Liten H...
En tisdag…
… ganska annorlunda för min del…
Men bra.
Efter lätt stress inför arbetsuppgifter jag fick för mig att jag inte skulle ro iland, gjorde jag ändå det. Jag ska inte ropa ”Hej” ännu, men jag har det under kontroll. Definitivt under kontroll.
Kompis-Johanna hämtade lilla H och tillsammans gjorde de tacos och bjöd kompis-John på. På balkongen. Med sockerdricka. Och Pettson & Findusspel. 
Hedvig packade pyjamas imorse.
Äter man tacos myser man, och myser gör man bäst i pyjamas, enligt lilla H.
Medan Hedvig och kompis-Johanna fixade mat till sig själva och till kompis-John fick jag massage.
En och en halv timme.
Utomhus.
Jag upprepar:
En och en halv timme.
Utomhus.
I solen.
Jag blev som pånyttfödd, frälst, lyrisk och lugn på en gång.
En lyx utan dess like.
På en tisdag.
Jag nästan smäller av.
Tillbaka i verkligheten kokar jag pasta och bakar muffins till lilla H:s utflykt imorgon…

❤️


Det har sin charm det också…
Lilla kapten Blåtunga…
 
… tar snart helg…
Efterlängtad.
 
En helg vi hoppas bjuder på lek med finaste grannbarnen.
Skratt, fniss, flams, tennis, studsmatta, glass och andra viktiga saker.
 
En helg där lördagen ska tillbringas med kompis-Johanna.
De ska göra picknick tillsammans och sedan åka till en stor lekplats.
Själva.
 
Det sista är det allra bästa med att ha kompis-Johanna.
Att man får vara själv, utan mamman och pappan.
Mamman och pappan konstaterade igår – igen – att vi inte kunda haft någon bättre än just Hedvigs fina, omtänksamma, roliga, busiga, varma och vackra Johanna. Hon betyder mer än hon förstår tror jag.
 
 
Hedvig hjärtar Johanna…
 
 
 
… eller, hela familjen hjärtar Johanna…
 
När den bästa…
 
… är på besök…
Då leker livet.
 
Då ekar skratten i huset.
Då tramsas och busas det under middagen.
Så mycket att vi andra undrar hur de ens hinner få ner något i magen.
 
Då känns livet bra rättvist ändå…
 
 
Hedvig hjärtar Emil…
 
❤️
 
Är lika med sant…
 
 
När oron…
 
… gnager och skaver…
Liksom inte lämnar en ifred.
 
Det är bra tröttsamt.
Man försöker putta undan den, lägga bort den, kasta bort den.
Men nej, oron sitter kvar. I huvudet, i hjärtat och i hela kroppen sitter den.
 
Igår träffade jag en man i ett sammanhang.
Inget ont om mannen, han var trevlig.
Han sade heller inget dumt. Han frågade mycket om Hedvig.
Han ställde ”rätt” typ av frågor. Likaså var sättet han ställde frågorna på ”rätt”.
Ändå var det något han sade som dröjer sig kvar som en klump i magen.
 
Han berättade att i Norge, där han kom ifrån, där är det vanligt att ungdomar med någon form av funktionsnedsättning flyttar hemifrån vid 16 års ålder. Även om de kanske inte är riktigt flygfärdiga är det vanligt. Som ett led i att träna sig på alla miljoner saker man måste klara av i ett hem. Han benämnde det som att de flyttade till ett ”hem”. Det var nog bara en krock mellan språken, jag tror han menade någon form av gruppbostad där var och en har sin egen lägenhet men där det finns personal om och när det behövs.
 
Mannen frågade om vi tänker att Hedvig flyttar då hon blir 16 år.
Inte alls och definitivt inte tänker vi så, svarade jag.
Jag har aldrig ens hört om någon i hennes situation som flyttar hemifrån så tidigt.
I min värld krockar det faktum att Hedvig, om jag pratar i egen sak, utvecklas saktare och förblir yngre på många sätt än flera av oss andra, med tanken om att flytta hemifrån tidigare än vad de flesta gör.
Det är en logik som inte går ihop. Åtminstone inte för mig.
När jag uttryckte det höll mannen med mig. Ologiskt helt enkelt.
 
Med detta samtal gjorde sig framtiden påmind.
Framtiden oroar mig, stundom nästan skrämmer den mig.
Det har den gjort så länge Hedvig har funnits och trots att vi nu lever i den framtid jag oroade mig för för då hon föddes, och trots att det  hittills mestadels har blivit bra, fortsätter framtiden att oroa mig.
 
Hur ska det bli den dagen Hedvig slutar skolan och skall ut i arbetslivet?
I våras skrev jag mitt examensarbete om en ung man med Downs syndrom och hans – och hans familjs – kamp över att faktiskt få lov att arbeta med det han vill. Det gjorde mig inte vare sig lugnare eller mer vänligt inställd till framtiden. Denna fina unga man som inte blivit lyssnad på, trots att hans önskemål verkligen inte var särskilt svåra att fylla. Som han har kämpat, som hans föräldrar har kämpat.
Så många tårar. Och de är bara halvvägs.
 
Halvvägs för att den unga mannen nu faktiskt gör det han vill göra. 
Halvvägs för att han bara får göra det två halvdagar per vecka. 
Och det förväntas han vara nöjd med.
 
Inte många av oss hade varit nöjda med det, så varför ska han nöja sig med det?
För att han har Downs syndrom? 
För att han har fått en bråkdel av den hjälp och det stöd han bett om?
För att någon annan tror att de kan bestämma över huvudet på honom?
Sådant oroar mig. Mycket.
 
Hur ska det bli den dagen Hedvig vill flytta hemifrån?
Om hon ens vill. Det är inte heller säkert.
Men den dagen hon bör flytta hemifrån då?
Hur ska det bli då? Kommer hon att bli lyssnad på?
Eller bara placerad I ett boende mot sin vilja?
 
Det sistnämnda kommer inte att ske.
Inte så länge mamman, pappan och syskonen är vid liv.
Det är säkert.
 
Men det oroar likväl…
 
❤️
 
 
Oceaner av oro som jag inte vill ha…
 
Att mumsa i sig…
 
… en stor skål med keso, bär och nötter…
Efter träning.
 
Tillsammans med en av de bästa.
Det känns som livet en måndagkväll.
 
Tränat har vi gjort, lilla H och jag.
På olika håll förvisso, men ändå.
Hedvig tränade fotboll och jag åkte till gymmet.
Med löfte om att den som kom först hem skulle vänta på den andra.
Så att vi skulle kunna ta en dusch och sedan äta kvällsmat tillsammans. Med ett tänt ljus och småprat. Som alltid.
 
Vi åt lite olika efter träning. Som alltid.
Jag åt skålen med allt gott i som jag längtat efter hela dagen.
Hedvig åt en hård tunnbrödssmörgås med smör och ost på.
Två. Åt hon. 
 
Hedvig berättade om fiskbullarna hon fått till lunch, om halsbanden hon gjort till alla fritidsfröknar och om alla ”svinmånga” mål hon gjort på fotbollsträningen.
 
Jag gjorde ett försök att förklara att jag idag varit inbjuden till Rotary för att prata om vikten av att få ingå i sammanhang, att få känna tillhörighet.”Vad då sammanhang?” och Vad då tillhörighet?”undrade lilla H medan jag vecklade in mig allt mer i mina förklaringar. Hedvig undrade vem som lyssnade på mig och jag sade att det var en samling män och ett par kvinnor.
 
 
– Jaha, va’ sa’ gubbarna då?
 
– Tja… sade och sade, de lyssnade nog mest förstås. 
 
– Va’ sa’ du då då?
 
– Allt möjligt. Att det viktigaste vi alla kan göra nog är att se varandra. Verkligen se varandra…
 
– Va’?! Hade de glasögon?!
 
 
Jag gav upp mina försök till förklaringar och njöt istället av stunden tillsammans med lilla H. En måndag efter träning.
 
 
Vi får aldrig glömma att se någon endaste liten varelse...
 
❤️
 
 
Vi måste vara rädda om varandra, om alla och alltid…
Midsommarhelgen…
… är över…
Den var fin.
 
Fin och nästan helt utan regn.
Fin med goda vänner på besök.
Fin med idel glada barn.
Glada egna barn, glada barn på besök och  glada grannbarn.
 
Med massor av skrattande sommarbarn runt omkring mig tänker jag på min barndom. Hur bekymmerslösa sommarloven var. Sorglösa. 
Mer barndom och spring i benen åt folket tänker jag. Det skulle vi må bra av.
 
Och bad.
Salta havsbad eller dopp i sjö.
Det är inte så viktigt, bara det badas.
Säger jag som inte alls badat än, trots att havet finns utanför dörren.
Jag har blivit en badkruka. Men ändå. Vi borde bada mer.
Som Ebba och Hedvig.
Bad gör gott för kropp och själ.
Jag ska se om jag kan ta mig i kragen och ta ett dopp. 
Snart.
 
Och Ebba och Ludde.
De fina, fina.
Som klär sig fina, tisslar och tasslar lite för att sedan gå på midsommarfest tillsammans. Och nästa dag har tusen miljoner saker att prata om och skratta åt…
 
 
❤️
 
 
Lyckliga jag…
 
Det där med att…
 
… ingå i ett sammanhang…
Att få tillhöra.
 
Det är mer värdefullt än vad många tänker. För lilla H också. Så klart.
 
Bäst av alla på att få lilla H att känna just tillhörighet och genom det växa som människa är alla fantastiska instruktörer i Stenungsunds Segelsällskap. De ser alla barn.
Alla!
 
De har fått Hedvig att växa, de har gett henne självförtroende. Med deras hjälp seglar hon numer accessjolle själv som om hon aldrig gjort annat. Med mottot Alla kan segla lyfter de varenda individ.
 
Jag vet inte vem som är stoltast över diplomet som mottogs idag?
 
Lilla H…
 
❤️
 
 
Eller mamman och pappan…
Ibland…
… mitt i det svåra…
Blir det komiskt.
 
Som när mamman står rådvill och inte riktigt förstår.
När hon biter ihop, försöker svälja klumpen i halsen samtidigt som hon tar fram en kastrull för att börja med middagen. Och inser att klumpen i halsen bara blir större och större, och hon känner sig maktlös. Medan tårarna rinner över och nedför kinderna vänder hon sig bort, vill inte att någon ska se. För hur ska hon kunna förklara…?
 
När hon står där och lagar mat med tårar som rinner kommer äldsta hjärtat och ser på långt håll att något inte är som det ska. Hon säger ”Mamma…?” Mamman försöker svara med neutral röst, men misslyckas så klart. Äldsta hjärtat öppnar famnen och mamman vänder sig om. Äldsta anar orsaken till mammans tårar varför mamman beslutar sig för att haspla ur sig en simpel förklaring i någon sorts lättsam ton. Så klart misslyckas hon. Igen. Istället viskar hon med sprucken röst och tårar trillandes:
 
– Varför kan inte alla bara vara glada…?
 
 
Äldsta hjärtat inser tidigare än mamman det paradoxala i mammans uttalande, hon ler stort.
Mamman inser först då vad hon sagt, och i vilken sinnesstämning hon sade det.
Båda ler stort för att sedan skratta högt.
 
 
Då vet man inte längre vilka tårar som trillar…
 
 
 
Livet…
Alltså…
… den här seglarskolan…
Instruktörerna!
Jag har aldrig mött mer engagerade, varma, fina människor än dem.
De får alla barn att trivas och växa. 
Alla.

Det i sin tur gör alla mammor och pappor glada. De växer de också.
Å’ sina barns vägnar. 
Och de spricker av stolthet.
Mammorna och papporna.
Alldeles extra glad blev jag idag då det plingade i min telefon. Av fina instruktör S kom en bild och orden 
En liten underbaring ville skicka bild till mamma…😉⛵️☀️
❤️
Jag trallade resten av dagen…
En intensiv…
 
… men rolig helg…
Mysig.
 
Att en lördagsmorgon väcka tre små hjärtan vid halvsexsnåret kan gå sådär.
Särskilt om äldsta bara hunnit sova två och en halv timme.
Men det gick bra.
 
Jag kan inte säga att de kvittrade direkt. Inte de stora.
Men lilla H kvittrade för oss allihop.
Hon tillhör det morgonkvittrande släktet och kan få den gråaste dag att kännas fin.
 
Hon kvittrade om att äntligen var det dags.
Idag skulle det bära av.
Till LenaMoaLars.
Till Moas student.
Övernattning hos morbor Nicke.
Där vi aldrig tidigare har övernattat.
Hon kvittrade också om frukost i bilen – det bästa med en lång bilresa.
 
06.15 rullade bilen iväg.
Mamman med sina tre små hjärtan.
Två somnade direkt. Det yngsta höll låda i fyra timmar.
 
Snabb lunch i solen hos morbror.
Studentutspring i strålande sol och 24 graders värme.
Hörselkåpor kvarglömda hemma, ve och fasa.
Salta tårar på brunbrända kinder. Studenter låter högt.
Övervunnen rädsla. Pussar och kramar.
Mamman rörd över alla unga vackra. Fuktiga ögon en lång stund.
Mottagning med pirrig och toklycklig nybliven student.
Möte med gamla och nya bekantskaper.
Mysigt. Väldigt mysigt.
Och lyckligt.
 
Studentfestprat hos de unga vuxna.
Ludvig bestämde sig för att hänga på.
Ebba aningen tveksam. Ville men var ändå inte sugen.
Så plötsligt laddade hon om och ville jättegärna med.
Kusin engagerade sig och köpte biljetter till studentfest på Stadt.
I Katrineholm.
 
Festsugna unga vackra.
Ny stad, nya bekantskaper.
Adress till morbror Nicke inpräntades.
Himmel och plättar, de måste ju hitta ”hem” på natten.
 
Den mer stillsamma mamman och myssugna lilla H åkte till morbror.
Lilla H hittade ett soffhörn, bäddade ner sig bland kuddar och filtar, fick popcorn och jordgubbssaft och tyckte livet var toppen. Mamman satte sig vid köksbordet, fick ett glas vin och pratade livet med storebror. Vi har några års prat att ta igen och vi är på god väg.
 
Hemfärd med trötta, trötta, toktrötta hjärtan.
Nöjda, glada och fyllda av positiv energi.
 
 
 
Skulle önska att vi alla bodde nära varandra…
 
 
 
 
 
 
Igår kom det…
 
… det efterlängtade Fiaspelet…
Med posten.
 
Fiaspelet man kan spela utan att välta pjäser.
Eller att för den delen utan välta hela spelet.
Nu snackar vi rejäla grejer.
 
Inte fullt så stort och klumpigt som de vi spelar i alla väntrum vi då och då befinner oss i.
De är också bra, men väldigt stora och klumpiga att ha hemma.
Hedvig har länge så gärna velat ha ett stort Fiaspel med stora pjäser.
Och nu har vi hittat det perfekta!
Rejält och stabilt, med greppvänliga pjäser.
Hedvig – och därmed vi – är lyckliga för det!
 
Finmotoriken och lilla H är inte alltid överens.
Det blir pilligt, pjäserna välter och Hedvig suckar och blir irriterad.
Hon behöver plötsligt ändra ställning och ett ben eller arm far iväg och hela spelet välter.
Då suckar hon ännu mer och blir mer än irriterad.
 
De målade prickarna på de vanliga Fiaspelen är svåra att räkna stegen med.
Det är så lätt att den lilla handen med den yttepyttiga lilla pjäsen liksom bara glider förbi en prick.
Det är också himla lätt att helt enkelt tappa räkningen när man hoppar runt bland prickarna.
Ungefär här är lilla H mer än sur och den roliga stunden med spel blir en ilsken eller ledsam stund.
 
Inte med det här Fiaspelet.
Här är prickarna utfrästa i träplattan.
För varje steg lilla H hoppar med sin pjäs tar det liksom lite stopp.
Det gör att hon både hinner se och räkna hur långt hon har hoppat, och hon hoppar helt enkelt inte fel.
Vi packade upp spelet igår eftermiddag och spelade fem gånger på raken. Fem.
Inte en enda gång blev det tokigt!
 
Att få klara saker på egen hand, utan att misslyckas, är så viktigt.
Det kan handla om stora saker, men det kan också handla om små saker som att kunna spela Fia på vettigt och enkelt sätt. Så kan det vara och så är det här i huset. 
Så klart man ger upp om det hela tiden går på tok.
 
Om finmotoriken och lilla H inte funkar ihop, då får vi helt enkelt hitta andra vägar att få det att funka.
Fiaspelet som gjort Hedvig till en lycklig storspelare hittade vi på Martall och det är värt varenda krona.
Än en gång förvånas jag över vilken skillnad god pedagogik gör. Jag menar, vilket litet barn kan egentligen spela Fia med knuff med pjäser som bara ramlar och glider omkring? Spela på ett vettigt sätt menar jag då.
Med Hedvigs nya Fiaspel kan nog de flesta spela, räkna, hoppa och lära sig tusen andra saker som är viktigare än att vinna. Att vi inte införskaffat detta tidigare?!
 
Det kan jag inte förstå…
 
 
 
Martall får bli min nya favoritbutik…
 
 
 
 
 
 
Examensdag…
…den fjärde…
Det är stort.
 
Att gå ut fjärde klass.
Väldigt stort och väldigt pirrigt
I augusti när årskurs fem väntar byter hela klassen skola.
Det är också stort. Och väldigt pirrigt.
Hedvig längtar efter att få börja på den nya skolan.
 
Examen.
Den blomstertid nu kommer och mamman känner hur hela strupen liksom snörps åt.
Den är vacker. Det doftar syren. Flaggan är hissad. Och mitt i allt detta står vårt lilla hjärta och sjunger.
Hon sjunger för full hals tillsammans med sin klass och ingen annan klass fick så många och långa applåder. Busvisslingar hördes och mamman blinkade tårar. Mormors tårar rann över och hon fick torka våta kinder.
Att det blir så stort!
Alltid blir det så stort när det kommer till ens barn…
 
Lunch, eller lunchbuffé som lilla H valde att kalla det.
Hon hoppar jämfota av glädje när maten dukas upp på bänken så att man sedan kan plocka lite här och lite där, ur olika skålar och lite vad man vill och lämna det man inte vill ha. Hon älskar det! 
Så buffé med små godsaker fick det bli. Lunchbuffé.
Och jordgubbar och glass.
 
Monopol och studsmattehopp tillsammans med syster.
Ännu mer monopol och studsmattehopp med samma syster.
Småpolare på besök, och ännu mera lek.
 
Avslutning i seglarskolan.
Solen sken, stolta föräldrar på rad.
Storebror var också med och det ger extra glädje.
Korvgrillning vid klubbhuset.
Vilken toppendag!
 
Nyduschad liten H lade huvudet på kudden och sade på en utandning:
 
 
– Guuud så sssccchhhööönt att sooovaaa….
 
Hon valde…

… silverpjucks…
Coola.
Hon valde dessa silverpjucks och en grön Minecraftkeps. Med en zombie på.
Hedvig tänker bli en zombie när hon blir stor. Om hon själv får bestämma. 
Om man är ett alldeles särdeles trevligt sällskap när man måste gå i affärer en tisdag efter fritids kan man få en glass. Eller ångra sig och välja en slush istället. Med päronsmak. Mest för att den är grön och grönt är älsklingsfärgen.
Så kommer man hem, får äta middag utomhus och därefter hoppa studsmatta som en tok med fina, fina små polare.
Glädjen grumlas en aning över att sonen är på vårdcentralen, pappan på möte och äldsta dottern inte hemma.
Men ändå…
❤️
Det är nog sommaren som kommit…
Tänker att det är…
 
… bra knepigt…
Det där med genus.
 
Hur uppdelningen sker av ohejdad vana.
Även hos mig fast jag ogärna vill vara sådan.
Hur klädbutiker fortfarande har plaggen uppdelade efter kön, istället för bara efter ålder.
Stora skyltar talar om vilken avdelning flickor respektive pojkar förväntas vilja handla på.
 
Mina tre hjärtan har på olika sätt visat mig vägen till hur de vill ha det.
Ebba kom till jorden och tokälskade rosa, lila, guld, silver, glitter och blankt.
Jo, blankt. Så sade hon. Till kategorin blankt kvalade till exempel fina lackväskor in.
Hon älskade dockor. Att vyssja, vagga, mata, kånka och bära på dem. Och bädda.
Herre Gud, det där med att bädda och stoppa om sin lilla docka.
 
Ludvig kom till jorden och älskade coola traktorer och gula vägarbetsmaskiner.
Han lånade gärna Ebbas dockvagn, men kastade dockorna tvärs över rummet.
Ebba grät medan Ludvig glatt hystade ner alla sina hårda gula vägarbetsmaskiner av metall.
Dem stoppade han om. Kanske inte ömsint direkt, men ändå väldigt beskyddande.
Utöver triljoners gosedjur sov Ludvig även med dessa hårda, vassa, coola maskiner.
Grönt var älsklingsfärgen.
 
Så kom lilla H till jorden.
Jag föll in i ”flick-facket” och köpte rosa och mycket söta kläder.
Vi tapetserade rummet som en rosa dröm.
Vi gjorde det helt enkelt så som Ebba hade velat haft det.
Det var på något vis Ebba vi hade som ”mall” för hur ”flickor vill ha det”.
Helt knäppt när jag idag tänker efter.
 
För Hedvig tog det ett par år extra att kunna uttrycka sig.
Först då förstod vi att hon inte älskar rosa.
Hedvig älskar grönt och gult.
Först då förstod vi att hon inte alls vill ha prinsessor, fjärilar och annat glittrigt på sina kläder.
Inte ens på trosorna.
I många år köpte vi coola kallingar med Spiderman på istället.
Dessa älskade Hedvig.
 
Hedvig tycker helt enkelt inte att rosa och glitter och annat som anses vara typiskt flickigt är särskilt lockande.
Från det att hon har kunnat gå har hon alltid svängt in på pojkavdelningen i klädbutiker.
Åh, vad hon hittar mycket coolt med Spiderman, Messi, Super Mario och Hulken på.
Så det är vad vi mestadels köper.
 
Men, så gillar hon ju klänningar ändå.
Inte med volanger och spetsar, men ändå klänning.
Näst intill omöjligt att få tag på kan jag berätta.
Nu har jag bett en god vän som är sömmerska att sy en cool t-shirtklänning i Spidermantyg. 
Den kommer nog att gå hem.
Någon kommer att bli lycklig.
 
”Vilken tur att vi flyttade” brukar Hedvig säga, ”så att jag fick ett Barcelonarum…”
Det tog några år innan vi förstod, men bättre sent än aldrig.
 
 
 
Jag är inte rabiat i denna fråga, inte alls…
 
 
 
Mer förvånad över hur det faktiskt ser ut och hur lätt det är att falla in i rollen själv.
 
 
 
 
Studenttider och jag blir…
 
… alldeles rörd…
Dessa vackra, unga.
 
Jag blir rörd, berörd och lycklig inombords.
Men också skakad, ledsen, illa berörd och sorgsen.
Veckan har varit kantad av flera tragiska händelser, nära men inte jättenära.
Ibland behöver det inte vara i kretsen av ens närmaste ”det” sker. Man blir så ledsen ändå.
Mina tankar snurrar runt och handlar mest om andra familjer än min egen just nu.
 
Tankarna snurrar och jag pussar lite extra på de mina.
Jag känner mig rastlös och vankar lite planlöst i huset på kvällarna.
Sätter mig i favoritfåtöljen för att skriva, men jag fastnar med blicken och liksom bara sitter.
Jag tar en sväng ut i garaget och ägnar mig en stund att alldeles färska, men säkert återkommande hobbyprojekt. 
 
Det handlar om betong…
 
 
 
 
Kärlek till alla, lite extra till några…
 
Till fredagens visarstund…
 
… väljer lilla H en bild…
Av sig själv.
 
En bild av lilla H som nyfödd.
Endast sex dagar gammal och alldeles ljuvlig.
 
Hon fnissar förtjust när hon väljer bland alla bilder. Plockar ovan bild och säger:
 
 
– Herre Gud så söt jag är!
Som ett litet grodyngel…
 
 
❤️
 
Orden som fick…
 
… tårarna att rinna…
Igår.
 
Orden, de vackraste jag läst.
Från en av de vackraste själar som finns.
Orden, jag var inte beredd på dem.
De nockade mig helt.
 
Orden kom från Ludvig.
Lilla Ludde Lurv.
Min fina, omtänksamma och vackra son.
Som vuxit upp till en ung man, lika god, empatisk och kärleksfull som alltid.
Som har en vacker och skör själ som man behöver handskas varsamt med.
Som jag önskar att alla handskades varsamt med.
 
På sin Tumblr lade han igår upp två bilder.
Bilder på mor och son, för 17 år sedan, till bredden fyllda av kärlek.
Orden han skrivit och som fick mig darrig och knäsvag var:
 

Happy (Swedish) Mothersday!
Thank you for being the best mother a child could ask for! You are the one that can wipe my tears away and put a smile on my face in the worst of times. Supportive of all my choices and I wouldn’t be able to battle my many struggles without you.
Thank you for being you.

 

 

 

Tack Ludvig, för de vackraste orden.

Jag älskar dig nu, alltid och i evighet…

 

Alla fantastiska…
 
… mammors dag…
Igår.
 
En komersiell dag för några.
En varm, kärleksfull och extra omtänksam dag för de flesta.
 
En dag jag tänker borde vara omvänd.
I alla fall när det kommer till mig själv.
Det värmer att mina tre små hjärtegull tycker att jag är värd att firas. Så klart.
Jag tycker själv att jag bör firas en dag som Mors Dag. Och alla andra dagar också för den delen.
Varenda dag av mitt liv vill jag fira att just jag har förmånen att få vara mamma till just mina tre.
 
Dessa goda, varma, empatiska och vackra små själar som jag har omkring mig och som jag ser växa upp.
Dessa fantastiska tre som gör att mitt hjärta svämmar över titt som tätt, och alltid kommer göra.
 
När äldsta kommer hem en mors dag, in i huset som en lycklig virvelvind och skrattar och babblar om allt mellan himmel och jord. Pussar och kramar och fixar och donar. Och när lilla H skriver ett brev till mamman på mors dag. Ett brev med hjärtan för att hon vet att mamman älskar hjärtan.
Där står:
 
Puss
Love you
Detta hjärtat ska du få
Från Hedvig
Ebba Ludvig
 

Plitat med Hedvigspråk och med ett hemlighetsmakeri som storebror var invigd i.
Storebror, som överraskade mig med kärlek på oväntat vis, får ett eget utrymme, i en annan text, där jag på något vis varsamt ska försöka att ens komma i närheten av hans vackra ord till mig…
 
Äpplepaj, vaniljsås och – eller – glass.
En presentpåse från NK.
Jag som redan har det finaste man kan ha!
Tre har jag till och med.
Lycklig för det är jag.
Den vackra NK-påsen innehöll värme, eftertanke och kärlek, paketerat på NK-vis.
Uttänkt och planerad av äldsta och mellan, inköpt av mellan. Lilla H fick vara med. Så klart.
 
 
 
 
 
Älskar er innerligt, villkorslöst och i evighet…