Liten H...
Hela vår lediga dag…
… blev så där himla mysig, gosig och trivsam som jag hade hoppats på…
 
Vi har bakat mjuk pepparkaka enligt lilla H:s önskemål.
Vi har gjort jordgubbssaft – Hedvig drack fyra glas på raken!!!
Stackars liten hann jag tänka, hon som oftast får Fun Light utan socker och som hon i och för sig dricker med glädje och för att det kanske är det bästa av två onda ting, men när jag såg hur gott det här faktiskt smakade… ja, då tänkte jag att oj, vad jag borde göra saft oftare. Nu gjorde jag det mest för att ”bli av med” jordgubbarna i frysen så att vi snart kan åka och plocka nya. Hedvig älskar att plocka jordgubbar, och då ska mormor vara med. Så som vi gör alla år liksom…
 
– Åh, de smaka´ lika gott som molmols saft!
 
Vi har tappat upp iskallt vatten i plaskpoolen och Hedvig har badat så läpparna blev blå. Vi tog en cykeltur till havet och fiskade lite krabbor, plaskade i havet och njöt av både havet och vinden. Till sist grillade vi färskpotatis med torskrygg och mängder av smör, färska kryddor, citron och flingsalt. Vi satt ute i solskenet och åt, skålade i Fanta och vitt vin, småpratade och ja, hade det allmänt mysigt, trevligt, roligt och alldeles underbart…
 
 
När det är som allra bäst…
 
 
 
 
 
En ledig dag som denna…
 
… vaknade vi kvart i sju då pappan smög in i sovrummet för att hämta en skjorta…
 
Med lilla H är det så att hon är klarvaken i samma sekund som hon slår upp sina vackra bruna ögon.
Med mamman är det inte så. Verkligen inte.
 
Jag gläntade på rullgardinen och solljuset flödade in, tillsammans med fågelsång. Underbart!
Att smyga upp, värma en mugg mjölk till lilla H och hämta en rykande mugg kaffe till mig för att sedan smyga ner i sängvärmen igen är en härlig start på dagen. Idag kunde vi dra extra länge på stunden då Hedvig är ledig idag.
 
Vi bestämde att vi skulle äta frukost ute eftersom solen redan värmde.
Döm om vår förvåning när vi en timme senare dukat frukostbrickan och klev ut på altanen och solen var som bortblåst. Grå moln hade hopat sig på himlen. Jag undrade högt för mig själv – jag gör ofta så – vart solen tagit vägen och Hedvig hade som vanligt svar på min fråga:
 
– Den äl bakom molnen mamma! Kom, vi gål in och hal flukostpicknick på golvet stället.
 
Vi gjorde så, gick in och hade frukostpicknick på vardagsrumsgolvet istället.
Det var mysigt det också. Vi hoppades att få med Ludde på vår picknick men han hade redan hunnit äta klart och var halvt om halvt på väg till skolan. Vi satt där på vardagsrumsgolvet och pratade lite om vad vi ska göra idag. Vi har bestämt oss för att baka en kaka, för att göra jordgubbssaft, för att cykla och se om nya apoteket på vår lilla ort har öppnat – Hedvig ska få ny allergimedicin – kanske kan vi då också köpa en glass. Hedvig har också bestämt att vi ska cykla ner till havet och fiska lite krabbor. Många saker på schemat en ledig dag, men bara saker vi vill göra, inga måsten idag…
 
– Först mamma, först hal ja´ en bla idé!!! Vi läggel oss i stola sängen och vilkal o stickal och tittal på Bollibompa!!!
 
Så det gjorde vi!
En hel timme har vi virkat, stickat och tittat på Bollibompa…
 
 
Vi får nog en bra dag idag…
Det är kanske inte så konstigt…
 
 
 
… att det är svårt att sova…
 
Inte när jag sätter på pränt vad det är som snurrar i huvudet mest hela tiden.
Jag undrar om man kan bli galen av oro? Tappa förståndet liksom?
 

Downs syndrom

Särskilda behov

Blå tisdagen

Fördomar

Talpedagog

Trisomi 21

Röda söndagen

Oro

Habilitering

Extra kromosom

Schema

Elakheter

Särskola

TAKK

Utvecklingsstörning

Gröna måndagen

Olika

Ortoped

Barnhjärtmottagning

LSS

Sjukgymnast

Kortis

Vårdprogram

Speciell

Gula fredagen

Hörselkontroll

Extra kromosom

SoL

Specialpedagog

Vita onsdagen

Stödfamilj

Missbildningsregistret

Kunskapsnivå

Försäkringskassan

Karlstadmodellen

Syskon

Rosa lördagen

DS-träffar

Munmotorik

Kurator

Barnvakt

Synkontroll

Rektor

Kontaktperson

Melatonin

Blodtryck

Bruna torsdagen

LSS-handläggare

Släkt, vänner & bekanta

Nätverk

Teckenläger

Etc…

 

 Som för att behålla vett och sans vägs min oro upp av allt underbart lilla H skänker mig.

 

Kärlek

Bus

Lek

En knubbig hand i min

Här & nu

Tokroliga kommentarer

Pussar

Klokhet

Överraskningar

Kärleksförklaringar som slår allt

Slutsatser

Kramar

Vikten av att vara rädda om de som verkligen betyder något

Mindfulness

Positivism av sällan skådat slag

Vilja och envishet av sällan skådat slag

Insikt om fantastisk barnsjukvård

Hur det är att ha en lill-Zlatan i hemmet

Idéer

Framtidsvisioner

Sammansvetsning av familjen

Värme

Glädje

Nytt perspektiv

Nya vänner

Kunskap om livet

The sky is the limit…

 

 

Om mamman föreslår…

…en cykeltur på kvällskvisten…

 Och lilla H säger nej.
Ja men då föreslår mamman att de ändå går ut i trädgården en stund, i solen.
(Mamman vill helst inte föreslå vare sig fotboll eller studsmatta eftersom timmar redan ägnats åt just det)
Då tänker lilla H en stund, packar sedan med sig iPad och täcke för att sedan sätta sig i en solstol – fast i skuggan.

Vi njuter alla på olika sätt och huvudsaken är att alla får göra som de helst vill…

 

Igår blev jag beklämd…

 

 

… och lite ledsen…

 

Igen.

Det var när jag tittade på Aktuellt som det kom över mig.

Där berättade man om regeringens förslag till stöd för föräldrar med funktionsnedsatta barn – som inte var så mycket värt.

Tanken var en samordning som hjälp till slutkörda föräldrar. Slutkörda och sköra fysiskt och psykiskt.

Om man är förälder till ett barn med funktionsnedsättning ser livet inte riktigt ut som de flesta andras. Hur gärna man än vill det så gör det inte det. Lika många familjer som det finns, lika många varianter på sättet att leva sitt liv finns. I min familj tycker vi t ex inte att vi lever så väldigt annorlunda nu mot livet innan lilla H föddes. Vi gör nästan samma saker nu som då. Men ändå är det väldigt annorlunda. Det är vi som inte riktigt ser det så eftersom vi lever det liv som passar oss, utifrån våra förutsättningar. I vårt fall handlar det inte så mycket om att vi inte gör saker som andra familjer gör. Det handlar mer om allt extra vi gör, som andra inte gör. Det är tufft många gånger. Tuffare än vad de många inser, de flesta faktiskt. Man får också välja noga vem man berättar om det tuffa för. Som förälder till ett funktionsnedsatt barn är man nämligen livrädd att den som lyssnar ska tycka synd om oss och, ännu värre, få för sig att det är det älskade lilla barnet i sig som är tufft/jobbigt/krävande…

Det är inte det det handlar om.

Det handlar om att man som förälder till ett funktionsnedsatt barn är beroende av så många andra människor placerade i kommuner, landsting och på diverse myndigheter. Dessa andra människor, som du så väl behöver, måste du själv kontakta och på något klurigt sätt ska du dessutom försöka samordna de insatser som dessa människor kan tänkas erbjuda.

Vi har inte extremt många kontakter. Jo, jämfört med de familjer där ingen funktionsnedsättning finns, men inte jämfört med många andra familjer där en funktionsnedsättning finns och påverkar hela familjen. Lilla H klarar mycket själv, hon är inte ett dugg infektionskänslig (vilket är vanligt om man har Downs syndrom), hon är inte heller sjuk – nej, man är faktiskt inte sjuk för att man har en kromosom extra – och hon behöver inte tillbringa långa perioder på sjukhus. Perioder som sliter på hela familjen, inte minst på alla fantastiska syskon som finns i världen. Ändå blir jag ibland alldeles kraftlös när jag måste ringa vissa samtal. Särskilt de samtalen där jag i förväg vet att jag kommer att stöta på patrull. Då blir jag så ledsen när jag tänker på alla familjer som har en så extremt svår situation och som inte får hjälp. Familjer som kan behöva ha kontakt med så många som upp till 100 personer för att få den hjälp som barnet så väl behöver och har rätt till…

 

Enligt Aktuellt igår rycker ideella organisationer in lite här och var i landet, eftersom regeringens förslag inte sätts i verket. Exemplet som togs upp i programmet var Bräcke Diakoni som stöds av Allmänna Arvsfonden. Bräcke Diakoni har på försök tagit fram samhällskoordinatorer till några familjer i Göteborg. Föräldrarna till en svårt funktionsnedsatt liten Maja berättar vilken enorm lättnad det är att kunna ringa ett samtal, istället för kanske 20. Samtal som dessutom måste ringas dagtid vilket gör att man som förälder får stjäla till sig tid av sin egen arbetstid. Förutom tiden det tar så är det känslomässigt väldigt jobbigt att ringa dessa samtal. Det är sant. Det är kanske svårt att förstå om man inte befinner sig i liknande situation, men det är sant. Det är känslomässigt jobbigt att ditt älskade barns behov ständigt ifrågasätts.

Det krävs mycket tid och engagemang av föräldrar till ett funktionsnedsatt barn. Ofta behöver man agera förlängd arm till sitt barn. Alla vill ju sina barn det bästa, och det är ingen skillnad om du har ett barn med särskilda behov. Som mamma och pappa orkar man inte hur mycket som helst, det är också sant. Man tror att man gör det, men man gör det inte. Konsekvenserna som uppstår då föräldrar måste rodda allt själva är många. Kriser uppstår i relationen mellan föräldrar, kanske även till mor- och farföräldrar, vänner och bekanta. Många föräldrar känner att båda inte längre kan fortsätta arbeta eller att någon måste gå ner på deltid. När man inte längre orkar, när den inre stressen tar över, riskerar föräldrar att bli sjukskrivna. Ofrivillig frånvaro från jobbet blir ytterligare en psykisk börda att bära, utöver att självkänslan får sig en knäck och att familjers ekonomi på sikt kan raseras. Det blir som en ond spiral, utan vinnare…

Ibland säger människor till mig att de aldrig hade orkat ha min situation, att de aldrig hade fixat att ta hand om ett barn med Downs syndrom. Fortfarande, efter snart nio år som förälder till älskad liten tokfia med Downs syndrom, vet jag inte riktigt vad jag ska svara? Vad finns det för alternativ brukar jag tänka, samtidigt som jag undrar vad de hade gjort om de fått ett barn med Downs? Elakt hinner jag också tänka att det allt är en himla tur att ett barn med Downs inte valde att komma till just dem. Jag väljer att tro att små efterlängtade barn som har ett eller flera särskilda behov faktiskt väljer sina föräldrar med omsorg.

 

 

Jag önskar så att alla hårt kämpande föräldrar i landet kunde få en egen koordinator.

Det är inte det älskade barnet som är jobbigt. Det är byråkrati, kommuner, myndigheter och diverse andra instanser som tar musten ur fantastiska föräldrar…

 

 

 

Ljuvliga sommarvärme…
 
 
… nu är den här på riktigt…
 
Tror jag i alla fall.
Man kan aldrig vara riktigt säker och rätt som det är blåser vindarna kalla igen.
Jag är en sol- och värmedyrkare av stora mått varför jag alltid ser till att sticka ut näsan utanför dörren så fort jag kan ana solens strålar. Helgen som var bjöd på många solstrålar.
 
En solig lördag, snudd på utan ett moln, om än kall i vinden.
Dagen bjöd på krabbfiske utan en endaste krabba i fångst. Lite snopet tyckte både Hedvig och jag. Nu, så här i slutet på maj, borde väl även krabborna vaknat och kravlat sig längre in mot land?! Men icke! En vacker blålila sjöstjärna plockade vi i alla fall upp med håven och lade varsamt i hinken. Tålamod är en dygd då man försöker agera storfiskare och av den varan visade Hedvig mycket i lördags. Så brukar det inte vara. Annars gäller att få en krabba snabbt för att behålla hennes intresse. Är bara första krabban uppdragen, då kan hon sitta länge, länge.
 
Vinden mojnade och eftermiddagen bjöd på champagne på solig badbrygga.
Kvällen blev stilla och havet spegelblankt. Solen fullkomligt flödade in i båten och det var en av de där kvällarna när man känner att man bara vill sitta kvar, och sitta kvar, och sitta kvar…
 
Söndagen var om möjligt ännu soligare och vindarna ljumma.
Detta var inte vad SMHI hade flaggat för varför vi lämnade båten och for hem vid lunch.
Vi levde vår söndag utomhus i solskenet. Solade, lekte, hoppade studsmatta, vattnade och lilla H fick dessutom för sig att slänga sig i solstolen och virka en stund.
 
– Ja´ ska vilka en Nalle Puh till dej mamma. Den blil vit…
 
 
Vem kan säga nej till just en vit Nalle Puh täker jag…
 
Äntligen är han hemma…
 
… efterlängtad son, lillebror och storebror…
 
Lilla, stora Ludde Lurv som varit på vift sedan i måndags då han for till Spanien med sin spanskagrupp.
Ja men jag veeeet; han är 16 år och han har bara varit borta i fyra dygn men ändå; jag har saknat honom och jag har längtat efter honom – massor! Det har varit tomt i huset! Inte så att han annars tar särskilt mycket plats, nej då. Han befinner sig oftast i sitt rum på övervåningen med stängd dörr och headset på – hyfsat okontaktbar – men då är han ju ändå här liksom…
 
Sms har jag fått. Ett varje dag som utlovat. Utförliga sådana dessutom!
Annars får jag mest sms av typen ”Aaa”, ”Näe” och ”Mmm…”. Men från Spanien har kommit rapporter om utflykter, om iskallt hotellrum, trevliga och mindre trevliga spanjorer, om konstiga mattider, om mat, om brist på mat, om pengar och ja, om diverse och allt möjligt har det kommit sms.
 
Det är inte bara jag som har längtat. Lilla H, som annars gärna krånglar en del med Ludde, har också längtat. Mycket har hon längtat. Hon är van vid att han ska finnas här, jämt liksom. I eftermiddag har hon längtat så mycket att hon varit lite sorgsen. Hon tog sin kamera och gick upp till Luddes rum och fotade lite och liksom bara var i hans rum – det var när hon längtade som mest.
På flygplatsen fick vi vänta i två timmar på ett försenat plan med efterlängtad Ludde.
När planet äntligen landade hoppade Hedvig jämfota av förtjusning och tyckte det var så spännande att han snart skulle vara här. Han kom inte först genom gaten till Hedvigs besvikelse. Hon stod kvar och kikade, väntade och suckade för varenda person som passerade och inte var Ludde. Men så kom han och Hedvig kastade sig i hans famn. Jag tror att längtan var ömsesidig för jag tycker att de båda har bett varandra om kramar och pussar väldigt många gånger sedan vi kom hem…
 
Väl hemkomna gjorde Ludde det viktigaste; satte på sin dator och laddade en tallrik fullproppad med mat. Nu sitter han framför datorn med headset på och jag njuter av att höra honom babbla där uppe…
 
– Jag har typ varit hungrig sedan jag åkte i måndags…
 
 
Jag är glad att finaste Ludde haft härliga, roliga och tokiga dagar och jag är glad att han är hemma igen…
Om man inte har…
 
 
… fritids på fredagar…
 
Och det är just på fredagar kompisarna oftast har Idol på fritids är det klart att man känner sig lycklig om det en fredag är bestämt att man ska ha Idol på skoltid. Jo, för man har Idol, man leker inte Idol.
 
En sådan fantastisk fredagmorgon får man mycket att styra med om man heter Hedvig.
Utöver att de två halsbanden, de fyra armbanden och klockan ska på måste man ägna en lååång stund till att välja något riktigt vackert att ha på sig. Det vackraste plagg Hedvig tycker att hon har, är en från-fina-Clara-ärvd polyesterklänning med Disneyprinsessor på. Jag gissar att den är inköpt i Thailand. Klänningen har varit i Hedvigs ägo i flera år. Hon växer så otroligt sakta mitt lilla hjärta, så jag tror den hänger med ett par år till.
 
Jag frågade Hedvig vad hon har tänkt att välja för låt på Idol idag.
 
– Ja´ ska välja ”Ja´ äl en gummibjöööörn”…
 
 
Jag skulle bra gärna vilja se lilla vackra Hedvig dansandes barfota med sin vackraste klänning snurrandes runt de små benen med så mycket hopp och spring i…
En fruktansvärd morgon…
 
… blev ändå till en mysig eftermiddag och kväll…
 
Det trodde jag inte imorse när vi var så galet osams, lilla H och jag.
Ibland, oftast om jag ska vara ärlig, förstår jag inte hur och varför vi plötsligt är osams vi två. Det går så fort…
Vi som är tillsammans all tid förutom under skol-, fritids- och arbetstid. Eller är det kanske just därför vi blir osams? För att vi tillbringar så mycket tid tillsammans? För mycket tid? Kan man ens ha för mycket tid tillsammans med sina barn? Jag har svårt att se just det. Att man skulle kunna ha för mycket tid tillsammans.
 
Ändå ryker vi ihop så galet rejält emellanåt!
Hon är både ben- och stenhård, lilla H. Till en viss gräns. När gränsen är passerad blir hon väldigt ledsen och hulkar fram att hon minsann inte älskar när jag är arg. Så klart hon inte gör. Jag älskar inte heller att vara arg, eller när någon är arg på mig. Inte heller älskar jag när lilla H är oerhört provocerande och stundom till och med elak mot mig. Någon säger att det inte finns elaka barn – det kanske det inte gör. Men det finns definitivt barn som testar gränser genom att säga elaka saker till sin mamma. Till den kategorin hör lilla H…
 
Lika ljuvlig som hon kan vara, lika infernaliskt elak kan hon vara om hon har lust med det. Orden som då spottas fram är som piskrapp mot en hyfsat känslig mammasjäl…
Vilken tur då att hon mestadels är alldeles galet ljuvlig tänker jag, för just så är det.
Kanske är det därför morgnar som denna gör lite ont…?
 
Imorse var det Hedvig själv som kom och frågade om vi inte kunde vara vänner igen.
Jag kan inte låta bli att se just det som en liten, liten seger.
 
Löjligt? Javisst!
Barnsligt? Javisst!
Omoget? Javisst!
 
Men jag kände så i alla fall.
Inte så mycket för att det var hon och inte jag.
Nej, så knasigt tänker jag inte ens när jag är arg. Men det faktum att lilla H faktiskt insåg värdet i att bli sams igen, det ser jag som en liten, liten seger. Det är en stor utveckling i hennes lilla personlighet och det gladde mig mitt i min ilska. Jo, jag är långsint, jag vet…
 
Ska jag vara riktigt ärlig hade jag inte alls lust att bli sams. Eller jo, lust hade jag, men jag kände mig inte riktigt redo för att bli sams där och då. Även jag insåg dock värdet i att bli sams innan vi skulle skiljas åt för dagen så jag svalde min ilska och gick med på att bli sams genom pussar och kramar, hårda kramar, och många, långa och stora ömhetsbetygelser. Vi tokälskar ju varandra liksom, lilla H och jag…
 
Påverkad av morgonens osämja var jag hela dagen.
Jag hoppas att Hedvig inte var det. Jag tror inte att Hedvig var så påverkad för resten av dagen. Igen avundas jag hennes förmåga att vara här och nu. Vi var ju sams igen och det är gott nog för henne.
Det är också en liten tröst för det spruckna mammahjärtat.
 
En småsur liten Hedvig fann jag på fritids senare på eftermiddagen.
Lite blandad kompott på humöret skulle jag vilja säga. Lite sur, lite glad, lite arg, lite irriterad. Men ändå nöjd mitt i alltihop. Jag får inte riktigt kläm på hennes förmåga till känslouttryck, men jag avundas den.
 
Väl hemma ville Hedvig vara lite ifred i sitt älskade soffhörn – som vanligt.
Det respekteras av oss alla och när hon ”varit ifred klart” som hon själv säger så är hon oftast väldigt positiv, glad och trevlig. Idag kände jag mig tveksam till hur det skulle bli – men det blev precis så!
 
Vi har hoppat studsmatta, vi har spelat fotboll, vi har lekt med Aquaplay och – kanske bäst av allt – vi har ätit fisksoppa med ljummen baguette i solen på altanen. Jordgubbar med mjölk och socker till efterrätt…
 
Hedvig berättade om sin dag i skolan.
En dag där de gått en lång promenad till Kulturhuset och medverkat i en allsångskonsert, ätit sin matsäck och sedan tagit bussen tillbaka till skolan. Hedvig sjöng diverse allsånger för mig medan vi åt och plötsligt kändes hela livet så där lugnt, stilla, härligt och glatt som jag allra, allra helst vill ha det…
 
 
Även små monsterungar är ljuvligt underbara…
En händelserik onsdag…
 

 
… har vi haft minsann…
 
Och olika saker har vi tyckt varit bäst med eftermiddagen och kvällen, lilla H och jag.
Hedvig för sin del tyckte nog att Mc Donald´s-besöket innan seglarskolan var det bästa. Förutom en incident som höll på att göra mig galen präglades ”middagen” (kan man säga så om ett mål Mc Donald´s-mat?) ändå av ivrig hunger där varenda chicken nugget och varenda pommes frites åkte ner i Hedvigs mage. Med posten igår damp det dessutom ner en tidning till Hedvig från nämnda restaurang och där i fanns en kupong man kunde ”köpa” en glass för. Kupongen var med och glass köptes.
 
För min del var Mc Donald´s besöket inte det bästa med denna onsdagen. En ganska sur liten H hämtade jag på fritids och ganska sur fortsatte hon att vara. Lycklig dock över Mc Donald´s och ännu mer lycklig över att Ebba följde med. Pappan och jag var också med, men vi är inte så intressanta när Ebba är med. Just det bjuder vi gärna på.
 
På Mc Donalds utspelar sig följande scenario:
Hedvig leker i det otroligt tomma lekrummet medan pappan och jag beställer mat. I lekrummet finns stora plastklossar liknande legoklossar. Hedvig bygger och bygger tills maten står på bordet. Strategiskt (eller kanske ändå inte…?) har vi valt bordet närmast lekrummet. När Hedvig precis har börjat äta går två andra små flickor in i lekrummet och raserar (naturligtvis) det som Hedvig byggt upp – de vill ju bygga nytt så klart.
 
Hedvig får ett bryt och jag får också ett.
Hedvig får ett bryt för att de ”förstöööööl” hennes rum.
Jag får ett bryt för att jag tycker att nu är det nog. Det är inte hennes rum, inte hennes lekrum och alla barn som vill får faktiskt leka i det otroligt tomma lekrummet.
Hedvig håller inte med mig och hon är arg som ett bi.
Jag tycker att Hedvig beter sig otroligt barnsligt och är också arg som ett bi.
Ilsket ber jag henne att bara skärpa till sig – jag vet ju att hon vet att alla barn visst får leka där.
 
Men Hedvig är inte bara arg som ett bi. Hon är också otroligt ledsen och hon blir ännu mer ledsen efter en liten stund då det allra mest arga liksom rinner av henne. Plötsligt, fast jag fortfarande är lite arg, tycker jag så synd om henne där hon sitter med tårar och snor rinnande om vartannat. Tårarna kan liksom inte sluta rinna, fast hon tappert försöker hejda dem. Då måste vi kramas lite och torka både tårar och snor. Vi måste också säga flera gånger att Hedvig visst kan gå in i lekrummet igen när maten är uppäten och då kan hon ju bygga upp sina klossar igen. Fast vi sagt detta flera gånger under själva brytet är det som om det först nu sjunker in. Tårarna slutar rinna, Hedvig spricker upp i ett leende och slukar sin mat med sällan skådad iver. Puh…
 
Hon kommer ihåg sin kupong och stegar själv fram till kassan och förklarar att hon gärna vill köpa en glass.
Jag vet inte om det är glassen eller det faktum att hon ”köpte” den själv som gör att hon strålar som en sol när hon kommer gåendes mot oss med sin glass i handen. Det spelar ju ingen roll, hon är lycklig och det räcker för oss.
 
På andraplats av bästa saker den här onsdagen kommer nog seglarskolan för oss båda två.
Fast av olika anledningar tänker jag mig…
 
För Hedvigs del handlar det om att det faktiskt är roligt att segla.
För min del handlar det om att det faktiskt var lite skönt att se Hedvig kliva ombord på båten och vara en bra bit ifrån mig en dryg timme. Får man ens säga så som mamma…?
 
Det var nämligen så att vi hann med ett par bryt till på den tre minuter långa vägen mellan Mc Donald´s och seglarskolan. Det är pucko hit och anka dit, däremellan slängs ord som gubbe, nej och vill inte in både här och där i meningarna.
 
 
Det bästa för mig idag hände vid ett vägarbete på väg hem från seglarskolan.
Vägarbetet i sig är naturligtvis inte så himla roligt, det skapar evighetsköer vilket är både stressande, frustrerande och irriterande. Inte minst tycker lilla H det.
 
Men, det är då det händer!
Vid ett provisoriskt rödljus måste vi stå en lång, lång stund.
Vi tittar ut på havet som ligger alldeles intill oss. Där simmar en andmamma och hennes nio små yttepyttiga pluttungar. Vi tycker de är jätteroliga att titta på och Hedvig säger Plopp varje gång en pluttunge dyker under ytan, och hon säger Tittut varje gång en pluttunge kommer upp igen. Länge, länge tittar vi på dem.
Plötsligt säger Hedvig:
 
– Invänta lotsbil
 
Jag blev full i skratt och frågade vad hon sagt eftersom hon omöjligtvis kunde sagt precis det jag hörde att hon sade. Igen sade hon:
 
– Invänta lotsbil. Titta! Det stål de på sssccchhhyyylten!
 
Hon pekade på en skylt som var placerad intill det provisoriska rödljuset.
På skylten stod mycket riktigt Invänta lotsbil!
Jag får erkänna att jag nästan sprack av stolthet.
Herre Gud, nu läser hon ord hon aldrig tidigare sett!
Hur gick det till?!
 
Inga mer bryt för mig resten av onsdagen, en skylt med orden Invänta lotsbil gjorde hela min kväll…