Liten H...
Äldsta hjärtat är hemma…
 
… och yngsta har flyttat hemifrån…
Typ.
 
Storasyster kom hem tre dagar innan julafton.
Lillasyster flyttade helt sonika hemifrån. Hon flyttade in i storasysters rum. Valde att sova i storasysters säng. Punkt.
 
Så åkte vi till fjällen.
Storasyster till sin pappa.
Där finns en annan ljuvlig lillasyster.
Som saknat världens bästa storasyster.
Som bäddade åt dem båda. Som flyttade in.
Som sov alla nätter i storasysters rum.
 
Så kom vi hem. Och storasyster också.
Lillasyster packade upp från fjällen, och packade på nytt. Mamman undrande vad hon gjorde? Var skulle hon resa?
 
 
– Äh! Ja’ ska inte resa.
Ja’ flyttar nu. Till Ebba.
Ja’ tar me’ mej handkräm å’ fotkräm, Madickenboken, filten å’ delfinen. Ajö…
 
 
Så sade hon.
Och hon har inte flyttat hem ännu.
Eventuellt gör hon det på nyårsafton, tillfälligt, då storasyster är ute på vift och ingen har en aning om hur dags hennes ljuvliga natt tar slut. Eventuellt.
 
Storasyster.
Med en ängels tålamod.
Hon ordnar tjejkvällar, kollar på Madicken, fixar disco, hänger och har tjejsnack, duschar tillsammans, borstar hår, borstar tänder, kväll- och nattpratar, går upp tidigt, jobbar, sover länge. Allt med en lillasyster tätt intill. Ja, inte på jobbet då. Där har hon en fristad. 
 
Själv står jag handfallen.
Har oceaner av tid men vet inte vad jag ska göra med den? Jag som alltid har yngsta tätt intill får inte ens borsta tänderna. Fantastiskt. Egentligen. Men jag känner mig handfallen. Sitter mest. Gott så. Precis vad jag behöver.
Egentligen.
 
 
 
Världens bästa storasyster sprider sin kärlek…
 
❤️
 
 
… och får tusenfalt tillbaka… 
 
 
Nyårsafton…
 
… närmar sig…
Och rädslan.
 
Den stora rädslan och skräcken för raketer.
År efter år. Rädsla, skräck och oro som är svår att beskriva. Magont, nervositet, neddragna rullgardiner, löften om att i alla fall vi inte ska smälla smällare eller skjuta iväg fyrverkerier.
Inget hjälper.
 
I morse bad hon.
Familjens lilla kyrkliga stod mitt på kyrkfolket och bad.
Till Gud.
 
 
– Käre Gud!
Gör så att inga raketer smälls.
Alls. På nyårsafton.
 
 
 
Åh vad jag önskar att inga raketer fanns…
 
❤️
 
 
… alls…
Vi bastar…
 
… lilla H och jag…
Tjejbastu.
 
Efter en lång dag med skidåkning, skidlektion med den coola Fredrik, köttbullar, gulashsoppa, lekland gånger två, etc etc. Ja men, ni fattar… en heldag helt enkelt. Då landar vi i bastun. Pappan i herrbastun, vi i dambastun.
Tjejbastu som sagt.
 
Någon sitter där när vi kommer.
Det stressar lilla H. Hon har ju en Bamsetidning med sig. Hon vill läsa den. Som hon gör hemma då hon bastar med pappan. Hedvig läser ännu högt. Hon har inte börjat läsa tyst än. Jag säger att det inte är några problem, att vi frågar om det är okej att hon läser högt.
 
Kvinnan går ut när vi kommer in.
Hon har bastat färdigt och ska duscha berättar hon då Hedvig frågar vad hon håller på med. Vad bra, säger jag till Hedvig då kvinnan gått ut, då kan du ju läsa högt.
 
 
– Mäh! Mamma!
Nu har jag pratat med min hjärna och min hjärna ska läsa högt för mig – fast tyst för dig – och jag ska lyssna vad hjärnan säger så att ja’ kan förstå vad hjärnan läser…
Fattar du väl?
 
Det sista lägger hon till med viss irritation samtidigt som hon ber mig vara mycket tyst för att inte störa henne och hennes hjärna.
 
 
 
Detta blev dagen då hon läste tyst för första gången…
 
❤️
 
 
… kloka lilla H…
– Hur…
 
… fyller du mamma?…
Undrar hon.
 
– Hur många år?
 
– Ja.
Hur många år fyller du?
 
– Jag fyller 47 år…
 
– Förtisscchhuuuu år?!
Som en tant!
 
– Som en tant?
 
– Ja.
Du är tanti’!
 
– Tycker du att jag är tantig?
 
– Ja. Nej.
Ja’ skoja bara mamma.
Du är sötaste mamman i världen som ja’ vet!
Ja’ har gjort ett hjärta till dig, som du älskar hjärtan…
 
 
 
Älskade flickebarn…
 
❤️
 
 
… ett tovat hjärta fyllt av kärlek (till tanten)…
Vi klär granen…
 
 
… bakar och lagar mat…
Köper julklappar.
 
Som vi brukar göra.
Jag tänker på mina små och stora nyfunna vänner i Tanzania.
På barnhemmet, i skolan och i byn.
Jag saknar dem.
 
Dem som på så kort tid kom att få så stor plats i mitt hjärta.
Dem jag längtat tillbaka till sedan jag reste därifrån.
Dem jag vet att jag måste träffa igen.
 
Jag tänker på dem ofta.
Extra intensivt tänker jag på dem när jag stressar och julstökar.
Jag skulle ge vad som helst för att få sitta i skolköket och skala potatis tillsammans med mammorna i lugn och ro en hel förmiddag. Ingen stress. Ingen klocka. Inga onödiga måsten. Bara nödvändiga sådana. Som att se till att få mat för dagen. Som att se till att det finns tillräckligt med vatten hemburet från brunnen i byn.
Som att se till att alla mår bra. 
 
Vad för julafton kommer dessa små själar att få?
Defintivt inte en julafton med det överdåd vi ser till att ge våra barn.
De behöver inte det överdådet. Vi behöver inte heller det överdådet.
Ingen behöver det.
 
Men vi behöver alla mat för dagen och rent vatten.
Vi behöver alla tillgång till mediciner och sjukvård.
Vi behöver alla utbildning.
 
Alla barn har rätt att få bli pussade och kramade.
Alla barn har rätt att känna sig älskade.
Alla barn har har rätt att få leka och känna sig bekymmerslösa.
Och alla barn har rätt att någon gång få det lilla extra.
 
För att vara med och möjliggöra för mina små vänner att inte bara få somna med mätta magar och gå till skolan med lika mätta magar, men också få lov att känna att det faktiskt är jul väljer jag och min familj att inte lägga pengar på julkort och frimärken. Dem pengarna skänker vi istället till CCY så att barnen på barnhemmet, i skolan och i byn också kan få en jul som är något extra. 
 
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Våra hjärtan klappar för olika ändamål och jag tänker att även om man inte kan skänka så mycket man vill eller till så många man vill, så kan välja en organisation som ligger en varmt om hjärtat och göra lite gott just där. 
Vi swishar till 1236900567 och vet att ”våra små” mår gott av det.
Gör det som känns bäst för dig, men gör något för någon.
 
 
Julen är till för alla…
 
 
 
… jorden är till för alla…
 
 
 
 
 
 
 
Hon har stickat…
 

… en mössa…
Underbar.
 
Det är en julklapp. En hemlis.
Till någon av oss.
 
Halva hösten har hon kämpat.
I slöjden. Med stickram.
 
Stolt har hon varje tisdag och varje torsdag berättat hur det gått, hur långt hon kommit. Berättat om vem som ska få den, men också varit tydlig med att det är en hemlis.
En hemlis han vet om men som han måste ”glömma”.
 
 
 
Jag vet en pappa som blir glad på julafton…
 
❤️
 
 
Ssscchhh…
Hon läser sin önskelista…
 
… för tomten…
Stämningsfullt.
 
 
– Hej! Vad heter du?
Frågar tomten.
 
– Hej! Ja´ heter Hedvig.
 
– Hedvig… det var ett fint namn.
 
– Ja. Tack så mycket tomten.
 
– Och du har skrivit önskelista ser jag…
 
– Ja.
 
– Vad önskar du dig av tomten i år?
 
– Ja… ja´ önskar mig… heller ska ja´ läsa för dej?
 
– Ja gärna om du vill läsa din önskelista för mig.
 
– Ähum… okej…
Ja… ja´ önskar mig en Totte – en apa du vet, som man buktalar me´.
Å´ en kokbok. Å´ en bakbok.
Å´ ett go´nattlinne – det börjar bli vinter nu så en me´ långa armar blir bra.
Å´ eeeeeexprrrrrimeeeent me´ vatten å´ is. 
 
– Jaha ja…
Du tycker om att baka och laga mat förstår jag?
 
– Ja, de´ gör ja´. Ja´ är väldi´ dukti´ på de´.
Ja´ ska bli bagare å´ kock å´ eeeeexprrrrimentare när ja´ blir stor.
 
– Det tror jag säkert.
Men har du varit snäll hela året?
 
– Ja, de´ har ja´ faktis´t.
 
– Jag tycker du verkar vara en väldigt snäll och hjälpsam flicka.
 
– Ja. Ja´ är världens snällaste.
De´ säger mamma å´ pappa alla fall.
 
– Jaha ja, men då så.
Då ses vi på julafton Hedvig.
God Jul!
 
– Jaha. God Jul då.
 
 
 
 
 
För första gången stod inte ”en bebis” överst på önskelistan…
 
 
 
… puh, de här önskningarna ska vi nog kunna infria…
Så nervös att…
 
… tårarna syntes i ögonvrån…
Magont.
 
Vår vackra lilla tärna.
I skolans stora luciatåg.
För andra året i rad är hon med.
 
Hon har tränat på sångerna. Kan dem alla utantill.
Hon har också tränat på att sjunga högt och tydligt, med variation i rösten.
Eller, upp å´ ner me´ rösten som hon själv säger.
Och hon klarade det – med bravur.
 
Mina ögon tårades.
Av stolthet, mallighet och innerlig lycka över hennes lycka.
 
Längst fram, bredvid den vackra Lucia, stod hon.
142 centimeter lång och med en röst som hördes över alla.
 
Vissa av er förstår precis hur mina tankar for i huvudet.
Vissa av er förstår precis hur det knep i hjärtat när det som bäst svämmade över av stolthet.
Vissa av er förstår kanske inte alls storheten i det jag berättar.
Det gör ingenting. Alla kan inte förstå alla och det är gott så.
Men jag, jag är så lycklig för just hennes skull.
 
 
Och för vår skull…
 
 
 
… tänk att just vi fick just denna lilla modiga flickan…
 
 
 
   
Nu tänker jag…
 
… skryta lite…
Malla mig.
 
För att jag är stolt.
Överraskad, imponerad, mallig.
Somliga kommer tycka jag är fånig, kommer inte förstå. Andra somliga kommer förstå precis och känna min glädje och stolthet inifrån och ut.
 
För när man har en alldeles särskild och speciell liten själ hos sig, så är helt ”vanliga” saker inte alls längre vanliga. Det finns inga saker som kan tas för givna. Och det är precis därför man då och då och ganska ideligen faktiskt blir alldeles sprickfärdig av mallighet och stolthet. Det är också därför jag tar mig rätten att malla mig ohämmat. Helt ohämmat.
 
Vi spelar ”Ska vi slå vad?”.
Ett roligt, klurigt och ganska svårt spel.
Särskilt frågorna är svåra.
 
Lilla H slår, flyttar sin pjäs och jag läser en fråga.
Jag läser: ”Kan spelaren hitta två synonymer till ordet ”pengar”?”
 
Jag satsar 40 kronor på ”Ja”.
Högt säger jag:
 
 
– Kan du säga två ord som betyder samma sak som pengar…?
 
 
Jag vänder timglaset.
Hon tänker några sekunder, håller sedan upp sina fingrar i luften för att räkna orden.
Sedan:
 
 
– Okej…
Astrid Lindgren-pengar…. sedlar… mynt… och gamla mynt. Eller hur mamma? Visst är det så?
 
 
Mitt ansikte spricker upp i ett leende.
Visst är det så!
 
 
 
Jag ler ännu…
 
❤️
 
 
… och tänker fortsätta med det dagen lång…
 
Ett magiskt datum…
… även för mamman…
1 december.
 
Det är dagen då hon äter fil med pepparkakor – till frukost.
Och hon har 23 dagar till att se fram emot. Fil med pepparkakor.
 
Det hände sig att hennes pappa då hon var liten sade att man mellan den 1 och den 24 december fick äta fil med brutna pepparkakor i – till frukost. Inte för hälsoaspekten gällande vad man stoppade i sig på 70- och 80-talet var primär, men ändå. Pepparkakor till frukost. Ni hör ju hur busigt det är. Crazy. Men ack så gott.
 
Således var även mamman lite pirrig igår kväll.
Jo, det är sant. Eller, pirrig är kanske lite för starkt uttryckt.
Men att hon igår, och faktiskt sedan flera dagar tillbaka, sett fram emot dagens frukost är ingen underdrift.
Barnsligt? Kanske. Mamman kan väl äta vad hon vill 365 frukostar om året. Men det är inte det det handlar om. Precis som för lilla H är det för mamman känslan det handlar om.
 
Att hälla upp sin fil, bryta tre pepparkakor och kika efter vad de får för form – ofta blir det hjärtan.
Att sakta och njutningsfullt äta sked efter sked.
Alltmedan tankarna går till min pappa.
 
 
 
Gott var det…
 
❤️
 
 
… och jag har 23 dagar kvar…
 
 
1 december…
 
… ett magiskt datum …
Pirrigt.
 
24 små paket som väntar.
Den vackra lilla själen har varit pirrig i flera dagar.
Aldrig på året är det så lätt att vakna som den första december.
 
Guldigt skimmer. Guldiga paket.
Innehållet är inte lika viktigt som känslan.
 
 
 
Känslan av förväntan…
 
❤️
 
 
Känslan av att julen är nära…