Liten H...
Ingen är immun mot…
 
… förakt för svaghet…
 
Inte heller om du har en extra liten kromosom.
Förakt gör ont…
 
Det är måndag förmiddag och morgonen var som måndagmorgnar är mest.
På måndagmorgnar präglar tröttheten huset. Någon har sovit dåligt eller för lite, eller både och. Någon har ont i huvudet och är skoltrött, någon eller flera för den delen önskar att det redan var Valborgsmässoafton så att man kan njuta av att ha en hel ledig onsdag framför sig. Lilla H var så trött i morse att hon inte orkade släpa sig till soffan utan istället drack sin varma mjölk i sängen. Strax därefter var hon pigg som en mört och glad som en lärka. Hon har inte sovit dåligt eller för lite. Hon har inte ont i huvudet eller är skoltrött. Hon längtar till Valborgsmässoafton då hon äntligen får åka till älskad moster Lena. Men först vill hon vara här och nu. Hon vill ha sin måndag med idrott och slöjd och kanske, kanske är det hennes tur att vara samlingsvärd denna veckan.
 
När alla är ivägskickade till olika destinationer ser jag att Hedvig har glömt att ta på sina fyra armband, två halsband och sin fina klocka. Klockan som hon nu kan heltimmar och nästan alla halvtimmar på. En liten klump växer i magen när jag funderar på om och hur ledsen hon blivit när hon kommit på att hon glömt. Jag hoppas att hon hann fram till skolan innan hon kom på det. På skolan finns det tröstande famnar.
 
Själv fixar jag med tvätt, disk och bäddning innan jag åker och tränar. Väl hemma igen tar jag en dusch, brygger lite kaffe och landar framför datorn. Kollar Facebook naturligtvis och hittar en länk till en text av Gunilla Linn Persson. Gunilla Linn Persson som definitivt är en av mina favoritförfattare och har varit i många år. Minns att hon var en av de första jag tänkte på när jag fick beskedet att Hedvig har Downs syndrom. Någonstans ringde en klocka som påminde mig om Märta Mazarin, Gunilla Linn Perssons dotter. Märta Mazarin som också har Downs syndrom. Varför jag på BB kom att tänka på henne och boken jag läst flera år tidigare vet jag inte. Men det är så mycket jag inte vet och förstår från de där första dagarna på BB så det har jag slutat att grubbla på.
 
Texten grep tag i mig, så klart…
Igen dök klumpen i halsen upp och jag kände tårar som bränner bakom ögonlocken.
Den glättiga radiokanalen jag egentligen tycker om att lyssna stängde jag av. Den passade inte in just då. Ibland behöver man tystnad. Tystnad när tårar kan få rinna och man undrar varför, varför, varför människor inte bara kan få vara precis som de är…
 
 
Om man är en vän av vanor…
 
 
… kan det vara svårt att tänka om och tänka nytt…
 
Lilla H är en stor vän av vanor och nyheter göre sig ofta inte besvär.
Maten är en sådan sak. Hedvig vill sällan smaka på nya rätter. Hon äter egentligen det mesta men de gånger det dyker upp något nytt vill hon oftast inte ens smaka.
 
Idag bestämde vi oss för att köpa thai-mat. Hedvig trodde först att vi skulle köpa haj-mat och det ville hon minsann inte ha. Jag förklarade för henne att vi skulle köpa mat från Thailand och påminde henne om att hon ju faktiskt tyckte om den maten då vi var där för flera år sedan. Men nja…
 
– Ja´ tal vanlig sssccchhhyckling istället mamma, med gul sås till…
 
Men på vägen hem doftade hela bilen fantastiskt av den goda maten i påsen bredvig mig, och jag hörde från baksätet:
 
– Åh Helle Gud va´ ja´ äl hungli mamma!
 
Jag kikade ner i påsen och såg den friterade kycklingen som Ludde beställt. Jag tog upp en sådan och frågade om hon kanske ville smaka. Hör och häpna så sade hon ja! Lite tveksamt smakade hon på den för att sedan spricka upp i ett solskensleende:
 
– Mmmm, tättegott mamma!
 
Jag vet inte riktigt om jag törs berätta för Ludde hur många Hedvig nu har varit och norpat…
 
 
– Mamma…
 
 
… ja´ önskal mig en Alfons…
 
– Ähum… en Alfons?
 
– Ja! Som Ludde hal! En keps å en Alfons som Ludde har!
 
– Aha! Du menar en iPhone?
 
– Ja! En keps å en Alfons som Ludde hal! Då blil ja´ cool! Kolla! Ja´ äl Hedvig-Ludvig nu!
 
Torsdag idag…
 
 
 
… och det är alltid lika spännande att ta del av vad som skall berättas eller vad som ska visas…
 
I måndags morse hänge Hedvig upp sin Batman på den bruna torsdagen på sitt schema.
Så har jag aldrig sett henne göra förut och frågade varför hon gjorde så.
 
– Föl att ja´ ska visa Bättmääään på torsda´!
 
Det var smart gjort! Ett smart sätt att komma ihåg saker. Jag har aldrig tänkt på att man faktiskt kan hänga upp små kom-ihåg-saker i kardborrebanden på schemat.
 
 
 
Samma morgon då vi gick ut för att vänta på taxin såg vi något fantastiskt som genast konkurrerade ut Batman.
Vi såg att fåglarna som bor i Hedvigs fågelholk puttade ut sina knappt flygfärdiga ungar! En efter en kom de ut, flaxade intensivt för att sedan landa på marken. Där fortsatte flaxandet och de for så småningom upp i trädet igen. Innan de nådde någon av de högre grenarna mellanlandade de på stammen. Så som hackspettar brukar sitta. Detta är inga hackspettar, så mycket vet jag även om jag inte kan särskilt mycket om fåglar. Jag tror att det är talgoxar som bor i Hedvigs fågelholk. Det var ett härligt skådespel att ta del av och vi blev lite upprymda lilla H och jag. Där och då bestämde hon sig för att just detta vill hon berätta på den bruna torsdagen.
 
Jag har under veckan klurat lite på vad som skulle segra och lilla H har gjort sitt val.
Hon har själv tagit kort på fågelholken och hon har valt att berätta att det bor fågelungar i den och att hon har byggt den tillsammans med sin pappa.
 
Batman får väl hänga där en vecka till tänker jag…
 
Om man går på föräldramöte…
…  och känner sig liksom lite som när man går på date…
 
Är det då ett tecken på att man ses för lite på tu man hand?
En liten hint om att vi borde anlita barnvakt lite oftare?
 
Ja, jag tror det…
 
Men idag har jag klämt in två dater, med samma mycket trevliga och fantastiska man, den man jag råkar vara gift med. Först en lunchdate, vilket av geografiska skäl inte händer särskilt ofta. Det är inte så att min man arbetar på andra sidan Sverige eller så. Bara fyra mil hemifrån, men de fyra milen gör att en lunchdate sällan blir av. Annars är det ett ypperligt tillfälle att ses och prata lite utan att krångla med barnvakt. Jag känner mig lite smålycklig av dagens lunchdate, om än att vi hamnade på ett ”lunch-hak” där maten faktiskt var… ja, den var inte särskilt god helt enkelt. Lite trist men det tog ändå inte bort mysfaktorn att ses så där på tu man hand utan tjattrande liten H bredvid, eller emellan för den delen..
 
Date nummer två var alltså ett föräldramöte.
Nu menar jag inte att själva mötet var som en date. Det var istället ganska mycket så långt ifrån en date man bara kan komma. Men ändå. Känslan att kliva ut genom dörren, sätta sig i bilen tillsammans och kunna åka hela tio minuter utan att lyssna på Mora Träsk och utan att någon skriker från baksätet:
 
– HÖJA TACK!!!
 
fast volymen redan är så hög att man inte ens hör vad man tänker.
Den känslan liknar den härliga känslan som vid en date.
 
Vilken tur jag haft så här en vanlig onsdag tänker jag, som lyckades klämma in två barnfria dater på samma dag…
 
 
 
 
 
Om en mamma fixar lite…
 
 
… en regnig onsdagseftermiddag …
 
… samtidigt som hon tänker att det var väldigt vad lilla H roar sig själv länge på sitt rum …
… och dessutom hinner tänka tanken att lilla H plötsligt blivit märkvärdigt duktig på att leka själv…
… så är mamman bara invaggad i den tron…
 
Det var bara en sanning med modifikation.
Sant är det ju, på ett vis.
Lilla H roade sig länge själv på sitt rum och hon hade, i eftermiddags, plötsligt blivit märkvärdigt duktig på att leka själv. Det var bara det att mammans definition på det hela inte alls överensstämde med Hedvigs definition.
Hedvig lekte ”Fixa rummet” för det vilda. Samtliga leksaksbackar var urdragna ur bokhyllan, en hel radda med böcker var prydligt nedlagda på golvet, flipperspelet flyttat från platsen framför fönstret till dörröppningen etc etc etc etc etc etc etc etc etc….
 
Mamman blundar, sväljer och räknar till tio.
Tänker sedan att duktig är hon allt ändå, lilla hjärtat.
 
Hon tänker också att säkert är lilla H:s definition på ensamlek och duktighet den rätta…
 
Att en mysig, trevlig och rofylld morgon…
 
 
… plötsligt och utan förvarning kan förvandlas till en riktig skruttmorgon är för mig en gåta…
 
Ändå händer det titt som tätt här i huset.
När man blir osams med lilla H sker det nämligen alltid utan förvarning.
Jag menar, brakar man ihop med sina tonåringar eller med sin maka/make, kan man ha anat det en stund. Där kan ligga en negativ stämning i luften ett tag. Med lilla H vilar inga negativa stämningar i luften. Med henne är det allt eller inget och det är egentligen ganska skönt. Om än snopet när osämjan slår ner som en blixt från en klar himmel.
 
Imorse gjorde osämjan det.
Helt utan förvarning och – tror jag – med anledning av att jag sade att det var dags att ta på skor och jacka.
Då var det kört!
Tvärkört!
 
Med ens var jag ett pucko, en pucko-mamma och till och med en pucko-anka-mamma.
Ibland känns det som om själva Hin Håle får fäste i mig då jag hör dessa ord. Jag tänker att det är en innerlig tur att jag ändå någonstans har en spärr så att jag kan behärska mig. Annars skulle fula saker smattrat ur min mun och förmodligen hade jag höjt rösten så att jag sedan varit hes. Nu gjorde jag inte det, men det var ack så nära…
 
Jag tog, aningen för bryskt, ifrån den unga damen hennes iPad. Lyfte henne ur soffan, vilket inte är helt lätt när det kommer till 118 cm genomilsken liten H. 118 cm kan tyckas kort men i tvärilsk version känns det ohanterligt långt, det kan jag lova. Jag kunde inte hålla helt tyst, jag brast lite. Jag höjde inte rösten men jag gjorde den hård och jag ifrågasatte varför, varför, varför hon måste säga så stygga saker till sin mamma…?
Tämligen lönlös fråga eftersom jag inte får något svar på den. Jag har ju försökt förut och borde veta bättre än att ställa den igen.
 
Så kom då taxin.
Inte vill jag skiljas som ovänner.
Så jag föll till föga. Hon fick lova att aldrig säga sådana stygga saker igen. Även detta löfte är tämligen lönlöst, det vet jag ju. Hon har lovat mig hundratals gånger att aldrig säga så igen. Hon håller det inte – så klart. Även här borde jag veta bättre. Jag gjorde så för att bli sams, för att vi skulle kunna kramas, pussas, titta varandra i ögonen och le lite. Så där som vi brukar innan vi skiljs åt.
Vi gjorde det och lilla H såg nöjd ut då hon klev in i taxin.
 
Jag, den långsinta mamman, bar dock på ett smärre sammanbrott inombords.
Vilken tur då att vi skulle vara på var sitt håll ett antal timmar tänker jag.
Då hann vi göra lite eget och vi hann börja längta efter varandra igen. Så där så att det var lite pirrigt roligt att ses igen klockan tre när det var dags att gå hem från fritids.
 
För att toppa det hela köpte jag lite vackra vårblommor som lilla H och jag planerade tillsammans i solskenet.
Lyckan och värmen oss emellan har infunnit sig igen.
 
Har jag tur varar den ända tills lilla H somnar ikväll…
 
 
Om man nu har sådan otur…
 
 
… att man plötsligt bryter båda benen…
 
Så där riktigt illa så att det är ”tättesvårt” att gå på kryckor även om kryckorna är två käpphästar.
Faktiskt så illa att ens rosa skrivbordsstol plötsligt måste fungera som rullstol.
 
Då har man ändå en riktig tur om ens stora kompis och bästa grannflicka just då ringer på dörren och frågar om hon får leka med Hedvig. Ännu mera tur har man då att bästa Anna har en ängels tålamod och kör runt lilla H med de båda brutna benen i den rosa rullstolen i hela huset.
 
För att kurera de båda brutna benen fick bästa Anna till slut rulla den rosa rullstolen till köksbordet så att mammadoktorn kunde servera dem båda varsin päronsplitt.
 
En päronsplitt läker de allra svåraste frakturer, det kan jag garantera…
 
Man gillar olika…
 
 
… helt enkelt…
 
Hedvigs måltider komponeras inte så som jag hade velat ha dem. Å andra sidan, är det Hedvig som ska äta är det Hedvig som ska vara nöjd. Till frukost serveras ofta kalla köttbullar eller, ännu värre som jag ser det; en kall grillkorv som doppas i ketchup. Till det kalla, klibbiga pastafjärilar.
 
Till mellis vill Hedvig ibland bara ha en banan. Någon enstaka gång vill hon ha hårt tunnbröd med smör och kanske, kanske något pålägg på. Så långt är jag med, ett helt okej mellanmål enligt mig.
 
Idag när Hedvig kom susande hem med taxi och glatt klev ur bilen frågade hon på en gång vad vi skulle äta till mellis idag. Jag vet inte, svarade jag, vad vill du ha?
 
– Öh… ja´ tal en kolv som ja´ hållel i handen o doppal i ketchup. Se´n tal ja en macka som Max ätel (hårt tunnbröd) med kallkolv på. Se´n… se´n ville ja´ ha fluktsallad!
 
Åh, mamman tyckte det där sista började likna något och frågade vad hon ville ha i sin fruktsallad.
 
– Öh… ja´ tal apelsin, pälon o…. tomatel…
 
Så så fick det bli!
En kall hot dog att hålla i handen och som doppades i ketchup.
En smörgås med kalvkorv på och fruktsallad bestående av apelsin, päron och körsbärstomater…
 
Rubbet tog slut…