Liten H...
En tisdag…
… ganska annorlunda för min del…
Men bra.
Efter lätt stress inför arbetsuppgifter jag fick för mig att jag inte skulle ro iland, gjorde jag ändå det. Jag ska inte ropa ”Hej” ännu, men jag har det under kontroll. Definitivt under kontroll.
Kompis-Johanna hämtade lilla H och tillsammans gjorde de tacos och bjöd kompis-John på. På balkongen. Med sockerdricka. Och Pettson & Findusspel. 
Hedvig packade pyjamas imorse.
Äter man tacos myser man, och myser gör man bäst i pyjamas, enligt lilla H.
Medan Hedvig och kompis-Johanna fixade mat till sig själva och till kompis-John fick jag massage.
En och en halv timme.
Utomhus.
Jag upprepar:
En och en halv timme.
Utomhus.
I solen.
Jag blev som pånyttfödd, frälst, lyrisk och lugn på en gång.
En lyx utan dess like.
På en tisdag.
Jag nästan smäller av.
Tillbaka i verkligheten kokar jag pasta och bakar muffins till lilla H:s utflykt imorgon…

❤️


Det har sin charm det också…
Lilla kapten Blåtunga…
 
… tar snart helg…
Efterlängtad.
 
En helg vi hoppas bjuder på lek med finaste grannbarnen.
Skratt, fniss, flams, tennis, studsmatta, glass och andra viktiga saker.
 
En helg där lördagen ska tillbringas med kompis-Johanna.
De ska göra picknick tillsammans och sedan åka till en stor lekplats.
Själva.
 
Det sista är det allra bästa med att ha kompis-Johanna.
Att man får vara själv, utan mamman och pappan.
Mamman och pappan konstaterade igår – igen – att vi inte kunda haft någon bättre än just Hedvigs fina, omtänksamma, roliga, busiga, varma och vackra Johanna. Hon betyder mer än hon förstår tror jag.
 
 
Hedvig hjärtar Johanna…
 
 
 
… eller, hela familjen hjärtar Johanna…
 
När den bästa…
 
… är på besök…
Då leker livet.
 
Då ekar skratten i huset.
Då tramsas och busas det under middagen.
Så mycket att vi andra undrar hur de ens hinner få ner något i magen.
 
Då känns livet bra rättvist ändå…
 
 
Hedvig hjärtar Emil…
 
❤️
 
Är lika med sant…
 
 
När oron…
 
… gnager och skaver…
Liksom inte lämnar en ifred.
 
Det är bra tröttsamt.
Man försöker putta undan den, lägga bort den, kasta bort den.
Men nej, oron sitter kvar. I huvudet, i hjärtat och i hela kroppen sitter den.
 
Igår träffade jag en man i ett sammanhang.
Inget ont om mannen, han var trevlig.
Han sade heller inget dumt. Han frågade mycket om Hedvig.
Han ställde ”rätt” typ av frågor. Likaså var sättet han ställde frågorna på ”rätt”.
Ändå var det något han sade som dröjer sig kvar som en klump i magen.
 
Han berättade att i Norge, där han kom ifrån, där är det vanligt att ungdomar med någon form av funktionsnedsättning flyttar hemifrån vid 16 års ålder. Även om de kanske inte är riktigt flygfärdiga är det vanligt. Som ett led i att träna sig på alla miljoner saker man måste klara av i ett hem. Han benämnde det som att de flyttade till ett ”hem”. Det var nog bara en krock mellan språken, jag tror han menade någon form av gruppbostad där var och en har sin egen lägenhet men där det finns personal om och när det behövs.
 
Mannen frågade om vi tänker att Hedvig flyttar då hon blir 16 år.
Inte alls och definitivt inte tänker vi så, svarade jag.
Jag har aldrig ens hört om någon i hennes situation som flyttar hemifrån så tidigt.
I min värld krockar det faktum att Hedvig, om jag pratar i egen sak, utvecklas saktare och förblir yngre på många sätt än flera av oss andra, med tanken om att flytta hemifrån tidigare än vad de flesta gör.
Det är en logik som inte går ihop. Åtminstone inte för mig.
När jag uttryckte det höll mannen med mig. Ologiskt helt enkelt.
 
Med detta samtal gjorde sig framtiden påmind.
Framtiden oroar mig, stundom nästan skrämmer den mig.
Det har den gjort så länge Hedvig har funnits och trots att vi nu lever i den framtid jag oroade mig för för då hon föddes, och trots att det  hittills mestadels har blivit bra, fortsätter framtiden att oroa mig.
 
Hur ska det bli den dagen Hedvig slutar skolan och skall ut i arbetslivet?
I våras skrev jag mitt examensarbete om en ung man med Downs syndrom och hans – och hans familjs – kamp över att faktiskt få lov att arbeta med det han vill. Det gjorde mig inte vare sig lugnare eller mer vänligt inställd till framtiden. Denna fina unga man som inte blivit lyssnad på, trots att hans önskemål verkligen inte var särskilt svåra att fylla. Som han har kämpat, som hans föräldrar har kämpat.
Så många tårar. Och de är bara halvvägs.
 
Halvvägs för att den unga mannen nu faktiskt gör det han vill göra. 
Halvvägs för att han bara får göra det två halvdagar per vecka. 
Och det förväntas han vara nöjd med.
 
Inte många av oss hade varit nöjda med det, så varför ska han nöja sig med det?
För att han har Downs syndrom? 
För att han har fått en bråkdel av den hjälp och det stöd han bett om?
För att någon annan tror att de kan bestämma över huvudet på honom?
Sådant oroar mig. Mycket.
 
Hur ska det bli den dagen Hedvig vill flytta hemifrån?
Om hon ens vill. Det är inte heller säkert.
Men den dagen hon bör flytta hemifrån då?
Hur ska det bli då? Kommer hon att bli lyssnad på?
Eller bara placerad I ett boende mot sin vilja?
 
Det sistnämnda kommer inte att ske.
Inte så länge mamman, pappan och syskonen är vid liv.
Det är säkert.
 
Men det oroar likväl…
 
❤️
 
 
Oceaner av oro som jag inte vill ha…
 
Att mumsa i sig…
 
… en stor skål med keso, bär och nötter…
Efter träning.
 
Tillsammans med en av de bästa.
Det känns som livet en måndagkväll.
 
Tränat har vi gjort, lilla H och jag.
På olika håll förvisso, men ändå.
Hedvig tränade fotboll och jag åkte till gymmet.
Med löfte om att den som kom först hem skulle vänta på den andra.
Så att vi skulle kunna ta en dusch och sedan äta kvällsmat tillsammans. Med ett tänt ljus och småprat. Som alltid.
 
Vi åt lite olika efter träning. Som alltid.
Jag åt skålen med allt gott i som jag längtat efter hela dagen.
Hedvig åt en hård tunnbrödssmörgås med smör och ost på.
Två. Åt hon. 
 
Hedvig berättade om fiskbullarna hon fått till lunch, om halsbanden hon gjort till alla fritidsfröknar och om alla ”svinmånga” mål hon gjort på fotbollsträningen.
 
Jag gjorde ett försök att förklara att jag idag varit inbjuden till Rotary för att prata om vikten av att få ingå i sammanhang, att få känna tillhörighet.”Vad då sammanhang?” och Vad då tillhörighet?”undrade lilla H medan jag vecklade in mig allt mer i mina förklaringar. Hedvig undrade vem som lyssnade på mig och jag sade att det var en samling män och ett par kvinnor.
 
 
– Jaha, va’ sa’ gubbarna då?
 
– Tja… sade och sade, de lyssnade nog mest förstås. 
 
– Va’ sa’ du då då?
 
– Allt möjligt. Att det viktigaste vi alla kan göra nog är att se varandra. Verkligen se varandra…
 
– Va’?! Hade de glasögon?!
 
 
Jag gav upp mina försök till förklaringar och njöt istället av stunden tillsammans med lilla H. En måndag efter träning.
 
 
Vi får aldrig glömma att se någon endaste liten varelse...
 
❤️
 
 
Vi måste vara rädda om varandra, om alla och alltid…
Midsommarhelgen…
… är över…
Den var fin.
 
Fin och nästan helt utan regn.
Fin med goda vänner på besök.
Fin med idel glada barn.
Glada egna barn, glada barn på besök och  glada grannbarn.
 
Med massor av skrattande sommarbarn runt omkring mig tänker jag på min barndom. Hur bekymmerslösa sommarloven var. Sorglösa. 
Mer barndom och spring i benen åt folket tänker jag. Det skulle vi må bra av.
 
Och bad.
Salta havsbad eller dopp i sjö.
Det är inte så viktigt, bara det badas.
Säger jag som inte alls badat än, trots att havet finns utanför dörren.
Jag har blivit en badkruka. Men ändå. Vi borde bada mer.
Som Ebba och Hedvig.
Bad gör gott för kropp och själ.
Jag ska se om jag kan ta mig i kragen och ta ett dopp. 
Snart.
 
Och Ebba och Ludde.
De fina, fina.
Som klär sig fina, tisslar och tasslar lite för att sedan gå på midsommarfest tillsammans. Och nästa dag har tusen miljoner saker att prata om och skratta åt…
 
 
❤️
 
 
Lyckliga jag…
 
Det där med att…
 
… ingå i ett sammanhang…
Att få tillhöra.
 
Det är mer värdefullt än vad många tänker. För lilla H också. Så klart.
 
Bäst av alla på att få lilla H att känna just tillhörighet och genom det växa som människa är alla fantastiska instruktörer i Stenungsunds Segelsällskap. De ser alla barn.
Alla!
 
De har fått Hedvig att växa, de har gett henne självförtroende. Med deras hjälp seglar hon numer accessjolle själv som om hon aldrig gjort annat. Med mottot Alla kan segla lyfter de varenda individ.
 
Jag vet inte vem som är stoltast över diplomet som mottogs idag?
 
Lilla H…
 
❤️
 
 
Eller mamman och pappan…
Ibland…
… mitt i det svåra…
Blir det komiskt.
 
Som när mamman står rådvill och inte riktigt förstår.
När hon biter ihop, försöker svälja klumpen i halsen samtidigt som hon tar fram en kastrull för att börja med middagen. Och inser att klumpen i halsen bara blir större och större, och hon känner sig maktlös. Medan tårarna rinner över och nedför kinderna vänder hon sig bort, vill inte att någon ska se. För hur ska hon kunna förklara…?
 
När hon står där och lagar mat med tårar som rinner kommer äldsta hjärtat och ser på långt håll att något inte är som det ska. Hon säger ”Mamma…?” Mamman försöker svara med neutral röst, men misslyckas så klart. Äldsta hjärtat öppnar famnen och mamman vänder sig om. Äldsta anar orsaken till mammans tårar varför mamman beslutar sig för att haspla ur sig en simpel förklaring i någon sorts lättsam ton. Så klart misslyckas hon. Igen. Istället viskar hon med sprucken röst och tårar trillandes:
 
– Varför kan inte alla bara vara glada…?
 
 
Äldsta hjärtat inser tidigare än mamman det paradoxala i mammans uttalande, hon ler stort.
Mamman inser först då vad hon sagt, och i vilken sinnesstämning hon sade det.
Båda ler stort för att sedan skratta högt.
 
 
Då vet man inte längre vilka tårar som trillar…
 
 
 
Livet…
Alltså…
… den här seglarskolan…
Instruktörerna!
Jag har aldrig mött mer engagerade, varma, fina människor än dem.
De får alla barn att trivas och växa. 
Alla.

Det i sin tur gör alla mammor och pappor glada. De växer de också.
Å’ sina barns vägnar. 
Och de spricker av stolthet.
Mammorna och papporna.
Alldeles extra glad blev jag idag då det plingade i min telefon. Av fina instruktör S kom en bild och orden 
En liten underbaring ville skicka bild till mamma…😉⛵️☀️
❤️
Jag trallade resten av dagen…
En intensiv…
 
… men rolig helg…
Mysig.
 
Att en lördagsmorgon väcka tre små hjärtan vid halvsexsnåret kan gå sådär.
Särskilt om äldsta bara hunnit sova två och en halv timme.
Men det gick bra.
 
Jag kan inte säga att de kvittrade direkt. Inte de stora.
Men lilla H kvittrade för oss allihop.
Hon tillhör det morgonkvittrande släktet och kan få den gråaste dag att kännas fin.
 
Hon kvittrade om att äntligen var det dags.
Idag skulle det bära av.
Till LenaMoaLars.
Till Moas student.
Övernattning hos morbor Nicke.
Där vi aldrig tidigare har övernattat.
Hon kvittrade också om frukost i bilen – det bästa med en lång bilresa.
 
06.15 rullade bilen iväg.
Mamman med sina tre små hjärtan.
Två somnade direkt. Det yngsta höll låda i fyra timmar.
 
Snabb lunch i solen hos morbror.
Studentutspring i strålande sol och 24 graders värme.
Hörselkåpor kvarglömda hemma, ve och fasa.
Salta tårar på brunbrända kinder. Studenter låter högt.
Övervunnen rädsla. Pussar och kramar.
Mamman rörd över alla unga vackra. Fuktiga ögon en lång stund.
Mottagning med pirrig och toklycklig nybliven student.
Möte med gamla och nya bekantskaper.
Mysigt. Väldigt mysigt.
Och lyckligt.
 
Studentfestprat hos de unga vuxna.
Ludvig bestämde sig för att hänga på.
Ebba aningen tveksam. Ville men var ändå inte sugen.
Så plötsligt laddade hon om och ville jättegärna med.
Kusin engagerade sig och köpte biljetter till studentfest på Stadt.
I Katrineholm.
 
Festsugna unga vackra.
Ny stad, nya bekantskaper.
Adress till morbror Nicke inpräntades.
Himmel och plättar, de måste ju hitta ”hem” på natten.
 
Den mer stillsamma mamman och myssugna lilla H åkte till morbror.
Lilla H hittade ett soffhörn, bäddade ner sig bland kuddar och filtar, fick popcorn och jordgubbssaft och tyckte livet var toppen. Mamman satte sig vid köksbordet, fick ett glas vin och pratade livet med storebror. Vi har några års prat att ta igen och vi är på god väg.
 
Hemfärd med trötta, trötta, toktrötta hjärtan.
Nöjda, glada och fyllda av positiv energi.
 
 
 
Skulle önska att vi alla bodde nära varandra…