Liten H...
Om man en ledig fredag…

… packar väskan full med bra-att-ha-saker …
Och sedan åker till båten.
Och sedan fiskar krabbor, äter grillkorv efter grillkorv, själv hämtar glasspengar i båten och köper två goda kulor glass från Lejonet & Björnen.
Och sedan tar ett dopp i det, i mitt tycke, ännu helt svinkalla havet, för att sedan äta middag i solskenet och sedan lyckas övertyga mamman och pappan om att det nog är bra att busa med lite godis på kvällskvisten. Fast det bara är fredag…
❤️
Då kan man nog summera dagen som ganska god tänker jag…
Den där lilla hjälpredan jag har…
 
… hon går inte av för hackor hon…
 
Hon hänger tvätt som om hon aldrig gjort annat. Hon sorterar spara- och släng högar inför flytt, även det som om hon aldrig gjort annat. Hon går i sin fars fotspår och slänger hellre än sparar – tvärtemot sin mamma. Det är väl bra tänker mamman för ju mer hon slänger, ju mer kan mamman spara…
Win-win…
 
Hon har också idag varit en hejare på att hjälpa grannar som klippt sina enorma cypresser. Hedvig har minsann sopat och slängt för det vilda för dem också.
 
Slutligen knallade hon över till en annan granne för att ge bort sin lilla gröna skottkärra till deras lilla barnbarn Nellie. Med motiveringen att hon själv blivit alldeles för stor. Grannarna tog gärna emot skottkärran men tyckte de kunde byta mot en chokladboll…
 
Inte sade Hedvig nej precis…
 
❤️
 
Bytt är bytt – igen liksom….
Och vardagen…
 
… rullar på…
Oavsett vart tankarna är, så rullar den på.
 
Idag har jag skolavslutning.
Det känns lite märkligt. Det är alltså min skolavslutning. Inte barnens.
Därefter är jag halvvägs.
 
I vårt garage finns 200 flyttkartonger som ska fyllas.
Jag blandar skolavslutningar och packning med prassligt sidentyg, stundande bal och kommande student,
En salig blandning alltså.
 
En blandning av livet, som liksom bara rullar på…
 
 
 
En kontrasternas…
 
… dag…
Jag har svårt att finna ord.
 
Jag har firat familjens pappa, tillika älskad make.
Det är roligt.
Tårta, paket, skönsång (om man skarvar lite), önskemiddag, flagga på köksbordet…
 
Men jag har också varit med om den absolut sorgligaste stund i mitt liv.
Jag känner mig tom, ödmjuk, ledsen, tankfull – alla känslor på en och samma gång.
 
Men också en av de vackraste.
På samma gång.
Det är motsägelsefullt.
Men framförallt är det fel.
Fel, fel, fel
 
Fel ordning på hela livet.
 
Jag har varit på begravning idag.
En barnbegravning.
Det finns inga ord som beskriver det ledsamma.
Inga ord som kan göra förtvivlan rättvisa.
Inga ord som beskriver mammans och pappans sorg.
Det finns ingen som helst mening med att något sådant sker.
Ingen
 
Igen kan jag avundas människor med gudstro.
Som har någon att förlita sig på. Att luta sig emot.
Själv känner jag mig än mer tvivelaktig dagar som denna…
Jag kan känna mig arg på hela livet.
Jag kan känna mig arg på den Gud somliga hävdar finns.
För hur kan livet då vara så oerhört orättvist? Så smärtsamt?
Jag förstår inte…
Det gör så ont, det är så ofattbart, det är så orättvist…
 
 
 
 
Alla mina tankar och min kärlek till gossebarnet V och hans nära och kära…
 
 

Utan Dina Andetag Text

Skiva: Singeln Om du var här
Text: Joakim Berg 
Musik: Joakim Berg

Jag vet att du sover 
känner värmen från din hud 
bara lukten gör mej svag 
men jag vågar inte väcka dej nu 

Jag skulle ge dej 
allting du pekar på 
men bara när du inte hör
vågar jag säga så 

Jag kan inte ens gå 
utan din luft i mina lungor 
jag kan inte ens stå 
när du inte ser på 
och genomskinlig grå 
blir jag 
utan dina andetag 

Min klocka har stannat 
under dina ögonlock 
fladdrar drömmarna förbi 
inuti är du fjäderlätt och vit 

Och utan ett ljud 
mitt hjärta i din hand 
har jag tappat bort mitt språk 
det fastnar i ditt hår 

Jag kan inte ens gå 
utan din luft i mina lungor 
jag kan inte ens stå 
när du inte ser på 
och färglös som en tår 
blir jag 
utan dina andetag 

Jag kan inte ens gå 
utan din luft i mina lungor 
jag kan inte ens stå 
om du inte ser på 
och genomskinlig grå 
vad vore jag 
utan dina andetag

Vad vore jag 
utan dina andetag

 
 
 
 
 
Idag har vi….

… födelsedag här i huset…
Pappan i huset fyller år.
Han bjöds på skönsång (nåja) strax före klockan sex imorse av pigg liten H, hyfsat pigg fru och en inte alls pigg Ludde. Men sjöng gjorde vi. Och paket utdelades och tårta bjöds det på för den som önskade.
Lilla H hade ritat snudd på hela Lönneberga som hon stolt överräckte.
❤️
Man får ju också önska mat när man fyller år, så ikväll äter vi plankstek…
Det där med att liksom…
 
… flytta ut när det blir sommar…
Det är bland det härligaste som finns.
 
När lilla H kommer från skola och fritids vill hon gärna sitta i sitt älskade soffhörn en stund. Kolla lite på iPaden, leka lite med sina huvudlösa Woodydockor och så. Nåde den som ens tänker tanken på att närma sig.
 
Men så kommer sommaren och värmen.
Lilla H byter plats och flyttar ut på altanen. En filt, en iPad och en flaska vatten med is – mer behövs liksom inte.
 
Ett soffhörn mot ett altanhörn – bytt är bytt…
 
❤️
 
 
Den där lilla livsnjutaren…
Jag smyger utanför lilla H:s rum…
 
… och tjuvlyssnar mest hela tiden…
Och jag skäms inte ett dugg!
 
Jag tjuvlyssnar på hennes högläsning.
Hon läser för dockor och nallar, för låtsaskompisar och andra filurer.
Hon läser korta ord och långa ord.
 
Hon läser så himla bra numer och jag njuter!
 
 
 
Och som sagt, jag skäms inte ett dugg…
Matvanor kan se..
 
… väldigt olika ut…
Man behöver inte dela favvorätter inom familjen inte.
 
Det gör vi  inte i den här familjen.
I själva verket har vi väldigt olika favvorätter.
Lilla H:s favoriter tar nog ändå priset tror jag.
 
Pris i knepiga blandningar tänker jag då.
Hedvig vill gärna ha allt hon älskar på samma gång och på samma tallrik.
Kanske är det gott, jag vet inte. Jag tänker mer att jag vill ha var sak för sig och kanske inte blanda allt jag tycker om hej vilt. Hedvig tänker mer att allt som är gott kan man äta tillsammans.
 
Som med frukostmackan.
Tunnbrödrulle är gott. En av de få brödvarianterna Hedvig gillar.
Smör är också gott. Himla gott till och med.
Kalvkorv är ett av favvopåläggen.
Jordgubbar är naturligtvis helt underbart gott.
 
Voilá!
En frukostmacka är gjord!
 
 
Jag önskar jag hade mer av Hedvigs uppfinningsrikedom i mig…
Mors dag…

… med allt vad det innebär…
Olika i olika familjer tänker jag.
I min familj innebär det tårta, några små paket, teckningar eller liknande. Hos mig innebär det även lite funderingar.
Funderingar kring de mammor som finns, och till de som inte längre finns bland oss. Jag funderar mycket på de mammor som mist en liten, där familjen för alltid kommer sakna någon. Jag funderar på alla de kvinnor som så gärna vill bli mammor, men av olika anledningar inte blivit det. Missförstå mig, jag menar inte att en dag som Mors dag är en av anledningarna till att vilja ha barn. Inte alls. Jag menar bara att just jag tänker lite extra även på dem en dag som Mors dag…

Min mamma finns tack och lov i livet. Hon har varit här idag. Suttit i solen och ätit jordgubbstårta och pratat om livet med mig. Druckit jordgubbssaft som jag kokade tidigare idag, och fått en burk jordgubbssylt jag också kokade tidigare idag. Det är värdefullt. Att ha sin mamma. Jag älskar min mamma!

Lilla H gav mig jordens mest hemliga paket imorse. Det jag fick se härom dagen men som ändå var en hemlis. Jag, som inte är särskilt förtjust i dukar, har nu den allra vackraste duk jag kan tänka mig på mitt köksbord. En duk som är tryckt i mönster av lilla H och fållad i kanterna av lilla H och fröken Pia. Den är underbar!

Ett annat hemligt paket fick jag till frukost. En bok jag så länge velat ha. En som jag tror kan inspirera mig till att bli en bättre människa, kanske lite snällare mot mig själv. Jag ser den som en pepp-bok när jag inte riktigt orkar peppa mig själv. 
Ytterligare ett paket är på ingång enligt Ludde. Det blir när Ebba kommer hem. Ebba som varit i Malmö, kollat på handboll, bott på hotell och alldeles säkert haft galet roligt. Det blir spännande…
Men bäst av allt är ändå sms:et med röda hjärtan från Ebba då hon vaknat, den extremt långa, varma och mysiga kramen av 185 cm Ludvig när han vaknat, lilla H:s jämfotahopp av spänning då jag skulle öppna hennes hemliga paket och mannens viskande ord om att jag är världens bästa mamma…
❤️
Rik känner jag mig, igen…
Alltså, om man måste…

… verkligen måste …
Åka med och kolla kranar, toalettstolar och badkar.
Fast man inte vill. Verkligen inte vill.
Då kan det ändå bli bra.
Om man i första butiken hittar en rolig lekhörna och har högläsning ur en bok man faktiskt aldrig tidigare läst  och det går bra – jättebra – då känner man sig glad. Jätteglad!
Om man sedan i andra butiken träffar på en livs levande Nilfiskelefant – och dessutom får en likadan mjukiselefant, ja men få känner man sig jätteglad en gång till. Så glad att man helt medgörligt sätter sig på en trave parkettgolv och bara väntar på att mamman och pappan ska bli klara med kranar, toalettstolar och badkar.
Och när mamman och pappan lovar lilla H korv och mos så snart de är klara blir lilla H så glad att hon utbrister:
– Jaaaa! Ja’ ärrr prrrrropphungrrri! Min mage och min hjääääärna vill ha mat nu…

❤️
Det där med EKG…

… blodtryck och ultraljud…
Nu är det kollat.
De, det vill säga de underbara – verkligen underbara – läkarna, de hittar ingen direkt orsak till varför blodtrycket stigit så.
Bra eller dåligt kan man undra?
Mest bra tänker vi.
Mest bra eftersom hjärtat ser bra ut, klaffarna läcker inte mer än tillåtet.
Mest bra också eftersom stentet sitter där det ska och för att förträngningen inte blivit värre.
Mest bra också för att hon nu är kollad, lilla H. De anser inte att trycket är alarmerande högt, om än att det är högt. Dessutom är uppföljning planerad vilket känns tryggt…
❤️
Puh…
Ganska orolig…
 
… känner jag mig…
Över det där blodtrycket som skenat iväg en del.
 
Ibland är det bra ändå att man nojjar ur och går på magkänslan.
När magkänslan säger att något inte är som det borde.
När magkänslan flaggar för att man kanske skulle kolla blodtrycket.
För att signalerna känns igen…
 
När man nojjar över en sådan sak är det bara att ringa doktorn.
Ingen annan råd finns och har man väl börjat fundera så lämnar de oroliga tankarna en inte ifred.
 
Så jag ringde doktorn, som bad oss kolla blodtrycket.
Blodtrycket var högt tyckte sköterskan och jag ringde hjärtmottagningen.
De brukar inte tycka det är så högt när jag tycker det. De har helt andra preferensramar tänker jag.
Den här gången tyckte de att trycket låg alldeles för högt. Oron blev värre känner jag.
 
Imorgon ska Hedvig på ekg och ultraljud.
Men, som kloka människor runt mig säger, de kollar för att hjälpa Hedvig, för att finna en lösning.
Det är sant. Jag vet det med huvudet. Men hjärtat och hjärnan synkar inte i dessa fall. Hjärtat, det oroliga mammahjärtat, tar helt överhand och jag målar upp scenarion jag inte ens kan tänka färdigt. Galet!
 
Galet eftersom en kontroll är önskvärd.
Galet eftersom hjälp finns att få.
Men ändå. Den där oron som gnager…
 
Så låter jag hjärnan ta överhand en stund.
Hjärnan som ser och registrerar Hedvigs otroliga energi och livskraft.
Som ser hur Hedvig strålar då hon springer från accessjollen på kvällens seglarskola, strålar med hela sitt lilla brunbrända ansikte – vilken energi.
Som också ser, hör och njuter av att Hedvig sväljer sin lite-lättare-att-somna-medicin lätt som en plätt och sedan sträcker upp, först en liten hand sedan en hand till och tjoar:
 
– Givv me fajv, mejk me ten, sssccchhhänn på den!
 
 
 
För en sekund känns det som om hjärnan och hjärtat synkar; klart det går bra imorgon…
Om en mamma är så himla tanklös…
 
… att hon bakar en superduper god banankaka precis innan läggdags…
Så att den är alldeles för varm att smaka på innan en liten H skall gå och sova.
 
En måndag.
Då kan det hända att mamman lovar att den lilla så klart ska få smaka nästa dag.
På tisdagen. Som idag.
 
Då kan det också hända att den lilla kommer ihåg det så fort hon slår upp sina vackra bruna ögon.
På tisdagen.
 
Mamman måste då slingra sig ur hela situationen för inte kan man servera banankaka till frukost.
En tisdag. Innan skolan.
 
Så bestämmer mamman och den lilla att banankakan får avnjutas på kvällen istället.
Det kändes mest rimligt. Då.
 
Så kommer kvällen.
Middagen är intagen. Fotbollsträningen avklarad.
Fotbollsträningen där den lilla briljerat som värsta Zlatan.
Hem kommer den trötta lilla H och när hon står i duschen kommer hon på det.
 
– Ja´ vill gäääärna ha banankaka till kvällsmat mamma. Jättegäääärna! Å´ jordgubbal också tack…
 
 
Sådär nyttig kvällsmat, men ack så gott för lilla själen tänker jag…
 
 
 
Man måste ju hålla vad man lovat…
 
 
 
– Mamma…
 
titta vad jag hal gjort till dej…
 
– Åh! Till mig?
 
– Ja! Ja´ hal gjort den. Ja´ hal sytt en duk till dej. Titta!
 
 
Hedvig öppnar varsamt silkespappret och visar mig en fantastisk duk.
Jag öste ur mig beröm och kände mig alldeles mallig och stolt.
 
– Men, vi gömmel den nu mamma. Det äl en hemlis. Du fål den på mors da´!
 
 
 
Det känns väldigt pirrigt att veta att jag får jordens vackraste duk på söndag…
Jag funderar över vad jag gjort…
 
… en måndag som denna…
Lite allt möjligt som man kanske brukar göra en måndag tänker jag.
 
Lilla H har dokumenterat sin måndag, minsann.
 
Måndag 2014 maj 19
ABC med 1B
Samlingsvärd Pontus
rast
Arbeta
Till karv med ptisma
(Till lunch korv med potatismos)
Helgp
(Helgprat)
Syslöjd
rast
röris
Engelska
Fritids
 
 
 
Igen klurar jag lite på vad jag gjort en måndag som denna…
Ibland blir jag så där…
 
… alldeles särdeles glad…
Som över en helt oväntad omtanke en måndagsmorgon.
 
Att komma till skolan, måndagsmorgontrött, och klasspolar´n Tobbe hivar upp något ur väskan som han ger till mig och säger att det är till lilla H.
 
Det är ett spel. Det är fingerfotboll!
Bara så där. Helt apropå. En måndagsmorgon.
Då blir jag rörd och varm inombords.
Tänk att någon, i det här fallet Tobbe, gått omkring och skänkt en tanke till lilla H och hennes fotbollsintresse.
Bara så där.
 
Gissa om vi har spelat fingerfotboll här ikväll…
 
 
 
Tack Tobias, Hedvig är superglad…
 
– Ja’ vet…
 
… vi göl skuggfigulel…
 
– Ja’ böljal! Nej, föllesten, ja’ göl alla…
 
– Ska du göra alla skuggfigurer? 
 
– Ja.
 
– Får jag inte göra någon?
 
– Nej. Gissa nu!
 
– Hm, en delfin…?
 
– Fel.
 
– Men det ser ut som en delfin.
 
– De’ äl fel saaa ja’. De’ äl TVÅ delfinel.
 
– Aaa.. det ser jag nu. Två delfiner.
 
– Ja. Som pussas. Du hade fel. Jag vann!
 
– Okej. Du vann…
 
❤️
Säga vad man vill…

… om lilla H..,
Men det där med restaurang, det är hennes grej.
Hon är väl inte så vidare värst shoppingvänlig, hon är inte heller så himla diplomatisk och finkänslig i alla lägen. Hon talar gärna om vart skåpet ska stå och hon utdelar gärna klara direktiv till höger och vänster och kreti och pleti…
MEN, det där med restaurang, det kan hon! Hon är så rackarns trevlig på restaurang och älskar verkligen hela konceptet. Kanske sitter det i generna? I så fall har hon det från båda håll tänker jag…
Att klä sig fin och promenera till restaurangen i hamnen, det är Hedvigs melodi. Att sucka lite över att köttbullar inte finns på menyn, det är också hennes melodi. Men om man lägger huvudet på sned, ler sitt allra vackraste leende och tittar rakt in i ögonen på den snälla servitrisen, så kan det kända att hon gör sitt yttersta. Att hon i sin tur lägger huvudet på sned i köket och tittar in i kockens ögonen och förklarar att där ute i restaurangen sitter jordens sötaste flickebarn och hon vill helst ha köttbullar och lingon.
Så blir det så att den snälla servitrisen informerar lilla H om läget, om att köttbullar med rårörda lingon är på ingång. Då blir det också så att lilla H utbringar en skål, lutar sig tillbaka och spelar ds i väntan på middagen hon liksom såg till att få…

❤️
Från mammans skaldjurssoppa plockade hon också samtliga musslor och stoppade i sin egen lilla mun…
Vilken dag…
… hon haft, lilla H…
Jag känner mig nästan lite avis.
Tänk dig, att få packa ryggan full med alla godsaker i världen och precis allt man önskat sig, och sedan susa iväg i taxi. Iklädd de ännu hyfsat nya ”Torslanda-kläderna”. Och vara så där galet förväntansfull som är så härligt. Att inte, som mor sin vara nervös och få prestationsångest vid diverse lopp, utan bara vara förväntansfull och fast övertygad om att man kommer vinna. Ta hem hela rubbet liksom. Det är jag lite avis på…
Tänk dig sedan att taxin tar dig till tåget, som tar dig till stan. Där åker du spårvagn för första gången i ditt liv – bara det är succé! Sedan käkar du lite av din härliga matsäck. Se’n är det dags!
Tänk dig sedan att du springer varvet – 2,2 km – och du gör det med bravur! Nu helt övertygad om att du kommer vinna.
Du går i mål och du inser att du vunnit ”hela skiten”! Så galet lycklig du skulle vara!!!
Så tar du tåget hem, med klasspolarna. Hoppar av en station tidigare än de andra, möts av en väntande, längtande mamma och ingen vet vem strålar mest: hon som, i eget tycke, vunnit hela himla varvet, eller mamman som är så stolt att hon nästan spricker!
Det är grejer det..
❤️
Ungefär så har lilla H:s dag varit
Den där onsdagen…
 
… som var igår…
Den samlade energi åt oss alla.
 
Först kan det kännas trist att något så roligt, som till exempel segling, får stryka på foten.
Sedan, när man istället gör det man vill för att man just då egentligan bara orkar göra just det man vill, då känns det bättre.
 
När man sedan nästa dag, som idag, känner sig pigg, utvilad och glad då känns det väldigt mycket bättre.
Så pigg att man orkar simma längd efter längd på simskolan. Det är kvalité tänker jag.
Kvantiteten måste komma i andra hand de gånger man inte orkar.
 
Idag var Hedvig så full av energi på simskolan att hon skrattade så att hon fick den ena kallsupen efter den andra.
Energin räckte också till försöka bestämma och domdera med simlärare M. När det inte fungerade övergick Hedvig till förhandling. Jo jo, det har sina baksidor det där med mamman och pappan och alla syskon kommit på att vi oftast kan göra dealer med lilla H, för att få henne att göra det vi önskar.
Hon har själv blivit expert på att just deala.
 
Som när simlärare M bad Hedvig att inte ta tag i kanten då hon simmat till åttan, utan istället vända och direkt simma tillbaka. Då tog Hedvig istället ett stenhårt tag i kanten och bad simlärare M att räkna till 20 (!!!) så kunde hon kanske tänka sig att simma tillbaka. Simlärare M försökte med att räkna till tre, som ju faktiskt kanske är mer brukligt än att räkna till 20 då man tänker sig att det ska hända något. Men nej…
 
– Du läknal till sssccchhhugo, se´n släppel ja´ – inte annasssccchhh!
 
Så där höll de på en stund, lilla H och simlärare M, allt under skratt.
Kompromissen blev att simlärare M räknade till tjugo – i ett rasande tempo.
Jag tänker att Hedvig nog ända var den som vann då hon under den här diskussionen minsann hann sno åt sig en rejäl paus – det var väl den hon ville åt kan jag tro.
 
På vägen tillbaka, när Hedvig tränar ryggsim och simlärare M håller henne under ryggen, då hör jag henne prata om det bästa hon vet. Jag hör henne berätta, medan de tittar varandra i ögonen. Hedvig berättar om bästis-Emil, som är hennes bästa kompis. Jag hör att simlärare M svarar och frågar mer om bästis-Emil.
Hedvigs ögon lyser medan hon säger:
 
–  De äl min bästa kompis. Vi ska gifta oss Emil o ja´…
 
 
 
Detta medan hon tränar ryggsim för det vilda. Energin är tillbaka…
 
 
 
Hedvig ♥ Emil ♥ Hedvig