Liten H...
Vi är lite själva…
 
 
… några dagar…
Lilla H och jag.
 
Pappan är på vift.
Tonåringar kommer och går.
Man vet aldrig riktigt när och om och hur många de är. I skrivande stund är de två. Två fina grabbar som fikar och gapskrattar åt någon film jag inte har en aning om vilken det är.
Precis som ska och bör vara med dessa ljuvliga, långa, gängliga små hjärtan som kallas tonåringar tänker jag.
 
När pappan är på vift får lilla H somna i vår säng. Hon har väntat i flera dagar.
Och varje dag undreat varför pappan inte rest ännu. Det är tur att pappan känner henne utan och innan. Vet att hon är ärlig. Men också att hon är alla känslor på samma gång. Samtidigt som hon vill att han ska resa iväg så att hon får vara ensam med mamman, längtar hon ju också väldigt, väldigt mycket efter att pappan ska komma hem igen.  Det är tur han vet det. 
 
En fredag då mamman arbetar hemma. Då kan man sova lite längre.
Och tända en brasa till frukost. Och en till eftermiddagsfikat också.
Prata om allt mysigt som ska ske ikväll. Som en AW hos goda grannar.
Och sedan utlovad bio i Hedvigs rum.
 
Ni vet, bio med popcorn och allt.
Och godis. Några bitar choklad av en stor chokladkaka lilla H fått av farmor.
Marabou. Något annat går inte. Inte alls.
I Hedvigs rum, i Hedvigs säng, ska vi alltså mumsa popcorn och choklad.
Helt crazy att äta allt detta i sängen om man frågar mamman. Som ogillar kladd.
Men, hon har lovat och nu laddar vi båda två.
 
Filmen?
Nils Karlsson Pyssling.
Igen. Typ.
 
Mamman försökte ändra, försökte hitta en annan film.
Bara för att hon nu kan varenda replik i filmen. Exakt varenda.
 
Men det kanske är bra att repetera…?
 
 
 
Mysigt ska vi ha det, lilla H och jag…
En måndag…
 

 
… som varit väldigt mycket just måndag…
Grå, regntung, trött.
 
Ibland börjar veckan så. Ibland börjar den tvärtom.
Tryter energin en dag, har man den en annan.
 
Det är då man får plocka fram solen i sig.
Den har vi alla någonstans inom oss.
Solen är varken märkvärdig eller krånglig. Man hittar sin sol i det lilla.
I det vardagliga och enkla. I det man ibland rusar förbi.
 
Lilla H är expert på att hitta sin sol.
Hon hittar den här och nu, och ibland i vad som komma skall.
Jag lär mig av henne. Jag försöker verkligen anamma hennes okonstlade sätt att se på livet.
Det går väl sådär i ärlighetens namn, men jag blir bättre och bättre på det.
Jag måste bara påminna mig om att verkligen se solen när den dyker upp.
 
Min sol kan vara  ett litet hjärta som fint, väldigt fint ber att få gå på café, för att sedan själv stråla som den starkaste sommarsolen när svaret blir ja. OCh som sedan gör hoppsasteg hela vägen till och in på caféet.
 
Min sol kan vara en kopp te som fina mellanhjärtat gjort i ordning till mig, och ett samtal om kloka funderingar han har, den vackra unge mannen. Eller ett sms med ett hjärta från samma fina unga man.
 
Min sol kan vara att sitta uppflugen på diskbänken en söndagseftermiddag tillsammans med äldsta hjärtat, och tokäta kardemummaskorpor direkt ur burken samtidigt som vi pratar om livet vi har. Hon snart 21, jag betydligt äldre. Också hon så klok och med stora funderingar om stort och smått. Och kakorna som nästan tog slut.
 
Min sol kan också vara att komma hem en fredag och älskad make har tänt massor av ljus som jag älskar, kanske en brasa därtill, för att sedan sitta ner en stund och prata om dagen. Eller en plötsligt nytankad bil, eftersom jag själv har ett stort motstånd mot att tanka bilen.
 
Min sol kan vara en lång löptur, eller en sväng till gymmet.
Då har jag solen i hela mig när jag kommer hem igen.
 
Min sol kan också vara som igår, en knubbig hand på min kind i det kalla garaget, ögon djupa som brunnar som ser in i mina och en söt, söt smultronmun som säger:
 
 
– Du är så himla gulli´ i hela ansiktet mamma! Till å´ med dina näsborrar.
Ja´ älskar dig! Du är så bra på att pyssla om mej…
 
 
 
Kanske blev även mina näsborrar just nu en liten sol…?
 
 
 
Förmodligen kommer jag alltid le när jag ser mina näsborrar i spegeln hädanefter….
Detta kan vara…
 
… min första intervju…
Journalist som jag är.
 
En morgon i veckan som var pratade de på radion om lärare man haft.
Lärare som gjort intryck. Som gjort avtryck.
Det pratades om minnen av fantastiska lärare.
Liksom minnen av lärare som skrämt livet ur en.
Jag har haft både och.
 
Min första fröken dök upp i mitt minne.
Fina, vackra, snälla Mona F, som sedan blev Mona M.
Vars långa hår vi flickor fick fläta då hon satt vid pianot och sjöng med oss.
Som alltid hade tid, som alltid var snäll.
Mona, som strök sina elever över håret och log varmt.
Som gjorde de vackraste blommorna vid varje slutförd uppgift.
Om som använde färgkritor på svarta tavlan då någon fyllde år.
Med dessa målade hon en hissad flagga och en gräddtårta där jubilaren själv fick bestämma ”fyllning”.
 
Så  jag satt där i bilen, lyssnade på radion och tänkte på Mona som gjort sådant avtryck på mig.
Jag är säker på att det var just hon som gjorde att jag ända upp i vuxen ålder ville bli lågstadielärare.
Tills skrivandet tog över, liksom journalistdrömmen.
Hur som haver fick jag en ingivelse att leta upp Mona och berätta för henne vad hon betytt.
Jag tänker att vi alltför sällan talar om för varandra vad man faktiskt betytt eller betyder.
Så jag gjorde det.
 
Jag letade upp Mona och skrev till henne.
Jag berättade om radioprogrammet och om mina fina minnen av ”fröken Mona”.
Även om hon inte minns mig, tänkte jag att hon skulle bli glad av att veta.
Det blev hon!
 
Och, hon mindes mig!
Mindes mig och hela min klass.
Inte bara minns hon oss, hon har massor av arbeten sparade.
Arbeten och bilder som jag nu fått ta del av.
Bland annat denna min första intervju.
Jag och två klasskamrater intervjuade en annan klasskamrats mamma angående hennes arbete på ett hotell i Kungälv. Jag minns dagen. Att åka flera mil, vara med på en arbetsplats en hel dag och – vad kanske mest spännande var – få lov att äta restaurangmat. 
 
Det är det där med möten.
Jag var svag för det då, jag är svag för det nu.
Och det är just alla spännande möten som jag idag tycker är ett av de roligaste inslagen i mitt arbete som journalist. Att få ta del andra människors liv och berättelser.
 
Så glad att jag tog kontakt med fantastiska Mona.
Så glad för dialogen jag nu har med henne.
 
 
Kanske får jag en dag sitta ner och prata med henne…
 
 
 
Mona, som gjort sådan avtryck i mitt liv…
När något…
 
… man haft länge…
Går sönder.
 
Då gör det ont.
I hela mig gör det ont.
Och man vet inte hur mycket som är förstört.
Inte heller vet man om och hur och vad som kan lagas.
 
Ser på orden att man kan tro att vi ska skiljas, pappan och jag.
Så är det inte. Verkligen och absolut inte.
Vi är vi.
Det här handlar inte om oss.
 
Det finns annat som kan gå sönder.
Något speciellt, som man haft i många, många, jättemånga år.
 
När man grubblar och funderar.
Förvånas och kanske till viss del förfäras.
Rannsakar sig själv och rannsakar andra.
Men inte kan förstå. 
Och allt kanske är likadant åt andra hållet.
 
 
Hur gör man ens…?
 
 
 
Ofattbart och tomt…
En fredag…
 
… av bästa sort…
Blandad kompott.
 
Med roligt jobb, spännande intervju.
Och liten H i leksaksaffären och sedan en vädjan om att gå på cafe. En vädjan med motiveringen att lunchen endast bestod av ”sallad med sås” eftersom pyttipanna verkligen inte faller henne i smaken.
 
Vädjan tillgodosågs och vi gick på  kondis, lilla H och jag. 
Först fick vi (läs *Hedvig*) bryta ihop en smula eftersom de gröna prinsessbakelserna var slut. Kvar fanns endast rosa. Lilla H älskar inte rosa. Och chokladboll var det inte tal om, kroppen var sugen på prinsessbakelse. Grön prinsessbakelse.
 
Efter brytet, som tog några minuter, samlade den besvikna lilla ihop sig och sade att ”Okej då, vi kör på den rosa…”.
Tack och lov var den lika supergod som en grön hade varit och hela biten slank ner i den hungriga lilla magen.
 
Nu har vi landat hemma…
 
 
… och fredagen är som den alltid är – helt bäst…
Grej of…
 
… the day…
Fenomenalt.
 
Grej of the day är något Hedvig har i skolan.
I klassrummet finns en liten låda där elever och lärare kan lägga en lapp med vad de skulle vilja veta mer om.
Några dagar varje vecka plockas en lapp fram och Grej of the day är igång.
På olika vis får barnen googla, läsa, forska, skriva och rita om föremålet för dagen.
Det kan vara ett djur, en sak, ett land, en människa – vad som helst som man vill veta mer om.
Fenomenalt.
 
En hel bok med Grej of the day är gjord.
Jag är imponerad och jag ler stort varje gång jag vänder blad.
Så mycket kunskap det ligger i boken.
 
Som om pingvinger till exempel.
Om dem har hon lärt sig att de äter fisk,  kräftdjur och bläckfisk.
Själv visste jag bara att pingviner äter fisk.
 
 
 
Kunskap är coolt…
 
 
 
 
 
 
 
Det snöar…

… där vi bor…
Mysigt.
Det är inte helt självklart att vi får så mycket snö. Men nu så. Och även om det inte är vare sig lockande eller kul att skotta snö i arla morgonstund, eller att komma försent till jobbet på grund av köer som inte går att beskriva, så är det vackert ute nu. Så vackert att jag inte kan sluta titta på träd och buskar där varje gren tyngs ned av flera centimeter snö.
Mitt bland inställda tåg, försenade bussar och köande bilar känner jag mig glad och lite pigg fast vintertröttheten annars är extremt påtaglig.
Glad blir jag också när lilla H hittar en pinne på marken och skriver på den snötäckta flotten:
Hedvig ❤️ Mamma



Varm, lycklig och rik…

❤️

… så känner jag mig mitt i allt…

Vi gör…

… läxor på förmiddagen…
Och pratar.
Vi frågar varandra allt möjligt,
och svarar varandra så gott vi kan.
Vi pratar om basilika och Hedvig undrar var Persiljen ligger någonstans?
Mamman vet inte riktigt vad hon aka svara och säger:
– Persilja? Du menar persilja?
Det är också en krydda.
– Nej. Ja’ menar Persiljen.
Det är ett land mamma.
Var ligger det?

– Hm… Menar du Brasilien kanske?

– Ja, just det! Nu minns ja’!
Brasilien heter de’…
❤️
Så mycket…

… kärlek…
I mitt liv.
På en och samma dag.
I bilen på väg till jobbet får jag ett sms av kärleksfulla lilla H. Ett sms som fyller mig till bredden med värme, lycka och kärlek.
Lilla hjärtat…
Några timmar senare får jag ett sms av min mamma. Hon som bland annat lagar världens godaste rotmos. Ett sms som också det fyller mig med värme, lycka och kärlek.
Lilla mamma…
❤️
Vilken torsdag…


Hon…
 
…den lilla funderaren…
I huset.
 
Hon tänker mest hela tiden.
Numer tänker hon mycket och ofta på varifrån köttet hon äter kommer ifrån.
Kan det vara gris eller ko? Eller något annat? Men inte kyckling.
För kyckling är kyckling och liksom inte kött. Så tänker hon.
 
Hon vänder och vrider på sin gaffel där hon spetsat en skiva rostbiff, eller två, eller tre.
Tittar ingående på köttet, stoppar skivan, eller skivorna, i munnen och utbrister:
 
 
– Oooohh, va´ gott det är med ko!!!
 
 
Kanske är det inte just så vi andra kring bordet tänker kring en skiva rostbiff, eller två, eller tre.
Mest vid varje måltid trillar sådana roliga och oftast sanna kommentarer över funderarens små läppar.
Vi ömsom ler, ömsom gapskrattar och ömsom rättar och korrigerar när hon vill äta kossans revben och vi andra kanske tänkt oss revben ifrån gris. Eller när hon vill äta en hästrumpa och vi menar att skinkan faktiskt kommer ifrån grisen. Så här håller vi på här i huset. Sedan en tid tillbaka.
 
Varje morgon kikar hon i skolmatsappen på sin telefon för att se vilken lunch ”skolkocken” tänker servera just denna dag. Så också i morse. Hon läser med stor frenesi, icke vegetariskt som vegetariskt alternativ.
 
 
– Pannbiff serveras med kokt potatis, gräddsås och lingon…
Gott! De´ gillar ja´!
Pannbiff, det kommer från pandan.
 
– Njae, det gör det inte förstås.
 
– Jo, de´ gör det.
 
– Nej, pannbiff är gjord av nötfärs och kommer ifrån kon.
 
– Nej. Du hör ju: P.A.N.N.B.I.F.F som i P.A.N.D.A
 
 
♥ 
 
 
Joråmensåatt…
En tisdag som…
 

…  en påse gott och blandat…

Lite sött och lite surt.
 
Sista dagen med fina, fantastiska kollegor för min del.
På ett tag tänker jag. En dag kanske jag är tillbaka.
Vemod på min ära. Lite sorgligt så där.
 
Men med så mycket värme och så många kramar gick jag ändå därifrån och kände mig rik.
Finlunch och finchoklad av närmaste bästa kollegan. Som jag utsett till min personliga journalistiska mentor.
Helt utan att fråga egentligen. Jag lyssnar, iakttar och lär.
 
Men, så finns en annan rolig sida av dagen.
Nu börjar en ny tid. En ny utmaning.
Med start imorgon.
 
Tillbaka till annan redaktion.
Också med finfina kollegor som jag saknat sedan sist jag var där.
Jag ser fram emot morgondagen med glädje och nyfikenhet.
 
Dagar som är som en påse gott och blandat är bra att ha.
Sådana dagar manar till eftertanke, gör att man ser saker ur olika perspektiv.
 
Jag har nästan känt mig som lilla H idag.
Hon som kan svänga mellan olika sinnesstämningar i ett huj och utan vidare.
Utan att nämnvärt reflektera över det som varit eller det som komma skall, tar hon sig an nuet och utgår ifrån det. När jag skriver just det inser jag att jag ju inte alls bör känna mig som henne idag. Jag funderar ju hela tiden på vad som varit och vad som ska komma, med följd att jag ofta(st) missar nuet.
 
Men dagens sinnesstämningar.
Det måste vara i dem jag känner igen mig som om jag vore lik Hedvig.
Så är det så klart. Det där pendlandet mellan toppar och dalar. 
Det var nog så jag menade.
 
 
Tror jag…
 
 
 
Imorgon blir en bra dag…
Nu är det mycket…
 
… som är spännande…
Som händer.
 
För både lilla H och för mig.
Tänk att en måndag kan innehålla så mycket att lilla H blir alldeles pirrig och får svårt att sova.
När livet känns spännande blir allt väldigt roligt, men också lite oroligt.
Fast oroligt på ett bra vis. På ett pirrigt vis.
Fortsättning på det roliga, oroliga och pirriga fortsätter.
Mer kan jag inte säga nu.
 
En måndag som också varit full av lycka för att fotbollsträningen har startat igen.
Och för att matchen idag plötsligt blev tjejerna mot killarna, och alldeles extra för att tjejerna satte första målet.
Och för att någon fortfarande pratar om all den himla goda maten vi fick hos farmor igår.
Och för att nya kompisen F nu faktiskt går alla dagar i Hedvigs klass.
Och för att, ja, för att babbelfia helt enkelt bara är glad en regntung måndag som denna.
”Man kan ju vara glad för att man är glad”, så sade hon, vårt kloka lilla hjärta.
 
 
Hon som tycker vi ska baka ”vårtbröd” fast hon menar ”vörtbröd”.
 

 
 
Hon är lycklig idag…
 
– Mamma…

… när ja’ blir stor…
Då.

– Då ska ja’ inte bo med er längre…

– Jaså…?

– Då ska ja’ gifta mig med Emil och bo i en lägenhet med honom.

– Jaha… Här? Nära oss då?

– Nej. På Astrid Lindgrens Värld.

– Jaha… Har de lägenheter där?

– Ja. I tre dagar ska vi bo i en lägenhet Emil å’ ja’, sedan flyttar ja’ hem igen…


Älskade flickebarn…

❤️


…med miljoner framtidsplaner…
Man tager…
… vad man haver…
Frost. Typ.
Vid en strandpromenad som idag.
Då man kan åka skridskor utan skridskor fast med skor, i vattenbrynet som inte längre skvalpar men är fruset till is.
Bristen på snö är svår att förstå då det var mycket snö fyra mil norrut vid dagens tidigare biobesök. Men inte en gnutta snö här. Där vi bor.
Vill man då göra snöänglar blir det knepigt. Med rödrosiga kinder vände sig Hedvig mot mig och berättade att hon visste världens ”spännaste” äventyr och det var att försöka hitta, om inte snö, så åtminstone frost. 
Vi gick och gick längs stranden och minsann, när vi kom fram till bryggan var den täckt av frost. Som en skatt, tyckte lilla H och slängde sig i frosten och gjorde änglar.
Spännaste söndagsäventyret…

❤️

Frostänglar på min ära…
Vi lider lite…

… av samma åkomma…
Äldsta dottern och jag.
Vi dricker te, målar och ventilerar livet flera timmar en söndagkväll som denna.
Så mysigt. Mer mysigt än vad som går att sätta ord på.
Försiktigt häller vi ut färgpennorna, tittar lite stressat på varandra och undrar båda – samtidigt – om den andra verkligen förstår att när dessa pennor ska tillbaka in i asken, så måste de  ligga i samma ordning. 
Dessutom får ingen penna användas mer än någon annan. Herre Gud, det skulle betyda att den pennan blir kortare än de andra. Det går ju inte. Den inre stressen är ett faktum och jobbig.
Vi är så lika, Ebba och jag.

Tanken med de nu så extremt populära mindfulnessmålarböckerna är precis tvärtom tänker jag. De handlar om att hitta ett lugn. Inte över att stressa upp sig över färger, längder och placeringar i asken. Inte heller handlar de om att babbla och flamsa flera timmar i sträck.
Men kul hade vi, och lugn fann vi.
Till slut fann vi lugn…

❤️

När pennorna åter var i askwn, sorterade i rätt ordning och ingen penna var längre än någon annan…
Nyår kom och…
 
… gick…
Nu är det över.
 
Ett helt år kvar tills nästa gång.
Vi försökte strunta i rakter och fyrverkerier.
Det kunde varit så mycket värre ändå.
 
En omgång runt femtiden igår eftermiddag, i övrigt ganska koncentrerat kring tolvslaget.
Tolvslaget som lilla H tillbringande med hörselkåpor på, tittandes på Nils Karlsson Pyssling och med mammans armar runt sig. Pappan och några vänner som försiktigt tittade in för att säga ”Skål lilla hjärtat”. 
Sms skickades till syskon och moster. Sms där hon talade om hur rädd hon var.
Men det kunde som sagt varit värre.
 
Lilla H var ändå med vid middagen i år.
Snabb, snabbt slukade hon oxfilé och beranaisesås, tackade för maten och pep sedan in på sitt rum igen.
Men ändå, hon åt i alla fall mat. Det har inte hänt på flera nyårsaftnar.
 
Sedan, vid halv-ett-snåret, då vi andra gärna ville gå och lägga oss, då var hennes tid kommen.
Glad i hågen slängde hon av sig hörselkåporna, babblade till höger och vänster, plockade fram sin telefon och behövde definitivt spela lite FIfa innan vi fick släcka lampan.
 
Idag låtsas vi som om dagen igår knappt har ägt rum.
Skidor, skidor, skidor, gulaschsoppa, mjölkchoklad, målarbok, spabad med mera – allt utan prat om smällare, raketer, fyrverkier och nyårsafton. Snart ska vi laga tacos och livet på det nya året rullar på.
 
Vemodigt och spännande på samma gång. Med nytt år menar jag.
Tankar, funderingar, grubblerier, förhoppningar och drömmar i en salig blandning.
På vissa håll och kanter vet jag inte hur det ska bli. Det får väl ge sig.
För vissa, extra nära och kära, önskar jag inget hellre än att året blir precis som just de extra nära och kära vill att det ska bli. Ni vet, när man ända in i hjärtat håller tummarna för allt bara ska bli och vara bra. Bäst.
 
För egen del väntar både ovisshet och nya utmaningar under 2016.
Utmaningar under första delen av året som jag mycket, väldigt mycket, ser fram emot.
Ett nytt är spännande. Kort och gott.
 
 
 
 
Ett helt år kvar till nästa nyårsafton. Som sagt…