Liten H...
Gott slut & Gott Nytt År…
 

… önskar lilla H med familj…

Året som gått har för oss, liksom för de flesta andra, varit ömsom vin, ömsom vatten.

En blandad kompott helt enkelt, och det är väl det som är själva livet tänker jag. Ibland flyter det på, ibland är det motigt. Men allra mest rullar livet på och det finns extremt mycket att vara glad och tacksam över.

 

    2013 är året då lilla Ebba fyllde 18 år.

Inför 18-årsdagen kände jag förväntan och glädje, men också lite sorg. En ganska stor portion sorg om jag ska vara ärlig. En sorg över hur fort åren gått och på något oförklarligt vis en sorg över att Ebba nu skulle bli vuxen. Vuxen på riktigt. Men hon var själv så galet föväntansfull inför 18-årsdagen att jag rycktes med i hennes iver, och jag bara älskar att lyssna till henne då hon bubblar och pratar om hela livet som hon har framför sig. Att jag kände en sorg var jag inte beredd på, och den gjorde lite ont. Fast det där med att fostra sina barn, se dem växa upp och bli egna, självständiga och fina individer liksom är ett av målen med att vara förälder. Men nu då? Nu var hon ju där. Uppvuxen, egen, självständig och fin. Men, vilken tur att 18-årsdagen kom innan jag hann gräva ner mig, för dagen var underbar. Sorgen rann av mig och jag kände mig bara glad och så otroligt stolt över min fina lilla flicka som vuxit upp, vacker som en dag, och alltid varit en av jordens finaste väsen. Så mån om allt och alla…

2013 är året då Ludvig slutade grundskolan och började gymnasiet.

Året då han tog klivet in i ett annat liv, med nya fina kompisar. Kompisar som tycks se och uppskatta honom för den han är. Första terminen på gymnasiet har fått Ludde att växa, att ta ännu mer ansvar för sitt skolarbete än tidigare. Under året har Ludde plötsligt blivit en ung man, väldigt mån om sin mamma och andra i sin närhet han värdesätter. Även över honom är jag stolt. Fin är han, lilla Ludde…

2013 är året då lilla H fick kronprinsessan Viktoria att brista ut i gapskratt då hon kallade henne för krokodil. Detta samtidigt som hon överräckte en vacker rosa blomma med bruten stjälk.

Det är också året då Hedvig lärde sig att simma 25 meter på djupt vatten och att cykla på en tvåhjuling utan stödhjul – på samma vecka! Otroligt!

Hedvig har också börjat tredje klass och läsningen går som en dans. Hon läser överallt. På mjölkpaket, på skyltar, på TV, i tidningar och i böcker. Under året har hon också knäckt sättet att använda sig av Numicon då hon räknar matematik. Det är året då hon slänger sig med engelska ord och termer hur som helst, och verkligen inte verkar förstå varför vi inte gör detsamma. Mitt i en svensk mening petar hon in både ett och två engelska ord. I sitt rätta sammanhang. Jag är imponerad, och stolt!

2013 är också året då Hedvig för första gången visade att hon var otroligt ledsen och sårad över att bli illa behandlad. Riktigt illa behandlad, och i ett sammanhang hon hade sett fram emot. Det behövde hon inte, verkligen inte. Det behövde inte någon av oss, och det tog tid att hämta sig efter den händelsen. Vi har lärt oss ett och annat efter händelsen, men vi försöker att lämna den därhän. Istället väljer vi att komma ihåg det enorma gensvar och stöd vår familj, och framför allt lilla H fick, av tusentals människor runt om i landet. Det värmde då, och det värmer idag…

2013 är också året då finaste Johanna klivit in i Hedvigs och resten av familjens liv och hjärtan. Inga ord i världen kan beskriva vad vi känner för Johanna som förgyller Hedvigs, och därmed våra, liv så fullständigt. Alla borde ha en Johanna…

Under året har också ytterligare en av våra fina tonåringar bosatt sig hos oss på heltid. Två tonårskillar som växer och växer, samt en träningstokig tonårsdotter – det kräver sitt kylskåp kan jag meddela. Det är de tre hungriga tonåringarna i huset som gör att jag gärna gräddar pannkakor till helt kompani, och gör chokladsås en sen kväll när någon av dem bara måste ha just glass med varm chokladsås till. Det är också de som gör att jag och gärna traskar uppför trappan med en kopp choklad på kvällskvisten, småpratar om de är sugna på det och förhör läxor inför prov.

2013 är året då mamman och pappan inte bara bestämt sig för att flytta, utan också verkligen köpt ett nytt hus. Ett hus vid havet där vi hoppas att vi alla kan trivas och där lilla H förhoppningsvis inte kommer att vara så utanför som där vi bor idag. Vi har trevliga grannar, missförstå mig inte. Men lilla H har inte riktigt tillträde till de andra barnens lekar och vi står inte längre ut med alla hennes tårar och all hennes längtan efter att helt enkelt bara få vara med…

Detta är också året då jag själv gjort något av min envisa journalistdröm. En termin av fyra som journaliststudent har passerat och jag känner mig verkligen så lycklig att jag är en av de 20 som faktiskt kom in. Snudd på varje dag under hösten har jag åkt till skolan med ett leende på läpparna. Så jo, jag är nog lite stolt över mig själv också…

Inför 2013 försökte jag peppa mig själv att bli duktigare på att ta på mig ett hårt skal då och då. Skalet vill jag ha för att inte bli så förtvivlat ledsen och orolig då jag stöter på fördomar, elaka kommentarer och även kommentarer som inte är illa menade, men som ändå gör illa. Med skalet har jag väl lyckats sådär om jag ska vara ärlig. Jag får göra ett nytt försök under 2014, helt enkelt. Jag skall försöka ha det inom armlängds avstånd vart jag än går. I ren självbevarlesedrift…

Här i huset drar vi ner gardiner och persienner redan vid lunchtid. Hörlurar och hörselkåpor ligger intill lilla H och vi hoppas så att hon får en lugnare och finare nyårsafton än sist. Hedvig är räddare än räddast för raketer och fyrverkier och vi hoppas att det smälls mindre här i krokarna i år än förra året.

 

Jag önskar er alla ett gott slut och ett riktigt Gott Nytt År!

Ett år fyllt av värme, omtanke och kärlek…

Lilla H får välja…
 
… om hon vill vara uppe länge, eller lägga sig tidigare och läsa en saga…
 
Vardagar lägger hon sig i tid, och jag läser en saga för henne. 
På fredagar och lördagar väljer hon att vara upp länge, och lägger sig sedan utan saga.
 
Nu är det jullov och hon får vara uppe länge varenda dag om hon vill. Det vill hon.
Kruxet är ju då att jag inte läser en saga för henne. Jag ligger en stund hos henne, vi småpratar och myser, men saga läser vi inte. När man då varit uppe länge varenda dag hittills på jullovet, kan det hända att man faktiskt börja längta efter en saga. Även om det finns all tid i världen att läsa saga på dagen när det är jullov, är det ju inte riktigt detsamma som att läsa godnattsaga. 
 
Är man då lite klurig, som Hedvig oftast är, kan man på något sätt liksom lura mamman i hela den här vara-uppe-länge-men-vill-ändå-höra-saga-grejen. Då kan det bli så att att Hedvig och mamman kryper ner i Hedvigs säng, myser, småpratar och plötsligt ber Hedvig mamman att berätta en saga. Det är ju inte samma sak som att läsa en saga. Så tänker Hedvig, och mamman gick på den. Så nu är det så vi gör här i huset. Hedvig är uppe länge, sedan lägger vi oss och myser och mamman berättar en saga. Ofta berättar även Hedvig en saga.
1-0 till Hedvig – igen…
 
Igår kväll berättade Hedvig följande saga för mig:
 
Det va en fiskmås… som hette Kalle.
En dag skulle ut och flyga.
Hans mamma, och då såg…  då såg han en flicka.
Han heter, han heter Clara.
En dag hans mamma, Claras mamma… Men, Claras mamma, Claras mamma hette Charlotta.
Clara har till syskon, som heter Edwin, Ivar och Clara. 
Charlotta och Patrik ska ut och köpa glass.
En dag skulle… oj… och då såg Kalle, då Kalle flög mot en stor stock.
– Va´ du här? sa Clara.
– Men jag vill ha glass, sa Kalle.
…………
Då gör ont, åt, nej, Kalle åt glassen…
Nam, nam, nam…
– Nej, min glass! sa Clara.
Men Kalle bara… nam, nam, nam…
Å snipp snapp snut dä va sagan slut!
 
 
– Vilken fin saga Hedvig!
– Ja! Nu fål du belätta! Belätta om en räka som heter Tor…
 
 
 
En utvisad mor som hoppas revanschera mig…
 
… genom att bjuda lilla H på söndagsstek med gräddsås och lingon…
 
Idag fick jag plötlsigt massor av energi!
Härligt efter alla dessa soffhängsdagar måste jag erkänna. Som om en liten bit av mig själv skymtade igen.
Sanslöst dammigt och ostädat har det varit här i huset sedan julhelgen. Jag ogillar damm och smuts. Vi är lite pedanter, pappan och jag. Men jag har liksom bara struntat i det också. Jag har sett dammråttorna på golvet, puttat in dem lite längs väggen, och sedan tagit det lugnt igen. Likaså har jag noterat hur otroligt dammit det blivit i fönsterkarmar och annat. Men jag har dragit ett djupt andetag och blåst bort dammet! Sant! Sedan har jag tagit det lugnt igen.
 
Idag har dock både pappan och jag farit fram som virvelvindar här i huset. Han har grejat och fixat med lister och annat inför kommande husförsäljning. Jag har dammat, dammsugit, städat badrummen och känt mig mer och mer nöjd vartefter huset blivit renare. Så fick jag spader på alla miljoner små söta tomtar också. Jag ogillar plottriga småsaker, verkligen. Jag älskar i och för sig alla dessa av-barnen-gjorda små tomtar, änglar och värmeljuslyktor som jag gärna tar fram till jul. Men efter jul räcker det liksom. Då vill jag ha bort dem. Då vill jag ha rent, tomt och lite kalt i fönsterkarmarna igen. På grund av den plötsliga energi som trillade över mig idag samlade jag raskt ihop alla tomtar och värmeljuslyktor medan jag dammade. Jag placerade dem alla på en bricka innan jag skulle plocka ner dem i respektive advents- och jullåda igen. En och annan ängel fick vara kvar tillsammans med adventsljusstakarna och den vackra granen.
 
 
När jag som bäst höll på att, lite hafsigt, placera tomtar, änglar och jesusbarn på brickan kom lilla H ut till mig i köket. Hon spände ögonen i mig och utbrast:
 
– VAD hållel du på med???
 
– Jag plockar undan lite av alla julsaker…
 
– Du äl utvisad!!!
 
Hon pekade med hela handen på mig och såg mycket uppfordande ut.
Kanske var det den plötsliga energin som gjorde mitt humör också, för jag bara log och pussade lite på den lilla vackra smultronmunnen. Sedan virvlade jag vidare i huset. Rent blev det och nöjd blev jag.
Så nöjd att jag fick för mig att steka pannkakor till ett helt kompani. Jo, för har man två nyvakna tonårskillar i huset sådär framåt halv tre på eftermiddagen, då måste man steka till ett helt kompani. Vi toppade det hela med björnbärssylt kvar från julbordets äggost. Lilla H och pappan åt inte pannkakor. Lilla H för att hon inte tycker om det och pappan för att det fanns så mycket annat gott i kylen.
 
 
Så kokade vi lite äpplemos också. Eller jag. Hedvig skulle vara med men hon tycks inte fått tillbaka energin riktigt ännu. Istället sjönk hon ner i soffan och valde att knalla ut i köket först då äpplemoset var klart och hon kunde provsmaka.
 
Nu står steken i ugnen, potatisen på spisen och som alltid blir jag lite stressad då jag skall göra gräddsås. Jag är verkligen kass på att göra god gräddsås. Jag vet ingen sås som är som min mammas sås och jag önskar jag hade frysen full av mammas sås. Kan man önska så fast man är så gammal att man borde lärt sig att göra god gräddsås? Jag önskar det i alla fall. Så behändigt det vore. Att bara plocka fram en burk mammasås och sedan se och höra alla smackanden och åh-anden vid matbordet då mina nära och kära njuter av såsen. Det andra fixar jag, men såsen… Tur då att lilla H inte är så himla knusslig med mat. Förhoppningsvis är jag välkommen in från utvisningsbåset lagom som hon tagit sin första tugga.
 
När mina stora var små, då gjorde de en grej av att panga pepparkakshuset. Gärna med hammare. Sedan åt de de trasiga och säkert dammiga pepparkaksbitarna med massor av glasyr på. Allt medan de log och såg så lyckliga ut och pepparkakssmulorna trillade från deras vackra små munnar. Annat är det med lilla H. Hon provar ogärna nya saker. Ett pepparkakshus är ett pepparkakshus och inget man äter liksom. Jag gjorde ett försök idag och sade att hon fick gå loss på huset om hon ville. Tveksamt tittade hon på mig.
 
– Äta peppalkakshuset…?!
 
Men hon provade. Först bröt hon loss dörren till huset lite försiktigt. Den enda delen utan vare sig glasyr, nonstop eller florsocker. Jo, hon hävdade att det var gott ändå. Jag sade att hon gärna fick bita i skorstenen om hon ville. Hon tyckte att jag var helt crazy men gjorde ett tappert försök. Försöket sträckte sig så långt som till att slicka lite försiktigt på skorstenen. Hedvig tittade storögt på mig, slickade en gång till och sade sedan:
 
– Nej tack, de äl bla… Du kan äta om du vill mamma!

Jag kände instinktivt att jag gärna hoppade över det dammiga pepparkakshuset med glasyr och nonstop. Jag menar, det finns ju så mycket annat gott hemma den här tiden på året…
 
 
Glad att energin tycks vara tillbaka.
Den har ännu inte kommit så långt som till kurslitteraturen, men inom sinom tid så…
SVT har hört av sig…
 
 
… och sagt att inslaget är planerat till den 1 januari…
 
Detta förutsatt att inte det inte händer alltför tokiga och viktiga saker i världen vill säga.
I så fall får lilla H och jag vackert vänta. Men planeringen ser ut så i dagsläget. 
Rapport, den 1 januari 2014.
 
Jag hoppas att lilla H får mycket utrymme i inslaget.
Hon visade sig från sin allra bästa sida, dagen till ära.
En knäpp på näsan till alla fördomsfulla människor på vår jord tänker jag.
 
 
 
Själv glömde jag att säga precis allt…
Om man är 122 cm…
 
… över marken…
Då kan klätterträd te sig galet svindlande!
 
Men om man ändå har en väldig längtan och en lika stor vilja att klättra i träd, ja då letar man mest hela tiden efter just bra klätterträd. Bra klätterträd behöver nödvändigtvis inte vara speciellt höga. Det viktigaste kan vara att det finns bra grenar att klättra på tillräckligt långt ner. Och så klart att trädet inte är alltför klent. 
 
Idag bröt vi inne-mysar-trenden här i huset och gick på skogspromenad. Svinkallt var det och blåste gjorde det. Både näsa och ögon rann, och mössan höll på att blåsa av men ute var vi – en bra stund.
Hedvigs ögon pejlade vartenda träd vi passerade. Plötsligt tycktes hon hitta det ultimata klätterträdet!
Inte särskilt högt, inte heller särskilt kraftigt, men det stod liksom Hedvig på det.
Hon klättrade och klättrade. Eller, nu överdrev jag. Hon gick liksom mer bakom trädet där det fanns som en kulle. Från kullen kunde hon ta ett kliv upp i trädet. Sant! Ett kliv, så stod hon där, mitt i trädet som för henne tycktes svindlande. Ungefär 60 centimeter över stigen jag stod på. Koncentrerad och allvarlig. 
 
– Hoppas ja´ inte döl nu mamma, föl nu hoppal ja´!!!
 
Hoppade gjorde Hedvig minsann och hon borde tilldelas årets bragdmedalj för oj som hon sken då hon oskadd landade ungefär 60 centimeter ner. Bredvid mig, på stigen där jag stod…
 
 
 
Lilla modiga hjärtat…
Pappan i huset…
 
… gick upp tidigt för att åka till jobbet idag…
 
Lilla H och jag sov längre.
Jättelänge för att vara i det här huset. Först vaknade hon strax efter sju. Jag drog en vit lögn och sade att det faktiskt var natt ännu och hon somnade om (!!!). Det händer liksom inte. Vi är glada om vi får sova till sju då vi är lediga. Sedan vaknade vi inte igen förrän kvart över åtta. Märklig känsla! Jag får nästan huvudvärk.
 
Det bästa med att vara ledig då pappan arbetar kan vara att det faktiskt finns kaffe klart då jag slår upp ögonen. Som radiostyrd gick jag raka vägen ut i köket, hällde upp kaffe till mig och värmde mjölk till lilla H. Allt för att sedan krypa ner i sängvärmen igen.
 
Vi busade lite sedan, lilla H och jag. Vi åt frukost i sängen!
För somliga hör det kanske till vanligheterna. Hos oss tillhör det undantagen.
Jag är ingen vän av frukost i sängen. Inte alls om jag ska vara ärlig. Eller, kanske är jag vän av just det, men jag står liksom inte ut med alla smulor som oundvikligen hamnar mellan lakanen och som tycks vara kvar och vara kvar ända tills man byter lakan. Men idag så!
Mysigt var det och njöt gjorde vi. Bolibompa på tv:n och frukost i knät. Det var en ganska bra start på en jullovsmorgon ändå.
 
Vi har hunnit med bio, Mc Donald´sbesök och Ica också. Så här många saker har jag inte gjort på samma dag sedan jag fick jullov. Även om jag annars far fram som en virvelvind och oftast gör tusen saker på en gång. 
Vi såg den nya teckade filmen om Emil och Ida i Lönneberga. Fin, söt, rolig, avkopplande och vi gick därifrån med en stark feel-good-känsla i kroppen. För att klara av pärsen på Ica fick Hedvig festa loss på Mc Donald´s efter biobesöket. Jag nöjde mig med en kaffe. Jag känner mig så obeskrivligt mätt efter de här juldagarna..
 
Jag kan inte säga att Ica-shoppingen gick som en dans. Den gör inte så ofta det då lilla H är med om jag ska vara ärlig. Hon ogillar Ica och gör ganska ofta ganska mycket tok då vi är där. Det gick rätt bra ändå. Jag plockade fram min mest pedagogiska sida och det löste sig. Vi fick med oss det vi skulle och hon drog inte iväg så himla långt och lydde ganska bra, lilla H.
 
Hemma igen sjönk Hedvig ner i soffhörnet, jag packade upp maten, bytte till mysbrallor och sjönk sedan ner i soffan jag också. Med lite glögg och några saffransskorpor. Vad är det med mig detta jullov undrar jag?! Jag bara slappar – det som jag egentligen är allra, allra sämst på…
 
 
Lite stressad över kurslitteraturen är jag, det ska erkännas. Den liksom hånler åt mig då jag går förbi…
Undrar om dessa dagar…
 
… är de slappaste och mest vilsamma dagarna…
 
I min familj är det nog så. Inte alltid, men i år är det så.
Igår knallade lilla H omkring i pyjamas hela dagen. Jag bytte mina haremsbyxor mot jeans för en rask promenad, sedan på med dem igen. Lek, spel, tidningar, tv, film. Allt i en salig röra. Än har inte Massmedier letat sig in i den saliga röran. Massmedier är boken jag bör läsa under jullovet. Boken som skall göra att jag klarar min hemtenta. Men den kommer nog in i en saliga röran endera dagen. Det tror jag nog.
 
Idag tog vi en tur till torget, lilla H och jag.
En sväng in på apoteket för ännu mer penicillin till Ludde, en sväng till blomsteraffären, några snabba svängar in i butiker-mamman-tycker-om. Snabba svängar och inte så givande jag hade önskat. Lilla H är inte särskilt shoppingvänlig, om än att hon var väldigt tålmodig och trevlig idag. Vi hämtade också biljetter till den nya Emil & Ida filmen som hade premiär igår. Jag gick och vann två biljetter till den och ser fram emot biobesök imorgon.
 
Idag har vi också hunnit med en tur till mormor och morfar. Middag, dessert och goda kakor. Känns som om jag inte är annat än proppmätt dygnet runt sedan några dagar tillbaka. Är inte helt komfortabel med det men tänker att det blir väl ordning och reda med det också vad det lider. 
Hemma igen från mormor och morfar skyndade sig Hedvig in i badrummet och bytte raskt om till pyjamas. 
 
– Kan du poppa popcorn till mej mamma?
Och ta flam lite gott och mysa i soffan och titta på något lolit ploglam på tv:n…
 
Klockan var då inte ens fem och i mitt tycke är det lite tidigt för både pyjamas, och soffhäng men tja, vi är ju lediga och gör inte annat än slappar och myser så…
 
Så i soffan har vi landat, med tv, iPad, popcorn, Vogue, dator, pyjamas och haremsbyxor.
Underbara jullov…
 
 
Vet inte hur jag ska lyckas bli strukturerad och organiserad igen…
 
 
 
Julafton kom…
 
… och julafton försvann…
 
Vi hade en lugn, fin och inte särskilt hysterisk julafton.
Ebba fattades oss men vi pratade i telefon några gånger och hon hade det bra, hon också.
Väntan är lång när man är liten tänker jag. Det känns som om lilla H väntat på julafton sedan den 25 december förra året. Väntan och längtan som trappats upp ju närmare julafton vi kommit. Så när dagen D äntligen är här, ja då måste man vänta hela långa dagen också. Jag tycker dock att hon höll humöret på topp igår. Till skillnad från dagarna närmast före julafton. 
 
Tomten, honom hade vi ”beställt” till strax efter Kalle Anka. Ungefär fyrahundrasjuttioåtta gånger berättade vi det för lilla H igår. Att tomten nog kommer strax efter Kalle Anka. Så fel det kan bli när man säger så. För mig och de i min generation innebär Kalle Anka på julafton hela timmen mellan klockan tre och klockan fyra. För lilla H var Kalle Anka slut när just filmsekvensen med honom var slut. Kruxet är att det ju då är en bra stund kvar tills hela programmet är slut. Men det gick bra. Hedvig köpte förklaringen om de resterande filmsnuttarna trots att det inte var vad hon hade tänkt från början. Hon har blivit stor på många vis, lilla H.
 
Så kom han då. Tomten.
Så fin, så vänlig och med en julklappssäck som fick Hedvig att hoppa jämfota av glädje.
Det är härligt att se ett barns iver. Först över oöppnade paket, och sedan över de öppnade paketens innehåll. Tjoanden och åh-anden, skratt och skutt. Glädjen vet i de lägena liksom inga gränser…
 
Tokmycket mat intogs, av stora och av små. Varför blir det så mycket mat hur man än gör?!
Jag äter gärna sill, lax och ägghalvor – om och om igen. En vörtbrödsmörgås med skinka och senap kan få slinka ner. Den varma maten hoppar jag helst över. För att spara plats till äggosten och ris á la maltan. Den sistnämnda som jag faktiskt inte orkade med igår, men tänker mig att mumsa i mig idag istället.
 
Att proppmätt spela/dansa Dancehits på Wii, en av lilla H:s julklappar, var nog bra för kroppen. Tungt, men bra.
Därefter landade vi i soffan med nära och kära, tända ljus och småprat. En och annan chokladkartong tog plats på bordet också, om jag ska vara ärlig.
 
Vi hade en fin julafton…
 
 
Men jag tycker nog ändå att det är ganska skönt att den är över, julafton…
 
 
      
 
   
 
 
     
 
 
 
 
Lilla H och resten av familjen…
 
… önskar er alla en fin jul…
 
En jul fylld av glädje, närhet, lugn och kärlek.
 
Hos oss fattas finaste, finaste Ebba.
Hon har det bra på sitt håll och det glädjer mig, men fattas det gör hon.
 
Var rädda om varandra och njut av lugnet.
Det är det som är själva poängen med jul…
 
Massor av julkramar från oss…