Liten H...
Oro, väntan och mer oro…

 

 

… nu är det över…
Puh.

Vi är hemma igen. Den känslomässiga berg- och dalbanan är mer stabil. För nu.

Med ålder följer ökad medvetenhet. Medvetenheten i sig skapar massa andra saker, bland annat oro och ängslan. Ända sedan Hedvig i våras fick veta att en ny hjärtkaterisering skulle göras under hösten har hon funderat. Funderat, grubblat och till viss del oroat sig.  Oron har vuxit ju närmare dagen vi kommit. Hos henne, och hos oss andra. Så klart. Rutin för läkarna, men inte för oss. Kan ingrepp på barn ens bli rutin för oroliga föräldrar? Jag tror inte det. Inget ingrepp är heller riskfritt.

Många har det värre, har det svårare. Med mer allvarligt sjuka barn. Jag vet. Jag känner några som har det så och jag kan inte annat än lida med dem. Men så händer något med ens eget barn, och även om det i sig kanske inte är lika allvarligt kan man inte värja sig. Man blir sig själv och sitt barn närmast. Så får det kanske vara tänker jag. För några dagar. Det betyder ju inte att man inte inser att det finns många som har det värre.

En måndag full av undersökningar. Massor av undersökningar. Bland andra ultraljud, EKG och röntgen. Därtill den enligt Hedvig allra mest skräckinjagande ”grejen”. ”Grejen” med att få en liten slang i armen. Det är det där sticket. Det har oroat och oroat. Så till den milda grad att hon helt avstod både iPad och telefon i bilen på väg till sjukhuset. De som känner Hedvig inser att det säger en hel del.

Tyst, fundersam och orolig satt hon i baksätet.

 

– Det känns lite obehagligt…

 

Så sade hon. Måndagen lång.

Måndagen var ändå toppen eftersom hon fick presenter av sköterskorna, tyckte doktorn var gullig och sjukhusmaten ”svingod”. Ännu mera toppen blev den då mamman och pappan erbjöd både middag och kvällsmat. Detta är något vi annars enbart erbjuder efter till exempel träning. Hon åt, lilla H. Oj, vad hon åt. Väl medveten om att tisdagmorgon skulle innebära ”svält”.

Vi hade tur på tisdagen. Först på tur och inget akut kom emellan så strax efter klockan åtta fick Hedvig sovmedicin. Hon valde att ligga kvar i sängen denna gången, och bad narkosläkaren att prata med henne om Kanarieöarna. Det gjorde hon. En yttepyttestund, sedan sov hon vårt lilla hjärta. Mamman och pappan vänjer sig aldrig vid det ögonblicket. Det innebär så mycket flash-backs från bebisoperationerna då vi inte kunde vara säkra på att få henne tillbaka. Med tårarna rinnande gick vi till sjukhuscaféterian och drack deras faktiskt fullkomligt vidriga kaffe. Också det en stark flash-back 

Och vi väntade, och väntade. Väntade lite till.

Väntade på beskedet att allt gått bra, att vi kunde gå till uppvak. Det kom. Tisdagens bästa besked skulle man kunna sammanfatta det. På uppvak låg hon, sovandes, snarkandes och rufsig i håret. Och som alla andra gånger satte hon sig käpprak upp direkt hon vaknade. Kikade på de andra barnen, sade hej, frågade efter mat, lade sig ner igen. Skrattade då hon fick en isglass för det är lite knasigt att ligga ner i sängen och äta isglass. Svårt att styra glassen rätt var det också.

Sedan väntade åtta timmar i sängen. Åtta.

Det är inte helt lätt att fördriva tiden i åtta timmar. Inte med någon som efter att ha ätit ett lass med potatismos, två stekta fiskfiléer och skagenröra blivit superpigg. Pigg och vansinnigt lik sig själv med svordomar och okvädesord som haglade över både oss, sjuksköterskorna och tv-spelet. Vi kunde liksom inte annat än le åt henne och hennes ilska – det var ju så skönt att hon plötsligt var sitt vanliga jag. Vi pusslade, spelade tv-spel, målade lite, spelade Clumsy Ninja på iPaden och så vidare. Under eftermiddagen kom Ludvig och de spelade mer tv-spel.

Efter åtta timmars vila följde en halvtimmes aktivitet för att se att ingen blödning sattes igång. Aktiviteten bestod av fartfylld cykling i hjärtavdelningens korridorer. Hedvig på en trehjuling, och Ludvig på en annan. På ett magiskt sätt vecklade han ihop sig och fick plats. Även pappan lyckades veckla ihop sig och cykla men tydligen var storebror ett roligare cykelsällskap. Ni som följer oss på instagram har kanske sett filmen och hört allt skratt han lockade fram, storebror. När vi till slut satte stopp för cyklingen kom det bästa av allt. Hedvig var inte svettig!!! Hade detta varit en dag innan hade hon varit helt dyblöt av svett efter att ha cyklat så. Men nej. Hon var inte ens klibbig! För oss är det fantastiskt. Orken är tillbaka och blodtrycket mer normalt. Vi kunde liksom inte sluta känna på henne, om och om igen. ”Känn, känn”, sade vi lyckligt till varandra.

På vägen hem hojtade Hedvig från baksätet att hon gärna kunde tänka sig en kebabrulle till kvällsmat. Helt otippat och absolut inte vad vi andra tänkt. Men så fick det  bli. Himmel och plättar, om en kebabrulle gör en tisdagkväll för ett nyopererat hjärta så känns väl det okej ändå.

Onsdag morgon och vi var tillbaka.

Nytt ultraljud, nytt samtal med läkaren som kände sig nöjd med operationen och som sade att de vill göra en rutinkontroll om ett år. Ett år. Det är låååångt fram och ingen är lyckligare än vi. En glad och pigg, fast ändå trött, Liten H fick ännu en hjärtekatt och glada lämnade vi sjukhuset. Vi styrde kosan mot Ikea för en köttbullelunch innan vi landade i soffan här hemma.

 

Känslomässigt uttömda…

 

Och lyckliga…

 

Den lilla är…

 

 

… lite orolig idag…
Tyst.

Fast vi har lekt och stojat.
Till och med på jättestort lekland har vi stojat. Den lilla var snabbast, mamman försökte hålla tempot. Som ett träningspass. Timme ut och timme in.

Sedan kom tystnaden.
I bilen på väg hem kom tystnaden.


– Det känns lite obehagligt mamma…

– Vad är du mest orolig för gumman…?

– Sticket.

– Du får salva först, så känns inte sticket.

– Vad bra. Men ja’ är orolig ändå.

– Jag förstår det. Imorgon är det ”bara” undersökningar. Först på tisdag är det operation.

– Vad bra. Men ja’ är orolig ändå.

– Jag förstår det.

 

Lilla hjärtat…

❤️

Visst är vi alla lite oroliga ändå…

idag har hon…
 
 
… fixat lunchen…
Mästerkocken.
 
Själv.
Eller, nästan själv.
Man får inte grilla utan en vuxen.
Inte heller är mamman och pappan så säkra på att hon bör lära sig tända grillen. Än.
Var sak har sin tid och det där med att tända grillen känns definitivt som en grej värt att vänta på.
 
Men i alla fall.
Hon dukade brickan.
Bestämde att vi skulle äta ute.
 
Hämtade väst, jacka och tjocktröja.
Pappan fick hämta själv i och för sig.
Inte för att hon inte orkade, men för att han grejade så infernaliskt då vi skulle äta.
Så pass att Hedvig inte kunde se honom och därmed inte avgöra om han var klädd för utelunch eller inte.
 
När grillen var tänd lade hon på grillkorv.
Väldigt många grillkorvar blev det. Många fler än vi orkade äta.
Hon stängde locket. Öppnade locket. Sade till mig att det är bra att ha en vuxen med om man vill grilla.
Sant, tyckte jag. Det är inte bara bra, det är ett måste. Tyckte jag.
 
 
– Mamma, ja´ är mästerkocken!
 
– Det är du. Men vad är jag då?
 
– Du? Du… du… du kan vara min assisten, typ…
 
 
 
 
Mästerkocken & assistenten…
Hon älskar…

 

 

… att resa…
Och att komma hem.

Lycklig dagen då vi for.
Ännu lyckligare dagen då vi for hem.
Så funkar hon, vår särskilda och speciella lilla H. Hon som väcker så mycket hos de flesta människor hon möter.

Så omhuldad av servitriser och servitörer veckan lång. Så uppmärksammad av flygvärdinnor både tur och retur. För det mesta svarar hon artigt och belevat. Ibland suckar hon och himlar med ögonen. Någon gång kan det hända att en och annan svordom ilsket ger sig till känna från den smultronröda lilla munnen. Men oftast inte.

På planet suckade hon en aning förstås. Och det när flygvärdinnan frågade om hon ville följa med till cockpit och prata lite med piloterna.

Mäh! Åh! Ja’ spelar ju ”Candikrasch”...

Så suckade hon.
Men gick sedan med fram.
Som enda barn i planet fick hon gå fram och snacka lite med dem. Piloterna.

Maten slukade hon som en besatt.
Jag vet, vi pratar flygplansmat. Hedvig älskar den. Hon älskade den ännu mer den här gången då hon hunnit fylla 12 år. För då får man vuxenmat. Punkt.

Efter maten återstod flera timmars flygning. Hon tog det med ro. Greppade Aftonbladet som låg på sätet då vi kom på planet. Lutade sig sedan tillbaka med orden:

Ja’ måste läsa lite nu, så att ja’ har koll på världen…

Och läste gjorde hon…

❤️

Lycklig över att vara på väg hem…

Vi badar…

 

 

… och solar…
Njuter och längtar.

Allt på en gång.
Längtar efter storasyster som nu sitter i luften på väg till Kenya för att ta sig till Tanzania. Längtar efter storebror som när vi kommer hem är på överraskningsresa med finfina flickvännen. Hedvig längtar efter Sverige, grannbarnen, klasskamrater och alla fröknar.

Ändå har vi det toppen.
Salta bad varvat med poolhäng. En utflykt då och då. God mat, snälla servitörer och enorma mängder glass.

Det går att längta fast man har det bra…

❤️

Så vi fortsätter att både njuta och längta…

Vad det är med Lilla H…

 

 

… och servitörer vet jag inte…
Något är det.

Hon fångar dem.
Oavsett år. Oavsett land.
Hon slänger sig med svenska, blandat med engelska, spanska och swahili.
De smälter.

En efter en smälter de.
Bjuder henne på glass, kramar och pussar.

Något gör hon med dem.
Något gör hon med de flesta människor.

Älskade lilla H…

❤️

Vad vore världen utan dig…?

Vi är…

 

 

… på Gran Canaria…
Puerto Rico.

Härligt.
Varmt. Bekymmerslöst.
Och avkopplande. Väldigt avkopplande.

Inga deadlines. Ingen korrläsning.
Ingen bokning av nya jobb. Fast det är i och för sig mer stressande än avkopplande. Faktiskt. Så det väljer jag att tänka bort. Försöker.

Saknar gör jag också.
Gör jag alltid då jag är iväg. Om inte alla är med. Hela klanen liksom.

Denna gången är vi lilla delen av familjen. Jag får vänja mig. Helt enkelt.

Allra äldsta jobbar och packar och förbereder det sista för att på måndag resa till Tanzania. Nästa, som är fem veckor äldre än min nästa, jobbar och jobbar och ska i dagarna till Paris och jobba mer, nästa – som är min nästa – jobbar samtidigt som han går omkring och är nyfiken på vad hans finfinfina flickvän hittat på för överraskning åt honom. Jag vet. Han vet inte. Jag vet bara att han har finaste flickvännen och att han kommer bli så totalt överraskad och extremt lycklig.

Och här är vi.
På Gran Canaria och toknjuter med saknad. Lilla H tycker att vi ska gå på fish-spa. Fotbad med triljoners små fiskar. Jag är skeptisk men har sagt ja. En tjejgrej tycker hon, och inflikar att hon är stor nu. Som Ebba som är 21, fast Hedvig är 12 – men det är ju samma siffror so what. Visst ska vi gå på fish-spa. Och förmodligen båda skratta och äckla ihjäl oss. Så klart.

Hedvig blir förtjust i en ung, vacker servitör som hon tycker är ”gullig”. Jag tycker att han kanske passar Ebba mer. Åldersmässigt. Hedvig håller inte med och fortsätter blixtra av leende efter leende mot honom.

Så har vi det…

❤️

… och vi klagar inte…

Vi packar lite…
 

 
 
… packar om…
Packar mer.
 
Vi packar till Kanarieöarna.
Det är inte så märkvärdigt. Lite badkläder, flip-flops, solkräm och så.
En solhatt också kanske. Och ett gäng pocketar.
 
Men så packar vi packar till Tanzania.
Det är faktiskt ganska märkvärdigt.
Tycker jag.
 
Vi packar dockor, dockor och dockor.
Vi viker och packar alltifrån yttepyttiga bebiskläder till stora-barns-kläder.
Vi packar fotbollskor, flip-flops, sandaler och ”springskor”.
Leksaker, böcker, pennor och såpbubblor.
Skänkt av vänliga människor.
 
Ebba reser igen.
Tillbaka till Tanzania, landet som erövrat en stor bit av hennes hjärta.
Tillbaka till barnen på barnhemmet som erövrat en ännu större bit av hennes hjärta.
Barnen, som hon tårögd och samtidigt leende pratat om sedan hon kom hem.
Barnen, som blivit lite som hennes, och som hon bara måste få dela sin tid med igen.
 
Ebba som fått som ett hem till.
Som en familj till. Med massor av barn.
Och en och annan ”mama” som arbetar på barnhemmet.
En ”mama” som kan le mot min dotter när jag inte kan.
Som kan stryka min dotter över kinden när jag inte kan.
En ynnest. För dem. För Ebba.
 
Jag är så glad att hon lever sin dröm, sitt liv.
Att hon faktiskt åker igen. Att hon gör det hjärtat vill.
Jag ser hennes saknad, hennes känsla av att vara som på ”fel” plats sedan hon kom hem.
Hon måste åka. Jag ser det.
 
Allt annat finns kvar.
Vi finns kvar. Vänner finns kvar.
Jobb och skola finns kvar.
Vi kommer alla att sakna – men vi finns kvar.
 
Ebba.
Empatisk och kärleksfull. Vill hela världen gott.
Vill ge. Behöver inte ha. Vill inte ta. Bara ge.
Jag är omättligt stolt.
 
 
Älskade, vackra, fina Ebba…
 
 
 
Njut av ditt liv, vi älskar dig…
Hon packar…
 
… och packar…
Och packar lite till.
 
Funderar på vad hon ska ta med sig.
Man vet ju aldrig vad man behöver när man ska till ”Knarieöarrrrna”, säger hon förnumstigt och packar ner lite allt möjligt som kan vara bra att ha. Även saker hon inte bryr sig om här hemma tycks kunna fylla en funktion när man är på resande fot. På ”Knarieöarrrrna” särskilt.
 
 
– Mamma, ja´ tar med min Barcabok!
 
– Det tycker jag. Och en penna så kan du skriva dagbok.
 
– Ja, så gör jag. Och min stämpel. Kolla!
Då blir ja´ som en riktig ”bepplekarie”!
 
 
 
En bepplekarie på Knarieöarrrrna…
 
 
 
Det är inte det sämsta…
När en…
 
… hel vår passerat…
Med gips.
 
En hel sommar passerat utan studsmatta, cykling, klättring och allt annat himla roligt man vill göra när man bara har massa spring och hopp i hela kroppen. När man är som en duracellkanin som mamman och pappan brukar säga. Då är det faktiskt ganska tufft med en hel sådan relativt stillsam sommar.
 
Hon har löst det ändå, lilla H.
Hon har cyklat långa och många cykelturer, fast på tandemcykeln. 
Hon har suttit skräddare på studsmattan och bett de finfina grannbarnen att studsa bredvid. Lagom, så att hon bara far en bit upp i luften och inte behöver ta emot sig, och framförallt inte behöver ramla omkull. 
Hon har sprungit omkring hej vilt och alldeles för fort om man frågar mamman och pappan. 
När de samma påtalat detta har hon lugnt bett oss att lägga av eftersom hon ”äääääääär försiktig”.
 
Den magiska gränsen är passerad sedan ett par veckor.
Hon får göra allt som hon gjorde innan.
Hedvig har anammat det till fullo.
 
Mamman får hjärtat i halsgropen och ber henne lugna ner sig lite.
Bara ta det lite försiktigt. Typ.
 
Pappan är som vanligt mer chill, mer cool, och ber mamman lugna ner sig lite.
Hon fixar det. Hon klarar det. Händer det igen så gör det det.
Inget vi kan göra något åt.
Typ.
 
Så idag plockade vi fram cykeln som hon nästan helt lärde sig hantera förra året.
Inga problem. Hon kom ihåg allt. Mamman sprang bredvid, lite matt efter febrig fredag och febrig natt till lördag.
Lilla stora H cyklade lagom så att mamman skulle vara okej. 
Hon cyklade hela vägen till campingens lekplats. Själv.
Mamman höll bara nästan i cykeln. Beredd liksom.
Hon till och med startade och bromsade och stannade själv.
Hon har blivit stor.
 
Mammans lycka över detta överträffades av hennes egen lycka över att äntligen få klättra, hoppa och apa sig på lekplatsen. Tänk, i flera månader har hon längtat. Mer än längtat. Toklängtat.
Och imorgon ska hon åka till Stellas lekland med bästa, bästa stora kompisen och nästan-systern Johanna.
Det där med bruten arm, gips och försiktighet – det struntar vi i framöver…
 
 
 
Galet vilken lycklig lördag…
 
 
 
Om än att mamman har hjärtat i halsgropen…
Idag har hon…

 

 

… håret ”som Ebba har…”
Kärlek.

– Visst är ja’ stor som Ebba?!

– Ja, nästan lika stor. Ebba är ju 21 år och du är tolv…

– Ja, fast nästan och snart alla fall…

Bästa storasystern…

… och bästa lillasystern…

En storebror…
 
 
… är bra att ha…
Alltid.
 
När man vill spela tv-spel.
Eller lära sig andra coola saker.
 
Eller om mamman sitter fast i en bilkö och inte kan komma till fritids i tid.
Då kan storebror låna grannens sprillans nya bil – och vara lycklig över det – susa till fritids och hämta den lilla.
 
Eller om man blir ledsen för att man glömt av att simskolan var inställd på grund av tävling.
Så ledsen att man känner att man inte vet hur man ens ska kunna sluta gråta, snora och hulka och istället sätta sig vid middagsbordet och äta upp all plockmat man försett sig med.
Då kan storebror torka både tårar och snor, sedan lova att hoppa studsmatta med den lilla ledsna efter maten.
 
 
Bara de två…
 
 
 
Storebror & lillasyster…
Om att inte vilja begränsa…
 
 
… men ändå göra det…
Omedvetet.
 
För att skydda.
Skydda mot elakheter, hån och skratt.
Som kanske inte alls kommer. Men kan komma.
Skydda mot känslan av inte kunna som flera andra.
Känslan som kanske inte alls kommer. Men kan komma.
 
Den känslan kan komma genom andras beteenden.
Men den kan också komma genom hennes egen medvetenhet.
Den medvetenheten jag önskar att hon förskonats ifrån, men som hon blivit plågsamt varse.
 
Det handlar, i just det här fallet, om dansen.
Dansen på gymmet där hon tycker att hon vuxit ifrån barnen.
Det har hon. Barnen i den grupp som passat henne bra har nu blivit lite små.
Tycker hon. Jag håller med. Hon är ju stor nu. Hela 12 år.
 
Men i nästa grupp är barnen stora.
Inte så vansinnigt stora i ålder. Men i färdighet och attityd.
Det är inte lilla H.
 
Jag är rädd att ”sätta” henne i den gruppen.
Jag är rädd att hon, igen, ska känna utanförskap.
Känna att hon inte kan som de. För sådant märker hon.
Aldrig hur fina andra människor må vara, så märker hon när hon inte kan.
Och hon blir ledsen.
 
Hon är lite ledsen och fundersam ändå för tillfället.
Vi tror att små hormoner håller på att stöka och böka i hennes lilla kropp.
Och inte minst stökar och bökar de i hennes vackra lilla själ.
 
Klurar på vad vi kan hitta på istället.
Så säger hon en dag, att hon gärna vill träna med mig.
Mamman är inte den dansanta typen men kan tänka mig att tumma på den grejen för hennes skull.
Jag kanske kan göra något kul av min egen känsla av att vara en elefant i ett kylskåp.
För henne provar jag gärna.
 
Vi bestämmer att vi provar Zumba och Sh´bam.
Hon kan ha hörselkåpor på bestämmer vi.
Ifall det låter högt.
 
 
 – Så vill ja´ gärna träna med appen med dig också mamma…
 
 
 
Appen, det är den jag tar till då jag inte hinner vare sig till gymmet eller ut på en löprunda.
Appen, hög musik och ett låst garage – det kan göra vem som helst hög på endorfiner.
Så vi bestämmer det också. Att hon kan träna där med mig. Också.
Rörelseglädje är bra att ha. Tänker jag.
 
Så, genom att inte anmäla till dansen i år har jag kanske begränsat henne? 
Om än av kärlek och omsorg.
Vad är jag för en mamma?
 
En termins uppehåll bestämmer vi oss för hur som helst.
Dansen med de lite stora barnen finns ju kvar.
Kanske träningen tillsammans blir så kul att det blir vår nya ”grej”.
Jag hoppas på det. Lilla H hoppas på det.
 
 
 
Men, bromsade jag henne precis…?
 
 
 
Om än av kärlek och omsorg…
 
Igår…
 
 
… var det sommar…
Idag höst.
 
Vi tänder ljus.
Tappar upp ett varmt skumbad.
Hostar lite. Snorar lite.
Myser. Fångar livet.
 
 
Imorgon kan det vara sommar igen…
 
 
 
Men hösten är fin den också…
Lilla H har längtat…
… i två år…
Nu så.
 
Hon har längtat efter att få ha sin telefon med till skolan.
Det får man i sexan har hon upplyst oss om.
 
Nu går hon i sexan.
Vissa dagar är telefonen med, vissa inte.
På skoltid ska den ligga i väskan. Är det sagt.
På fritids får man använda den med förnuft.
Och om man lägger undan den när ”fröknarna” säger att man så bör göra.
Jag kan tänka mig att hon knorrar, och till och med surar då. Så får det vara, säger vi och menar att telefon i all ära, men lyssna på ”fröknarna” måste man ändå göra.
 
Det händer att jag får ett sms när jag är på jobbet.
Det är mysigt med några rader och en puss-smiley eller två.
Oftast.
Igår skrämde hon livet ur mig.
 
Hedvig slutar skolan 14:10, därefter traskar hon ut ur klassrummet och in i nästa rum som är fritids.
Hon behöver alltså inte ta på jackan och gå ut. Hon behöver inte ens ta av innertofflorna.
Det enda hon behöver göra är att hänga ryggan på sin krok innan hon kliver in på fritids.
 
Klockan 14:12 får jag ett sms.
Jag på väg” står det, och så den vanliga puss-smileyn.
Hjärtat hoppar till på en gång.
Vart är hon på väg? Hem?
Det är ett par kilometer hem och flera farliga bilvägar att korsa.
Jag är fem mil norrut. Pappan är fem mil söderut.
 
Jag lugnar mig och kommer på att de varit på utflykt.
Kanske de är på väg tillbaka till skolan?
Jag frågar. Jag får inget svar.
 
Jag tänker att utflykten ju bara var på förmiddagen, till lunch skulle de vara tillbaka.
I säkert fem minuter stirrar jag på telefonen för att se om hon tänker svara.
Det gör hon inte.
 
Jag kommer på att på fem minuter hinner hon traska ganska långt, om det nu är det hon gör.
Så jag ringer fritids. Med hjärtat hamrande i bröstkorgen ringer jag fritids.
Och jag känner mig som en hysterisk mamma.
 
 
– Nej, alltså Hedvig sitter och läser Bu & Bä…
 
 
Puh.
Väl hemma frågar jag Hedvig vart hon var på väg då hon skrev.
 
 
 – Till friti´s bara…
svarade hon och stoppade in en falukorvsbit i munnen.
 
 
 
Lilla älskade ”skit-stina”…
 
 
 
Oro är mammans lott…
Lilla H har plötsligt…
 

… blivit stora H…

Nu.
 
Dessutom gick hon bananas igår när fyra jultidningsförlag i brevlådan frågade om hon  ville sälja jultidningar.
Så klart hon ville. Varför skulle hon inte vilja?
 
Minns hetsen när hennes syskon sålde.
De såg först ut en premie de ville sträva efter. Sedan sålde de.
Och sålde. Och sålde. Och sålde.
 
Nu är det lilla H:s tur.
Spännande.
 
 
Lilla stora H…
 
 
 
Var ålder har sin tjusning…