Liten H...
Oförglömliga stunder…
 
… som den här…
Med Ailess.
 
Lilla underbara ljuvliga Ailess.
Som kom till barnhemmet tillsammans med sina två syskon då hon var ett år gammal. I utvecklingen dock som en nyfödd, svårt undernärd och nära döden. Dessvärre inte ensam om sin tragiska bakgrund. Alla barnen på barnhemmet bär på sin ledsamma och tunga historia. Också det, mitt i allt annat viktigt att komma ihåg.
 
Den här förmiddagen minns jag så väl.
Lilla H, Ailess och jag. Under Afrikas sol.
 
 
 
Stunder för alltid bevarade i mitt hjärta…
 
 
 
Inget mer behöver sägas…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det går…
 
… inte en dag…
Saknar.
 
Det går inte en timme.
Nej, jag tror knappt det går en minut, i alla fall inte fem minuter, utan att jag tänker på alla de fantastiska människor som kom mig så nära då vi var i Tanzania. Och jag saknar dem så mycket. mycket. Barnen, mammorna, människorna i byn. Att få vara en del i deras sammanhang. Pussarna och kramarna.
 
Att få höra barnen glädjestrålande ropa ”Mama Ebba” så fort de såg mig – det slår det mesta.
De små händerna i mina. Händerna som drog mig åt sitt håll samtidigt som de ivrigt sade ”Njoo” (kom). Eller när barnen satt i mitt knä, pillade i mitt hår, med mitt halsband eller bara lutade sig mot mitt bröst och sade ”Napenda Mama Ebba” (Jag älskar mamma Ebba), när de kröp upp i Hedvigs knä, kurade ihop sig och som på en utandning sade ”Napenda Hedda” (Jag älskar Hedda). My God vad jag saknar allt det här.
 
Att gå i byn, ett steg bakom eller bredvid Ebba som tycktes känna alla, som tycktes omtyckt av alla.
Känslan av att se henne så hemma i en för mig alldeles och helt ny kultur. Att se hur hon fixade och trixade, hälsade och konverserade, hur hon ingår i ett sammanhang så vitt skiljt från det vi har här hemma – obeskrivligt. Stort. Även det slår det mesta.
 
Jag saknar gemenskapen.
Kärleken. Oceanerna av tid vi hade tillsammans.
Tid, som de med sin blotta existens, lärde mig att vi faktiskt har. Och som vi måste ta tillvara på.
Tid som vi här hemma anser att vi inte har. Fast vi har. För att vi tror att vi har så många måsten. Måsten vi skapat och som världen inte alls går under för om vi inte tar oss an. Måsten, lärde jag mig, det är något helt annat än de måsten vi tror är måsten. Måsten är att skaffa mat för dagen. Måsten är att försöka behålla hälsan. Måsten är att låta alla vara med. Måsten är att bära med sig att alla är lika mycket värda. Det kan vara värt att komma ihåg.
 
Att få känna sig rik på ingenting. Rik på att bara vara. Kärleken.
Denna villkorslösa och ändlösa kärlek vi möttes av så fort vi slog upp våra ögon.
Barnen, mammorna, byborna, livet, tiden, kärleken, gemenskapen.
Jag saknar det så oändligt.
 
Min vakentid. Här hemma.
Jag tittar på klockan och undrar vad de gör nu.
Barnen och mammorna. Byborna.
 
Jag tänker att skolbarnen går upp, tar en bit bröd och knallar till bussen 06:30.
Jag ser dem framför mig där de sitter yrvakna men glada är på väg till skolan medan bussen kränger på den gropiga vägen.  När klockan är tio vet jag att de äter frukost i skolan. Jag ser dem framför mig där de sitter på mattan på betonggolvet i köket. Jag saknar det extremt söta téet och det ljuvliga brödet. Ujin, gröten, som serveras vissa dagar kan jag vara utan. Men jag kan känna smaken om jag sluter mina ögon och även om jag inte saknar just ujin, saknar jag känslan av att sitta där tillsammans. Jag skulle kunna äta uji bara för att få vara där.
 
När klockan är tolv och jag går på lunch undrar jag vad barnen äter idag, vad de hade tyckt om lunchen jag valt för dagen. Jag funderar över att jag kan välja medan de får äta vad som serveras och säkert inte ens tänker tanken att de skulle kunna välja vad de skall äta. Mat är mat, mat är man glad om man får och magen måste bli mätt. Då är man så glad och tacksam över att få just mat.
 
När klockan är ett tänker jag på de små barnen.
De som ännu inte går i skolan och efter lunchen får duscha och bli insmorda i ljuvlig olja för att sedan få rena kläder på sig. Jag tänker att jag skulle vilja duscha och smörja dem varje dag resten av mitt liv. Klä på dem rena kläder och stoppa dem i säng för en middagslur. Pussa på dem och viska ”Lala salama” (God natt).
Oljan har jag i mitt badrumsskåp här hemma. Ofta smörjer jag lilla H med den efter kvällsduschen.
Det händer att jag bara öppnar locket, sluter ögonen och låtsas att jag är tillbaka.
 
Klockan blir två på dagarna och jag tänker på skolbarnen vars skoldag är slut.
De små ljuvliga som ska traska åtta kilometer hem till barnhemmet. I ur och skur.
Jag ser dem framför mig, hoppandes i vattenpölar. Lekandes. Retandes.
Lilla Getrida som bara vill hem och fast besluten traskar på fort, fort.
 
Jag ser framför mig hur hungriga skolbarn slukar resterna av småbarnens frukost och lunch då de kommer hem ett par timmar efter att skolan slutat. Det som vi kallar ”mellis” och som här är näringsrikt, kan för dem bestå av av kall gröt sedan frukost, eller av kallt ris och kalla bönor kvar sedan lunch. Det är huggsexa om resterna och hur lite de än har erbjuder de sig att dela med sig till dig som står bredvid.
 Saknar. Som sagt.
 
 
 

Ofattbart att jag varit där.
 
 
 
 
Ofattbart att jag nu är här.
 
 
 
Livet…
 
 
… består i mångt och mycket av funderingar…
Tänker jag.

Vissa funderar mindre, andra mer.
Jag tillhör dem som funderar mycket. Grubblar.
På gott och på ont. På stort som på smått.

Lilla H funderar också mycket.
Kloka funderingar, djupa funderingar och mindre djupa funderingar.
Det är en ynnest att få ta del av hennes tankar kring livet, kring skola, familj, vänner, framtid och annat som hör livet till. Ibland utbrister hon ”Ahaaaaa, då vet ja´….” när någon av oss förklarar något för henne. Lika ofta säger  hon ”Nej. Så är de´ I.N.T.E. De´ är så här förstår du….” och dessa ord följs av ofta logiska, enkla och bra förklaringar till varför hon uppfattar saken som hon gör.

Hon är härlig.

Ingen sak är för liten att klura över.
Men ingen sak är heller tillräckligt stor för att ta över hennes tankar.
Avundsvärt kan jag tycka.

Hennes mycket bestämda tyckande och ”åsiktande” kan också reta gallfeber på oss andra. Absolut.
Som när hon blir skogstokig på den av oss som råkar hosta. Hedvig ”älskar inte” när någon hostar och låter gärna högljudda suckar ackompanjeras av rejäla svordomssalvor. ”Åhhhh, du är så himla joooooobbiiiiiiii´” låter hon den hostande veta. Detta trots att vi förklarar att man inte kan hjälpa om man hostar och att det faktiskt är värst och jobbigast för den hostande familjemedlemmen och inte för övriga. Men nej. Hon står inte ut och blir arg. Punkt.

Eller som igår kväll.
Vi läser saga och jag råkar nysa.

– Mäh! Sluta!

– Fast det kan jag ju inte rå för…

 
– Sluta nys sa ja´!

– Sluta vara så otrevlig.

 
– Mäh, mammaaaaa… nys är det värsta ja´ vet…
 
 
 
Punkt slut…
 
 
 
… 1-0 till lilla H…
Rörd till tårar…
 
 
… den gångna helgen…
Igen.
 
Lilla hjärtat har konfirmerat sig.
Tidigt tycker några, själv har hon längtat efter dagen i många år. 
 
Ny klänning, nya skor.
Frisyrplanering och sminkidéer.
Nervositet och pirrighet blandat med glädje och stolthet.
Så det där med att bära korset.
 
– Ja´var så nervös att benen hoppade mamma!
Ja´ trodde inte ja´ skulle kunna gå…
 
Så sade hon.
Av det märkte vi inget.
Hon skred in i kyrkan, stolt bärandes på korset, ivrigt sökande efter nära och käras trygga ansikten. Vinkandes då hon såg någon av alla som kkommit för att se och uppleva just Hedvigs konfirmation.
Stort. 
 
I kyrkan har Hedvig funnit sitt sammanhang. I kyrkan trivs hon.
Hon är fascinerad av Gud och av Jesus. Av den bibliska historien.
Jag anar var vi kommer att hänga framöver…
 
Hon trallar:
 

Jesus älskar alla barnen…

❤️

 

… alla barnen på vår jord…

 

 

 

Idag…
 

 

… reste mellanhjärtat iväg…
Äntligen.
 
Som han har längtat. Som de har längtat.
Han reser med finfina flickvännen och de möter sitt livs äventyr tillsammans.
I tre månader reser de runt i Tanzania, Sydafrika, Botswana och Namibia.
Både som turister och som volontärer på barnhem och skola.
 
Här hemma är det redan tomt.
Märkligt ändå, han är ju inte alls alltid hemma fast han är hemma. Ofta är han någon annanstans. Men så fort någon i familjen reser bort blir det liksom än mer tomt än om den bara är ett par mil bort. Det blir tomt på riktigt.
 
Även om tårarna rann – på mig – när vi sade hej då på flygplatsen så är jag så lycklig för deras skull. De är på väg ut i världen, i stora vida världen, alldeles på egen hand och livet är som livet ska vara känner jag.
 
 
 
Lilla Ludde Lurv…
 
 
 
… du har hela livet framför dig…
Vi fixar med…
 
 
… lilla H:s nya telefon…
Appar.
 
Miljoners triljoners appar.
Det blir bra med en ny telefon. Med mer kapacitet.
 
Jag frågar om hon vill ha Marcus & Martinus som bakgrundsbild även på den nya telefonen. Eller vill hon kanske ha Messi igen? Han figurerar, liksom de norska tvillingarna, jämt och samt och överallt i hennes och våra liv.
 
Då gör hon det igen. Gör mig rörd till tårar.
När hon lägger sin lilla hand på min kind, tittar mig i ögonen och säger:
 
 
– Nej tack mamma, ja´ vill gärna ha en bild på dig…
 
 
Hon väljer en bild från Snapchat, en där hon tycker jag är väldigt fin och som hon gärna vill ha.
Säger hon och ger mig en puss. 
 
 
 
Älskade barn…
 
 
 
Tänk att få vara favorit ännu…
Hipp Hurra…
 
 
… på din 20-årsdag…
Ludde Lurv.
 
Jo, så kallar jag honom.
En mamma får kalla sina små hjärtan vad som helst tänker jag.
Så länge orden är laddade med kärlek.
 
Så, lilla stora Ludde Lurv.
Som kom till världen med buller och bång klockan 20:51, idag för 20 år sedan.
Född på 16 minuter. Jag glömmer aldrig första gången mina ögon mötte dina.
Att möta mina nyfödda barns blick för första gången är det största jag varit med om.
Verkligen.
 
Min lilla glada, soliga, spralliga, busiga Ludvig.
Som varje dag sedan du föddes har förgyllt min tillvaro.
Som alltid varit, och ännu är, generös med kärleksförklaringar och komplimanger.
Som alltid rakryggad stått upp för andra, för dem som behöver det och för dina egna åsikter.
Som vägrat gå i någon annans fotspår, bara för att. Som vägrar det ännu. Det ligger styrka i det.
 
20 år idag och hela världen ligger för dina fötter.
Du har drömmar och planer för din framtid och jag vet att du kommer att förverkliga dem.
Du är redan på god väg och jag liksom känner att det kommer att bli så. Du kommer att nå dit.
 
Om några dagar reser du på ditt livs resa.
Och du gör det tillsammans med den du älskar allra mest.
Jag är så lycklig för både din och er skull.
 
 
 
Njut av din dag, den är bara din gubben…
 
 
 
Jag älskar dig…
 
 
 
 
 
Hon funderar…
 
… mycket nu…
Lilla H.
 
På lördag är det dags.
Äntligen, äntligen ska hon få konfirmera sig.
Det har hon väntat på och längtat efter i så många år att vi tappat räkningen.
 
Hon klurar mycket på Jesus och Gud och skapelsen och vem som egentligen har gjort muffinsarna som hon själv har bakat? Har Gud som ”skapat allt” ett finger med i spelet där också? Jag säger att just muffinsarna som Hedvig har bakat har han nog inte så mycket med att göra ändå. Jag säger att hon själv kan ta åt sig äran för dem. Alla funderingar har vi inte svar på och dem låter vi vara just funderingar.
Man kan ju tro det man vill tänker jag.
 
Hon har tränat i kyrkan, på både drama och att skrida in och ut ur kyrkan.
Klänning och skor är inköpta. Frisyr har hon bestämt. Den kan i och för sig komma att ändras några gånger till, men ändå – i tanken är den klar. Hon har rotat i min låda och hittat nage♥llack i en färg hon tycker är ”som vuxna brukar ha…” och i den färgen vill hon måla sina små tånaglar. Önskelistan är klar sedan länge och piggelingröna servetter är inköpta helt enligt önskemål. I det stora hela saknas en kofta och ett gäng flaskor Pommac.
 
Inte bara lördagen gör veckan pirrig.
Himmel och plättar, sedan i måndags är moster här och har dessutom lovat att ”sova över” i Hedvigs säng en av nätterna. Och på fredag fyller storebror 20 år och det känns också himla pirrigt i en lillasysters mage. Födelsedagar är ju så himla mysiga och roliga även om det inte är ens egen.
Som extra bonus kommer storasyster hem från Tanzania på fredag.
 
 
 
Det kan vara bästa veckan på länge i Hedvigs liv…
 
 
 
Avundas hennes pirrighet en aning…
Två och…
 
 
… ett halvt år…
Jag borde vant mig.
 
Så länge sedan är det vi flyttade hit.
Längre än så är det sedan vi bestämde oss för att vi inte kunde bo kvar där vi bodde. Vi kunde inte utsätta lilla H för det utanförskap som det innebar. Att bo där hon alltid gjort, att ha barnen omkring sig hon gått på dagis med, varit på kalas hos i alla år, varit omtyckt av – så vände de henne ryggen, frågade inte om hon ville vara med och leka, slutade svara då hon sade ”Hej…”. Istället tittade de på henne uppifrån och ner, fnissade åt henne och lämnade lekplatsen då hon kom… 
 
Så nu. Detta.
Att hon, den lilla underbara, faktiskt har kompisar.
I vartenda grannhus finns det små polare som gärna leker med henne. Som i mångt och mycket ser upp till henne, och som, framförallt, tycker om henne som hon är.
Jag vänjer mig inte.
 
Hjärtat tar ett glädjeskutt varje gång hon leker med någon av dem, när jag hör henne skratta, ta initiativ och bara har  så roligt. Hon älskar dem alla och det är ömsesidigt. Hon är trygg med dem.
 
Som nu, när hon ser finfina Tuva ute och bara drar på sig jacka och skor och slänger ur sig, i förbifarten ”Ja’ går ut å’ leker me’ Tuva – e’ de’ okej…?”
 
Älskade hjärtat, vill jag svara, inget är mer okej.
Men jag hinner inte. Hon är redan ute och spelar fotboll.
Jag får titta på dem genom fönstret.
 
Hon slänger av sig jackan och fast det är för kallt att vara utan säger jag inte till. Jag vill inte störa.
 
Nu har hon det som barn ska ha det.
Tryggt, roligt och lekfullt. 
 
 
Njuter…
 
❤️
 
 
Jag vänjer mig aldrig…
 
 
Ivar i hålan…
 

… med pannlampa och allt…

Igelkotten.

 

Det  händer ibland att lilla H och jag istället för att läsa god-natt-saga, ger varandra varsin massagesaga. Det är så mysigt. Jag somnar nästan varje gång.

 

Igår somnade jag dock inte. Det har nog snarare med att göra att sagan var så kort än att jag var pigg. Jag är aldrig pigg på kvällskvisten. Aldrig.

 

Den korta, korta sagan jag fick höra och fick massage till löd: 

 

 

”Det va´ en gång en STOOOR, STOOOR…

nej, vänta, en liten, liten igelkott som hette Ivar. Ivar bodde i skogen bre´vid Pedlle å´ hans hus. Ivar bodde me´ sin familj me´ mamma, pappa, storasyster å´ storebror…

 

Ivar å´ hans familj hade mörkt i sin håla. De hade INGEN ström. I Ivars håla var det som i Tanzania förresten – de hade INGEN ström å´ fick ha pannlampa på kvällen…

 

Snipp, snapp, snut så var sagan slut…”

 

 

Älskar hennes fantasi…

 

 

 

I den bästa av världar…
 
 
… lärde vi av varandra…
Punkt.
 
Åt båda håll.
Då delade vi med oss av erfarenheter och kunskap, kärlek och gemenskap, men också av pengar, välfärd och rikedom. Så ser världen inte ut. Den är sned, skev, förvriden, orättvis och en massa mer adjektiv än så. 
 
Jag vill inte ha det så.
Jag vill inte att det ska vara så.
Har aldrig velat. Så klart. Det vill väl ingen.
Men jag tänker på det så mycket efter vår resa.
 
Det är så mycket jag avundas mina nya vänner i Tanzania.
Jag vet inte hur mycket de avundas mig. Jag är osäker på hur mycket de vet om hur jag och de flesta andra i Sverige, i väst, lever. Jag inbillar mig att det är svårt för dem att föreställa sig. Det är liksom svårt att föreställa sig ett liv som bara inte finns för dem. Materiellt, jobbmässigt och ja, allt. Man kan inte undra så mycket över det man inte vet finns. Nu gäller inte det hela landet Tanzania, jag vet. Men där vi var, där är det inte mycket kontakt med västvärlden, inte ens med landets storstäder. Många av de fina, kloka människorna vi mött kommer kanske aldrig längre än till närmsta by. Och där finns långt ifrån allt som vi är vana vid. Jag älskar deras små byar
 Men så har de så mycket annat. Så mycket som vi inte har. 
 
Tiden.
Tiden, kärleken, omsorgen.
Det är bara exempel på vad de har som vi inte har.
Det är så många måsten här hemma som inte finns där.
Det är så mycket som vi liksom gör viktigt, fast det inte alls är viktigt. Inte viktigt som i livsviktigt. 
Och det är väl egentligen bara livsviktiga saker som är värda att kallas viktiga?
Ebba sammanfattade det så bra häromdagen då vi pratade om detta.
 
 
– Det som är viktigt här, det är viktigt.
Resten struntar man i.
 
 
Och så är det.
Precis så är det jag menar.
Än mer blev jag övertygad efter en lunch idag med en nyfunnen vän.
Någon som värdesätter tiden. Tiden tillsammans men också tiden tillsammans med sig själv.
Tid måste vara bland det viktigaste vi har?
 
Det går inte att applicera livet jag levde i Tanzania till livet jag lever här. Jag vet.
Det är två helt skilda världar och mycket skulle bli kaos här om jag ens försökte. 
Men visst borde det gå att plocka små smulor av kakan och applicera på, om inte hela mitt liv, så på små delar av mig själv? I mitt liv? Fast det kanske redan har skett? Per automatik eftersom resan, landet, erfarenheterna, upplevelserna och inte minst människorna har gjort livslångt avtryck hos mig.
 
 
 
Vi måste vara rädda om varandra…
 
 
 
Resten kan vi väl strunta i… 
 
Ett stick i fingret och…
 
 
… och lite antibiotika på det…
Priviligerad.
 
Och en sårodling också.
Den glömde jag nästan fast den gör att jag känner mig än mer priviligerad.
Ett väntrum tomt på folk, jag hinner knappt sätta mig ner innan det är provtagning. Efter den hinner jag knappt ut i väntrummet igen innan jag får komma in i ett rum dit läkaren kommer inom tio minuter. En snabb titt på foten, ett hummande om vilken bakterie från Tanzania det skulle kunna tänkas vara jag fått med mig i såret och därefter ett snabbt beslut om sårodling och antibiotika. Poff så satt jag i bilen igen. Ja, för så klart behövde jag inte gå en mil eller två för att komma vare sig till läkaren eller hem.
Priviligerad.
 
Skyndar till apoteket som låser dörren när jag är ungefär tolv centimeter ifrån den.
Jag faller in i det invanda bortskämda mönstret, suckar och blir irriterad. Skäms över mig själv och medan jag skyndar till bilen ringer jag ett av ortens andra apotek för att fråga hur länge de har öppet. 19:00 blir svaret. Klockan är då 19:03. Jag frågar om hon vet om något annat apotek har öppet längre och hon svarar att alla stänger klockan 19. Hon fortsätter ”Du kan komma hit, jag är på väg hem men väntar på dig…”.
 
Finns det ens så snälla människor hann jag tänka. Det gör det. Överallt på jordklotet finns det så snälla och vänliga människor. Jag vet . Det är bara det att den här otroliga vänligheten ofta är i avsaknad av ägare här hemma där alla stressar och där alla har så bråttom. Eller, snällheten ligger där och lurar hos de flesta, det vill jag ändå tro, men den är liksom ofta undantryckt och bortglömd för dem som inte står en allra närmast. Som om vi inte riktigt hinner vara vänliga och hjälpsamma mot varandra.
 
Med andan i halsen störtar jag in på apoteket där hon, den vänliga farmaceuten, står och väntar på mig innanför den låsta dörren. Hon plockar fram min antibiotika, går noggrannt igenom föreskrifter som med mat/utan mat, känslig mage/inte känslig mage och så vidare, och hon undrar om jag kanske vill byta ut den föreskrivna medicinen mot en billigare variant?
 
Ännu häpen över hennes vänlighet betalar jag min medicin.
Jo, för jag har råd att betala min medicin. Medicin som inte ens är särskilt kostsam. Den ingår i högkostnadsskyddet och allt det där. Min tillvaro som patient är tämligen okomplicerad för att jag lever här, i ett välfärdssamhälle. 
Priviligerad.
 
Tänk så lätt vi har det.
Så lite som egentligen är farligt. Farligt som i dödligt.
Här hos oss är en vanlig förkylning inte särskilt farlig. Inte för någon med någorlunda hyfsat immunförsvar vilket de flesta säkert ändå har. Hos oss är inte heller en lunginflammation särskilt farlig. Jo, sjukdomen i sig är farlig, men eftersom vi är så priviligerade att vi både har möjlighet och råd att gå till läkare – och då i tid – så blir så kallade ”vanliga” åkommor inte förenade med livsfara. Vi slår en signal, bokar en tid på webben eller använder oss av en app och vips har vi kontakt med en läkare. Fort och lätt. Vi suckar om vi får vänta ett gäng minuter i telefon, vi suckar ännu mer om vi inte får en tid samma dag och istället, ve och fasa, får åka till ett trist men ändå rent och fräscht väntrum med tidningar, kaffe och vatten på en drop-in-tid. Herre Guuuud, man vet ju hur lång tid det kan ta när man ”måste” åka på drop-in. Skäms på oss bortskämda. Skäms på oss priviligerade.
 
Samma dag vi reste från Tanzania dog en liten pojke i byn.
Han var tre månader och honom gullade vi med några gånger då han bebbades på sin mammas rygg. Det var hos hans mamma, Mama Janeth, vi laddade våra powerbanks och det var hon som gjorde den godaste Chips Mayaien. Det var också hon som bjöd in Hedvig på sin gård så att hon fick titta på de yttepyttiga kycklingarna. Hon log när vi ojade oss över hur söta de faktiskt var, jag tror inte hon eller någon annan i byn såg på kycklingarna så som vi gjorde. Bara som gulliga liksom. Vi tänkte vare sig ägg eller mat då vi såg de duniga små bollarna.
 
Men hur kunde hennes lilla bebis dö?
Bara så där, helt plötsligt och till synes utan sjukdom.
Jag frågade Ebba som är kvar, hon vet inte. Ingen vet.
 
”Man” säger att han nog var sjuk, berättar hon.
Men, i våra ögon var han inte sjuk som i farligt sjuk, som i dödligt sjuk.
Vi vet inte var det var han drabbades av. Kanske något så simpelt som en förkylning? Som gått ner i lungorna? Kruxet är att det finns inget som kan kallas ”simpelt” vad gäller förkylningar eller andra sjukdomar. Inte i Tanzania, inte i många andra delar av världen heller.
Men här, hos oss, gör det det. Vi är privilegarade.
Vi bör komma ihåg det.
 
 
 
Mama Janeth miste med honom sitt tredje barn, hon har en dotter kvar i livet…
 
 
 
Världen är så ofantligt orättvis…
 
 
Jag får frågan…
 
… många säkert vill ha svar på…
På något vis.
 
Jag får frågan om hur lilla H:s extra kromosom mottogs i Tanzania.
Hur är inställningen till en funktionsvariation i landet?
 
Tänk om jag kunde svara ”Inga problem”.
Eller ännu hellre ”Den extra kromosomen tycktes inte viktig alls”.
Så var det inte. Inte helt och fullt. Men ganska mycket ändå.
 
Det finns inget enkelt svar på frågan.
Där som här beror det på vem man stöter på. Så klart.
Jag upplever att de vuxna vi mötte tog emot Hedvig med öppen famn.
Kromosomen var oftast inte en fråga. Säkert såg de den, men den spelade ingen roll.
 
Någon, en vuxen man på den statliga skolan, tog mig i hand och sade ”Pole” vilket i det här sammanhanget kan översättas med ”Jag beklagar”. Men, för att göra mannen rättvisa vill jag berätta att han gjorde detta efter att han tagit emot Hedvig med öppen famn och stor värme. Jag tror helt och fullt att det handlade om en kulturkrock. De uttrycker sig på ett sätt, med ord vars innebörd signalerar något helt annat för mig som svensk. Det är tur att man kan avläsa varandra med kroppspråk, leenden och glitter i ögonen. Då behöver det inte bli så fel. Gråten behöver inte stocka sig halsen och det febrila letandet efter pansarskalet behöver inte ta vid.
 
Mammorna på barnhemmet älskade Hedvig.
Barnen på barnhemmet älskade henne ännu mycket mer.
För dem alla var hon Hedvig, bara Hedvig. Punkt slut som hon själv skulle säga.
Befriande. För Ebba, för mig, men allra mest för den lilla själv.
Så klart.
 
Men visst tittade folk.
Folk i byarna, folk som inte lärt känna oss.
Barnen på bussen på väg till skolan tittade också – men bara första dagen.
Efter att ha haft lektioner tillsammans, lekt tillsammans varenda rast och imponerats av Hedvigs fotbollstalanger så var hon bara Hedvig kort och gott. På lika villkor.
 
Jag tror inte att människor tittade som mest på grund av kromosomen.
Naivt tänker säkert några, men nej, jag håller fast vid det. Den kändes häpnadsväckande ointressant.
Bara vid ett tillfälle blev det riktigt, riktigt ledsamt. Men det får jag skriva om en annan gång.
 
De tittade så klart för att vi är vita.
Det är inte så att det kryllar av vita människor i byarna där vi rörde oss.
Men så tror jag att de tittade så väldigt mycket på Hedvig för att hon har glasögon.
Jag såg inte ett enda barn i byarna som hade glasögon. Naturligtvis måste även några av dem se lite sämre men glasögon, nej. Jag såg inte en enda vuxen med glasögon i byarna heller för den delen. Och har man aldrig sett ett par glasögon så är det kanske inte så konstigt om man tittar? Hedvig upplevde det lite störande dock, precis som hon gör hemma när hon blir tittad på.  Utan att hon satte ord helt på hur hon kände så anar jag att hon kopplade det till kromosomen. Men Ebba och jag som hade glasögonen som första tanke och känsla peppade.
 
 
– Vet du, dem har nog aldrig sett glajjor förut?
 
– Inte?
 
– Nej. Vi ser ju ingen här med glajjor, eller hur?
 
– Nä… är de för fattiga?
 
– Kanske det är så.
 
– Man ja´ har fina glajjor i alla fall!
 
– Precis! Med guld! Det är säkert därför de tittar, för att du är så fin i dina glajjor.
 
– Ja, de´ tror ja´ me´…
 
 
Mycket mer än så blev det inte.
Inte heller blev det ett problem då vi var där så länge och rörde oss så mycket i byarna.
 Människor kände igen oss efter ett tag. Hedvig fick lov att vara Hedvig helt enkelt. Hedvig med de snygga glajjorna. Många ville ta just Hedvig sin famn, visa att de tyckte om henne, berätta att hon är fin.
Värdefullt.
 
 
Jag anade en beskyddarinstinkt hos stora och små…
 
 
 
De ville Hedvig väl…
Vi åker…
 
 
 
 
… på safari…
Mäktigt.
 
Väldigt mäktigt.
Jag har aldrig tidigare varit på safari.
Säkert därför var min bild av hur upplevelsen – upplevelserna – skulle vara aningen… lam.
Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur häftigt och hur mäktigt det skulle vara.
 
Det där med att ha lejon nedanför bilen.
Så nära att jag skulle kunnat klappa dem om jag sträckte ner handen.
Och det där med att ett lejon plötsligt får både vittring och syn på en zebra en bit bort. Hu. Jag både ville och ville inte se en jakt där ett lejon river en zebra. När jag var liten grät jag när jag såg sådant på naturprogrammen på någon av de två kanalerna som bara fanns då. Jag vet, det är länge sedan. Två kanaler. Men hur skulle jag reagera nu? Eventuellt skulle jag fällt en tår nu också då zebran dog. Ganska troligt om jag ska vara ärlig.
Men ändå ville jag se. Fast inte.
 
Hedvig ville se.
Otåligt väntade hon på att lejonhonan skulle smyga sig på zebran.
Kom igen då, peppade hon. Hon är inte så blödig med ”sån´t där”, lilla H.
 
Ebba, mer lik mig och ville se, men ändå inte.
Vi stod där och viskade om att det nog hade varit coolt ändå, fast så ohyggligt sorgligt också. Men, resonerade vi, det är naturens gång, djungelns lag och allt det där. Och de där brutala jakterna sker ju vare sig vi ser eller inte så jo, visst hade det varit bra häftigt att se. Men ändå inte. 
 
Så säger David, vår safariguide för dagen, att nej, det kommer inte att bli någon jakt. Zebran är för långt ifrån.
Medan lilla H i besvikelsen drog av en rejäl svordomsramsa över de där himla lejonen som inte var snabba och smarta nog enligt henne så kunde Ebba och jag andas ut. Vi behövde inte längre ta ställning till om vi ville se jakten eller inte. Typiskt oss.
Puh.
 
Som ett kvitto på det fick zebran plötlsigt vittring på lejonet och drog fortare än ögat.
Puh. Igen.
 
Och elefanterna.
En hel elefantklan vid bilen. Med en enda stor jättehanne.
Som klev ut på vägen, ställde sig framför bilen – så nära han bara kunde och så att snabeln nuddade bilen – och glodde. Oj, vad han glodde på oss. Svårt att avgöra om vi nu skulle blir livrädda eller bara ta det coolt som lilla H. Igen lugnar David oss med sina kunskaper och menar att han ser på hannens öron att han är vänligt inställd till oss. Han vill bara reka lite, kolla läget, se vilka vi är och så. 
Puh.
 
Flodhästarna kan man också vara lite skraj för.
Jo, faktiskt. Så enormt mycket större än vad jag hade föreställt mig.
Brölandes. Så skulle jag vilja kalla det. Brölandes. Konstiga urtidsläten på något vis.
Hedvig tyckte de såg ut som enorma brödlimpor och lät som gamla högtalare. En ganska rättvis beskrivning.
Som tur var stod bilen ett par meter upp från vattenbrynet där flodhästarna var. De verkade dessutom fullt koncentrerade på att ta sig över till andra sidan floden där ett annat gäng flodhästar hängde.
Puh.
 
Så zebror, giraffer, impalas, babianer, apor, färgglada fåglar, vårtsvin och ett gäng andra mindre djur jag inte minns namnen på. De var inte så skräckinjagande. Bara vackra, fina, gulliga eller ganska fula. Och fantastiska att se så klart. Att se så många olika djur på en och samma gång och tillsammans sida vid sida, i deras miljö, deras hem –  helt obeskrivligt. Som om vi var V.I.P:s och särskilt inbjudna att få ta del av deras vardag.
 
Sedan. Det där andra. 
Att vi  bodde i ett rum med så mycket kryp att jag satt käpprak upp i sängen i två timmar mitt i natten med pannlampan lysandes på väggar och golv och tak och myggnät. Det är en annan sak. Från min säng, där all vår packning också var instuvad under myggnätet, hade jag full bevakning över mina två ”små” flickor sovandes i sängen bredvid, också de med myggnät runt sig. Men helt ärligt, vad är ett myggnät att komma med när det kryps på väggar, surrar i luften och springs på golvet. Fy farao vad jag inte trodde jag skulle överleva natten. På Ebba och Hedvig lyste jag i stup i kvarten och varje gång undrade jag vad jag egentligen skulle göra om något plötsligt kröp hos dem, dem. Svaret har jag fortfarande inte.
 
Efter de två timmarna jag bara satt med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen kom jag på att kanske det kryps, surrar och springs lite mindre om det blir mörkt. Jag släckte min pannlampa. Satt kvar. Blev så galet trött. Vågade inte lägga mig ner utan att igen tända och ta en sista koll. Jag lyste på Ebba och Hedvig, jag lyste på väggar, tak och golv – uuuääääähhhh – och jag lyste i min säng. Sedan lade jag mig ner. På något vis somnade jag efter några timmar och aldrig har jag väl blivit så glad när klockan ringer innan soluppgången som denna dag. Äntligen morgon. Äntligen fick vi gå upp. Äntligen fick vi kliva ut ur detta rum för att åka på safari igen, i gryningen. Det var så mycket ”äntligen”, det var så mycket lättnad. Ända tills Ebba med lite falsettröst påkallar min uppmärksamhet. Jag hör att hon försöker behålla lugnet. Jag hör att hon inte vill skrämmas. Jag hör också att hon är rädd, eller äcklad, eller hysterisk, eller allt på en gång. Jag vet inte. Jag vet att hon säger:
 
 
– Mamma… Kan du komma lite…?
Vad ÄR det Hedvig har i sitt hår? I sin fläta…
 
 
Jag står i badrummet med tandborsten i munnen.
Känner ilningar i hela kroppen, minns inte om jag greppar lite papper med i farten eller om Ebba kom med det till mig. Går ut i rummet, ber Hedvig vända sig om så jag får se om det sitter någon ”liten filur” i hennes fläta. Hon suckar och vänder sig och jag är SÅ glad att hon inte kunde se. I hennes fläta sitter en gigantisk, svart, blänkade, fruktansvärt äcklig KACKERLACKA. Så vidrigt. Jag vet med huvudet att de inte är farliga. Men jag vet också att jag absolut inte vill ha dem nära. Och definitvt och absolut vill jag inte ha dem i min dotters hår. Hu.
 
Det blev värre. Jo. Sant.
Med en bit papper greppar jag den, med tårar i ögonen det ska erkännas. Den sitter fast. Alltså. På riktigt.
Med samma ”lugna falsettröst” jag nyss hade hört från Ebba hör jag mig själv be Hedvig att stå still, att den ”lilla filuren” sitter fast och att jag ”bara måste ta ett nytt grepp”. 
 
Jag vet inte exakt hur mycket hår jag slet med mig från Hedvigs lilla huvud. En hel del förmodligen.
Den äckliga kackerlackan satt fast. När jag fick loss den slängde jag den mot dörren. Dumt, jag vet. Skulle kanske spolat ner den och lugnat mig men jag erkänner, jag vågade inte hålla i den. Dörren hade dessutom en rejäl springa mot golvet så vi kunde liksom sparka ut den. Allt samtidigt som vi med våra lugna falsettröster förklarade för Hedvig att det bara var ett djur som heter kackerlacka och som verkligen inte alls är farlig och som egentligen ser ut som en stor variant av skalbagge. Inget att oroa sig för. Typ.
Hedvig var inte oroad. Jag hyperventilerade.
 
Men allt det här, det känns oviktigt i förhållande till hur fantastiska safaridagarna var i övrigt.
Så konstigt det är, fast bra, att det mindre trevliga hamnar bakom det trevliga i ens minne.
Puh.
 
Vi klev in i jeepen innan solen gått upp, ljög för David och sade att vi sovit gott, lät oss hänföras av den mest fantastiska soluppgång jag sett och igen kände vi oss igen priviligerade och som inbjudna gäster i naturen då vi fick vara med då djuren vaknade.
 
 
 
Hur ska man sammanfatta det…?
 
 
 
Hakuna matata… typ…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
Man är sin egen…
 
… lyckas smed…
Klyschigt? 
 
Måhända. Klyschigt.
Men det ligger också en hel del sanning i påståendet.
 
Man är själv ansvarig för sin lycka. Ingen annan kan hållas ansvarig.
Ibland går det lättare att känna lycka, att känna sig tacksam. Ibland är det svårare.
Kanske är det där i utmaningen ligger? Att känna tacksamhet och lycka över de små tingen, även när det är som värst. Kanske är det en träningssak? Det är svårt hur som helst, man får påminna sig själv då och då. Fast vi alla så väl vet att ingen styr över ens lycka så som man själv. Vi vet ju det.
 
För mig har innebörden av orden fått en annan betydelse.
Igen har kvinnorna – mammorna – i Tanzania fått mig att tänka till, lärt mig bara genom sin blotta existens.
Det handlar inte om lycka som i att vara galet lycklig. För på riktigt, hur ofta är man galet lycklig?
Det handlar om att vara tacksam över det man har, över att se det man har, och glädjas åt det.
Då pratar jag inte om materiella ting. Inte heller om resor eller andra stora upplevelser.
Jag pratar om hälsa, familj, vänner, gemenskap och kärlek.
Om att se det fina i att bara vara.
Om inställning.
 
Som när vi sitter tillsammans i skolans kök och skalar potatis.
Timme efter timme skalar de, kvinnorna. Jag har turen att få vara med.
 
Bara att skala potatis med en kniv istället för med en potatisskalare är för mig en utmaning.
Mammorna skrattar åt min fumlighet. När de skrattar ler liksom hela deras kroppar.
Från topp till tå och med så mycket värme jag sällan överösts med på en och samma gång.
Det är fint. Det är nuet. Det är lycka.
 
Jag ser den, jag känner den och jag njuter av den.
Lyckan. Och den ligger där och då hos mig.
 
Vi sitter där och skalar.
Kvinnor småpratar och jag förstår inte mycket.
De skrattar och skratta tillsammans kan man göra på alla språk.
Utan ett ord lär de mig vad det innebär att vara sin egen lyckas smed.
Där och då förstår jag till hundra procent.
Jag är min egen lyckas smed.
 
 
 
Jag njuter av nuet och tänker att här vill jag sitta och skala potatis i hela mitt liv.
 
 
 
 
Det handlar om att se det stora i det lilla…
Någon fick…
 
… ett vykort idag…
Lycklig.
 
Hon, den lilla postmästaren, skuttade ur bilen för att fullfölja sitt egenpåtagna uppdrag som brevlådetömmare medan jag körde in bilen i garaget. Ibland tar det tid innan hon samlat ihop all post, reklamblad och allt vad brevlådan dagligen tycks fyllas med. Ibland går det fort. Antingen för att brevlådan inte innehåller särskilt mycket, eller för att hon tömmer den i ett rasande tempo.
 
Idag tog det tid.
Så mycket tid att jag lite oroligt kikade upp mot brevlådan. Kanske kom där en bil? Eller en hysteriskt snabbt cyklande människa som man kan behöva akta sig för? Eller en söt katt som hon kan få för sig att följa efter? Men jag såg varken bil, cykel eller katt. Inte heller såg jag Hedvig. Jag anade henne hukandes på andra sidan brevlådan men kunde inte se vad hon sysslade med. Så plötsligt stängdes brevlådan med med en smäll och hon kom rusandes ner för backen. Katastroftänkmänniska som jag är skulle jag precis ropa till henne att inte springa ner för asfaltsbacken. Innan orden hann över mina läppar mötte jag hennes blick.
Hon strålade!
 
 
– Ja´ har fått brev mamma! Från Ebba och alla barnen!
Ja´ har fått brev! Ja´ har fått brev! Ett kort på mig och mina kompisar!
Åh… ja´ saknar dem mamma…
 
 
Och visst saknar hon dem.
Kanske inte alltid och tjugofyra sju som jag gör.
Men hon saknar dem på barns vis. När känslan av längtan kommer över henne.
Eller när hon plötsligt minns något roligt, något tokigt, något sorgligt eller bara något särskilt.
 
 
 
Jag tänker att längtan är något fint…
 
 
 
Längtan är bra att ha…
 
Resan vi gjort har gett upphov…

 
 
… till många funderingar…
I stort som smått.
 
Vi funderar och sorterar våra tankar, lilla H och jag. Var för sig, på olika vis och ibland på samma vis.
Vi lär oss att se vad som är viktigt. På riktigt.
 
Vi inser, fast vi redan visste, att vi lever ett tillrättalagt liv här hemma.
Vi visste det ju redan, men ändå inte på något vis. Det man har och det man är i funderar man inte alltid på. Inte på det vis att funderingarna inte släpper taget om en i alla fall. Så funderade jag i Tanzania, och så funderar jag nu. På ett sätt som är ständigt närvarande och inte släpper taget. Och jag vill inte heller att det släpper taget om mig. Inte heller släpper funderingarna taget om lilla H. Det är rikedom tänker jag. Många är gångerna då hon i sina dagliga funderingar återkommer till enskilda händelser under vår resa. Hon omsätter också sina funderingar kring saker och ting här hemma till hur det skulle vara i Tanzania.
 
 
– Undrar vad barnen skulle tycka om det här…?
 
och
 
– Visst hade barnen velat göra det här… ? 
 
och
 
 
– Tänk om barnen kunde vara med på det här… 
 
 
Och så vidare.
Barnen, mammorna och alla andra vi mött lever kvar i oss och så vill jag att det ska förbli. För mig och för Hedvig.
 
Hedvig funderade på varför det i bussen till skolan fanns klistermärken som sade att man måste ha bilbälte på sig, när det faktiskt inte fanns bälten i bussen. Kanske skojade de? Eller rentav lurades de? Men nej, de ville nog bara att vi skulle tycka att det var lite roligt tänkte hon. 
 
Hon undrar också varför hennes skola inte har skoluniformer eftersom det var så himla vackert. Och varför så många barn egentligen hade trasiga kläder, kunde deras mammor nte sy och laga? Men med slutsatsen dragen att deras mammor förmodligen inte blev arga över alla hål eftersom de inte lagade dem, så tyckte hon ändå att mammorna säkert var väldigt snälla mot sina barn.
 
Och det faktum att hennes skola inte ställer upp sig utomhus varje morgon och sjunger nationalsången, det tycker hon är för bedrövligt. Nu sjöng inte ”våra” barn nationalsången varje dag vid samlingen, men ganska ofta. Tanzanias nationalsång går numera varm på Hedvigs Spotify då  hon tycker att ”den är så himla vacker”
Och när storasyster trädde in och berättade för en lärare att Hedvig älskar deras nationalsång så blev det snabbt uppställning och ordning i leden – sedan sjöngs det för Hedvig och med Hedvig.
 
Att barnen och de flesta vuxna inte kunde simma är också sådant hon funderar på.
 
 
– Har de ingen simskola?
 
– Nej, det är ju heller inte så många vuxna som kan simma.
 
– Mäh! Vem ska då lära barnen att simma?
 
– Ja, det är just det. Vem ska lära dem att simma?
 
– Men mamma! Ja’ vet!
De kan leka och hoppa i vattnet i alla fall.
Det är roligt också!
 
 
 Och det är det ju.
Sådana saker funderar hon mycket på.
 
Själv funderar jag på fattigdom och orättivsor.
På hur kvinnor och män, och också barn, sliter och kämpar.
Det är tuffa dagar från morgon till kväll och ändå, all denna vänlighet överallt.
Vänlighet och öppna dörrar. I mångt och mycket tvärtom mot hur vi har det.
Vi sliter också, om än med all sköns bekvämligheter. Sedan stänger vi dörren om oss.
Orkar inte riktigt umgås. Orkar inte riktigt glädjas åt allt vi har. Varför?
Så funderar jag.
 
Vi går till byn en dag för att se när småbarnen vägs.
En gång i månaden kommer alla mammor med sina småbarn till kliniken för att väga dem. Viktuppgång är ett kvitto på att hälsotillståndet är bra. Runt kliniken i byn var så många mammor och så många barn. Kön ringlade lång i värmen men inte någon klagade. För mig tedde det sig som om de umgicks med varandra också i kön.
De pratade med varandra, de såg varandra.
Rikedom.
 
Barnen stoppades i tygpåsar och hängdes upp i en våg med en krok. I detta betraktande ögonblick där jag stod stum av förundran slog det mig hur mycket de gör med så små medel, med så lite resurser. Det finns så lite att förlita sig på. Det finns inte samma kontroller, antal kurvor, vaccinationer och undersökningar som vi har här hemma. Men alla gör vad de kan, alla vill sina barn väl – så klart. De sliter så mycket för saker som för oss är självklara, saker vi inte funderar ett dugg på – saker vi inte behöver fundera på.
Beundransvärt.
 
 
 
Vi funderar vidare på livet lilla H och jag…
 
 
 
 
Jag hoppas hon behåller sina kloka funderingar..
 
 
 
 
Dagen då vi…
 
… fick en höna…
Hjälp.
 
Det här är Ezekiel.
Han är fem år och har Downs syndrom.
Eller, han visar många tecken på att han har det, men ingen vet riktigt säkert.
Han bor inte på barnhemmet utan strax utanför byn Matanana tillsammans med sin mamma, pappa, storasyster Abigail och lillasyster Pola. Han går på CCY:s skola, där också Abigail går. Det är så Ebba har lärt känna honom och hans familj.
 
Ebba tog i höstas med Ezekiel och hans mamma till en läkare i en större stad. Till en läkare som var ”berest” och vissst kunde lite mer om diverse diagnoser än vad läkarna i den närmaste staden kan. Ezekiels familj är väldigt fattiga och de har inte råd att gå till läkaren. Vilket de vid tillfället egentligen behövde göra då Ezekiel drogs med en förkylning som vägrade släppa taget om honom.
 
De kom till läkaren som nog visst kände till Downs syndrom och som nog också tänkte att så kan det vara med Ezekiel. Ebba berättade om det blodprov som tas i Sverige och som visar om där finns en extra kromosom eller inte. Men nej, läkaren var inte med på de noterna. Han gav Ezekiel medicin för sin förkylning och fortsatte prata med Ebba om Downs syndrom, Sverige och om hennes älskade lillasyster.  Kanske Ezekiel har malaria? resonerade han och Ebba suckade inombords. Hon menar att malaria är en diagnos både läkare och människor ”tar till” så fort någon är sjuk. Kanske är det rädslan för malaria som gör det? Att få malaria kan innebära döden för de som inte har råd med läkare och medicin. Med andra ord kan det innebära döden för de allra flesta där vi befann oss. Ebba övertygade honom om att Ezekiel inte behöver malariamedicin och de bokade istället ett återbesök för Ezekiel för att se så att förkylningen gett med sig efter medicinering.
 
För Ezekiels mamma är Ebba en välsignad själ som hjälpte dem med deras älskade pojke, när han var sjuk.
Hon har berättat för Ebba att hon länge känt att Ezekiel är annorlunda än andra barn, men hon har inte förstått vad det är eller varför. Hennes rädsla har varit att Ezekiel kommer att dö. När Ebba förstod det pratade hon med henne, berättade om lilla H och sade att hon kan se likheter mellan Hedvig och Ezekiel. Kanske han har Downs syndrom? Mamman frågade massor om Hedvig och blev än mer övertygad om att Ebba är en välsignad själ. Ebba gjorde henne lugn i sin oro över sin son.
 
Jag såg så fram emot att få träffa Ezekiel i skolan och hoppades att vi också skulle kunna hälsa på hans familj. Men så är det lite svårt när familjer är så fattiga. Det blir en kulturkrock. Vi som inte är fattiga vill absolut inte att en fattig familj ska bjuda oss på någonting, eftersom de inte har någonting. Och det lilla de har, de vill vi att de ska behålla för sig själva. Men de fattiga vi mött är så generösa. Det är så otroligt fina människor vi mött under vår resa. För dem är det en ynnest att vi hälsar på och det är också en självklarhet att de ska bjuda oss på mat. Och att då tacka nej, det går inte. Det skulle såra dem enormt så nej, att tacka nej finns helt enkelt inte. Tänk, här hemma bjuder man på en kopp kaffe i all hast vid spontana besök – om det passar. I de fattiga byarna vi hade förmånen att få besöka bjuder man på en hel middag – och det passar alltid. Så också Ezekiels familj.
 
Vi köpte mango och avocado med till dem.
Hedvig hade köpt varsin frisbee till de tre barnen och de fick också en nalle som Ebbas och Hedvigs mormor skickat med. En liten vit och lurvig nalle som Ezekiel norpade på en gång och snabbt slängde upp på ryggen för att ”bebba” den. Precis som alla vuxna bebbar sina bebisar på ryggen i Tanzania.
 
I det mycket enkla huset med jordgolv slog vi oss ned på små, vingliga stolar.
Det kändes som när jag i nio- tioårsåldern var på utflykt till Carlstens fästning på Marstrand och klev ner i en fängelsehåla. Doften av fuktig jord var påtaglig och hela rummet var i dunkel då det enda ljusinsläppet kom från ett litet fönster. Ledsenhet och vemod sköljde över mig samtidigt som jag kände mig så välkommen. Det var som om hela känsloregistret bara for runt i kroppen på mig i ett enda kaos.
 
Ezekiels mamma och pappa har majsfält och de grillade färska majskolvar till oss.
Helt färska, inte förkokta som på Ica. Nej, så färska att vissa av majskornen blev till popcorn.
För oss blev det lustigt och roligt och tokigt. Som om det först där och då gick upp för oss vad en riktigt färsk majskolv egentligen är. Hedvig skrattade massor åt popcornen och då vi med fingrarna skulle pilla loss de varma majskornen från kolven så valde hon popcornen först. Hon undrade sedan om vi inte skulle få lite smör att lägga på majskolvarna, så som vi gör hemma. Innan hon hörde svaret kom hon själv på att de, precis som barnhemmet, inte har någon ström och följaktligen ingen kyl. Det grå bra ändå, sade hon och det blev inte mer med det. 
 
Så kom Ezekiels mamma med ugali och bönor.
Som Hedvig inte, inte, inte älskar. Jag såg besvikelsen i hennes ögon.
Jag förklarade för henne att den här gången vore det väldigt bra om hon kunde vara stor och duktig och äta upp det hon fick på tallriken. Jag förklarade att Ezekiels familj är så fattiga att här kan man inte slänga mat, att det skulle vara mycket oartigt att inte äta upp och att det förmodligen skulle göra dem lite ledsna. Jag förklarade också att det är oerhört fint av dem att bjuda oss på så mycket mat, när de knappt har någon. Lilla, stora, duktiga Hedvig tittade på mig, tittade på Ebba, tittade på familjen och sade sedan:
 
 
– Ja´ förstår de´. Ja´ lovar att äta upp mamma…
 
 
Och hon gjorde det.
Jag lade inte så mycket mat på hennes tallrik men ändå.
Hon gjorde det och, vad viktigare är, hon tyckte att det kändes bra inombords.
 
Så tackar vi för oss och ska börja den långa promenaden hem.
Kommer det en bil stoppar jag den, sade Ebba. Dock kunde vi ju inte veta om det skulle komma någon bil så vi beredde oss på timmars promenad. När familjen förstod att vi skulle bege oss började Ezekiels mamma att fara runt på gårdsplanen, ivrigt jagandes en stor stackars höna som kacklade för sitt liv. Ebba och jag förstod först inte och tänkte att det här ju var ett knepigt sätt att säga hej då på. Sedan kom Ebba på det:
 
 
– Mamma! Jag tror att hon tänker ge oss en höna!
 
– Va´?! Men nej. En levande?
 
– JA! Herre Gud!
 
– Ja, Herre Gud! Vad ska vi göra med den?
 
– Hon vill nog att vi ska äta upp den…
 
– Det vill inte jag.
 
– Inte jag heller.
 
 
Så stod vi och resonerade, Ebba och jag.
Ebba som ogillar att ta i djur sade att hon minsann inte tänkte bära den.
Jag tycker om djur men att bära en flaxande, kacklande, vild höna – nja…
 
Vips så var den rädda hönan infångad och medan Ezekiels mamma höll den, knöt pappan ihop fötterna på den så att den inte skulle kunna springa ifrån oss. Jag kom på mig själv med att tänka att jag kommer slänga iväg den om den flaxar eller ens vänder näbben emot mig och hur blir det då? Då kommer den ligga där på marken, flaxandes med hopbundna fötter och ingen av oss kommer våga plocka upp den…
 
Ezekiels mamma sträckte hönan mot Ebba som log och frenetiskt skakade på huvudet. Hon sträckte den då mot mig och jag gjorde likadant. Slog ut med armarna, log, skakade på hvuudet och försökte med alla medel visa att det här vågar vi nog inte riktigt ändå. 
 
När Ezekiels mamma och pappa förstod att vi verkligen inte vågade ta den skrattade de lite åt oss. Med all rätt kan jag tycka. Att inte ta emot den var dock inte ett alternativ. Det hade sårat dem oändligt och som jag nämnde tidigare är Ebba någon alldels särskilt för dem och att hon nu tagit dit sin syster och sin mamma det blev så stort och viktigt för Ezekiels mamma att hon ville visa sin enorma tacksamhet.
Genom att ge oss en höna.
 
Till slut tryckte hon ner hönan i en påse, modell större och sträckte den till Ebba.
Vi log och tackade, kramades och tackade igen. Så traskade vi iväg. Ebba med ena armen rakt utsträckt åt sidan och med påsen hängandes i handen. Den enda som höll sig lugn var hönan. Den var så lugn så vi undrade om den verkligen levde, men vi vågade inte riktigt kika ner i påsen utan höll den krampaktigt stängd.
 
Hedvig var inte heller så brydd över hönan. Hon tyckte mest det var lustigt.
Hon och Ezekiel hoppade och skuttade på vägen medan han ivrigt försökte ropa Hedvig.
Han tyckte det var svårt att säga Hedvig och istället ropade han:
 
 
– Heddelini, Heddelini…
 
 
Han var så söt där han skuttade på vägen och kämpade med hennes namn.
Tänk om han visste att han där och då gav Hedvig ett nytt smeknamn, Heddelini…
 
Hönan då?
Vad gjorde vi med den?
Vi gav bort den. Jo, det är sant.
 
Vi kunde ju tagit med den till barnhemmet och släppt in den hos de andra hönorna, men vi gav den till Leah.
Leah, är en kvinna som jobbar i köket på skolan och som bor i byn Matanana. Det var hos Leah som Hedvigs Johanna bodde när vi var där. Leah hade några dagar tidigare förlorat en höna då den blev uppäten av en hund. Det var tredje hönan på kort tid som blev uppäten och hon var lite ledsen för det. När vi fick höra om det så lovade vi att köpa en ny höna till henne och hon blev så glad. 
 
När vi nu gick där på vägen, med en livs levande höna i en påse, så kom vi på att vi ju passerar Leahs hus och att vi då skulle kunna ge den till henne. Sällan har jag känt mig så nöjd som då vi kom på detta. Dessutom kom det en bil som Ebba stoppade och som mot bensinpengar kunde  köra oss ända hem till barnhemmet. Vi hoppade in i bilen, med höna och allt, och bad honom göra ett stopp hos Leah. Där hoppade jag ur bilen med hönan, mötte en förvånad Leah och sade att hon nu skulle få sin höna.
 
Hon blev så glad!
Säkert  undrade hon varför vi hade den i en påse men så långt sträcker sig inte mina ringa swahilikunskapar. Jag fick nöja mig med att säga kuku för höna och karibu för ingen orsak då hon tackade tusenfalt.
Leah tittade ner i påsen och sade att hönan var stor och fin.
Hon log och sade att hönan skulle heta Hedda.
Lättade åkte vi hem.
 
 
 
Tänk att Hedvig har en höna i byn Matanana uppkallad efter sig…
 
 
 
Igen, alla möten som gett mig så mycket…