Liten H...
Älskade, efterlängtade…
 
… sommar…
Ljumma kvällar.
 
Den lilla leker och leker.
Vill inte gå inte. Vill inte duscha.
Vill inte lägga sig och har tusen skäl att inte göra det.
 
Som att föreslå en promenad till havet.
Precis när mamman föreslår en kvällsdusch.
Mamman kan inte annat än att gå med på en promenad till havet.
Det är roligt att doppa tårna i det salta havet. Inte kan hon säga emot.
 
Uppochner är världen och ur led är tiden.
Den lilla kommer aldrig i säng.
Och flätorna är fulla av saltvatten.
 
 
Men vi har det mysigt…
 
 
 
Och vi njuter nuet…
Studenttider, baltider, förväntan…
 
 
… oro, vilsenhet…
Tro, hopp & kärlek.
 
Idag var det Mikaelas tur.
Detta vackra väsen som klivit in i vår familj.
Denna vackra lilla själ som vi alla kommit att tycka så mycket om.
Detta lilla flickebarn som sprider sitt klingande skratt i vårt hus så att vi ler allihop.
Ludvigs flickvän.
 
Så vacker och förväntansfull stod hon där på kajen utanför Operahuset.
I väntan på sin bal.
 
Lika vacker och mycket stolt stod han där och höll om sin vackra Mikaela.
Vi knäppte bild efter bild. Bad dem pussas. Bad dem sluta pussas.
Ni vet så där som bara fåniga men omättligt stolta föräldrar gör.
 
Vackra, unga och med hela livet framför sig…
 
 
 
Kärlek…
 
När två av mina hjärtan…

… bakar en kaka…
Tillsammans.
Till mig.
För att det är Mors dag.
Då svämmar hjärtat över. Igen.
Som alla andra mammor har just jag de allra finaste barnen. Tänker att Mors dag är mer till för hylla mina barn, än min insats som mamma. Till för att hylla att just de här tre små barnen är mina barn. Jag är dem evigt tacksamma för att de valde just mig till sin mamma.
Barnen jag skulle dö för.
Nåde den som gör dem illa.
Kärlek till mina barn…

❤️
Och rabarberkladdkakan var fantastisk…
Nu så…

… nu är det färg…
Minsann.
Grönt.
Som hon likt storebror älskat sedan hon föddes, och förmedlat högt sedan hon lärde sig att prata. Och aldrig har hon haft grönt i sitt rum. Inte av någon särskild anledning. Det har bara inte blivit. Konstigt eftersom Barca, Messi och dess blå och röda färger kom in i ett huj efter önskemål. Det toppades i och för sig med en grön fotbollsmatta. Så helt har vi inte ignorerat det gröna önskemålet kom jag på.
Men nu, efter önskemål om gräsmattegrön bokhylla och lika grönt överkast så är det färgglatt vill jag lova. färgglatt att mamman blir lite uppochner inombords. Som kaos.
Men, så är det ju Hedvigs rum.
Det är Hedvig som ska trivas.
Det gör hon.
Hon hoppar jämfota av glädje!
Och jag gillar ju färg. Tycker det är fint. Hos andra. Inte hemma.
Så jag tänker numer när jag kliver över tröskeln till Hedvigs rum att jag kliver in hemma hos någon annan. Och det gör jag ju. Jag kliver in hemma hos Hedvig. Och  jag gillar’t.


Hedvig älskar’t…

❤️

Och det är väldigt mycket färg…

Fyra veckor och…

… två dagar…
Har passerat. 
Idag åkte gipset av.
Armen är konstig tycker lilla H.
Öm, med blåmärken och ganska mycket full av eksem.
Men ändå. Den är utan gips.
Doktorn säger att den är ömtålig i tre månader. Ingenting där hon kan ramla får hon göra. Inte cykla, inte spela fotboll, inte klättra i klätterställning, inte åka rutschkana, inte, inte, INTE.
Till slut är ”inte” det enda Hedvig hör.
Jag säger att hon ju är duktig på att inte ramla, att vi kan cykla på tandemcykeln, passa fotboll, åka rutschkana i knät etc etc. Till slut tittar Hedvig på doktorn som heter Ebba och säger:
– Mäh! Får ja’ basta med min pappa ikväll eller inte?!


Det fick hon.
Det gjorde hon.
Och hon njöt… 

❤️


På pappans födelsedag och allt…

Vi väljer olika…

… på vår tjejkväll…
Olika är bra.
Bäst.
Pappan är på konferens.
Storasyster på jobb med efterföljande träning. Storebror hos älskad flickvän.
Vi två.
Själva. Med varandra.
Mamman föreslår räkor.
Lilla H föreslår plocksallad från Ica.
Med räkor, kalkon, tonfisk och två sorters kyckling. Med majs, tomater, gurka, isbergssallad och pasta med pesto.
Fast pesto vet inte Hedvig om. Vet hon om det tycker hon inte om det. Vet hon inte om det tycker hon om det. Så idag vet hon inte om peston.
Mamman valde olika…

❤️


Olika är bra…


Det där med…
 

 
 
… att tappa tänder…
Och tandféen.
 
Det är en märklig liten lögn.
En vit sådan, men ändå en liten lögn.
Som med jultomten tänker jag.
 
Fast grejen med tandféen är genomskådad för länge sedan hålls spänningen på topp.
Vi hjälper alla till på den fronten, även lilla H.
 
Lika spännande är det varje gång en liten tand stoppas i ett glas med vatten.
Och lika spännande är det varje gång att nästa morgon kika i glaset och se om hon varit där, tandféen.
 
 
Det hade hon…
 
 
 
Hur många tänder ska man ens tappa…?
Hon tar sig an ny uppgifter…
 
… vår lilla fotbollstjej…
Utvecklar sina skills.
 
Hon ser möjligheter istället för hinder. Alltid.
Är glad för varje sak hon klarar av fast armen är i gips.
Och försöker göra allt hon vill göra. Går det så går det. Typ.
 
Istället för att stå vid sidan av planen och ”bara” passa bollen med pappan, och istället för att ”bara” skjuta en straff då och då, tog hon på dagens fotbollsträning sig an rollen som domare.
Som med allt annat gjorde hon det med stor frenesi och med den äran.
 
 
Med visselpipa och allt…
 
 
 
Tänk, domare…
Eller ”dummare” som hon själv säger…
Lilla superhjälten…
 
… äntrar scenen…
Fullständigt orädd.
 
Pirrig, ja visst.
Men det är en annan sak.
 
Jag såg ingen annan gå in med sådan liv, lust, glädje och trygghet som Hedvig vid gårdagens dansuppvisning.
Vad gör det egentligen om man stundom skuttar åt höger när tanken var att man skulle skutta åt vänster?
Vad gör det egentligen om man emellanåt ligger en halv takt, ett halvt steg efter några av de andra?
Ingenting.
 
Det viktiga måste vara att ha roligt.
Att känna gemenskap, att känna glädje.
 
Att stå där mitt på scenen, stråla av lycka och vinka till mamman, pappan och brorsan.
Att stå där i strålkastarljuset och faktiskt känna sig bäst, coolast och vackrast i hela världen.
Det måste väl ändå vara meningen?
 
 
Till det tappades en tand idag…
 
 
 
Helt utan blod. Hepp…
Göteborgsvarvet…
 
… idag…
Eller ”Specialvarvet” som det heter.
 
Varför ”special”? 
Ungefär som i ”särskild”…. 
Varför, varför, varför måste allt vara så speciellt, särskilt, annorlunda och olika?
Varför kan vi inte alla bara vara? Bara vara som vi är och trivas tillsammans och tycka om varandra precis som vi är? Jag förstår inte och jag kommer aldrig förstå. Tror jag. Hoppas jag.
 
Hur som helst så har lilla H sprungit Specialvarvet idag.
Tillsammans med sin klass, tillsammans med alla andra på hennes skola och tillsammans med hundratals, kanske tusentals, andra ifrån hela Sverige. HELA Sverige. Där var busslaster ifrån Strängnäs, ifrån Stockholm, ifrån någon pytteort i Småland och där var busslaster från ja, hela Sverige. Arrangemanget är stort och engagemanget ännu mycket större. Så härligt stämning. Människor gick, människor åkte rulllstol, människor sprang och människor gjorde allt på samma gång. Gemensamt? Glädjen. Glädjen jag endast och bara finner i sammanhang som dessa, i sammanhang tillsammans med människor som ses som olika. Tänk vad folk missar! Folk som väljer att välja bort, som väljer att stänga dörren. Tänk, så fattiga de blir på själva livet.
 
Lilla H har haft löpträning i skolan i flera veckor.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, hon går i bästa skolan ever.
Hon var så laddad inför varvet, så pirrig och framförallt så glad att hon skulle kunna springa fast armen är i gips.
Med ett löfte om att hålla mamma i handen hela varvet runt – förutom över mållinjen – så fick hon springa. 
Och det gjorde hon. Med bravur sprang hon.
 
Av de 2,2 kilometrarna banan mätte sprang hon säkert 1,8. Drygt. Minst.
Punkt.
 
Lycklig är jag över dagens kontaktdag.
Det måste vara Försäkringskassans bästa uppfinning.
 
 
 
Heja lilla H, heja alla som sprang…
 
 
 
 
Och heja alla som engagerar sig…
 
Blommorna fulla…

… av kärlek…
Som jag fick.
Det var drygt en vecka sedan.
Två mycket, mycket hängiga maskrosor plockades upp ur ryggan efter fritids. Jag fick dem tillsammans med en genuin och varm kärleksförklaring.
Jag satte dem i vatten och ställde dem på köksbordet. Så att kärleken i dem skulle träffa mig varthelst jag rörde mig.
Efter två – två – dagar hände något märkligt. De båda extremt hängiga blommorna reste sig. Stolt började de att blomma. I all sin prakt står de där, nu så fluffiga att man frestas att blåsa på dem så att ”luddet” skulle fara omkring så där lekfullt som maskrosludd gör.


Aldrig mer ska jag kalla maskrosor för ogräs minsann…

❤️

Mycket kärlek var det i dem…



Den hängiga tiden då ingen trodde de skulle repa sig. Plötsligt blev innebörden av begreppet ”maskrosbarn” så tydligt…
Den där tjejkvällen…
 
 
 
… blir svår att toppa…
Extremt.
 
Mamman och pappan passade på.
Passade på att åka iväg.
Det är så sällan vi har barnvakt.
 
Fast just barnvakt hade vi ju inte tyckte Hedvig.
Grejen var ju den att hon var på tjejkväll. Punkt.
Tjejkväll med storasyster och kompis-Johanna. Som två storasystrar lade hon till.
 
Det kom ett sms på kvällen.
Ett som talade om att hon var hos Johanna och att de hade ätit tacos.
Ifall vi glömt var hon var lilla H. Så kanske hon tänkte. Eller så ville hon bara ”malla sig” lite.
 
Det kom fler sms. Och mms. Och snapchats.
Hon är bra rolig vår lilla tokfia.
 
Inte ville hon komma hem på lördagen heller.
Nej minsann, då ville hon gå på torget med sina systrar.
Och fika med prinsessbakelse som hon själv beställde men sade till servitrisen att Min syster betalar.
Punkt.
 
De somnade inte förrän halv tolv på fredagkvällen.
För Hedvig ville se Nils Karlsson Pyssling och Lejonkungen och Lejonkungen 2.
Hon fick det. Tre filmer på raken.
Check.
 
 
Bästa ”storasystrar”…
 
 
 
Bästa Hedvig…
 
 
 
 
 
 

 

Kontroll…

… gips av…
Oroligt.
Tyckte lilla H.
Koll av stygn.
Två yttepyttiga stygn.
Ett där varje spik bankats in.
Nytt gips på.
Med enbart blått bandage denna gång. Det gamla gipset fick följa med hem. Som ett minne. Typ. Att visa i skolan och så. Punkt.
Förmaningar om fortsatt försiktighet. Hedvig får göra efter förmåga helt enkelt. Och det har ju visat sig gå bra. Hon klär av och på sig själv. Och hon skriver sina läxor med vänster hand. Trixigt, men det går.
Som så många gånger förr tänker vi att hennes envishet tar henne långt, den lilla loppan.
Ikväll ska hon på tjejkväll…

❤️


Och sova över minsann…
Alla de fina…

… som ligger i ryggan…
De gör mig rörd.
Mina barn har alltid sagt att jag blir pinsamt lätt rörd. Som när tårar trillat när jag lyssnat på falskspelande blockflöjtstoner – samtidigt som jag nästan spruckit av stolthet.
Så’ är jag helt enkelt.
Idag fiskade jag upp denna vackra ”krok” ur ryggan. Lilla H har gjort den i slöjden och den är verkligen jättefin.
Passar perfekt till den gröna bokhyllan och det gröna överkastet hon övertalat oss att köpa till hennes rum. Hon ska hänga halsband, en väska och en morgonrock på krokarna säger hon bestämt.
Lilla H är stolt…

❤️


Jag är stolt. Och rörd.
När man trotsar rädslan…
… och låter lusten vinna…
Trots gips.
Då åker man till seglarskolan, tar på sig flytväst och utanpå den mammans jacka så att gipset inte kan bli blött.
Man säger ”Hej! Nu är ja’ här!” och ber att få vara med och segla – fast i gummibåten. 
Så ”seglar” man i gummibåten i kvällssolen. I en och en halv timme ”seglar” man, tillsammans med instruktör Hampus som också ser till att de har en sångstund där de åker tillsammans på havet.
På bryggan sitter mamman.
Först lite orolig, sedan glad och lycklig.
Sedan lite orolig igen när båten närmar sig bryggan. Mamman ropar åt den lilla att vänta tills mamman kan ta emot. Den lilla ropar ”Ja’ kan sssccchhhääälv!!!” och skuttar iland. Lätt som en plätt.
Lycklig stod hon på bryggan.
Lyckliga åkte mamman och den lilla hem…

❤️


Tänk vad mycket man kan med gips ändå…
De finaste blommorna…

… man får…
Är plockade med kärlek.
Kanhända fiskas de upp ur ryggan efter fritids. Två trötta, mycket trötta, maskrosor – men ack så fina.
– Ja’ har plockat dem till dig mamma, för jag älskar dig hela mitt liv och i hela världen…


❤️
Kärlek…
Den lilla kämpen…
 
… ger sig inte…
I.N.T.E.
 
Hon vill vara med.
Förstår att hon inte får träna, inte springa, inte hoppa, inte slänga sig och inte riskera att bli tacklad.
Men hon vill vara med. Man kan ju vara med fast man är bredvid.
Man kan ju stå där bredvid, trixa lite och passa till sin pappa.
Träna på fina, lugna passningar.
Sådana man inte hinner göra  på plan, när man är så där ivrig.
 
 
Hon kämpar på minsann…
 
 
Och längtar tills armen är hel igen…
 
Den lilla skadade…

… har varit ute…
Lekt.
Kommit på att det går att leka med bruten arm. Att det finns annan lek än studsmatta och fotboll. 
Att man kan passa en fotboll emellan varandra fast man står still. Att man kan kasta den till varandra. Med vänster hand. Att man kan vara på studsmattan om man sitter still, eller ligga platt ner på den och sola med storebror och hans flickvän. Att man kan sitta ute i solen och spela spel. Halvan-yatzi. 
Och äta lunch ute.
Ta en promenad till havet och bada fötterna, för att sedan fika ute i solen. 
Det funkar.
Det går bra.
Att man sedan fått en egen chokladbollstårta av älskad moster gör inte livet sämre. 
❤️
Livet på en pinne – gips och värk till trots… 
Vår lilla kämpe…
 
… var pirrig, glad, nervös och orolig imorse.
Och mallig.
 
Herre Gud vad hon var mallig. Mitt i allt.
Med ny Barcatröja som matchade gipset skulle hon äntligen få gå till skolan.
Noga med att medicinburken var med. Noga med att en handduk att lägga över gipset vid lunchen var med.
Det vore lite katastrofartat om nu det coola Barcagipset skulle kladdas ner av mjölk, sås eller liknande.
 
Röntgenbilderna var också med. Så klart.
Både bilden på den brutna armen och bilden på den lagade armen.
Den med de otroooooligt långa och grova titanspikarna i.
 
Ett sms från fröken talar om att allt går lysande.
Att lilla H stolt har visat bilder, gips och bandage för alla intresserade.
Puh…
 
En ännu gladare liten H än den som åkte i morse kom hem.
Det formligen bubblade ur hennes söta lilla mun.
Alla hade undrat, alla hade tyckt synd om, alla ville se, alla ville höra och alla ville hjälpa.
Bäst av allt var ändå att klasskompisarna gjort en affisch till Hedvig.
 
”Välkommen tillbaka Hedvig”
 
Så stod det på affischen.
Det berättar lilla H och hennes vackra bruna ögon glittrar som aldrig förr.
 
 
Bästa kompisarna…
 
 
 
Bästa skolan med bästa pedagogerna…