Liten H...
Jag har en vana…
(null)

… som jag ärvt…
Av min mamma.
Mitt äldsta hjärta har ärvt den i sin tur.
Vanan att ta av ringar så fort jag kommer innanför dörren, för att sedan placera dem i köket. Varför? Ingen aning.
Mamma har alltid haft en liten skål på köksbänken att lägga dem i. Själv har jag bara lagt dem rakt upp och ner på bänken, av den enkla anledningen att jag aldrig trillat över en passande skål.
Så fick jag en.
Av Hedvig. En som hon har gjort.
– Du kan lägga dina ringar i den mamma…
Sade hon. Stolt.
Det kan jag sannerligen, svarade jag.
En så fin skål hade jag aldrig kunnat trilla över någonstans. Jag ska vårda den med ömhet och alltid lägga mina ringar där när jag kommer innanför dörren.
Kärlek i en lerskål…

❤️


… rikedom…
Sommarlovet…
(null)

… har just börjat…
Känslan ändå.
Den förväntansfulla, pirriga och lyckliga. Jag minns den och jag känner den i varje nerv genom hennes smittande lycka. Känslan av att sommarlovet är evighetslångt. Allt ligger framför en och mellan alla roliga och mysiga händelser finns mellanrummen. 
"Det är i mellanrummen livet sker"  sade en fin och speciell vän till mig nyligen. Jag har aldrig tänkt på det så tidigare men orden gick rakt in i mitt innersta. Det är ju så det är. Det är i mellanrummen det sker.
Livet.
Pappan har inte sommarlov ännu.
Jag får sommarlov, har sommarlov, har inte sommarlov. Jag provar att vara min egen, att rå om min egen tid. Jag kan jobba när jag vill men kommer också behöva jobba fast jag är ledig. Känns fint. Jag kan jobba tidigt på morgonen och sedan vara
ledig. Jag kan jobba på kvällen. Jag bestämmer själv och fördelarna uppväger. En av de största fördelarna är att lilla H  kan vara hemma istället för att "behöva" fritids varje dag, varje vecka. Hon kan få känna sig stor.
Hennes fritids är toppen på många vis. Men hon känner sig för stor och det är känslan som räknas, som är viktigast tänker jag. 
Så det blir en finfin sommar. Jag känner det.
Vi har plockat jordgubbar. Litervis.
Vi har solat och badat  massor, och kommer så att göra många, många dagar till under det evighetslånga ljuvliga sommarlovet. 
Krabbor har vi ännu inte fiskat och jag har ingen aning om varför. Men vi har tid.
Vi har en resa att se fram emot. Och några små utflykter. Över dagen eller över två eller tre. Vi har fantastiska dagar hemma vid havet där vi bor att se fram emot. Och ljuvliga kvällar på klipporna eller tillsammans med fantastiska grannar. 
Vi är tillsammans…

❤️


… och vi är i mellanrummen mest hela tiden…
Matpiraten kan vara…
 
… familjens nya ”buddy”…
Sant.
 
I alla fall har den förenklat vårt liv.
Eller, kanske inte vårt liv, men hela vårt matdilemma.
Ni vet grejen med att för det första komma på vilken mat man ska äta varje dag i veckan, och sedan grejen med att det gärna får vara någon ny rätt eller åtminstone en ny variant av en i hemmet vanligt förekommande rätt. Addera till ekvationen den omöjliga lösningen att alla ska ha lust att prova nytt, lust att smaka nytt, och icke att förglömma grejen med att det hade varit kul om man hjälptes åt att planera, handla och laga middagar. Tillsammans är fint. Men tillsammans på ungdomars vis är inte alltid detsamma som tillsammans på föräldrars vis.
 
Så kom jag i kontakt med Matpiraten.
En kortlek med sex olika varianter av spel, där vinnaren komponerar middagen genom de kort hen har spelat sig till. Helt ärligt så anade jag en invärtes suck när jag förstod att det var ett spel. Tid att spela har jag, om inte annat så tar jag mig den tiden. Jag gillar att spela spel, gillar tillsammansgrejen med spel. Men lilla H i kombination med nytt spel är inte helt enkelt. Och målen med Matpiraten för mig var att dels slippa få idétorka varje vecka, men också att få Hedvig att bli nyfiken på nya rätter, att inte alltid köra i gamla hjulspår, att våga prova. 
 
Så kom Matpiraten kom med posten.
Lite planerat nonchalant berättade jag om det och att vi ”väl får prova det en dag när vi känner att vi har tid”. Lika nonchalant lade jag kortleken och alla roliga instruktioner på köksbordet. Jag lät dem sedan vara. Jag vet att nonchalansen från mig kring något nytt gör henne nyfiken. Och mycket riktigt. Hon kikade på kortleken när hon gick förbi, läste instruktionerna. Jag lyssnade, sade att det låter kul, vi provar en dag. 
 
 
– Men kan vi prova nu?
 
 
Frågade hon dag tre.
”Absolut”, svarade jag och så satte vi igång.
Fram med kortlek, instruktioner och veckomatschema. 
Hedvig fick välja vilket av de sex sätten vi skulle spela på.
Hon valde ”Finns i sjön”. Ett välkänt och därmed tryggt spel.
 
Vi spelade och hade galet kul.
Kortleken är uppbyggd av fyra livsmedelsgrupper: antioxidanter, nyttigt fett, kolhydrater och proteiner. Den är dessutom kategoriserad i ett visuellt bra snitt. Hedvig snappade direkt. Spelet går ut på att samla sju kort där minst en av de fyra olika grupperna finns representerade – för att man behöver få i sig varierat för att kroppen ska må bra. När spelaren känner sig nöjd med sina kortval så kan man utse sig till vinnare. Poff! Så är en av veckans middagar klara.
 
Det fantastiska med detta är att Hedvig till sin första rätt, förutom kända livsmedel som pasta, grädde, paprika, smör och morot valde bacon – hon älskar inte bacon – och zucchini som hon tidigare envist vägrat smaka.
 
Av ovan svängde vi ihop en fantastisk pasta carbonara med vitlöksfrästa morätter och zucchini som tillbehör. Hedvig har aldrig, jag upprepar aldrig smakat på pasta carbonara. Hennes stående kommentar när det serverats här hemma har varit ”Jag vill gärna ha pasta carbonara utan carbonara…” Med andra ord vill hon bara ha pastan.
Men så lagade vi ju hennes vinst. Och som hon åt.
Hon gav rätten tre stjärnor av tre möjliga.
 
När hon vann andra omgången var veckans andra middag klar.
Av lax, fröer, lök, nudlar, kronärtskocka, oliver och kikärtor slängde vi ihop en middag med lika stor entusiasm som dag innan – och vi gjorde det tillsammans.
 
Lax med sesamfrön ugnstektes, kikärtor och lök blev till hummus, kronärtskockan kokade vi och serverade med smör och salt, oliver blev en sideorder.
 
Laxen konstaterades vara jättegod ”trots” sesamfrön, nudlar som hon hittills vägrat smaka visade sig vara en ny favorit, hummusen älskade hon verkligen inte, inte heller kronärtskockan men – hon smakade nyfiket. En vinst i sig tänker jag.
 
Tredje vinsten kammades hem med hjälp av nötfärs, tomater, broccoli, nudlar, tomater, gurka, smör och olja. Av detta lagade vi italienska köttbullar med tomatsås. Succé igen, förutom att vi stekte köttbullarna lite för hårt. Men  – hon provade.
 
Hedvig ser sig som vinnare av tre spel, jag ser mig som vinnare i vardagspusslet.
Win-win med andra ord och Matpiraten är definitivt här för att stanna.
Jag ska inte överjobba, inte göra detta varje dag.
Då kommer hon att tröttna.
 
Men eller två dagar per vecka vore finemang.
För oss alla och på massa olika vis.
 
Vi spelar och umgås.
Vi planerar, handlar och umgås.
Vi lagar mat och umgås.
Och hennes delaktighet skapar nyfikenhet och lust vilket gör att hon vill prova nya rätter samtidigt som hon lär sig att kroppen behöver flera olika saker för att må bra.
 
 
 
 
 
Att det kunde vara så lätt att väcka nyfikenhet…
 
 
 
 
 
… hon som vill bli kock bland annat…
Det är…
(null)

… faktiskt tufft…
Emellanåt.
Att vara funkisförälder. Ett ord jag förresten ogillar mycket. Men det är tufft. Skittufft. Men, vill jag understryka, det är inte hon som tuff att deala med. Hon är bäst. Jag vill att hon ska vara precis som hon är. Precis så. Hon
 plockar ner mig på jorden och livet i de viktigaste beståndsdelarna. 
Stort. 
Hon är hundra procent ärlig. Kan inte intrigera, prata bakom ryggen, ljuga eller vara falsk. Hon lär mig så otroligt mycket. Om kärlek, godhet, ärlighet och om livets viktiga. 
Visst, det är tufft att liksom inte kunna lämna småbarnsåren helt. Hur mycket jag än älskade de åren så har ju var sak sin tid. Eller bör ha, brukar ha, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Småbarnsåren bör/brukar avösas av något annat. Hos oss
gör de inte det. Inte helt. Nytt kommer in så klart. Nya utvecklingsfaser, tonår och allt, men mer som en mix med småbarnsåldern som till viss del stannar kvar.
Hos oss är alla åldrar på en och samma gång.
Det gäller att hänga med.
Det är lite tufft att passa, ordna, fixa och dona. Det är tufft att ha svårt med barnvakt. Att inte kunna åka iväg en natt eller två utan att planera låååångt i förväg.
 Det är tufft och energikrävande att slåss mot försäkringskassa, kommun och till viss del landsting. Att ständigt behöva förklara och försvara. Som om vi hittade på.
Det kanske allra tuffaste är att möta fördomar, parera för konstiga blickar och kommentarer utan att helt gå sönder själv. Och det allra svåraste med att vara funkisförälder, tycker jag, är att bygga hennes självförtroende samtidigt som annat raserar
den ideligen.
Men man gör det. Man fixar det.
För att man älskar villkorslöst.
Så klart.
Inte något vill jag byta bort…

❤️


… jag önskar mig emellanåt bara lite mer styrka, kraft och ork…
Tänk…
(null)

… hon har gått ut åttan…
Idag.
Så omättligt stolt är jag över detta flickebarn. Hon med den vackra själen, med sin klokskap och med sitt stora hjärta och sina stora funderingar.
Åttan ändå.
Hon har tränat och övat. På sångerna. 
Den blomstertid nu kommer, Idas sommarvisa, Lalehs Tack förlåt och Du gamla du fria.
– Mina ben kommer darra…


Så sade hon. Nervöst.
Fast på ett roligt nervöst sätt, lade hon till.
Jag tänker sockerdrickskänsla i hela kroppen.
Anar jag. Känner igen känslan.
Så fint att jag rördes till tårar. Igen och så klart. Klumpen i halsen och allt som hör till. 
Så fint att Hedvig själv rördes till tårar och mitt i allt behövde springa och krama storasyster. Så klart.
Kärlek.
Sedan åt vi hamburgare. På favvorestaurangen. Tony’s.
Också det så klart.
Mormor var med.
Servitris och servitör hälsar med namn. Vet vad hon vill ha. Kommer med två apelsinfestis utan att vi beställt. Värdefullt.
Så kom självaste Tony till Tony’s. 
En kram och hela dagen blev till eufori.
Ett sommarlovsdopp i havet och fika hos goda grannar. Livet är på topp och det är precis vad jag önskar mitt lilla hjärta varje dag i hela hennes liv. 
Sommarlovet har börjat…

❤️


… känslan har smittat av sig och vi njuter…
När man brister…
(null)

… och blir för arg…
Orättvist.
Arg kan man bli.
Lite arg hade jag anledning att bli.
Men inte så arg.
Skäms.
Ens reaktion är oftast en spegling av en själv.
Av hur livet känns här och nu. Eller där och då menar jag egentligen. Lågt att brisera över någon annan. Särskilt över någon annan vars världsbild inte är som min. Även om jag önskar att min var mer som hennes. Hennes världsbild är så fin. Så äkta.
Så blev jag arg.
Jättearg. 
Fy.
Så arg att jag hade svårt att somna. Fast vi blivit vänner, gråtit lite tillsammans och höll varandra i handen då hon skulle sova.
Tätt intill.
Men så kom mitt enorma dåliga samvete. Det var samvetet som gjorde att jag inte kunde somna. Som gjorde att jag hade lust att gå upp, gå in i hennes rum och krypa ner och hålla om. Samvetet som gjorde att jag tvärtemot alla andra nätter hoppades
att hon skulle komma in till oss snart. Så att jag fick trängas emellan henne och pappan. Så att jag fick hålla om.
Hon kom på morgonkvisten. Sömndrucken. Jag lyfte mitt täcke som alltid, hon kröp intill och äntligen kunde jag viska förlåt…


– Förlåt lilla gumman, för att jag blev så arg. Jag blev för arg. Det var inte meningen. Jag älskar dig…


– Jag älskar dig mamma. Du är världens bästa…


– Jag vill inte att vi bråkar mer gumman…


– Inte ja’ heller mamma. Vi är bara vänner, visst?


– Vi ska bara vara vänner Hedvig. Alltid vänner. Du är bäst!

– Du me’ mamma…


Hon blundade och log. Vi somnade om.
Hon i min famn. Min kropp värker ännu av dåligt samvete.
Dagen har varit fin, vi är vänner…

❤️


… och vi älskar varandra…



(null)

Kärlek…
(null)

… av särskilt slag…
Särskilt är fint.
Jag har fått en visp. Igår.
Tanken var att den skulle vara klar till Mors dag. Det var den inte. Läkarbesök efter läkarbesök samt ett evigt gnidande för att få bort barken skapade försening. Det gör ingenting. Så klart.
Det ligger så mycket kärlek i den här vispen att jag inte vet hur jag ska kunna använda den. Jag är rädd att kärleken vispas bort. Fast den kanske liksom vispas in istället? Etsar sig fast. Typ. Jo, det bestämmer jag mig för. 
Oavsett vilket vet jag att jag kommer vara varm i hjärtat varje gång jag håller den i min hand. Eller ser den i lådan för den delen. 
– Ja’ har gjort en visp till dig mamma!
De’  var svinsvårt att få bort det där träet som var brunt. Runt du vet. Jag fick så ont i mina fingrar. Men den är till dig mamma. Som du kan ha när du lagar mat till pappa å’ dina barn.
Fin va’?!
Så galet fin.
Och visst älskar jag man och barn. Mat däremot, eller matlagning, tycker jag inte alla gånger är så himla kul. Är liksom inte så fantastiskt bra på det. Men man måste ju äta. Och man måste äta gott. Och bra. Det tycker jag. Så jag lagar ändå. 
Med en visp full av kärlek…

❤️


… kanske matlagning blir min grej ändå…