Liten H...
Med beröm…
 
… godkänd…
Lilla H.
 
Idag är dagen hon höll sin redovisning.
Redovisningen om sin särskilda och speciella resa till Tanzania.
Hon höll den för alla små polare i klass F-6 och i klass 7-9. Och alla pedagoger.
 
Blyg? Aboslut.
Nervös? Definitivt.
En urladdning? Oh ja. Efteråt rann tårarna.
Mest av lättnad tror jag.
 
Hon hade valt de flesta av bilderna till sitt bildspel själv. Några stöttade jag upp med.
Hon hade definitivt valt orden till bilden. Budskapet och känslan hon vill dela med sig av, som hon ville förmedla.
 
Det var fint.
Jag längtar tillbaka. Det gör inte Hedvig.
”Det räcker med Tanzania nu. Snart kommer Ebba hem istället”, säger hon.
Samtidigt som hon är väldigt glad över resan vi gjort.
Det är Hedvig i ett nötskal. Var sak har sin tid på något vis.
Nu är hon hemma igen och glad för det.
Punkt.
 
Bilden ovan är Hedvigs sista bild i sin presentation.
Den hon visade och läste innan tårarna kom och hon skyndade ut ur klassrummet.
 
 
Lilla hjärtat…
 
 
 
Systerkärlek…
Vi går till den…
 
… pyttelilla byn…
Bumilayinga.
 
Som uttalas ”Bumlänga”. Typ.
Det är dit vi går för att hämta vatten, för att lämna in någon powerbank eller för att köpa Chips Mayai.
Det sistnämnda en slags omelett med potatis i. Chips som i pommes frites. Fast mer stekta i olja än friterade kan jag tycka. Chips Mayai är gott. Har man tur kan man få det med tomat, lök och lite chili. Hedvig älskar inte Chips Mayai. Till henne kan vi köpa bara chips. Som i pommes frites. Till henne kan vi också köpa läsk. Hon, som vägrar äta sig mätt på maten som bjuds. Som vi ”i smyg” stoppar i pastafjärilar, svenskt pulvermos – hujedamej – och en annan varma koppen. Och tacobröd med mildost. Allt lite sådär faktiskt, men som duger när man är hungrig och som definitvt fungerar som humörhöjande till hennes egen och vår belåtenhet.
 
Så vi går dit. Till Bumilayinga.
En varm och solig eftermiddag.
Vi är trötta, det märks på luften att vi är högt upp i bergen.
Vi går till det lilla hålet i väggen som faktiskt är en affär där man kan köpa allt.
Jo, det är sant. Till och med strumpor kan man köpa där. Det gjorde vi en dag då lilla H fått skoskav och vägrade gå en meter till. Ebba föreslog då att vi skulle köpa strumpor i den pyttelilla affären. Jag trodde först att hon skojade men verkligen, de har allt man kan önska sig. Imponerande.
 
Hedvig köpte en Sprite.
Satte sig ner och var nöjd med det.
 
En man från byn närmade sig oss. Han log.
Han tittade på Hedvig och log, och log ännu mer.
Tack och lov både tittade han och log på ”rätt” sätt. På det sättet att jag inte behövde leta efter skalet som jag tänker ska skydda mig från att bli så oändligt sårad å´ lilla H:s vägnar. Vilken tur, hann jag tänka, eftersom det där skalet aldrig finns till hands när jag behöver det som mest…
 
Jag läser i dagboken:
 
”Han log igen, och sade att vi är en fin familj. Han släppte inte Hedvig med blicken och strax därefter kom han fram och frågade om det är något ”problem” med Hedvig. Han menade verkligen inget illa med det, det kändes helt och fullt. Det handlade mer om knagglig engelska. Jag fann mig inte, men när Ebba sade att Hedvig har Downs syndrom sken han upp som en sol och sade att han känner till det. Sedan gick han också och köpte en Sprite. Jag hann tänka att han skulle ”kompisdricka” tillsammans med Hedvig men han gick fram till henne och gav henne den. Rörande!. Mannen bad oss komma tillbaka imorgon eftersom han var tvungen att åka iväg. Det är som pappan hemma i Sverige brukar säga: hon gör avtryck var hon går…”
 
 
Vi gick tillbaka, de sågs igen.
De kramades och han bjöd lilla H på ännu en läsk. 
 
 
Det är en rikedom i sig…
 
 
 
… att möta människor…
När vi reste hem…
 
… och satt tio timmar på buss..
Och fyra på ett sunkigt hotell.
 
Då rockade man sockor runt om i världen.
Då var det internationella dagen för Downs syndrom.
Dagen då vi brukar festa loss på prinsesstårta.
 
Den här gången blev det annorlunda.
Vi provade att rocka skorna på bussen, lilla H och jag.
Vi hade ju inga strumpor på i värmen.
 
Men det blev himla knepigt med med varsin 33:a och varsin 36:a.
Inte helt bekvämt faktiskt. Inte heller helt lätt när man snabbt skulle av bussen för att köpa frukt eller skynda på toaletten. Livrädda att bussen skulle köra ifrån oss och vi skulle bli ståendes vid vägkanten långt ute i ödemarken.
 
Hemma rockade pappan och Ludvig sockorna.
I Tanzania höll Ebba ställningara från sitt håll.
Inte heller hon kunde rocka sockor, men väl skor.
 
 
För allas lika värde…
 
 
 
För att olika är fint…
 
 
 
– Hedvig…
 

 

… det ligger ett par smutsiga strumpor på köksgolvet…

– Ja, ja’ vet. De är mina..,

– Men där ska dem inte ligga!

– Jo. De’ tycker ja’.

– Men du vet, de blir inte tvättade när de ligger på köksgolvet..

– Jo, det tror ja’.

 

– Fast nej.

– Mäh! Lägg dem i tvättkorgen du då.

– Jag?! Nej du minsann..

– Mäh! Det är ju du som vill tvätta…

 

 

Mållös…

1-0. Igen…

 

Första skoldagen…
 
… tillsammans med nyfunna vänner…
Pirrigt.
 
Lite fjärliar i magen på samma vis som vid första dagen efter ett långt sommarlov.
Det var så hon beskrev känslan, lilla H, när vi traskade till bussen.
 
Vi gick upp tidigt. Mycket tidigare än hemma.
Klädde oss, hämtade en bit nybakt bröd i köket för att redan halv sju gå mot bussen tillsammans med skolbarnen. Skolbarnen som är mellan fem och sju år. De äldre barnen på barnhemmet går på en annan skola, en statlig som ligger närmare barnhemmet. Bussen barnen åker till skolan är ingen skolbuss, men alla skolbarn åker gratis på den. Och det är den enda som går så antingen passar man den eller går den hiskeligt långa vägen till skolan.
 
Bussen kommer någon gång mellan kvart i sju och kvart över. När den är full med folk eller när chauffören har lust. Som typisk svensk stressade det mig till en början. Det där med att saker och ting sker nu eller se´n, kanske eller inte alls och så vidare – Africa time. Men med några dagar utan klocka och internet började kroppen och knoppen sakteliga sjunka in i Africa time och det gick att se det fina i det. Det är ju vansinnigt befriande att inte stressa upp sig över småsaker hela tiden. Tänk, här hemma ringer folk och gapar på bussbolagen om bussen är några minuter sen, det skrivs i tidningen om vilka problem försenade tåg orsakar för resande och så vidare.. 
Nej, vi tog livet och dagarna i sakta mak och jag älskade det.
 
Vi mumsade vårt bröd när vi släntrade mot bussen. Försökte äta upp det innan vi klev på då det satt många andra skolbarn på bussen som inte alla hade fått frukost i sina hem. Det blev ett invant tänk, det där med maten. Att man åt tillsammans med de som hade mat, medan man av respekt valde att avstå om någon annan inte hade. Svår känsla också att Hedvig erbjöds mat men ofta valde att äta yttepyttelite och till och med i bland avstå helt. För att hon inte tyckte om maten. Att inte tycka om mat, det finns inte för vare sig barn eller vuxna där vi var. Att ha mat att äta är inte alla för givet och tillhör man dem som faktiskt har mat, då äter man och är tacksam för att magen blir mätt.
 
Men maten var stötestenen för Hedvig.
Ugali och bönor, ris och bönor, potatissoppa, spaghetti, uji (gröt) och bröd.
Ugali, gjort på majsmjöl och vatten smakar… absolut ingenting. Varken gott eller illa. Det smakar verkligen ingenting. Hedvig älskade inte det. Bönorna älskade hon inte heller. Potatissoppan var okej, hon tycker mycket om potatis. Både ris och spaghetti är naturligtvis helt okej, men att äta bara det – ni vet utan ketchup, sås, gryta, köttfärssås och så som vi är vana vid – det tyckte hon inte var så spännande. Men hon kämpade på, och hon var duktig. Bröd är ingen favorit heller även om smakade brödet mammorna bakade och som jag tycker var himmelskt. Jag saknar brödet och det galet söta téet som bjöds.
 
Tillbaka till den överfulla bussen.
Jag läser i dagboken:
 
 
”Skolbussen fylldes, förutom av vuxna, av barn från andra hem tillsammans med ”våra” barn. Nyfikna blickar på oss. Vem är de? Vad gör de här? tycktes de tänka. ”Våra” barn var så stolta över Hedvig. Jag blev alldeles rörd när jag såg hur de pratade om Hedvig, höll henne i handen, log mot henne samtidigt som de pratade massor jag inte förstod. Ebba berättade att de sade ”hon är vår vän”, ”hon bor hos oss”, ”hon ska vara med oss i skolan” och så vidare. Hedvig fann sig lite generat och log och vinkade till alla. Hon kittlade några av dem och sade ”wewe” vilket fritt kan översättas till något i stil med ”hörrudu” eller ”busunge”. Jag kände mig stolt över Hedvig som fixade situationen, som vågade prata swahili, men också stolt över ”våra” barn som så malligt tog hand om lilla H.
Där. Långt borta i Afrika…”
 
 
I skolan, som också den drivs av CCY, var stämningen varm och hjärtlig. En milsvid skillnad mot känslan jag fick då vi vid senare tillfälle besökte den statliga skolan. Fram till lunch valde vi att vara med de yngre barnen i Kindergarten. Där går fem- och sexåringarna och där är mycket lek och bus. Den mesta undervisningen i CCY:s skola sker på engelska och det för att ge barnen så goda möjligheter att kunna utveckla sina liv och det samhälle de är en del av. Engelskan gjorde att Hedvig hade lite lättare att hänga med, om än att engelskan inte riktigt lät som hemma tyckte hon.
 
I skolan serveras frukost klockan tio – det himmelska brödet igen – och lunch klockan tolv. På så vis vet man att alla barn åtminstone får i sig två mål mat varje dag. Trösterikt kan jag känna. Dessa vackra små.
 
Efter första rasten denna första skoldag gick vi till skolklassen.
Jag läser i dagboken:
 
 
”Hedvig hade sin svenskabok med sig idag och både barn och lärare var mycket nyfikna. Hedvig tyckte det var konstigt att katedern var placerad längst bak i klassrummet, och inte längst fram som i hennes klassrum. Jag berättade det för läraren som i sin tur tyckte det var jättekonstigt att svenska lärare sitter längst fram. Han menade att det blir svårt för barnen att koncentrera sig om de ska behöva titta på läraren hela tiden. Jag nickade som i samförstånd men förstod inte helt logiken i det han sade. Efter lunchen skulle de yngre barnen vila och Hedvig knallade helt sonika med dem och utan ett ord till vare sig Ebba eller mig gick hon och lade sig för att sova med dem. Det gillade hon.
 
 
 
 
En bra första skoldag helt enkelt…
 
 
 
Där. Långt borta i Tanzania.
Den långa, hisnande…
 
… resan vi gjorde…
Mållös.
 
”Tjejresa” kallar lilla H den. Mitt livs resa kallar jag den.
Same, same but different tänker jag.
 
Helt olika infallsvinklar och helt olika upplevelser av gemensamma erfarenheter. Så klart.
Vi är ju två olika personer, lilla H och jag. Hon är barn och jag är vuxen. Hon är lillasystern och jag är mamman. Hon har tolv år och sju månaders livserfarenhet, jag har betydligt fler år på nacken.
Vi har lärt av varandra, av varandras sätt att se på livet vi fick uppleva.
Och vi har lärt av Ebba.
 
I Dar Es Salaam var temperaturen 40 grader. Mitt i natten. Dofterna var annorlunda.
Hedvig tyckte inte det var någon doft, mer som lukt menade hon. Jag frågade vad hon tyckte det luktade och hon svarade att det minsann luktade illa, varmt, bilar och Afrika kanske. Jag tyckte att det förvisso luktade avgaser på ett sätt man inte är van vid, men att det i övrigt var en hoper blandade dofter. Precis som det är när man reser. Varje land man kommer till doftar på eget sätt tänker jag. Oavsett om det är Spanien, Grekland, Turkiet, Thailand eller som nu, Tanzania. Jag undrar hur Sverige doftar? Eller luktar?
Hemma för några, främmande för andra.
 
Den tio timmar långa bussresan var en slags… skräckfärd. Jo, så skulle jag nog sammanfatta den.
Efter att ha rest och rest, nästan exakt hur länge som helst enligt Hedvig, så kom vi fram.
Sista biten på så skumpiga vägar att jag undrade om bilen ens skulle hålla ihop.
Så stannade den. Bilen.
 
Små och halvstora barn flockades nyfiket kring den. Några avvaktande, andra mer ”våghalsiga”. 
Vi klev ur bilen och snudd på genast kände jag en liten hand i min. Sedan en till. Tittade ner och möttes av soliga leenden i de vackra små ansiktena. Kärlek. På en gång. Bara det tog mig med med storm.
 
Så kom hon springande.
Från volontärhuset. Med armarna utsträckta.
Ebba.
 
Hedvig hann först in i hennes famn. Sedan jag.
Barnen alldeles förundrade. Var vi verkligen mama Ebba och dadda kwa Ebba?
Ja. Ebba bedyrade att så var det. Här stod hennes mamma och här stod hennes syster.
Och där stod hon. Min äldsta dotter. Omringad av barn som hon ömsom strök över kinden eller huvudet, ömsom lyfte upp och satte på höften. Allt medan hon växlade mellan att prata swahili med barnen och svenska med oss.
Tårar som rann.
 
Jag såg på en gång att hon var hemma. Att bitarna i hennes liv på ett vis fallit på plats. Det slog mig hur fullständigt naturligt det kändes att se henne där, i en miljö vi andra bara sett på bild och tagit del av genom hennes berättelser. Tagen redan där, traskade vi till volontärhuset för att installera oss.
 
Ett litet rum med en våningssäng, betonggolv, en bokhylla, en matta, en pall där vinflaskor fulla av runnen stearin agerade ljusstakar och en papperskorg. Spartanskt men mysigt. Ett hem i miniformat. Min dotters ena hem i miniformat. Varm i hjärtat.
 
Två hyllor i bokhyllan tömda till lilla H och mig. Så klart, tänker alla som känner Ebba.
På det ena hyllplanet fanns en Barcatröja, en Fanta, ett fat med chokladbollar och lapp med texten Karibu Hedvig vilket betyder Välkommen HedvigSå klart, tänker alla som känner Ebba.
Chokladbollarna bakade till Hedvig av Josefine, en av de andra volontärerna. Tack Josefine!
Allt för att välkomna, för att få henne att trivas.
Kärlek.
 
Barnen. De underbara barnen.
Som tokiga i lilla H. En helt ny lekkamrat.
En lekkamrat någorlunda i deras ålder, men kanske ett eller ett par huvuden längre ändå.
Att vara lång, bland de längsta, var nytt för Hedvig och hon klurade på om hon rentav och plötsligt kanske nådde golvet om hon satte sig på en stol. Ett av hennes mål här hemma i Sverige. Jag förklarade att det nog ändå inte är så att hon vuxit så ofantligt under resans gång, men att det nog mer är så att hon som svensk generellt är längre än de barn i Tanzania som nu var hennes nyfunna vänner. Tveksamt om hon höll med. Inte heller kunde vi ”kontrollera” det eftersom barnen i Tanzania mestadels sitter på golvet när de äter och leker. Det där med längd vs en stol tedde sig plötsligt ointressant även för Hedvig. Tänk ändå, att något som är så viktigt för en i en världsdel kan bli ointressant när man vistas i en annan? Just den insikten har slagit mig så många gånger sedan vi började vår resa, och den lever inom mig varje vaken sekund. Om än att jag inte syftar på längd vs stol som är viktigt för Hedvig, så är ändå insikten densamma hos oss båda. Det är som är viktigt här är inte viktigt där, och följdfrågan blir Vad är det som är viktigt egentligen?
 
Denna första kväll i Bumilayinga,  hos Ebba, barnen och mammorna betraktade jag genom tårfyllda ögon.
Redan där grep kärlek, glädje och gemenskap tag i mig, tillsammans med ledsenhet, sorg och vanmakt över världens orättvisor. Att vara omringad av leenden, små händer och små barnkroppar som klättrar upp i knät, flätar mitt hår, försöker lära mig ord på swahili, vill lära sig ord på svenska – det var så äkta. Att se hur älskad Ebba är av alla barn och av alla mammor, som kvinnorna anställda på barnhemmet kallas, – det var också så äkta.
På riktigt. I nuet.
 
Första kvällen spelade vi kort på Ebbas rum, tillsammans med de andra volontärerna.
Vi tände ljus, åt Josefins chokladbollar och hembakta kanelbullar jag hade tagit med mig.
Att sitta där och vara inbjuden att dela den gemenskapen. Stort.
 
 
Hedvig sov i Ebbas säng och Ebba läste saga…
 
 
 
”Precis som hemma fast i Afrika…”
Jag är för alltid…
 
… förändrad…
Sorgsen och rik.
 
På samma gång.
Jag har gjort den tveklöst bästa resan i mitt liv.
Jag tog lilla H med mig och reste till Bumilayinga i Tanzania.
Den lilla byn högt uppe i bergen.
 
Vi reste inte bara till byn. Vi reste till Ebba, till barnen och till ”mammorna” på barnhemmet.
Vi reste till människorna i byn, i byarna runt omkring, till skolan, till folket, till kulturen, till landet Tanzania och vi insöp varje sekund och bevarar minnen, erfarenheter, reflektioner och framförallt känslor i våra hjärtan.
 
Några i min närhet har bett mig att berätta ”allt”.
Det kan jag inte. Inte just nu. Jag är alldeles för omtumlad och fylld av känslor.
Jag känner mig lycklig, tacksam, uppfylld, kärleksfull och insiktsfull.
Men jag känner mig också ledsen och sorgsen. En bit av mitt hjärta är för alltid lite trasigt. För alla dem jag kommit så nära, som jag kommit att tycka så mycket om och som har det så svårt. Men mest av allt är mitt hjärta fyllt till bredden av kärlek till alla fantastiska människor som tagit emot oss med öppen famn, glädje och kärlek jag aldrig tidigare upplevt. Stora som små.
 
Världen är otroligt orättvis. Det vet vi alla.
Men nu inte bara vet jag, nu har jag sett det. På riktigt. På nära håll.
Det har varit… omvälvande…
 
Det slår mig som så många gånger förr att de som har minst, de ger mest.
Vad är det vi har tappat här hemma? I vår stressade, kravfyllda värld. Vår värld som är tycks ganska toppad av en egoistiskt girighet. Mer ska mer ha. Utan närmare eftertanke på något vis.
 
Utan Ebba hade resan inte blivit vad den blivit.
Hon har på ett självklart och samtidigt varsamt sätt lotsat oss rätt i kulturen och i förhållande till människorna. Hon har sett till att våra dagar varit fyllda av sådant som är viktigt på riktigt. Hon har visat oss in i människornas vardag där vi har varit välkomna att delta. Ebba har vant traskat hit och dit med lilla H och mig i släptåg. Hon har svarat på alla våra frågor och funderingar och har hon inte haft svar har hon frågat någon annan. Vart vi har gått har hon stolt presenterat oss för dem som hon älskar så högt. Nästan alla gånger har hon fått förklara att Hedvig är hennes lillasyster och inte hennes dotter. Många tycker det är märkligt att hon är så ”gammal” och ännu inte har barn. Och kanske tycker de också att det är märkligt att jag har en så ”liten” dotter fast jag är så gammal. Många gånger har vi skrattat tillsammans med människor vi mött kring just detta. Överhuvudtaget har vi skrattat och kramats mycket tillsammans med de vänliga människor som korsat vår väg.
 
Sakta och pö och om pö kommer jag att berätta mer om ”allt”.
 
 
 
Jag måste bara hantera ”allt” först…
 
 
 
Olika är fint…
Vi packar…
 

 
… det sista…
Ostbågar.
 
 
Ostbågar och snus.
Det första till Ebba och det andra till en annan volontär som längtar efter svenskt snus.
Jag har aldrig tidigare i mitt liv köpt snus och insåg att det är en hel djungel av olika varumärken.
 
Imorgon packar jag ner hembakta kanelbullar från frysen, också det på Ebbas önskelista. Det slår mig hur mycket kärlek det ligger i att ge någon precis det denna önskar sig just nu.
Som ostbågar. Och kanelbullar. Med mycket smör och kärlek i.
 
Jag väger våra väskor, packar om och väger igen.
Klurar på hur ”lilla Ludde Lurv” kommer att ha det när vi är borta.
Han som snart fyller 20 och önskar oss en fantastiskt resa men säkert i övrigt inte har några problem med att vi är borta. Så klart. Precis som det ska vara. Och snart är det hans och fina flickvännens tur att åka till Afrika, Tanzania och barnhemmet som genom Ebba fått en stor plats i allas våra hjärtan.
 
Pappan jobbar hemifrån och vi äter lunch tillsammans.
Varsin räksmörgås och ett glas skumpa till. Mitt på en fredaglunch.
Mysigt. Vardagslyxigt.
 
Jag skulle kunna vränga hela den här historien till att han arbetar hemma idag för att vara nära. Nu när vi ska vara ifrån varandra längre än vi någonsin varit. Så skulle jag kunna få till det. Romantiskt liksom. Men så är det ju alltid bättre att hålla sig till sanningen ändå. Och sanningen är, som alla som känner pappan vet, att han brukar jobba hemifrån just fredagar, för att slippa ”köer och så´n skit”. Med andra ord är jobbar han inte alls hemifrån för att vara nära mig, haha.  Gott så, tänker jag som vet att han kommer att längta efter oss. Vi är som vallhundar både pappan och jag. Vill helst att alla ska vara hemma.
 
Nu ska jag packa om lite till och väga lite mer.
Snart kommer lilla H och vi ska tömma skolryggan och ”göra om” den till handbagage.
 
 
Himmel, nu är vi nära…
 
 
 
 
Om några dagar får vi krama och pussa efterlängtade Ebba…
Hon ber om läxa…
 
 

… inför sin resa…

Så klart.
 
Hon vill göra sin läxa när hon är med barnen i skolan i Tanzania.
Och hon vill gärna vara lite ”fröken” också, där i skolsalen.
Hon pluggar swahili för att kunna prata.
 
Hon får sin läxa, lilla H.
Hon får den av sin alldeles underbara fröken M.
Alldeles underbar på många sätt och viss denna fröken M, och så även i detta.
 
Efter instruktioner om läxor, om vad lilla H får i uppgift att ta reda på om landet Tanzania, om vad hon får i uppgift att dokumentera för att göra en bok i Book Creator, så står där:
 
 
Men det viktigaste Hedvig, är inte att du gör färdigt dina böcker
– utan det viktigaste är att du tittar, känner, smakar och upplever Tanzania!
 
 
Och så är det ju.
Precis så är det verkligen.
 
 
 
Underbara fröken M som skickar med lilla H dessa ord…
 
 
 
 
Och underbara lilla H med alla sina funderingar och bryderier…
När man är…
 

… så pirrig att man inte kan sova…

Långa kvällar.

 

Om man brukar somna framåt niosnåret på kvällarna, men nu inte kan fast man vill. För dagen D kommer ju fortare bara man somnar, det vet ju alla. Och nu är det nedräkning vill jag lova. Tre dagar kvar. T.R.E.

Igår var klockan över elva innan hon slog igen sina vackra bruna ögon, då i mammans och pappans säng. Och klockan var bara halv sju imorse då hon slog upp dem igen, undrandes om det kanske inte rentav redan blivit torsdag. Då skulle vi vara ytterligare en dag närmare. 

 

För lite sömn ger trött liten H.

Så trött att hon redan efter skolan ville bada och krypa i pyjamas, ”så är det gjort” och man kan lägga sig redan efter middagen och somna fort.

 

Så tänkte  hon…

 

Jo jo, vi får väl se när hon somnar…