Liten H...
Här sitter vi…

 
… och förbannar raketer…
Förbannar.
 
Raketer och fyrverkerier som skrämmer.
Som oroat  lilla H i nästan hela hennes liv. Som stressat henne ordentligt sedan i augusti. Same, same år efter år.
Blir galen.
 
Till vilken nytta är de ens?
Fyrverkerierna. Smällarna.
De kostar pengar. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar som läggs på dem. Pengar som kunde gjort så otroligt mycket mer nytta någon annanstans i världen. Pengar som kunde räddat liv. De kostar pengar och de skrämmer. Skrämmer hundar, och säkert andra djur, så till den grad att vissa inte överlever.
 
De skrämmer människor, till exempel lilla H, så till den grad att varken hon eller mamman eller pappan vet hur vi ska ta oss igenom dagarna till tja, den andra eller tredje januari när smällarna eventuellt har avtagit.
 
Varför, varför, varför måste vi fira med raketer och smällare? Varför, varför, varför räcker det inte med samvaro med nära och kära, god mat och lyckönskningar? 
Varför?
 
 
Om vi alla ändå tänkte längre än till oss själva…
 
 
 
 
För lilla H blir de kommande dygnen en pina…
Julen kom och…
 
… och julen gick…
Blandade känslor.
 
Den lilla yr och vild av glädje och förväntan.
Precis så som de flesta av oss är vana att barn är kring jul.
Yra, vilda, glada och förväntansfulla. Det i sig är härligt smittsamt.
 
Så en när och kär som hastigt hamnade på sjukhus några dagar innan jul.
Oroliga besked, lugnande besked, oroande värden, permission, nya prover, permission igen, tillbaka i ilfart på natten, en avdelning med fantastisk personal men i övrigt under all kritik. Chockerande att se exempel på vad som inte fungerar inom den sjukvård jag tack och lov inte behövt vara så nära. Och mitt i detta befann sig personalen som gjorde sitt yttersta. Mitt i detta befann sig vår nära och kära och ja, någon slags misär inom dagens sjukvård blev plågsamt påtaglig.
 
Så fina, fina sonen som tillsammans med lika fina flickvännen, tillbringade morgonen, dagen och eftermiddagen med oss med allt vad det innebär. Grötfrukost, glögg hos grannar, årligt julebad för de som vill, vågar och/eller känner pressen. Fika med hundra miljoners sorters kakor och saffransbröd, Kalle Anka på tv och sedan väntan på tomten. Därefter begav de båda förälskade tu sig iväg till fina flickvännens mamma för fortsatt julfirande med julbord, släkt och nära och kära. Det är nytt för i år. Det är första gången. Som han firar med en annan familj. Visst har jag varit utan både honom och finfina storasyster, men då har de varit hos sin pappa. Då har de ändå varit hos familj. Men det här var nytt. Att åka till någon annans familj. Det är stort. Jag kommer ihåg när jag själv firade jul utan min familj för allra första gången. Det är inte så att jag är ledsen för detta. Inte alls. Jag gläds med Ludvig, jag gläds med flickvännen. De har varandra och är i sin tvåsamhet en egen liten enhet som nu bygger sina egna traditioner utefter egna val. Stort och härligt.
 
Så många samtal och många funderingar kring orättvisorna i världen.
Detta tillsammans med fina, fina äldsta dottern som åtta dagar innan julafton kom hem från sitt tre månader långa volontärarbete på ett barnhem i Tanzania. Kloka, fina Ebba som besitter erfarenheter som de flesta av oss inte är i närheten av. Erfarenheter vi andra bara kan föreställa oss. Som träffar oss i hjärtat när vi hör om dem, när vi ser bilder på barn och familjer i nöd. Men som inte lever i oss, just för att vi inte har erfarenheten ifrån verkliga livet. Jag är så stolt över Ebba, över hennes klokskaper och över hennes erfarenheter. Hon lär mig mycket och hon gör mig än mer medveten om orättvisor som pågår. Eller, kanske inte än mer men på ett helt annat plan. Man kan inte vara överallt hela tiden, men där man är kan man verka. Här, på hemmaplan, strider jag för vårt lands kanske svagaste ”kategori” människor, de funktionsnedsatta. För dem på andra sidan jorden kan jag än så länge bara engagera mig genom att skänka pengar och genom att samla in leksaker och kläder som jag gjorde innan Ebba skulle resa iväg i september. 
 
När vi sitter en hel eftermiddag ihopkrupna i soffan och tittar på över 2000 bilder där Ebba har en historia att berätta om varje bild – då känns det så nära. Dessa barn, dessa barnhemmets ”mammor” som kommit att bli Ebbas familj. Hon gör skillnad var hon går, Ebba. Och hon är kluven till att vara hemma. Barnen har ju kommit att bli hennes barn, så vad gör hon ens här…? Men här, är där hon har sin ursprungsfamilj. Så himla tokigt att det är så rasande långt emellan familjerna hon älskar. Jag säger till henne att hon har dem fast hon inte är där. precis som hon har oss alla när hon är där. Jag ser hennes längtan efter barnen, hennes sorg över att inte vara hos dem och jag både inser och förstår att hon kommer att åka tillbaka. Många, många gånger kommer hon åka tillbaka.
 
Vi pratar om konsumtion och överkonsumtion.
Om att konsumtion ändå kan vara okej, vi lever ju och bor här och konsumtion är till viss del nödvändig. Men överkonsumtion, nej, det kan faktiskt inte vara okej. Det är vi överens om. Det är vi överens om trots att vi har hus, två bilar, reser något varje år, äter på restaurang rätt som det är och köper kläder och prylar som vi egentligen inte behöver, som vi bara vill ha.  Ändå tycker vi så, överkonsumtion är inte okej. Och det är det inte. Inte när inte hela världen kan delta i den. Vi pratar om hur svenskar kan vara det mest olyckliga folket trots alla pengar och all konsumtion. Vi pratar om hur barnen i Tanzania som inte har något, kan vara så glada och lyckliga hela tiden. Vi pratar om att de har något vi i väst har tappat, något som vi i väst borde lära av. De har förmågan att se och uppskatta det stora i det lilla. Lite som lilla H som jag så ofta avundas.
 
Det kan låta som om vi inte har njutit av julen. Det har vi.
Vi har njutit av lugn och ro, av syster och systerson, av god mat och massor av ”julgotter”.
Vi har njutit av lilla H:s enorma pirrighet och förväntan, hennes glädje över att tomten faktiskt hade Beppes Experimentlåda med sig (när hon nu inte kunde få en bebis). Vi har njuit av familjen vi är, av de nära och kära vi har. Men ändå, den här julen har gett upphov till mer än funderingar. Jag tycker nog att julen alltid gör att jag funderar lite mer, grubblar lite extra. Den här julen blev dock alldeles särskilt fundersam. På ett positivt sätt.
 
 
 
Vi måste vara rädda om varandra…
 
 
 
Vi måste vara rädda om alla människor på denna jord…
 
God Jul &…
 

 
 
… Gott Nytt År…
Önskar vi er.
 
Så klart.
Visst vill man alla väl.
Visst önskar man att alla hade det bra.
Och visst önskar man att inga orättivsor i hela världen fanns.
 
Visst önskar man att alla fick äta sig mätta och gå i skolan.
Visst önskar man att alla barn får en fin jul. Alldeles särskilt vid den här tiden önskar man det.
 
Visst önskar man också att alla små barn blev pussade och kramade.
Att alla människor, stora som små, fick leva i trygghet och kärlek.
 
Så ser världen inte ut.
Hjärtat går sönder när man betänker hur det är.
Alla kan vi göra något, alla kan vi bidra efter förmåga.
Konsumtion kan vara okej. Överkonsumtion känns inte okej.
Istället för att lägga hundratals kronor på julkort och frimärken för att önska människor vi känner God Jul, väljer vi att skänka en summa pengar till CCY:s barnhem i Tanzania som kommit att ligga oss så varmt om hjärtat.

Kanske har du en annan organisation som ligger dig varmt om hjärtat?
Skänk den i så fall en summa pengar istället för att överkonsumera så här i jultider.

Vurmar du inte för någon särskild organisation så häng på oss och swisha till 123 690 05 67 så får barnen på barnhemmet i Tanzania också en jul med lite extra omtanke.
 
 
 Var rädda om varandra och om alla andra…
 
 
 
Julkramar ifrån lilla H med familj…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi julstökar…
 
… som de flesta andra…
Mysigt.
 
Mysigt blandat med lite andra känslor.
Också det som för de flesta andra tänker jag.
 
Vi äter apelsiner och clementiner, doftar på granatäpplen och bakar tunnbröd.
Hedvig har fått jullov idag. Sanslöst efterlängtat om man frågar henne själv.
Imorgon har jag lovat att inte väcka henne.
Hon vaknar nog vid sjusnåret ändå.
 
I skolan har de lekt och fikat och julkramats och fått varsin smällkaramell.
Alla barn fick en smällkaramell i sina egna favoritfärger. Hedvigs är grön och gul.
På det röda hjärtat från fantastisk lärare och lika fantastiska pedagoger står:
 
 
Hedvig!
Du har arbetat jättebra hela terminen och vi är så glada över att du går i vår klass.
Ha ett skönt lov!
 
 
 
För så gör man i Hedvigs klass, på hennes skola.
Man berömmer varandra, tar fram det bästa hos varandra och talar om hur mycket man tycker om varandra. På Hedvigs skola finns det hur många kramar som helst om man känner att man vill ha och behöver en.  Jag tror på fullt allvar att Hedvig går på en av landets bästa särskola – eller lärskola som hennes rektor hellre säger.
Jag känner mig tacksam för det.
 
Julklappar är inslagna.
Vörtbröd och tunnbröd är bakat, revben griljerade, köttbullar trillade, stekta och ligger i frysen tillsammans med prinskorvarna som är klippta likt klöverfötter i ändarna. Saffransbröd, saffransskorpor och glögg ger ljuvlig doft i huset. Julnötter är rostade och imorgon ska skinkan griljeras, knäck kokas och nubbesallad göras.
 
 
 
Men först ska vi äta jullovstacos och vara uppe länge…
 
 
 
Det är lilla H:s idé och jag tycker den är utmärkt…
När lilla H gjorde slut…
 

 
… med mamman…
Punkt.
 
”Det var en gång en mycket förkyld liten flicka som satt i soffan en sen fredagseftermiddag. Mörkret hade lagt sig utanför, det var i mitten av december. Den förkylda flickans pappa föreslog att de två skulle gå till bastun, så som de alltid brukade göra sena fredagseftermiddagar.
   – Nej tack, svarade flickan, ja´ vill sitta i soffan med min iPad. 
Snopet traskade pappan iväg till bastun, i sin morgonrock och med handduken och den bastutypiska plastpåsen i handen. Den som visst innehöll en eller två öl. Mamman frågade då den förkylda lilla flickan vad hon ville hitta på.
   – Tjaaa… ja´ tror att ja´ ska prata lite med Woody, svarade hon och plockade fram sin slitna cowboydocka från soffhörnet som var hans eget. 
Efter en ytterst kort stund reste sig den förkylda lilla flickan ur soffan, greppade sin Woody-docka runt halsen och traskade mot trappan som ledde till övervåningen. Mamman undrade förvirrat vad hon skulle göra och den lilla förkylda flickan svarade att hon minsann skulle gå upp på sitt rum och prata med Woody. Ifred ville hon prata med honom.
   – Men, undrade mamman, skulle vi inte hitta på något…?
   – Nej tack, för ja´ har gjort slut me´ dej…
   – Har du gjort slut med mig?
   – Japp. Punkt slut, svarade den lilla förkylda flickan alltmedan hon traskade uppför trappan till övervåningen och hennes rum.
Kvar satt mamman, i sin favvofåtölj, aningen förvirrad…”
 
 
 
Kan man ens göra slut….?
 
 
 
Bara så där…
ÄNTLIGEN…
 
… är hon hemma…
Kärlek.
 
Som vi har längtat.
Och som vi har väntat.
 
Så kom hon då.
Med sin fina, fina kompis A.
Vi mötte upp. Allihop. Så förväntansfulla.
Två små lillasystrar som hoppade jämfota av förväntan.
Med fina teckningar i beredskap, alla med budskapet att de älskar Ebba.
 
 
Jag hoppas att hon känner sig efterlängtad…
 
 
 
Jag hoppas att hon känner sig precis så älskad som hon är…
 
 
 
 
Nu är det inte…
 
… många timmar kvar…
Imorgon.
 
Då landar hon.
Då kommer hon hem.
Älskade, älskade, älskade och extremt efterlängtade Ebba.
 
Trallande har jag idag bäddat sängen som stått utan sängkläder i tre månader.
Lika trallande bäddade jag ner den extremt slitna och mycket, mycket fina Björne som hängt med i mer än 20 år. Jag har doftat på lakanen i tron om att det skulle dofta Ebba. Istället doftade det – så klart – sköljmedel men jag känner mig lycklig ändå. Tänk att vi får pussa och krama henne imorgon.
Vi är så pirriga och lyckliga här i huset just nu.
 
Lilla H har kämpat i syslöjden i flera veckor.
Hon vill så gärna ge Ebba en fin present då hon kommer hem.
 
 
– Ja´ har sytt ett rött hjärta mamma. Med händerna, inte med maskinen.
Så att Ebba vet att ja´ älskar henne. Då blir hon glad. Och ja´ med.
 
 
Så klart hon blir glad, säger jag.
Ett fint julkort har hon gjort till sin saknade syster också.
Där står att Hedvig älskar Ebba.
 
 
– Så att hon inte glömmer det mamma…
 
 
Inte glömmer hon det, säger jag.
I fina glasburkar har vi stoppat både juliga och inte-juliga godsaker som vi vet att Ebba tycker om.
De är fint inslagna i cellofan och guldsnöre. 
 
 
– Så att Ebba tycker det är både fint och gott.
 
 
Visst kommer hon tycka att det är både fint och gott, säger jag.
 
Jag längtar efter att få sitta ner och lyssna på hennes fantastiska berättelser.
Om barnen som har så lite, men samtidigt ger så mycket.
Om hur alla är måna om varandra, tar hand om varandra och alltid delar med sig.
Om sången, dansen, glädjen och kärleken.
Men också om allt det ledsamma.
Om det orättvisa.
 
Jag längtar efter att få ta del av alla hennes hundratals bilder.
Höra kärleken i Ebbas röst då hon berättar anekdoter om den ena efter den andra.
Jag längtar. Vi längtar.
Älskade Ebba.
 
 
 
Behöver jag säga att vi toklängtar…?
 
 
För det gör vi
En snorig, snorig onsdag…
 
… men ändå en bra sådan…
Händelserik.
 
Någon liten nyser så det står härliga till.
Får nariga läppar men vägrar att smörja dem.
 
Någon annan är bra snorig och hostig fast han annars aldrig hostar.
Han får sig en skopa ovett och triljoners suckar från den lilla varje gång han hostar.
Hedvig älskar inte hosta och orkar verkligen inte med när någon hostar och låter så där högt som bara skrällande hosta gör. Med skopan ovett och de triljoners suckarna följer också onda ögat vilket inte är att leka med.
 
En tredje har märklig magvärk sedan ett par dygn och vi spekulerar i om det kan vara någon taskig decemberbacill som letat sig in och kniper och bråkar i magen. Det ”braiga” med att ha ont men inte ont hela tiden är mamman kan springa ut och in med snälla-bakterier-youghurt, blåbärssoppa och nybakta saffransbullar med vit choklad och vanilj. Det känns bra för både den magonda och för mamman.
 
En fjärde gick till doktorn utan att vara direkt sjuk.
Det är också en märklig upplevelse.
Händelserik.
 
Det lilla snoriga hjärtat kommer hem från skolan med taxi.
Mamman möter henne i dörren, iklädd en urtvättad vadlång mysklänning och… raggsockor.
 
 
– Åh mamma, så fin du är!
Det var länge se´n ja´ såg den klänningen!
En sådan tror ja´ att ja´ ska önska mig av tomten…
 
 
Från trashank till glamourdrottning bara så där. 
På ett ögonblick och i garagedörren.
Händelserikt det också.
 
Vi bakar dessa ljuvliga, nästan olovligt goda saffransbullar.
Vi lyssnar på julmusik och fixar med blommor till fina födelsedagsgrannen.
Lilla H kommer på att hon har presenter till de andra grannbarnen. Och Bingolotter till deras mamma och pappa. Hon rusar dit i vinterkylan, utan jacka hinner jag se när hon virvlar iväg.
Det dröjer en stund. Aningen för länge. Sedan kommer hon.
Förklarar att det gick bra men att de inte var hemma.
 
 
Men, vart lade du presenter och lotter då?
 
 – De la´ ja´ på bänken.
 
– Jaha, fast lotterna kan nog inte ligga ute på bänken, de kan blåsa iväg.
Tror du att du kan springa och hämta dem igen?
 
– Sssccchhhälvklart!
 
 
Så försvann Lilla H.
Och var borta lite för länge igen. 
Jag går ut på altanen och samtidigt som jag hör ett tjutande larm kommer hon gåendes. Lugnt och med två bingolotter i handen. Jag säger något om att Oj, vad det tjuter och hon håller med. Oj, va´ de´ tjuter!
 
Det slår mig att det nog är grannens larm.
Jag frågar lilla H om det tjöt redan då hon kom dit och jo, det gjorde det nog tror hon.
Eller började det tjuta om och när du tog i handtaget, undrar jag. Hedvig rycker på axlarna och konstaterar igen att Oj, va´ de´ tjuter! Det gör det och vi är överens om att jag nog får gå och kolla lite.
 
Jag knallar dig, ringer grannarna för att berätta att larmet gått. 
Samtidigt som jag pratar med mammagrannen i telefonen ser jag att på bänken i hallen – inomhus – ligger de två små presenterna från Hedvig till barnen. Det är så det är. Hedvig har klivit in i huset fast ingen var hemma och larmet gick. Lilla hjärtat som är så rädd för höga ljud, och jag som skickade henne dit en gång till. Att hon inte sade något? Att hon inte grät och var livrädd? 
 
Jag larmade av och gick hem.
Vi pratade ”om saken” och jo, lite rädd var hon allt men inte så värst ändå.
Det gick ganska bra tyckte Hedvig och nu skulle ju barnen få sina presenter.
 
 
– Men varför gick du in när de inte öppnade?
 
– Mäh, alla lampor lyste och de´ var så stöki´t där inne så ja´ trodde de var hemma…
 
 
Jo jo.
 
 
Händelserikt…
 
 
 
Och snorigt…
 
 
 
Familjens lilla tärna…
 
… klarade tåget med bravur…
Modigt.
 
Som hon har tränat. Som hon har övat.
Och som hon sjöng!
 
Högt och tydligt.
Inte en strof efter de andra som det så ofta blir.
Nästan inte alls en strof efter. Nästan hela tiden i synk med resten av tåget.
 
Klarvaken 06:20 imorse.
En kopp mjölk, paketöppning och nervositet.
En bit kebabpizza från gårdagen till frukost, en borste genom håret och check på den.
 
Tystare blev hon ju närmre skolan vi kom.
Tystare, mer allvarsam men lyckligt förväntansfull.
Luciatåget var för resten av skolan. Hela skolan. Inte för föräldrar. Egentligen.
Så jag bänkade på golvet lite vid sidan av några sjätteklassare som också skulle skåda tåget.
Ganska nära den lilla tärnan. Tillräckligt nära för att vi skulle kunna göra tummen upp emellanåt.
Jag känner mig omåttligt stolt och lika omättligt mallig när jag ser och hör mitt vackra lilla flickebarn.
Jag får en klump i halsen och blir tårögd. Så klart.
 
Då hör jag dem.
Två kaxiga sjätteklassare bredvid som ser och hör Hedvig.
De hör henne  liksom jag eftersom hon sjunger högt och tydligt och för att de sitter nära.
Men de ser och hör också saker jag inte ser och hör. Och de skrattar. Tittar menade på varandra och skrattar.
De hör att den modigaste lilla tärnan av alla inte alltid håller ton.
De hör att den modigaste lilla tärnan inte uttalar varje ord så som de själva hade uttalat dem.
 
Klumpen i halsen växer. Ögonen tåras mer.
Jag har glömt min pansarsköld hemma eller någon annanstans.
Den är definitivt inte med mig vid luciatåget. Den är aldrig med mig när jag behöver den.
Den där skölden, den är lite som Emma i Kalles klätterträd – den finns bara i fantasin.
Tror jag.
 
Men så blir jag arg.
Vem är de att skratta?
Vem är de att sätta sig till doms över denna modiga lilla själ?
Nej, nej, nej, NEJ – dessa dryga sjätteklassare ska inte, får inte, förstöra denna stund.
De ska inte, får inte, ta ifrån mig min stolthet och ännu mindre ta ifrån Hedvig hennes känsla av förträfflighet.
För det är just förträfflig hon är. Modig, stolt och förträfflig.
 
De ser och hör där, i denna vackra stund, saker som jag inte ser och hör.
Men jag ser och hör saker där och då som de inte ser och hör. Ett noll till mig.
 
Jag ser henne.
Jag ser det modiga lilla barnet.
Jag ser att all enorm träning de senaste veckorna har gett resultat.
Jag ser hur hon söker min bekräftelse, och jag ser hur hon gör tummen upp när våra blickar möts.
Jag ser hur hon sväljer, hur hon motar bort rädslan och oron. Jag ser hur modet tar över.
Och jag ser hur hon njuter.
Allt detta missar de kaxiga sjätteklassarna.
Synd om dem.
 
Jag hör henne.
Jag hör det modiga lilla  barnet.
Jag hör att hon hinner sjunga samma strof som de andra – samtidigt.
Det är stort. Det är stort för att det är svårt för henne.
Jag hör hur hon tar i för kung och fosterland när tanken är att man ska göra just det.
Och jag hör att hon är lycklig.
Allt detta missar de kaxiga sjätteklassarna.
Synd om dem.
 
Så vid ett av de kaxiga grabbarnas menande blickar vänder jag mig mot dem.
Jag håller fast min blick tills de känner sig iakttagna i halvdunklet, och vänder sina blickar mot mig.
Jag ler. Jag tokler, lite hysteriskt förmodligen, men ändå. Det är bättre att tokle hysteriskt än att utdela onda ögat. 
Det borde det vara även om jag undrar ibland.
 
Medan jag tokler naglar jag fast min blick vid dem, lutar mig fram och viskar i mörkret:
 
 
– Det är min flicka som står där och sjunger så högt och fint.
Visst är hon verkligen jätteduktig!? Så modig!
 
 
De tittar snabbt på varandra, sedan på mig. Först lite osäkert men sedan ger de mig varsitt leende.
De ler blygt, tittar på mig, tittar på Hedvig och tillbaka på mig.
De ler ännu lite blygt och ger mig en bekräftande nick.
 
De som höll på att paja min omättligt malliga och stolta stund gav mig den tillbaka.
 
 
 
 
Det är inte lätt att passa in i den hårda världen som kallas vår…
 
 
 
Jag önskar så att människor kunde se Hedivg som den fina lilla själ hon är…
 
 
 
 
Måndagen är snart slut…
 
… och jag summerar…
Som alltid.
 
Alltid.
Varje kväll. Måste jag summera.
Några skulle säkert kalla det för tvångstanke. Själv tänker jag mer att jag vill ha koll.
Koll på vad som skett, vad som varit bra och vad som kunde gjorts bättre. Inte djupt. Det låter så, det hör jag. Men det är inte djupa grubblerier jag ägnar mig åt. Inte alltid. Inte ens oftast. Men jag summerar. Jag måste summera. Det har jag alltid gjort. Kanske är det därför jag har så svårt att somna?
 
Vi är på avslutning med fotbollslaget på en av ortens alla pizzerior.
Varför har egentligen alla orter så många pizzerior? Här finns flera stycken.
Hedvig beställer en kebabpizza som av någon anledning serveras utan den isbergssallad hon förväntat sig. Dock ledde det inte till något bryt, mer ett konstaterande. Hon säger att hon vill äta hela, jag tycker att hon kan äta halva och sedan känna efter. Vi är inte överens men inte heller osams. Jag säger att om hon är mätt efter halva kan hon be att få den andra halvan med sig hem. 
 
 
– Åh! Får ja´ äta den till frukost då?
 
 
Frågan är ivrig.
Pappan och jag säger att hon får äta den till frukost och Hedvig äter halva pizzan och känner sig nöjd med det.
Hon började genast se fram emot frukost och i mammans mage vänder sig redan vid tanken på att det klockan sju imorgon bitti kommer dofta kebabpizza i hela huset.
 
Jag stryker ett lucialinne och känner mig vemodig för att detta förmodligen är det första året på 21 år som vi inte har en lucia i huset. Vi har haft varianter på lucior, men alltid någon sorts lucia. I år får vi istället en tärna. En mallig tärna som ska medverka i skolans stora luciatåg. Check på den och hon känner sig mer som en stor tjej än vanligt inför detta. En och en halv timmes lusseträning i skolan denna måndag.
 
Så har jag läst ut min bok.
Boken som jag knappt kunnat lägga ifrån mig då jag börjat läsa.
Boken som gjort avtryck i mig och som kräver sin mentala summering.
Glöm mig av Alex Schulman.
 
Ömsint, kärleksfull, arg, ledsen, orolig, rädd, lycklig, skräckslagen, förstående men också oförstående.
Det är det sista som sätter sig hos mig. Hur man i livet ständigt försöker vara förstående men ganska ofta hamnar i läget att man verkligen inte förstår. Hur man i livet behöver ställa frågor, hur man faktiskt ställer dem men många gånger lämnas utan svar. Man lämnas utan de svar man så väl behöver.
Kanske inte egentligen för att gå vidare – det gör man ju oavsett.
Men för att förstå och för att gå vidare som hel.
 
 
Jag summerar min måndag…
 
 
 
 
Imorgon är det tisdag och vi har en tärna i huset…
 
 
– Ja´ ska bli kock…
 
när ja´ blir stor…
Säger hon.
 
Så säger hon medan hon omsorgsfullt vecklar upp fodralen på sin iPad och bläddrar fram till Matglad-appen.
Familjens nya favoritapp. Appen som gör att det funkar att laga en hel måltid tillsammans. Utan att den lillas tålamod tryter. Varför? För att hon kan läsa och se instruktioner steg för steg, i lugn och ro. Matlagningen kan och får ta den tid den tar – det är hon som är chefen.
 
Kock tänker hon sig bli på Astrid Lindgrens Värld, eller möjligtvis på Ikea. Kanske på båda ställena fast olika dagar? Och på Citygross också. De kan nog behöva en kock när hon blir stor. 
 
Alla dessa tankar och funderingar och framtidsplaner får jag ta del av när vi lagar middag.
”Supersnabb” pasta med champinjoner, spenat, parmesan och körsbärstomater på kvist.
Att kocken själv sedan petar bort  både champinjoner och spenat från sin portion, och dessutom avstår den ljuvliga parmesanosten tycks inte spela någon roll.
 
 
– Det är gott ändå!
 
 
Säger hon malligt medan hon proppar munnen full med mat.
Lika malligt bjuder hon laget runt och ber oss att ta mer och ta om.
 
 
– Det är viktigt att äta.
Kroppen behöver energiiiiii.
 
 
 
Så säger hon…
 
 
 
… hon som rör i grytorna nuförtiden…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi trotsar vintertrötthet…
 
… tunga huvuden och mörker…
Och går bananas.
 
Bestämde oss för att göra pepparkakshus.
Inte ett. Inte två. Men åtta pepparkakshus bestämde vi oss för.
Eller nej, vi bestämde oss inte för det. Vi mer bara gjorde det. För att det var så kul.
 
Det var så kul för att vi gjorde det tillsammans. Tillsammans är bra.
Att halva innehållet i burken med strössel hamnade på golvet gjorde inget.
Nej, sant. Inte ens för mig som verkligen och innerligt ogillar spill och kladd.
 
 
– Vi får dammsuga sedan…
hör jag mig själv säga. Glatt.
 
– Så får det bli mamma. Vi får dammsuga sedan.
Svarar den lilla glatt. Hon som just tappat burken med strössel.
 
 
Men vad gör man ens med ett lite större pepparkakshus och sju små?
Det kan man fundera en bra stund på, upptäckte vi. Länge kan man fundera på det.
Ett hamnade i Hedvigs rum, ett i storasysters rum, ett i storebrors rum och ett finns i cellofan till utflugen storebror.
 
Tre hus kvar.
Fram med mer cellofan och guldsnöre och sedan förvandlas lilla H till tomte och gick i spöregnet till alla grannbarnen, önskade God Jul och gav varje grannsyskonpar ett pyttepepparkakshus. 
 
 
Det ligger glädje i att ge…
 
 
 
Sann glädje…
Vad kommer all…
 
… ondska ifrån…
?
 
Det undrar jag.
Jo, för det finns bra mycket ondska här i världen.
I stora vida världen, i stora perspektiv, men också i den lilla världen. Den som är alldeles inpå.
 
Godheten och snällheten, som jag för övrigt tycker är underskattad, finns det dock fortfarande mer av. Det vill jag åtminstone gärna tro. Ser man på världen i stort kan man ju undra förstås, men ser man till människor man möter så är tack och lov godhet och snällhet mer framträdande än ondskan. Inte minst har jag märkt det av alla som vill hjälpa lilla Janeth och de andra barnen på barnhemmet jag skrev om häromdagen. Så många fantastiska människor hörde av sig och ville hjälpa. Så många som swishat en summa pengar för att hjälpa dem som så väl behöver det. Underbart. I de stunderna vågar man tro på att det finns hopp om rättvisa här i världen.
 
Men så säger, eller jag menar skriver, en i min ögon ond människa en kommentar på inlägget.
En kommentar bestående av två ynka ord och pang så är ondskan så sanslöst närvarande.
Två ynka ord som båda börjar på bokstaven ”H”, härstammar från Nazityskland och enligt mig aldrig, aldrig, ALDRIG får uttryckas. Varken verbalt eller i skrift.
Punkt.
 
Denna någon, denna onda någon väljer att kommentera anonymt. Så klart.
Absurt. Fegt. Fult. Rasistiskt. Hatiskt. Elakt. Oempatiskt.
Listan på beskrivande ord kan göras lång.
 
Varför läser denna onda någon ens mina texter?
Texter befriade från rasism, exkluderande, kränkningar med mera, med mera.
Texter innehållande en strävan efter alla människors lika värde.
Varför vill denna onda någon läsa, när denna bevisligen tycker precis tvärtom?
Det är en gåta utan svar.
 
Jag tog bort kommentaren.
Först tänkte jag några timmar. Tänkte på hur jag skulle göra.
Jag brukar inte ta bort kommentarer. Jag vill ju ha synpunkter. Jag vill veta om någon tycker, tänker och resonerar annorlunda mot hur jag tycker, tänker och resonerar. Jag vill veta varför och hur. Jag vill ha dialog. För att jag tror att man kan lära sig av att lyssna på andra, ta in andras tankar och åsikter. Ibland kan man då själv se på saken på ett annat vis och omvärdera sin egen åsikt. Ibland står man bergfast kvar i sin egen övertygelse, men med en insikt i någon annas resonemang. Också det lärorikt.
 
Men nej. Jag vill inte ha dem, vill inte se dem.
Jag vill inte ha de två fruktansvärda ”H-orden” som kommentar.
Helt utan förklaring och dessutom helt anonymt. Det känns inte okej. Det är inte okej.
Vem denna onda någon är som sitter där ute i världen och skriver fruktansvärda saker vet jag inte.
Men jag vet att jag aldrig någonsin vill höra ifrån denna onda någon igen.
Punkt.
 
 
 
Jag tror vi vill, jag tror vi kan…
 
 
 
Vi måste lyfta upp varann…
 
 
 
 
 
 
 
 
Önskelistan…
 
… fylls så sakteliga på…
Sakteliga.
 
För lilla H är ett barn av den sort som sällan önskar mycket.
Hon är ett barn av den sort som kan gå länge, länge i en leksaksaffär och känna och klämma.
Förundras, lockas och ibland förfäras över alla roligheter, alla hemskheter och alla bra-att-ha-när-man-är-tolv-år-saker. Men på frågan om hon någon gång skulle vilja köpa ditten eller datten, eller kanske önska sig, så svarar hon allt som oftast att Nej tack, det är bra…
 
Utöver en bebis och Beppes experimentlåda har Mysteriet på Greveholm kommit till.
Och smink, och hårband. Och just det, en Lego City Polisstation. Ni vet en sådan ganska dyr historia som mamman och pappan tror att de (mest pappan) får sätta ihop och sedan blir den ståendes. Inte lekt med.
Lilla H håller inte med. Hon tycker den är så cool. Hon kommer leka massor med den. Säger hon.
 
Men så idag. Från ingenstans. Kom en ny önskan.
En önskan så tydlig att hon stegade genom hela huset för att hitta mig, för att kunna berätta.
 
 
– Mamma, ja´ skulle väldiiii´t gärna vilja önska mig en slips och en hatt.
 
– En slips och en hatt? 
 
– Ja! Ja´ tycker det är såå fint.
Ja´ kan ha det när vi går på restaurang å´ så…
 
 
 

Tur vi inte har gett tomten önskelistan ännu…
 
 
 
Ser ut som om 2017 kommer att innehålla många restaurangbesök… 
 

 

 
Jag önskar att det inte fanns…
 

 
… några som helst orättvisor i världen…
Punkt.
 
Jag önskar att det fanns fler människor som vill hjälpa.
Många är vi som vill hjälpa. Absolut.
Inte alla av dessa hjälper ändå.
 
Men vi är många som både vill hjälpa, och som hjälper.
Oavsett om det handlar om att hjälpa en tiggare eller om att stödja en organisation.
Eller flera organisationer. Vissa ligger en mer varmt om hjärtat av en eller annan anledning.
Då kan man välja att stödja den.
 
I våras åkte mitt äldsta lilla hjärta till Tanzania.
Hon skulle vara tre veckor som volontär på ett barnhem, långt uppe i bergen.
Hon hade erfarenheter och insikter med sig hem som få i hennes ålder har. Som få överhuvudtaget har.
Redan då hon kom hem sade hon att hon vill åka tillbaka. Hon var inte färdig. Hon hade fått som en andra familj.
Och alla barn som behöver henne. Hon hade åkt hem, men ville tillbaka.
 
I september åkte hon tillbaka.
Denna gången för att bo och arbeta som volontär i tre månader.
Ebba vill ogärna kalla det arbete. Hon är ju där hon vill vara och hon gör det hon vill göra.
Förutom allt praktiskt hon gör så slösar hon med sin kärlek.
Det är nog det hon gör allra mest.
Hon är sådan.
 
Barnen behöver all denna kärlek.
De behöver alla pussar och kramar de någonsin kan få.
De behöver alla leksaker och kläder och filtar Ebba och alla andra volontärer släpat med sig.
Och de behöver allt, exakt allt, som de två unga svenska fantastiska Jessica och Linnéa gör för dem.
Jessica och Linnéa startade och driver barnhemmet och skolan. Fantastiskt!
Men barnen behöver mer.
 
barnhemmet har de det bra. Utifrån förutsättningarna.
Alla barnen blir pussade och kramade på, de är som en familj.
Alla barnen får minst tre mål mat om dagen (ofta får de fyra mål), de duschar varje dag och de som är tillräckligt stora går i skolan. Barnen, som just nu är mellan 0 -15 år,  leker och busar med ingenting – utifrån våra mått mätt.
Du kan följa dem på både instagram och Facebook för att få inblick i deras liv.
 
När någon blir sjuk finns Jessica, Linnéa och alla volontärer där. 
De åker till sjukhus, samlar ibland in mer pengar för att ta den som blivit sjuk till ett bättre sjukhus.
Nya barn börjar i skolan efter nyår. Nya barn som ska få samma möjligheter. Så klart.
 
Allt det här kostar dock så mycket pengar.
Så mycket pengar för dem, nästan inga pengar alls för oss.
Som exempel vill jag nämna att Ebba nu är skolfadder. Det innebär att de pengar Ebba bidrar med går till mat och material i skolan. Hon frågade mig om det är dumt att bli det eftersom hon nästa höst kommer att studera och sannolikt inte kommer att ha så mycket pengar. Jag sade att jag absolut tycker att hon ska bli skolfadder. För att jag vet att hon vill, för att jag vet att hon kan. 
Hon svarade:
 
 
– Det är inte mer än vad en och en halv drink på krogen kostar.
Det kan jag vara utan!
 
 
Och precis så är det.
Det är så mycket vi konsumerar som vi kan vara utan och det helt utan uppoffring.
För utan månadsgivare och utan skolfaddrar kan de mest hängivna inte hjälpa dem som mest behöver det.
Barnen som inte längre har någon mamma eller pappa kvar. Som inte har någon som tar hand om dem.
Barnen som också behöver växa upp med kärlek, mat och utbildning.
Som har rätt till det.
 
Just nu har barnhemmet fått en yttepyttig liten flicka, Janeth, till sig.
Janeth är en vecka gammal och hennes mamma dog då hon var ett dygn.
Hon förlöstes med kejsarsnitt och dog av blodförlust.
Janeths pappa anses inte kunna ta hand om sin dotter.
Varför? För att han har en hörselnedsättning…
 
En hörselnedsättning!!!
En fruktansvärd tragik att mamman dog.
Lika fruktanskvärd tragik att pappan förlorar även sin dotter.
Och också en fruktansvärd tragik för lilla Janeth som nu varken har sin mamma eller sin pappa kvar.
Janeth bor nu växelvis hemma hos Jessica och på barnhemmet. Hon överöses med kärlek men behöver också allt annat som en liten nyfödd behöver. Modersmjölksersättning, blöjor, läkarkontroller, vaccinationer… Listan kan göras lång. Utan oss som kan hjälpa har varken Janeth eller de andra små barnen ingen chans till det liv de så väl är värda.
 
 
 
Så vill du, för kan vet jag att du kan, ber jag dig skänka en summa till barnhemmet CCY Tanzania.
Eller ännu hellre bli månadsgivare. Att bli månadsgivare är att hjälpa och göra det man kan, trots avstånd.
 
 
 
 
Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon…
 
 
 
Gör det du kan, du också…
 
 
 
 
 
 
Säg hej till…
 
… Ezekiel…
Och hans familj.
 
Som för alltid kommer att vara med oss.
Ezekiel som bor i Tanzania, där vår Ebba är.
Han bor inte på barnhemmet där Ebba är, men han går i skolan.
 
Ezekiel är fem år och bor med sin mamma, pappa, storasyster och lillasyster.
Ezekiel är speciell. Han är särskild, olika, fem år och underbar.
Framförallt är han Ezekiel.
 
Ezekiels mamma är orolig för honom.
Hon ser att han är särskild, speciell och olik de andra barnen på flera sätt.
Ezekiel pratar till exempel inte så som många andra femåringar gör.
Men mamman vet inte vad som gör att han är så speciell.
Och mamman är så rädd att hennes lilla Ezekiel ska dö ifrån henne.
Eftersom hon inte vet hur det är, vad det är och hur det ska bli.
 
När Ebba träffar Ezekiel får han en särskild plats i hennes hjärta.
Hennes hjärta tycks rymma hur många som helst. Hennes hjärta har oändligt med kärlek.
Ändå finns det plats att få en alldeles särskild plats. Den platsen är för Ezekiel.
För Ebba ser. Och Ebba hör. Och Ebba tror.
Att Ezekiel har Downs syndrom.
 
Så klart att han tar så mycket plats i hennes hjärta att man kan tro det ska explodera.
Vi pratar om typiska fysiska tecken som går att se. Vi pratar om Halls kriterier. Jag skickar dem.
Ebba pratar med fantastiska Jessica och fantastiska Linnéa som driver barnhem och skola där Ebba är.
Ebba får träffa Ezekiels mamma. Berätta vad hon vet, berätta om sin lillasyster, berätta att hon inte ska vara orolig. Att det blir bra. Att Ezekiel måste man vara extra varsam med, då blir det bra.
 
Det finns en läkare i en annan stad.
En läkare som är berest och som Ebba vill att de ska åka till.
Ezekiels mamma och pappa har inte råd. Ebba bestämmer sig för att betala.
Idag har de varit hos läkaren. Ezekiel har varit lite sjuk de senaste veckorna så han fick medicin.
Läkaren tog lite prover. Återbesök om två veckor är bokat för att se om medicinerna har hjälpt.

Ebba pratade med honom om Downs syndrom och han visste vad det är.

Han kände även till en del andra funktionsvariationer som han också tror att Ezekiel kanske har.
Men han ville inte ta det vidare. Har ingen möjlighet att göra de kromosomtester som vi är så vana vid att läkare här både kan göra och faktiskt gör. Att han inte ville ta det vidare var inte på något vis för att vara dum, inte för att Ezekiel skulle vara mindre värd eller på grund av någon annan anledning man skulle kunnat bli rasande för.
Nej, det handlar bara om mentalitet, kulturkrock och pengar.
Som så mycket annat handlar det om pengar.
 
Ezekiel är numer någon vår familj stödjer lite extra.
Med mediciner, läkarbesök, material eller vad som nu kan tänkas behövas.
 
 
 
Tänk att vår Ebba alltid hittar någon att slösa sin kärlek på…
 
 
 
Oavsett vart på jorden hon befinner sig…