Liten H...
Kvällspromenaderna…
 
… vid havet…
Svårslagna.
 
De skingrar tankarna. Får mig att vara i nuet.
Trots att huvudet och hjärtat och själen och hela kroppen är fullt av så mycket annat.
Så mycket jag inte kan sortera ut, inte vet hur jag ska förhålla mig till, inte vet var jag ska göra av.
 
Hon ser det, jag är övertygad.
Lilla H, alldeles extra snäll och vänlig.
Stryker mig över kinden, ger mig några pussar till.
I bilen lägger hon sin söta, solbrända, knubbiga lilla hand på mitt ben, möter min blick och ler sitt soligaste leende. Det där leendet som får hennes ögon att glittra och fnisset att sippra fram ur mungiporna. På både henne och mig.
 
Med hörlurar på och Marcus & Martinius spelandes i öronen är det inte mycket som kan fånga hennes uppmärksamhet. Jag står bredvid henne och pussar henne lite i nacken. Hon frågar varför och jag säger att jag gör det för att jag älskar henne. Hon skiner upp som en sol, tar av sig hörlurarna och frågar om vi ska gå en sväng till havet. Hon vet att jag vill det. Hon vet att jag behöver det. Jag ser att hon vet.
 
Från och med nu kopplar vi på lugnet. Nu börjar semestern.
Semestern jag bara vill vara i. Som ska ge mig tid att låta huvudet och hjärtat och själen vila.
 
 
– Varför är solen egentligen bakom molnen och inte framför?
Det är trevligare om den är framför tycker jag.
 
 
Det är sådana saker vi pratar om när vi strosar längs havet, lilla H och jag.
 
 
Hon är som balsam för själen, lilla H…
 
 
 
Och hon vet om det fast hon inte vet om det…
Vi äter frukost…
 

… lilla H äter kycklingklubba…
Lycklig.

Pasta, kyckling och kebabsås. Till frukost. Det är sådant som gör henne lycklig.

Hon gnager och gnager och sedan är det bara slut kvar. Med en suck lägger hon kycklingklubban ifrån sig och säger, aningen uppgivet:

– Oj, vad död den är…

Älskar hennes klokord…

Död var den…

 
 
Somliga ting…
 

 
… som för andra är små…
Blir för oss stora.
 
Ofattbart stora.
För att man vet vilket mod som ligger bakom.
Mod, vilja, envishet – allt för att överbrygga rädslan.
När man lyckas blir glädjen så total och så genuin.
 
Som att hett i ett par månader önska att få gå på en konsert.
Samtidigt som man vet med sig att det kan bli katastrof eftersom en konsert låter högt.
Katastrofen kan i så fall bli dubbel. Den kan bestå av en oerhörd rädsla för de höga ljuden, men också av en stor besvikelse över att inte ha klarat av det man önskade och för att man inte fick uppleva det man längtat så efter. Den erfarenheten vill man helst inte ha. Den gör ont. I oss alla.
 
Men när man önskar en konsert.
Övertygar mamman och pappan om att man måste få gå.
Fast vi samma dag vaknar på andra sidan landet.
Vi kan väl köra fort? föreslår den lilla och pappan lovar.
 
Väl inne på konsertområdet får vi vänta en och en halv timme.
Att vänta är inte lilla H:s grej. Men det går bra. Vi väntade och väntade.
Utan tårar och, hör och häpna, utan svordomar men med hög pirrig förväntan.
 
Konserten börjar och redan vid alla småflickors – jo, för det var mest småflickor där – falsettskrik famlar hon efter hörselkåporna. Jag hinner tänka att nej, det här kommer inte att gå vägen. Men så fort de är på plats försvinner paniken i blicken. Istället glittrar de vackra bruna ögonen av glädje, förväntan och ren och skär lycka.
 
Varenda låt kan hon. Varenda låt sjöng hon.
Två låtar i pappans famn, två låtar i mammans famn.
Tillbaka till pappan. Tillbaka till mamman.
Allt för att komma så högt att hon kunde få en skymt.
 
Hon sjöng. Hon log. Hon applåderade.
Mamman och pappan sjöng, log och applåderade också.
För när lilla H är lycklig, när hon överbrygger en rädsla, då blir mamman och pappan så ofantligt lyckliga å´ hennes vägnar att ingenting kan få oss ur balans där och då. Med värkande armar, axlar och ryggar (hon är snart 12 år och ganska tung) gick vi därifrån när konserten var slut.
Med vår lilla lyckliga hoppetossa emellan oss.
 
När vi strosade därifrån tänkte jag att hela samhället borde vara uppbyggt just så.
På att lyfta den enskilda lilla. På att få den enkskilda lilla att lyckas.
Vilka kunskaper vi skulle få se. Vilken utveckling som skulle ske.
Vilket självförtroende den lilla enskilda lilla skulle få.
Med den enskilda lilla menar jag varje liten människa som finns på denna jord.
Inte kan det vara så svårt att vara lite rädd om alla vackra själar? Alla.
 
Det måste väl vara dit vi vill nå?
Att alla får ta sin plats. Att alla får vara delaktiga.
På sina egna villkor och efter sina egna förutsättningar.
Det känns rättvist och rimligt.
 
Varför är vi inte där? I alla situationer?
Av ohejdad vana liksom?
 
Det är en gåta jag aldrig kommer att förstå.
Det är en verklighet jag aldrig kommer sluta att försöka förändra.
 
 
Jag känner tacksamhet gentemot Liseberg, Marcus & Martinius för glädjen, lyckan och självförtroendet de gav lilla H i söndags…
 
 
 
Ni fick henne att växa och oss alla att bli lyckorusiga…
 
 
 
 
 
När man köper…

… den vackraste rosa blomman…
Till någon speciell.
Som älskar rosa.
Till en extremt kär och särskilt fin människa. Som mamman haft så många roliga stunder och dagar med. För att inte tala om alla ärliga djupa samtal. Men som varken mamman eller lilla H träffat sedan lilla H var bebis. Även om många och ofta långa telefonsamtal ägt rum genom åren. 
Den synnerligen fina människan blev lycklig så att tårarna rann då vi kom. Hand i hand drack vi kaffe och åt bakelse. Grön till lilla H, rosa till min speciella vän och mig. Köpta på samma konditori vi så många gånger fikat, hon och jag.
Prat om livet tar aldrig slut.
”Döden kommer ju ändå… ” Så sade hon och tycker inte den är så mycket att lägga vikt vid. 94 år nästa vecka.

”Med dig kan jag aldrig prata färdigt, med dig vill jag alltid prata mer…” 
Så sade hon. Jag förundras över vänskapen med nästan 50 års skillnad.
Hand i hand åt vi bakelse.
Ömsom tysta, ömsom pratandes.
Lilla H spelade piano och där emellan pratade hon högt och tydligt med den alldeles särskilda som numer hör lite dåligt. Tänk, hon tycker att jag har de tre finaste barnen i världen. Precis som jag tycker.
Hand i hand…

❤️

Ett mycket, mycket kärt återseende…



På väg till hufvudstaden…

… och hon läser och läser…
Och läser.
Hej, Hello.
Så heter boken.
Högt och tydligt.
Med artikulation.
Som så många gånger förr imponerar hon stort på mig. Inte trodde jag för sisådär elva år och drygt nio månader sedan att just vårt vackra lilla flickebarn med den extra lilla kromosomen, skulle läsa bok efter bok. Högt och tydligt. Med artikulation till och med.
Kanske säger mina tankar från då mer om mig än om lilla H? Jo, så är det bestämt. Det var mycket jag trodde. Då. Lika mycket trodde jag inte alls.
Jag hade fel i det mesta.
Jag visste att det skulle bli bra.
Annorlunda men bra.
Jag var så förälskad i min vackra, mörkhåriga, gulsotiga lilla bebis från första ögonblicket. Så nog visste jag att det skulle bli bra.
Men jag visste inte riktigt hur bra det skulle bli. Jag visste inte att det skulle vara just hon som skulle lära mig så mycket. Om viktiga saker. Som om livet, kärleken och det enkla sättet att se på saker och ting. Allt det hon är fenomenal på. Allra bäst på. Inte visste jag att hon skulle kanta våra dagar med klok-ord i parti och minut.
Och nu sitter hon här. I bilen.
Och läser högt med fängslande stämma. I en evighet skulle jag kunna lyssna, lugn i vetskapen om att lilla H och alla andra små och stora barn fyller just sin alldeles egna plats och funktion här på jorden. I en evighet kan jag lyssna. Som sagt.

Inte visste jag…

❤️

The sky is the limit…
Det är sommar…

… kvällarna är ljusa…
Och ljumma.
Innelek blandas med utelek.
Kvällsdusch föregås av dopp i havet.
En promenad till bryggan ger tid till reflektion över de små tingen i livet. De små men ack så viktiga funderingarna i den vackra lilla vetgiriga flickans själ.

Som vart krabborna sover och om de blundar då? Har de ens ögonlock, krabborna? Och vad gör solen bakom molnen när det är mycket trevligare att se varandra?

Den lilla undrar också när Hans-Erik öppnar upp sommarens glassförsäljning i sin sjöbod? Och varför man verkligen inte får äta 18 glassar på rad fast man så gärna vill?

Dessa och många andra ting klurar vi på under en stilla kvällspromenad.
Det slår mig – igen – att det är själva livet som pågår här och nu. Hos oss.


Livet vi måste ta tillvara…

❤️


… och njuta av…
Dags för den lilla…

… att sluta femte klass…
Pirrigt.
Att få gå upp på scen med den andra klassen. Klass 3A. Som hon läser svenska med.
Ledsamt att säga hej då till högt älskad fröken. Som är suverän på att lära och på att lyfta varje liten elev. Som nu går vidare till annan tjänst. Lyckliga de eleverna som får ta del av henne framöver.
Roligt, roligt att ha ett helt långt sommarlov framför sig. Med bad, sol, krabbfiske, en Greklandsvecka, Kolmården och massa mer kul att se fram emot.
Snart är hon en sjätteklassare…
❤️


Älskade lilla H…
En epok…
 
… är över…
En annan tar vid.
 
Studenten är avklarad.
En spännande framtid väntar.
 
Det finns massor att göra.
Ändå finns en oro för vad man ska göra.
Prestationsångest. Den skulle jag vilja lyfta från Ludvigs och alla unga människors axlar.
Prestation, vad är det ens? Är det mätbart? Räknas mjuka värden?
 
För mig handlar prestation om att vara en genuint god människa.
Det handlar om att sträva mot sina mål, oavsett vilka de är.
Prestation är att vilja, våga och att tro på sig själv.
Det du vill, det kan du…
 
Det är inte så himla viktigt att ”hitta rätt” på en gång.
Det är inte heller viktigt att plugga genast efter studenten.
Universitet, högskolor och folkhögskolor finns kvar. De finns där den dagen du vill.
Om du vill…
 
Viktigt kan vara att någorlunda försöka undvika ekorrhjulet.
Där tenderar man att hamna förr eller senare ändå.
Viktigt är att ha försörjning, på vilket sätt spelar inte så stor roll.
Det första jobbet efter studenten är sannolikt inte det du kommer att ägna ditt liv åt.
Och blir det så så var det meningen. Det första jobbet kan dock vara både roligt, lärorikt och ge insikt.
Viktigt är att ha roligt. Att skapa en mening och värdefulla relationer.
Meningen med livet ligger inte i allvaret…
 
Det är helt okej att vara lite wild ´n crazy de närmaste åren.
Helt okej så länge du följer din egen dröm och omger dig med människor som ger energi.
Jobba, res, älska, umgås, upplev – om det är det du vill.
Men framförallt: lev ditt liv…
 
Till mig kan du alltid komma.
Jag finns här, alltid. Alltid.
Om du vill. När du vill.
 
Med glädje ska jag se på när du lever ditt liv.
Med glädje ska jag också delta alla de gånger du vill att jag ska delta.
All lycka i världen önskar jag dig, lilla Ludde Lurv.
 
 
Lycka är dig så väl unt…
 
Som måndag…
 
… fast det är tisdag…
Märkligt.
 
Jättekonstigt egentligen tycker lilla H.
Att det känns som måndag fast det redan är tisdag. Och utflykt.
Lika trött imorse som om det vore måndag morgon. Också det konstigt.
 
 
– Kanske känns kroppen piggare när den har fått frukost?
 
 
Sade lilla H och valde köttebullesmörgås till just frukost idag. Med ketchup.
Inte bara dagarna var konstiga tyckte hon. Att mamman inte ville smaka vare sig köttbullar eller ketchup klockan sju på morgonen var också jättekonstigt. Det är ju så gott. Så sade hon, med hela munnen full av köttbullar. Och det ser verkligen så gott ut när hon äter. Oavsett vad hon äter egentligen. Gott. Till och med ketchup ser gott ut.
 
Det hon gör, gör hon till fullo.
Och äter hon så njuter hon av det.
 
 
Köttbulleälskar´n…
 
 
 
Livsnjutaren…