sitter där i kylan. För några ynka kronors skull.
Detta elaka, hårda, cyniska går igen i så mycket.
Människor tar sig rätten att tycka, tänka och till och med högt uttala sig föraktfullt om andra. Gärna om de som inte kan försvara sig.
Inte så ofta till, men om
Ingen väljer sin hudfärg, sitt kön, sin fattigdom, sin sexualitet, sin funktionsnedsättning eller vad det nu än må handla om. Och ingen ska någonsin behöva stå till svars för något av detta. Än mindre bli utsatt för för elakheter och hån.
Somliga försvarar sina uttalanden med att de inte menar något illa.
Skitsnack, tänker jag. Man tänker väl efter före?
Och om de inte menar något illa – varför gör de då så illa?
De gör så illa i alla ömtåliga själar runt om i världen…

❤️


2015
Punkt slut.
Hört från…
 
… någons speciella hörn…
I soffan.
 
Det är i soffhörnet Hedvigs fantasi oftast kommer till uttryck genom rolldialoger.
Mellan henne själv och någon hemlig, som vi inte vet vem det är.
 
 
– Har du någon hjärna? I huvet?
 
– Ja. Ibland har ja’ det…
 
– Varför har du det då?
 
– För de’ är jätteviktig’t me’ hjärnan!
 
– Har du blod i kroppen?
 
– Ja, det har ja’. Som pumpar upp till hjärtat…
 
– Varför har du det då?
 
– För att de’ är jättevikti’t me’ blod!
 
– Får ja’ klämma på din mage?
 
– På min mage? Varför de’ då?
 
– För att de’ är jättevikti’t!
 
– Okej då…
 
 
 
 
❤️
 
 
Vilken tur att hon fick en torso i julklapp…
Hej sköna söndag…
 
… med ingenting på schemat…
Det bästa.
 
Av den lilla, lilla snö som kommit lyckades vi göra en yttepytteliten snögubbe som fick heta Olof.
Tre hårstrån på huvudet istället för hatt eller mössa, stenar till ögon och knappar och – så klart – en morot till näsa.
Nu står han precis utanför fönstret och blickar in. Lilla H har övervägt att be honom komma in så att han inte fryser, vi andra är mer tveksamma till förslaget.
 
En annan liten lillasyster har varit på besök och lekt och lekt och lekt.
Ätit korv stroganoff, två bananer och en chokladboll och lekt ännu mer.
Ebbas och Ludvigs andra lillasyster är det som har gästat oss idag.
De leker väldigt bra de där två småtjejerna. Sällan något tjafs och idag inget alls.
Så det där med att få en lång kram när hon ska åka hem, och hon säger:
 
 
Hej då Jessica!
Jag har haft en jätterolig dag!
Jag vill komma hit varje dag…
 
 
Svårslaget…
 
❤️
 
 
Sköna söndag…