Liten H...
Tyst från oss …

… I know …
Men bloggen krånglar.

Den krånglar och har så gjort en dryg månad.
Men ”vi” jobbar på det. Hjälpen är nära och då är vi tillbaka.
Promise.

Hösten har varit fin. Och varje dag pratar vi om den kommande artonårsdagen.
Långt kvar, jag håller med. Men dagen är stor och sedan sjuttonårsdagen tog slut har hon planerat sin artonårsdag.
Tills dess har vi bestämt att hon är ”snarton” år.
Det är fint.

Vintern.
Vi har haft snö och åkt pulka.
Snö är ingen självklarhet där vi bor. Inte alls.
Lyckliga för snön som föll och låg kvar är vi.

Jul- och nyårshelger har passerat och i år lät Hedvig hälsa till tomten att han inte behövde ta sig tid att komma hit.

– Det är bättre han åker till de små barnen så kan ja´ vara tomte här hemma.

Jag vill poängtera att det kan ha varit världens sötaste tomte som därmed kom till just oss.
Med klappar och skratt, kramar och fniss.
Mysigt.

Under hösten och vintern har vi haft uppdrag kopplade till vår bok.
Hedvig skriver autografer och jag föreläser. Så ser även våren ut.
Ett ämne värt att lyfta. Gång på gång.
Även om jag nervösar mig.
Gång på gång.

Kram å hej …

❤️

… och god fortsättning …

 

 

 

 

 

Fredag …

… och vi är fredagslyckliga …

Så klart.

Fredagslycklig.

Ett uttryck lilla H myntat. Ett av alla. Oavsett hur trött hon är när klockan ringer 06:15 på fredag morgon vaknar hon som ett solsken. Och är fredagslycklig.

Bara för att.

Och det smittar. Oerhört. Och jag är så tacksam för det. Också. Som hon tillför och berikar, lilla H.

Tillför och berikar som mina andra barn tänker jag. Som alla barn. Igen vandrar tankarna iväg till alla dem som inte anser att alla borde finnas. Som inte anser att alla har en plats här på jorden. Så fattiga de är.

Så rik jag är.

Verkligen rik …

♥️

… tack vare alla mina barn …

Hösten …

… är här…

Och med den Halloween.

Knepig högtid om du frågar mig. Jag vet, jag låter som en gnällig tant, men jag förstår inte riktigt grejen med allt det hemska. Zombies, häxor, skelett och annat som försöker skrämma livet ur en.

Jag gillar pumporna. Vi gör en glad sådan. Och jag gillar små söta spökmaränger, pumpabakelser och annat ofarligt. Det gör jag.

Min totala oförståelse kan grunda sig att Hedvig är livrädd. Jo, hon har också ”halloweenat” genom åren. Mest som gulligt spöke. En gång som Pax. Minns du Pax? Med det knallgröna håret. Inte ett dugg ”halloweenig” men det var vad hon ville så så fick det bli.

I skolan har de Halloweenfest. Oklart om hon kommer gå till skolan den dagen, det beror på hur läskigt det är tänkt att bli. Vi får se.

Idag har vi dock trotsat rädslan och varit på Halloween på Liseberg. Nervös och lite tyst till en början. Ville inte åka någonting. Behövde gå omkring och få koll på läget först. Plötsligt och på en utandning:

– Jaha. Det var ju ingen fara det här mitt på blanka da’n. Då vet ja’ det. Men vi går hem innan det blir mörkt, det gör vi.

Och hem gick vi innan det blev mörkt.

Så modig mitt i rädslan…

♥️

… så nöjd att ha ”klarat” …

Tänk att den här lilla loppan …

… har börjat tvåan idag…

På gymnasiet!!!

Du hör ju.

Nyss var hon 47 centimeter och nyfödd. Nu är hon 147 centimeter och snart sjutton år.

Som hon har väntat. Och längtat. Hela sommaren lång. Så igår kväll, äntligen, fick hon ställa klockan på 06:15. Men vaknade redan innan klockan sex. Vilken tur, sade hon lyckligt och tog på sig Emil-i-Lönneberga-kläderna. Och mysen och bussen.

Lilla gumman …

♥️

Jag avundas din oförställda glädje, din längtan, ditt sätt att se på livet…

Nu var det …

… länge sedan …

Jag vet.

Av tusen anledningar och ingen alls. Men nu är vi här och jag skriver igen. Skriver för att jag är så glad över något somliga förstår och somliga inte alls förstår.

Jag pratar om det stora i det lilla. När det som inte alls är för givet eller självklart ändå inträffar.

Som idag. När vi bor på hotell i stora staden och hon efter duschen och innan restaurangbesöket inte alls tycker att rummet erbjuder en enda bra sminkspegel. Fast det finns flera.

Jag börjar – av ohejdad vana – att ordna, fixa, förklara och så vidare men hon bara tittar på mig, suckar och säger:

– Mamma … ja’ tar min telefon bara. Ja’ tar kameran. Det blir värsta bästa sminkspegeln!

För mig är det så stort. För andra inte. Vissa förstår. Andra inte. Men hela grejen med att hon tänker ut, och bara ordnar det för sig på det sätt hon vill – det är stort för mig. Det lugnar mig inför framtiden och det tröstar min oro. Det blir bra. Visst blir det bra. Hennes kommande vuxna liv.

Om man kan ordna sin egen sminkspegel så … eller hur?!

För att slippa bli uppläxad av någon vill jag tillägga att jag självklart inte tror att livet hänger på en sminkspegel. Självklart inte. Men storheten i att tänka ut. Den är enorm. För mig. För oss.

Älskade bästa Hedvig …

♥️

… du är bäst …

Hon har…

… gått ut ettan …

Ofattbart.

Rörd till tårar då hon kom hem. Hedvig alltså. Ja, jag också. Så klart. Men vi fick inte vara med i skolan av förklarliga skäl. Jag rörd över att hon är hon, över att just hon kom till oss, över hur bra hon är – klok – över hur bra hennes liv är.

Hon. Rörd över helt andra saker. Lycklig och med tårarna rinnandes klev hon in i hallen. Strök tårarna med avigsidan av sin lilla hand, och sade:

– Det är glädjetårar mamma. Ja’ är rörd bara. Tänk att ja’ ha legat i din mage och nu går ja’ ut ettan!

Vi kramas en lång stund. Hon ler mellan tårarna. Jag ler tillbaka. Sedan säger hon:

– Det är inte så långt kvar till augusti mamma. DÅ börjar äntligen skolan igen!

Älskade ungdom…

♥️

… vi ska försöka göra ditt tio veckor långa sommarlov så roligt som möjligt …

Zoom…

… på egen dator…

Extra kul ändå.

Så mycket roligt Hedvig gör på zoom. Disco, Träffen-dans och Stolt – ändå har tanken aldrig slagit oss att installera det på hennes egen dator.

Så otroligt dumt.

Idag gjorde vi det.

Och som vi har ”zoomat”. Det är liksom extra kul från egen dator. I sitt rum. Med stängd dörr som brukligt i tonåren.

Zoom-Hedvig kallar jag henne …

♥️

… och hon smäller av så pinsam jag är…

Sakta landar jag…

… tar in veckan som varit…
Som är.

Så mycket uppmärksamhet. Så mycket fokus.
Jag är inte van. Hon är inte van.
Jag är stum. Hon är mallig.
Men glad, det är jag.

Veckan som gått har varit tuff.
Så många deadlines att komma ikapp.

Full av en sockerdricksbubblande känsla i kroppen fick jag inte mycket gjort förra veckan.
Det har jag fått ta igen den här veckan, och det med råge. Mitt i allt skrev jag en krönika och mitt i allt signerade jag böcker på Ica Kvantum. Däremellan har jag jobbat. Gjort intervjuer och skrivit artiklar. Levererat dem enligt plan.
Mitt i allt sade min fullkomligt underbara förläggare att jag sålt böcker under första veckan i ett antal av vad flertalet debutanter gör under bokens livstid. Hisnande ändå.

 

Svårt att ta in.

Sade jag att det är skönt med fredag?

 

Jag vaknade till…
… ett fint reportage …
Idag.
Amelia i april.
Det har jag koll på.
Att reportaget eventuellt skulle dyka upp på Expressens webb visste jag också.
Men inte när detta eventuella skulle ske.
Eller ens om.
Fick veta av en god vän imorse.
Reportaget är fint och jag är glad.
Ser fram emot att se det i tryckt form i Amelia i april.
Nyfiken?
Läs här.
 
Hedvig?
 
❤️
 
 
Hon mallar sig massor. 
Boken…
… har kommit…
Till oss.
I måndags kom en kartong med ett antal böcker hem till oss. Vilken tur att Hedvig hade studiedag just den dagen och kunde vara med och ta emot dem. Glädjen då hon öppnade kartongen fick inte att ta miste på – film finns på instagram om du vill se och höra.
Lite senare samma dag torkade hon tårar.
– Ja’ är inte ledsen mamma. Bara rörd. 
Tänk att du behöver mig och älskar mig så mycket att du har skrivit en bok… 
Ytterligare lite senare signerade hon böcker till våra nära och kära.  Snart finns den i bokhandeln. Hisnande.
 
Lilla gumman…
 
♥️
 
… som jag älskar dig…