Liten H...
Stora, kloka lilla…

… skoltjejen!

I en och en halv vecka har lilla H varit ”förstagluttare” – och hon trivs!
Oj, vad hon verkligen trivs och vad hon redan vuxit in i rollen som skolflicka!

Det är härligt att se och det värmer hela mig inombords, jag som varit så orolig.
Orolig att lämna trygga dagis med dess fantastiska personal.
Orolig att min lilla flicka helt ska försvinna bland alla andra stora barn på skolan.
För att inte tala om skolgården!
Hon ser verkligen pytteliten ut där hon med bestämda och förväntansfulla steg traskar över skolgården med den enorma ryggsäcken på ryggen!
Eller… hur är det nu?
Är det ryggan som promenerar med Hedvig…?
Ser ut så…

Två saker som gjort lilla H stor i mina ögon har inträffat denna veckan.
Ingenting förmodligen i vissas ögon, i mina ögon är det stora framsteg vi talar om.
Den första händelsen inträffade i måndags då vi läste en ny bok. En fantastisk bok som Hedvig fått av sin lilla kompis Filippa; ”Mina 1000 första engelska ord” heter den. Hedvig har full koll på att olika språk talas runt henne, hon lyssnar och frågar vad folk säger, vilket språk de talar etc – hon är nyfiken lilla H.

Boken är en bilderbok där både det svenska och det engelska ordet står.
Jag läste först och Hedvig läste efter. Det var roligt och hon ville bara läsa mer och mer.

Så jag fortsätter:
Jag säger ”cykel” och Hedvig säger ”cykel”.
Jag säger ”bicycle” och Hedvig säger…¨

Nej…

…hon säger inget, hon hejdar sig, slänger en hastig blick på mig och brister sedan ut i ett fullständigt gapskratt!
Jag vet inte om jag någonsin hört ett så spontant gapskratt ifrån henne och tårar av skratt rann nedför hennes kinder!
Fortfarande fattade jag ingenting…
Samtidigt som skrattet bubblade ur mig också frågade jag vad det var som var så roligt?

Hedvig försökte samla ihop sig (det gick sådär) och mellan skrattsalvorna frustade hon:

– Samma som i ”bajs”!!!!

Och sedan bubblade skrattet igen!
Jag är egentligen så långt ifrån sådan humor man kan komma men det här blev annorlunda!
Det var ju galet roligt och det var duktigt av Hedvig att höra liknelsen!
Jo, det är sant; det ÄR duktigt!
Ordet/humorn i sig är kanske inte vad jag annars berömmer men hennes uppmärksamhet och lyhördhet den hejar jag på! Hon måste ha haft 100% fokus på vad vi gjorde och det är så mycket värt för mig!
Min vän Åsa (tillika engelskalärare) som jag berättade detta för hävdar bestämt att det vittnar om äkta språkbegåvning!

Vi har dock enats i familjen om att hädanefter kort och gott säga ”bike”…

Den andra händelsen som slog mig med häpnad inträffade ikväll.
Vi pratar ofta med Hedvig om vad det är för dag, hon har sitt schema i köket som hjälper henne att hålla koll på dagen/veckan som är. Ofta då Hedvig skall berätta om något som har inträffat innebär det ”igår” även om det är flera dagar, veckor eller månader sedan. Att idag, utan hjälp av schemat, veta vad det är för dag imorgon har inte inträffat tidigare, men ikväll så…

Hedvig stod i duschen och helt utan schema och helt utan att vi pratade om vilken dag det är idag så säger hon:

– Imollon äl de toschda mamma!

– Ja, imorgon är det torsdag gumman…
svarar jag och jag känner den där fantastiska lyckokänslan inom mig;

HON KAN, HON KAN!!!

Då lägger hon plötsligt till:

– Då ska ja ta skolkort mamma!!!

För er som inte förstår så ÄR detta ett framsteg!
Hon har funderat och tänkt OCH kommit på/kommit ihåg att imorgon är det torsdag och då skall hon ta skolkort!
Imorgon är ett begrepp som hon inte tidigare rett ut utan stöd av samtal och schema.

Jag berättade genast för Hedvigs pappa om händelsen och han blev stolt som en tupp!
Han förstod min stolthet för han känner likadant.

Åh, jag önskar så att ni alla kunde förstå att en sådan, i mångas ögon, simpel händelse kan göra mig och resten av familjen sprickfärdiga av stolthet!

Hon kan minsann vår lilla H…

Ja må hon leva…

… ja må hon leva…
… ja må hon leva uti hundrade år…

Igår var det dags!
Äntligen!

I vanlig ordning hade lilla H vaknat på natten och traskat in och lagt sig bredvid mig. Då hon vaknade igår morse satte hon sig som vanligt upp och sade:

– Go´ mollon!

Jag viskade ett ”Grattis på födelsedagen” i hennes öra och då tog det fart!
Oj, som hon regisserade och instruerade oss!
Hon skyndade in i sitt rum igen och ner i sin säng.
I en säng bredvid låg Ebba och sov – vi hade nattgäster som lånat Ebbas rum –  så Hedvig väckte Ebba och bad henne gå ut ur rummet så att hon kunde komma in igen för att sjunga.

Vi andra tassade upp och gjorde i ordning frukostbrickan, tände ljus och lastade med oss massor av paket i famnarna för att sedan putta upp dörren och sjunga för familjens yngsta lilla hjärta!

Hon sov räv!
Lilla H är ganska mycket expert på att låtsas och låtsades gjorde hon med bravur igår morse.
Då ”skönsången” ebbat ut satte hon sig lite yrvaket (på låtsas även det) upp o sedan var lyckan total!

Mängder av paket att öppna och lika glad för allting!

Jag satt fascinerat och tittade på henne och tänkte – som så många gånger – att hon har så mycket att lära oss andra med sin totala inlevelse i ”här och nu”. Det är avundsvärt!

En helomvändning i hennes önskemål kring tårta skedde förra veckan.
Från att i ett halvårs tid har önskat att få en Star Wars tårta med dito servetter, tallrikar och muggar säger lilla H plötsligt att hon ville ha en Hello Kitty tårta!

Star Wars visavi Hello Kitty…

Svårt att hänga med där tyckte jag och får erkänna att jag väntade in i det längsta med att inhandla Hello Kitty tillbehör till barnkalaset – jag var så säker på att det plötsligt skulle svänga tillbaka men nej, hon höll benhårt fast vid att Hello Kitty är vad som gäller!

– Fast ja´ önskal mig Stal Wals glejel… och Hello Kitty…

Vilken tur att alla lördagens och söndagens paket innehöll en salig blandning av Spiderman, Woody, Nintendo DS, Star Wars och Hello Kitty!

En blandad kompott är det bästa tänker jag! Olika är ju bra…

    

     


Kaos är kul… eller?

Familjens egen Woody

Lilla H har fått sitt första schema…

… och jag blir helt rörd!

Åh, jag kan höra hur man tonåringar bara suckar åt mig och liksom undrar HUR man kan bli RÖRD av ett SKOLSCHEMA!?

Ingen idé att förklara för dem tänker jag, tids nog förstår de…

Sitt barns livs första skolschema kan man väl visst bli rörd av!?
Det har jag blivit med alla mina barns första scheman och nu har turen kommit till lilla H…

Så klart är det inte schemat i sig som gör mig tårögd, nyfiken och framför allt mallig!
Så klart är det att just lilla H har nått milstolpen ”skola” och blivit så stor att hon nu skall inordna sig efter ja, just det, efter ett schema… Det är väl rörande i sig…?

Jag ser att Hedvig på schemat har svenska, engelska, so/no, idrott med mera.

Igår då jag hämtade henne kom hon springande mot mig med sina glittrande bruna ögon och hon ropade så det hördes i hela korridoren:

– Ja hal haft slöjd mamma!!!!

– Men åh, svarade jag, vad roligt! Har du sytt?

– Nä ja hal inte sytt…

– Nähä… vad har du gjort i slöjden då?

– Ja hal klippt! Ja hal klippt ett moln…

– Men åh, säger jag igen och tänker att det nog är det finaste moln som någonsin klippts.

Jag fortsätter:

– Vad skall du göra med molnet då?

Lilla H tittar på mig en lång stund, sedan rycker hon på axlarna och säger:

– Inte en aning…

Så var det inte mer med det, men lycklig var lilla H över att ha fått klippa ett moln!

Jag njuter av hennes lycka…

Nu höjer vi ribban…

… och ger lilla H en större utmaning inom området läs och skriv!

Hedvig är intresserad av bokstäver och ord – det har hon varit länge.
Kul tycker jag naturligtvis som alltid älskat det skrivna ordet och vad man kan göra med det.

Länge har Hedvig ”skrivit” och läst med kort som de på bilden ovan. Ord bestående av två bokstäver.
Hon ”skriver” dem genom att plocka rätt bokstav och fästa den (med hjälp av kardborreband) på rutorna under bilden. Tidigare har jag bara lagt fram de bokstäver som ingår i ordet, dvs till bilden ”te” har jag på bordet lagt ett ”t” och ett ”e”. Jag höll på att säga att jag lagt dem huller om buller men det är väl att ta i när det enbart gäller två bokstäver…? Jag har lagt dem i fel ordning, jag har lagt dem upp och ner, jag har lagt dem långt ifrån varandra etc för att få Hedvig att välja ”rätt” bokstav då hon skriver ordet.

Det här har Hedvig klarat relativt länge. Hon skriver fel ibland, så klart, men hon hör att det blivit fel då hon läser ordet och det är väl huvudsaken tänker jag.

I helgen proavde jag plötsligt att lägga fram massor av bokstäver – dessa kunde jag ju faktiskt lägga huller om buller! Jag lade dem som på bilden ovan och det blir många bokstäver att välja emellan. Lite elak kände jag mig först, tänkte att nu har jag nog tagit i för mycket. Jag hann ångra mig och tänkte plocka bort några bokstäver (blir det för svårt ledsnar Hedvig och då är det ”tättesvårt” att få henne att prova igen) men precis då plockar Hedvig ”rätt” första bokstav bland alla som finns att välja emellan.

OCH hon plockar ”rätt” andra bokstav också!
Sedan läser hon vad hon skrivit och utbrister:

– De äl lätt (rätt) mamma!!!

Visst var det rätt!
Åh, vi blev tokglada båda två och gick igenom alla kort vi har med två-bokstavs-ord!
Heja Hedvig!

Idag har jag gjort iordning kort med ord innehållande tre bokstäver – nu höjer vi ribban för lilla skoltjejen!

Jag betvivlar att vi kommer kunna prova idag; tänker mig att lilla H behöver göra annat efter en hel första skoldag…

Men en annan dag, snart, ska vi prova att skriva och läsa ord med tre bokstäver.
Det går kanske inte med en gång, men en vacker dag klarar hon det också, det vet jag…

Skolstart…

Idag är det dagen D!

Skolstartsnervositeten kändes i hela huset igår!

Äldsta dottern börjar gymnasiet – det ÄR stort!
Ny skola, nya kompisar och naturligtvis massor av nervositet.

Sonen börjar årskurs 8 – ytterligare ett steg mot delmålet att gå ut 9:an.
Han var nog egentligen inte nervös, mer förväntansfull och kanske lite smått ångestladdad.
Förväntansfull över att träffa alla kompisar igen, ångestladdad för att han av diverse vänner och bekanta blivit matad med att just åk 8 är det jobbigaste/mest krävande året av alla.

Jag minns det nog inte så i och för sig…

Lilla dottern – som numer blir sur då man säger att hon är liten; hon fyller faktiskt 7 år på söndag – var spänd, förväntansfull, glad, nervös, tystlåten…

Hon var alla känslor på samma gång i en salig röra!

Så har vi mamman också…
Det är jag det…

Jo, men mamman var också glad och förväntansfull, hon var också spänd och lite nervös… jo, faktiskt!

Lilla H och jag stötte på patrull redan vid parkeringen; himmel vad människor och bilar det var där denna terminens första skoldag!
Så var det inte förra veckan då Hedvig skolades in!

Idag fick vi leta parkering för att till slut parkera totalt olagligt vid vägkanten.
Att göra annorlunda kan göra Hedvig lite vilsen och lite sur.

Hon blev sur!
På mig!
Fast jag inte kunde rå över situationen…

Den sura minen blev dock kortvarig, extremt kortvarig för att vara lilla H som verkligen inte är den långsinta varianten av människa.
Väl ute på skolgården kånkade hon sin stooora ryggsäck. Jo, hon kånkade och bar och ville absolut inte sätta den på ryggen. Jag påminde mig om att man väljer sina strider och lät henne därför kånka bäst hon ville.

Väl framme vid ingången till fritids och klassrumme,t som ligger intill varandra, ville Hedvig att jag skulle gå!!!

Va’!?
Så snopet!

Jag som sett fram emot att gå med in i klassrummet, installera lilla H, se till att hon skulle få det bra etc…

Men nej, gå skulle jag bestämt!
Sökte frökens blick för att få stöd för min teori om att just jag faktiskt måste gå med in och ”ordna lite”…
Fröken log (säkert lite överseende) och sade:

– Ja, men då tror jag nog att du skall gå nu. Det går ju bra det här…

Efter en snabb puss och kram och en försäkran om klockslaget då jag kommer och hämtar lilla H fann jag mig plötsligt gående mot den olagligt parkerade bilen.

Tom kände jag mig… snopen… glad över att min lilla H är trygg i sig själv… paff…

… och ja, visst rann tårarna på mig – igen…

Nu var det min tur att vara alla känslor på samma gång i en salig röra!

Jag längtar efter att få hämta min lilla H på det klockslag vi bestämt…

Fundersam över den idoga…

… och, i mina ögon, hätska debbatten kring fosterdiagnostik…
… fundersam över att Sverige anses vara ett land där alla anses lika mycket värda…
(jag anser nog inte det…)
…kanske extra fundersam då särskilda lilla H börjar skolan imorgon…
… kanske extra fundersam då jag fått en förfrågan som gör att jag vänder ut och in på hela mig själv för att riktigt finna ut vad jag tycker, tänker, känner och vill förmedla…

All denna fundersamhet gjorde att jag kom att tänka på något jag skrev för länge sedan, något som publicerades i G-P och som jag tror att jag lade som ett av de första inläggen här på bloggen.
En text som någon av er läsare någon gång bett mig plocka fram igen.

Jag gjorde det.
Jag plockade fram texten, läste den och kände att den är väldigt aktuell ännu.
Kanske som mest aktuell just nu när lilla H tar klivet in i skolan.

Ja, hon skall börja i särskolan, men vet ni, hon skall inte börja i sär-skolan…

Jag missade ett bindestreck…

För drygt fem år sedan låg hon plötsligt där på min mage, mitt tredje alldeles fantastiska, speciella och särskilda barn!

Lika vacker, lika mörkhårig, lika ljuvlig, lika underbar, lika fantastisk, lika speciell och lika särskild som hennes storasyster och storebror.

Lycklig var jag! Förälskad i henne omedelbart!

Jag fick frågan av barnmorskan om jag tyckte hon var fin… Fin…? Det räckte inte på långa vägar! Hon är ljuvlig sade jag, underbar, fantastisk, speciell, särskild och hon är efterlängtad…

Fick till svar att visst är hon fin, hon är underbar och hon är speciell och sär-skild…

Är hon lik något av dina andra barn? löd nästa fråga. Absolut, svarar jag i mitt lyckorus, hon är väldigt lik sin storebror som också hade de här särskilda, lite sneda ögonen då han föddes!

Hon log… svaret dröjde… Mmm, sade hon sedan, det är en sär-skild liten dotter ni fått. Vi tror att hon har Downs syndrom…MEN hon är jättefin, alldeles underbar, speciell och sär-skild!

Att hon, min lilla nyfödda dotter, var allt det där visste jag ju redan. Jag visste dock inte så mycket om vad Downs syndrom innebär och kan innebära. Framförallt visste jag inte att min lilla dotter skulle komma att uppfattas som sär-skild av hela samhället, jag missade ett bindestreck…

Ett bindestreck kan tyckas obetydligt men har kommit att prägla hela vårt liv!

Min lilla speciella, fina, särskilda dotter har sär-skilda behov, hon behöver sär-skilt stöd av sär-skilda pedagoger och hon är emellanåt i behov av sär-skilda hjälpmedel. Det finns sär-skilda människor som beslutar om vad som är bäst för min sär-skilda lilla dotter. Det finns en sär-skild skola, sär-skolan, som enligt sär-skilda rektorer och sär-skilda politiker är den skola som passar min sär-skilda lilla dotter bäst.

Kanske är det så? Jag vet inte, det finns inget facit för henne, lika lite som det inte finns det alla oss som inte är sär-skilda. Vad jag vet är att Sverige slår sig för bröstet och anser att man kommit långt vad gäller lika rättigheter för alla, att man anser att i Sverige tillgodoses allas behov utifrån de egna förutsättningarna, att olikheter människor emellan inte skall spela någon roll, att skolan skall vara en skola för alla, att alla barn skall ges de förutsättningar som krävs för att klara skolgången och jag vet också att jag inte håller med om något av de ovan nämnda påståendena.

Jag vet det för jag har blivit varse att jag missade ett bindestreck…

Är man sär-skild i samhällets ögon ges man faktiskt inte alls samma förutsättningar som de som inte anses sär-skilda, kanske på pappret men inte i verkligheten. Bindestrecket finns där och det understryker en olikhet, ett utanförskap som jag tror att de flesta skulle vilja vara utan…

Min lilla fina fantastiska, ljuvliga, särskilda dotter är kanske mer speciell och särskild än jag först anade. Jag blundar inte för hennes funktionsnedsättning och jag skulle verkligen inte vilja att hon var annorlunda än vad hon är! Jag är otroligt tacksam för det stöd hon får av sin fantastiska förskolerektor, av den fina förskolepersonalen, av specialpedagog, talpedagog, sjukgymnast, läkare och inte minst av sina syskon, släkt och vänner.

Jag skulle bara vilja att hon i samhällets ögon blev sedd som den hon är och inte som sär-skild…

Jag läser och jag blir så ledsen…

 

… så förtvivlad, så illa berörd…

Jag läser:

”Snart fødes Danmarks sidste barn med Downs syndrom”

… och det beskrivs som en seger…

Hur kan det vara en seger tänker jag?
Ingår inte Downs syndrom i begreppet ”mångfald” tänker jag…

Vidare läser jag:

”I 2004 blev der født 61 børn med kromo-somfejlen. Året efter var det tal halveret, og i alt er antallet af nyfødte med Downs syndrom fra 2004 til 2010 i gennemsnit faldet med godt 13 procent årligt. Hvis den udvikling fortsætter, vil Danmarks sidste Downs syndrom-barn blive født omkring år 2030.”

Återigen känner jag doften av seger…

Tårarna trillar på mig…
Jag som anser mig lycklig över att ha fått en välskapt, frisk liten flicka med en extra kromosom…
En flicka med Downs syndrom…
En liten lillasyster som tre storasyskon fullkomligt avgudar…
De avgudar henne som hon är, med sin extra lilla kromosom….

Jag läser en artikel i en dansk tidning och hela mitt inre vrids i plågor!
Jag tittar på mitt lilla, lilla hjärta med den extra lilla, lilla kromosomen och mina ögon fylls av tårar….

Tårar av kärlek till detta lilla under…
Detta lilla under som ingen av oss vill vara utan…

Tårar av ilska gentemot denna professor Niels Uldbjerg (Gynækologisk Obstetrisk afdeling på Aarhus Universitetshospital og forsker i medicinsk etik) som säger att det är en ”forrygende flot præstation, at antallet af nyfødte børn med Downs syndrom nærmer sig nulpunktet”.

Hur kan man som människa uttrycka sig så?
Hur skall jag förklara för Hedvigs syskon att en vuxen man, en professor, uttrycker sig så?
Det blir en personlig kränkning av lilla H och därmed en personlig kränkning av oss alla som håller lilla Hedvig (eller någon annan liten människa med Downs syndrom) kär…

Hur skall jag en vacker dag kunna förklara för just lilla H vad denna professor – och flera med honom – anser?

Jag tycker att jag i alla år har lärt mina barn att alla människor har lika värde, men vad skall jag säga nu…?

Jag funderar också på vad nästa steg blir?
Vad tänker professorn med flera att man skall göra med de funktionsnedsättningar som upptäcks vid några års ålder? De barnen finns ju redan…
Vad tänker professorn med flera att man skall göra med de som har en sk förvärvad hjärnskada? De finns ju också redan…
Kommer man inom en snar framtid redan i fosterstadiet kunna sortera ut de som t ex är allergiska…?
Kanske kan ”någon” bestämma att allergiska människor inte kommer att ha ett värdigt liv…?

Jag mår illa av hela debatten, det känns som om den gör mig sjuk…

Lilla H har ett fantastiskt, glatt, lyckligt, utvecklande och framför allt värdigt liv!
Hon älskar sitt liv!
Vi älskar hennes liv!

Att någon ens skulle kunna tänka tanken på att ha tagit hennes liv ifrån henne under fosterstadiet…
Hon som berikar vårt liv varje sekund!

Nej, jag kan inte ens tänka tanken fullt ut.
Då går jag sönder…

PS. Jag önskar att professor Niels Uldbjerg fick lära känna lilla H… DS.

         

         

         

         

         

         

         

    

– Men gååå då mamma!!!

Igår var en stor dag för lilla H!

Igår var förresten en stor dag för oss alla i familjen:

Lilla H började på fritids – äntligen!
Som hon har längtat och väntat på denna dagen.
Ja, egentligen väntar och längtar hon efter första skoldagen men fritids blir som ett smakprov i väntan på…

Ny ”rygga” är inhandlad, med Spiderman på helt enligt ett halvårs önskemål.
”Ryggan” är stor – det ser nästan ut som om ryggsäcken är ute och går med lilla H!

Men vad gör väl det när man äntligen får ta sina första steg på skolgården, mot fritids, på riktigt denna gång!?

Det var en mycket kavat tjej som gick bredvid mig från parkeringen mot fritids igår.
Lika kavat som hon var där och då, lika tyst och blyg blev hon då vi klev innanför dörrarna…

Nej, hon ville inte prata med fröknarna på fritids…
Hon ville heller inte titta dem i ögonen…

Det Hedvig inte vill, det sker liksom inte!

Lilla H ville spela Fia med knuff med sin mamma…
Vi gjorde det men när fröken ville vara med ville inte lilla H längre…

Plötsligt tog nyfikenheten överhand och hon gick med fröken in i det andra rummet.
Rummet där man kunde leka affär

Sedan var det ok att gå med fröken till köket för att hämta frukt…
Sedan frågade lilla H efter sin mamma…

Efter fruktstunden gick vi ut och lekte och då släppte mycket av blygheten och försiktigheten. Den mesta blygheten till och med!

Besöket igår varade i två timmar och jag var med båda dessa timmar.

Idag var tanken att jag skulle vara med en timme och sedan gå därifrån.
Lika kavat som igår stegade lilla H bredvid mig från parkeringen, över skolgården mot fritids.
Skillnaden var att idag höll den kavata sidan i sig hela vägen in till Hedvigs krok där hon hängde upp sin stora ryggsäck. Vidare klev hon in på fritids och satte sig i soffan och läste en bok med fröken.

Idag tittade hon fröken i ögonen och hon svarade på tilltal – om än viskandes…
Efter fem minuter frågade hon mig om jag skulle gå och jobba och jag svarade att jag skall gå om en liten stund.
Fick på något konstigt vis för mig att hon var orolig, att hon inte ville att jag skulle gå…

Då!
”Plötsligt händer det!”

Lilla H vänder sitt lilla fräkniga ansikte mot mig och säger:

– Men gååå då mamma!!!

Snopet tittade jag på fröken som nickade mot mig och jo, jag skulle tydligen gå då…
Jag var inte beredd på detta men hur snopet det än kändes så var det ju det bästa lilla H kunde sagt!

Lilla H var redo för att själv bemästra fritidsäventyret!

Min lilla stora flicka!

När jag kom och hämtade Hedvig efter fyra (!!!) timmar möttes jag av strålande ögon!

Åh, så roligt hon hade haft det!
Hon bubblade och pratade om allt hon hade gjort och som pricken över i berättade hon att hon minsann fått köttfärslimpa, potatis, brunsås och lingon till lunch! Det bästa liksom!

Jag blev alldeles varm inombords när jag stod där och tittade och lyssnade på henne, lilla gumman!

Det som dock värmde allra, allra mest var när en annan liten flicka kom fram, drog i min arm och sade:

– Kan jag få komma hem till Hedvig och leka någon dag?

Tänk, redan dag två har lilla H fått kompisar och jag är mer övertygad än någonsin att gjort rätt val för vårt lilla hjärta….

Nedräkningen har börjat…

… nu är det inte långt kvar!

I morse då lilla H och jag gjorde veckans schema tillsammans fick hon äntligen sätta upp ”fritids-bilderna”!
På onsdag börjar nämligen inskolningen på fritids… det är stort.
Det är mycket stort för lilla H och minst lika stort för mig och Hedvigs pappa!

Fritids… smaka på det ordet…
Det andas ”stor” i samma andetag man säger det, lilla H har plötsligt blivit stor!

Ännu större blir det nästa måndag, då skall även bilden för ”skola” sättas upp!
Skola och fritids – det är nästan för bra för att vara sant.

Jag är lite kluven…
… igen liksom…

Det känns stort och spännande!
Det känns roligt!

Det känns också lite oroligt…
stor är hon ju inte precis… inte än…

Men det blir nog bra, jo, jag tror det blir bra.
Det är liksom dags nu. Dags för liten H att ta ett stort kliv i livet…

Vi förbereder oss så gott vi kan;
Idag inhandlades nya gympakläder med tillhörande gympapåse och vattenflaska.
Ett par nya gympaskor hamnade också i påsen.
Idag inhandlades även den sedan länge utlovade skolväskan.
”Ryggan” lilla H kikat på sedan i våras.
Då ville jag inte köpa den av rädsla för att hon kanske skulle ångra sig när första skoldagen äntligen kom.

Att jag inte lär mig!

Lilla H ångrar sig sällan.
Lilla H håller oftast benhårt fast vid vad hon bestämt sig för.

Vilken tur att den fanns kvar, just den!

Det är en omättligt stolt liten H vi har här hemma just nu!
Den omättligt stolta lilla H tycker att det är låååångt kvar till onsdag…

   

Liseberg är bara…

… så fantastiskt!!!

Ja men det vet väl alla, eller hur?!
Alla vet att alla barn har det underbart kul på Liseberg, eller hur?!

vet att det lilla extra Liseberg gör värmer så oerhört i mitt hjärta, i Hedvigs pappas hjärta, i alla hjärtan – vars barn har lite särskilda behov!

Förra året fick vi veta att en av oss som går med lilla fina H på Liseberg kan få ett sk ledsagar-åkpass. Vi får alltså ett gratis åkpass som gäller för alla attraktioner vi åker med lilla H. För hennes åkpass betalar vi givetvis fullpris.

Helt otroligt!

Vi fick också veta förra året att lilla H har möjlighet att gå förbi hela de långa köerna och att hon har möjlighet att åka varje attraktion två gånger utan att kliva av emellan!

Ja men det var ju för mycket!
Den förmånen använde vi oss naturligtvis inte av – självklart skall lilla H lära sig att stå i kö som alla andra små barn….

… tänkte vi förra året…

… då vi var på Liseberg på hösten…

… då köerna var nästan lika med noll…

I år blev det annorlunda!
Inte till en början, nej då!
Jag deklarerade tydligt på väg ner till Liseberg att förmånen att få gå före andra små väntande barn använder vi oss inte av!

Jag ändrade mig!

Redan vid första attraktionens köer ändrade jag mig, fast jag sade det inte högt!

Efter att ha sett Hedvigs tårar – hon förstår faktiskt inte riktigt att vänta på sin tur – kände jag att nej, nu ändrar jag mig!

Hela min bild rasade; jag har också haft andra små barn, en liten Ebba och en liten Ludvig som vid tre/fyra års ålder hade svårt att stå i kö på Liseberg. Skillnaden är att jag ändå någorlunda kunde resonera med dem…
Jag kunde säga att ”OM du vill åka MÅSTE vi stå i kö….” och de köpte det, om än med plutande munnar och stampande fötter.

Med lilla H är det annorlunda… igen…

Lilla H vill åka
Lilla H vill inte stå i kö
Lilla H köper inte resonemanget ovan utan blir så förtvivlad att hon inte längre vill åka alls…
Hon vill åka hem…

Är det meningen med ett Lisebergsbesök tänkte jag?!
Att lilla H skall bli så ledsen att hon inte vill åka alls?!

Knappast!

Vi åkte ju dit för lilla H:s skull, för att hon skulle få en toppendag!

Med stor tveksam använde jag mig alltså av Hedvigs förmån – fast jag kände det som om jag utnyttjade systemet….

Jag gick helt sonika till attraktionens utgång (som jag hade blivit instruerad) och vips kom det en trevlig männsika och sade att så fort de släppt ut de som åkt fick vi gå in och; ville vi möjligtvis åka två gånger?

Häpen nickade jag att jo, vi ville nog möjligtvis åka två gånger…

Jag skämdes!

Jo, jag skämdes inför alla andra små barn som stod där och inte förstod varför lilla H fick gå före och dessutom fick åka två gånger – utan att kliva av!

Sedan fick jag tänka om!
Jag fick tänka egocentriskt!
Jag fick tänka Hedvig!

Och jag hoppas att alla de andra små barnen som inte förstod hade någon klok vuxen med sig som kanske kunde förklara att lilla H faktiskt inte fixar köer, att hennes lycka är som bortblåst om hon måste köa länge och jag hoppas att de också kunde förklara för sina små barn att meningen med ett Lisebergsbesök är att ha roligt – oavsett hur man löser det!

Vartefter timmarna gick blev jag alltmer luttrad men nja, helt bekväm var jag inte.
Dock känner jag instinktivt att det här var bra – Hedvig fick en dag i total lycka och det var ju vår tanke!

Att en och annan stjärnvinst spädde på lyckan gör ju inte saken sämre!

Jag vill bara att mitt lilla hjärta skall ha lika roligt som alla andra små barn – på sina egna villkor…

Två stjärnvinster

    
Flygplanen- ”alles hälv!”                                  

    

    

Clown-papperskorgen är en stor hit!
Den pratar också!

    

Spegelhuset var fantastiskt kul i år!

Hela dagen toppades med vinsten i fiskdammen; Spiderman!

Nu är ansökan ifylld…

… läkarintyg bifogat, kuvertet igenklistrat…

… men…

inte frankerat och inte ivägskickat…

Det tar emot, det gör ont, jag är tveksam, jag är ömsom ångestfylld och ömsom klok i mitt resonemang.

Gör jag rätt?
Gör jag fel?

Är jag en mamma som inte klarar av mitt föräldraskap?
Är jag en mamma som försöker ge mitt barn något jag vet att hon saknar?
Jag vill tro det sista!

Hur tänker jag?
Hur tänker lilla H?

Vill jag detta?
Vill hon detta?

Jag pratar om ansökan till ”kortis” för lilla älskade Hedvig…

Det igenklistrade, ofrankerade kuvertet kommer sannolikt att ligga på bänken ytterligare några dagar innan jag förmår mig att posta det. Kanske ber jag helt sonika någon annan i familjen att lägga det på lådan? Bara sådär…

Jag vet inte…
Jag vet inte heller om jag gör rätt eller fel?
Fast hur skulle jag kunna veta innan vi har provat?

Inget är ju heller hugget i sten genom en simpel ansökan, försöker jag intala mig…
Jag kan tacka nej, på en gång om jag vill.
Jag kan tacka nej efter att vi provat om jag vill.

Lilla H är ju mitt lilla barn…
Mitt lilla barn som ingen utanför familjen kan bestämma något om eller för!

Lilla H är ju mitt lilla barn…

Gissa vem som vann…

… diskussionen – igen liksom!

Inte var det jag i alla fall!

I förrgår kväll kom fina vännerna Ingela & Jonas förbi med en rosa Onepiece till lilla H.

Lilla H sov (trodde jag) och kunde därför inte prova den just då.
I samma sekund som Ingela och Jonas stängde ytterdörren då de gick kom dock lilla H ut från sitt rum, lite lagom rufsig och sömndrucken. Lilla H hade hört på rösten att Ingela var här men vågade inte komma upp eftersom ”Inglas pappa osså hälsa på”. Jag förklarade att det inte var Ingelas pappa utan Ingelas man, pappa til Carl och Erik. Lite osäker är jag på om Hedvig förstod kopplingen…?

Jag visade Hedvig hennes Onepiece och hon hoppade i den på en gång!
Hon som kan vara så skeptisk till nyheter – jag misstänker att det hjälper till att storasyster också har en Onepiece?!

Efter en stund föreslog jag henne att ta av den för att gå och sova igen.

– Nej, ja´ skall ha den näl ja´ sovel!

– Nja, det är nog väl varmt?!
försökte jag.

– Ja´ SKA ha den, ja´ flysel om min lilla fina klopp!

Jag resignerade och tänkte att det är väl inte värre än att hon får ta av den under natten.

Den lilla rosa blev kvar på den lilla fina kroppen hela natten…
Den lilla rosa blev kvar på den lilla fina kroppen hela dagen igår…

Under dagen förberedde jag henne på att kommande natt skall den lilla rosa inte vara på.

– Valföl?

– För att den nog är lite smutsig efter en hel dag…

– Ok…

Hedvigs ”ok” hoppades jag inte för mycket på att det skulle hålla när kvällen kom och förberedde mig därför för lite strid.

Det blev inte någon strid direkt.
Det blev mer diskussion.
Diskussion utan riktigt hållbara argument ifrån någon av oss.

På eller inte?
Jo/nej
Jo/nej
etc.

Vem som vann?

Lilla H vann… igen…

Det gick ju jättebra att sova i sin Onepiece ytterligare en natt, trots att den säkert var lite smutsig efter gårdagen.

Klockan är snart lunch och hon skrotar omkring i den ännu.

Men nu ska den av – den här gången ger jag mig inte….