Liten H...
Mamma på gränsen till nervsammanbrott…

… det är jag i ett nötskal…

Jag blir helt himla totalt skogstokig på lilla H:s fruktansvärda humör, hennes fruktansvärda temperament!
Jag vet inte vad jag skall göra längre…

Ibland är jag pedagogisk – det hjälper inte…
Ibland ignorerar jag – det hjälper inte…
Ibland blir jag arg – det hjälper inte…
Ibland blir jag ledsen – det hjäper inte…

Oftast försöker jag bara ”stå ut” tills det går över – det gör det fort!
Går över alltså!
På lilla H men definitivt inte på mig!

Lilla H är en liten solstråle som nästan till 100% går rakt in i folks hjärtan.
Men så bor det en liten elaking i henne också, tänker jag.
Elakingen slår främst till mot mig.
Orättvist tänker jag; jag som gör allt för henne, som alltid finns där för henne.
Det är kanske just därför!?
Den lilla elakingen vet att jag finns där ändå, att jag älskar henne villkorslöst hur elakingen än beter sig…

Jag undrar ibland hur det gick till att just jag fick en litet barn med en liten inneboende elaking?
Det går i arv, jag var likadan sägs det.

Pay-back time nu kanske…?

Då lilla H var liten var hon extremt flitig på att bitas, främst bet hon mig och Ludvig.
Gärna, ofta och ännu oftare tycktes det…

Det tog några år – så gick det över!
Det tog ytterligare ett halvår innan vi vågade lita på att det var över, bitandet menar jag.

Så tog den ilskna rösten och den mycket provocerande tungan över!
Tungan som sträcks ut tillsammans med ett ihärdigt ”hummande”, lägg till en ilsken svart blick, en stampande fot så har ni lilla H som i ett paket!

Äh, tänkte vi, det går över!
Efter förmåga ignorerade vi…

Det gick inte över!
Efter ett halvår började jag hota!
Jag hotade med att hälla peppar på den lilla elaka tungan…

… och jag gjorde det också!
Hällde peppar på tungan.

Lilla H fortsatte att räcka ut tungan…

Nu har det gått 1 1/2 år och tungan räcks elakt ut mot mig åtminstone två gånger i timmen…

Om jag kan ignorera?

Inte ett dugg!

Det har gått för långt och jag blir oerhört provocerad av detta!
Att hon törs efter alla diskussioner tänker jag…
Men, varför skulle hon inte tordas?
Det enda som händer är ju att vi blir osams en stund och det klarar väl lilla H liksom…
… bättre än mamman tänker jag…

Efter dessa urladdningar mellan henne och mig så dröjer det oftast inte länge innan hon kommer och kikar lite forskande på mig och säger att hon är ”snäll igen…”. Så flinar hon upp sig med sitt tandlösa leende, lägger en varm, knubbig hand på min kind och så blir vi sams igen.

Oftast…

Inte idag…

Idag då hon kom med sitt lilla tandlösa leende röt jag i åt henne och förklarade att så fungerar det minsann inte! Man kan inte komma här och flina och tro att allt är bra etc etc…

Inte så pedagogiskt – jag vet!

Så blev vi då sams till slut men jag skall erkänna att jag såg fram emot att få åka till Ica och handla alldeles ensam.

Det har gått långt då, eller hur…?
När man längtar efter ”egentid” på Ica…

Där är jag just nu kan jag meddela!

Nåväl, jag kom hem ifrån Ica, glad igen, för det fanns så många trevliga människor på Ica och inte en enda räckte ut tungan åt mig! Jag kände hur jag blev extra trevlig jag också och log åt höger och vänster.
Så kom jag hem, bar in alla kassar i köket, gick in i vardagsrummet där lilla H satt och tittade på film. Utan att göra mig till (nej, nej, nu var jag ju glad igen) sade jag med len röst:

–  Heeeeej, lilla gumman!

Vad möttes jag av?

En ilsken liten H som sade:

– Lägg av din pannbiff!!!!

Sedan räckte hon ut tungan… igen…

Nervsammanbrottet är nära, det känner jag…

Och för de av er som ens snuddar vid tanken vill jag berätta att humöret har inte ett dugg med Downs Syndrom att göra, det är Roos-genen som går igen….

Dalslands kanal med alla miljoner slussar …

img_0843 (MMS)

Dalslands kanal med alla miljoner slussar kräver sin man! Första semesterveckan, då vi slussade uppåt, var vi sex ”besättningsmän” ombord. Duktigare blev vi för varje sluss o efter ett par dagar flöt allt på utan att vi ens behövde kommunicera om vem som skulle göra vad. Som person funkar jag, tyvärr, så att jag alltid grubblar på framtiden. Ofta handlar det om eventuella problemfyllda situationer som kan komma att uppstå. Helt galet att hålla på så, jag vet! Jag lägger så mycket onödig energi på eventuella problem – så också denna gång… Jag grubblade på hur vi, lilla H, min man och jag ensamma skulle lösa slussandet efter det att mormor hämtat de stora barnen, åh vad detta grubblande sysselsatte mitt huvud många timmar sammantaget! Även denna gång helt i onödan – naturligtvis! För det första var det väldigt mycket simplare att slussa neråt (även om uppåt inte var ett problem men kunde varit med liten H som matros), för det andra bestämde sig liten H för att agera hjälpreda! Jag bad henne att sitta still då vi skulle slussa, ville ha henne fast i den karbinhake vi har i båten – en anordning gjord enbart för den vilda lilla H. Hedvig frågade varför o jag förklarade att pappa och jag måste hjälpas åt med slussandet nu då Ebba, Ludvig och Gustav inte längre är med. – Men, sade Hedvig, ja’ kan hjälpa dig mamma! Ja’ äl tätteduktig!!! Och det var hon ju – så klart!!! Höll i tamparna och vinkade till åskådarna som om hon aldrig hade gjort annat…. ♥

Idag har vädret varit fantastiskt! Lilla H…

img_8526 (MMS)

Idag har vädret varit fantastiskt! Lilla H tröttnade dock på solen (!!!) och ville sitta i skuggan i sittbrunnen en stund och titta på film. Medan Lilla H satte på en film och satte sig tillrätta för att ”mysa lite” satte jag mig på däck för att sola och bläddra i en tidning. Vi satt där både min man och jag, solade, läste, pratade med båtgrannar etc, allt medan vi slängde ett öga ner i sittbrunnen var tionde sekund ungefär. Plötsligt var lilla H borta!!! Medan jag rusade ner i båten ropade jag på henne – inget svar… Tänkte rationellt, nej, jag menar att jag FÖRSÖKTE tänka rationellt; hon kunde ju inte ha trillat i vattnet eftersom inget plask eller plums hade hörts…? Skyndade mig ner i båten o slet upp dörren till toaletten; DÄR VAR HON!!!  – Oj, vad du skrämde mig! utbrast jag… Vad RÄDD jag blev Hedvig!!! Lilla H tittade på mig med stora ögon och sade sedan: – Oj, förlåt mamma att ja’ räddade dig!!! ♥

Man gör vad man kan för att få lite extra …

img_2300 (MMS)

Man gör vad man kan för att få lite extra krydda i livet… Extra krydda kan vara olika saker, dels för olika människor men även för olika tillfällen. Olika saker gör helt enkelt gott för stunden beroende på situation.  Alldeles intill hamnen vi befinner oss i idag finns en lekplats, en riktigt rolig lekplats! Alla lekplatser är inte ”tätteloliga” men den här lekplatsen tillhör kategorin ”tättelolig”. Lilla H har lekt länge där idag, sprungit, hoppat, plaskat, klättrat, åkt ja, hon har gjort allt! Tyvärr avslutades lekstunden med krokodiltårar då Hedvig ramlade, skrapade sitt lilla knä och det kom blod!!!! Till och med blod!!!!  Jag skulle strax därefter gå och handla lite mat o trodde nog att lilla H ville gå med men nej, hon hade ju ont och det kom ju blod…. Jag sade att jag skulle titta efter popcorn i affären men nej, ”de göl ont ändå…”  Jag köpte i alla fall popcorn och tänkte att det kanske lindrar smärtan lite. För säkerhets skull köpte jag även chokladpudding… Det är nog den bästa efterrätten lilla H vet – hon är definitivt sin fars dotter – och jag anade att chokladpuddingen skulle kunna fungera som plåster på såret ♥ Väl tillbaka i båten blev lilla H tårögd igen då jag frågade hur det kändes i knät. ”Tätteont” sade hon med ögonen fyllda av tårar… Jag berättade att jag köpte popcorn till henne och jo, det ville hon gärna ha litegrann. Jag berättade att jag köpt chokladpudding till efterrätt och då sken hela det fräkniga lilla ansiktet upp och hon förklarade att hon inte hade ont ”mela”. – Mamma, först äter vi mat, se’n äter vi hokladpodding se’n ska ja’ ut o lo med Ebba!!!” Ebba, som inte hade hjärta att säga nej till att ro i gummibåten just då lovade att så skulle ske. I skrivande stund är lycklig liten H ute och ror i gummibåten med Ebba och Gustav, Hedvig är lycklig medan jag misstänker att de två syskonen är smått uttråkade och hellre skulle dra igång motorn…. ♥

Idag behövde vi proviantera! Det kan vara …

img_3259 (MMS)

Idag behövde vi proviantera! Det kan vara olika lätt/olika svårt beroende på hamn men eftersom vi nu för första gången slussar för det vilda i Dalslands kanal istället för att susa upp och ner längst västkusten har vi ju inte en aning om vart vi kan proviantera/hur långt det är att gå/om vi kan ta gummibåten etc. Väl inne i Håveruds hamn äter vi lunch, solen skiner så jag och fyra barn bestämmer oss för att ta en promenad till Konsum – enligt löfte från Turistbyrån är det 1,5 km. Baggis! Det knallar ju även lilla H utan att blinka! Vi gick o gick o gick o gick…. Vi gick lite till o lite till. Jag ångrade lite att vi inte gick till Minilivs alldeles nära men tja… vi skulle ju handla ganska mycket så… Vi gick lite till o lite till…  Jag frågade en liten flicka på sådär fem/sex år om hon visste vart Konsum låg? Jo, det visste hon…. ett tandlöst leende mötte mig. jag frågade om hon visste hur man gick dit och jo, det visste hon! Samma tandlösa leende log mot mig. Jag gjorde ett sista försök o frågade om hon kunde berätta för oss hur vi skulle gå för att komma till Konsum och jo, det kunde hon förklarade hon fortfarande leende! -Det är det vita huset med röda tegelpannor, sade hon och pekade  mot ett hus en bit bort. Vi gick till detta Konsum som jag förstått var den ”stora” affären och jag fattade ingenting! Den var bra mycket mindre än lilla Tempo hemma i Stora Höga!!! Utbudet fick mig att undra varför vi gått säkert tre kilometer för denna affär…. Kändes som om utbudet i Minilivs intill båten hade kunnat mäta sig med Konsum utan problem! Men ok, jag plockade ihop vad vi skulle ha, lät barnen välja varsin glass, höll på att glömma att betala, packade kylvarorna i två påsar som jag gav pojkarna i familjen med uppdrag om att gå före tillbaka till båten och dess kylskåp. Lilla H smaskade på sin Piggelin, det började regna så vi tog på en jacka… Ebba och jag märkte att hennes steg blev alltmer långsamma och lilla H själv blev allt tystare… Hon var så trött i sina små ben!!! Ebba och jag kände en lätt panik över alla kilometer vi hade kvar att gå men lockade och försökte, vi turades om att bära liten H och vi peppade varandra om att nu så, nu var det nog inte så långt kvar etc etc. Till sist gav vi upp! Vi satte oss på en liten udde och ringde efter husets/båtens pappa! Vi bad honom att komma och hämta oss, inte en meter till orkade lilla H och jag lovar; lat är det sista den lilla fröken är – orken räckte helt enkelt inte! Vi satte oss på udden och medan vi väntade på pappan kalasade vi på mandelkubb, banan och mariekex – vi hade ju trots allt varit och handlat! Pappan och gummibåten kom och lycklig var lilla H då hon sjönk ner på botten i gummibåten för det är ju ”tätteloligt” att åka gummibåt… ♥

Men åh! Nu läste min äldsta dotter senaste…

Men åh! Nu läste min äldsta dotter senaste bloginlägget, såg frågande på mig o utbrast; Vad då ”sjön suger”??? Tycker du inte det är mysigt??? Med ens hon sade det insåg jag det; generationsklyftan… Denna gången språkligt…. ”Sjön suger” innebär för henne att vi har det ap-trist här i båten (vilket vi inte har), för mig innebär samma uttryck att luften, vinden, solen, vattnet o allt annat som hör båtlivet till tar kraft och energi – på ett positivt sätt – ifrån oss alla vilket i sin tur gör oss alla behagligt trötta! Så tokigt det kan bli med sprÃ¥kliga missförstÃ¥nd ♥

Sjön suger… Helt klart! Nu är vi på båts…

img_7672 (MMS)

Sjön suger… Helt klart! Nu är vi på båtsemester o lilla H är svårare att få att sova än någon gång! Hon inser mysfaktorn med att tända fotogenlampan i sittbrunnen när mörkret faller på, hon inser mysfaktorn med allt gott som ställs fram på bordet OCH hon inser definitivt mysfaktorn med att alla lägger sig samtidigt – vid samma klockslag!!! Lilla H vill definitivt inte missa en sekund av social samvaro med familjen!  Det är bra – jag är FÖR social samvaro… Men jag är också för lite egen-tid, i alla fall är jag för LITE, bara LITE tid då lilla H somnat -några timmar före oss andra på kvällen. Ni vet, sådan tid man kan spela 500 med de stora barnen utan att lilla H skvallrar högt för resten av besättningen vad man har för kort på handen…. sådan tid man skulle kunna sjunka djupt in i en fängslande bok, eller för all del bara slöbläddra i senaste numret av Your life eller något annat egoistiskt mysigt… Sådan tid gillar jag, give & take tänker jag! Så tänker inte lilla H!  Detta i sin tur leder till högst aktiva kvällar OCH att Lilla H tar sig en power nap mitt på dagen när ingen annan kan göra det… ♥

Tättevackel…

En gång i tiden var lilla H ”tättelädd” för frisören.
Skrek i högan sky så fort vi närmade oss dörren till en sådan.
Detta trots muta med festis, salta pinnar, utlovat besök i leksaksaffären etc etc.

Jag klippte Hedvigs hår.
Det blev sådär…
Men jag satte upp det varje dag och då syns det inte om det är lite snett.

Plötsligt var vi hos en ny frisör.
Hedvig ville prova att sitta i den röda bilen.
Jag plockade ur snoddarna i håret och började kamma lite.
Frisören började kamma.

– Inte plippa!
sa Hedvig, säkert 100 gånger på en minut.

Frisören lovade att in ”plippa” men klippte ändå, i smyg…
I smyg har hon sedan klippt Hedvig några gånger till.

Idag har hon klippt Hedvig med Hedvigs godkännande för första gången!

– Ja´ vill inte ha fälg!
sa Hedvig, säkert 100 gånger på en minut.

Nej, färg behöver man ju inte ha för att man är duktig och klipper håret, verkligen inte!
Frisören frågade om hon istället ville ha diamanter…?

Vilken fråga!
Till en tjej!

Vilken tjej vill inte ha diamanter?!

Hedvig klippte håret, hela håret, fick en hel rad med diamanter, hoppade ner från stolen och sade:

– Mamma, ja´ äl vackel, nej, vänta, ja´ äl tättevackel!

Och visst är hon jättevacker…

vacker

Att lyckliga barn…

… ger lyckliga föräldrar är en total och absolut sanning!

Vilken vecka lilla H har haft!
Och därmed jag!

Det jag mest av allt unnar lilla H är lekkamrater, kanske för att de inte är så självklara…?
Jo, på dagis och säkert i skolan och på fritids, men inte hemma.
Inget gör mig så glad som när hon har lekkamrater på fritiden!

Den här veckan går nog till historien som bästa lekvecka på hemmaplan genom åren för lilla H!

I tisdags var fina Jens och fina Elin här som jag skrev om häromdagen!
De hade verkligen ”tätteloligt”.
När de gick hem kom Anna, en av grannflickorna över och fortsatte leken.

I onsdags förmiddag sade Lilla H helt sonika:

– Ja´ gål till Anna ja´o flågal hon ville spela fopoll me mej… ja´ gål hälv, stanna mamma!

Jag stannade på altanen och sneglade på lilla H, både med stolthet och med nervositet. Hedvig har inte nog inte riktigt koll på att andra barn kanske inte vill leka ”bara” för att Hedvig vill det.
Jaa… det var ju inte hela sanningen om min nervositet förstås…
Mest är jag nog nervös för att grannbarnen (och föräldrarna) kanske kommer att tycka att lilla H är jobbig som kommer och frågar, att de kanske inte kan säga nej även om de kanske vill det…

Men jag vet…
… det kanske är tokigt att tänka så…
… jag tänker så i alla fall…
… för att jag inte vill att de skall tycka att lilla H är jobbig…
… för att jag vet att hon kanske kan uppfattas så emellanåt…

Hur som helst så gick lilla H över, frågade Anna om hon ville spela fotboll med henne.
Jo, Anna sken upp! Hon ville!
Anna frågade om de skulle spela hos Anna eller hos Hedvig.

– Hos dej tänkte ja´!
svarade Hedvig.

De spelade hos Anna och de spelade hos oss.

Sedan gick de till Anna och lekte.
Annas storasyster Elin var med och lekte.
Så kom de hit alla tre och lekte.
Så fikade alla tre barnen här.

Sedan ville jag att Hedvig skulle följa med mig till affären för att köpa mjölk, det ville inte Hedvig.

– Ja´ stannal ja´

Sagt och gjort, Hedvig gick till Elin och Anna och badade i deras vattenspridare.
Märklig känsla att lilla H var hos grannbarnen medan jag åkte och köpte mjölk – det har liksom aldrig hänt!
Med eufori i kroppen traskade jag in på Tempo för att köpa mjölk – det har liksom heller aldrig hänt, eufori på Tempo menar jag…

Igår kom lilla fina fotbollskompisen Alva på besök!
Även det en otroligt lyckad lekdag!
De lekte i plaskpoolen, de fikade, de åt lunch, de hoppade studsmatta och hade verkligen ”tätteloligt”.
Särskilt i plaskpoolen tror jag!
Med rutschkana rakt ner i vattnet!

Plötsligt, mitt i all den roliga leken, säger Hedvig:

– Alva kan åka hem nu!

För sådan är hon nämligen, lilla H!
Hon säger vad hon tänker och tycker.
Oftast är det bra, ibland blir det tokigt…

Med Alva blir det inte tokigt!
För Alva säger nämligen också vad hon tänker och tycker så när Hedvig sade att hon tyckte Alva kunde åka hem så svarade Alva bara:

– Men nej, jag vill inte det!


Alva & Hedvig

    

Anna, Hedvig & Elin

lycklig

Idag har lilla H fått…

… nya kompisar!!!

Två stycken!

Elin och Jens!

Om sociala medier, som t ex Facebook, kan man tycka vad man vill.
Åsikterna är många.
Åsikterna går isär.

Jag är inte odelat positiv men jo, jag gillar nog ändå Facebook om jag kan använda det som jag vill.
Det har gett mig kontakt med flera ”gamla” vänner, vilket oftast är positivt!
Idag hade jag besök av Ulle – min barndomsbästis!
Det är 16 år sedan vi senast sågs, och då sprang vi egentligen bara på varandra.
Innan dess var det också en mängd år innan vi hade setts och sedan vi umgicks… ja, det har jag tappat räkningen på men små var vi!
Bästisperioden var nog mellan vi var sju och tio år ungefär och då betedde vi oss som bästisar gör mest:

vi bytte skor med varandra
vi köpte likadana Fonzie-jeans
vi åt mellis hos varandra
vi gjorde ”loppor” och frågade den andra vem hon var kär i
vi hade chans på samma kille (Henrik) – samtidigt

Ja, så där höll vi på helt enkelt!

Idag sågs vi alltså!

Ulrika, Jens och Elin kom och hälsade på oss och stannade hela dagen.
Det var hur mysigt och roligt som helst och jag kan inte förstå vart alla år tagit vägen, det var ju som om vi sågs igår. Här klingade skratten från stora och små och timmarna bara flög iväg.
Promenaden till stranden som jag tänkt hann vi inte ens med!

Elin hade med sig teckning och paket innehållande ett vackert pärlat armband till Hedvig!
Blygseln Hedvig brukar visa såg jag knappt skymten av, möjligtvis en minut eller två.
Sedan lekte de!

Oj, vad de lekte!

och fikade
och lekte
och badade
och åt
och lekte
och badade
och fikade igen
och lekte igen
och badade igen

När lilla H gick och lade sig ikväll pratade vi om dagen som varit och hon bedyrade att hon haft ”tättekul hela dagen”. Hon berättade att det fina armbandet hon fått av Elin skulle hon ha på sig imorgon också. Jag frågade varför hon tagit av det varje gång hon hoppat studsmatta under dagen och då svarade hon:

– Så de inte gål söndel mamma! Ja´ la de blevid lös-ögonen!

Sant!
Glasögonen får hon inte ha på sig då hon hoppar studsmatta och nu var hon även så rädd om sitt nya armband.

Lycklig liten H drog täcket upp till hakan och sade nöjt:

– Mamma, ja hal nya kompisal ida´! En två nya kompisal!

    

leka

Ja´ längtal föl dej mamma…

I lördags skulle lilla H sova hos mormor och morfar!
Något hon alltid ser fram emot…

I lördags skulle min man och jag på fest!
Något vi alltid ser fram emot…

De senaste gånger lilla H har sovit hos mormor och morfar har hon dock längtat hem.
Hon har gått till fönstret, kikat efter sin mamma och pappa och hon har blivit lite ledsen…
Inte så hon skrikit och levt rövare utan tyst, tyst har hon gråtit…
Utan att vilja visa tårarna…
Med stora försök att skärpa sig och dölja tårarna…

Åh, det känns i hjärtat!
Liten H skall inte skärpa sig då hon är ledsen och längtar…
Bättre då att leva rövare och vara tokledsen en stund – då går det kanske över fortare?

I lördags packade Hedvig glatt sin väska med alla möjliga tänkbara nödvändiga och mindre nödvändiga bra-att-ha-när-man-sover-borta-saker.
På eftermiddagen gick vi till mormor och morfar, humöret på topp!
Som alltid var hon glad som ett solsken då jag gick, av längtan fanns då inte ett uns.

Strax före klockan sex fick jag ett samtal från mormor som undrade om de kunde gå hem till oss istället för lilla H var ledsen och ”längtal föl mamma…”.

Självklart!
Gå hem om lilla H mår bra av det!

Sagt och gjort!
Lilla H och mormor packade ihop alla möjliga tänkbara nödvändiga och mindre nödvändiga bra-att-ha-när-man-sover-borta-saker och tog en promenad hem.

Lilla H drog själv sin väska och gick med bestämda steg hemåt.
Lilla H var lycklig igen!

Mamman och pappan undrar hur i all världen de skall göra nu?

Skall de sluta att gå bort…?
Nja, tänker mamman och pappan, någonstans måste man ju hämta lite energi ifrån sin egen vuxenvärld…

Skall de lämna bort lilla H mer… oftare…?
Nja, tänker mamman och pappan, det gör ju ont i hjärtat när hon är ledsen…

Vidare tänker mamman och pappan att halva nöjet med gå-bort-utan-barn-grejen är borta då de vet att liten H ”längtal o längtal”…

Mamman och pappan känner sig osäkra och kluvna över hur de skall tänka och göra nu…?

”längtal”

Säsongsavslutning…

… på fotbollen ikväll!

Måndagarna med sin givna fotbollsträning är veckans klara höjdpunkt för lilla H!

Jag jublar – äntligen ett av mina barn som älskar fotboll!
De andra två har gjort några tappra försök som små, kanske mest för sin mammas skull men i alla fall, men nej, de har ledsnat fortare än kvickt! Jag fattar ingenting; fotboll som är kul!!!

Ikväll vet jag inte hur bra det blev egentligen; Hedvig var tok-sur mest hela tiden tyckte jag!

Sur om någon hann före…
Sur om någon tog bollen ifrån henne…
Sur om någon annan gjorde mål – även om det var hennes eget lag…
Sur om någon annan gjorde anspråk på storasyster som var med idag…
Ja, hon var sur ungefär två gånger i minuten – tur att hon inte är den långsinta typen för hon hann ju bli väldigt glad däremellan…

Väl hemma, nyduschad och med kvällsmat framdukad fanns inte ett spår av det sura humöret och hon kändes mest fantastiskt glad över sin insats på säsongens sista träning…

      

fotboll

Avslutningar skall firas…

…med pompa & ståt!

Eller hur?

Idag har lilla H ”gjort” sin sista dag på dagis!

Det känns sorgligt…
Det känns vemodigt…
Det känns oroligt…
Det känns nervöst…

Men mest känns det nog…
spännande…

Det är nog egenligen ingen nödvändighet längre att ha väldigt god framförhållning på vad som komma skall för lilla H, men det känns bra… Eller om det är att jag fortsätter i gamla invanda fotspår…?
Jag vet inte, men jag gör nog ännu så att jag informerar, berättar och ser till att lilla H förstår och får fråga i god tid om det är något speciellt som skall ske.

För att jag tror att hon mår bra av att veta.
För att jag själv aboslut inte är en ”spontan-människa-typ”, även om jag jobbar på det!
Jag vill vara spontan!
Jag vill uppskatta spontana saker!
Men jag är inte spontan och jag uppskattar endast ”planerade spontana” saker – om sådana finns?
(Det är nog bara en människa på jorden som förstår vad jag menar; min syster A – för hon är likadan)

Hur som helst så kan jag inte berätta för Hedvig för långt i förväg heller för då blir tidsperspektivet svårt att förstå. Det är en avvägning helt enkelt, olika från gång till gång!

I måndags då vi tittade på Hedvigs schema förklarade jag att på fredag denna veckan går hon sista dagen på dagis, sedan blir det sommarlov, sedan blir det skola och fritids.

– Kan ja´ börja skolan nu???

– Nej, efter sommarlovet…

– Vafför dé?

Hmm… kluriga är frågorna!
På tisdagen tog jag upp ämnet avslutning igen och då säger lilla H alldeles bestämt:

– Då vill ja´ ha blomma, flagga o tårta som Ebba o Ludde hade!!!

Ja, men så klart!

Ebba och Ludde fick varsin ros när de slutade skolan för några veckor sedan.
Flaggan stod på bordet.
Jordgubbstårta hade jag bakat.

Så klart att lilla H vill ha ”samma”!

I morse vid lilla H:s frukosttallrik med gröt stod där en vas med en röd ros och flaggan var på bordet. Hon undrade vart tårtan var och jag förklarade att den får vi ju äta efter att hon slutat på dagis. Jo, men det var nog ok ändå… Efter en stunds funderande sade hon:

– Ja´ vill ha vit duk osså…

Men ok, de som känner mig vet att jag inte är en vän av dukar men är det kalas så är det kalas och då skall givetvis en vit duk ligga på bordet!
Jag kände min kravlista öka vartefter tiden gick men tänkte att jag nu löst ros och flagga, tårtan var planerad så visst kunde jag ordna en vit fin duk också.

På dagis möttes vi av två lite tårögda fröknar som lämnade en present till Hedvig med motvieringen att det ju varit lite extra speciellt med lilla H, det har varit så nära, det har varit så… ja, det har helt enkelt betytt mycket för dem också att få lära känna lilla H ♥

I paketet fanns en fin tallrik och mugg i porslin med Spiderman på!!!
Till frukost sa de, så att lilla H inte glömmer av dem på dagis!

Jag kände klumpen i halsen på en gång och tänkte att Herre Gud, klockan är nio på morgonen, kanske klumpen kunde hålla sig borta tills jag hämtar henne klockan tre i alla fall.
Hedvig tackade, jag tackade, jag kramade om fröken A som inte skulle vara där klockan tre och sedan fällde jag ner solglasögonen för att gömma mina blanka ögon och gick till fönstret och vinkade till lilla H!

Det känns kul med skolan.
Det känns som om vi gjort ett bra val av skola.
Men det känns tufft att lämna något som fungerat så bra.
Vi lämnar något tryggt.
Vi lämnar ett dagis där alla alltid sett just lilla H för den hon är!

Hur blir det nu?
Kommer hon att trivas?
Kommer ”de” att se lilla H?

Förmodligen blir det toppen…
Förmodligen kommer hon att älska skolan…
Förmodligen kommer de att se lilla H eftersom hon oftast ser till att bli sedd…

Lite ont i modershjärtat gör det faktiskt….

Efter dagis kom mormor och morfar hit och kalasade på smarrig jordgubbstårta.
Lilla H tyckte att vi skulle sjunga för henne!

Sjunga? Vad?
Vi föreslog Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer etc men nej.

– Hung ja´må hon leva föl mej!!!

– Fast du fyller ju inte år Hedvig…

– Hung den NU!!!

Sagt och gjort, vi sjöng ”Jag må du leva” trots att vi inte hade en endaste födelsedag i huset…

              

tårta