Liten H...
Tänk att den här lilla loppan …

… har börjat tvåan idag…

På gymnasiet!!!

Du hör ju.

Nyss var hon 47 centimeter och nyfödd. Nu är hon 147 centimeter och snart sjutton år.

Som hon har väntat. Och längtat. Hela sommaren lång. Så igår kväll, äntligen, fick hon ställa klockan på 06:15. Men vaknade redan innan klockan sex. Vilken tur, sade hon lyckligt och tog på sig Emil-i-Lönneberga-kläderna. Och mysen och bussen.

Lilla gumman …

♥️

Jag avundas din oförställda glädje, din längtan, ditt sätt att se på livet…

Nu var det …

… länge sedan …

Jag vet.

Av tusen anledningar och ingen alls. Men nu är vi här och jag skriver igen. Skriver för att jag är så glad över något somliga förstår och somliga inte alls förstår.

Jag pratar om det stora i det lilla. När det som inte alls är för givet eller självklart ändå inträffar.

Som idag. När vi bor på hotell i stora staden och hon efter duschen och innan restaurangbesöket inte alls tycker att rummet erbjuder en enda bra sminkspegel. Fast det finns flera.

Jag börjar – av ohejdad vana – att ordna, fixa, förklara och så vidare men hon bara tittar på mig, suckar och säger:

– Mamma … ja’ tar min telefon bara. Ja’ tar kameran. Det blir värsta bästa sminkspegeln!

För mig är det så stort. För andra inte. Vissa förstår. Andra inte. Men hela grejen med att hon tänker ut, och bara ordnar det för sig på det sätt hon vill – det är stort för mig. Det lugnar mig inför framtiden och det tröstar min oro. Det blir bra. Visst blir det bra. Hennes kommande vuxna liv.

Om man kan ordna sin egen sminkspegel så … eller hur?!

För att slippa bli uppläxad av någon vill jag tillägga att jag självklart inte tror att livet hänger på en sminkspegel. Självklart inte. Men storheten i att tänka ut. Den är enorm. För mig. För oss.

Älskade bästa Hedvig …

♥️

… du är bäst …

Hon har…

… gått ut ettan …

Ofattbart.

Rörd till tårar då hon kom hem. Hedvig alltså. Ja, jag också. Så klart. Men vi fick inte vara med i skolan av förklarliga skäl. Jag rörd över att hon är hon, över att just hon kom till oss, över hur bra hon är – klok – över hur bra hennes liv är.

Hon. Rörd över helt andra saker. Lycklig och med tårarna rinnandes klev hon in i hallen. Strök tårarna med avigsidan av sin lilla hand, och sade:

– Det är glädjetårar mamma. Ja’ är rörd bara. Tänk att ja’ ha legat i din mage och nu går ja’ ut ettan!

Vi kramas en lång stund. Hon ler mellan tårarna. Jag ler tillbaka. Sedan säger hon:

– Det är inte så långt kvar till augusti mamma. DÅ börjar äntligen skolan igen!

Älskade ungdom…

♥️

… vi ska försöka göra ditt tio veckor långa sommarlov så roligt som möjligt …

Zoom…

… på egen dator…

Extra kul ändå.

Så mycket roligt Hedvig gör på zoom. Disco, Träffen-dans och Stolt – ändå har tanken aldrig slagit oss att installera det på hennes egen dator.

Så otroligt dumt.

Idag gjorde vi det.

Och som vi har ”zoomat”. Det är liksom extra kul från egen dator. I sitt rum. Med stängd dörr som brukligt i tonåren.

Zoom-Hedvig kallar jag henne …

♥️

… och hon smäller av så pinsam jag är…

Sakta landar jag…

… tar in veckan som varit…
Som är.

Så mycket uppmärksamhet. Så mycket fokus.
Jag är inte van. Hon är inte van.
Jag är stum. Hon är mallig.
Men glad, det är jag.

Veckan som gått har varit tuff.
Så många deadlines att komma ikapp.

Full av en sockerdricksbubblande känsla i kroppen fick jag inte mycket gjort förra veckan.
Det har jag fått ta igen den här veckan, och det med råge. Mitt i allt skrev jag en krönika och mitt i allt signerade jag böcker på Ica Kvantum. Däremellan har jag jobbat. Gjort intervjuer och skrivit artiklar. Levererat dem enligt plan.
Mitt i allt sade min fullkomligt underbara förläggare att jag sålt böcker under första veckan i ett antal av vad flertalet debutanter gör under bokens livstid. Hisnande ändå.

 

Svårt att ta in.

Sade jag att det är skönt med fredag?

 

Jag vaknade till…
… ett fint reportage …
Idag.
Amelia i april.
Det har jag koll på.
Att reportaget eventuellt skulle dyka upp på Expressens webb visste jag också.
Men inte när detta eventuella skulle ske.
Eller ens om.
Fick veta av en god vän imorse.
Reportaget är fint och jag är glad.
Ser fram emot att se det i tryckt form i Amelia i april.
Nyfiken?
Läs här.
 
Hedvig?
 
❤️
 
 
Hon mallar sig massor. 
Boken…
… har kommit…
Till oss.
I måndags kom en kartong med ett antal böcker hem till oss. Vilken tur att Hedvig hade studiedag just den dagen och kunde vara med och ta emot dem. Glädjen då hon öppnade kartongen fick inte att ta miste på – film finns på instagram om du vill se och höra.
Lite senare samma dag torkade hon tårar.
– Ja’ är inte ledsen mamma. Bara rörd. 
Tänk att du behöver mig och älskar mig så mycket att du har skrivit en bok… 
Ytterligare lite senare signerade hon böcker till våra nära och kära.  Snart finns den i bokhandeln. Hisnande.
 
Lilla gumman…
 
♥️
 
… som jag älskar dig…
Grattis finaste Ebba …
(null)

 
… säger jag och blir lite nostalgisk…
Jo. Så funkar jag.
 
Idag fyller hon 26 år.
Min lilla Ebba som kom och gjorde världen till en bättre plats och mig till en lyckligare människa.
 
Att få lov att vara mamma är en lyx. Ett förtroende att förvalta. Jag gör mitt bästa alla dagar, för att vara den mamma hon så väl förtjänar. Jag vill att hon ska känna att jag finns här för henne, alltid och avsett vad. 
 
 
Ebba.
Jag är så stolt och så glad över att få vara just din mamma. Du är fin, klok, genuin, empatisk, rolig, kärleksfull och … nej, superlativen räcker helt enkelt inte riktigt till för att beskriva dig på ett rättvist sätt. 
 
Jag hoppas att din födelsedag firas på bästa sätt med fina vänner i Köpenhamn. Lockdown till trots. 
Jag längtar efter dig ♥️
 
 
 
Jag finns här för dig. Alltid.
 
♥️
 
 
Grattis gumman …
 
 
 
 

 
 
 
PS. Det är inte i brist på fantasi jag har valt samma bild(er) som vid din förra födelsedag. Det är helt enkelt för att de speglar vem du är. DS.
 
Vilken härlig …
(null)

… photosession …
Idag.
Idag har vi haft en fotograf här.
Hon har fotat Hedvig och mig inför kommande reportage i Amelia.
Reportaget efter intervju med mig amgpende boken Jag behöver Hedvig som kommer ut den 21 mars. 
Pirrigt, ovant men väldigt roligt att ha en fotograf här hemma. Hedvig har känt sig som en fotomodell hela dagen – som jag gläds med henne. Som jag unnar henne. 
Imorgon kommer nästa fotograf. Hon ska ta pressbilder till förlaget. Vi laddar om och ser fram emot nästa photosession.
Kanske är vi mindre nervösa imorgon?
Skiter lite mer i hur håret ligger. Och så.
Vi får se. Helt enkelt.
Om femtio dagar kommer boken …
♥️
… Jag behöver Hedvig …
(null)

Gott Nytt År …
(null)

… önskar vi …
2021.
Det kan bara bli bättre tänker jag.
Som så många andra firade vi nyårsafton i hemmets lugna vrå. Trerätters middag, sällskapsspel och en skål på tolvslaget med utsikt över en himmel med färgsprakande fyrverkerier.
För mig blev det så tydligt just igår hur stor hon har blivit, vår Hedvig. Hon klär sig fin, sminkar sig och ber mig sätta upp hennes hår. Vill att jag lockar några slingor av hennes midjelånga hår.
Hon dukar och viker servetter som hon lärt sig i hemkunskapen. Uppskattar förrätt, varmrätt och dessert  och är för första gången i sitt liv inte hysteriskt rädd för fyrverkerier.
Och vilken partypingla hon är.
Uppe till 02 varav den sista timmen ägnades åt att "facetimea" med fin kompis.
Vardag för de flesta tonårsföräldrar, stort för oss. Ni som förstår, förstår.
2021 är året då boken Jag behöver Hedvig kommer ut. En stor händelse för både Hedvig och mig.  En händelse vi ser fram emot.
2021 är året då älskad storebror ska gifta sig. Det är hisnande spännande och roligt.
 
2021 är också året Hedvig fyller sjutton år.
En dag som är planerad sedan länge.
Det är så Hedvig "jobbar".

Så … Gott Nytt År …

♥️

… önskar Hedvig och jag … 
Fredag …
(null)

… och vi kör online-disco …
Med Passalen.
Fantastiskt.
En "drink", salta pinnar, musik och härligt sällskap på Zoom. Vad mer behövs för att förgylla en fredag? Nada.
Nu övergår vi till pyjamas, räkor, popcorn och kanske lite glass.

Ha en fin fredag …

♥️


… det tänker vi ha …
Det fina med …

(null)

… att vara både stor och liten …
Förväntan.
Ni vet den där man hade som barn.
Ja, till viss del har jag den ännu. Om än aningen mer sansad.
Förväntan.
Men hon.
Hon har den som en liten. Ännu.
Studsar upp ur sängen på morgonen, innan klockan hunnit ringa, för att öppna en lucka. Eller två. För hon har två kalendrar plötsligt. En med paket och en med aktiviteter.
Lika glad för båda.
Vad det kostar är inte värdet för henne.
Prylar är inte det viktiga. 
Tillsammans är vad som är viktigt.
Alltid.
Igår kväll tog vi på pannlampor och gick en lååååång promenad i mörkret. Tittade på hur reflexer betedde sig då vi lyste på dem, lyste vägen för att se var vi skulle gå när vi traskade genom en skogsdunge, lyste på marken så att yttepyttiga
lånehunden kunde hitta finfina ställen att göra vad han skulle på. Allt medan vi ventilerade stora som små funderingar om livet. Och så.
Fint.
Ikväll ska vi måla julbilder.
Prata om Lars Lerin, dricka julmust och äta varsin pepparkaka. På en onsdag.  Minsann.


Tillsammans är grejen …

♥️


… och jag håller med …
Jag har något att berätta …
(null)

 
… något stort …
Tycker jag.
 
En bok.
Jag har skrivit en bok. 
Det tog mig sexton år och en triljon tårar. 
Men nu så. Nu kommer den.
 
Hela sex förlag nappade på utgivning av boken. Min magkänsla – fast i hela kroppen – landade hos Parus förlag. Ett litet, personligt förlag med gott renommé. De förstod mig precis vilket var, är, viktigt för mig.
 
Den 21 mars kommer den ut.
På Internationelöa Downs syndrom-dagen.
Så klart. Som en fin gest gentemot Hedvig och alla andra vackra själar med Downsl.
 
Vad den handlar om?
Bjuder på baksidestexten så förstår du:
 
 
 
 
 
Lite så här…
(null)

… känner jag mig nu…
Som en fårskalle.
Bloggen är full av annonser.
Det är inte så jag vill ha det.
Inte.
Blogg.se har tagit bort möjligheten att blogga utan annonser. Domännamnet är mitt, men jag måste flytta det till någon annan "registrator".
Det är nu fårskallen tar över. 
Vart ska jag flytta den och hur ska jag få med mig allt innehåll?
Jag kämpar på för att klura ut och tills jag är på det klara med hur det ska gå till får ni leva med dessa fula, fula, jättefula annonser.
Jag är dessutom sprickfärdig av roligheter jag vill dela med mig av till er.


Jag klurar vidare…

❤️


… och tar tacksamt emot tips…
Glädjen i huset är stor …

(null)

… liksom pirret i magen …
Gymnasiet.
Hur gick det ens till?
Att hon plötsligt är en gymnasietjej menar jag.
Jag hängde inte med.
Men nu är vi här.
Hon susade iväg i taxin med ett stort antal fjärilar i magen. Så många fjärilar att tårarna har runnit tre kvällar i rad.
Men nu så.
Nu längtar vi tills hon kommer hem så att vi får höra allt om dagen…
❤️
… gymnasietjej ändå …
Sommarlov …

(null)

… det rymmer så mycket …
Mest känslor.
Här i huset har sommarlovet just börjat.
Mamman jobbar lite och är ledig mycket. Pappan jobbar några dagar till. 
Sommarlov innebär bland annat långa morgnar, lata dagar och sena kvällar.
Det innehåller cykelturer, glass, en och annan löptur och salta bad.
Det innebär också att hon tassar in till oss på morgonen. Jag dricker kaffe (jo, i sängen varje morgon. Det är helt sant.) och läser en bok. Hon mornar sig, vill ha en kopp mjölk för att när den är slut, hämta sin kapitelbok. 
Sida vid sida ligger vi och läser.
Tillsammans men försjunkna i varsin värld.

Bästa starten på dagen …
  

❤️


… sommarlov …
Alltså…

(null)

… hon bara kliver i…
Med skorna på.
Det är hon i ett nötskal.
Som det känns, så gör man. 
Enjoy och allt sån’t.
Hon har klivit i poolen i Grekland i full mundering. Och hon klev rakt ut  i Delsjön – i full mundering.
Hon har gjort det många gånger.
Jag älskar henne för det.
Och mycket mer.
Hon kör sitt race.
Sitt imponerande race.
Som du lär mig…
❤️
… hela  tiden…
Hon fyller 25 år…
 

 
… idag…
Min förstfödda.
 
 
Älskade lilla Ebba. 
Vart tog åren vägen?
 
Fina, vackra, kloka och alldeles genomsnälla ”lilla” Ebba.
Så omättligt stolt jag är över dig.
 
Sedan dagen du kom till världen har du strösslat med din kärlek var du än går.
Och världen behöver mer kärlek. Du gör världen vackrare genom din blotta existens.
 
Mer och mer för varje år går du din egen väg.
Mer och mer för varje år lyssnar du till ditt hjärta.
Det har jag önskat för dig i alla år.
Att du ska vara du, och vara trygg i att du är bäst som just du.
 
Vi skrattar och gråter tillsammans.
Ventilerar oviktigt och viktigt.
Ovärderligt.
 
Jag vet innan du svarar vad du ska säga och vice versa.
Jag vet vad som gör dig glad och vad som gör dig ledsen.
Du är en liten mini-me men i en enormt uppgraderad version.
Du är det bästa upphöjt i så mycket som jag inte ens kan räkna till.
 
Du är mitt solsken och min lycka.
För dig finns jag alltid.
Dig älskar jag.
 
 
 
 
Grattis gumman…
 
💗
 
 
… njut av din dag, njut av ditt liv…
 
 
 
 
 
 
 
Nu är den här…
(null)

… 100-dagarsutmaningen…
Kul.
Jag promotar rörelseglödje.
Ogillar tanken på att den kan försvinna.
Värken som senaste två åren försvårat för henne att träna, springa och allt som hon tidigare tyckt om försvann i och med extremt minskat sockerintag på skola och fritids.
Fantastiskt.
Vi köpte en träningscykel.
Den står i garaget och syftar till bibehållen kondition även under de kalla månader hon inte vill med mig ut och springa. 
Hon och träningscykeln.
Träningscykeln och hon.
De funkar fint tillsammans.
Gillar varandra liksom.
Så kom en Thailandsresa och en lååångdragen förkylning emellan. Det har varit segt att komma igång igen. Som det ju alltid är efter uppehåll. Jag ogillar uppehåll. 
 
Så har jag en sådan där alldeles särdeles fantastisk och inspirerande vän. Hon har så mycket idéer. Så jag gjorde en copy paste på hennes 100-dagarsutmaning, anpassade den efter oss och så vidare och så vidare.
Nu har vi en 100-dagars cykelutmaning framför oss. Var tionde cykling får hon ta en av de belöningar som lockande nog hänger där. Så spännande att hon idag av bara farten cyklade 5,1 km på de 15 minuter hennes cykelprogram ställts in på.
Wow!
Och nej, jag kan inte avslöja belöningarna här eftersom det lilla hjärtat läser bloggen…
 
Lagom hög musik, en vattenflaska och en mamma som hejar på samtidigt som hon kör ett eget träningspass bredvid. 
Och vi har så kul.
Nu längtar hon efter kommande nio pass…


❤️


… belöning och så…
– Innan jag…

(null)

… tränar på rosett…
…tänkte jag…

… träna på att göra knutar på rad…
Så säger hon och knyter massor av knutar på snöret på sina pyjamasbyxor. Så många att jag aldrig tror vi får upp dem igen.
Oviktigt ändå.
Ibland finns en ovilja att träna på saker som är svåra att lära sig. Fattar den. Kan känna likadant. Hennes strategi då är underbar och värd att ta efter. Istället för att träna på det jättesvåra tränar hon helt sonika på något lite mindre svårt – klarar
det och växer en decimeter.
Smart.
Varför sänka sig när man kan höja sig?
Dessutom går det så mycket enklare att lära sig det lite svårare när man längs vägen lärt sig massa andra viktiga saker.
Heja dig Hedvig…

❤️


… vi tror på dig…