Liten H...
Oförglömliga stunder…
 
… som den här…
Med Ailess.
 
Lilla underbara ljuvliga Ailess.
Som kom till barnhemmet tillsammans med sina två syskon då hon var ett år gammal. I utvecklingen dock som en nyfödd, svårt undernärd och nära döden. Dessvärre inte ensam om sin tragiska bakgrund. Alla barnen på barnhemmet bär på sin ledsamma och tunga historia. Också det, mitt i allt annat viktigt att komma ihåg.
 
Den här förmiddagen minns jag så väl.
Lilla H, Ailess och jag. Under Afrikas sol.
 
 
 
Stunder för alltid bevarade i mitt hjärta…
 
 
 
Inget mer behöver sägas…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det går…
 
… inte en dag…
Saknar.
 
Det går inte en timme.
Nej, jag tror knappt det går en minut, i alla fall inte fem minuter, utan att jag tänker på alla de fantastiska människor som kom mig så nära då vi var i Tanzania. Och jag saknar dem så mycket. mycket. Barnen, mammorna, människorna i byn. Att få vara en del i deras sammanhang. Pussarna och kramarna.
 
Att få höra barnen glädjestrålande ropa ”Mama Ebba” så fort de såg mig – det slår det mesta.
De små händerna i mina. Händerna som drog mig åt sitt håll samtidigt som de ivrigt sade ”Njoo” (kom). Eller när barnen satt i mitt knä, pillade i mitt hår, med mitt halsband eller bara lutade sig mot mitt bröst och sade ”Napenda Mama Ebba” (Jag älskar mamma Ebba), när de kröp upp i Hedvigs knä, kurade ihop sig och som på en utandning sade ”Napenda Hedda” (Jag älskar Hedda). My God vad jag saknar allt det här.
 
Att gå i byn, ett steg bakom eller bredvid Ebba som tycktes känna alla, som tycktes omtyckt av alla.
Känslan av att se henne så hemma i en för mig alldeles och helt ny kultur. Att se hur hon fixade och trixade, hälsade och konverserade, hur hon ingår i ett sammanhang så vitt skiljt från det vi har här hemma – obeskrivligt. Stort. Även det slår det mesta.
 
Jag saknar gemenskapen.
Kärleken. Oceanerna av tid vi hade tillsammans.
Tid, som de med sin blotta existens, lärde mig att vi faktiskt har. Och som vi måste ta tillvara på.
Tid som vi här hemma anser att vi inte har. Fast vi har. För att vi tror att vi har så många måsten. Måsten vi skapat och som världen inte alls går under för om vi inte tar oss an. Måsten, lärde jag mig, det är något helt annat än de måsten vi tror är måsten. Måsten är att skaffa mat för dagen. Måsten är att försöka behålla hälsan. Måsten är att låta alla vara med. Måsten är att bära med sig att alla är lika mycket värda. Det kan vara värt att komma ihåg.
 
Att få känna sig rik på ingenting. Rik på att bara vara. Kärleken.
Denna villkorslösa och ändlösa kärlek vi möttes av så fort vi slog upp våra ögon.
Barnen, mammorna, byborna, livet, tiden, kärleken, gemenskapen.
Jag saknar det så oändligt.
 
Min vakentid. Här hemma.
Jag tittar på klockan och undrar vad de gör nu.
Barnen och mammorna. Byborna.
 
Jag tänker att skolbarnen går upp, tar en bit bröd och knallar till bussen 06:30.
Jag ser dem framför mig där de sitter yrvakna men glada är på väg till skolan medan bussen kränger på den gropiga vägen.  När klockan är tio vet jag att de äter frukost i skolan. Jag ser dem framför mig där de sitter på mattan på betonggolvet i köket. Jag saknar det extremt söta téet och det ljuvliga brödet. Ujin, gröten, som serveras vissa dagar kan jag vara utan. Men jag kan känna smaken om jag sluter mina ögon och även om jag inte saknar just ujin, saknar jag känslan av att sitta där tillsammans. Jag skulle kunna äta uji bara för att få vara där.
 
När klockan är tolv och jag går på lunch undrar jag vad barnen äter idag, vad de hade tyckt om lunchen jag valt för dagen. Jag funderar över att jag kan välja medan de får äta vad som serveras och säkert inte ens tänker tanken att de skulle kunna välja vad de skall äta. Mat är mat, mat är man glad om man får och magen måste bli mätt. Då är man så glad och tacksam över att få just mat.
 
När klockan är ett tänker jag på de små barnen.
De som ännu inte går i skolan och efter lunchen får duscha och bli insmorda i ljuvlig olja för att sedan få rena kläder på sig. Jag tänker att jag skulle vilja duscha och smörja dem varje dag resten av mitt liv. Klä på dem rena kläder och stoppa dem i säng för en middagslur. Pussa på dem och viska ”Lala salama” (God natt).
Oljan har jag i mitt badrumsskåp här hemma. Ofta smörjer jag lilla H med den efter kvällsduschen.
Det händer att jag bara öppnar locket, sluter ögonen och låtsas att jag är tillbaka.
 
Klockan blir två på dagarna och jag tänker på skolbarnen vars skoldag är slut.
De små ljuvliga som ska traska åtta kilometer hem till barnhemmet. I ur och skur.
Jag ser dem framför mig, hoppandes i vattenpölar. Lekandes. Retandes.
Lilla Getrida som bara vill hem och fast besluten traskar på fort, fort.
 
Jag ser framför mig hur hungriga skolbarn slukar resterna av småbarnens frukost och lunch då de kommer hem ett par timmar efter att skolan slutat. Det som vi kallar ”mellis” och som här är näringsrikt, kan för dem bestå av av kall gröt sedan frukost, eller av kallt ris och kalla bönor kvar sedan lunch. Det är huggsexa om resterna och hur lite de än har erbjuder de sig att dela med sig till dig som står bredvid.
 Saknar. Som sagt.
 
 
 

Ofattbart att jag varit där.
 
 
 
 
Ofattbart att jag nu är här.
 
 
 
Livet…
 
 
… består i mångt och mycket av funderingar…
Tänker jag.

Vissa funderar mindre, andra mer.
Jag tillhör dem som funderar mycket. Grubblar.
På gott och på ont. På stort som på smått.

Lilla H funderar också mycket.
Kloka funderingar, djupa funderingar och mindre djupa funderingar.
Det är en ynnest att få ta del av hennes tankar kring livet, kring skola, familj, vänner, framtid och annat som hör livet till. Ibland utbrister hon ”Ahaaaaa, då vet ja´….” när någon av oss förklarar något för henne. Lika ofta säger  hon ”Nej. Så är de´ I.N.T.E. De´ är så här förstår du….” och dessa ord följs av ofta logiska, enkla och bra förklaringar till varför hon uppfattar saken som hon gör.

Hon är härlig.

Ingen sak är för liten att klura över.
Men ingen sak är heller tillräckligt stor för att ta över hennes tankar.
Avundsvärt kan jag tycka.

Hennes mycket bestämda tyckande och ”åsiktande” kan också reta gallfeber på oss andra. Absolut.
Som när hon blir skogstokig på den av oss som råkar hosta. Hedvig ”älskar inte” när någon hostar och låter gärna högljudda suckar ackompanjeras av rejäla svordomssalvor. ”Åhhhh, du är så himla joooooobbiiiiiiii´” låter hon den hostande veta. Detta trots att vi förklarar att man inte kan hjälpa om man hostar och att det faktiskt är värst och jobbigast för den hostande familjemedlemmen och inte för övriga. Men nej. Hon står inte ut och blir arg. Punkt.

Eller som igår kväll.
Vi läser saga och jag råkar nysa.

– Mäh! Sluta!

– Fast det kan jag ju inte rå för…

 
– Sluta nys sa ja´!

– Sluta vara så otrevlig.

 
– Mäh, mammaaaaa… nys är det värsta ja´ vet…
 
 
 
Punkt slut…
 
 
 
… 1-0 till lilla H…
Rörd till tårar…
 
 
… den gångna helgen…
Igen.
 
Lilla hjärtat har konfirmerat sig.
Tidigt tycker några, själv har hon längtat efter dagen i många år. 
 
Ny klänning, nya skor.
Frisyrplanering och sminkidéer.
Nervositet och pirrighet blandat med glädje och stolthet.
Så det där med att bära korset.
 
– Ja´var så nervös att benen hoppade mamma!
Ja´ trodde inte ja´ skulle kunna gå…
 
Så sade hon.
Av det märkte vi inget.
Hon skred in i kyrkan, stolt bärandes på korset, ivrigt sökande efter nära och käras trygga ansikten. Vinkandes då hon såg någon av alla som kkommit för att se och uppleva just Hedvigs konfirmation.
Stort. 
 
I kyrkan har Hedvig funnit sitt sammanhang. I kyrkan trivs hon.
Hon är fascinerad av Gud och av Jesus. Av den bibliska historien.
Jag anar var vi kommer att hänga framöver…
 
Hon trallar:
 

Jesus älskar alla barnen…

❤️

 

… alla barnen på vår jord…

 

 

 

Idag…
 

 

… reste mellanhjärtat iväg…
Äntligen.
 
Som han har längtat. Som de har längtat.
Han reser med finfina flickvännen och de möter sitt livs äventyr tillsammans.
I tre månader reser de runt i Tanzania, Sydafrika, Botswana och Namibia.
Både som turister och som volontärer på barnhem och skola.
 
Här hemma är det redan tomt.
Märkligt ändå, han är ju inte alls alltid hemma fast han är hemma. Ofta är han någon annanstans. Men så fort någon i familjen reser bort blir det liksom än mer tomt än om den bara är ett par mil bort. Det blir tomt på riktigt.
 
Även om tårarna rann – på mig – när vi sade hej då på flygplatsen så är jag så lycklig för deras skull. De är på väg ut i världen, i stora vida världen, alldeles på egen hand och livet är som livet ska vara känner jag.
 
 
 
Lilla Ludde Lurv…
 
 
 
… du har hela livet framför dig…
Vi fixar med…
 
 
… lilla H:s nya telefon…
Appar.
 
Miljoners triljoners appar.
Det blir bra med en ny telefon. Med mer kapacitet.
 
Jag frågar om hon vill ha Marcus & Martinus som bakgrundsbild även på den nya telefonen. Eller vill hon kanske ha Messi igen? Han figurerar, liksom de norska tvillingarna, jämt och samt och överallt i hennes och våra liv.
 
Då gör hon det igen. Gör mig rörd till tårar.
När hon lägger sin lilla hand på min kind, tittar mig i ögonen och säger:
 
 
– Nej tack mamma, ja´ vill gärna ha en bild på dig…
 
 
Hon väljer en bild från Snapchat, en där hon tycker jag är väldigt fin och som hon gärna vill ha.
Säger hon och ger mig en puss. 
 
 
 
Älskade barn…
 
 
 
Tänk att få vara favorit ännu…
Hipp Hurra…
 
 
… på din 20-årsdag…
Ludde Lurv.
 
Jo, så kallar jag honom.
En mamma får kalla sina små hjärtan vad som helst tänker jag.
Så länge orden är laddade med kärlek.
 
Så, lilla stora Ludde Lurv.
Som kom till världen med buller och bång klockan 20:51, idag för 20 år sedan.
Född på 16 minuter. Jag glömmer aldrig första gången mina ögon mötte dina.
Att möta mina nyfödda barns blick för första gången är det största jag varit med om.
Verkligen.
 
Min lilla glada, soliga, spralliga, busiga Ludvig.
Som varje dag sedan du föddes har förgyllt min tillvaro.
Som alltid varit, och ännu är, generös med kärleksförklaringar och komplimanger.
Som alltid rakryggad stått upp för andra, för dem som behöver det och för dina egna åsikter.
Som vägrat gå i någon annans fotspår, bara för att. Som vägrar det ännu. Det ligger styrka i det.
 
20 år idag och hela världen ligger för dina fötter.
Du har drömmar och planer för din framtid och jag vet att du kommer att förverkliga dem.
Du är redan på god väg och jag liksom känner att det kommer att bli så. Du kommer att nå dit.
 
Om några dagar reser du på ditt livs resa.
Och du gör det tillsammans med den du älskar allra mest.
Jag är så lycklig för både din och er skull.
 
 
 
Njut av din dag, den är bara din gubben…
 
 
 
Jag älskar dig…
 
 
 
 
 
Hon funderar…
 
… mycket nu…
Lilla H.
 
På lördag är det dags.
Äntligen, äntligen ska hon få konfirmera sig.
Det har hon väntat på och längtat efter i så många år att vi tappat räkningen.
 
Hon klurar mycket på Jesus och Gud och skapelsen och vem som egentligen har gjort muffinsarna som hon själv har bakat? Har Gud som ”skapat allt” ett finger med i spelet där också? Jag säger att just muffinsarna som Hedvig har bakat har han nog inte så mycket med att göra ändå. Jag säger att hon själv kan ta åt sig äran för dem. Alla funderingar har vi inte svar på och dem låter vi vara just funderingar.
Man kan ju tro det man vill tänker jag.
 
Hon har tränat i kyrkan, på både drama och att skrida in och ut ur kyrkan.
Klänning och skor är inköpta. Frisyr har hon bestämt. Den kan i och för sig komma att ändras några gånger till, men ändå – i tanken är den klar. Hon har rotat i min låda och hittat nage♥llack i en färg hon tycker är ”som vuxna brukar ha…” och i den färgen vill hon måla sina små tånaglar. Önskelistan är klar sedan länge och piggelingröna servetter är inköpta helt enligt önskemål. I det stora hela saknas en kofta och ett gäng flaskor Pommac.
 
Inte bara lördagen gör veckan pirrig.
Himmel och plättar, sedan i måndags är moster här och har dessutom lovat att ”sova över” i Hedvigs säng en av nätterna. Och på fredag fyller storebror 20 år och det känns också himla pirrigt i en lillasysters mage. Födelsedagar är ju så himla mysiga och roliga även om det inte är ens egen.
Som extra bonus kommer storasyster hem från Tanzania på fredag.
 
 
 
Det kan vara bästa veckan på länge i Hedvigs liv…
 
 
 
Avundas hennes pirrighet en aning…
Två och…
 
 
… ett halvt år…
Jag borde vant mig.
 
Så länge sedan är det vi flyttade hit.
Längre än så är det sedan vi bestämde oss för att vi inte kunde bo kvar där vi bodde. Vi kunde inte utsätta lilla H för det utanförskap som det innebar. Att bo där hon alltid gjort, att ha barnen omkring sig hon gått på dagis med, varit på kalas hos i alla år, varit omtyckt av – så vände de henne ryggen, frågade inte om hon ville vara med och leka, slutade svara då hon sade ”Hej…”. Istället tittade de på henne uppifrån och ner, fnissade åt henne och lämnade lekplatsen då hon kom… 
 
Så nu. Detta.
Att hon, den lilla underbara, faktiskt har kompisar.
I vartenda grannhus finns det små polare som gärna leker med henne. Som i mångt och mycket ser upp till henne, och som, framförallt, tycker om henne som hon är.
Jag vänjer mig inte.
 
Hjärtat tar ett glädjeskutt varje gång hon leker med någon av dem, när jag hör henne skratta, ta initiativ och bara har  så roligt. Hon älskar dem alla och det är ömsesidigt. Hon är trygg med dem.
 
Som nu, när hon ser finfina Tuva ute och bara drar på sig jacka och skor och slänger ur sig, i förbifarten ”Ja’ går ut å’ leker me’ Tuva – e’ de’ okej…?”
 
Älskade hjärtat, vill jag svara, inget är mer okej.
Men jag hinner inte. Hon är redan ute och spelar fotboll.
Jag får titta på dem genom fönstret.
 
Hon slänger av sig jackan och fast det är för kallt att vara utan säger jag inte till. Jag vill inte störa.
 
Nu har hon det som barn ska ha det.
Tryggt, roligt och lekfullt. 
 
 
Njuter…
 
❤️
 
 
Jag vänjer mig aldrig…
 
 
Ivar i hålan…
 

… med pannlampa och allt…

Igelkotten.

 

Det  händer ibland att lilla H och jag istället för att läsa god-natt-saga, ger varandra varsin massagesaga. Det är så mysigt. Jag somnar nästan varje gång.

 

Igår somnade jag dock inte. Det har nog snarare med att göra att sagan var så kort än att jag var pigg. Jag är aldrig pigg på kvällskvisten. Aldrig.

 

Den korta, korta sagan jag fick höra och fick massage till löd: 

 

 

”Det va´ en gång en STOOOR, STOOOR…

nej, vänta, en liten, liten igelkott som hette Ivar. Ivar bodde i skogen bre´vid Pedlle å´ hans hus. Ivar bodde me´ sin familj me´ mamma, pappa, storasyster å´ storebror…

 

Ivar å´ hans familj hade mörkt i sin håla. De hade INGEN ström. I Ivars håla var det som i Tanzania förresten – de hade INGEN ström å´ fick ha pannlampa på kvällen…

 

Snipp, snapp, snut så var sagan slut…”

 

 

Älskar hennes fantasi…