Liten H...
Historien om den ”konstiga tjejen”…

Det hände sig en gång att liten H gjorde en fasansfull upptäckt hos sin äldre kompis Clara!

Den fasansfulla upptäckten var en ”konstig tjej” som befann sig i Claras bokhylla.
Den ”konstiga tjejen” hade ingen kropp men stora ögon och långt hår. Hår som var uppsatt med en mängd olika hårspännen och tofsar. Den ”konstiga tjejen” hade också otroligt mycket färg runt ögonen! Det var nog just färgen/kladdet som gjorde den allra mest fasansfull…

Det var smink och det var tusch på ögonlocken, runt hela ögonen och dessutom på stora delar av kinderna…

Då lilla H gjorde denna fasansfulla upptäckt kom hon rusande ut ur rummet, gallskrikandes och var verkligen totalt livrädd! Lilla hjärtat, vi försökte förklara att den ”konstiga tjejen” bara var en docka, en docka att sminka och frisera men nej, enligt Hedvig var det absolut ingen docka!

– Hal ingen klopp!! Äl ingen docka! Äl en konstig tjej…

Och rädslan, den höll i sig…

… och höll i sig…

I flera år höll den i sig!

Först i våras gick det att prata om den ”konstiga tjejen” utan att Hedvig blev rädd. Vi tittade på just en sådan i leksakskatalogen hela våren och rädslan hölls på avstånd samtidigt som lilla H ivrigt framhärdade att hon inte ville önska sig en sådan då hon fyllde sex år utan ville vänta tills hon ”ser lång ut” – vilket är Hedvigs egen omskrivning av begreppet ”när jag blir större”.

Så plötsligt när önskelistan till Tomten skulle skrivas tyckte Hedvig att hon såg så pass lång ut numer att hon kunde önska sig en ”konstig tjej”. Lite förvånad hjälpte jag till att klistra upp en bild på den”konstiga tjejen” på önskelistan till Tomten.

Mallig liten H har vi haft hela hösten som ”vågat” önska sig en ”konstig tjej”.
När julen så närmade sig säger lilla H en dag med förfäran i rösten:

– Mamma, ja måste ta min låsa Hallå Kitty telefon o skicka ett mess till Clala o flåga att den konstiga tjejen inte kan plata….

– Men, svarade jag, den kan inte prata, jag lovar!

Hedvig hon tryckte, blippade och ”skrev” på sin rosa Hello Kitty telefon och sade sedan i flera dagar att Clara inte hade svarat. Eftersom det faktiskt är svårt att få svar till en leksakstelefon sade jag att jag kunde skriva till Clara från min telefon och dubbelkolla att den ”konstiga tjejen” inte kan prata…

– Om konstig tjej kan plata mamma, då ville ja inte ha den…

Så fick jag då svar av fina Clara att den inte kan prata!

Hurra!!!

Så lilla H fortsatte att önska sig en ”konstig tjej” och hur det nu än är med Tomten så uppfyller han ju de flesta av små barns önskningar och så även denna gång.

Hedvig ”ser så lång ut” numer att hon inte alls är rädd för den ”konstiga tjejen! Hon kammar, borstar och sätter upp hårspännen för det vilda.

När vi nu reser till Clara för att fira nyår tillsammans med dem ville lilla H prompt ha med sin ”konstiga tjej” för att leka med Clara. Sagt och gjort, mitt bland all packning befinner sig nu även en ”konstig tjej”!

Sminket som hörde till…?

Nej, det har jag lagt undan för riktigt så lång ser inte lilla H ut ännu…

Känner igen vinnarskallen…

… och den dåliga förloraren…

Vinnarskallen känner jag igen ifrån mig själv!
Jag är en sådan hemsk mamma som egentligen inte ska spela fotboll, badminton, crocket etc med mina barn! Jag vet inte hur det går till men plötsligt känner jag att vinnarskallen tar överhanden, jag anar en adrenalinkick och vips så är jag skoningslös – även för de barn som är små…

Hemskt!? Ja men visst! Bedrövligt faktiskt!
Jag har aldrig ”låtit” mina barn vinna i spel och dylikt, eller jo, kanske någon gång, kanske när de var riktigt små och inte riktigt förstått regler och så men sedan har det varit slut på sådant. Inte så att jag tycker det är ”trams” eller så men jag kan liksom inte hejda mig, även om jag bestämt mig innan att den här gången, den här gången ska jag skärpa mig… Lönlöst! Men, mina barn är ju starka, glada individer ändå så jag tror inte jag har skapat något trauma hos dem i alla fall…

Jag ser tydligt vinnarskallen hos lilla H!
Jag ser hur hon kämpar, hur hon bestämt sig för att hon ska vinna, jag ser hur hon koncentrerar sig och blir alltmer ointresserad av omgivningen och jag känner igen rubbet!

Jag har också upptäckt en extremt dålig förlorare i lilla H!
Något som blev väldigt tydligt då vi var på Kanarieöarna. Varenda kväll ville Hedvig spela pingis och varenda kväll ville hon spela Air-hockey. Helst med Ebba som tur var! Ebba besitter även hon en vinnarskalle men hon har mer kontroll på sin än vad jag har på min. Ebba kan besinna sig, se saken för vad det är och finner ingen tillfredsställelse i att bräcka sina motståndare om de är t ex 6 1/2 år…

Kanske just därför lilla H hellre vill spela med Ebba…?

Den dåliga förloraren känner jag också igen – dock inte hos mig själv.
Då lilla H ständigt bröt ihop, blev ledsen, fick raseriutbrott och liknande då hon missade bollen/pucken vid matcherna på Kanarieöarna kände jag hur min barndoms minnen dök upp och jag kunde inte annat än att gapskratta!

Likheten var/är slående!

Gapskratt är inget en dålig förlorare vill uppleva, det kan jag försäkra och som den goda mor jag är försökte jag naturligtvis tygla mitt bubblande skratt. Det klarar jag bättre än att tygla vinnarskallen…

Vem äger då genen till denna dåliga förlorare som visade sig i lilla H?

Åh, den ägs så vitt jag vet av min storebror!!!
Jag tror nästan han har ensamrätt på den!!!

Jag vågar säga det eftersom jag vet att han vet med sig detta och för att jag förstått att den dåliga förlorarens ande fortfarande har sina klor omkring honom 🙂

Likheten mellan liten Nickes temperament och liten Hedvigs temperament är så slående att jag önskar att han var med och upplevde detta vid pingis-bordet.

Med sina 105 cm har Hedvig tämligen svårt att nå upp tillräckligt över ett pingisbord för att få kanon-träffar på den lilla, lilla bollen och därför var ingen av oss förvånad över de missar hon hade mellan träffarna. Vi förvånades istället över den ilska hon visade – den lilla dåliga förloraren.

Jag fick mellan skrattanfallen berätta för make och barn om hur jag som lillasyster valde att låta storebror vinna i spel, framförallt spelade vi kort, jag fick berätta om hur han en gång ”jagade” mig för att jag vunnit, jagade mig så att jag halkade och slog huvudet i öppna spisen – det kom blod… Jag fick berätta för dem hur jag då jag vann på en enarmad bandit snabbt delade vinsten med honom för att förekomma ett förmodat uruselt humör tre dagar framöver.

Men jag gjorde ju allt av egen fri vilja och kände mig aldrig ledsen över det vad jag minns.

Jag ville ju ha en glad storebror!

Eftersom jag ”låtit” storebror vinna många gånger kanske det är därför min vinnarskalle är en sådan stark kraft hos mig idag?! Jag anar att Freud hade uttryckt sig åt det hållet…

Hur som helst vet jag ju att jag galant klarade av att snirkla mig förbi den dåliga förloraren på olika vis så att han förblev glad. Jag känner mig därför övertygad om att jag lika galant kommer att hantera den dåliga förloraren som just gjort sig synlig i lilla H!

Jag får tacka storebror för de glada skratten vid pingis- och airhockeyborden…

Sådan far, sådan dotter…

… ser ni likheten?

För två år sedan, eller var det för ett år sedan…? Jag minns inte och det känns heller inte viktigt. I alla fall, då, gjordes ett så kallat PEP-test på lilla H. Ja, naturligtvis gjordes det med vårt godkännande och det gjordes i syfte att finna ut på vilken ungefärlig utvecklingsnivå Hedvig då befann sig på i olika ”färdigheter” eller vad jag skall kalla det. Först när testet nämndes fick jag en ångestladdad klump i magen men efter att jag tillsammans med Hedvigs specialpedagog gått igenom testet samt fått syftet klart för mig så kändes det som om det kanske skulle gynna lilla H ändå. Det kändes inte bra – inga test av ens barn känns bra, inte alls bra faktiskt – men man kan ju ändå känna att syftet kan vara bra…

Vad PEP står för minns jag inte… Jag skulle kunna leta fram testet för att ta reda på det men inte heller det känns viktigt. Syftet med att ta reda på vilken utvecklingsnivå lilla H befann sig på var att göra det lättare både för oss och för förskolepersonal att veta hur vi skulle bemöta Hedvig i olika situationer samt för att tydliggöra vad vi skulle lägga lite extra kraft på, inlärningsmässigt. Det är lätt att bli hemmablind, även på sitt lilla älskade barn…

Hur som helst så spelar just det testet inte så stor roll idag eftersom läget är helt annorlunda vad gäller färdigheter nu. Jag minns faktiskt inte ens resultatet av testet särskilt väl, och det är ett gott tecken vad gäller mig! Vad jag däremot minns var att lilla H hamnade högt upp på den perceptiva skalan – högre upp än vad som förväntades av hennes då faktiska ålder! Så klart, att även ett litet hjärta med Downs syndrom överträffar både sig själv och de utan en extra liten kromosom på något område! Egentligen säger sunda förnuftet det, eller hur?! Men som förälder till just ett sådant litet speciellt hjärta så tar man glädjeskutt över sådana besked!

Löjligt?
Fånigt?
Fåfängt?

Möjligt… men så ÄR det i alla fall och jag är glad över alla glädjeskutt lilla H ger mig varje dag!

Att ha en hög perceptiv förmåga innebär bland annat en förmåga att uppfatta ”saker” som sker runt omkring samt att kunna sätta in detta i sitt eget sammanhang, t ex genom att härma.

Att lilla H är en liten härm-apa, och alltid har varit, är ingen hemlighet för de som känner henne. Hon härmar allt och alla runt omkring sig vilket ständigt ger upphov till glada skratt (se fotot ovan). Det kan också skapa en medvetenhet om sitt eget beteende, bra eller dåligt – det kan variera…

Naturligtvis är lilla H duktig på att härma sin omgivning av egen kraft, det är jag övertygad om.
Jag är dock lika övertygad om att Hedvigs otroligt fina och engagerade syskon har en stor del i detta.
Hennes tre syskon är hennes idoler och hon kämpar tappert med att göra likadant, att klara samma saker som de pch hon är duktig!

All den tid och all den kärlek de ger henne gör att hon kommer att klara det mesta i livet, det är jag säker på!

Gulle alla fyra fina barn vi har i den här familjen…

Det låter som ljuv musik i mina öron…

… när lilla H helt galant uttrycker sig med grammatiskt korrekta meningar!

Precis nyss stod hon och kikade ut genom fönstret en stund, vände sig till mig och sade:

– Kan vi, du och jag, gå ut och leka kanske…?

Inget anmärkningsvärt för många föräldrar, jag vet, men för mig är det högst anmärkningsvärt!
Det är som ett kvitto på att alla övningar, all repetition och allt nötande faktiskt ger resultat och det är ett kvitto som värmer, glädjer och ger ny energi…

Julafton hos ”LenaMoaLars”

Äntligen var vi då på plats hos högt älskade LenaMoaLars, långt in i de sörmländska skogarna…

Det är nästan så att jag tror att lilla H väntat lika mycket på att få åka hit som hon har väntat på själva tomten och klapparna han skulle ha med sig! Liten H:s önskelista har inför julen varit enorm och allra högst upp har ”hårda Buzz och hårda Woody” stått, tätt följda av ett ”hölövalhepp” (sjörövarskepp) med skattkista, sjörövare, kanoner och grejer. Hårda Buzz och hårda Woody är naturligtvis Buzz Lightyear och Woody ifrån Toy Story 3. Hedvig fick i somras en mjuk Buzz-docka och en mjuk Woody-docka men hon kom snabbt på att de inte kan prata och att mjuka Buzz ju inte har någon hjälm… En rymdjägare utan hjälm, ja men det går ju inte, det förstår ju varenda människa… eller…?

Väntan på tomten var lång naturligtvis men så kom han då äntligen och han hade såväl hölövalhepp som hårda Buzz och hårda Woody med sig! Total lycka! Efter att ha öppnat paketet med Buzz och Woody var liten H helt ointresserad av den enorma hög med paket som fanns kvar att öppna. På frågan om hon inte skulle öppna nästa paket svarade hon:

– Om en liten stund, jag måste leka först…

Så vi andra, tonåringar och vuxna, öppnade våra paket i lugn och ro och i tur och ordning medan Hedvig lekte med sin rymdjägare (med hjälm) och sin cowboy.

En lugn, skön julafton hos bästa LenaMoaLars har vi haft och vi är alla nöjda. Enda smolket i bägaren var att Ebba vaknade natten till julafton och var magsjuk! Ledsamt eftersom även hon längtat som en tok efter att få fira jul hos moster, morbror och kusin. Dock repade hon sig sakteliga under dagen och kunde i alla fall vara med då tomten kom, för visst vill alla träffa tomten vare sig man tror på honom eller inte…?!

Lilla H ställde ut en tallrik gröt till tomten på julaftonskväll och se, den var uppäten i morse!!! Lycklig är Hedvig för att tomten också har fått smaka gröt medan jag undrar om kanske någon katt hunnit före tomten…?

I väntan på…

         

… tomten!!!

      

         

    

Och här är de:

         
Lena                              Moa                                  Lars

Kananaölalna

 

Så har vi då flugit ”pissplan” till ”Kananaölalna” – äntligen!

För Lilla H har dock resan tidigare framstått som en liten detalj, en liten parantes, innan hon äntligen får åka till ”LenaMoaLars” för att fira jul. Väl på väg till flygplatsen flyttades som tur var fokus från ”LenaMoaLars” till ”Kananaölalna”. Skönt tyckte jag som litegrann undrat om resan till sol och värme inte riktigt skulle uppskattas av Hedvig…

DET gjorde den! Oj, vad hon haft roligt hela veckan! Ja, inte bara hon så klart, veckan har varit toppen för oss andra fem i familjen också. Möjligt är väl att vi alla i familjen har uppskattat olika saker som toppen men i alla fall! På Lilla H:s topp 5 lista finner vi Bamse (och hans vänner), bad med hopp från poolkanten, obegränsat med glass, obegränsat med läsk samt en – i Hedvigs ögon- fantastisk popcornmaskin! Den sistnämnda fungerade så att ”man” bara behövde be sin pappa om 2 €, stoppa myntet i maskinen , vänta en liten stund och vips så ”fick” lilla fröken varma, nypoppade popcorn…

–          Snällaaaa pappa, jag skulle flåga dig att jag fål en peng och söpa popcorn, snälla pappa…?

Gemensamt för alla fyra barn var att den härliga känslan över fri tillgång till glass, läsk och pommes frites litegrann dämpades vartefter dagarna gick. Märkligt som förälder att se att intaget av dessa godsaker minskade – utan några som helst förmaningar ifrån oss vuxna!

Lilla H är ett vattendjur utan dess like och veckan på ”Kananaölalna” har spätt på hennes våghalsighet rejält! Nu hoppar hon utan tvivel ifrån poolkanten och stannar frivilligt kvar under ytan en stund. Hon har också lärt sig ”dunka” som hon säger. Det är lite svårt att skilja på orden ”dyka” och ”sjunka” så hon drar helt sonika ihop dem till ”dunka” – smart liten tjej. När Hedvig ”dunker” lägger hon sig platt ner på magen så att ansiktet kommer under ytan OCH hon tar fyra/fem simtag! Riktiga simtag! Vi upptäckte också, då vi själva ”dunkade” att hon tittar under vattnet, ler stort och vinkar glatt till oss ”där nere”.  Vi är imponerade allihop! Allt tjat om att stänga munnen under vattnet visar sig dock vara helt onödigt, det går ju bra att le stort utan att få en kallsup.

Det bästa med att komma hem…? Att få åka till ”LenaMoaLars” så klart…

       

       

     
Liten H på stort flygplan, lycklig över flygplansmaten!

    
Liten H solar ansiktet och Liten H solar hela sig – under handduken…

Ute är mörkt o kallt…

… i alla husen…
lyser nu överallt…
de tända ljusen…

I morse var vi på dagis för att titta på jordens sötaste Luciatåg!
Lilla H var laddad till max och har haft svårt ända in i det sista för att bestämma sig för om hon skulle ha ljus i handen eller om hon skulle hålla händerna på traditionellt Luciavis. Igår då jag klädde Luciakronan med lingonris, strök Lucialinnet och det röda bandet bestämde sig lilla fröken för att ett ljus i handen nog är det vackraste.

Förra året gick det sådär med lilla H och Luciatåget…
Då alla barnen kom in där vi föräldrar satt sökte hon intensivt med blicken efter sin mamma och pappa, hon hittade oss och kämpade tappert en stund till, egentligen kämpade hon nog mest med att hålla gråten borta men sedan blev det lite för jobbigt! Hon klev ur Luciatåget och satte sig i knät istället och var nöjd med det.

I år var det annorlunda!

Igen!

Jag slås ideligen av hur ”annorlunda” mycket har varit i år jämfört med tidigare år!
Liten har blivit stor på något vis, stor i sitt sätt och stor i sitt resonerande!

I morse, iklädd nystruket Lucialinne och tänd krona tyckte Hedvig själv att hon var sååå vacker! Vi kunde naturligtvis inte annat än att hålla med henne ♥

Så kom då det långa, långa Luciatåget med barn från fyra avdelningar. Liten H ganska långt fram i tåget, ivrigt sökande med blicken efter oss. Det tog en stund innan hon såg oss och jag tänkte att då hon ser oss kliver hon nog ur tåget och sätter sig med oss istället.

Icke!

Lilla H fick syn på oss, sken upp som en liten sol och fortsatte ivrigt att sjunga!
Hon kollade noga mest hela tiden så att vi verkligen tittade på just henne och varje gång våra blickar möttes log hon så jag trodde hon skulle spricka!

Ibland, ofta, är det svårt för Hedvig att hålla samma tempo på prat och sång som många andra barn men idag gick det lysande! Jag förstår inte riktigt hur men hon hängde med bra i sångernas tempo och så många sånger hon kunde texten på! Jag är djupt imponerad!

Klumpen i halsen?

Ja, naturligtvis infann sig både klumpen i halsen och tårarna bakom ögonlocken!
Men det hör ju till vid sådana här tillfällen…

     
I

Jultider, mystider, minnestider…

Julen är en tid som, förutom hysterisk konsumtion och hysterisk stress, ger många mysiga stunder.
Mysiga stunder såväl under förberedelserna som under själva julhelgen.
Den innebär för mig, och säkert för många andra, också stunder av minnen. Minnen av jular som varit, minnen av nära och kära som kanske inte längre finns kvar hos oss och ja, minnen av själva livet…

Ikväll har Ebba och jag haft mysigt!
Vi har slagit in julklappar, mumsat på saffransbröd och pepparkakor, jag har smuttat på glögg – Ebba ”ogillar” glögg – vi har småpratat och vi har lyssnat på julmusik.

Vi hör Carolas vackra stämma som sjunger ”Himlen i min famn” och då, då träffar minnet mig som en blixt från en klar himmel! Ett lite sorgset minne men framförallt ett minne av kärlek som bara svämmar över hos mig!

En varm känsla spred sig i hela mig då jag hörde sången igen…

Trots att Carola har Sveriges kanske vackraste röst är hennes musik/sång inget jag brukar lyssna till, därför vet jag inte hur det kom sig att jag lyssnade då?

Då, det var när lilla H var alldeles nyfödd…

Liten, liten låg hon i min famn, hjärtsjuk och utan riktig ork att äta…
Liten, liten låg hon i min famn med sin extra lilla kromosom som vi inte var beredda på…
Liten, liten låg hon i min famn medan jag undrade hur i all världen jag skulle kunna räcka till för henne… 
Liten, liten låg hon i min famn och jag kände instinktivt att det fanns en stor mening i livet att just hon, lilla H, skulle komma till just oss…

Medan jag vandrade och vaggade, pussade och gosade, var livrädd att hon inte skulle klara sig, slets mellan hopp och förtvivlan då gick texten rakt in i mitt hjärta.
Det var som om texten var skriven till Hedvig och mig, där och då.

Det blev så självklart, så tydligt, att det var just himlen jag gungade i min famn…

 

Jag har funderat lite till…

… på varför jag går sönder när jag ord som ”avlösare” fladdrar förbi i mina tankar…

”Barnvakt” är så mycket lättare, mjukare och snällare att tänka…

Många i min närhet, inklusive jag själv, tycker nog att jag grubblar och oroar mig för mycket.
Jag gör ju det och många gånger till ingen nytta alls…
Onödig energi läggs på grubbel istället för på sådant som är realitet. Kanske, kanske att jag kan minska mitt grubblande en liten aning om jag lär mig leva i nuet? För i nuet är man sällan då oro och grubbel tar stor del av ens tankeverksamhet. Mindfulness kanske är ja, inte lösningen, men en liten bit av lösningen?

För ett par veckor sedan träffade jag min barndomskompis N över en lunch. Mysigt som alltid!
Vi pratade och skrattade om ditten och datten och plötsligt säger hon att hon funderar på vad hon läst här i bloggen, att jag har så svårt att tänka avlösare och hon undrar lite varför det är så svårt och vad det är som är så svårt och gör så ont…

Det var som att trycka på en knapp!
Åh, det bara knöt sig i magen, klumpen i halsen blev med ens jättestor och tårarna bara rann!
Jag uppskattar att N frågade, verkligen! Det är ju inte det som är problemet, att det är svårt att prata om menar jag. Problemet är skuldkänslorna och smärtan…

Men, vi satt där på restaurangen och tårarna trillade på oss båda och då säger N:

– Men, om jag hämtar P (N:s son som börjat förskoleklass i höst) efter skolan blir han ju sur, han vill ju vara på fritids fast han kanske egentligen inte behöver eftersom jag oftast har tiden att hämta honom när skolan är slut. Jag får ju inte dåligt samvete för att han är där fast han kunde vara hemma med mig, han vill ju vara där. Det är ju roligt för honom! Kan du inte se det så med Hedvig och en avlösare som hämtar henne på dagis en gång i veckan…?

Först tänkte jag att det ju inte är samma sak…

Sedan tänkte jag att det ju faktiskt är ganska mycket samma sak…

Varför kan jag inte bara tycka att det är ok då?

Jag tror, för jag vet ju inte, jag tror i alla fall att skillnaden i känslan hos mig är att P som jag nämnde ovan och som jag använder som ”referens” har valt själv att vara kvar på fritids medan det i lilla H:s fall är jag som bestämmer att någon annan skall hämta henne om det skulle bli så…

Valet är inte Hedvigs…

Jag tror också att just det skapar skulden hos mig, en känsla av skuld för att det kanske uppfattas som att jag inte orkar med mitt eget barn och därför lämnar bort henne en dag i veckan

Det är nu det gör som ondast!
När den känslan av skuld gör illa hela hela mig…

Jag vill ju inte lämna bort henne en dag i veckan, jag vill ju ge henne något, något annat, något roligare, något eget, något att komma hem och berätta för oss andra, något att vara stolt över…

Kloka N sade också något annat till mig som etsade sig fast i hjärtat. Hon sade att om jag ber någon annan ta hand om det bästa jag har några timmar en eftermiddag i veckan, hur skulle den personen kunna bli annat än överlycklig över ett sådant förtroende…?

Kanske, kanske att jag kommer våga fråga någon om detta i sinom tid…?
Någon som Hedvig och jag tycker om och någon jag litar på…

Men jag väljer fortsatt att kalla det barnvakt…

Gårdagens julfest…

… började med katastrof!

Igår var vi på FUB:s årliga julfest, i år i Ödsmåls bygdegård.
Hedvig har längtat! Oj, vad hon har längtat efter att få gå på julfest, att få träffa tomten, att se luciatåg, att få äta julmat, att få köpa lotter och då naturligtvis få vinna något!

Och igår var det alltså äntligen dags!

Lilla H klädde sig fin i klänning och rosa, glittriga strumbyxor och nya lackskor! Lackskor som storasyster haft en gång för många, många år sedan och det är det allra bästa för Hedvig, att få ha något som Ebba eller någon annan när och kär har haft.

Åh, vad hon kände sig fin liten H!

Väl framme i festlokalen åkte jacka, mössa och vinterkängor snabbt av. De senare byttes mot efterlängtade lackskor och sedan tågade Hedvig glatt uppför trappan med sin pappa. Jag hängde upp min jacka och gick sedan mot trappen.

Det är då jag hör det!
Skriket, gråten, förtvivlan…
Jag hör att det är Hedvigs gråt och min första tanke är att hon bränt sig på glöggen – typiskt mammor, eller hur?!  Typiskt mig i alla fall!

När jag nästan är uppe möter jag Hedvig som gråtande slänger sig om halsen på mig och hulkar samtidigt som hon säger att hon vill åka hem!!! Men åh, tänker jag, hon som har längtat så!!! Varför blir det så ofta så här?! Att det som lilla H har väntat och längtat efter förbytts till något som plötsligt skrämmer henne…

Igår var det tre dragspelande farbröder som var orsak till rädslan! Tre snälla dragspelande farbröder skall tilläggas men det hjälpte inte. Dragspel låter högt och dragspel på en farbrors mage hamnar nästan i öronhöjd på liten H, en liten H som är livrädd för höga ljud…

Vi fick knalla ner igen och sätta oss och prata lite, försöka resonera lite:

Dragspel det spelar ju Alfred för Emil och det är ju fint!
Dragspel det spelar ju Oscar i Rasmus på luffen och det är ju också fint!
Farbröderna där uppe, de är ju snälla och skall bara spela en liten stund…
etc etc.

Nja, igår gick övertalningen lite tveksamt men till slut gick vi upp igen, Hedvig i sin pappas famn, och ja, allt det roliga, efterlängtade, spännande tog till slut överhanden, tack och lov! Vi letade upp en bra plats att sitta vid men ve och fasa, då kom de tre dragspelande farbröderna och tänkte ställa sig precis bredvid oss. Jag gjorde en insats och förklarade lite snabbt hur läget var och bad dem helt sonika flytta sig en bra bit bort. Snälla farbröder som de var så gjorde de som jag bad dem om. De gjorde dessutom något mer! De slutade spela en stund och kom och pratade med lilla H! Något bättre kunde de inte gjort – Hedvig gillar helt enkelt farbröder, bara inte dragspelande farbröder ♥

Faran var över och den efterlängtade julmaten intogs med stor iver av matglad liten H, lotter köptes, vinster (i plural) blev det, luciatåget kom och tomten kom!

En riktig kalasfest blev det till slut och lilla H var mer än nöjd och då är jag naturligtvis per automatik också mer än nöjd…

    

Lång väntan på tomten som till slut kom med julklapp…

En av vinsterna var en spännande bok!

Tre-rätters i bamba…

Igår kväll åt vi 3-rätters middag i skolmatsalen!

Storasyster Ebbas klass hade anordnat en familjefest där föräldrar och syskon var välkomna att deltaga.
Vi betalade en summa per person för mat och servering och kvällen var mycket lyckad! Ett kul sätt att träffa lärare och föräldrar dessutom.

Vi välkomnades med glögg och liten H smaskade i sig russin för glatta livet! Russin som smakupplevelse är en nytt för i år för Hedvig! Tror att sommarens nya kompis Viktor har ett finger med i spelet – han har nämligen bjudit på russin och allt Viktor gör slår det mesta! Tidigare har lilla H mest ”lekt” med russin men nu smaskar hon som sagt i sig utan betänkligheter.

Julmust fanns det också!
Massor!

Ebba placerade strategiskt en 1 1/2 liters flaska julmust vid Hedvigs plats och jag vill lova att lilla fröken passade på… Sade jag eller pappa nej fanns det ju andra trevliga pappor att charma och be om lite mer…

Hedvig fastnar gärna för pappor!
Igår kväll likadant, hon fastnade för V:s pappa Lasse och skojade med honom mest hela kvällen. Tog kort på honom, kallade honom ”hördududu gubbe”, killade honom under hakan, kramade honom, kände om skägget var lika ”sticksigt” som pappa har ibland etc.

Tack Lasse för allt tålamod med lilla H!

Hedvig lånade förresten kameran och tog kort på allt möjligt i ”bamba”. På så sätt lyckades hon hålla sitt humör uppe trots att klockan egentligen hade blivit läggdags.

Vi serverades sedan en smarrig räktoast till förrätt, en underbar gryta med ugnsbakad potatis samt ugnsstekta grönsaker och till dessert en kladdig chokladkaka med grädde!

       

Vilken torsdagsmiddag!
Kan ännu inte bestämma mig för om det bästa var hur god själva maten var eller om det var att en helt vanlig torsdag få sätta sig ner vid dukat bord och bli uppassad och serverad…?
Jag tror nog på det senare…

För Hedvig var kvällens höjdpunkt helt klart när Lasse-pappan strax innan vi gick hem frågade om hon tycker om korv:

– Jaa, tyckel om kolv..

Så fick liten H av Lasse-pappan ett paket grillkorv och ett paket korvbröd – egentligen ämnat för eleverna som var personal under kvällen.

På väg hem från skolan höll hon benhårt i sitt korvpaket och stolt, mycket stolt kom Hedvig hem med sitt korvpaket och med sina korvbröd!

– Ja hal fått dem av en annan pappa… de äl min kolv…

      

         

Lilla hjärtat har bakat ett hjärta…

I måndags bakade lilla H och jag lussekatter…

Det är en upplevelse i sig att baka med Hedvig!
Man kan aldrig så noga veta exakt hur kladdigt det blir och man kan aldrig så noga veta vart kladdet hamnar – förutom runt munnen på lilla fröken själv.

Vad man däremot kan veta är att det blir sagolikt gott när Hedvig är med och bakar!
Här snålas inte på smör och andra godsaker, ska det va´ ska det va´ liksom…

När vi gjorde degen till lussekatterna var russinen det som var det viktigaste för liten H. Det var dem hon mindes från förra årets lussebak, och plötsligt mindes jag med vilken frenesi och koncentration hon förra året tryckte ner russinen i lussekatterna innan de åkte in i ugnen. Märkligt med minnen… det som var så viktigt för lilla H hade fallit i glömska hos mig men dök upp som ett härligt minne då hon påminde mig om just vikten av russin.

Förra årets lussekatter skapade av Hedvig själv var mest en klutt deg som slängdes (jo, jag menar verkligen slängdes) på plåten och SÅ var det klart, i ett huj liksom. I år var det annorlunda! I år var även knådandet av stor vikt för Hedvig, hon knådade så länge att jag till slut fick säga att deg-klutten nog måste läggas på plåten snart så att den får jäsa i lugn och ro.

– Ja, ja, mamma, en liten stund till bala…

fick jag till svar.

Årets lussekatter blev sååå fina!

Ett (ovan) blev till ett hjärta och när lilla H själv såg det då vi tog ut plåten ur ugnen utbrast hon:

– Ett hjärta mamma! Plesis som jag äl ett litet hjärta!!!

Men eller hur!?

Hon är så sann lilla H!

Hon är ju ett våra små hjärtan och så klart såg hon sig själv i lilla hjärtat på plåten…

Hedvigs lusse-gubbe