Liten H...
Mitt lilla, lilla hjärta…

… längtar efter sin mamma…

Lilla H har alltid varit så enkel att lämna!

Oavsett det har varit till storasyskon, mormor och morfar eller till dagis…
Oavsett om det gällt tio minuter eller ett dygn…

Aldrig en tår!
Bara en nogrann förvissning om att jag kommer sedan.
Det har räckt och mina steg har varit lätta efter att ha lämnat till skillnad från då jag lämnade Ebba och Ludde när de var små. 

Aldrig att de ville jag skulle gå om än att de hade det aldrig så bra. De grät (och jag grät) och tidigt verbala som de båda varit fick jag, framförallt av Ebba, ifrågasättanden om varför jag hade två barn om jag ”bara skulle lämna dem” etc etc. En fullständigt obefogad kritik, det vet alla som känner mig, eftersom jag snudd på dygnet runt varit vid deras sida! Ändå träffade Ebbas ord mig som ett knytnävsslag i magen och en ledsenhet och en skuld infann sig hos mig.

(Eftersom just Ebba är otroligt lik mig i sitt sätt vet jag att när hon läser dessa rader så får hon en klump i magen och känner dåligt samvete gentemot mig. Till Ebba vill jag säga; Känn inget dåligt samvete! Du var fyra år när du uttryckte dessa lite hårda – men kloka – ord och jag älskar dig för det också ♥)

Med lilla H har jag aldrig varit tyngd då jag lämnat henne någonstans och för mig har det varit lyx!
Ett lyckligt barn ger per automatik en lycklig mamma!

Jag har märkt en tendens sista halvåret att Hedvig gärna vill att jag är hemma på kvällen, framför allt när hon skall sova. Även om jag nattar blir hon lite orolig om jag säger att jag skall träna, gå en promenad eller något annat utanför husets väggar. Ingen katastrof dock men ja, lite orolig.

För några veckor sedan sov Hedvig över hos mormor och morfar. Det är något hon ser fram emot och gärna gör, där har aldrig varit några problem. Den gången dock hade mormor sett att hon var lite ledsen på kvällen men försökte ”skärpa sig” och inte visa… När mormor sade att man får vara ledsen kom tårarna och lilla H sade:

– Ja´ längal föl min mamma…

Det blev ingen stor grej av det hela, Hedvig grät klart och var sedan glad och somnade.

En oroskänsla började gnaga i min mage…

I lördags sov Hedvig igen hos mormor och morfar.
Hon var glad och laddad för det. Packade väskan full med leksaker, filmer och andra ”nödvändiga” prylar.

På kvällen inträffade samma sak som sist.
Hon blev ledsen men försökte ”skärpa sig” och när mormor frågade om hon var ledsen så kom tårarna och:

– Ja´ längal föl min mamma…

Ludvig var en stund hos mormor också och hon fick tröst av både honom, mormor och morfar.
Även denna gången gick det snabbt över och hon stod i fönstret en stund, kikade upp mot himlen och sade att hon tittar efter mamma – precis som Pippi Långstrump gör ni vet…

Oroskänslan i min mage förstärktes…

I tisdags skulle mormor hämta lilla H på dagis och där skulle hon vara någon dryg timme. För första gången säger Hedvig:

– Nej, molmol ska inte hämta mig! DU ska hämta mig… klockan tle…

Det blev ingen stor sak av detta heller, jag berättade vad jag skulle göra och varför mormor skulle hämta och att jag hämtar hos mormor istället. Då var det helt ok för lilla H.

På tisdagskvällen var Hedvig själv hemma med Ludde en stund. Ludde skulle läsa saga och lägga henne och hon var så förvantansfull och glad över detta. De två… själva… ♥

Det gick jättebra!
Hon är annars ganska tuff mot just honom, lite monsteraktig kan hon vara mot Ludde, men inte då de var själva. Det var pussar, kramar och bus. Hon bestämde saga, han läste, han gick ut från hennes rum och hon låg kvar…

En stund låg hon kvar… sedan kom hon upp.
Det är inget ovanligt att hon kommer upp och det är oftast bara att gå med tillbaka till sängen en eller ett par gånger.
Med oroskänslan i magen hade jag sagt till Ludde att kan hon inte sova är det bättre hon kommer upp än att hon ligger ensam och är ledsen.

När jag kom hem hade de hur mysigt som helst med täcke och kudde i soffan, Hedvig spelade WoW (jo, det är sant, hemska tanke) och var lycklig.

Hon kom rusande och tjoade:

– Min mamma!!!! Åh, ja´ längtal föl dig…

Det är ju mysigt alltså!
De där små runda armarna om min hals och dessa kärleksfulla ord!

Men orosklumpen finns där! Typiskt mig, jag vet…

Varför är hon lite ledsen när jag inte är med?
Varför längtar hon plötsligt mer än tidigare?
Varför vill hon att jag bara skall vara hemma? Även när hon sover…
Varför bekommer det ens henne när det inte gjort det tidigare?

Jag överanalyser säkert nu, det hör jag ju själv att jag gör, men hjärtat och hjärnan har hamnat i konflikt hos mig…

Hjärtat säger att oj, nu vill jag aldrig lämna henne en sekund…
Hjärnan säger att oj, nu är det bäst att fortsätta lämna bort då och då, att sova borta någon gång ibland etc…
(Tilläggas skall att lilla H inte är bortlämnad särskilt ofta)

Hjärnan säger också till mig att det är mitt ansvar som mamma att smyga in viss grad av självständighet under uppväxten. Den säger också till mig att med lilla H kan det vara extra viktigt eftersom vi i viss utsträckning kommer behöva tillrättalägga aktiviter med möjlighet till kompisumgänge etc.

Åh, vad jag verkligen ogillar dessa konflikter mellan hjärta och hjärna!

Man ska ju följa sitt hjärta!

Men om det på lång sikt inte är att göra någon en tjänst, vad gör man då…?

längta

Så föll den mycket ilskna mamman till föga…

… Yes!
tycktes den lilla solstrålen tänka…

Dagen efter vår minst sagt kaosartade eftermiddag då solstrålen blev ett monster och den annars ganska snälla mamman blev en tokilsken mamma, tog lilla H upp ämnet om springskorna igen.
Redan vid frukost faktiskt och för en kort sekund hann jag tänka:

Att hon bara törs…

Dagen innan hade jag en fast förvissning om att just lilla H kommer att få vara utan springskor i vår och istället traska omkring i alldeles för varma vinterkängor. Ämnet springskor var för mig mycket laddat, även dagen efter…

Jag skärpte till mig och fick återigen inse att jag är den vuxne av hos. Lägg sedan till att lilla H är en fulländad expert på att leva här och nu – hon besitter en avundsvärd förmåga vad gäller här och nu – och jag kände att jag istället skulle stanna upp en sekund och lära av detta älskade lilla barn.

Den lilla solstrålen jag hade bredvid mig vid frukostbordet konstaterade att det faktiskt var vår den morgonen också och kunde vi kanske köpa ”spling-skol” nu…? Med Spiderman på…?

– Hmm… kanske det…
blev mitt något svävande svar och jag frågade sedan:

– Kommer du ihåg varför vi inte köpte springskor igår då vi var i affären?

– Ja, föl ja´ ville inte ha skool igål…

– Vad?! Ville du inte ha skor igår???

– Nepp! Ja´ ville gå hem ja´… utan skool…

Men ok… jag funderade lite på om det var så hon såg på ”saken”…?
Kunde det vara så enkelt i hennes värld…?

Men nej, hon är för smart för det!
Jag tror helt enkelt det var ett sätt för henne att på ett simpelt sätt vinna hela ”diskussionen” utan att för en sekund erkänna att hon själv hade del i orsaken till varför vi kom hem utan skor!

Och vann… det gjorde hon ju:

vinna

Jag lämnade en solstråle…

… och kom hem med ett monster!!!

Hur gick det till…?

Den lilla solstrålen försökte imorse övertyga mig om att vi måste köpa ”spling-skol” efter dagis idag.
Med Spiderman på…

Jag tänkte att visst kan vi åka och köpa springskor efter dagis idag.
Med Spiderman på…

Det är ju vår i luften och då är springskor något man längtar efter, det förstår man ju!

På dagisgården möts jag av den lilla ljuvliga solstrålen som kommer springande med öppna armar och utbrister:

– MAMMA!!!!

Sand och snor i hela ansiktet, men jag smälter…
Hon är underbar!

Medan jag spänner fast bältet på henne i bilen händer något!
Sådär plötsligt som alltid, utan förvarning och verkligen utan att jag förstår någonting.

Den lilla solstrålen är som förbytt och istället har jag framför mig ett litet monster!

Ett monster som skriker och räcker ut tungan åt mig
Ett monster som spottar och slår mig
Ett monster som inte vill köpa ”spling-skol”
Ett monster som vill köpa ”spling-skol”

Jag försöker locka det lilla monstret med att kanske, kanske har de fått in springskor med Spiderman på (jag har lite dåligt samvete för att jag inte gav med mig på just springskor med Spiderman på förra året… jag var lite less på just Spiderman då – det är jag nu också men känner att jag som god mor bör se till min dotters intresse, det är ju ändå hon som skall ha dem på sig).

Det lilla monstret är dock lätt ohanterligt och utbrister, nej förresten hon skriker att hon minsann vill ha ”spling-skol med Staj Wåås på. Ok, mumlar jag (eller höjde jag kanske rösten lite…?) kanske det finns springskor med Star Wars på?!

Väl framme på parkeringen tänker det lilla monstret inte gå med in i skoaffären.
En sekund senare ska hon absolut gå med in i skoaffären.

Jag räknar till tio och försöker behålla mitt lugn, vi går in i affären och för ett ögonblick får jag för mig att solstrålen är tillbaka. I skoaffären finns nämligen ett roligt skepp att leka i och klättra på och det kommer solstrålen visavi monstret på vilket gör henne lite mer tillfreds. Inte glad, inte alls glad faktiskt, men ja, tillfreds i alla fall.

Solstrålen visavi monstret (jag är ännu inte säker på vem av karaktärerna hon är i denna stund) klättrar upp i skeppet, tjoar, leker och bestämmer lite över de andra barnen. Jag kilar snabbt runt bland hyllorna och hittar dem! De svarta springskorna med Spiderman på och de blinkar ilsket rött för varje steg! Det kan inte bli bättre och som med triumf på hand skyndar jag mig bort till den lilla gasten i skeppet.

– Oh ja! De vill ja´ ha! skriker hon förnöjt.

Så kommer själva provandet…

Man måste ta av vinterkängan, mäta foten, prova skon etc och som i ett huj är monstret tillbaka!
Hon låter expediten mäta foten förvisso men monstret vill inte prova, Spiderman och blink till trots. 
Jag sätter mig på skeppet och monstret klättrar högt.

Jag skulle inte ha satt mig…

Monstret är högre upp en mig.
Innan jag hinner blinka måttar det lilla monstret en spark rakt mot mig med sin vinterkängade fot!
Den träffar mig i huvudet…

Det gör ont, folk tittar på oss och jag känner en klump i magen och en klump i halsen.
Jag blinkar bort lite tårar, sväljer klumpen i halsen, tar ett ilsket tag i monstrets arm och väser något om att nu får det vara bra. Monstret tittar på mig som om jag vore från en annan planet och sedan, blixtsnabbt, åker monstrets lilla arm ut och hon slår mig i ansiktet. Jag hinner inte värja mig och jag känner att min blick flackar runt i butiken som för att pejla hur många som stirrar på oss…

Jag skäms…

Jag försöker uppbåda en sista droppe lugn och frågar igen om vi skall köpa de coola svarta springskorna men får ett:

– Neeeej! Ja´ ville ha lååååsaaaaa…

tillbaka, plus en ilsken blick skall tilläggas.

Jag blev lite paff för just rosa springskor har vi inte ens diskuterat. Jag fann mig dock och sade med ganska len stämma, jo faktiskt – lite tillgjord kanske men len, att jag går ett varv till i affären och kikar efter rosa springskor.

Väl tillbaka vid skeppet är monstret kvar, tyvärr…
Och tyvärr skriker monstret ännu på sin mamma och som grädden på moset spottar monstret på sin mamma!!!

Det blev liksom droppen!
Än en gång pejlade jag av folket i butiken, registrerade blickarna jag fullkomligt avskyr, deklarerade med mycket arg stämma att nu får det vara nog, det blir inga springskor idag, monstret får vara utan springskor och monstret ska åka hem NU!

Monstret fortsätter att sätta sig på tvären när vi kommer till bilen. Jag spänner fast bältet på ett ilsket vis – vet ni att man kan spänna ett bilbälte ilsket?! Jag kan i alla fall!

Tysta åker vi hemåt.

Jag försöker leva upp till den grejen att det är jag som är den vuxna av oss och frågar med lite neutral röst om monstret verkligen inte förstår att jag blir både ledsen och arg när hon spottar, skriker, gapar och slår på mig…?
Jag vänder mig om mot baksätet och hoppas att där sitter en solstråle som skall ge mig svar.

Där sitter ingen solstråle.
Där sitter ett monster som räcker ut tungan åt mig samtidigt som hon sätter de små tummarna i öronen och viftar med resten av handen.
Så oerhört provocerande!

Väl hemma i garaget gör jag allting på ett ilsket vis.
Jag öppnar bildörren till monstret ilsket.
Jag ber ilsket monstret att hoppa ur bilen.
Jag stänger bildörren på ett ilsket vis.
Jag svarar monstret ilsket att jag inte alls tänker gå ut och leka med henne.
Etc.

När jag hjälper monstret att få av sig sin overall dyker plötsligt solstrålen upp igen.
Solstrålen stryker mig ömt över kinden.
Solstrålen pussar mig innerligt på kinden.
Solstrålen ger mig en lång, varm kram.

Då börjar jag gråta!
Tårarna rinner nerför kinderna och jag kan inte, tänker inte, vill inte skärpa mig…

Jag gråter för att jag är arg…

Jag gråter för att jag blir galen på detta monster som dyker upp i ett kör…

Jag gråter för att jag får dåligt samvete som tycker att solstrålen förvandlas till ett monster i ett kör…

Jag gråter för att monstret har dykt upp hos oss var och varannan dag i flera år och för att det ibland känns som om monstret aldrig tänker lämna oss till förmån för solstrålen…

Jag gråter för att jag inte ser någon ände på det ilskna humöret…

Jag gråter för att jag låter mig bli provocerad…

Jag gråter för att folk tittar för de tittar på fel sätt – de tittar lite medlidsamt på mig som om de tycker synd om mig som har ett barn med Downs syndrom…
(det är inte synd om mig, jag känner mig lyckligt lottad som faktiskt har ett barn med Downs syndrom)

Då gråter jag ännu mer för att jag tycker det blir en orättvis uppfattning om lilla H som faktiskt inte alls alltid är ett monster utan faktiskt allra mest är som en solstråle…

När tårarna rann som mest över mina kinder tittade den lilla solstrålen ömt på mig och sade:

– Stackas lilla mamma som äl lessen…

Så gav den lilla solstrålen sin mamma en mjuk, blöt puss på munnen och sade:

– Så, nu mamma inte lessen mela…?

Mamman torkade sina tårar och svarade:

– Nej, nu är mamma inte ledsen mera…

kärlek

Nöjd liten H som traskade till dagis imorse…

… med ny ”Fjällen-bok” i handen!

Stolt och glad över att få komma tillbaka och berätta om en fantastisk skidvecka i Sälen!

Det är härligt att vara ute i frisk luft hela dagen, oavsett man åker skidor, snowracer, gör en snögubbe, fikar eller något annat roligt!

De framsteg lilla H gjort på skidorna från förra året är över förväntan!
Återigen blir jag lite besviken på mig själv och undrar varför jag inte förväntat mig så stora framsteg…?
Jag tror ju på lilla H – hon har överbevisat oss alla många gånger vid det här laget – hon kan minsann det mesta!

Vi försöker att hela tiden lägga ribban lite högre än vad vi egentligen tror på här och nu liksom – hur skall man annars kunna lära sig tänker jag?! Alla måste ha mål här i livet, stora som små, och är det ingen utmaning att nå målen, ja då tror jag att det är lätt att resignera…

Lilla H skall inte resignera!

Lika svårt som det är att lära lilla H något hon inte vill, lika snabb får man vara att utnyttja envisheten då det är något hon verkligen vill!

Från att ha åkt rullband i minsta barnbacken första dagen övergick vi dag två till knapplift i den större barnbacken för att i slutet av veckan även åka ankarlift många backar bort med Snögubbeborg som slutmål!

Lycklig är lilla H för sina bedrifter och lika lyckliga, om inte mer, är vi andra fem i familjen!

Jag delar med mig av en liten film på vårt yngsta lilla hjärta…

hela dagen

    

Idag firar vi!!!

Lilla H åker med sele!!!

Det är tredje året Hedvig ”åker” skidor och det har gått de andra åren också.
Det har till och med gått bra som vi sett det!
Hedvig är positiv, hon är ”på”, hon är envis och hon vill så visst har det gått bra!

Förra året köpte vi ett sele och tänkte i vår positiva iver att ”Japp, nu är det klart” men icke…
Det blev bakslag på selet…
Lilla H kämpade på men valde att försöka sätta sig ner på selet och ville liksom ”hänga” och helt förlita sig på att selet (vi) skulle hålla henne uppe.
Selet var bara att packa ner igen…

Besvikna…?
Ja, jo lite faktiskt men jag tror vi gjorde det rätta.
Vi packade ner selet igen och fortsatte att hålla under armarna, ”skicka iväg” lilla H korta sträckor mellan oss, provade att låta henne hålla i en stav etc etc och hon gjorde framsteg!
Hon gjorde stora framsteg och vi var varma i hjärtat!

I år då vi packade inför resan diskuterade vi om vi ens skulle ta med selen…

Vilken tur att vi tog med den!!!

På förmiddagen idag gav vi oss ut, lilla H oerhört positiv, och efter ett par åk bestämde vi oss för att prova selen igen. Dämpade varandras förväntningar lite, det kanske inte går, det gör ju inget i så fall, det är nog ett par år kvar tills dess etc…

Det gick!

Lilla H åkte med sele som om hon aldrig gjort annat!

Händerna på de böjda små knäna, blicken framåtriktad och hon stod upp, åk efter åk efter åk!

Vilken liten tjej vi har!

Alldeles varma i hjärtat av stolthet fick vi liksom lust att basunera ut för hela backen att även Hedvig kan!
Jo, men jag vet ju att alla föräldrar är lika stolta över sina små knattar som plötsligt kan, jag har givetvis känt samma stolthet och glädje med de andra barnen när de ”knäckte koden”.

Med lilla H blir det ändå lite annorlunda på något vis; vi vet ju aldrig vad vi kan vänta oss och framförallt inte när vi kan vänta oss alla dessa framsteg – men de kommer i ett kör och vi spricker av stolthet varje gång!

Idag är det också Internationella dagen för Downs syndrom så vi fick anledning att fira lite till.
Vi brukar uppmärksamma dagen med tårta, glass eller något annat smarrigt.

Dagen uppmärksammas den 21/3 och anledningen till det är att människor med ”det lilla extra” har en extra kromosom (dvs 3) på det 21:a kromosomparet.

Jag tror att dagen uppmärksammades för första gången år 2007. Då var lilla H 2 1/2 år och var med i ett reportage i ST-tidningen. Hedvig brukar också bjuda på glass på dagis denna dagen, mest för att jag vill att andra skall känna till att dagen ens finns!

Idag ville lilla hjärtat ha glass (Piggelin) och Coca-Cola – det fick hon – och hon rabblar gärna upp de utav alla hennes kompisar som också har Downs syndrom när det kommer på tal.

Ingen, ingen kan säga att lilla H inte har koll…

skidor


 Hedvig & Ebba

         

         

After ski på lite olika vis

 

    

Klockan är strax efter sju och vi drar till fjällen…

… med en superpigg laddad liten H…

… och med…

… tre supertrötta tonåringar…

De två föräldrarna med alldeles för lite sömn i kroppen får inte vara med på bild…

När lilla H föddes fick jag för mig att hela mitt liv skulle ändras…
Det gjorde det ju i och för sig, men jag trodde att den extra lilla kromosomen skulle inskränka vårt liv. Att vi inte längre skulle kunna göra samma saker som tidigare, t ex trodde jag inte att hela familjen längre skulle ha behållning av en skidsemester. Eller jo, behållning visst, men på så olika villkor…
Jag fick för mig saker som att lilla H aldrig skulle kunna lära sig åka skidor t ex.

Så dumt!
Så urbota dumt tänkt!

Klart att Hedvig kan åka skidor!
Hon är dessutom duktig!
Det tar längre tid för henne att lära sig än vad det gjorde för hennes syskon, visst, men vad gör det?!
Hela lilla H:s uppenbarelse har lärt oss att skynda långsamt och det är ingen nackdel som jag ser det.
Att skynda långsamt i livet är något jag intensivt försöker tänka på, jag tror nämligen att det är bra att dra ner på tempot i livet, att stanna upp och njuta av här och nu…
Jag är lite dålig på just det!

Förra året åkte Hedvig skidor i såväl barnbacken som i de större backarna.
Mellan våra ben, ”hängande” över en stav – men hon gjorde det!
Liften gick galant, också den ståendes mellan våra ben – men hon gjorde det!

Det skall bli spännande att se hennes utveckling i skidbacken i år jämfört med förra året!
Vad överraskar hon oss med i år?

Hela familjen, pigg eller trött, ser fram emot en härlig vecka i Sälen.
Vi hoppas på lagom kyla, mycket snö, bra skidåkning, blå himmel och sol!

Jag själv ser nog allra mest fram emot att vara tillsammans hela familjen!
Tillsammans sådär på riktigt ni vet; gemensamma måltider, mys i soffan på kvällarna, sällskapsspel, skratt…

tillsammans

Två systrar…

… i likadana Pippi-tröjor…

Storasyster som hittills i livet varit mer som lilla Annika – sanslöst skötsam och ständigt orolig för att något skall gå fel, att någon skall bli arg, att någon blir trampad på, att något inte sköts på rätt sätt etc.
Jag anar en likhet med hennes mor, hon som ständigt bär på en klump i magen av oro för än det ena och än det andra… – det är jag i ett nötskal!

Det är oftast en styrka att ha dessa egenskaper, framför allt snällheten, godheten – den som vill alla väl.
Just de goda egenskaperna kan dock leda till att man själv blir lite trampad på, lite utnyttjad…
Jag har mött det själv och jag har sett det hos storasyster – det gör mig ont och jag får erkänna att jag fylls av glädje när just hon någon gång ibland rycker på axlarna och säger:

– Äh! Skit i…

Så har vi lillayster…
Lillasyster som är Pippi Långstrump personifierad!
Lillasyster som hela tiden är helt galet busig, hittar på helt crazy saker och säger tokroliga saker mest hela tiden.
Lillasyster couldn´t care less om mamma eller pappa skulle råka bli arg för något bus.
Ingen klump i magen här inte!!!

Men även lilla Pippi Långstrump besitter en storsint godhet – när hon själv vill förstås.
Hon slår liksom inte knut på sig själv för att göra någon annan till lags, om ni förstår vad jag menar, men hon gör oss alltsom oftast till lags ändå – bara för att hon är sådan…

Bröderna då… är de som Tommy då?

Tja, jo men lite åt det hållet faktiskt!
Duktiga, skötsamma, fina, vill väl men tycker också det är helt ok att tänja på gränserna lite…
De kan helt enkelt inte låta bli att testa lite…

Vi då?
Mamma och pappa i den här lite crazy Pippi-familjen…
Inte är vi riktigt som Annikas och Tommys prudentliga föräldrar inte!
Inte är vi riktigt som Dunder-Karlsson & Blom heller…
… eller Kling & Klang…
… inte heller kan jag se likheterna med sjörövarna…
… eller kung Efraim…

Ja, jag hamnar nog mer åt Annika-hållet jag också!
Gillar helt och rent, ordning och reda…

Fast de sidorna – utan klump i magen – kan tillskrivas min man också!
Han är mycket för ordning och reda – men kan kanske, likt Tommy, bli lite våghalsig emellanåt…

Vad blir ovan?

En analys av en helt galet vanlig familj!

Bor det inte en liten Pippi Långstrump i oss alla…?

syster

Ja må han leva…

I lördags hade vi födelsedag i familjen!
Gustav fyllde 14 år!

Gustav var hos sin mamma på dagen D så vi packade in oss i bilen och åkte de 7,5 milen till honom för att gratulera på morgonkvisten.
Lilla H hade sett fram emot uppvaktningen i flera dagar och av flera anledningar.
Dels längtar hon naturligtvis efter Gustav då han inte är hemma hos oss, dels tycker hon att det är fantastiskt roligt med födelsedagar, sång, paket, tårta etc oavsett det är hon själv eller någon annan som uppmärksammas och dels har Gustav en lillasyster hos sin mamma som Hedvig gärna, gärna leker med.
Vilken himla tur att Gustavs födelsedag inträffade just på en lördag så vi kunde åka allihop!

Nej, han sov inte räv!
Försök väcka en 14-åring… de sover inte räv, de sover på riktigt, verkligen på riktigt!
Att väcka en 14-åring med sång, paket och småsystrar är i alla fall betydligt mer uppskattat än att väcka av annan anledning en ledig lördag. En yrvaken men glad Gustav fick snabbt två söta systrar i sängen, ivrigt påskyndades paketöppningen.

Bonus för lilla H var att få vara ensam med Thea i hennes rum!
Thea är ett år äldre än Hedvig och någon hon ser upp till.

Lycka är att få sitta tillsammans med Thea i hennes säng och spela DS
– då känner man sig som en stor tjej…

födelsedag

Min mormor & jag…

… myser allt som oftast…

Min mormor & jag skrattar och fnissar…

Min mormor & jag leker och äter glass…

Min mormor & jag går på promenad…

Min mormor & jag bakar ofta…

Ibland vill jag att min mormor ska gå hem – då säger jag det…

Ibland vill jag att min mormor skall vara tyst – då säger jag det…

Ibland blir jag lite sur på min mormor – då säger jag ”dumskallemojmoj”

Min mormor läser saga för mig – hur många gånger jag vill…

Min mormor låter mig diska och skvätta hur mycket jag vill…

Min mormor lagar köttbullar, potatis, sås och lingon till mig…

Min mormor har alltid Piggelin i frysen till mig…

”Ja älkaj min mojmoj”

puss

Spela rimmar på hela…

”Roligt rimmar på soligt”
”Strumpa rimmar på rumpa”
”Råtta rimmar på potta”

Hedvig lär sig rimma
precis som hon lär sig simma

Rimma är bra kunna
när man på spåkbyggnad skall grunna

Språket behöver lilla H förstå
för att inte så många ord missförstå

Lika för alla naturligtvis
men lite svårare för lilla H möjligtvis

Jag hjälper henne på de vis jag tänker att hon behöver
för att det skall bli lättare för henne framöver

Hedvig överraskar dock oss alla för det mesta
ja, hon överraskar faktsikt de allra flesta

Är något kul är det lätt att snappa
och ta ett kliv på sin egen utvecklingstrappa

Just nu är rimmemo bland det bästa
för att en kunskap hos henne befästa

Att sätta sig ner och spela är egentligen inte nödvändigt
att rimma kors och tvärs när vi pratar räcker fullständigt

Jag ser att hon intensivt försöker höra
vilket ord hon till rimleken kan tillföra

Det är ytterligare en liten seger för mig
Att lilla H klarar detta också – tänka sig

   

Vår i luften…

… visst är det så?!

Det måste vara så…
Jag och många med mig längtar efter vårens värmande solstrålar –
ja, inte lilla H då som istället bestämt hävdar att hon vill ha höst!

– De äl höönt med höst, säger hon.

Jag tror att hon egentligen menar vår, hon har nog inte riktig koll på årstidernas ordning ännu bara.
Vi rabblar och pratar om just årstidernas ordning nu. Jag intalar mig själv att det är bra att kunna och att Hedvig bör lära sig det NU, men egentligen tror jag det mest handlar om att jag tycker det låter så deppigt att längta efter hösten redan i början av mars…

I helgen gav sig våren tillkänna hos oss vilket gjorde söndagen underbar.
Efter en natt mellan fredag och lördag med häftig magsjuka hos lilla H var besvikelsen stor hos både henne, storasyster och mig då våra planer var att susa iväg till Viktor med familj i Norge. (Viktor som Hedvig tänkt gifta sig med och som jag berättat om tidigare)
Det gick ju naturligtvis inte efter en sådan natt!

Febern kom som ett brev på posten så den vackra lördagen fick tillbringas inomhus med mycket Coca Cola och isglass istället.

Men på söndagen var febern som bortblåst och ingen mer i familjen hade insjuknat i magsjuka så då kunde vi vara ute!
Underbart!
Det var verkligen vår i luften och solen värmde gott!

Lilla H njöt i fulla drag och vi lekte alla ”vårlekar” på rad:

Vi hoppade hopprep

Vi gick på ”styltor”

Vi hoppade sönder isen på vattenpölarna

Vi spelade kula

Vi spelade bandy

Vi spelade tennis (!)

och ja,
vi fikade ute – det hör ju också våren till!

Idag är det grått och trist igen men plusgrader och jag är fast förvissad om att våren faktiskt är i antågande…

      

       hoppa hopprep

               

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag…

… något oväntat, ofattbart händer och man undrar hur stark människan är egentligen…

Förra veckan drabbades vänner till mig av en tragedi utan dess like.
Många är vi som som sänt tankarna till dem varenda sekund under de sensate dagarna.
Många är vi som bett till Gud för deras skull, vare sig vi tror på Gud eller inte.

När något traumatiskt händer i ens närhet är det som något slags wake-up call.
Plötsligt blir man intensivt medveten om allt fantastiskt man har, intensivt medveten om vad ens familj betyder, intensivt medveten om att man inte skall någonting för givet här i livet.

Det är å´ ena sidan olustigt att det skall behövas tragedier för att man skall förstå, verkligen förstå menar jag, hur mycket man har att vara tacksam över. Å´ andra sidan kan man kanske inte gå runt och vara toklycklig för allt precis hela tiden, det är kanske att begära för mycket…?

Jag tänker att jag i resten av mitt liv skall försöka att gå omkring och åtminste vara smålycklig mest hela tiden, för allt jag har att vara lycklig över. Tragedier som drabbar en själv eller någon i ens närheten kommer alltid att vara som ett slag i magen, det är nog ofrånkomligt, men jag tänker i alla fall försöka att välja att se allt gott, allt fint i livet…

I lördags sken solen från en klarblå himmel och jag kunde inte annat än att ta det som ett tecken för att allt kommer att bli bra för mina vänner och deras fina pojke. Solen sken för honom, det är jag säker på!

Lilla H känner inte denna pojken, men hon kommer att lära känna honom snart, det känns viktigt för mig!

Jag tänker att han skall få ett alldeles eget persontecken – och det skall vara ”sol”…

Alla mina tankar och allt mitt hopp till finaste vänner…

   sol

Rättvisa är inte ”lika för alla”…

… rättvisa handlar om att fördela och ge efter förmåga såväl ekonomiskt, själsligt, fysiskt och intellektuellt…

De kloka, kloka, mycket kloka orden har jag ”stulit” ifrån en god väns status på Facebook för några dagar sedan.
Jag hoppas att han inte tar illa upp?

Nej, Johan det gör du väl inte…?
Jag tycker ju att du alltid är så klok!

Orden är inte bara kloka, de är så sanna!
De fick mig att fundera på vad som är rättvist i livet och på vad som är orättvist.
Rättvist är inte ”lika för alla”, rättvist skall vara rätt för alla inblandade…

Man kan inte tro att saker och ting blir rättvist om man behandlar alla lika, gör lika för alla, ger lika mycket…
För det blir orättvist – i allra högsta grad!

Någon kan behöva att bli behandlad på ett annat sätt än någon annan.
Någon
kan behöva att man gör något extra, något mer, som någon annan inte behöver.
Någon kan behöva få mer oavsett det gäller tid, uppmärksamhet eller kanske pengar än någon annan.


Rättvisa handlar om att se varje människa precis som den är…
…och låta den vara så…

Det handlar om att tillgodose varje unik människas behov…

Det handlar om att skapa förutsättningar för att alla människor skall ha ett gott, fungerande och utvecklande liv…

Det handlar om att acceptera alla människors olikheter…

Det handlar om att behandla andra såsom du själv önskar bli behandlad…

                

rätt

 

lika