Liten H...
Alltså, nu är jag…
 
… hemma…
Och känner mig smått euforisk över det.
 
Sex nätter och sju dagar i Berlin.
Sex nätter och sju dagar som varit både roliga, intressanta och spännande.
Jo, även nätterna har faktiskt varit spännande och intressanta. Ur iakttagande perspektiv. Jag har iakttagit.
Men ändå, det har varit sex nätter och sju dagar av hemlängtan.
 
Berlin… vad kan jag säga.
Det är första gången jag besökte staden och jag vill gärna tillbaka.
Berlin är en fantastiskt stad! Det verkar finnas hur mycket som helst att se och uppleva. Det känns som om jag skulle kunna komma tillbaka tio gånger och ändå upptäcka nya saker varje gång.
 
Det bästa med veckan var kanske ändå att komma hem.
Att komma till flygplatsen och mötas av pappan och yngsta lilla hjärtat med en ros i handen.
Det där yngsta lilla hjärtat som nästan gett mig fysisk smärta genom att inte vara nära. Så stod hon där och på sitt eget lilla rättframma vis undrade hon om jag var kär i min lärare då jag kramade om honom och tackade för veckan som varit. Allt som vanligt på studs och jag bara älskar det. Det vanliga livet. Det livet som kan behövas lite perspektiv på då och då för att riktigt uppskatta tänker jag. Att sedan förstå att pappan saknat mig, så där på riktigt, är också hjärtskärande värmande och glädjande. Lite malligt liksom.
 
När man sedan kommer hem och den där fina, långa, 17-åriga sonen släntrar nerför trappan och kramas länge, länge, jättelänge – då känner jag mig rik! Visst höll jag fast honom lite, det gjorde jag. Men ändå…
Stora fina hjärtat saknades här hemma så henne har jag ännu inte fått pussa mig tokig på, men det kommer.
 
Att idag lämna lilla H till taxin, susa till Sportlife och sedan packa upp väskor, sätta på tvättmaskinen, dra en vals med dammsugaren och fundera på vad som ska inhandlas på Ica känns som en otrolig vardagslyx.
 
Kanske behövdes sex nätter och sju dagar i Berlin för att se värdet i vardagen…?
 
 
 
Glad för mina dagar i Berlin, mindre glad för nätterna och väldigt, väldigt glad att vara hemma igen…
 
 
Tänk att den här lilla guldmedaljören…

… är så himla långt ifrån mig…
Hon och mina andra skatter.
Hon, den lilla, som spelat fotbollscup idag och som är lika glad för den här guldmedaljen som för alla andra som är i hennes ägo. Hon är bra långt ifrån mig.
Tänker att Ebba och Ludde säkert är less på mina frågor om vad de gör just nu? Det är inget kontrollbehov, jag lovar, det är ett behov av att veta för att liksom se dem framför mig, i den situationen de är i just för ögonblicket. De är också bra långt ifrån mig.
Hela familjen är alldeles för långt ifrån mig…
Jag har strosat på marknad hela dagen idag. Marknad med otrolig festivalkänsla på grönområdet intill. Sång, musik, dans och en hippiekultur utan dess like. Om jag passade in? Inte ett dugg. Men det var häftigt att vara åskådare. Det var det.
❤️
Två nätter kvar nu…


Här är jag…

… ännu i Berlin…
Jag längtar hem.
Jag gör både roliga, spännande och intressanta saker. Men jag längtar hem.
Jag går inte på klubb till vare sig fyra, fem eller åtta på morgonen. Jag går inte på klubb alls. Jag räknar nätter.
Idag jag  varit på picknick i en otrolig park med flera familjer med barn med Downs syndrom. Så fantastiskt mysigt och roligt! Men det hade varit ännu bättre om min familj också varit med…
Det är verkligen så spännande att ta del av andra familjers erfarenheter, tankar och känslor. Jag tror att jag skulle kunna ägna hela dagarna åt just människor…
Så har jag varit på Sachsenhausen…
Jag har sakta vandrat runt, insupit intryck jag inte vet riktigt vart jag ska göra av och jag har förfärats och förfasats. Lite svårt att förmedla mina känslor och intryck. Varje ord blir så futtigt. Jag nöjer mig med tystnad kring detta…
❤️
Jag hade gärna varit hemma nu…
Här är jag i Berlin…

… och har smakat currybratwurst…
Med litervis ketchup. Jag tycker inte om ketchup. Jag kommer inte äta currybratwurst igen.
Efter en natt utan sömn förstår jag plötsligt att lilla H räknar min frånvaro i nätter. Jag gör också det. Nu.
 Dagarna går bra. De är både roliga och intressanta. Timmarna flyger fram. Jag slänger en kik på klockan ganska ofta, det gör jag. Slänger en kik och undrar vad de gör där hemma, mina fina.
Ebba har hämtat lilla H tidigt idag. De har gjort massor av roliga saker. Ätit prinsesstårta till exempel. Och varit på Ikea och ätit köttbullar, potatismos, lingon och sås. Snart ska de på simskola. Så gott att veta vad de gör och att de har det bra.
Ludde pluggar till prov och är säkert apless på sina instuderingsfrågor. Även det är gott att veta. Inte att han är less så klart, men vad han gör. Ser honom framför mig, hur han suckar över frågorna, lyssnar på musik, går ner för att hämta något att äta och lite så. Känns gott i hjärtat…
Gott känns också de små berättelserna ifrån pappan om vad de gör, om hur de har det och om hur svårt det är att göra lilla H fin i håret när mamman annars alltid gör det. Det funkar ju bra med utsläppt hår också tänker jag. Det är fint.
Men jag är ju här. I Berlin.
Jag njuter av staden, kulturen, shoppingen och klasskamraterna.
Men ändå, jag är ju här och jag räknar plötsligt nätter…
❤️
Det är fem nätter kvar nu…
Jag packar, packar om…
 
… packar lite till…
Och känner mig lite vankelmodig.
 
Jag ska resa till Berlin imorgon. På reportageresa.
Med min klass. Det är nästan så att jag kan säga att jag ska på skolresa.
Den tanken är lite ovanlig för mig. Jag har mest skickat mina barn på skolresa de senaste åren.
Men nu är det alltså min tur. Det är jag som ska på skolresa. Fast jag föredrar nog ändå att kalla det för reportageresa när jag tänker efter. Det känns mer som något jag kan identifiera mig med.
 
Men så är jag kluven…
Å´ ena sidan känns det roligt. Roligt och spännande…
Å` andra sidan känns det lite oroligt och lite ledsamt…
 
Lilla H fixar inte så bra att jag är borta. Eller, hon har inte gjort det tidigare i alla fall.
Tiden går och hon har blivit stor på många sätt och vis. Men jag undrar jag. Sex nätter är en lång tid. Framför allt är sex nätter så pass många nätter att jag inte är säker på att hon förstår vad det innebär. Jo, Herre Gud, Hedvig räknar ju till sex och långt mycket mer. Hon har koll på att jag åker på onsdagen och kommer hem på tisdagen. Och hon är cool med det. Nu. I dagar räknat. Men kanske inte helt cool med det känslomässigt.
 
Så finns det de som ihärdigt talar om för mig att det nog minsann är bra för henne det här. Och bra även för mig. Dem vill jag gärna slå något hårt i huvudet på. Så känner jag.
 
För visst kan det vara bra att kunna vara ifrån varandra.
Och visst kan det vara bra att känna längtan och saknad efter varandra.
Men om det känns som en stor, stor sorg i en liten, liten kropp – vad är det då för bra med det undrar jag?
Vad kommer för gott utav det, som man inte kunde varit utan?
Och om det nu skulle vara så himla bra för oss båda av någon anledning, nog är väl sex nätter en väldigt lång tid att börja med? När sorgen och saknaden är så stor i en liten kropp.
 
Vi har  förberett lilla H i flera månader.
Först lite grann, och under de senaste veckorna ännu mycket mer.
På schemat på väggen i köket finns en lapp för hur många nätter det är kvar innan jag kommer hem. Jo, för hon tänker i nätter kring den här resan, lilla H. Varför har jag ingen aning om. Kanske är det mer greppbart? Jag vet inte, men i nätter räknar vi nu alla min resa.
 
Bredvid schemat hänger ett måttband bestående av bara sex centimeter. En för varje natt. På torsdag morgon kan Hedvig klippa av en centimeter och vips, så är det bara fem nätter kvar. När jag hängde upp måttbandet häromdagen och förklarade vad det var till för, tyckte Hedvig att hon minsann kunde klippa av alla centimetrar på en gång. Men nej, sade jag, det kan du ju inte göra. Du får klippa en för varje dag så att du kan räkna.
 
– Hellel så klippel ja´ alla nu så äl du hemma igen mamma!
 
Tänk om livet vore så enkelt. Om jag gör så här, så blir det så här.
En enkel, skön logik som jag tror skulle vara ganska härlig att leva med.
 
Nåväl… kanske går det toppen, hon är ju trots allt större än sist jag var borta…
 
 
 
Lite oroligt är det och ganska mycket ont gör det i alla fall…
 
En kväll…
 

 
… för 17 år sedan…
Kom han. Han kom och han tog mitt hjärta med storm.
 
Lilla älskade Ludde!
Från dag ett obönhörligt ett med sin mamma. Med mig.
Många är gångerna släkten skojat med honom om hur otroligt mammig han varit från den sekund han föddes.
Bara mamma fick trösta, bara mamma fick mata, bara mamma fick pussa bort det onda, bara mamma fick hjälpa, bara mamma fick hämta på natten när han längtade ifrån sin egen säng – till mammas…
 
Han som är född på bara 16 minuter. Han som fyller mitt hjärta med så mycket kärlek.
Han fyller 17 år imorgon och, som vanligt, fattar jag ingenting. 
Vart tog åren vägen liksom?
 
Lilla Ludde Pudde, lilla Ludde Lurv, som sedan klockan 20:51 den 21 april år 1997 haft en självklar del av mitt hjärta. Han som liksom bara satt fast vid mig från sitt livs första sekund. Han som kom klockan 06.00 varje morgon i flera år bara för att viska i mitt öra att han var vaken nu, han som alltid grubblat, som alltid stått upp för orättvisor och som vägrat gå på barnkalas hos barn han inte ansett vara snälla – han är liksom min och fyller 17 år idag!
 
Han som nu är 15 centimeter längre än sin mor och som gärna lägger en beskyddande arm om hennes axlar om så behövs. Han som delar mycket, om än inte allt, med sin mamma. Som ännu både kan skratta och gråta och tröstas av sin mamma – fast han är 17 år. Han som bör vara bland människor, med människor för det är där han gör sig som bäst. Det är där hans sociala och empatiska förmågor kommer till sin rätt.
Egenskaper som gör mig mer stolt än något annat.
 
Grattis älskade lilla Ludde…
 
 
Jag älskar dig till månen och tillbaka och flera varv runt jorden och mer än det…
 
       
        
      
      
 
      
 
 
    
 
 
       
 
   
 
 
 
Solen skiner…

… det är varmt och skönt…
Bikinin är på och tiden spenderas utomhus, det är så härligt. Det vi annars gör inne, gör vi istället ute. Äter, ritar, läser och leker.
Pappan skurar altaner för det vilda. Däremellan susar han till mormor’n och morfar’n och fogar klinkergolv. Mamman servar med fika och lunch. Bästa grannflickan Anna hoppar studsmatta, spelar fotboll och fikar tillsammans med lilla H. Rätt var det är traskar de två tjejerna över till Annas trädgård för att hoppa på hennes studsmatta.
När lunchen är klar traskar mamman samma väg för att be lilla H komma hem och äta. Men det har hon inte alls tid med eftersom hon rensar trädgårdslandet samtidigt som hon försöker övertala Annas mamma att hissa upp henne i flaggstången.
– Ja’ kommel senale o ätel…

Mamman traskar lika lång väg tillbaka för att äta lunch med pappan. Så sitter vi där på solig altan, pappan och mamman. Ludde som nyss vaknat vill inte ha lunch. Lilla H vill hellre rensa trädgårdslandet hos grannen än att äta med mamman och pappan.
Själva sitter vi där i solgasset.
Det är då det slår mig: hon håller på att bli stor vårt yngsta lilla hjärta. Riktigt stor.
Hem traskade hon efter någon halvtimme, ivrigt undrande vad hon skulle få för lunch…

❤️

Jag satt bredvid med en kopp kaffe, förundrad över hur stor man är då man snart är tio år…
Påskafton…
… påskharen kom och den blivande 17-åringen har firats…
 
Yrvaken liten H drog upp rullgardinen för att kika ut i trädgården, nästan innan ögonen hunnit öppna sig i morse.
Mamman, lika yrvaken, mumlade att man nog måste vänta lite på påskharen.
För det var den hon kikade efter, lilla H.
Yrvaken mamma tänkte att det var först när kaffet var bryggt och mjölken värmd som man kunde tänka sig att säga att nu så, nu kan man nog leta efter påskägg i trädgården. Mamman och pappan satt på trappen till altan, solen värmde, kaffet var ljuvligt och lika ljuvlig var lilla H där hon i pyjamas sprang runt i trädgården och letade, verkligen letade, efter påskägg.
 
Hon hittade ägget och ett paket bredvid.
Jublande glad rusade hon till altanen och visade vad hon hittat – what i surprise!
Först öppnade hon ägget, till brädden fyllt med choklad som hon älskar. 
 
– Åh! Choklad! Ja´ äl så besviken!!!
 
Mamman och pappan kikade på varandra och för en sekund kände vi att vi var så fel ute. Men nej, en kik på glädjestrålande Hedvig vittnade om att det är det där med begreppen – igen liksom. Besviken… ett ord Hedvig hört och förstått att det är något man kan bli – men inte visste innebörden av. Toklycklig satt hon där med all choklad och pladdrade om hur besviken hon var. Lilla hjärtat, det är inte lätt att förstå vad allt betyder här i livet…
 
Så öppnade hon paketet.
Som innehöll ”arbetarbrallor”. Som pappa har.
Alltså, sällan har jag sett henne så lycklig! Hon hoppade jämfota av glädje samtidigt som hon tjoade om att hon äntligen, äntligen fått riktiga snickarbyxor som pappa har. Alltså, vi snackar riktiga där man kan hänga hammaren i en hank, stoppa tumstocken i en speciell ficka och dessutom stoppa både spik och skruv i alla de andra fickorna. Snabbt, snabbt bytte hon om och skurade sedan altanen med pappan, jämförde brallorna många gånger och kände sig väldigt stolt och lycklig!
 
Vi har firat finaste Ludde som blir 17 år på måndag!
Mormor, morfar, moster, morbrog och kusiner har varit här.
Traditionell påskmat och lite annat gott som storebror gillar: pulled pork, coleslaw (som han iofs inte gillar men som vi andra tycker passar bra till pulled pork), västerbottenpaj, chokladtårta med hallonmousse, marsipan och lite annat smått och gott. Solen har strålat, vi har varit ute större delen av dagen och nu är vi så mätta att vi tror att vi hoppa över den planerade grillningen ikväll och bara liksom ”chillar” lite…
 
 
 
Tänk att han blir 17 år på måndag! Han, min lilla Ludde Lurv som kom till världen på bara 16 minuter…
 
 
 
 
Nu har det drabbat mig igen…
 
… det dåliga samvetet…
 
Det kan slå till för minsta lilla.
Jag delar den förmågan med många människor, företrädesvis mammor. Tyvärr.
Tänk om man bara kunde skaka av sig det. Kasta bort det typ. Vissa kan, andra inte.
Jag kan inte.
 
Denna gång har det drabbat mig för att jag sått för gamla gräsfrön.
Jo, det är sant. Jag inser ju själv hur löjligt det är. Jag kan till och med le åt mig själv.
Men ändå. Det gnager lite, det gör det…
 
Jag är uppvuxen med att man sår prydnadsgräs till påsk.
I det vackra ljusgröna gräset placerar man sedan några äggskal och några väl valda kycklingar.
Så har jag själv fortsatt sedan jag fick barn. Med andra ord är det 19:e påsken jag sår gräs, precis som min mamma gjort för mig och mina systrar.
 
Så i år har jag misslyckats!
Helt galet! Hur kan man ens misslyckas med det undrar jag?
Av en liten påse gräsfrön används så klart bara en bråkdel varje påsk. Med andra ord har jag harvat på med samma påse i jag vet inte hur många år. När jag åkte bort några dagar tidigare i veckan instruerade jag pappan noga om hur han måste vattna dessa små frön två gånger om dagen. Han lovade att göra det. Han höll vad han lovat. Ändå var det inte ett enda himla grässtrå där i förrgår då jag kom hem!
 
Inte ens en grodd…
 
Yppade något om min teori om utifall det eventuellt kunde bero på att gräsfröna var flera år gamla. Pappan tittade på mig som om jag var från en annan planet, började sedan skratta (snällt förvisso) åt mig och menade att det är klart att det beror på det. Gräsfrön dör menade han. 
 
Nog var de döda alltid.
Det är här mitt dåliga samvete slår till.
Ja, inte för frönas skull så klart. Men för att mina barn för första gången kommer att ha en påsk utan prydnadsgräs. Vojne, vojne, hur ska det gå? Hur ska det kännas i deras små hjärtan undrar jag, mamman som är synonym med begreppet dåligt samvete.
 
För att rädda min heder och eventuella blödande hjärtan slängde jag jord och frön, lade sedan vackra stenar på ett fat och placerade till sist äggskal och söta kycklingar bland stenarna. Herre Gud, intalade jag mig själv, kycklingar knallar väl inte bara omkring på gräs heller! Det måste väl finnas kycklingar som föredrar vackra, handplockade stenar också tänker jag.
 
Grejen är att ingen av mina barn tycks sakna prydnadsgräset…
 
 
 
Inte ett dugg tycks de sakna det…
Att jag liksom inte bara…
 
… ger mig…
 
Varför, varför, varför måste jag alltid tänka att nu, nu minsann är det blodigt allvar?
Om man äntligen och till slut fått ett fotbollstokigt barn, då är det ju himla kul att faktiskt spela fotboll så här på vårkanten. Om man då dessutom får med storebror, två tonårskusiner och moster på att ”dra ner till fotbollsplan” och spela lite – ja, men då tycker ju jag att det känns väldigt roligt. Jag menar, då vill ju även jag göra mål och så…
 
Men, om jag då plötsligt befinner mig i en situation där jag måste konfrontera min numer 15 cm längre och ganska många kilo tyngre son – hur tänker jag då när jag bara går på liksom…? Smartast vore kanske att bara kliva åt sidan och låta älskad son göra mål?
 
Men nej då. Inte.
Då får jag för mig att nej minsann, inte låter jag honom göra mål bara sådär.
Nej, jag går emot, hårt, målmedvetet. Tills…
 
PANG!
En stenhård 17-årings axel träffar vänster käke – vilken käftsmäll – och höger käkfäste gör ont som ja, jag vet inte vad. Vänster ömmar inte ens konstigt nog. Så är det det där med nacken. Nacken som är kass sedan fjorton år tillbaka. Som alltid är kass fast mer eller mindre olika dagar. Nacken fixar inte en konfrontation i en annars tokrolig fotballsmatch. Inte ens med sonen. Inte alls.
 
Där fick jag för att jag aldrig ger mig…
 
 
Grejen är att jag säkert skulle göra det igen, stupid me..
Om nästan hela påsklovet passerat…
 
… och lilla H inte träffat älsklings-Emil en enda gång…
Då längtar hon mycket!
 
Varför de inte setts har jag inget bra svar på. Det är liksom bara att ta tag i.
Men så rusar dagarna iväg, vi har varit borta några dagar och vips så har många, många dagar passerat.
 
Då blir längtan så stor, så stor.
Väl hemma efter några dagar hos moster, morbror och kusin tog lilla H tag i sin längtan.
På ett konstruktivt sätt. Hon skickade ett sms till Emil. Gott så!
 
Kruxet är att inget abonnemang är kopplat till Hedvigs ”alfons” (läs *iPhone).
Det är enbart till för spel och skoj. 
Så det mycket längtansfulla och kärleksfulla sms:et gick aldrig fram.
 
Vi bjuder Emil på sms:et den här vägen istället…
 
 
 
Love is all tänker jag och blir lite rörd av hennes ord…
Det där med att…

… lära morbror Lars att dansa breakdance…
Det får oss andra att brista ut i gapskratt! Den ena stel som ett kylskåp (no offence Lars), den andra ivrigt stånkande, kämpande och allmänt trött på att morbror’n inte tycktes förstå något så himla lätt som just breakdance…
❤️
Om man ska åka till …

… paradiset på jorden…
Till LenaMoaLars.
Och de har flyttat. Hur blir det då?
Om de har lämnat den stora vackra gården, alldeles vid sjön, blir det ändå då som att komma till paradiset på jorden? Fast i ett nytt, galet läckert och supermodernt hus. Det har jag klurat lite på, och det har barnen också klurat lite på. Hedvig har mest funderat över om flaggstången har tagits med till nya huset. Det har den inte.
Så kom vi då. Hit. Till LenaMoaLars.
Vi har varit här några timmar, ätit lunch, fikat i solen, lekt med hundarna, promenerat till lekplats och fotbollsplan.
Det är ju inte som på Heden, den stora gården vid sjön. MEN, det är liksom ändå paradiset på jorden. För det är hos LenaMoaLars. Oavsett vart de bor är det som paradiset för mig som lillasyster att komma hem till storasyster…
❤️
Så går det inte att sticka under stol
med att lyckan ligger i en fotbollsplan för vissa av oss…
Jag anar en…
 
… framtida ledare…
 
Det är min yngsta dotter jag talar om.
Hon kan minsann konsten att tala om vart skåpet ska stå.
 
Medan mamman gärna slänger sig med fraser som ”Självklart, det fixar jag” och ”Inga problem” så gör denna lilla dotter tvärtom. Hon delegerar hej vilt, mycket och väldigt gärna.
 
Som när jag på förmiddagen ställde fram varsin kopp kaffe på köksbordet till pappan och mig själv.
Då kommer hon, lilla chefen, tar först pappans plats, slänger sedan nonchalant upp fötterna på bordet (nej, det brukar vi inte göra här i huset), lägger armarna i kors bakom huvudet för att sedan titta mig stint i ögonen och säga:
 
 
– Hämta banan och mangojuice till mej tack…
 
 
 
Kanske var det det finurliga leendet i mungipan som gjorde att jag faktiskt reste mig och hämtade både banan och mangojuice till husets lilla chef…
Jag har sagt det förut…
 
… och jag säger det igen…
 
Det där med syskon.
Syskon som står upp för sina alldeles särskilda systrar och bröder.
Vad vore vi alla utan dem? Vad vore världen utan dem?
Så oändligt mycket fattigare tänker jag… 
 
I fredags var det dags för Ludde att ha nationellt prov i svenska. Tal.
Temat för året var Olika världar.
Fina, fina, jättegenomfina Ludde håller tal om sin lillasyster.
Lillasyster som så väl behöver alla ambassadörer som finns. Syskonen är de bästa.
 

Olika världar

På temat Olika världar, vill jag berätta om min lillasyster Hedvig. Hon har en extra kromosom, vilket gör att hon har Downs syndrom. Anledningen till att jag har valt detta, är att jag upplever att många människor och samhället i stort har fått för sig att Hedvig liksom lever i en annan värld än vad du och jag gör. Jag tycker att det är fel. Vi lever i samma värld, däremot tolkar vi mycket i världen på olika sätt. På det viset kan jag hålla med om att vi lever i olika världar.

Jag var sju år när Hedvig föddes. Att Hedvig har 47 kromosomer istället för 46 gör inte att jag älskar henne mindre, absolut inte! Jag älskar henne precis lika mycket som jag älskar mina andra syskon! Jag tror att hennes extra kromosom har gjort att vi har kommit varandra närmare.

Hedvig har lärt mig jättemycket om livet! Hon har lärt mig att vara ödmjuk, och tycka om alla för den de är. Hon har framför allt lärt mig att olika är bra. Genom att hon har Downs har jag också fått se att det inte är självklart att alla är lika mycket värda! Inte i allas ögon… Vi är alla olika och vi lever alla i vår egen värld emellanåt. Det gör du, det gör jag, och det gör Hedvig. Men det är inte samma sak som att hon skulle leva i en helt annan värld bara på grund av hennes extra kromosom.

Jag har också sett och förstått vilka blickar som ges till de som är lite olika. En del man möter ler snällt mot mig och Hedvig, en del tittar på Hedvig och ger sedan en medlidsam blick till mig och vissa, framförallt barn stirrar på henne, liksom fastnar med blicken – som om hon var från en annan värld! Det gör mig arg och jag brukar titta lika dumt tillbaka på dem som tittar på Hedvig.

Hedvig och jag gör väldigt mycket tillsammans. Vi tittar på film, spelar PS3, hoppar studsmatta och spelar fotboll. Fast vi bråkar såklart en del också. Jag har svårt att se att det skulle funka om vi levde i vitt skilda världar.

Däremot finns det mycket i Hedvigs liv, i hennes egen lilla värld, som jag avundas. Till exempel lever hon verkligen här och nu! Hon grubblar inte så ofta över saker som redan har hänt, och hon funderar oftast inte så mycket på vad som ska hända sedan. Hon har en förmåga att njuta av själva livet. En förmåga som jag känner att många av oss andra, i den värld vi lever i, faktiskt glömmer att göra. Hedvig är suverän på det.

Det finns folk som inte tycker att människor med funktionsnedsättning ska få finnas i vår värld. Vart skall de få finnas då undrar jag? I en annan värld? På en annan planet? Eller, hur tänker folk….? Vem har rätt att avgöra liksom…?

Genom min nära relation till Hedvig funderar jag mycket på hur hennes framtid kommer att se ut; Kommer hon att ha många vänner? Kommer folk att vara snälla emot henne? Det värsta som skulle kunna hända, är att folk inte kommer att tycka att hon hör hemma i denna värlen. Världen som är allas.

Det jag önskar henne allra, allra mest i livet är att hon kommer få lov att vara lycklig – det är hon värd!

 

Jag älskar dig Ludde, av miljoner anledningar. Ditt stora hjärta, din empati och ditt rättevisepatos är några av dem…

 

En lördagsmorgon…
 
… i busighetens tecken…
 
Efter att igen ha hoppats på sovmorgon och igen ha blivit brutalt medveten om att det inte sker här i huset, är morgonen ändå som den bästa.
 
Storasyster uppe i arla stund och iväg strax därefter. Pappan också uppe och iväg. Storebror sover. Lilla H och jag, vi bara är…
 
Lilla H föreslår frukost i sängen. Något vi gärna sysselsätter oss med då pappan inte är hemma. Varför vet jag inte. Det har blivit något av en grej bara. 
 
Vi körde på det.
Frukost i sängen, Bolibompa, kaffe och G-P. En hyfsat oslagbar kombo. Fattas, en egen läsplatta till mamman som hellre vill läsa tidning på det viset. Lilla H vägrar låna ut sin och då är det ju trots allt tur att den hederliga papperstidningen finns.
 
Längre än så har vi inte kommit här i huset denna lördagsmorgon. Frukosten är avslutad, Bolibompa bytt mot Nyhetsmorgon, en kopp kaffe till i handen, fönstret är öppet, fåglarna kvittrar och solen kikar fram fast jag hade hört att den skulle lysa med sin frånvaro…
 
Tänker att vi snart ska ta tag i dagen…
 
❤️
 
Eller så är det just det vi gör just nu, lilla H och jag…
Det där med …
… att ha bästa tonårsdottern…
Hon som glatt hämtar lillasyster på fritids – tidigt – när mamman jobbar länge. Som bakat muffins med lillasyster och torkat mjöl och kakao från hela golvet. Som tillsammans med Hedvigs kompis-Johanna pysslar en hemlig dräkt till morgondagens handbollslag och utan tvekan låter lilla H vara mer än delaktig.
Som likt en virvelvind far fram i huset, fixat och donar, bakar och pysslar, för att sedan pussa mamman och lillasyster på kinden innan hon far iväg på middag med vänner och nattcup på det.
Som lovar lillebror – som ska på samma cup – skjuts hem om det passar honom i tid…
Hon, hon bor här i huset…
❤️
Hon är min dotter, hon heter Ebba…
Om att göra vardagen…
 

 
… till fest…
 
Det är lilla H en hejare på.
Det, som så mycket annat tänker jag, och beundrar henne än en gång.
 
 
– Va´ ska vi äta till midda´ ida`?
 
– Vi ska grilla hamburgare idag.
 
– Egna?
 
– Precis.
 
– Ska pappa glilla?
 
– Nej, pappa kommer hem lite senare idag. Jag ska grilla.
 
– Va´?! Du?!
 
– Ja, jag ska grilla hamburgare. Jag kan det. *ler*
 
– Ludde då?
 
– Han jobbar ikväll.
 
– Ebba då?
 
– Ebba är hemma. Ebba, du och jag ska äta middag tillsammans.
 
– Ja´ vet! Vi göl en fest! En hambujjelestalangfest!
 
– Ja! Det gör vi! En hamburgerrestaurangfest! Det blir kul!
 
– De blil jättelolit! En sssccchhhejhambujjelestalangfest!
 
 
 
Akta er vilken fest vi hade. En tjejhamburgerrestaurangfest…
 
 
 
My God…
 
… vad ont det gör …
Och vad orolig jag blir inför framtiden. Lilla H:s framtid…
 
I bilen imorse lyssnade jag på Vakna med NRJ. Det brukar jag göra.
Jag tycker att Roger, Titti och Ola är tramsiga och flamsiga. Men roliga. Och jag tycker att Titti står för de kloka åsikterna i programmet. Det är inget djupt, intellektuellt program – jag vet. Men det är inte ett djupt, intellektuellt program jag vill ha så där på morgonkvisten.
 
Hur som helst lyssnade jag imorse, igen.
Någon Farao var där och uttryckte massor av åsikter.
Säkert ”ska” man veta vem denne Farao är, men jag gör det inte.
Dessutom går han bort för mig. Helt och totalt. Jag upplevde honom som otroligt fördömande.
Jag kan ha fel, eller så är det just det som är hans grej. Jag vet inte.
 
Men jag vet att när han uttryckte att alla ”utvecklingsstörda” gillar dansband så sjönk han i mina ögon.
Jag höll bokstavligt talat på att köra i diket. Jag fick så ont i magen och än en gång gick det upp för mig att det är en kall, hård, cynisk och dömande värld min lilla flicka går till mötes. Det är denna värld hon har att fightas mot. Insikten gör så ont. Så ont att jag inte vet hur jag ska hantera den…
 
Jag skrev till Vakna med NRJ.
Jag skrev till dem med en gång. Det är det minsta jag kan göra.
För lilla H:s skull, och för alla andra människors skull. Så här kan vi liksom inte ha det…
 
”Vad f_n, rent ut sagt, sitter ni och säger i radio?!
Klumpar ihop människor med en utvecklingsstörning till en homogen massa och säger att ”alla utvecklingsstörda gillar dansband”. Så lågt av er! Tänk om någon skulle klumpa ihop t ex alla homosexuella människor till en homogen massa och bestämma vad ”alla” de tycker?! Vilket ramaskri det skulle bli! Vilken diskriminering!
Nej, otroligt lågt av er som annars har ett så bra program.
Dessutom kan jag upplysa om att det inte finns utvecklingsstörda människor, däremot finns människor som har en utvecklingsstörning – en väsentlig skillnad.
Själv är jag mamma till bl a en ljuvlig liten tjej med Downs syndrom och jag blir livrädd när jag tänker på vilken cynisk och hård värld hon ska möta under sitt liv – bidra inte till detta snälla ni….”
 

Det dröjde inte så många minuter innan jag fick svar – thank God.
 
 
”Hej Jessica, Farao har en ganska färgstark personlighet och kanske inte tänker sig för innan han pratar ibland. Ibland är det charmigt, ibland kan det gå för långt (som i detta fallet).
Vi ber självklart om ursäkt om någon blev sårad, det är absolut inte vår mening.
Tack för att du lyssnar! /Vakna”
 

Fine!
Det är bra med svar.
Kanske har någon fått sig en tankeställare?
Men, jag kommer aldrig, aldrig att förstå hur folk inte kan tänka sig för innan de slänger ur sig saker hit och dit.
Tänker man sig att man själv har rätten att döma och fördöma, klumpa ihop och kategorisera, andra människor precis så som man själv har lust med? Eller hur tänker man?
Jag förstår verkligen inte…
 
 
 
Jag känner mig så otroligt orolig för hur livet ska bli för ljuvliga lilla H…
 
Ett nytt begrepp
 
… är myntat…
Denna torsdag i april.
 
– Mamma! Fål ja’ ha domma ida’?
 
– Vilka?
 
-Dom nya skorna…
 
-Ja visst! Nya, coola springskor! Det blir väl bra?!
 
– De äl INGA splingskol mamma! Ja’ hal ledan splingskol! De häl äl mina nya HOPPSKOL!!!
 
❤️
 
Skulle nog också vilja ha ett par hoppskor faktiskt, så jag kunde skutta lite mer…