Alltså, nu är jag…
 
… hemma…
Och känner mig smått euforisk över det.
 
Sex nätter och sju dagar i Berlin.
Sex nätter och sju dagar som varit både roliga, intressanta och spännande.
Jo, även nätterna har faktiskt varit spännande och intressanta. Ur iakttagande perspektiv. Jag har iakttagit.
Men ändå, det har varit sex nätter och sju dagar av hemlängtan.
 
Berlin… vad kan jag säga.
Det är första gången jag besökte staden och jag vill gärna tillbaka.
Berlin är en fantastiskt stad! Det verkar finnas hur mycket som helst att se och uppleva. Det känns som om jag skulle kunna komma tillbaka tio gånger och ändå upptäcka nya saker varje gång.
 
Det bästa med veckan var kanske ändå att komma hem.
Att komma till flygplatsen och mötas av pappan och yngsta lilla hjärtat med en ros i handen.
Det där yngsta lilla hjärtat som nästan gett mig fysisk smärta genom att inte vara nära. Så stod hon där och på sitt eget lilla rättframma vis undrade hon om jag var kär i min lärare då jag kramade om honom och tackade för veckan som varit. Allt som vanligt på studs och jag bara älskar det. Det vanliga livet. Det livet som kan behövas lite perspektiv på då och då för att riktigt uppskatta tänker jag. Att sedan förstå att pappan saknat mig, så där på riktigt, är också hjärtskärande värmande och glädjande. Lite malligt liksom.
 
När man sedan kommer hem och den där fina, långa, 17-åriga sonen släntrar nerför trappan och kramas länge, länge, jättelänge – då känner jag mig rik! Visst höll jag fast honom lite, det gjorde jag. Men ändå…
Stora fina hjärtat saknades här hemma så henne har jag ännu inte fått pussa mig tokig på, men det kommer.
 
Att idag lämna lilla H till taxin, susa till Sportlife och sedan packa upp väskor, sätta på tvättmaskinen, dra en vals med dammsugaren och fundera på vad som ska inhandlas på Ica känns som en otrolig vardagslyx.
 
Kanske behövdes sex nätter och sju dagar i Berlin för att se värdet i vardagen…?
 
 
 
Glad för mina dagar i Berlin, mindre glad för nätterna och väldigt, väldigt glad att vara hemma igen…