Liten H...
Ingen är immun mot…
 
… förakt för svaghet…
 
Inte heller om du har en extra liten kromosom.
Förakt gör ont…
 
Det är måndag förmiddag och morgonen var som måndagmorgnar är mest.
På måndagmorgnar präglar tröttheten huset. Någon har sovit dåligt eller för lite, eller både och. Någon har ont i huvudet och är skoltrött, någon eller flera för den delen önskar att det redan var Valborgsmässoafton så att man kan njuta av att ha en hel ledig onsdag framför sig. Lilla H var så trött i morse att hon inte orkade släpa sig till soffan utan istället drack sin varma mjölk i sängen. Strax därefter var hon pigg som en mört och glad som en lärka. Hon har inte sovit dåligt eller för lite. Hon har inte ont i huvudet eller är skoltrött. Hon längtar till Valborgsmässoafton då hon äntligen får åka till älskad moster Lena. Men först vill hon vara här och nu. Hon vill ha sin måndag med idrott och slöjd och kanske, kanske är det hennes tur att vara samlingsvärd denna veckan.
 
När alla är ivägskickade till olika destinationer ser jag att Hedvig har glömt att ta på sina fyra armband, två halsband och sin fina klocka. Klockan som hon nu kan heltimmar och nästan alla halvtimmar på. En liten klump växer i magen när jag funderar på om och hur ledsen hon blivit när hon kommit på att hon glömt. Jag hoppas att hon hann fram till skolan innan hon kom på det. På skolan finns det tröstande famnar.
 
Själv fixar jag med tvätt, disk och bäddning innan jag åker och tränar. Väl hemma igen tar jag en dusch, brygger lite kaffe och landar framför datorn. Kollar Facebook naturligtvis och hittar en länk till en text av Gunilla Linn Persson. Gunilla Linn Persson som definitivt är en av mina favoritförfattare och har varit i många år. Minns att hon var en av de första jag tänkte på när jag fick beskedet att Hedvig har Downs syndrom. Någonstans ringde en klocka som påminde mig om Märta Mazarin, Gunilla Linn Perssons dotter. Märta Mazarin som också har Downs syndrom. Varför jag på BB kom att tänka på henne och boken jag läst flera år tidigare vet jag inte. Men det är så mycket jag inte vet och förstår från de där första dagarna på BB så det har jag slutat att grubbla på.
 
Texten grep tag i mig, så klart…
Igen dök klumpen i halsen upp och jag kände tårar som bränner bakom ögonlocken.
Den glättiga radiokanalen jag egentligen tycker om att lyssna stängde jag av. Den passade inte in just då. Ibland behöver man tystnad. Tystnad när tårar kan få rinna och man undrar varför, varför, varför människor inte bara kan få vara precis som de är…
 
 
Om man är en vän av vanor…
 
 
… kan det vara svårt att tänka om och tänka nytt…
 
Lilla H är en stor vän av vanor och nyheter göre sig ofta inte besvär.
Maten är en sådan sak. Hedvig vill sällan smaka på nya rätter. Hon äter egentligen det mesta men de gånger det dyker upp något nytt vill hon oftast inte ens smaka.
 
Idag bestämde vi oss för att köpa thai-mat. Hedvig trodde först att vi skulle köpa haj-mat och det ville hon minsann inte ha. Jag förklarade för henne att vi skulle köpa mat från Thailand och påminde henne om att hon ju faktiskt tyckte om den maten då vi var där för flera år sedan. Men nja…
 
– Ja´ tal vanlig sssccchhhyckling istället mamma, med gul sås till…
 
Men på vägen hem doftade hela bilen fantastiskt av den goda maten i påsen bredvig mig, och jag hörde från baksätet:
 
– Åh Helle Gud va´ ja´ äl hungli mamma!
 
Jag kikade ner i påsen och såg den friterade kycklingen som Ludde beställt. Jag tog upp en sådan och frågade om hon kanske ville smaka. Hör och häpna så sade hon ja! Lite tveksamt smakade hon på den för att sedan spricka upp i ett solskensleende:
 
– Mmmm, tättegott mamma!
 
Jag vet inte riktigt om jag törs berätta för Ludde hur många Hedvig nu har varit och norpat…
 
 
– Mamma…
 
 
… ja´ önskal mig en Alfons…
 
– Ähum… en Alfons?
 
– Ja! Som Ludde hal! En keps å en Alfons som Ludde har!
 
– Aha! Du menar en iPhone?
 
– Ja! En keps å en Alfons som Ludde hal! Då blil ja´ cool! Kolla! Ja´ äl Hedvig-Ludvig nu!
 
Torsdag idag…
 
 
 
… och det är alltid lika spännande att ta del av vad som skall berättas eller vad som ska visas…
 
I måndags morse hänge Hedvig upp sin Batman på den bruna torsdagen på sitt schema.
Så har jag aldrig sett henne göra förut och frågade varför hon gjorde så.
 
– Föl att ja´ ska visa Bättmääään på torsda´!
 
Det var smart gjort! Ett smart sätt att komma ihåg saker. Jag har aldrig tänkt på att man faktiskt kan hänga upp små kom-ihåg-saker i kardborrebanden på schemat.
 
 
 
Samma morgon då vi gick ut för att vänta på taxin såg vi något fantastiskt som genast konkurrerade ut Batman.
Vi såg att fåglarna som bor i Hedvigs fågelholk puttade ut sina knappt flygfärdiga ungar! En efter en kom de ut, flaxade intensivt för att sedan landa på marken. Där fortsatte flaxandet och de for så småningom upp i trädet igen. Innan de nådde någon av de högre grenarna mellanlandade de på stammen. Så som hackspettar brukar sitta. Detta är inga hackspettar, så mycket vet jag även om jag inte kan särskilt mycket om fåglar. Jag tror att det är talgoxar som bor i Hedvigs fågelholk. Det var ett härligt skådespel att ta del av och vi blev lite upprymda lilla H och jag. Där och då bestämde hon sig för att just detta vill hon berätta på den bruna torsdagen.
 
Jag har under veckan klurat lite på vad som skulle segra och lilla H har gjort sitt val.
Hon har själv tagit kort på fågelholken och hon har valt att berätta att det bor fågelungar i den och att hon har byggt den tillsammans med sin pappa.
 
Batman får väl hänga där en vecka till tänker jag…
 
Om man går på föräldramöte…
…  och känner sig liksom lite som när man går på date…
 
Är det då ett tecken på att man ses för lite på tu man hand?
En liten hint om att vi borde anlita barnvakt lite oftare?
 
Ja, jag tror det…
 
Men idag har jag klämt in två dater, med samma mycket trevliga och fantastiska man, den man jag råkar vara gift med. Först en lunchdate, vilket av geografiska skäl inte händer särskilt ofta. Det är inte så att min man arbetar på andra sidan Sverige eller så. Bara fyra mil hemifrån, men de fyra milen gör att en lunchdate sällan blir av. Annars är det ett ypperligt tillfälle att ses och prata lite utan att krångla med barnvakt. Jag känner mig lite smålycklig av dagens lunchdate, om än att vi hamnade på ett ”lunch-hak” där maten faktiskt var… ja, den var inte särskilt god helt enkelt. Lite trist men det tog ändå inte bort mysfaktorn att ses så där på tu man hand utan tjattrande liten H bredvid, eller emellan för den delen..
 
Date nummer två var alltså ett föräldramöte.
Nu menar jag inte att själva mötet var som en date. Det var istället ganska mycket så långt ifrån en date man bara kan komma. Men ändå. Känslan att kliva ut genom dörren, sätta sig i bilen tillsammans och kunna åka hela tio minuter utan att lyssna på Mora Träsk och utan att någon skriker från baksätet:
 
– HÖJA TACK!!!
 
fast volymen redan är så hög att man inte ens hör vad man tänker.
Den känslan liknar den härliga känslan som vid en date.
 
Vilken tur jag haft så här en vanlig onsdag tänker jag, som lyckades klämma in två barnfria dater på samma dag…
 
 
 
 
 
Om en mamma fixar lite…
 
 
… en regnig onsdagseftermiddag …
 
… samtidigt som hon tänker att det var väldigt vad lilla H roar sig själv länge på sitt rum …
… och dessutom hinner tänka tanken att lilla H plötsligt blivit märkvärdigt duktig på att leka själv…
… så är mamman bara invaggad i den tron…
 
Det var bara en sanning med modifikation.
Sant är det ju, på ett vis.
Lilla H roade sig länge själv på sitt rum och hon hade, i eftermiddags, plötsligt blivit märkvärdigt duktig på att leka själv. Det var bara det att mammans definition på det hela inte alls överensstämde med Hedvigs definition.
Hedvig lekte ”Fixa rummet” för det vilda. Samtliga leksaksbackar var urdragna ur bokhyllan, en hel radda med böcker var prydligt nedlagda på golvet, flipperspelet flyttat från platsen framför fönstret till dörröppningen etc etc etc etc etc etc etc etc etc….
 
Mamman blundar, sväljer och räknar till tio.
Tänker sedan att duktig är hon allt ändå, lilla hjärtat.
 
Hon tänker också att säkert är lilla H:s definition på ensamlek och duktighet den rätta…
 
Att en mysig, trevlig och rofylld morgon…
 
 
… plötsligt och utan förvarning kan förvandlas till en riktig skruttmorgon är för mig en gåta…
 
Ändå händer det titt som tätt här i huset.
När man blir osams med lilla H sker det nämligen alltid utan förvarning.
Jag menar, brakar man ihop med sina tonåringar eller med sin maka/make, kan man ha anat det en stund. Där kan ligga en negativ stämning i luften ett tag. Med lilla H vilar inga negativa stämningar i luften. Med henne är det allt eller inget och det är egentligen ganska skönt. Om än snopet när osämjan slår ner som en blixt från en klar himmel.
 
Imorse gjorde osämjan det.
Helt utan förvarning och – tror jag – med anledning av att jag sade att det var dags att ta på skor och jacka.
Då var det kört!
Tvärkört!
 
Med ens var jag ett pucko, en pucko-mamma och till och med en pucko-anka-mamma.
Ibland känns det som om själva Hin Håle får fäste i mig då jag hör dessa ord. Jag tänker att det är en innerlig tur att jag ändå någonstans har en spärr så att jag kan behärska mig. Annars skulle fula saker smattrat ur min mun och förmodligen hade jag höjt rösten så att jag sedan varit hes. Nu gjorde jag inte det, men det var ack så nära…
 
Jag tog, aningen för bryskt, ifrån den unga damen hennes iPad. Lyfte henne ur soffan, vilket inte är helt lätt när det kommer till 118 cm genomilsken liten H. 118 cm kan tyckas kort men i tvärilsk version känns det ohanterligt långt, det kan jag lova. Jag kunde inte hålla helt tyst, jag brast lite. Jag höjde inte rösten men jag gjorde den hård och jag ifrågasatte varför, varför, varför hon måste säga så stygga saker till sin mamma…?
Tämligen lönlös fråga eftersom jag inte får något svar på den. Jag har ju försökt förut och borde veta bättre än att ställa den igen.
 
Så kom då taxin.
Inte vill jag skiljas som ovänner.
Så jag föll till föga. Hon fick lova att aldrig säga sådana stygga saker igen. Även detta löfte är tämligen lönlöst, det vet jag ju. Hon har lovat mig hundratals gånger att aldrig säga så igen. Hon håller det inte – så klart. Även här borde jag veta bättre. Jag gjorde så för att bli sams, för att vi skulle kunna kramas, pussas, titta varandra i ögonen och le lite. Så där som vi brukar innan vi skiljs åt.
Vi gjorde det och lilla H såg nöjd ut då hon klev in i taxin.
 
Jag, den långsinta mamman, bar dock på ett smärre sammanbrott inombords.
Vilken tur då att vi skulle vara på var sitt håll ett antal timmar tänker jag.
Då hann vi göra lite eget och vi hann börja längta efter varandra igen. Så där så att det var lite pirrigt roligt att ses igen klockan tre när det var dags att gå hem från fritids.
 
För att toppa det hela köpte jag lite vackra vårblommor som lilla H och jag planerade tillsammans i solskenet.
Lyckan och värmen oss emellan har infunnit sig igen.
 
Har jag tur varar den ända tills lilla H somnar ikväll…
 
 
Om man nu har sådan otur…
 
 
… att man plötsligt bryter båda benen…
 
Så där riktigt illa så att det är ”tättesvårt” att gå på kryckor även om kryckorna är två käpphästar.
Faktiskt så illa att ens rosa skrivbordsstol plötsligt måste fungera som rullstol.
 
Då har man ändå en riktig tur om ens stora kompis och bästa grannflicka just då ringer på dörren och frågar om hon får leka med Hedvig. Ännu mera tur har man då att bästa Anna har en ängels tålamod och kör runt lilla H med de båda brutna benen i den rosa rullstolen i hela huset.
 
För att kurera de båda brutna benen fick bästa Anna till slut rulla den rosa rullstolen till köksbordet så att mammadoktorn kunde servera dem båda varsin päronsplitt.
 
En päronsplitt läker de allra svåraste frakturer, det kan jag garantera…
 
Man gillar olika…
 
 
… helt enkelt…
 
Hedvigs måltider komponeras inte så som jag hade velat ha dem. Å andra sidan, är det Hedvig som ska äta är det Hedvig som ska vara nöjd. Till frukost serveras ofta kalla köttbullar eller, ännu värre som jag ser det; en kall grillkorv som doppas i ketchup. Till det kalla, klibbiga pastafjärilar.
 
Till mellis vill Hedvig ibland bara ha en banan. Någon enstaka gång vill hon ha hårt tunnbröd med smör och kanske, kanske något pålägg på. Så långt är jag med, ett helt okej mellanmål enligt mig.
 
Idag när Hedvig kom susande hem med taxi och glatt klev ur bilen frågade hon på en gång vad vi skulle äta till mellis idag. Jag vet inte, svarade jag, vad vill du ha?
 
– Öh… ja´ tal en kolv som ja´ hållel i handen o doppal i ketchup. Se´n tal ja en macka som Max ätel (hårt tunnbröd) med kallkolv på. Se´n… se´n ville ja´ ha fluktsallad!
 
Åh, mamman tyckte det där sista började likna något och frågade vad hon ville ha i sin fruktsallad.
 
– Öh… ja´ tal apelsin, pälon o…. tomatel…
 
Så så fick det bli!
En kall hot dog att hålla i handen och som doppades i ketchup.
En smörgås med kalvkorv på och fruktsallad bestående av apelsin, päron och körsbärstomater…
 
Rubbet tog slut…
 
Hurra för världens…
 
 
 
… finaste 16-åring…
 
Igår fyllde finaste fina Ludvig 16 år!
Som alltid på barnens födelsedagar slås jag av hur fort tiden går. Tanken på att de alldeles nyss låg i vaggen är väldigt påtaglig. Ibland hör jag föräldrar säga att ”Nu, nu är barnen i sin bästa ålder…” Själv tycker jag att varje ålder är den bästa. Från det nyfödda, lite ynkliga, otroligt väldoftande och oftast sovande lilla knytet till ett-, två-, tre-, fyra-, femårsåldern och vidare till så stora barnen är idag. Varje ålder har sin charm tänker jag och njuter av dem där de är i livet.
 
Det är en ynnest att få följa sina barn, det tror jag varje förälder skriver under på. Det är häftigt att se att de sidor som var utpräglade hos de lilla spädbarnet till viss del återspeglas i personligheten idag också. Ludde som redan som pytteliten avskydde solljuset är likadan idag. Solglasögon på så fort solen visar sig. Det är nästan så jag undrar om det inte var solljusets förtjänst att han vände sig så tidigt från rygg till mage. I ren självbevarelsedrift kanske? Nej, så var det naturligtvis inte, men tanken lockar till leende.
 
Ludvig är född på 16 minuter – och så har han fortsatt livet.
Det är upp eller ner, svart eller vitt, allt eller inget.
Ludde har ett brett känsloregister och har sedan han var liten varit mycket i alla sina känslor.
Redan som ettåring fick jag förekomma hans hunger så att maten stod på bordet innan han var hungrig. Hann han känna hunger var det kört. Då var han så arg att inte en smula kunde intas. Var maten för varm, eller för all del för kall, hände samma sak. Som en sprättbåge i barnstolen och kastandes tallriken över hela köket samtidigt som han gallskrek. Nu beter sig inte Ludde riktigt likadant, tack och lov. Han är lite mer väluppfostrad än så, men de starka känslorna är kvar. Oftast på gott tänker jag, kanske även lite på ont ibland för honom själv. Känslor kan vara jobbiga att hantera, kanske allra mest som tonåring…?
 
Minns den tiden själv som ganska besvärlig rent emotionellt.
För en tid sedan snubblade jag över en text som jag sparade. Jag minns inte alls vart jag fann den men jag gjorde som jag brukar när jag hittar något tänkvärt; jag sparade den. För att läsa då och då, för att fundera kring och för att lära mig av när jag så innerligt vill hjälpa men inte riktigt kan. Den säger så mycket…
 

Låt mig få vara en trotsig tonåring – jag kommer att bli vuxen…

Låt mig få skrika och springa min väg – jag kommer att återvända…

Låt mig få hitta min egen väg – jag kommer ändå att söka…

Låt mig få snubbla – jag kommer att resa på mig…

Låt mig få deppa – jag kommer att bli glad igen…

Låt mig få ha hemligheter – jag kommer att berätta dem sen…

Låt mig få prata när jag behöver det – jag kommer inte att klara det annars…

Låt mig få gå när jag är redo, men släpp mig inte helt…

Låt mej få komma igen och vara liten, när jag inte vill vara stor…

 

 

Grattis igen finaste, älskade Ludde!

Jag är så stolt över dig, över den du är och över alla dina fantastiska egenskaper.

Jag älskar dig och finns alltid för dig…

– Mamma…
 
 
 
 
 
… pappa har snol i sin näsa…
 
– Har han?! Har inte du snor i din näsa…?
 
– Nej, de hal ja inte!
 
– Du kanske har en snigel i ögat? *
 
– Nej, de hal jag INTE! Men du mamma, du hal en konstig glej i hela näsan!!!
 
– Har jag en konstig grej i näsan? Vad då för konstig grej?
 
– De vet ja´ inte…
 
– Men du har massor av små fräknar!
 
– Ja! De äl fint tyckel ja´…
 
 
 
 
* Uttrycket innebär kanske att man måste vara född på 70-talet för att minnas…
Igår fick jag för mig…
 
 
… att ”kattwåken” och lilla H är som gjorda för varandra…
 
Funkimodels ordnade en catwalk i Nordstan i Göteborg. Lilla H har laddat ett par veckor.
I förrgår stod hon framför spegeln i hallen och tränade på coola ”moves”. Hon hade nämligen bestämt sig för att inte bara kliva upp på scenen, hon skulle dansa också!
 
Med lilla H kan det gå lite hur som helst med det som är bestämt.
Hon är otroligt duktig på att bestämma själv. Då kan ingen och inget ändra på det, så är det bara.
Hedvig klev upp på scenen ungefär 45 minuter innan själva visningen skulle börja. Lycklig stod hon ensam på scenen med musik dånande ur högtalarna. Hon som är så rädd för höga ljud!
Men inte då minsann.
 
Hedvig körde sina ”moves” om och om igen. De är inte jättemånga om jag ska vara ärlig så det var lite som att sätta henne på repeat. Vi andra undrade hur hon skulle orka? Skulle det bli platt fall när klockan var slagen och det var dags på riktigt?
 
Inte då!
 
Det som hände var att Hedvig vägrade kliva av scenen!
Tanken var att alla mannekänger skulle komma upp från en sida av scenen. men lilla H klev inte av. Istället satte hon sina små händer i fickorna på sin luvtröja och tittade intresserat när alla andra tog sig runt till den angivna platsen. Musiken kom igång och då satte Hedvig igång att dansa igen. Som en liten bakgrundsdansare ställde hon sig på repeat igen och körde sina moves, om och om och om igen…
 
En kvinna försökte ta henne i handen för att få med henne fram, men nej.
 
– Nej tack….
 
Hedvig stod dansande kvar.
Tills hennes nyfunne vän Laurentsio kom och tog henne i handen. Då tog hon honom i handen och stegade lycklig längst fram till scenkanten. Någonting hos honom tog henne med storm, det är ett som är säkert.
 
   
 
När alla klivit av scenen och applåderna hade tystnad var Hedvig ännu kvar. I full färd med att dansa.
Hon fick två rosor hängda om sin hals för sin enorma prestation och hon sken som en sol, lilla hjärtat. Villigt lät hon sig fotograferas till höger och vänster och hon var otroligt nöjd med sig själv. Det såg så ut!
 
   
 
En gång till fick hon möjlighet att gå upp på scenen. Då i sällskap av en björn och en kanin som dansade med alla som ville. Hedvig ville! Mitt i dansen tecknar hon plötsligt hej vilt till oss samtidigt som hon pekade på kaninens nacke. Vi förstod inte vad hon menade utan fånlog tillbaka, så där som man gör när man inte riktigt förstår. Då dansen med björnen och kaninen var slut klev de ner från scenen. Då kom Hedvig rusande, pekade på kaninens nacke och ropade:
 
– Mamma! Någon äl utklädd i kaninen! Ja´ sel hans hål i nacken!!!
 
Jag slängde ett öga på kaninens nacke och visst såg man att någon var utklädd till kanin. Personens hår skymtade i nacken. Jag försökte förringa det hela genom att säga att jag inte såg någon människa där inne och att kaninen nog ändå kanske är riktig. Hedvig gick inte på den. Hon ropade högt igen att någon var utklädd i kaninen. Till slut vände sig kaninen om, tittade på Hedvig och nickade. Åh, hon blev alldeles till sig!
 
– Äl du utklädd?
 
Kaninen nickade och hyschade med fingret över munnen.
 
– Åh! De äl en hemlis…?
 
Kaninen nickade och Hedvig ropade lika högt som innan:
 
– De äl någon som äl utklädd i kaninen mamma! De äl en hemlis!!!
 
  
 
 
 
       
 
       
 
 
       
 
Vilken eftermiddag och kväll lilla H har haft!
Jag tror att hon har vuxit en decimeter på bara några timmar.
Tack snälla Funkimodels för att ni satsar så enormt på en, i dessa sammanhang, bortglömd skara underbara människor! Ni gör en enastående insats!
 
 
Imorgon är det dags…
 
 
 
… för lilla H att gå på catwalken för tredje gången i sitt liv…
 
Först valde hon bort catwalk till förmån för simskola.
Sedan ångrade hon sig och vill hellre ”gå katwåk”.
Många gånger har jag förklarat för henne att det då inte blir simskola.
Många gånger har jag frågat henne om hon verkligen väljer rätt.
 
Jo, hon tänker sig att det går bra att hoppa över simskolan denna torsdagen.
Hedvig tänker sig också att hon minsann ska gå in på scenen och dansa jättemycket.
Jag undrar jag…
 
Första gången Hedvig deltog i en modevisning anordnad av Funkimodels tog hon först kommandot genom att tjoa:
 
– Ja´ gål först….
 
Det hördes över hela Allum, köpcentret där modevisningen var.
Väl uppe på catwalken var hon inte fullt lika kaxig, det ska erkännas. Hon gick fram och tillbaka, snurrade lite och ja, hon var superduktig men blyg.
 
Andra gången var för drygt ett år sedan. Då var Hedvig ännu mer blyg!
Oj, oj, hon klev upp på scenen, i sina fina Polar´n o Pyret kläder och ballong i handen.
Sedan stod hon där. Och stod där. Och stod där.
Hon stod faktiskt där så länge att hon blev ensam kvar på scenen.
När alla andra klev av scenen ville Hedvig inte gå av, och det Hedvig inte vill – det sker inte.
Då, när hon hade scenen för sig själv, då gick hon loss totalt. Showade, skrattade, vickade på rumpan, lät sig fotas och intervjuas.
Bilder och intervju som hamnade i GT dagen därpå.
 
Den här gången är Hedvig om möjligt än mer laddad!
Hon har skrivit sin egen kom-ihåg-lapp till berättardagen imorgon.
 
För oss berättar hon glatt om hur hon skall gå fram och tillbaka, snurra och:
 
– Mamma, ja´ ska dansa också, de´ ska ja´!
 
 
Vi får väl se hur det blir med det, tänker vi…
 
 
Nostalgin…
 
 
… kom över mig idag…
 
Lilla stora Ludde Lurv fyller 16 år på söndag och då vill han att det ska finnas kanelbullar.
Inte så att jag aldrig bakar kanelbullar under övriga året, inte alls, men just till Luddes födelsedag tycker han att det är viktigt att det finns just ”mammas kanelbullar”.
 
Så idag har jag bakat, blivit nostalgisk och njutit av det.
På något mysigt vis har Luddes sexton år på jorden spelats upp som en teater i mitt huvud.
Han, den lilla krabaten som varit mamma-tokig sedan han kom, han är så fin.
Inget är en sådan källa till rikedom som ens barn…
 
 
Jag har bakat in mycket kärlek i Luddes födelsedagsbullar…
Idag lagade vi…
 
 
 
… korv stroganoff med ris till middag, lilla H och jag…
 
Inte jättespännande jag vet, men en helt ok vardagsrätt om du frågar mig.
Frågar man mina tonåringar är jag ytterst tveksam till att man får samma svar.
 
Lilla H gillar i alla fall korv stroganoff!
Mat är ganska centralt i Hedvigs liv. Hon gillar egentligen det mesta förutom pannkakor, våfflor, toast, fil och youghurt. Det vill säga allt som barn brukar tycka om. Hon är ingen otrolig storätare, det tycker jag inte. Hon smakar inte gärna på nya saker. Hon äter ibland väldigt mycket, ibland lite för lite. Ungefär som de flesta av oss tänker jag. Eftersom mat är ett så centralt ämne för henne frågar hon mig gärna flera gånger varje dag vad vi skall äta till middag. Varje morgon kollar Hedvig appen ”Skolmaten” för att säkert veta vad för mat som serveras i skolan. Ett ganska bra sätt att både söka information, träna läsning och ta till sig information.
 
Idag ville Hedvig hjälpa mig att laga mat. Så är det inte alltid. Ofta har hon inte alls lust med det faktiskt, men det är kul då hon vill. Idag skar jag falukorven i skivor och bad sedan Hedvig att skära dem i stavar. Det gick bra! Hedvig skar för glatta livet, bytte kniv till en lite vassare och skar sedan lite till.
 
 
– Mamma! Näl ja´ blil stol, då ska ja´ bli kock! Kolvkock!
 
– Korvkock?! Vad kul!
 
– Aaaa, då ska ja´ laga ssssscccchhhööttbullal och ssssscccchhhhööttt!
 
– Jaha… och kanske korv också?
 
– Näe…
 
– Men… du ville ju bli korvkock? Då måste du kanske laga korv också?
 
– Näe… ja´ tal glass istället…
 
– Glass? Efter maten? Det låter gott!
 
– Näe… TILL maten…
 
– Men ingen korv?
 
– Nähä du…
 
 
Måndagar är lite speciella…
 
 
… här i huset…
 
De kan vara bra eller mindre bra, men lite speciella är de alltid.
Liksom fredagarna.
 
På måndagar och fredagar åker nämligen lilla H taxi hem till mig då skoldagen är slut. De andra dagarna hämtar jag henne på fritids. Det är så himla spännande, roligt, malligt och liksom lite storflicks-aktigt att få lov att åka taxi hem. Hem till en mamma som då, framåt halv tre å måndagseftermiddagen går och toklängtar efter sin lilla flicka.
 
Hedvig kliver ur taxin med ett leende men är alltför för mallig just då för att ge sin mamma en kram. Nästan för mallig för att säga hej då till den snälla taxichauffören också. Ett tyst hej då brukar ändå komma över hennes läppar efter att jag har bett henne.
 
Väl inne i huset får jag många pussar och kramar.
Hedvig bubblar och pratar om allt som har hänt, det finns inget stopp på henne. Idag berättade hon att de haft hinderbana på idrotten och att hon duschat så hon var alldeles blöt i de långa flätorna:
 
– Känn mamma! Känn! Ja´ äl tätteblöt i hela hålet!!!
 
Samtidigt som hon berättar att Amanda är samlingsvärd denna veckan så ser jag hur hon liksom sniffar i luften.
 
– Va´?! Hal du bakat? Hal du bakat föl något då?
 
– Jag har bakat scones…
 
– Va?! Skauns, va´ äl de föl nå´t?
 
– Ett gott bröd, vill du smaka?
 
– Nej tack, de äl bla! Ja´ äl så himla tättehungli ja´ schännel ja´ ville ha en sssccchhhöööööttbullesmölgås ja`!
 
 
Vilken himla tur att vi hade kalla köttbullar i kylen, och vilken himla tur att vi hade mjukt tunnbröd hemma. Enligt Hedvig är det bara just mjukt tunnbröd som man kan göra sig en köttbullesmörgås av. Vad hon fått det ifrån har jag ingen aning om. Själv tänker jag att det finns annat bröd som kan passa bättre till just köttbullesmörgås om det är det man är sugen på.  Ebba, Ludde och jag var mer sugna på en kopp te och ljumna scones med lemon curd och diverse marmelader på.
 
Viktigt är de här speciella måndagarna, att mellis redan är framdukat på köksbordet då Hedvig kliver innanför dörren. Jag har förstått att just det tillhör mysfaktorn för henne. En mammafamn, ett dukat mellisbord och några tända ljus, det är en bra start på veckan!
 
När köttbullesmörgåsen har sjunkit undan lite i den lilla magen undrade Hedvig om Ludde kanske ville vara med och hoppa på studsmattan lite. Han sade ja!!! Det händer inte jätteofta längre att Ludde säger ja till just studsmattan. Jag tror att han har tröttnat. Men när Ludde säger ja, då är det så galet roligt att hoppa och göra konster och Hedvig ropar 122 gånger på mig att jag ska komma och titta vad Ludde kan.
 
– Kolla mamma! Ludde göl bakåt å flamåt å upp å nel! Han äl tättedukti´ min stoleblol!
 
 
 
 
 
Att monstret dök upp efter middagen ikväll låtsas vi inte om tror jag.
Jag vill hellre behålla den speciella måndagskänslan…
Tänk att ha en nybliven…
 
 
… 18-åring…
 
Som på lördagen ska gå på 25-årsfest…
Som klockan 23:21 skickar ett sms där det står att hon har ”askul” och att de ännu är kvar på festen…
Som klockan 01:10 skickar ett nytt sms och talar om att hon nu är på Stenungsbaden (där det är 23-årsgräns) och att hon sover hos Lina…
 
Som klockan 12:08 idag skriver att hon lever och hade ”askul”…
Som kommer hem strax efter klockan 15 i eftermiddags…
 
Och som allra mest pratar om att kompisen som fyllde 25 har en kusin på 16 år som har Downs…
Som Ebba satt bredvid mest hela kvällen…
Som Ebba hällt upp Cola till mest hela kvällen…
Och, framför allt, som Ebba uppskattade så otroligt mycket…
 
Har man då inte den finaste 18-åringen i världen tänker jag…
 
 
 
Jo, jag har fått veta en hel del om kvällen på ”Baden” också….
 
Om pappan egentligen tycker…
 
 
… att det är för tidigt att sätta upp studsmattan…
 
Inte på grund av vädret, men på grund av att gräsmattan är för mjuk.
Om då lilla H enträget ber varje dag under två veckor, då faller pappan till föga.
Jo, för hon har honom lindad runt lillfingret, lilla H…
 
Om pappan då igår sätter upp studsmattan och Hedvig hoppar och hoppar trots att fötterna blir som isbitar.
Om det idag är aningen ljumma vindar – jo, det är sant – och lilla H och mamman hoppar för det vilda.
Om det sedan kommer en fin, lite äldre, grannflicka som vi kallar för bästa Anna och ringer på dörren.
Om bästa Anna frågar om lilla H vill hoppa studsmatta med henne, då finns det ingen större lycka!
 
Mamman hör ända in hur lilla H bubblar av skratt när hon hoppar med bästa Anna.
Mamman och övriga familjen står i fönstret och fånler lyckligt över att deras lilla hjärta just nu är så toklycklig…
 
 
Tack bästa Anna…
 
 
 
Hedvig är väldigt…
 
 
 
… mycket för Jesus och hans kors…
 
Det är med skräckblandad förtjusning hon pratar om honom, korset, kyrkan, prästen och allt vad det kan vara som ploppar upp i hennes huvud. Hedvig har svårt att se varför de spikade upp honom på korset, man får ju inte göra illa. Dessutom kom det blod. Hedvig hävdar bestämt att det bara är låtsasblod, kanske ketchup.
Hon har också väldigt svårt att förstå att Jesusbarnet var nyfött då hon var i kyrkan på julspel, men både vuxen, död och uppstånden då hon var i kyrkan på påskvandring. Minst lika svårt tycker jag det är att förklara. Så vi hoppar över förklaringen och bara konstaterar faktum.
 
Emellanåt får vi inte ens säga ”Herre Gud” här hemma – då kan Hedvig tjoa:
 
– Plata inte om Gud! Plata inte om Jesus!
 
Då är vi tysta.
Emellanåt gör hon inte annat än pratar om Jesus och kyrkan här hemma. Så mycket att vi suckar högt så fort det kommer på tal. Hon är fortfarande fast besluten att hon en vacker dag ska konfirmera sig i Spidermankläder. Det är nästan så jag hoppas att den ídén håller i sig. Vad roligt det hade varit!
 
Imorse lekte Hedvig med sina klossar och hon frågade om jag ville vara med.
Jag tog min kaffekopp och slog mig ner på golvet bredvid henne för att bygga torn. Jag bygger helst torn då jag bygger med klossar. Hedvig bygger allt möjligt. Hon är inte så fyrkantig i sitt tänk som jag är.
 
Idag byggde Hedvig en kyrka med kyrkbänkar i prydliga rader. Längst fram en blå altarring. Till höger om kyrkan hade hon byggt ett kors och gjort en kyrkogård ”med alla döda”.
 
Hett önskar hon sig en kyrka att ha på sitt rum och ett litet kors med Jesus på att hänga på sin vägg…
 
Jag undrar så vart hon får allt ifrån, den lilla pussungen…