Liten H...
Idag lämnade jag…

… en förväntsfull, tyst och lite ”blug” flicka på fritids…

Jo, jag vet att det är höstlov men efter en vecka i sjuksängen är längtan efter lek och bus med kompisar stor!

Lilla H tycker att hon är så stor att hon kan säga hejdå på skolans parkering – jag håller inte med…
Alltså var vi tillbaka i det ”vanliga” tjafset om att hon vill gå själv, jag vill gå med över skolgården, helst hela vägen in till kroken för att hänga av väskan, men jag kan sträcka mig till att vi säger hejdå på skolgården när vi träffat på en fröken att ”lämna över” till…

Vanligtvis brukar jag, lite irriterad, fundera över om vi på allvar verkligen ska diskutera denna fråga fem dagar i veckan, hela vägen från parkeringen och till dess att vi träffat på en fröken.
Det känns som en himla onödig diskussion…

Idag tänkte jag annorlunda!
Jag tänkte att vanligt är bra, vanligt är bäst!
Hundra gånger bättre än att ofrivilligt kastas in i en annan vardag, likt den vi hade förra veckan.

Nej, jag lovar inte att jag aldrig mer kommer vara irriterad över denna diskussion fem morgnar i veckan!
Men jag tänker att jag i min irritation över denna diskussion ändå skall skänka en tacksamhetens tanke till just alla dessa vardagliga, ständigt återkommande, lite irriterande händelser…

Vad vore vi utan dem?
Vardag är bra…

vardag

Veckan går mot helg…

… och jag summerar tyst i huvudet veckan – så långt – i mitt huvud…

En tuff vecka…

En påfresteande vecka…

En orolig vecka…

En ledsam vecka…

En lättnadens vecka…

En lycklig vecka…

Ja jag vet… det finns de som upplever hundra gånger värre saker än vad vi upplevt denna veckan…
… fast nu handlar det om mitt barn…
… det är väl alltid det tuffaste tänker jag, när det handlar om just ens eget barn…

Då lilla H opererades fyra månader gammal och sex månader gammal så trodde vi att vi aldrig skulle vara tillbaka igen, framför allt inte på ♥-avdelningen!
Hon är ju ♥-frisk…

Men tillbaka var vi och tillbaka ska vi, igen och sedan minst en gång till innan lilla H är vuxen.
Det kostar jag på mig att lägga bort just nu!

Ha! Det lät ju bra!

Jag som till och med grubblar och oroar mig för sådant som kanske eventuellt kommer att ske…
Men jag försöker att aktivt välja bort den oron just nu, det blir för mycket annars.

Nu har vi kommit igenom den skräckfyllda operationen och vi är hemma igen!
Jag njuter av det!

Att lämna det bästa man har, att se henne somna i famnen och bära på känslan av att man inte vet om man kommer ses igen… det kan inte beskrivas…
Tror inte att det går att beskriva så att någon förstår, tror att man själv måste varit i den situationen för att förstå…

Men… nu fastnar jag ju i det igen!

Vi är ju hemma!
Hon grejade det, min egen hjälte; lilla H…

Väl hemma i onsdags ville jag bara landa.
Det ville Hedvig också – fast på ett annat vis…

Hedvig ville leka sjukhus!

Det var nog det jag minst av allt ville leka!
Jag ville duscha, byta om, få bort sjukhuslukten, packa upp väskorna, ja, helt enkelt sopa bort alla spår av sjukhus…

Så olika man tänker!

Fast jag tror att vi gjorde rätt i att leka sjukhus.
Jag tror att lilla H bearbetade mycket av sin sjukhustid, sin rädsla, sin skräck för vissa saker.
Jag såg hur hon plåstrade om Woody, satte klisterlappar för elektroder, satte nålen i armen, lade bandage både här och där, men framför allt hörde jag henne då hon lekte sjukhus.

Jag hörde saker som:

”Val inte lädd…”

”De äl inte falit…”

”De göl inte ont…”

”Du fål plåstel me salva på…”

”Val inte lädd…”

”Du fål lite sovmedicin…”

”Sen vaknal du o fål paket… en woody-mask…”¨

”Mamma o pappa äl ledsen men ändå glada…”

Allt det hon sade när hon lekte sjukhus var allt hon hört de här dagarna!
Jag hade ingen aning om att så mycket av det vi försökt trösta och lugna med hade fastnat och gjort intryck hos lilla H!
Stupid me – igen liksom…

Vi lekte sjukhus så länge att det nästan kändes som om vi var tillbaka på ♥-avdelningen!

Lilla H fick en bok av en sköterska på avdelningen.
”Hjärtat klappar för Ross” heter den och är helt underbar!
Den handlar om en pojke som heter Ross, han är fyra år och som läsare får man följa honom under sin fjärde ♥-operation. På bilderna finns förutom Ross och hans mamma sköterskor och läkare som Hedvig träffat under sina dagar på sjukhus denna veckan.

– Titta! Däl äl min Malie!

säger hon lyckligt då hon ser hennes (och vår) favoritsköterska Marie.

Vi läser den för Hedvig och Hedvig läser den för Woody, för Kanin och för sina nya Hjärtekatter Mimmi och Lina.

Summerar jag veckan tror jag att älskade lilla H bearbetat den mycket bättre än sin mamma…

Heja Hedvig!

       

Jag hittade en lapp…

… i väskan jag packade upp då vi ”installerade” oss på sjukhuset i tisdags…

En lapp till älskad liten H…
En lapp skriven av längtande, väntande, orolig storasyster…

En lapp som säger mer än storasyster anar….
En lapp fylld av kärlek till en alldeles särskild, speciell och älskad liten lillasyster…

En lapp till älskade lilla H…

Två stycken fina…

… virkade små Hjärtekatter har vi med oss hem…

Den vita heter Lina och den rosa heter Mimmi.
Allt enligt en personlig namnlapp som hängde runt katternas hals då lilla H fick dem.

Mimmi fick Hedvig igår kväll på avdelning 323.
Hon fick den efter att ha fått fullständig panik då några av plåstren i ljumskarna skulle tas bort.
Plåster förresten… vilken underdrift!
Stora hemska hårt fastklistrade ”lappar med fönster”.
”Fönster” för att kunna se såren, för att kunna se så att de inte läcker.

Sår skrämmer Hedvig, blod ännu mer…
Alltså är ”Lappar med fönster” inte så bra… jo, för patientsäkerheten men inte ur skrämselsynpunkt.

Efter åtta timmars sängläge skulle lilla H upp och gå, upp och röra på sig med dessa märkliga grejer i ljumskarna.

Hedvig ville inte…
Hedvig var rädd…
”Tättelädd”…

Hon visste också om att om det gick bra skulle vi få åka hem på permission, vi skulle få sova hemma.
Förutsatt att såren inte läckte och att ”lapparna med fönster” var borttagna.

När det så var dags ångrade lilla H sig, hon ville inte åka hem…
Det tror jag nog att hon ville men hon ville inte låta dem titta, än mindre röra, såren i ljumskarna.

Två sköterskor och jag lirkade, lockade, mutade, pussade, kramade men inget lugnade lilla H.
Som hon grät, ålade sig i mitt knä och vrålade av både rädsla och smärta.

Jag höll fast…
Jag grät…
Jag höll hårdare…
Jag grät ännu mer…

Det kändes som om jag gjorde våld på mitt älskade lilla barn…
Som om jag förgrep mig på mitt mycket älskade lilla, lilla barn…

Jag förstår att det gjorde ont!
De märken som ”lapparna med fönster” lämnat kvar är illröda, likt brännmärken.
Det sitter andra genomskinliga klisterlappar där nu. Man ser blod från såren genom plasten. Det skrämmer lilla H något fruktansvärt. Hon vill inte ta av sig byxorna, än mindre gå på toaletten. Hon gråter och får panik för hon vill inte se. Dessa genomskinliga klisterlapparna skall vi själva ta av på fredag.
De sitter lika hårt…
Hur ska det gå undrar jag…?

Då,  när det var klart, kom sköterskan med lilla Mimmi!
En underbar rosa liten Hjärtekatt med lagat hjärta!

Alla Hjärtekatter har ett lagat hjärta och alla ser olika ut och har olika namn. Hjärtekatterna är virkade av olika, snälla och godhjärtade människor runt om i landet.
Hjärtekatten startades av två mammor.
Två mammor som önskar att varje litet hjärtopererat barn skall få en alldeles egen liten Hjärtekatt med sig hem.

Tänk att det finns så godhjärtade människor!
Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på det och jag blev alldeles varm inombords då jag såg vad just den rosa lilla Hjärtekatten gjorde med lilla H då hon fick den i sin famn.
För ett ögonblick torkade hon tårarna och jag anade ett litet leende i hennes mungipa innan gråten och rädslan tog över igen – då med lilla Mimmi tätt tryckt mot bröstet.

Hedvig anammar inte alls med säkerhet nya saker men med Mimmi blev det annorlunda.
Mimmi satt i knät i bilen på vägen hem.
Mimmi visades stolt upp för väntande, längtande familjen.
Mimmi sov tätt tillsammans med Hedvig, filten och Kanin.
Mimmi fick följa med tillbaka till sjukhuset imorse.

Idag skulle nålen i armen tas bort, efter att sista dosen penicillin getts.
På ♥-dagvården denna gång.
Rädslan och paniken tog överhanden igen och scenariot liknade det igår kväll.
Två sköterskor, en livrädd, panikslagen och gråtande Hedvig och en ledsen, ledsen mamma som återigen kände sig som om hon gjorde illa sitt lilla, lilla barn.
Att ta bort nålen gjorde inte alls särskilt ont, inte jämfört med att ta bort ”lapparna med fönster”, men för Hedvig spelade det ingen roll.
Rädsla är inte logisk…
Rädsla är svår, mycket svår, att styra över.

När nålen var borta och svetten lackade på hulkande liten H då kom en sköterska men en hel korg med Hjärtekatter och Hedvig skulle få välja en.
En till!!!
Jag kunde inte förmå mig att säga att hon redan fått en Hjärtekatt, igår kväll, på en annan avdelning.
Jag teg, med ett styng av dåligt samvete, men jag teg och mindes vad Mimmi hade gjort med lilla H kvällen före.

Hedvig såg den vita Hjärtekatten direkt, tog den, bad mig ta av plasten och berätta vad den heter.
Sedan tryckte hon den mot sin bröstkorg, alltjämt hulkandes, och även idag tyckte jag mig ana ett litet, litet, leende på hennes hallonröda små läppar…

Mimmi och Lina har varit tätt, tätt intill lilla H hela dagen…
Mimmi och Lina ligger tätt, tätt intill lilla H i sängen och sover just nu…

Jag önskar att du som läser kikar in på www.hjartekatten.blogspot.com så att du får se vilket imponerande projekt Hjärtekatterna är!

Jag är djupt imponerad av alla som virkar dessa små godingar och jag är djupt tacksam över att just Hjärtekatterna finns…

PS. Hjärtekatten finns på Facebook… DS.

Nu är det över…

…för den här gången…

Jo, det måste ske igen men först om några år så det tänker jag bort just nu!

På väg till sjukhuset imorse ringde de från -dagvården. Jag hann tänka att ”Neeej! Nu blir operationen uppskjuten…” men tack o lov var det inte så. Istället bad de oss komma så fort vi kunde då de redan var klara med den lilla patienten före lilla H.

Dubbla känslor det där med att snabba på; Förnuftet sade mig att det var bra, rädslan sade tvärtom…

Väl på avdelningen gick allt ganska fort och ca 40 minuter efter det att vi kom sov lilla H i min famn… All rädsla från då hon var en liten, liten, sjuk bebis kom tillbaka o väntan på samtalet att hon är på uppvaket är evighetslång! Det var den idag också och när samtalet kom – en timme innan jag väntat mig det – tog rädslan över igen och jag sträckte luren till Hedvigs pappa.

Där låg hon, vår älskade lilla Hedvig, och sov så djupt. Ganska länge efter det att vi kom sov hon innan ögonlocken började fladdra lite. Så gjorde hon som hon alltid gör; slog upp sina vackra, bruna ögon, tittade snabbt på oss, log och satte sig sedan käpprak upp i sängen. Efter ungefär två sekunder frågade hon om hon fick gå till lekrummet! Det är Hedvig i ett nötskal 

Det blir nog inget lekrum idag då det är åtta timmars sängläge som gäller. MEN det blev saft, isglass, korv & potatismos och mängder av saft istället. Naturligtvis också ett utlovat paket; vilken tur att det innehöll en Woody-mask som lilla H tänkt sig! Imorse råkade jag nämna att paketet var ganska stort varvid Hedvig replikerade:

– Nej, inte stoooort! De äl platt! De äl en Woody-mask….

Lycklig, nöjd och trygg känner jag mig just nu….

Jag förstår att de måste…

… upplysa om de risker som finns…

… men jag vill inte att det skall finnas några risker…

Barnsligt?
Mmmm…

Naivt?
Javisst…

Men i alla fall så är det så jag känner – jag avskyr när läkare beskriver risker!

Idag försökte jag verkligen att inte slå dövörat till när den snälla läkaren kom in på ämnet risker.
Jag brukar göra det, slå dövörat till och istället fundera över hur skamfilade väggarna är i det rum vi befinner oss i, jag brukar tänka att sjukhus verkligen har trista gardiner och jag tänker, ja jag tänker helt enkelt på helt banala saker ändå tills kapitlet risker är över…

Jag ser ju att min man insuper varenda ord och han kan ju återberätta för mig sedan, om jag skulle vilja veta, tänker jag.

Men det går inte till så!

Det går inte alls till så att jag frågar lugnt och sakligt om vad läkaren egentligen sade då han nämnde eventuella komplikationer och de små risker som trots allt finns. Nej, det går till så att jag på något vis i allt mitt funderande över trista, fula väggar och gardiner ändå har snappat upp ett och annat ord som etsar sig fast som något hårt och obarmhärtigt i mig.

Jag hakar upp mig på dessa lösryckta ord och blir helt enkelt mer orolig (tror jag) än om jag hade varit lika sansad och fokuserad som min man.

Så idag bestämde jag mig för att vara sansad och fokuserad.
Sansad… nja, mitt inre var inte så himla sansat om jag skall vara ärlig, men fokuserad det var jag i alla fall…

Om jag är lugnare nu…?

Nej, jag tror inte det…

Lilla H skall imorgon genomgå en ♥-katerisering och det skrämmer mig.
Hon måste… det finns inget alternativ… och ja, hon kommer att må bättre sedan.
Förresten säger läkarna att det är först då de är inne i venen/artären som de avgör vad som skall göras.
Kanske blir det ingen sprängning imorgon, kanske blir det det…

Vi får se helt enkelt, sövning blir det oavsett…

Dagen idag har varit bra!
Hedvig är inte särkilt ”blug” för sköterskor och läkare, hon tar gärna lite kommando och ser till att det blir som hon vill.
Kruxet idag var att de skulle sticka henne, sätta en nål i armvecket som skall sitta där tills imorgon.
Det är ingen fara, sade sköterskorna och syftade på att de först skulle sätta Emla-plåster.

Fast lilla H är livrädd för plåster…

Men vi har pratat och pratat och pratat om detta märkliga plåster med salva på.
Vi har pratat om det i flera veckor – och det gick bra!!!
Glad i hågen mätte hon syresättning och blodtryck, hon lät doktorn lyssna på hjärta och lungor.
Emla-plåstret blev inget problem!
Sådär roligt att sätta alla klisterlappar på magen men ja, det gick med lite lirkande och en sjungande sjuksköterska.

Vid ultraljudet var lilla H helt cool, lade armarna bakom huvudet och småsjöng med i sångerna på Hello-Kitty-filmen på tv:n.

Röntgen gick också strålande och därefter fick vi lite fikapaus med utlovad Festis och chokladboll.

Sedan var det dags…

Dags att ta av Emla-plåstret och sätta en nål…
Nålen är vass och blod är oundvikligt…
Mycket, mycket ledsen och rädd liten Hedvig satt i mitt knä och visste inte till sig av oro och rädsla.
Det gör lite ont i hjärtat när hon blir både ledsen och rädd, ”tättelädd”…

Då nålen var satt och bandaget var på skyndade vi på med tröjan för att gömma bandaget.
Så funkar nämligen lilla H, gömmer man det ibland nödvändiga plåstret så går det trots allt bra!

Sedan kom Hedvigs lunchbricka och den kunde knappt vara bättre!
Det var som om hon beställt den själv – förutom avsaknaden av lingon då möjligtvis.

Lilla H åt raskt tre (!!!) pannbiffar, lika många potatisar och av gräddsåsen syntes inte ett spår då hon var klar!
Tallriken med jordgubbskräm som serverades som dessert blev dock inte många skedar tagna av – det fanns nog inte plats i magen helt enkelt!

Dagens summa summarum för lilla H är att allt gått bra, hon tycker att det känns helt ok att åka tillbaka imorgon.
Det känns helt ok att få sovmedicin medan doktorn lagar lite mer i hjärtat och det känns väldigt ok att redan nu veta att då hon vaknar får hon ett paket…
Dessutom gick hon hem idag med en kamel, en motorcykel och ett pussel som hon fått av sköterskorna.

Dagens summa summarum för mamman är att allt faktiskt gått bra idag men att det värsta är kvar.
Det känns inte helt ok att åka tillbaka för sövning och operation och det känns inte ok att riskerna – som faktiskt beskrivs som extremt sällsynta – etsat sig fast i mitt huvud, i min mage, i mitt hjärta och bara rusar runt som något skrämmande och oroligt i hela mig…

Det känns som om jag är ”tättelädd”…

    

    

    

I förrgår antog jag en utmaning…

… och talade på ett seminarium i Riksdagen…

Gudarna skall veta att jag inte är någon talare av stora mått men erbjudandet som jag fick kändes alltför viktigt för att tacka nej till.
Det hade varit egoistiskt av mig att tacka nej och det hade varit ett svek mot lilla H och alla hennes små kompisar; Max, Viktor, Alva, Felix, Olivia, Filippa, Samuel, Amanda, Emil…. etc.

Gemensamt för dessa små kompisar är att de alla är förärade med en extra liten kromosom.

Seminariet ”Mänskliga Rättigheter och Samvetsfrihet” anordnades av program-kommitéen för ”Forum för familj och Människsovärden”. Jag blev tillfrågad av Ja till Livets generalsekreterare om jag kunde tänka mig att komma och berätta om lilla H, om vårt liv med henne och framförallt om vår stora kärlek till henne.

Efter att nyligen ha läst om den i Danmark mycket aktiva bortsorteringen av ofödda barn med Downs syndrom – vilket dessutom presenteras med segervittring – var svaret på frågan inte så svårt.

Jag tackade ja utan att blinka!

Hur skulle jag kunna göra annat när jag önskar att hela världen kunde få ta del av lilla H och lära sig lite snällhet och godhet genom hennes existens.

Olika människor fanns representerade på seminariet.
En annan mamma, Anna, vittnade även hon om den otroliga tillgång människor med Downs syndrom – liksom alla människor – är i samhället.
Där var en jurist, Roger Kiska, som såg att Sverige tyvärr ligger långt efter de flesta andra länder i frågan om människors rätt till livet.
Är inte det märkligt tänker jag?! Sverige som ofta anses som en förebild på många områden – jag skäms lite över landets inställning till olikheter! Inställningen gör mig ledsen…
Luca Volonté talade om Europarådet.
Stefan Swärd om abortlagens historia.
Där var fler intressanta talare och seminariet som helhet var mycket lärorikt!

Mitt i detta fanns då jag…

Jag, som fick äran att inleda seminariet efter det att Tuve Skånberg hälsat välkommen!

Jag är verkligen ingen van talare och var nervös, väldigt nervös till och med!
Jag försökte hålla en distans till vad jag ville förmedla – skulle jag delgett dem till hundra procent vad jag känner för lilla H, hur tacksam jag är för hennes existens etc så hade jag fått en klump i halsen…

Skall jag en enda gång i mitt liv tala i Riksdagen vill jag ju inte stå där och snörvla och hulka!
Jag gråter inte så fint, så som de gör på film, utan jag blir rödögd och eländig och hämtar mig inte på en bra stund.

Istället försökte jag med lite distanserad sentimentalitet förmedla hur tacksamma vi i min familj är över att lilla H har valt att komma just till oss! Hur mycket hon ger och ger av sig själv till oss, hur mycket hon lär oss varje dag genom sin blotta existens, hur mycket vi andra i familjen vuxit som människor genom de erfarenheter Hedvigs existens gett oss.

Jag ville förmedla till de som lyssnade att lilla H genom sina kloka slutsatser och resonemang faktiskt är en stor förebild för alla i min familj. Jag ville få dem att förstå att lilla H är precis som andra barn; hon tycker om att göra samma saker som andra barn, hon blir glad respektive ledsen för samma saker som andra barn. Ibland gör hon saker på sitt eget lilla vis, men hur kan det vara fel?
Det viktiga måste väl ändå vara att Hedvig lever ett fullständigt värdigt liv, ett lyckligt liv, ett liv med med- och motgångar precis som alla andras liv?

Mitt huvudsyfte med att tala i detta seminarum var att få åhörarna att förstå att vi på inget sätt vill vara utan lilla H, att även Downs syndrom måste få ingå i begreppet mångfald, att världen skulle bli lite snällare om det finns några extra kromosomer här och var…

Att de som deltog i seminariet blev berörda, rörda och tårögda väljer jag att ta som en komplimang.

De handslag och de kramar jag fick då seminariet var slut tolkar jag som att de alla förstått mitt budskap…


 
Hedvigs jultomte, med röd luva och brun säck, placerad bredvid
en grön julgran med gul stjärna i toppen och röda julklappar
under granen.

Hon kommer hem med de mest…

… fantastiska saker lilla H…

På måndagar, den gröna dagen, då har Hedvig träslöjd.
Träslöjd med Martin!
Martin är inte träslöjdslärare enligt Hedvig.
Martin bara bor i träslöjdssalen enligt Hedvig.
Jag är inte säker på att Martin skulle hålla med Hedvig om jag frågade honom.

Hur som helst är denne Martin otroligt omtyckt av lilla H och hon slöjdar det ena finare än det andra.
I måndags kom hon hem med en träbit – jo, det var en träbit, men inte vilken träbit som helst utan en som just lilla H sågat till, skruvat två krokar i och borrat två hål i!

”Hålen bollade ja me Martin mamma! Min pappa ska bolla upp den på väggen… Ja ska hänga halsband o lingal på mina klokal…”

Så klart hon ska!
Det förstår väl alla att man måste ha en träbit med två krokar i för att hänga sina halsband och ringar på!

På onsdagar, den vita dagen, har lilla H syslöjd.
Syslöjd med Anette.
Anette som jag inte vet om hon är syslöjdslärare eller om hon rentav bor i syslöjdssalen?
Hedvig har ännu inte avslöjat denna hemlighet…

Förra onsdagen berättade Hedvig att hon klippt.

– Ja hal plippt o plippt tättemycket!

– Jaha, vad har du klippt för något då?

– Ja hal plippt tyg!

– Ja ja… vad skall du göra av tyget du klippt?

– Vet inte…

Jag har funderat lite på det, att hon har klippt och klippt men inte vetat vad det skulle bli.
Det kan vara så att hon varit så koncentrerad på att klippa att hon faktiskt inte kom ihåg vad det skulle bli till slut.
Det intressanta var ju att klippa…

Hedvig var inte ett dugg bekymrad över att hon inte visste vad hon skulle göra med alla tygbitar!
Nej, inte alls! Istället var hon så glad över att hon faktiskt just klippt tygbitar!

Åh, vad jag avundas hennes direkta glädje, hennes förmåga att glädjas i stunden, att leva i nuet!
Hon är bara så bäst på det!

Igår var det onsdag igen och glädjestrålande kom Hedvig hem och berättade vad det blivit av alla tygbitar!

Det hade blivit en larv!

– O sen sydde ja en kudde till lavlen osså!!!!

Jag har nog aldrig sett en så söt larv och en så fin kudde!

Jag blev jag alldeles rörd (och säkert pinsam) – igen liksom.

Tänk att en liten ”lavl” med en kudde till kan göra mig så varm i hjärtat, så rörd…

Så kom han då…

… äntligen …

Hedvigs pappa!

Hedvigs pappa som varit i Kina.
Han har varit i Kina i ”tättemånga” dagar!

Längtar man i ”tättemånga” dagar, då blir det till slut alldeles pillrigt, kollrigt, roligt, spännande och ja, tok-fantastiskt att faktiskt få åka till flygplatsen och möta sin pappa!

Men en rosa ros i högsta hugg stod lilla lilla H gravallvarligt (ja, allvarligheten trädde in först efter att ha hunnit slängt i sig en korv med bröd samt en Festis på Pressbyrån som hon till stor glädje fann på flygplatsen) på den stora stora flygplatsen och väntade…

… och väntade…

Allt medan hon tyst rabblade

– Nej, de val inte pappa… och inte de hellel…

medan de nyanlända resenärerna kom ut ur dörrarna, en efter en…

Så!

Plötsligt händer det!

Där var han, Hedvigs pappa!
Åh, så lycklig hon blev lilla H och lika lycklig var pappa!

I bilen på väg hem babblade och bubblade och pratade Hedvig med pappa om allt som hänt här hemma, mestadels vad som hänt i skolan och på fritids.
Så värst intresserad av Kina var hon inte.
Inte heller så intresserad av att höra hur pappa haft det i Kina.
Jo, två saker undrade hon; om pappa verkligen fått mat i Kina och när pappas kompis Janne kommer hem.
Annars tyckte jag nog att hon var lite egocentrerad ♥

Väl hemma var väskan full av presenter, till stor lycka naturligtvis.
Hello Kitty, Spiderman, en gigantisk drake (Hedvig älskar att flyga drake) och lite till…

Åh, lilla H hon har klappat och pussat på sin pappa ikväll!
Vem som skulle läsa god-natt-sagan ikväll behöver ingen fråga…

     

Årets bästa köp…

… är lilla H:s nya cykel!
Utan tvekan!

Jag kan inte förstå att vi inte tänkt tanken förut!

Lycklig är lilla H där hon susar fram på sin rosa – mycket rosa – cykel!

Lycklig är jag där jag trampar på för det vilda bakom Hedvig!

En ny dimension av livet har uppenbarat sig för oss; jag slipper springa som en tok bredvid, ständigt beredd att hugga tag i ”pinnen” för att bromsa lilla H. Hedvig å andra sidan får känna känslan av cykla fort och långt!

Men det allra, allra bästa är att vi kan cykla tillsammans…

Dubbel lycka…

… för lilla fina H i lördags morse!

Tandféen hade minsann fattat vinken och lämnat en guldpeng i ett glas med vatten – helt utan tand!
Undrar om man kanske kan köra en luring med tandféen då och då…?

Dessutom var det ”Hedvig-dagen” i lördags!
Namnsdag genererar i vår familj en liten present.

I en del familjen uppmärksammas det inte alls.
I en del familjer nöjer man sig med ett grattis.
I vår familj finns där som sagt ett litet paket då man vaknar.

Paket är väl roligt?!
Jag älskar verkligen paket och jag tänker inte ens försöka ”växa ifrån” lyckan man känner då man får ett paket. Det är egentligen inte innehållet som räknas, mer omtanken ifrån den som ger samt spänningen som pirrar i hela kroppen medan man sakta öppnar (river, sliter eller hur man nu gör)…

Tidigare i veckan berättade jag för lilla H att just hon skulle ha namnsdag på lördagen!
Åh, så spännande!
Hon rabblade upp miljoner saker hon önskade sig och jag fick bromsa lite och ta det en gång till:
en namnsdag är inte som en födelsedag men har man tur finns där i alla fall ett paket då man vaknar.

Namnsdagen föll dock lite i glömska under fredagskvällens stora happening.
Tand nummer sex som varit lös i flera veckor lossnade äntligen!

Det blev ”äntligen” som tur var – det kunde lika gärna varit katastrof!
En tappad tand medför ofta blod, och blod är katastrofalt i lilla H:s värld, fullsätndigt katastrofalt!
En enda sak kan vara värre och det är plåster…

Men det kom inget blod!
Inte ens en gnutta!

För att vara riktigt ärlig tror jag inte att Hedvig märkte då det hände.
Fredagsmys innebär en stor skål med popcorn framför en bra film, likaså i fredags.
Först då skålen var snudd på tom och Hedvig kröp ihop i soffhörnet konstaterade hon lugnt att hon tappat tanden.

Först trodde jag att hon hittade på.
Sedan trodde jag att hon tappat den tidigare på dagen.
(På dagis grävde hon nämligen en gång ner en tand i sanden utan att säga ett ord till någon),

Men nej, lilla H hävdade att hon tappat tanden då hon åt popcorn.

– Men vart är den då?
undrade jag.

– Inte en aning!
svarade Hedvig obekymrat.

Jag letade i soffan, skakade filten, kikade på golvet men nej… tanden var borta.
Då gick jag loss på popcornskålen och de smulor som var kvar – samtidigt som jag skänkte en tacksamhetens tanke till högre makter för att vi andra ännu inte hunnit till popcornskålen och dess eventuella innehåll.

Vet ni vad det är för skillnad på en tand och popcornsmulor?
Med blotta ögat; ingen!
Jag fick plocka upp varenda popcornsmula och klämma på dem för att se om någon av dem var hård som en mjölktand.

Jag hittade ingen tand!

– De gål bla mendå (ändå)! Ja fål en guldpeng alla fall…

Ja!
Det gick ju bra!
Vi placerade ett glas med vatten på köksbordet och talade högtidligt om, rakt ut i tomma intet, att tanden faktiskt var tappad och att det går bra att byta ingenting mot en guldpeng – allt detta i hopp om att tandféen skulle förstå den lite komplicerade situationen.

Det gjorde hon ju!

Tandféen är toppen!
Namnsdag är toppen!

Den lilla, lilla mjölktanden hamnade förmodligen i magen tillsammans med alla popcorn och den har vi nu släppt tanken på…

Att längta efter sin pappa…

… kan ta sig många uttryck…

Hedvigs pappa är i Kina sedan i torsdags. Han kommer hem på onsdag.
Att han är borta en dag eller två har hänt, men så här många dagar är nytt för lilla H (och för oss andra också faktiskt).

När jag hämtade lilla H på skolan igår berättade en Thomas, en av pedagogerna, att Hedvig upplyst honom om att hon minsann skulle ha fredagsmys med popcorn och mamma, bara mamma…
Jag fortsatte upplysa denna Thomas om att Hedvigs pappa är i Kina….

Vi hade fredagsmys utan familjens pappa, det gick bra.
Hedvig sade någon gång att hon längtade efter honom, jag sade att han kommer på onsdag, den vita dagen, och så var det inte mer med det.

Dock vägrade hon lägga sig i sin egen säng!

– Ja läggel mig pappas plass, han äl inte hemma….

Nej, det är han ju inte så visst, hon somnade på sin pappas plats.

I morse frågade lilla H om pappa skulle komma hem idag men nej, det är ju bara lördag, den rosa dagen men på onsdag, då kommer pappa!
Förklaringen godtogs och det var inte mer med det.
Entusiastiskt tjoade jag senare på dagen att pappa ringer på Skype! 
Lilla H var överlycklig och sprang till datorn, hör pappa, ser pappa och blev…

… tyst…

Hon pratade förvisso lite med pappa men kändes mer låg än glad.
Hon berättade att hon tappat en tand igår då hon åt popcorn, att tanden ligger i magen, att tandféen varit här, att hon har namnsdag idag och att hon fått paket…

… ändå var hon inte glad…

Då vi lagt på och inte längre hörde och såg pappa gick hon rakt fram till sitt schema som hänger på väggen i köket.
Tog pilen som pekar på ”lördag” (för det är faktiskt lördag idag) och flyttade den till onsdag…

– Så! NU kan vi åka o hämta min pappa….
sa lilla H nöjt och tittade förväntansfullt på mig.

Åh, lite hjärtskärande var det allt!
Jag beredde mig på stora syndafloden i tårar när jag förklarade att hur vi än gör med pilen så ÄR det bara lördag idag.

– Ok, kan vi cykla till Filippa o Leo nu?
sa lilla okomplicerade Hedvig.

Vi gjorde det!
Vi cyklade till Filippa och Leo och lekte en stund!

Ikväll lagade jag thaimat till Ebba, Ludde och mig.
Lilla H fick kyckling, ris och ”gul sås” (bearnaisesås) – det sistnämnda älskar lilla H!

Jag känner bara en som älskar bearnaisesås lika mycket som lilla H och det är hennes pappa!
Hon är sin fars dotter, definitivt!

Hedvig vill gärna hälla på ”gul sås alles hälv” – då blir det mycket och på rätt plats på tallriken.
Dessutom kan hon ta en slev extra och hälla rakt in i munnen!

Jag vet… det låter vidrigt!
Jag tror det är vidrigt!

Men lilla H älskar det!
Samtidigt som hon hällde en, två, tre slevar med ”gul sås” rakt in i munnen så sade hon:

– Hedvigs pappa älskar osså gul sås!

Jag tror hon längtar efter sin pappa…

längta

Ja´ tänkel inte stå i kö…

… o ja´ tänkel inte dlibbla mellan konol…

… ja´ väntal på masch…

Envisa lilla unge!
Hennes vilja skulle kunna flytta berg, jag vet det!

Glad i hågen kom vi till säsongens andra inomhusträning, och mormor var med för att heja på!
Då är det extra roligt!
Jag påminde lilla H flera gånger om att det inte finns en boll till alla barn vid inomhusträningen…
Jag påminde lilla H flera gånger om att alla barnen måste dela på de bollar som finns…

– Dela?!
Hedvig såg undrande ut och jag tänkte att just det går nog inte vägen – idag heller…

Förra gången lade lilla H beslag på en av de tre bollarna direkt och hon släppte den inte!
Inte under uppvärmningen, inte under teknikträningen och högst motvilligt då det äntligen blev match – på villkor att lagen skulle använda just ”hennes” boll…

Av någon anledning fick hon sin vilja igenom!

Idag var Hedvig oerhört positiv under uppvärmningen.
Hon gjorde även en egen variant av uppvärmning; klättring i ribbstol med läderkula under armen…
Just den varianten av uppvärmning är lite lätt gastkramande!

Sedan var det dags för teknikträning; dribbling mellan koner…
Det var då nej-sägaren i lilla H kom fram – ordentligt också!

Här fungerade minsann inga övertalningsförsök, det gick inte att lirka och det var heller inte läge att göra en deal…

Lilla H lade sig helt sonika platt ner på magen, sur som ättika och muttrade buttert till alla som lirkade;

– … ja´ väntal på masch…

Och väntade på match, det gjorde hon – minsann!
Och en av de tre bollarna hade hon med sig när hon väntade på match – minsann!
De andra sju barnen fick dela på två bollar – minsann!

Min älskade, envisa lilla unge fick som hon ville den här gången också…

Sådär ja´!!!

Nu är den äntligen på plats!
Den efterlängtade fågelholken!

Nej, det är inte så att vi på något minsta lilla sätt är ornitologer i den här familjen – tvärtom!
Vi kan ingenting om små fåglar i vår natur men nu har vi i alla fall en fågelholk på plats.

En fågelholk lilla H har väntat och längtat efter att få bygga med sin pappa ända sedan i vintras!
Jag vet inte om ni sett ”Elias vinter” på Bolibompa?
Elias är en liten pojke som inte kan höra och därför tecknar flitigt istället.
Alla som tecknar fångar Hedvigs intresse – kanske känner hon gemensam nämnare tänker jag.

Programmen om Elias handlar om hans vardag och han gör så mycket roliga och spännande saker tillsammans med sin pappa. Bland annat bygger de en fågelholk och just detta har lilla H fastnat för.

I lördags var det äntligen dags!
Vi började med en tur till vår lokala brädgård för att inhandla en planka.
Lite bestört blev Hedvig då hon förstod att jag skulle åka med!

– Nej! Du kan stanna hemma mamma! De äl pappa o ja som ska bygga…

Efter att ha lovat att inte alls vara med och bygga fågelholken (tack och lov) utan bara åka med och köpa plankan så gick det bra. Vi skulle ha mer grejer… grejer som jag ville vara med och ha lite koll på… ni vet, sådär som kvinnor gärna gör; har koll menar jag. Ha koll är bra!

När vi kom hem bad Hedvig mig att gå in, göra lunch eller vad som helst bara jag inte var med henne och pappa i garaget.

Vilken pappa-dotter-grej bygget av denna fågelholk blev!
Vad roligt de hade!
De sken ikapp när de sågade, borrade, skruvade och limmade!

När den var klar och skulle hängas upp fick jag vara med i allafall.
Den blev fin, holken, och pryder nu sin plats i vårt japanska körsbärsträd.

Vi har inte en aning om vad för små fåglar som kan tänkas flytta in i den och vi har heller ingen aning om hur de små fåglarna skall hitta holken och förstå att det är ett ledigt förstahandskontrakt?
Det är först till kvarn som gäller…

Vi bestämde oss för att hänga ut en talgboll i trädet för att locka dit en fågel eller två.
Jag bad Hedvig följa med mig ut och hänga upp maten till fåglarna men nej, det räckte med bygget.

– Du kan göla de hälv mamma! Du äl dukti på lunch, ge fåglalna lunch du…

   

fågelholk

Två systrar…

… som älskar varandra totalt villkorslöst…

Det är en ynnest att ha syskon, det tycker jag som har flera!
Lilla H har också flera syskon, närmare bestämt tre stycken.
De är viktiga för Hedvig, mycket viktiga, var och en på sitt sätt.
Hedvig är också viktig för dem alla!

Hedvigs syskon bor hemma lite olika.
Storasyster bor varannan vecka.
En storebror bor här jämt.
En storebror bor här varannan helg.

Hedvig har full koll på när de är/ska vara hemma och hon har olika förhållningssätt till var och en av dem.
Ludde som bor hemma jämt får ganska mycket av Hedvigs ilskna humör, precis som jag.
Vi finns ju här jämt för henne och är nog i Hedvigs ögon så självklara att hon kör sitt race med oss precis som hon behagar. Vi brukar trösta oss, Ludde och jag, med att vi ändå är priviligerade som får så mycket tid med lilla fröken underbar.
Gustav som kommer varannan fredag -samma fredag som glassbilen kommer har lilla H upplyst oss om – blir gärna attackerad så snart han kommer innanför dörren och förväntas leka och leka med Hedvig. Helst i hennes rum och med stängd dörr så vi andra inte kan vara med. Sådär kul tror jag att Gustav tycker det är efter en stund.
Ebba som kommer hem varannan måndag – och följaktligen ”åker” varannan måndag – möts med lika stor förväntan och entusiasm som Gustav.

Och Ebba leker och leker och leker!
Ebbas tålamod är oändligt!
Ebbas tålamod överträffar alla andras tålamod i familjen!
Jag beundrar Ebba för många saker, bland annat för hennes outsinliga tålamod!

Ebba och lilla H har en alldeles speciell relation och jag tror att de behöver den relationen lika mycket båda två.
De behöver den för att vara hela som människor…

Hedvig har under flera år varit lite sur då Ebba ska åka till sin pappa.

Vill inte säga hej då…
Vill inte krama…
Vill inte pussa…
Vill inte ens vinka…

Till Ebbas besvikelse naturligtvis!
Hedvig har också uttalat att hon tycker att Ebbas pappa är dum som kommer och ”tar” Ebba.
Nu vet jag att lilla H tycker att Ebbas pappa är kul men det är säkert så det känns just när Ebba åker.

Tidigare har Hedvig varit lite nedstämd precis när Ebba åkt men det har gått snabbt över.
Vi har satt upp Ebbas namn på nästkommande måndag på Hedvigs schema och så har hon nöjt sig med det.
Frågat några gånger varje dag i och för sig när Ebba kommer hem, men accepterat förklaringen att hon kommer på måndag och att det är si eller så många dagar kvar.

Sedan i somras har läget förändrats, på gott och ont.
På gott för att det innebär ytterligare en utveckling hos lilla H, en ökad medvetenhet.
På ont för att Hedvig är så ledsen, så ledsen…
… och då blir Ebba så ledsen, så ledsen…

Sedan i somras överrumplas Hedvig plötsligt då och då av en intensiv, häftig längtan efter sin storasyster.
Hon blir först tyst en längre stund – det hör inte till vanligheterna varför vi runt omkring ofta reagerar på det.
När vi sedan frågar vad det är? Om hon är ledsen? så nickar liten H, ögonen fylls med stora, blanka tårar och underläppen börjar darra. Hon försöker hejda tårarna och när det inte längre går hulkar hon:

– Ja längtal föl min stolasystel…

Hedvig är då helt otröstlig!

I somras gav jag med mig efter en lång stund, jag gick med på att vi kunde ringa Ebba.
Varför gjorde jag inte det på en gång?
För att Ebba också blir ledsen när Hedvig är ledsen och då har jag plötsligt två små flickhjärtan att trösta, varav den ena på andra sidan telefonen, en bit ifrån mig.
Jag vill ju inte att något av mina barn skall vara ledsen…

Då vi ringde i somras var timingen mindre bra.
Ebba satt med massor av kompisar och tittade på film och hade det förmodligen toppen tills vi ringde.
Hon gick ut ur rummet och pratade länge, länge med Hedvig.
Hedvig ville inte sluta men gick med på det då Ebba lovat att skicka ett foto av sig själv till min telefon.

Då blev Hedvig så glad!
Kloka, fina, pedagogiska Ebba ♥

Igår blev det alldeles förfärligt ledsamt igen.
På väg i bilen från säsongens första inomhusträning i fotboll bad Hedvig mig plötsligt att stänga av musiken och blev sedan knäpptyst. Jag undrade varför eftersom hon annars vill ha stereon på, på alldeles för hög volym.

– Ja vill ha tyst näl ja tänkel…
sade lilla H sorgset.

– Vad tänker du på då?
undrade jag.

– Ja tänkel på min stolasystel… Ja längtal föl min stolasystel…

– Ebba kommer på måndag igen!
sade jag lite hurtfriskt – dumt gjort av mig.

Då rasade världen och krokodiltårarna svämmade över.
Är det torsdag och man längtar så är det ju jättelångt till måndag.

Hemma torkade Hedvig tårarna…
… en stund…
… i duschen rann de igen…
… i soffan innan kvällsmaten rann de för fullt…
…under tiden smörgåsen åts rann tårarna…
…tyst och stilla…

Då smörgåsen var slut och mjölken uppdrucken gav jag upp igen och vi ringde till Ebba.
Den här gången blev Hedvig inte glad då de pratade, hon längtade ännu mer…

Ebba bad henne att inte vara ledsen.
Ebba lovade att komma och hämta sitt matchställ då Hedvig är hemma.
Ebba berättade massa roliga saker.
Ebba skojade.
Ebba sade att hon också längtar.

Då jag fick tillbaka luren av Hedvig trodde jag nog att det skulle bli lite bättre ändå.
Men nej, istället skrynklades hela det lilla söta runda ansiktet ihop och tårarna rann ännu häftigare.

Lilla H kröp upp i mitt knä och somnade!
Det händer inte ofta men det var kanske av ren utmattning?

Jag känner inte att jag kan göra så mycket mer än prata, förklara och trösta…
Så här ser ju vårt liv och vår familj ut…
Barn kommer och barn går…
Det är nog just det som sjunkit in i Hedvigs medvetande och hon vill inte ha det så…
Hon vill ha Ebba här jämt!
Jag försöker förklara att det vill ju jag också men att Ebba faktiskt också vill vara med sin pappa.

– Hon kan vala med Hedvigs pappa!
svarar hon då.

– Men, du vet, man vill ju ha sin egen pappa också…

Då nickar lilla H, hon förstår nog men hon vill inte i alla fall.

Trots att tårarna rinner på liten och stor så tänker jag att det är en ynnest att få lov att vara någon så nära.
En ynnest att få betyda så mycket för varandra.
En ynnest att veta att man alltid har varandra.

En ynnest att få känna att man kommer att finnas för varandra alltid, hela livet, på lika villkor…

Storasyster & lillasyster…

    

    

    

    

systrar

Monstret har…

… talat…

Fast i ärlighetens namn kanske jag får skylla mig själv!?

Jag har alltid uppmuntrat mina tre barn att säga vad de tycker, i alla lägen, och stå för sin åsikt.
Jag har också försökt lära dem att man faktiskt kan säga det mesta, finessen ligger i hur man säger det.

Det kan handla om en åsikt rätt och slätt.
Det kan handla om att man känner att man blivit orättvist behandlad – då skall man definitivt låta den andra förstå hur man känner.

Men det är svårt!
Man vill ju inte såra…
Man vill ju inte vara besvärlig…

Oj, vad jag tragglat och resonerat med mina barn om detta, och gör ännu med jämna mellanrum.
För mig handlar det om alla människors lika värde och ingen skall trampa på någon och gör någon det ändå skall personen ifråga få veta det… Veta hur den andra känner… Ingen har rätt att köra över likt en ångvält…

Det är alltså mina två äldsta barn jag menar jag nu…
Den lilla loppan Hedvig har inga som helst problem med att tala om vad hon tänker, tycker och känner…
Inte alls faktiskt!

Det är ju bra!
Det är ju dit jag vill att de skall komma mina barn, att kunna säga vad de tycker och stå för det!

Jag har fått äta upp det – med råge!

I förrgår då jag öppnade dörren till Hedvigs rum (ja, jag knackade först) för att helt snällt fråga om vi skulle spela spel röt hon i från topp till tå med sina 110 cm:

– Gå ut! Gå häliflån! Du äl fuuuuul…………

Snopen stod jag där, jag kände mig fånig.
Ett klent ”Jaha…” kom över mina läppar innan jag stängde dörren (försiktigt, försiktigt) och gick därifrån. Lite tilltufsad kände jag mig, det får jag erkänna.

Å andra sidan var det inte mycket mer jag kunde göra än att se det roliga i situationen och småskrattade därför lite för mig själv i köket. Jag aktade mig dock noga för att visa just det kan jag säga.

En stund sedan ropade jag hennes namn för att tala om att middagen var klar.
Jag beredde mig på ett mindre krig då hon nyss varit som ett rytande monster, men icke!
Istället hördes en ljuv flickstämma:

– Ja! Va äl de älskliiiing….?

Jag blev nästan lika snopen igen och tänkte att hon tar med ena handen men ger med andra så jag lät udda vara jämnt och njöt av att vara hennes ”älskliiiing” igen…

ful

I söndags träffade vi…

… återigen fina familjen som vill låna Hedvig av oss då och då…

Den fina, varma familjen består av mamma Malin, pappa Mikael, döttrarna Josefine och Mathilda, hunden Svea och lilla hamstern Rufus.

Lilla H var positiv till att åka och hälsa på, allra mest glad över att få träffa sin nya kompis Mathilda igen och allra mest nyfiken på lilla hamstern Rufus.
En fin grön (givetvis) teckning hade Hedvig lagt extra stor omsorg på för att ha med sig!

Tanken på kombinationen Hedvig + hamster stressar mig lite måste jag erkänna!
Hedvig är klurig och öppnar burar som ingenting.
Hedvig är hårthänt och klappar kanske för hårt?
En hamster är väl lite ömtålig tänker jag…?
Stressfaktorn når sin topp när jag ser framför mig hur lilla H håller i liten hamster och sedan plötsligt inte längre vill hålla i liten hamster och… ja, jag säger det inte ens…

Men jag har sagt till Malin att jag inte vill att Hedvig är själv med lilla hamstern Rufus.
Hon tycker mycket om djur lilla H, men hårt kan bli så fel utan att något illa menades.

Det gick bra med Hedvig och Rufus i söndags.
Han fick till och med en liten puss på det pyttelilla huvudet medan Hedvig pratade med svag bebisröst till honom.

Hela besöket gick bra!
Lekplats precis utanför och inhägnad baksida känns bra, om än att hon snart kommer att öppna grindarna själv anar jag, den kluriga lilla H…

Hedvig klev in i Malin och Mikaels kök som om hon aldrig hade gjort annat, konstaterade att där stod en nybakad kladdkaka på bänken, tog helt sonika ner fatet och undrade vart vi skulle sitta och fika!

Lilla H satte sig nöjd bredvid Mathilda, åt kladdkaka så hela ansiktet var fullt av choklad och hon var inte ett dugg ”blug” (blyg) vilket är lite olikt Hedvig.

Hedvig, Mathilda och Svea (jo, hunden) spelade fotboll så svetten lackade.
Mathilda försökte idogt få Hedvig att gå med på en drick-paus men det tog sin tid att övertala…
Lyckan blev stor då Mikael sedan hämtade ett fotbollsmål.
Lyckan blev ännu större då Hedvig sköt mål på honom!

Inte ville hon åka hem heller, lilla H!
När jag sade att vi skulle åka hem svarade hon:

– Ja göl de älskling, ja stannal ja….

Det kändes lite snopet men positivt!
På det hela taget känns det så otroligt bra med hela familjen!
Det känns som lyx att de bara ”dök upp” i vårt liv just när vi konstaterat att ”kortis” verkligen inte är något alternativ för oss.

Det känns som om de kommer att kunna ge älskade lilla H en till dimension av livet som jag så gärna vill att hon skall få uppleva, och det känns (för orolig, orolig, tok-orolig liten mamma) som ett tryggt hem att låna ut älskade lilla H till…

trygg