Liten H...
Att få skrutta omkring…
 
 
… i bara bikinibyxor en hel dag…
Att få bada lite, och lite till, äta både frukost och lunch ute, spela lite fotboll och lite tennis och  leka med finaste stora grannflickan Anna räknas nog som en av de bättre dagarna för lilla H.
Att sedan toppa det hela med att bjuda Anna på middag i solskenet på altanen, det måste vara pricken över i:et tänker jag…
Det är så himla mycket…
 
… man ska lära sig i livet…
Till exempel kan det vara väldigt svårt att veta vad en självgående gräsklippare är om man aldrig tidigare sett en sådan. Lilla H såg en självgående gräsklippare för första gången idag.
Skrämt hoppade hon åt sidan och ropade:
– Åh Helle Gud!!! Vad äl de föl nå’t mamma???
– Det är en gräsklippare som klipper själv…
– Va’?! Utan någon vuxen??!
Orkidéer, Piggelin och en…
 
… utspottad jordgubbe…
Den här lilla H som vi har, hon upphör liksom aldrig att förvåna mig, göra mig gråhårig i förtid eller få mig att vilja sjunka genom jorden eller brista ut i gapskratt. Det är liksom olika hur hon får mig att känna, men det är hur som helst mycket av alla känslor.
Alldeles nyss var jag med Ebba och Hedvig på en handelsträdgård i närheten. Vi strosade runt och kikade på olika vackra växter, bad en herre om ursäkt när lilla H brakade rakt in i honom efter att ha känt sig tvungen att hoppa jämfota över en ganska stor vattenpöl, vi valde två vackra fyrstänglade vita orkidéer och ställde oss sedan i kön till kassan. Hedvig bad om att få en glass och det kunde hon väl få tänkte jag. En Piggelin valde hon – så klart.
På väg ut ut affären stannade Ebba vid ett bord med jordgubbar. Det visade sig att Ebba kände tjejen som sålde jordgubbarna. Lilla H stegade fram och frågade Ebba vem det var. Ebba förklarade och därefter frågade Hedvig mig om vi kunde köpa jordgubbar. Jag sade nej med motiveringen att vi ju just köpt glass. 
Snabbt som ögat knycker då lilla H en jordgubbe och ännu snabbare  stoppar hon den i munnen. 
– Men Hedvig!!! Så får man verkligen inte göra!!!
Utan att så mycket som blinka tar Hedvig i för kung och fosterland och spottar tillbaka jordgubben med ett kraftigt FLOFF…
Först fattade jag liksom inte att det verkligen hände! Att hon verkligen spottade tillbaka den saliv- och Piggelinindränkta jordgubben  i kartongen. När jag sedan fattade hade lilla H tokfnissandes rusat ut på parkeringen med Ebba efter sig. Villrådig stod jag kvar och visste först inte hur jag skulle bete mig. Sjunka genom jorden går ju inte på riktigt. Först när en dam bakom mig tänker sig att köpa en kartong med jordgubbar blir jag handlingskraftig igen. Jag hugger tag i ”vår” kartong, ställer den åt sidan medan jag letar efter mynt i plånboken samtidigt som jag nervöst ler mot damen och mumlar
– Min flicka hade visst pillat lite på de här jordgubbarna…
 
Så var seglarskolan…
 
… till ända…
En glad och trött Hedvig och en lika glad och lika trött Max har vi haft här i huset i veckan. Vädret och alldeles lagom med vind kombinerat med helt fantastiska instruktörer har gjort veckan till en av sommarens bästa för lilla H.
Det var första året Hedvig var med, jag har tyckt att hon varit lite för liten innan. Men jag vet! Jag är lite fjompig om du frågar Hedvig; hon är ju inte liten, hon är ju ”tättestor”. Hedvig och Max var såväl yngst som minst på lägret, men de har seglat med bravur och de har haft så roligt. Som synes har de även seglat alldeles själva i en accessjolle och det gick alldeles strålande bra!  Allt toppades idag med uppvisning för föräldrar och syskon, tårta och diplomutdelning, många tack och många kramar.
Jag har mycket svårt att tro att Hedvig och Max inte kommer tillbaka nästa år.
 
Alltså, den där lilla piraten…
 
… henne skulle jag kunna äta upp…
Jo, så go’ är hon. Allt som oftast. Som när hon vänder upp och ner på hela sitt rum för att hitta sina sjörövarkläder för att ha på seglarskolan idag. Och som när hon frågar Max om han också vill ha ”pilat-glejel” på sig, och när han inte vill det är det helt okej och hon väljer att då passa på att själv ta en krok i varje hand.
Som när hon kommer hem lyckligt berättar att de verkligen hittat skatten och skatten var varsin Piggelin. Och som när hon genast vid hemkomsten sätter i sig tio (!!!) köttbullar med potatismos, sås och lingonsylt medan ögonen strålar och hon kallar oss andra runt bordet för alla möjliga tokiga saker.
Då skulle jag nästan kunna äta upp henne.
Innan jag hann äta upp henne idag svängde dock hennes humör. Väldigt. Det svängde så mycket att jag plötsligt inte alls var så sugen på att äta upp henne. Det svängde så mycket att jag istället för att bli kallad roliga och tokiga saker, istället blev kallad för hemska och elaka saker. Det svängde faktiskt så mycket att den rappa lilla tungan räcktes ut åt mig i parti och minut, oavsett vad jag sade. Till och med när Hedvig, Clara, Max och Ture lekte någon form av lek där de sprang genom hela huset viftandes med svärd i högsta hugg, till och med då hade hon tid att stanna för att räcka ut tungan åt mig (vilket syns på den mittersta bilden ovan) samtidigt som hon ilsket fräste 
– Mäh! Pucko!!!
Vad jag hade gjort just då? Jo, jag hade gjort något så fruktansvärt som att putta igen badrumsdörrren så att de små liven inte skulle springa rakt in i den…
 
Glad jag är jag att hon lagom till middagen blev så där himla go’ igen då att jag ville äta upp henne. 
Tänk vad vänner gör…
 
… för hela välbefinnandet…
Vare sig man är liten eller stor tänker jag. Vänner att prata, skratta och gråta med. Om man är liten finns vänner där för att leka med, skratta med, bada med, gräva i sanden med eller morgonmysa till Bollibompa med. Så där otvunget, härligt och energigivande.
Jag är förärad med flera fina vänner. Det är lyx! En av mina allra bästa vänner är Cilla. Hon är av den där alldeles extra speciella sortens vänner och jag tycker mer om henne än hon kanske anar. Cilla och hennes fina familj bor på andra sidan Sverige, ganska långt ifrån oss men den här veckan är de här – jag myser!
Lilla H och Max går på seglarskola tillsammans och de har längtat hela våren. Idag har Hedvig och Max seglat alldeles själva i en accessjolle (tror jag det heter). Hujedamej tänkte jag då jag fick höra, de är ju ganska små ändå…
Men det hade gått så bra – så klart – och de var så duktiga – så klart – så om jag bara kunde lugna ner mig och slappna av lite så… Det hjälper ju inte att oroa sig i tid och otid. Särskilt i efterhand hjälper det ju inte att oroa sig, när något redan skett. Och dessutom gick det ju bra!
– De val tätteloligt mamma! Ja styrde och dlack vatten på samma gång! De val inte svårt! 
 
Imorgon är det pirattema, så akta er för våra små pirater…
Tänk om vi alla skulle ta och bli…
 
… ”semestrare” när vi blir stora…
Hon är så klok lilla H. Hon säger så många klokord. Klokord som är så bra att ha med sig och som är så bra att plocka fram då och då. När man själv glömmer av att vara så där klok.
Som alldeles för en stund sedan då vi åt en sen lunch eftersom våra frukostar blir så sena på semestern. Sena eftersom vi sover så länge fast vi aldrig kan det annars. För jag-vet-inte-vilken-dag-i-ordningen åt lilla H köttbullar, potatismos och lingon till lunch. Lika gott tycktes det smaka idag också och lika lycklig såg lilla H ut idag också. Så där lycklig inifrån och ut över att sitta i solskenet i båten hon älskar och äta bästa maten. Vilken härlig semester vi har Hedvig,
sade jag. Hedvig svarade:
 
– Jaaaa, de hal vi mamma! Näl ja’ blil stol, då ska jag bli semestlale…
Vi gör gott och ont…
 
… med samma hjärta…
Jag tillhör skaran som älskar att lyssna på sommarpratare i P1. Nästan alla sommarpratare fascinerar mig. Nästan alla sommarpratare väcker något inom mig. En tanke, en fundering, eller kanske både och. Jag gillar det. Gillar det faktum att någon säger något som inte släpper mig på flera dagar. Något jag själv plötsligt vänder ut och in på och funderar över innebörden i.
Theodor Kallifatides gjorde det. Han fascinerade mig. Han fängslade mig med sin avskalade historia om sitt liv. Han fick mig fast med orden
Man gör gott och ont med samma hjärta…
Han sade att vi många gånger kommer undan med orden Jag bara skojade eller Det var inte meningen då vi sårar och gör illa. Det var i den vevan han sade att vi gör gott och ont med samma hjärta och orden har följt mig sedan dess. De är så sanna. Och enkla.
Vi väljer alla om orden som kommer över våra läppar ska vara snälla eller inte. Vi väljer själva och elaka ord kan aldrig vara skojiga. Tycker jag.
Sedan jag lyssnade på Theodor Kallifatides sommarprat har jag lyssnat på omgivningen. Mer än vanligt. Lyssnat på hur omgivningen uttrycker sig, funderat över de ordval som används. Lyssnat inte bara på ordval, men även på tonfall. Lyssnat på hur vuxna talar med varandra, och hur de pratar med barn, på hur barn pratar med barn, och hur de pratar med vuxna. Lyssnat på hur människor pratat om och med vänner och bekanta, och på hur människor pratar med okända. Jag har lyssnat då jag strosat på gator, då jag stått i glasskö, på lekplatsen etc. Jag har lyssnat vart jag än varit.  Det har inte varit en medveten ”aktion” från min sida. Det har skett eftersom orden han sade satte sig fast hos mig.
Förvånad är jag över hur mycket hårt som kommer över människors läppar. Både vad gäller ord och tonläge. Förvånad och aningen förfärad. Varför säga något alls, om det du säger inte är snällt, undrar jag. Man väljer ju själv vad man säger, hur man säger.
Visst sårar vi alla någon omedvetet emellanåt. Förhoppningsvis förstår man det och  förhoppningsvis får man tillfälle att be om förlåtelse. Om man kan. En del människor har svårt att be om förlåtelse. Det får stå för dem och det är kanske en helt annan sak. Men kan man inte säga snälla saker fast man har valet, så tänker jag att det är bättre att inte säga något alls.
Vi gör gott och ont med samma hjärta…
 
 
 
Om morbror måste åka hem…
 
 
… och pappan tänker sig att köra honom till fastlandet…
Då kan det bli så att Lilla H och mamman packar en väska och kvistar över till fina kompisar i båten bredvid några timmar – istället för att åka med eller sitta på klipporna och vänta.
Om då fina Pernilla i båten bredvid redan igår berättade för lilla H att hon och mamman kommer att serveras gulaschsoppa till lunch i deras båt idag – då kan det hända att lilla H längtat efter gulaschsoppa sedan dess.
Kanske har hon allra, allra mest längtat efter att få sitta just i Pernillas båt och serveras lunch av just Pernila, medan man väntar på att pappan ska komma tillbaka. Så tror jag.
Hedvig vaknade klockan nio i morse med orden:
-Go’mollon! Sovit gott? Ska vi äta gulaschsoppa nu???
Sedan var väntan galet evighetslång fram till lunch. Men den kom! Lunchen. Den var så himla god och det var så himla mysigt att få sitta där i Pernillas båt och äta, tallrik efter tallrik.
Och tänk, strax därefter kom pappan tillbaka och då var det lika mysigt att få kliva över till egna båten igen…
Om man har toklängtat…
 
…efter att morbror Nicke ska mönstra på…
Då kan det hända att man blir alldeles pirrig i hela kroppen när han äntligen kommer. Då kan det hända att man vill leka med och lära av sin morbror mest hela tiden.
Det kan också hända att man hoppar jämfota av glädje och spänning då det visar sig att morbror Nicke har två drag med sig och tänker sig att lära lilla H att kasta med hennes alldeles egna fiskespö…
Lyckan är stor medan vi alla aktar oss för att fastna på kroken som viner mest överallt i luften…
Plötsligt blev det så tydligt…
 
… hur lilla H uppfattar en del av sin värld…
Varannan fredag kommer glassbilen till oss, till området där vi bor. Det är spännande, man kan ju köpa glass, Herre Gud. Men det är också lite scary, den låter ju så högt, Herre Gud.
Men så befinner sig lilla H just nu på semester. På semestern bryts alla rutiner som finns, för stora och för små. Det går bra faktiskt, att bryta rutiner, men det kräver lite prat om ditten och datten som plötsligt är upp och ner och ut och in. Med prat skapas sammanhang för liten H.
Så är vi idag på ny ort, på ny lekplats. Då hör vi plötsligt glassbilen. Ve och fasa hinner jag tänka,  den låter ju så högt, Herre Gud. Och det är ju måndag, inte fredag, Herre Gud!
Lilla H stannar upp i sin lek på den nya lekplatsen, på den nya orten och utbrister: 
 
– Höl du mamma?! Glassbilen! Å Helle Gud! Glassbilen hal också semester!!!!
Om man har fått…
… svår halsfluss kan det hända att man sover och sover och sover…
Ungefär lika länge som tonåringar kan sova fast man bara är nästan nio år. Om man vaknar tjugo i elva fast man aldrig tidigare sovit så länge kan det också hända att man vaknar med ett stort leende och frågar om man kanske kan få kräm till frukost, eftersom det nog är väldigt bra för en ömmande hals. 
Vidare kan det hända att man, medan man äter små, små skedar kräm, kommer på att pappan ju i all sin da’r köpte chokladbollar till mycket sjuk liten H igår. Chokladbollar som inte kunde ätas hur gärna man än ville. Då händer det också att liten H övertygar sin mamma och pappa om att just chokladbollar just till frukost nog gör susen för den ännu ganska onda halsen…
Det visade sig dock att chokladboll var lite svårt att svälja. Yttepytte små bitar gick som tur var ner och lilla H var lycklig över det. Resten av chokladbollarna finns ju kvar tröstar vi med…
 
Jag kan inte låta bli att undra över om det är en släng av halsfluss alla trötta, horisontalläge-intagande tonåringar har…?
Snordag…
 
… blev till halsfluss…
Igår fick lilla H feber, hög feber. Igår fick lilla H också ont i kinden. Vi trodde att lilla H kanske bitit sig i kinden. Natten blev hemsk med hög feber och frysande, svettig liten H som kastade sig av och an i sängen och som klagade över ont i kinden. Varken lilla H, mamman eller pappan sov särskilt mycket. 
Först imorse slog det mig att det onda i högra kinden kanske var öroninflammation! Jag har själv aldrig haft just öroninflammation, jag har heller aldrig haft några så kallade öronbarn så det tog ett tag innan jag drog den slutsatsen. Slutsatsen som visade sig vara fel i och för sig. Från naturhamn fick vi leta oss till ort med vårdcentral, sköterskor och doktor. Tid fick vi, några timmar fick vi vänta och när snälla doktorn lyssnat på både min och lilla H:s berättelse bestämde han sig för att kika i halsen. OJ, OJ, OJ sade snälla doktorn och skrev sedan ut penicillin. Av snälla sköterskan fick lilla H en mycket vacker prinsessring som hon tänker ha då hon gifter sig med Emil minsann.
Efter otaliga tårar och spottande av saliv har nu lilla H sovit ett par timmar, druckit lite, lite Festis och börjar så smått att prata med oss igen…
Tänk att en snordag blev till halsfluss…
En av de saker…
 
… jag älskar allra mest hos lilla H..
Det är hennes genuina godhet. När hon hejar på den som är duktig, utan att alls
tänka på att hon själv just i det fallet inte är lika duktig. Eller när hon öser beröm över den som vinner, utan att själv tänka på att om någon annan vinner förlorar ju hon.
Eller som när vi under en kvällspromenad i solnedgången plockar varsin prästkrage och jag berättar för henne hur man kan dra av ett blad och säga Älskar, för att sedan dra av ett blad till och säga Älskar inte etc. Då plockar lilla H små blad, ett och ett, med sin brunbrända lilla hand och säger:
– Ja’ älskal inte ”Älskal inte…”. Ja’ sägel Älskal… Älskling… Älskal… Älskling…
Sommarlov…
 
… kan vara så mycket…
Det kan vara att plocka jordgubbar, att fiska krabbor, att vara uppe länge, att åka gummibåt med storebror, att sitta på en klippa och titta på sälar, att sola, att fika, att längta efter att morbror Nicke ska komma till båten, att klara en ny bana på Beybladespelet, att träffa och leka med Felix, att få äta popcorn varje dag…
Eller så kan det vara att yrvaken släntra upp, passera en skål med kalla färskpotatisar, be sin mamma om att få en potatis med en klick snör på fast man är så trött så att man nästan inte kan prata än…
Om man har en liten H…
 
… som man inte alltid är säker på vart man har…
Då kan det hända att hon dyker upp på de mest oanade ställen. 
Som när vi är bjudna på middag hos vår gode vän Janne, på hans paradisö. Då är Hedvig så glad och har så mycket spring i benen och leker Följa John med Janne mest hela tiden, fast Janne inte ens vet om det. In och ut ut huset, hela tiden ett steg bakom Janne.
Plötsligt är något fel tänker jag. Vi är fel antal personer runt grillen i trädgården. Där är Ludde, pappan, jag, Bertil, Janne… men ingen liten H…
Himmel och plättar, ve och fasa! Vi som är på en ö med bara bråddjupt hav omkring oss.,.
Jag hinner tack och lov inte tänka tanken fullt ut för i samma sekund som paniken är på väg att gripa tag i mig hörs en knackning ifrån ett av husets vindsfönster. En knubbig hand som vinkar, ett solskensleende och bakom glaset hörs:
 
– Hej hej! Häl äl ja’!!!!!
Lilla argsinta Tjalle Tvärvigg…
 
 
… är liksom mer på hugget vissa dagar…
Lilla Tjalle Tvärvigg har varit extremt närvarande flera dagar i rad nu, och vi är ”rejält” (för att använda lilla H:s uttryck) trötta på densamme. Helt omöjlig att bli av med tycks det. Det är Pucko hit och Pucko dit, en ilsken provocerande tunga som räcks ut i parti och minut, det är Dumma mamma och Dumma pappa om iPad eller ds inte fungerar (dvs om hon själv inte klarar alla spelen). Det har kort och gott varit en humörskamp de sista dagarna. Det hela toppades framåt kvällningen då älskad, saltstänkt, nybadad-i-havet-Hedvig frågade:
 
– Blil de föl mat ida’ mamma?
– Idag blir det lasagne…
– Ja’ älskal inte sajn!!!
– Fast idag äter vi lasagne Hedvig.
– Fy satan föl sajn!!!
 
Mamman undrar lite om man kan kasta Tjalle Tvärvigg över bord…?