Liten H...
Sista dagen…

… av fyra fantastiskt sköna dagar…

Idag tog vi med lilla H upp till toppen. Knapplift, ankarlift och sittlift, hon gillar dem alla och tyckte det var otroligt spännande att åka ”högst upp”.

Vi kom upp och vi var alldeles nära den enorma snögubben som Hedvig endast sett på låååångt håll innan. Lite förvånad blev hon över att han inte hade några armar:

– Då kan han inte vinka till mej…

Det var kallt på toppen, det blåste lite idag till skillnad från de andra dagarna. Passande var att knalla in på toppstugan och värma oss med kaffe och varm choklad med vispgrädde. Hedvig gillar varken kaffe eller varm choklad men tyckte det gick lika bra först värma händerna vid brasan och sedan värma sig lite till, med Festis och chokladboll. Det gick ju bra det också.

Efter fikat passade hon på att vila sig lite i pappans knä innan vi vinkade hej då till snögubben och susade ner för alla backar igen.

Nu susar vi hemåt och känner oss fantastiskt nöjda och glada över att ha tillbringat en underbar påskhelg i fjällen, tillsammans med bästa vänner.

De här dagarna lever vi länge på…


 

Tjohoo…

… äntligen i fjällen…

Dagen har bjudit på strålande sol, en minusgrad, skidor, snowracer, god mat och dryck – känns som livet på en pinne!

Det är två år sedan lilla H åkte skidor och vi var lite spända på hur det skulle gå idag. Det gick bra!!!

Viljan och längtan hos Hedvig var stor men efter två åk tog orken slut och hon ville gå till lekplatsen istället. Förståeligt kan jag tycka med tanke på att hon varit vaken sedan klockan fem i morse.

Än mer förståeligt om man betänker att Hedvig har lägre muskeltonus än de flesta av oss och faktiskt blir trött. Hon är långt ifrån en latmask, vår lilla H, så när hon säger att det räcker, ja då räcker det verkligen…

Efter att ha kommit in i stugvärmen, ätit god mat, mumsat popcorn och tittat på ”Fixa rummet” fick Hedvig frågan om hon ville basta med pappa och John.

– Nej tack det äl bla… Ja’ sovel istället…

Lilla, trötta, rödkindade H somnade så fort hon lade sitt lilla huvud på kudden…

Våren är på g…
 
 
… det märks så tydligt när ingen vill gå in…
 
Det är kallt, ja visst, men vänder man sitt ansikte mot solen värmer den våra kinder.
Fräknarna kommer som ett brev på posten och aldrig är de så välkomna som i mars och i april.
 
När vi kommer hem från fritids, lilla H och jag, vill vi bara vara ute och ute lite till, och sedan ännu längre.
Idag har vi spelat fotboll i två timmar. Fotboll på gatan, fotboll på gräset och fotboll på altanen.
Rätt som det var ville lilla H fika. Vi brukar inte fika sådär en vardagseftermiddag när mellanmålet ligger i magen och middagen börjar närma sig. Det sade jag till Hedvig som väldigt förvånat tittade på mig och sade:
 
– Mäh! Mammaaa! Solen ssssccchhhiiiiinel å de äl ssssccccchhhhööööönt ute. Nu fikal vi tyckel ja´!!!
 
Så vi fikade…
 
Vi fikade utomhus och njöt av solen och av varandras sällskap…
 
 
 
– Mamma…
 

 
 
… ja´ hal litat ett tläningslum till dej! Du tyckel de äl tätteloligt å tläna mamma…
 
Visst tycker jag att det är jätteroligt att träna! Det vet lilla H som nu gjort ett helt träningsrum till mig.
Undrar just om det är jag, den där rosa lilla filuren i övre högra hörnet?
Jag kan nästan se framför mig hur jag, alldeles rosa, svingar mig fram och tillbaka i ringar och repstegar för att slutligen landa pladask på den tjocka rosa mattan…
 
 
Observanta, kärleksfulla lilla H…
 
Det är väldigt olika…
 
 
… hur mycket man tycker om våfflor…
 
Liten H blev tokglad idag när jag sade att det är våffeldagen idag. Det förvånade mig eftersom hon verkligen inte alls tycker om just våfflor. Men jodå, hon försökte ivrigt övertyga mig om att hon älskar våfflor.
 
 
– Men… då kanske du vill ha våfflor til mellis idag då?
 
– Nej tack, de äl bla…
 
– Hm… Vad vill du istället då? När vi andra äter våfflor med grädde och sylt…
 
– Ähum… öh… ja´ tal sssccchhhöttbullal, vindluvol å banan tack…
 
 
Det gick ju bra det också, så här på våffeldagen och allt…
Galet nöjd…
 
 
… liten H…
 
Galet nöjd, så nöjd att hon skrattade högt, var lilla H ikväll då hon gick och lade sig.
Anledningen till det var att hon fick somna i mammans och pappans säng. Det har blivit lite av en grej att få göra det när pappan inte är hemma. Fick hon skulle hon nog gärna göra det varje kväll men där sätter vi stopp. Liten som hon är, minst faktiskt, så lyckas hon ändå på något märkligt vis liksom ta över hela sängen och sedan ligger mamman och pappan där och vinglar på varsin kant och har fullt sjå med att inte trilla ur sängen. Så nej, somnar det gör man i sin egen säng.
 
Men så kommer då de här gyllene tillfällena. Inte gyllene för att pappan är borta så klart, men Hedvig är fenomenal på att det se det positiva i det mindre positiva. Med andra ord väljer hon att låta lyckan över att få somna ”hemma hos mamma” ta över besvikelsen över att pappan reser bort ett par dagar.
 
 
Jag undrar hur mycket plats det finns till mig då jag ska krypa ner om några timmar…?
 
Våren knackar på…
 
 
… men det är rackarn´s kallt ännu…
 
Om man söker sig till trädgårdens varma små hörn där det är lä känner man hur solen värmer huden – ljuvligt!
Det finns mycket som hör till våren, fotboll, bandy, hopprep och såpbubblor till exempel.
 
I vårt lilla hörn intill husväggen hade jag kunnat sitta och blåsa såpbubblor timme ut och timme in dag…
 
 
Vår bästa tid är nu…
 
Favoritprogrammet är
 
 
 
… äntligen tillbaka…
 
Jag talar om ”Fixa rummet” på Bolibompa!
Ett underbart program enligt både Hedvig och mig. Hedvig följer slaviskt varje program och ser det gärna på TV:n och iPaden samtidigt, helt osynkat. När en säsong så är slut kan det vara lite knepigt att förklara det för Hedvig, att nu kommer inte ”Fixa rummet” på torsdagarna längre. Som tur är finns det kvar ett tag på iPaden. När det så tar slut där också, då är det många tårar här hemma.
Men nu är det tillbaka!
Första avsnittet var i torsdags och vi hade helt missat att det skulle börja igen varför glädjen blev total.
Så nu leker vi ”Fixa rummet” mest hela tiden. Leken går till så att vi på varsitt papper skall rita ett rum, helst enligt Hedvigs önskemål. Igår fick jag t ex äran att rita ett Spidermanrum till Hedvig. Inte helt lätt kan jag säga, jag som inte kan varken rita eller måla.
 
I morse kände jag väldigt starkt att nej, nej, nej, jag vill inte rita ännu 42 rum på en lördag förmiddag men naturligtvis kom frågan. Den kom inte helt långt efter det att lilla H slagit upp sina ögon strax före klockan sex i morse. På något konstigt vis hörde jag mig själv lova att leka ”Fixa rummet” fast jag hade bestämt mig för att vi idag skulle leka annat. Lovar man måste man hålla sitt ord och medan jag dukade av frukostbordet kom jag på att vi kanske kunde leka ”Fixa rummet” i 3D istället. För att göra leken lite roligare. Hedvig nappade direkt på min idé.
 
Fram med skokartong, gamla tapetrullar och pappan letade upp en burk tapetklister till oss, guldstjärnor, limpistol, tyg och diverse andra bra-att-ha-saker. Hedvig ville göra ”Festivalen” som hon säger fast hon menar ”Melodifestivalen”. En utmaning som heter duga tänkte jag men det var inte några större problem. Hedvig hade nämligen mycket klart för sig hur allt skulle se ut och vara, så det var helt enkelt bara att stötta henne i hennes idéer.
 
Roligt hade vi!
Men oj, så lång tid det tog. I flera timmar pysslade vi…
 
 
 
Ibland är hon så förutsägbar…
 
 
… lilla H…
 
För att jag känner henne utan och innan.
Oftast vet jag hur hon ska reagera, tänka och tycka kring diverse olika saker.
Men så ibland överraskar hon mig, då blir jag förvånad och snopen men det är bara att hänga på liksom.
 
Efter månader av grubblande över vad jag kan servera henne till frukost för att veta att hon åker mätt, glad och nöjd till skolan har jag hittat lösningen. Eftersom hon inte tycker om vare sig fil, youghurt, flingor, gröt eller smörgås så blir alternativen få – om man betänker ”vanlig” vardagsfrukostmat menar jag. Gröt har hon tyckt om. I sex år. Bara mannagrynsgröt och bara med äpplemos på men i alla fall. Men gröt har Hedvig tröttnat på.
 
Sedan ett par månader tillbaka serveras hon olika typer av mat till frukost. För mig helt obegripligt hur man kan få i sig lagad mat till frukost men det är tur att vi kan få olika, lilla H och jag. Hedvig äter numer gärna Chili con carne till frukost – om vi har det kvar sedan dagen innan eller kanske någon portion i frysen vill säga. Jag står inte och lagar Chili con carne vid sjusnåret på morgonen. Alternativt kan hon tänka sig de älskade pastafjärilarna. Bara fjärilarna bör observeras, annan pasta går bort. Helst vill hon ha dem kalla, så där ihopklibbade från det kylskåskalla ni vet, och med en rejäl klick ketchup till. Till det kan Hedvig också tänka sig några kalla köttbullar, delade på två – varken mer eller mindre, alternativt en kall grillkorv. Jo, kall – det är sant! En kall grillkorv som aldrig varit i närheten av en grill, eller ens en stekpanna. Den vill hon helst hålla i handen och doppa i den stora klicken ketchup…
Nåväl, mätt och nöjd är hon när hon susar iväg till skolan och det är väl det viktigaste tänker jag.
 
Imorse var dock en sådan gång när hon plötsligt förvånade mig.
Jag frågade i vanlig ordning vad hon önskade till frukost och hon svarade:
 
– Hmm… ida´ tal ja´ glöt mamma. Med äpplemos på. Å´ ja´ville gärna ha O´boy tack…
 
Hellustigt!
Mannagrynsgröt har hon tackat nej till i ett år, och de gånger jag ändå gjort det har hon högst motvilligt tryckt i sig två, kanske tre, skedar. Jag blev snopen men tycker nog ändå att en tallrik gröt känns bättre att servera på morgonen än en tallrik med kalla pastafjärilar, kall grillkorv och ketchup…
 
Men O´boy!?!?
Hedvig dricker aldrig O´boy!
 
Hon har smakat någon gång på både O´boy och på varm choklad gjord på kakao (som jag föredrar) men hon gillar det inte. Jag tror att hon gillar idén om varm choklad. Den är ju mysig liksom, men själva chokladen tycker hon inte om. Det blev så annorlunda och konstigt här i morse men vi gjorde önskefrukosten tillsammans. Hedvig gjorde sin egen O´boy medan jag gjorde gröten. Hon var väldigt koncentrerad då hon rörde pulvret med mjölken i sin fina Spidermanmugg. Att jag både välte mjölkpaketet så det rann ut mjölk över hela diskbänken och tappade O´boypaketet på golvet så det var en himla massa pulver överallt gick henne helt förbi. Hon bara rörde och rörde och när hon hade rört klart bad hon mig ställa muggen i micron eftersom hon var säker på att det var just varm O´boy hon ville ha.
 
Om hon åt?
Tja… jo faktiskt.
Nästan all gröt försvann ner i lilla magen även om det mesta av O´boyen blev kvar i muggen…
 
 
Hur som helst så var det en mätt, nöjd och glad Hedvig som susade iväg till skolan idag – också…
 
Dagen idag har firats…
 
 
… på alla möjliga sätt här hos oss…
 
Lilla H har i skolan berättat att det idag är ”dagen för Dans syndlom” och sedan bjöd hon sina klasskompisar på glass.
 
Vi har också mumsat på grodbakelser.
Hedvig älskar prinsesstårta och hon kallades för Lilla Grodan då hon låg i min mage, då kunde det liksom inte bli annat än grodbakelser idag tänkte jag. När Hedvig såg dem utbrast hon:
 
– Usch! Fy! Blä! Äcklig tunga! Den löda tungan ville ja´  inte äta…
 
Så bra att hon inte var tvungen att äta den röda tungan.
Innan vi fick mumsa i oss våra bakelser tyckte Hedvig att vi minsann skulle sjunga för henne.
Det pratade hon om redan imorse och vi klurade länge på vilken sång vi skulle kunna sjunga. Ja må hon leva går bort, det är ingen födelsedag idag. Under hela frukosten klurade hon, lilla H. Så kom hon på det!
 
– Ja´ vet! Vi sssccchhhhungel ”Va äl de föl en da´…” som Lotta på Blåkmakalgatan sssccchhhhungel!
 
Så det gjorde vi!
Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag
för det är Downs syndroms dag
Hurra Hurra Hurraaaa
 
Aningen knepigt att få till näst sista raden men på något vis och under en del skratt så lyckades vi.
Två små paket fanns också vid firandet ikväll. Ett förstoringsglas (ett till liksom… Hedvig har flera stycken men får aldrig nog av dem) och en peng ifrån mormor och morfar.
 
Det var en mycket lycklig och mycket mallig liten H som kröp i säng ikväll.
 
Lika lyckliga och lika malliga är mamman, pappan, syskonen och alla andra som står Hedvig nära.
 
Lyckliga för att just Hedvig kom till just oss.
Malliga för att just vi har Hedvig som läromästare i livet.
 
 
Vi älskar dig så innerligt…
 
 
   
 
 
Internationella dagen för Downs syndrom…
 
 
 
…är idag…
 
Den uppmärksammas i det stora och den uppmärksammas i det lilla.
Det är häftigt, mäktigt, nödvändigt och viktigt!
 
Lilla H vet att det är dagen för Downs syndrom idag.
Hon skall bjuda på glass i skolan idag, Piggelin, och på berättardagen skall hon berätta just det och varför.
Hedvig bestämmer varje vecka själv vad hon ska berätta på berättardagen och idag ville hon berätta varför hon bjuder på glass. Jag tror, om jag skall vara ärlig, att glassen är viktigare än anledningen och det är helt i sin ordning tänker jag.
 
Lilla H kan inte säga Downs syndrom, hon säger ”Dans syndlom”. Jag tycker det är lite fint, Dans syndrom. Livet med Hedvig är ju som en dans tänker jag. Inte en dans på rosor, jag skall inte romantisera, men det är som en dans. Hon ger och ger av sig själv och alla sina känsloregister. Hon är ärlig och sann, mot både sig själv och andra. Sanningen kan svida ibland, så är det, men det Hedvig tänker, tycker och känner det säger hon och hon står för det också. Då är det helt ok tycker jag, om man står för det.
 
Så mycket visdom finns i denna lilla ljuvliga varelse som är min yngsta dotter.
Så mycket sanning finns i henne, så mycket sanning som vi andra uppfostrats till att stoppa undan.
Jag beundrar Hedvig för så mycket!
 
Jag beundrar hennes:
 
ärlighet
rättframhet
godhet
nyfikenhet
kärlek
förmåga att se lösningar i allt
förmåga att glädjas med andra – även om det betyder förlust för henne själv
förmåga att se det stora i det lilla
 
Jag önskar att jag hade ett uns av all Hedvigs godhet och positivism i mig.
Hon är egentligen rätt enkel, vår lilla H. Det är samhället som gör det svårt emellanåt, inte Hedvig.
 
Idag snubblade jag över en text, jag tror det var på Facebook.
Texten är så fin och framför allt så sann.
Den träffade mig rakt i hjärtat, jag blev varm sådär inifrån och ut och jag hoppas att du tar dig tid att läsa.
Om bara fler kunde förstå…
 
 
Det blir annorlunda, men det blir defintivt inte sämre…
 
På torsdag är det dags…
 
 
… då är det en bra dag…
 
En dag då vi tänker oss att äta tårta eller för all del bakelse, vi tänker oss också att vår lilla Hedvig skall få ett litet paket. Just på torsdag. På torsdag för att det då är Internationella dagen för Downs syndrom. Det är bra med sådana dagar som uppmärksammar något viktigt. Det är bra för Hedvig och alla andra fina människor med en extra kromosom, bra för deras framtid tänker jag mig.
 
När Hedvig var liten och dagen uppfanns, dvs uppmärksammades för första gången bjöd jag hit en kompis B till mig och hennes lilla flicka M så hade vi ett riktigt fikakalas med tårta och allt. Så där en dag mitt i veckan bara. Jag har också varit med om att samla ihop lite familjer med en extra kromosom och haft våffelkalas med sångstund i ett församlingshem. Det gjorde vi några år. Något år var vi i fjällen, fick inte tag på tårta men kalasade på glass istället. Det gick lika bra.
 
Svenska Downföreningen och alla dess lokalföreningar uppmärksammar dagen på ett fantastiskt sätt. Det finns eldsjälar som ser till att en happening för våra familjer sker och jag blir varm inombords av alla dessa människor som så gärna vill stråla samman och göra dagen till något extra för våra barn. Jag blir glad men jag blir också lite ledsen…
Inte ledsen för att dagen uppmärksammas naturligtvis, det vill ju jag också. Inte heller blir jag ledsen av alla fantastiska människor som verkligen ser till att dagen blir speciell. Nej, jag blir nog lite ledsen för att jag någonstans inom mig tycker att det är förfärligt ledsamt och tragiskt att en sådan dag finns. Att den finns betyder att det finns miljoner mammor och pappor som känner att deras barn faktiskt inte är  i samhället på samma villkor som barn utan någon diagnos. Jag känner så också. Det gör mig ledsen. Om alla människor existerade på lika villkor skulle inga särskilda dagar för olika diagnoser behövas. Som jag ser det hade det varit optimalt. Om alla bara var accepterade med våra olikheter…
 
Där jag bor anordnar Svenska Downföreningen Väst en stor sammankomst på Alfons Åbergs Kulturhus. Det verkar vara ett fint arrangemang där barnen bjuds på pannkakor/korv och Festis, det kommer att vara teater med tecken osv. Det kommer förmodligen att bli så kul!
 
Men jag vill inte gå…
 
Jag känner redan nu hur jag kommer att vara nedstämd och ha ont i hela hjärtat då jag åker därifrån. Glad också, glad över alla fina små barn och glad över alla deras ständigt kämpande mammor och pappor och syskon. Men jag kommer att vara ledsen ändå…
 
Jag inser att detta är svårt att förklara för den som inte har ett barn som olik, jag inser det. Jag är inte ute efter tröstande ord, för de finns inte. Som alltid när jag skriver eller säger sådant här är jag livrädd att någon ska tro att det är älskade lilla H som gör mig ledsen. Det är det inte. Inte heller är det den extra kromosomen som gör mig ledsen. Nej, det är samhällets syn på de som är olika som gör mig ledsen. Om man betänker hur otroligt många mammor, pappor och syskon det finns ute i världen, som alla slåss för att deras barn, syster eller bror skall bli respekterad på samma sätt som vi andra. Om man betänker det och sedan betänker hur otroligt långt ifrån målet vi är, då blir man ledsen. Då känns det lite hopplöst. Inte hopplöst så att man slutar kämpa, men ändå lite hopplöst.
 
Vad bra, tänker säkert någon, att dessa dagar uppmärksammas och att roliga happenings ordnas för alla dessa familjer. Jag håller med, till fullo håller jag med. Jag vill inte vara utan allt detta, men jag känner mig ändå ledsen…
 
Vi kommer att avstå Alfons Åbergs Kulturhus just på torsdag och vi avstår det med blandade känslor. Jag menar, ledsen pga hur samhället ser ut det är jag titt som tätt ändå, så en ledsen torsdag mer eller mindre kan jag väl klara av. Främsta anledningen till att vi avstår är för att Hedvig inte alls trivs i stora folksamlingar och för att hon har sin simskola på torsdag. Simskolan hon inte vill missa för något i världen, inte ens för Alfons Åberg. Jag känner att vi gömmer oss lite bakom de argumenten, hur sanna de än är. Vi lutar oss mot dem och väljer att kalasa på en bakelse vid vårt köksbord efter simskolan istället.
 
Under eftermiddagen har lilla H och jag sått prydnadsgräs och pratat om påsken, allt medan jag haft den där klumpen i halsen. Vi har pratat om ”dagen för dans syndlom”, om att vi skall kalasa lite och Hedvig har bestämt talat om att hon gärna vill ha ett litet paket. Visst ska hon få ett paket lilla hjärtat, det finns så mycket som så många andra barn har gratis och per automatik så om hon önskar sig ett litet paket på Internationella dagen för Downs syndrom så kan hon väl få det tänker jag…
 
 
Visst är det konstigt att man kan vara både glad och ledsen på samma gång, för samma sak…?
Tänk om jag hade en liten, liten…
 
 
 
… kardborrevägg…
 
Då skulle jag kunna hänga upp mitt lilla monster där emellanåt tänker jag.
Neeeej, så kan man ju inte göra. Och förresten har jag ingen kardborrevägg. Men tänk om…
 
I lördags, när jag toknjöt på härligt spa med äldsta dottern, var Hedvig och pappan på Universeum.
På Universeum finns en mängd olika roliga saker att titta på och att prova på. Där finns apor, ödlor, hajar, fiskar och fåglar. Där finns kojor att krypa in, polisbil att sitta i, dinosaurier att titta på, regnskog att knalla omkring i, ett krimlab att testa sina detektivkunskaper i, olika sporter att pröva på, men framför allt finns det en kardborrevägg!
 
Man kliver helt sonika i en dräkt vars baksida är klädd med kardorreband. Sedan kan man luta sig mot väggen och bli fast eller så kan man – om man törs – försöka hoppa upp och sätta sig fast på väggen. Ett tredje alternativ är att låta sig bli upplyft högt, högt av sin starka pappa (om man nu råkar ha en pappa med sig) – för att sedan bli hängande där. Det spelar ingen roll hur vilt man sprattlar, man kommer liksom inte ner.
 
När Hedvig i lördags blev fast på kardborreväggen var hon först lite fundersam. Dock insåg hon snart det roliga i att hänga där och hon sprattlade och skrattade om vartannat.
 
Jag som inte var med kan inte låta bli att fundera på hur det hade varit att verkligen ha en egen kardborrevägg här hemma. Bara att nyttjas då det lilla monstret kommer fram alltså. Monstret som sparkar och slåss, som ilsket fräser Pucko så att saliven sprutar. Jag tänker att istället för att slita mitt hår kunde jag då kanske raskt dra på det lilla fräsande monstret en dräkt och ja, bara lyfta upp henne och helt sonika sätta fast henne där…
 
 
 
Undrar vilken vägg jag skulle välja i så fall…?
 
Discobowling på hög nivå…
 
 
… då kompis Albin haft kalas idag…
 
En alldeles egen, och ganska säregen, bowlingstil har hon vår lilla H!
Nästan som en liten groda ser hon ut då svingar iväg klotet. Jo, för svingar det gör hon – med båda händerna!
Det går bra det också tänker jag. Alla sätt är bra, även de olika sätten…
 
Med tålamodet är det sådär, eller om jag ska vara ärlig så är tålamodet hos lilla H helt obefintligt och det irriterar mig. Irriterar mig väldigt till och med. Indelade i tre och tre hade Hedvig Albins syster och tillika stora förebild på sin bana och det smäller högt.
Det jag inte kan övertala Hedvig till, det kan Moa oftast övertala henne till – tack och lov!
 
Nåväl, tålamodet fick tryta hos både mor och dotter, en guldpeng fick läggas i airhockeyspelet så att bästis-Emil och Hedvig kunde spela en match och sedan var det dags för mat. Mat gör underverk med humöret! En hel hamburgare åt hon, lilla H. Det hör inte till vanligheterna så hon var nog galet hungrig. Det i sig ledde till att jag fick dåligt samvete över att jag tyckt att hon var så enormt pipig då hon bowlade – himmel tänkte jag, hon var väl för hungrig. Å andra sidan kanske jag bara ska släppa det? Dåligt samvete är något jag jag är född med. För allt och alla och ideligen liksom…
 
När Hedvig spelade airhockey med bästis-Emil visade hon minsann inga tendenser till att vara en dålig förlorare. Inte alls som i fredags vilket jag tycker är lite märkligt. När bästis-Emil ledde med flera mål fortsatte Hedvig att ”supporta” honom genom att glatt tjoa:
 
– Bla Emil!!!
 
och
 
– JA! Heja dej Emil!!!
 
Fast jag kan ta det känner jag.
Jag kan ta att hon blir galen på mig om jag vinner över henne när hon ändå visar på ödmjukhet när hon spelar tillsammans med sina vänner. Då har ju ändå vår uppfostran någonstans gett resultat…
 
 
… eller så var det en engångsföreteelse, jag vet inte riktigt…
 
 
 
 
    
 
 
    
Finaste Albin                                          
 
 
 
 
The bad looser…
 
 
 
… is in the house…
 
Inte helt och fullt – tack och lov – men till viss del.
Den dåliga förloraren är lilla H…
 
Jag försöker tänka (som alltsom oftast) att det är bra, BRA att lilla H inte köper alla lägen utan reagerar. Ja men ni hör ju, jag tänker säkert så för att inte få ett utbrott själv på alla utspel som lilla H allt som oftast har.
 
Redan imorse deklarerade lilla H att då hon kommit hem med taxin idag så skulle vi spela Wii.
Sådär får jag erkänna att det kändes. Jag menar solen sken 06.30 i morse och att då tänka sig att spendera eftermiddagen inomhus spelandes Wii… nja, det lockade mig inte om jag ska vara helt ärlig…
 
Så kom hon då hem, lilla H.
Jag väntade mig en solstråle men det var ett monster som klev ur taxin.
Ett monster som hann kalla mig Pucko ett antal gånger innan termobyxor och jacka var av. Nästan så jag skrikande sprang efter taxin för att be chauffören ta med henne på en sväng till. Skäms på mamman, men ibland bara orkar hon inte med dessa elakheter…
 
Nåväl, elakheterna avtog bara lilla H fick vara ifred i soffan en stund – själv med sina cowboydockor – och sedan kom mycket riktigt frågan om vi kunde spela Wii:
 
– Vi kan spela Wii mamma! Med två, inte med en…
 
”Två”, det inneär ”två-player” som våra numera stora barn sade då de var små.Och visst kunde vi spela två-player. Himmel och plättar, mamman hade laddat med massor av energi under dagen. Men mamman är drabbad (jo, just drabbad) av en vinnarskalle och har extremt svårt för att låta sina barn vinna ”bara” för att de är just barn. Skäms över det gör jag, men sådan är jag…
 
Så spelade vi Wii.
I flera timmar spelade vi Wii.
Vi fäktades. boxades och cyklade.
Ibland vann lilla H – jo, för hon verkligen galet duktig på Wii – och ibland vann jag.
Det var då den dök upp, den dåliga förloraren. Den dåliga förloraren á la min bror. Jag kan inte hjälpa det men jag blev så full i skratt. Hur mycket vinnarskalle jag än är så är jag ingen dålig förlorare men att se och höra Hedvig idag, det var som att förflyttas till barndomen och höra och se storebror då han bara inte fixade att förlora – mot lillasyster dessutom…
Då jag vann fäktningen blev lilla H som ett monster!
Hon höjde rösten, sade att jag var ett pucko – det visste jag iofs sedan innan, men ändå…
Samtidigt är hon den största supporten jag har haft och när jag vann blev hon först tokglad:
 
– Bla mamma!!!! Du vann!!!! Heja dej!!!!
 
Tills hon insåg att då jag vann, vann hon inte…
När jag bad henne sluta vara en sådan surpuppa svarade hon, nej förresten; hon spottade fram :
 
– Ja´ äl inte sul på dej mamma! Ja´ äl sul på… på… på soffan äl ja´ sul…
 
– Hm.. men det hjälper ju inte att vara sur på soffan…
 
– JOOO! De göl de…
 
När vi sedan övergick till boxning blev det likadant; hon vann ibland – hon är grym på det också – och jag vann ibland. Först support av mammas vinst, sedan insikt om egen förlust och då brakade det lös igen:
 
– Åhhhh!!!!!!! Så´n himla mamma ja´ haaaaaal!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
 
 
 
Mmm… så´n himla mamma hon har, den där lilla H…
 
 
 
Klädsim är en…
 
 
 
… märklig företeelse…
 
Om än rolig!
Det första knaset började redan i omklädningsrummet.
Hedvig skrattade som en tok när hon tog på sig sin Spidermanpyjamas över baddräkten. 
Det andra knaset kom i duschen.
Lilla H har lärt sig att man duschar naken, alternativt med baddräkt på och plötsligt säger den galna mamman att hon skall duscha med pyjamasen på. Det var en mycket fnittrande liten H som klev in i duschen och försiktigt, mycket försiktigt, satte på duschen och sakta lät pyjamasen bli genomblöt.
Det tredje knaset kom när hon skulle hoppa i simbassängen i med pyjamasen på.
Den tveksamheten släppte dock när hon såg att alla andra små simskolekompisar också hade kläder på och hon hoppade i, fortfarande ivrigt fnittrande.
Det fjärde knaset kom när flytvästen skulle på.
Jo, för livräddning stod på agendan idag.
Pyjamas och flytväst i en simbassäng, ni hör ju själva hur knasigt det låter!
 
Men vad roligt det var, när knaset väl hade släppt.
Roligt och tokigt!
 
 
Ett hopp från lägsta trampolinen klarades också plötsligt av…
Idag har jag befunnit mig i…
 
 
 
 
… skolbänken…
 
Jag har haft förmånen att vara med lilla H en hel dag i skolan.
Jag har varit det förut och jag bara älskar att ta del av den vardagen som är hennes alldeles egna.
 
Fröken U har inte riktigt känt igen den obstinata, lite argsinta Hedvig som varit i klassrummet idag, medan jag tycker att Hedvig har varit väldigt mycket som just Hedvig är. Så olika sidor visar hon uppenbarligen hemma och i skolan. Riktigt sur har hon varit på sin fina fröken som verkligen inte fick hjälpa henne med något idag, det vara bara jag som gällde. Förståeligt i och för sig då hon var väldigt glad att jag skulle vara med en hel dag. Å andra sidan behövde fröken U förklara lite för mig så att jag kunde hjälpa Hedvig att göra rätt.
Nolltolerans har varit Hedvigs ledord idag…
 
Denna veckan är Hedvig samlingsvärd i sin klass – malligt och efterlängtat!
Som samlingsvärd skriver man på tavlan vad det är för datum, månad och år. Man skriver vilka barn och pedagoger som är på plats, vilka som eventuellt är sjuka eller kommer senare. Som samlingsvärd skall du även berätta och skriva vad det är för väder och temperatur ute.
Naturligtvis var Hedvig ”tätteduktig” – i mina ögon särskilt tänker jag.
 
    
 
Och jo, visst infann sig en liten klump i halsen för att jag blev lite rörd av mitt lilla hjärta som stod där framme vid tavlan och kämpade med alla uppgifter. När hon sedan läste och skrev att Greger har namnsdag idag, då fick jag svälja hårt. Aldrig har jag väl trott att just Greger skulle ha sådan inverkan på mig…
 
    
 
 
Jag har också haft motorik och på rasten har jag lekt Tjuv och polis som aldrig förr. Som polis lyckades jag fånga några småtjuvar och sätta i finkan, men som tjuv var jag totalt värdelös. Jag hamnade i finkan stup i kvarten!
Bästis-Emil placerade mig där ett otal gånger och varje gång hytte han med näven åt mig och sade:
 
– Nu bli de finkan! I 20 ål! Vatten o blöd! Bala vatten o blöd!!!
 
Ni förstår att det var en ruskig lek för en mamma som inte är så van att just sitta i finkan… 20 år…
 
Ebba och Ludde hade lite roligt åt att jag skulle äta skolmat idag. Ebba har aldrig tyckt om skolmaten och Ludde har inte gjort det de senaste fem-sex åren, medan lilla H älskar den mesta maten som serveras. När Hedvig igår såg att vi skulle serveras potatis- och köttfärslåda idag hoppade hon jämfota av förtjusning:
 
– Ja! Ja! Patis och sssccchhhööttfärslåda, de äl min fabolit!!!
 
Detta medan jag såg hur det nästan vände sig i magen på Ebba och Ludde!
Men jag tyckte det var gott! Jättegott till och med!
Som en krämig potatisgratäng med smakrik köttfärs, till det en fantastisk salladsbuffé.
Jag har i eftermiddag försökt övertyga Ebba och Ludde om att det faktiskt var så gott som Hedvig säger, men nej, de tror mig inte. De höjer liksom ett skeptiskt ögonbryn och säger:
 
– Näe mamma, det är inte gott…
 
Men Hedvig och jag tycker det i alla fall.
 
 
 
Veckans bokstav är U och den har jag också tränat alldeles kolossalt på idag.
Bästis-Emil kom på att Uggla börjar på U och Hedvig kom på att Ludvig har ett U ”någonstans i mitten”.
 
 
 
Så har vi haft syslöjd!
Det tycker jag är roligt. Hedvig syr en kudde till sin docka Lova. Lova som ligger i docksängen alldeles bredvid Hedvigs säng. Lova har redan en kudde men Hedvig säger att Lova har fått så ont i huvudet så hon behöver en kudde till. Då är det ju himla bra att kunna sy en kudde i syslöjden tänker jag.
När Hedvig hade klippt till tyget till kuddens baksida och sicksackat kanterna var det dags att stryka tyget. Åh, så mallig hon var då hon visade mig hur man satte på timern till strykjärnet, hur man tar fram pallen så att man når om man är lite kort och hur man måste vänta tills lampan på strykjärnet hade slocknat.
Sedan strök Hedvig sin lilla tygbit och blev galet trött.
 
– Så tlött mamma så ja´ nästan böljal svimma…
 
Jag visste inte ens att man kunde bli så trött av att stryka en tygbit så att man nästan börjar svimma
Men Hedvig kan – hon kan ju nästan allting!
 
    
 
 
Dagen idag avslutades med en promenad till Ica.
Vi hade en utförlig handlingslista med oss och skulle köpa varor tillverkade av mjölk. I ämnet Grön Flagg pratar klassen om kossan och nu var det dags att se vad man kan göra mer av mjölk än att bara dricka den.
Hedvig är så långt ifrån lat man kan komma men när vi gick till Ica idag var det trögt. Hon ville gå hem, hon ville inte gå till Ica etc etc. Väl inne på Ica var hon helt slut, ville inte alls titta i mjölkkylen utan vilade hellre pannan mot en back påskmust. I kön kunde hon knappt stå upp och när vi skulle betala gick hon och satte sig på en stol. Helt olik sig…
 
På väg tillbaka till skolan rann tårarna på hennes kinder och hon sade hulkande att hon inte mådde bra. Då fick stora, starka mamman bära 26 kg Hedvig (med termobyxor, vinterjacka och allt). Mamman tyckte att Hedvig kändes febrig. Märkligt eftersom Hedvig inte haft feber på flera år.
Jag var beredd på att bädda ner febrig liten H när vi kom hem, istället infann sig en kvittrande och ganska sprallig och feberfri liten H. Jag förstår ingenting! Hur kan man ena stund vara som sjuk och nästa stund som helt frisk? Om än förkyld…
 
Humöret har dock svängt här ikväll och tårarna har varit ganska påtagliga.
Antingen är några baciller på ingång eller så har lilla H helt enkelt haft en hyfsat dålig eftermiddag…
 
 
Hur som helst är både lilla H och jag lyckliga för vår skoldag tillsammans…
Internationella dagen för…
 
 
… Downs syndrom närmar sig…
 
Dagen inträffar den 21 mars och uppmärksammas allt mer för varje år som går. Det är positivt!
Svenska Downföreningen och alla dess lokalföreningar hittar på olika event dagen till ära och uppslutningen brukar vara stor.   Vi brukar äta tårta den dagen, grön tårta som lilla H älskar. Ett litet paket brukar också finnas till henne, för att visa vår glädje över att just hon kom till just oss.
 
Det finns många fantastiska människor runt om i Sverige och en av dem är Emily.
Hon har ett engagemang utöver det vanliga, ett engagemang för att alla barn ska ha samma rättigheter.
Emily driver My Perfect Baby och gör genom sitt företag stor skillnad för barn, inte bara i Sverige.
I år samlar My Perfect Baby in pengar till barn med Downs syndrom i Littauen och Lettland.
De barn som föds med Downs syndrom i Littauen och Lettland lämnas till barnhem på en gång och det är inte ovanligt att de vid 18 års ålder slussas vidare till ålderdomshem.
 
Se Emilys fina film och låt dig beröras…
 
 
 
<iframe type=”text/html”
Vem har sagt att…
 
 
… köttbullar måste vara runda…
 
Lilla H är gärna med och lagar mat, bara hon får göra det på sitt eget vis.
Oftast går det ju bra, att göra på sitt eget vis. Kanske inte alltid men ändå oftast.
 
Igår åt vi köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon till söndagsmiddag.
Hedvigs favoritmiddag om man får tro henne själv. Å andra sidan är det väligt mycket som är hennes favorit just nu. Favoritmat, favoritdryck, favoritlek, favoritfilm, favoritsaga etc etc.
 
– De  äl min fabolit mamma…
 
En stående kommentar för tillfället, om än inte alltid så sann.
Vad söndagmiddagen anbelangar är det nog sant ändå; Hedvig är tokig i köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon. Igår ville Hedvig hjälpa till att rulla köttbullar. Först uppstod ett smärre problem eftersom hon inte ville bli kladdig.
 
– Kan du ta upp sssscccchhhhhöttfärs till mej mamma?
bad hon.
 
Jag tog upp köttfärs ur bunken för att hon inte skulle bli kladdig och undrade hur hon skulle göra sedan? Jag var ju ändå tvungen att lägga den kladdiga köttfärsen i hennes små händer, om hon nu skulle trilla köttbullar. Det var tydligen inga problem alls att bli kladdig då, bara jag först tog upp en ”klutt” köttfärs ur bunken till henne.
Det är lite klurigt att forma runda köttbullar. Hedvig gjorde några försök men sade sedan:
 
– Ja´ göl platta sssssccccchhhhhöttbullal ja´ mamma! Platta och kluttal göl ja´! De blil bla mamma!
 
 
 
Och visst blir det bra! Platta köttbullar och köttbullar som är som kluttar, de är nog de godaste…