Måndagen är snart slut…
 
… och jag summerar…
Som alltid.
 
Alltid.
Varje kväll. Måste jag summera.
Några skulle säkert kalla det för tvångstanke. Själv tänker jag mer att jag vill ha koll.
Koll på vad som skett, vad som varit bra och vad som kunde gjorts bättre. Inte djupt. Det låter så, det hör jag. Men det är inte djupa grubblerier jag ägnar mig åt. Inte alltid. Inte ens oftast. Men jag summerar. Jag måste summera. Det har jag alltid gjort. Kanske är det därför jag har så svårt att somna?
 
Vi är på avslutning med fotbollslaget på en av ortens alla pizzerior.
Varför har egentligen alla orter så många pizzerior? Här finns flera stycken.
Hedvig beställer en kebabpizza som av någon anledning serveras utan den isbergssallad hon förväntat sig. Dock ledde det inte till något bryt, mer ett konstaterande. Hon säger att hon vill äta hela, jag tycker att hon kan äta halva och sedan känna efter. Vi är inte överens men inte heller osams. Jag säger att om hon är mätt efter halva kan hon be att få den andra halvan med sig hem. 
 
 
– Åh! Får ja´ äta den till frukost då?
 
 
Frågan är ivrig.
Pappan och jag säger att hon får äta den till frukost och Hedvig äter halva pizzan och känner sig nöjd med det.
Hon började genast se fram emot frukost och i mammans mage vänder sig redan vid tanken på att det klockan sju imorgon bitti kommer dofta kebabpizza i hela huset.
 
Jag stryker ett lucialinne och känner mig vemodig för att detta förmodligen är det första året på 21 år som vi inte har en lucia i huset. Vi har haft varianter på lucior, men alltid någon sorts lucia. I år får vi istället en tärna. En mallig tärna som ska medverka i skolans stora luciatåg. Check på den och hon känner sig mer som en stor tjej än vanligt inför detta. En och en halv timmes lusseträning i skolan denna måndag.
 
Så har jag läst ut min bok.
Boken som jag knappt kunnat lägga ifrån mig då jag börjat läsa.
Boken som gjort avtryck i mig och som kräver sin mentala summering.
Glöm mig av Alex Schulman.
 
Ömsint, kärleksfull, arg, ledsen, orolig, rädd, lycklig, skräckslagen, förstående men också oförstående.
Det är det sista som sätter sig hos mig. Hur man i livet ständigt försöker vara förstående men ganska ofta hamnar i läget att man verkligen inte förstår. Hur man i livet behöver ställa frågor, hur man faktiskt ställer dem men många gånger lämnas utan svar. Man lämnas utan de svar man så väl behöver.
Kanske inte egentligen för att gå vidare – det gör man ju oavsett.
Men för att förstå och för att gå vidare som hel.
 
 
Jag summerar min måndag…
 
 
 
 
Imorgon är det tisdag och vi har en tärna i huset…