Liten H...
Om att ha namnsdag…
 
… och verkligen bli lycklig för så lite…
 
Idag är det Mariadagen.
Vi är många i familjen som heter Maria.
Ebba Maria, Hedvig Maria och Jessica Maria.
Så har vi min mamma Gertrud Maria och min syster Anette Maria. 
Så har vi min lilla mormor Rut Maria som inte längre finns hos oss men som jag tänker på stup i kvarten.
Hade lilla H inte sett ut som en liten Hedvig Maria då hon föddes, då tror jag att hon hade fått heta Rut Maria.
 
I morse vaknade lilla H strax före halv sju.
Pappan var redan uppe medan jag låg i sängen och toknjöt av en kopp kaffe som pappan gjort.
Sant! Jag kan inte vänja mig av med den vardagsnjutningen att börja dagen med en kopp kaffe i sängen. Helst i mörkret bredvid tungt sovande liten H. Vardagslyx tänker jag…
 
Så vaknade hon, satte sig upp direkt – så klart – och ville att jag skulle sätta på Bolibompa, ge henne hennes glasögon samt en kopp varm mjölk (som var föreberedd – så klart – inte går jag upp en gång till inte) . Jag gjorde allt hon önskade, pussade henne i den nattvarma, mjuka, fina nacken och viskade Grattis på Mariadagen. De där stora, vackra, bruna ögonen hon har, lilla H, de blev plötsligt ännu större och hon utbrast (jo, verkligen utbrast)
 
–¨Tack! Hal du nå´t till mej..?

Tja… det hade jag ju…
Två små paket. En Emil-i-Lönneberga-pysselbok och ett Kinderägg. Som man faktiskt fick äta där och då, rakt upp och ner klockan halv sju en namnsdagsmorgon – i sängen. Vilken lycka! De där bruna vackra ögonen som jag bara drunknar i strålade. Fullkomligt strålade!  Blicken gjorde min dag!
 
När jag sedan hämtar lilla H på fritids och hon – efter sitt första bryt över att Ebba inte var med – bara är så fantastiskt trevlig att ha med sig på Ica är jag förbluffad. Ica, en fredag klockan ett, är inte en bra grej faktiskt. Hedvig avskyr att handla och Ica var proppfullt med folk. Det brukar inte alltid bli så bra. Men idag blev även det bra. Hedvig klappade på bebisar, hälsade till höger och vänster, plockade det jag bad henne om och varken mer eller mindre och vi mötte en favvofröken från fritids som fick en bamsekram.
Jag kände att det går ju bra det här…
 
Till de anställda som plockade upp varorna berättade Hedvig att hon minsann också tänkte jobba på Ica då hon blir stor och allihop svarade och sade att jo, det tyckte de också och de längtade minsann tills hon blir stor och kan börja jobba med dem. Strax innan kassorna blev hon mer handlingskraftig, lilla H. Hon högg helt enkelt tag i en pall-lift (om det heter så), sade till killen som släpade på den att hon tänkte hjälpa till och att hon tänkte komma och jobba med honom när hon blir stor.
 
– Vad bra! Då hjälper du mig att backa pallen nu och sedan köra in den mot väggen? Till vänster liksom.
 
– Japp! De´ göl ja´ om du vill!
 
Sagt och gjort!
Hedvig backade pall och körde pall mot väggen, till vänster liksom. Sedan tackade killen för hjälpen och Hedvig sade Varsegod och hela fredagen kändes liksom som toppen.
 
 
Namnsdag och allt…
 
 
 
T9 kan vara suveränt…
 
… men kan också spela en ett spratt…
 
De gånger man stavar nästan rätt, så blir det rätt.
De gånger man inte stavar så rätt, glömmer ett mellanslag eller så, så kan det bli himla knasigt.
 
Som när storasyster Ebba Maria, som susat till Stockholm, skriver ett grattis-på-namnsdagen-sms till lillasyster Hedvig Maria och lilla Hedvig Maria vill svara med orden ”Du är söt”…
 
 
Alla de där klokorden…
 
… som hoppar ur den smultronröda lilla munnen…
 
Jag önskar ofta att jag besatt den visdom lilla H bär på.
Det är som om hon burit en alldeles särskild och egen visdom sedan hon kom till vår jord. 
 
Ikväll tittade hon upp på den nattsvarta himlen och uttryckte en önskan om att se en stjärna.
Vi stod stilla en stund och kikade upp mot himlen. Plötsligt blir den så tydlig för oss, den enda stjärna vi kunde se. Jag hann tänka att det vore kul om den föll, så att vi fick önska oss någonting. Hedvig tänkte annorlunda. Helt annorlunda.
 
– Titta mamma! Sssccchhhäääänan lyser för mej!
Den lyser o säjel att den älskal mej.
Det äl sssccchhhääälek i sssccchhhääänol, vet du de´…?
 
Nej, det visste jag ju inte. Inte förrän ikväll.
 
Så klart att det är kärlek i stjärnorna…
 
 
 
 
Det låter så självklart när lilla H berättar hur det faktiskt är…
Idag var en sådan dag…
 
… då lilla H var krasslig efter febrig natt…
 
En febrig natt där man hux flux fick sitta i mammans knä och dricka iskall jordgubbssaft och prata om hur det känns att veta att man missar fotbollsträningen. En febrig natt, som ändå inte var tokfebrig, där man somnade om tätt, tätt intill mamman efter Alvedon, jordgubbssaft och prat om ditten och datten.
 
Mamman fick aningen panik på morgonen då dagen idag var veckans absolut sämsta dag att vara borta från skolan. Pappan fick också lite lätt panik på grund av något viktigt på sitt arbete just idag. Vilken tur då att man har världens bästa mormor alldeles nära. Vilken tur då att Hedvig blev glad när jag berättade att mormor skulle komma. Det känns inte bra att inte vara hemma när ett av ens små hjärtan är krassligt. Inte alls bra. Men, det var ändå okej – lilla H var feberfri i morse, åt sin gröt med god aptit och har nog satt mormor i lektagen mest hela dagen.
 
Så kom mamman hem och mormorn gick.
Lilla H kände sig inte sjuk mer och ville spela fotboll. Blankt nej på fotbollsträning dock så vi körde fotbollsmatch i hallen, storasyster, lillasyster och jag. De två i ett lag – så klart. Hur många mål jag än gjorde ledde deras lag konstant. Det är något med matematiken där som jag inte förstår.
 
Idag är också dagen då lilla H, då Ebba låg i hennes knä, undrade varför Ebbas öra var sönder.
 
 
– Äl ditt öla söndel…?
 
’– Nej, mitt öra är inte sönder.
 
– Jo, de´ äl de´!
 
– Nej, det är det inte.
 
– Jo! De´ äl ett hål däl! Se sssccchhhälv!
 
– Men, det ska vara ett hål i örat.
 
– Va´?! Ska de? Valföl då?
 
– Så att man kan höra.
 
– Hal ja´ de´?
 
– Ja, alla har det.
 
– Va´!!!
 
 
Idag är dagen då storasyster packar, packar om, packar upp, packar ner igen och känner lite frustration över att hon faktiskt inte vet vad hon ska packa. Hon tar tåget til Stockholm imorgon för att shoppa, se/uppleva Aviciis konsert och bara ha så kul.  Idag är också dagen då lilla H intog massagefåtöljen medan hon tittade på Bolibompa, då pappan skickades iväg att köpa läcker frukt och vackra tulpaner – igen – eftersom vi har visning av huset i morgon – igen. Jag måste också erkänna att det idag är dagen då jag var ironisk och tackade för blommorna pappan kom hem med, samtidigt som jag kanske slängde fram en hint om att det var väldigt läääääänge sedan han köpte blommor till mig. Så fort jag hade sagt det ångrade jag mig. Jag visste ju vad han skulle svara.
 
– Detsamma…
 
Och det var ju sant, väldigt sant, så då kunde vi skratta åt det och fortsätta vår lite knasiga onsdag, som jag på något vis hela dagen trott varit tisdag.
 
En onsdag där Kronprinsessan Viktoria skymtades på tv:n då Kungen meddelade att prinsessans Madeleines dotter heter Leonore Lilian Maria, och Hedvig utbrast:
 
– Titta mamma! Däl äl min kompis!!! Viktoria!
 
 
 
Vi hoppas att febern bara gjorde en snabb visit här i huset…
 
 
      
Det där med att bli tårögd…
 
… över en chokladkaka…
 
När äldsta dottern kommer hem idag, ger mig en chokladkaka av sorten jag älskar, och säger:
 
– Tack för all hjälp med mitt gymnasiearbete mamma!
 
Då får jag en klump i halsen och ögonen tåras. Lilla hjärtat, tänker jag, om du bara visste vilken lycka det ligger i att hjälpa sina barn. Något av det säger jag visst högt och dottern utbrister:
 
– Men du hjälpte mig under hela ditt lov också mamma!
 
Det var en sanning med modifikation tänker jag. För jag gjorde minsann annat också. Och förresten var det ju inte mina barn jag hade sportlov ifrån. Det var ju från mina studier. 
 
Visst har jag korrläst, tipsat, coachat, peppat och berömt. Men det är ju sådant man gör. Utan att blinka. 
 
Medan Ebba säkert tyckte jag var smått patetisk som satt där i soffan med blanka ögon, sade jag med sprucken röst att det ju är för dem, för barnen, jag finns till…
 
Det är ju inte chokladen i sig som gör mig rörd. Det är ju all kärlek som finns i den…
Det blir så konstigt ibland…
 
… när man tänker att allt ska vara lika för alla…
 
För det är ju självklart. För mig och för de flesta andra.
Ändå kommer jag på mig själv med att glädjas alldeles extra när det verkligen är lika för alla. Fast det är det självklara. Eller borde vara. Då är det kanske inte så självklart? Inte i verkligeheten. Nej, det är det faktiskt inte.
 
Inte förväntar man sig att någon skall uppföra sig illa mot ens barn. Jag sätter inte ens frågetecken efter den meningen, det är mer ett påstående. Inte heller förväntar man sig att någon skall vara otrevlig mot ens barn, eller inte tycka om dem. Har man uppfostrat sina barn till fina och empatiska små varelser, så tar man för givet att människor är goda mot dem. Eller hur? Ingen kan ju älskas av alla, men ett gott uppförande av andra människor, det har alla rätt till.
 
Så kommer vi till lilla H, och säkert alla andra som är i liknande situation.
Lilla H som oftast blir bemött med respekt och med välvilja. Jo, för de flesta människor som passerar i hennes väg är goda och fina. Så klart. Men så finns där en och annan som gjort övertramp, som sagt något dumt, som tittat på ”fel” sätt eller kanske ställt ”fel” frågor. Den skaran har gjort onda avtryck i mitt hjärta. Säkert även i Hedvigs lilla hjärta, om än inte i samma omfattning. Ännu. 
 
De där onda avtrycken som värker, gnager och skaver, de gör att jag kan vara på min vakt i nya situtationer. De gör också att jag ofta lägger armen lite beskyddande om Hedvigs små axlar då vi går på torget, står i någon kö eller liknande. Som om en mammas beskyddande armar kan ta bort fånstirrande blickar. Men i alla fall.
 
Så kliver det kanske in någon ny människa i min familjs liv.
Det kan vara en pojkvän, en flickvän, en ny kompis, en ny bekant, en bekants bekant etc. 
Om denne någon då är så där fantastiskt naturlig och snäll med Hedvig – ni vet så där som man alltid förutsatt att människor skall vara med ens barn – då blir jag alldeles överväldigad och varm inombords och måste nästan ringa pappan på en gång och tala om hur go´ denne någon är med vår Hedvig.
 
På något sätt blir det uppochnervända världen. Inte har jag ringt pappan för att någon varit go´ med våra andra barn. Jag har inte ens tänkt tanken. Jag har bara förutsatt att de blir väl bemötta och skulle jag ha slagit pappan en signal i det ärendet hade det varit för att någon inte behandlat dem väl.
 
Varför är det så?
Som om jag förväntar mig att människor inte ska vara snälla mot Hedvig, inte behandla henne med respekt. Men så är det ju inte. Jag förväntar mig visst att hon blir behandlad med respekt. Hon, liksom alla andra förtjänar det. Ändå blir jag varm i hela kroppen när det sker. Dessutom är det mer regel än undantag att hon faktiskt blir behandlad väl. I alla fall av de flesta vuxna.
 
Ändå blir jag lyckligt överraskad varje gång…
 
 
Tänk så hårt några övertramp kan sätta sig i själ och hjärta…
Om man har haft sportlov…
 
… en hel vecka…
 
Om man gjort massor, både nyttiga och mer onyttiga saker. Onyttiga förresten, om de gör gott för själen kan de väl ändå sägas vara nyttiga? Om man till exempel hämtat energi från träning, mycket lek, en dag i klass tre samt en eftermiddag i ishallen med fina vänner
 
Men ändå känner sig alldeles slut. Kraftlös. Om man inte för sitt liv kan förstå hur man imorgon plötsligt ska orka ta tag i, och lösa, resten av terminen. 
 
Vad gör man då? 
När mamman lovat att spela fotboll…
… men bara gör massa ska-bara-saker…
 
Då händer det att lilla H väljer att uttrycka sitt missnöje över detta till någon annan. Som till exempel till storasyster som alltid förstår. Som liksom har en direktlänk till Hedvigs tankar. Är då storasyster inte hemma händer det att lilla H tar mammans telefon och skickar ett sms. Ett sms där det står:
 
Jag väntar på att spela fotboll
 
 
 
Mamman fick skämmas och genast dra iväg ett långskott…
Det där med att ha…

… en lös tand i flera veckor…
Och sedan tappa den. En fredag, i leksaksaffären, efter att noga ha instruerat mamman om att det nog inte blir så mycket till fredagspopcorn idag: det går ju inte att mumsa popcorn med en galet lös tand heller…
När man sedan tappar den, mitt i leksaksaffären som är full med folk, kan plötsligt ett övermod ertappa en och man gråter inte ens fast det kommer blod. Ganska mycket blod till och med.
Mamman daltar med näsdukar och fast man kanske vill bli daltad med avfärdar man mammans omsorg med en axelryckning (och lätt hysteri i blicken) och säger:
– Äsch! De äl ingen fala mamma! Bala lite blod…
♥️
Så hoppas vi alla att tandfeen hittar hit imorgon…
Jag tror att mitt dåliga samvete för att lilla H…
 
… fick tillbringa hela sportlovet på fritids försvann idag…
 
Denna veckan har jag sportlov. Inte barnen.
Då hämtar jag lilla H när skolan slutar. Vi skippar fritids och har hela långa eftermiddagen tillsammans.
Underbart! Tycker jag…
 
Idag klippte jag mig och blev klar mycket tidigare än jag hade trott. Så jag drog ett maraton inne på Ica, hastade till bilen med alla miljoner varor och stressade till skolan. Herre Gud, jag hade ju lovat att sitta på bänken utanför klassrummet klockan 12.25 då skoldagen var slut. Jag hann! Pustande slängde jag mig ner på nämnda bänk, klockan 12.24. Puh…
 
Dörren öppnas och en liten pojke kom ut.
Dörren öppnas igen och jag ser till min förtjusning att det är lilla H som kommer.
Jag känner hur jag blir glad i hela kroppen och hur jag spricker upp i ett enda stort välkomnande leeende.
Jag sträcker ut armarna och säger Heeeeej hjärtat!
 
Det lilla hjärtat ser mig, och stelnar liksom till. Sedan stampar hon med foten, räcker ut reptiltungan åt mig och säger (läs *skriker*)
 
– Neeeeeeeeeeeeeeej!
 
Sedan stampar det lilla hjärtat ilsket, ilsket, faktiskt jätteilsket med sin pyttelilla fot och fortsätter:
 
– Dumma mammaaaaaaaaaaaa!
 
Det lilla hjärtat rusade förbi mig, snabbt, som om jag tänkte fånga henne eller något i den vägen. Hon landade i soffan som stod längst bort ifrån mig. Raklång. Storgråtandes. Snopet gick jag dit och frågade vad som var fel, varför hon var ledsen? Efter att ha muttrat dumma mamma några gånger till satte hon sig i alla fall upp. Hon tittade på mig med rödgråtna ögon. Kinderna var våta av både tårar och snor. Så hulkade lilla hjärtat:
 
– Ja´ vill vaaaalaaaa på fliiiitiiiiis…
 
Lite snopet var det, det måste jag erkänna. Snopet men ändå bra på något vis. Det är ett betyg till fritids som heter duga. Det är ett kvitto på att mitt yngsta lilla hjärta har det bra på dagarna. Men ändå…
 
Jag fick helt enkelt fråga fritdispersonalen om det gick för sig att Hedvig stannade på fritids en stund. Det gjorde det – så klart. De är så fina på fritids. Jag lunkade ut till soffan med den tårdränkta och snoriga lilla H, sade att visst får hon stanna på fritids en stund, om hon nu så gärna ville det… Nej, det där allra sista sade jag faktiskt inte. Men jag tänkte det. Hedvig torkade både kinder och näsa på sin tröjärm (men jag vet, det är inte trevligt…), sedan sade hon Hej då mamma, och med glada hoppsasteg skuttade hon korridoren bort…
 
 
 
Jag åkte hem och packade upp maten från Ica, satte mina tulpaner i vatten, och visste sedan inte riktigt vad jag skulle göra…
 
Att vara med lilla H…
 
… en hel skoldag – det är livskvalité…
 
Att se henne stolt vara samlingsvärd just den dagen jag var med är härligt och roande.
Lite generad, men mest övertygad om sin egen förträfflighet läste hon upp dag, datum, månad och år. Hon checkade av vilka barn och pedagoger som var på plats, vem som eventuellt var sjuk eller ledig. Vidare ett återberättande av vädret, som igår var grått, regnigt och allmänt trist. Hedvig valde ändå att sätta upp en sol på tavlan.
 
– Ja´ vill ha sol…
 

Idrott är verkligen Hedvigs starka sida och på idrottslektionen, liksom på alla andra fysiska pass, kämpade hon på likt en Duracellkanin. Det förvånade mig inte. Vad som däremot förvånade mig var att hon faktiskt låg stilla på en madrass då det i slutet av lektionen var en avslappningsövning! Ser henne sällan så avslappnad och för ett ögonblick tänkte jag att det kanske är avslappning jag ska föreslå de gånger jag bara inte vill leka mer?
 
Att få äta mat i den nyinvigda skolmatsalen Rattatoj är en ynnest.
Jo, detta är en skola som serverar god mat. Samtliga gånger jag ätit där har maten varit riktigt god, och då tillhör jag skaran lite-petiga-med-maten-människor. Dessutom en salladsbuffé som får en sådan som mig att jubla. Ugnsstekt makrill (som jag var ytterst tveksam till), kokt potatis – helt utan det skinn som annars kännetecknar ”skolmatsalspotatis”, och stuvad spenat. En mängd olika vatten att välja på om man inte är sugen på mjölk. Vatten smaksatt med gurka, apelsin, citron, mynta, blåbär… you name it!
 
Slöjden… åh, säger jag!
Äntligen fick jag se pallen som Hedvig jobbat med i flera månader.
Jag fick se hur hon med skruvdragaren (tror jag det heter) drog fast skruvar, hur hon limmade ”pluppar” som hon sedan satte tvingar på. Istället för att vänta på att ”plupparna” skulle torka en vecka, hämtade Hedvig nya träbitar som hon sågade och fixade och trixade med. Vips så hade hon gjort sig en rymdraket med tillhörande fjärrkontroll! Fantasin är i topp hos den unga damen som vi kallar lilla H…
 
 
Gårdagen var en sådan dag som igen gör att jag känner mig rik…
 
 
 
 
 
 
 
      
Räknesaga:
Det var en gång tre nallar.
De lekte i på lekplatsen.
Stora nallen gick vilse i skogen.
De andra var på framsidan av stubben.
Hur många nallar var kvar?
 
 
Förra veckan tyckte jag att det kändes konstigt…
 
… att barnen hade sportlov, men inte jag…
Denna veckan tycker jag att det känns konstigt att jag har sportlov, men inte barnen.
 
Att ens ha sportlov vid min ålder känns märkligt.
Det kan jag å andra sidan vänja mig vid – det känner jag redan efter första dagen.
För att verkligen leva upp till det sportiga i sportlovet skyndade jag mig att träna då lilla H åkt till skolan. Länge tränade jag, utan en tanke på någon annan: ingen som skulle hämtas, lämnas eller nattas. Märklig känsla det också. Fix och trix med småsaker i huset inför kommande visning. Lunch med bästa Britta – hon som fyller på mitt energiförråd så fort vi ses. Så till det allra bästa: jag kunde hämta lilla när skolan slutade. 14.10 – prick!
 
Jag hade lovat att jag verkligen skulle sitta i soffan utanför klassrummet då hon stegade ut, och det gjorde jag. En strålande, hoppande, skuttande och glad liten H hade inte ens tid att säga hej då till fröknar och kompisar. Himmel, jag har glömt hur det är att ha all den här härliga tiden på eftermiddagen. Med en solstråle som inte hunnit bli ett dugg trött efter en lång dag – bara för att den inte varit så lång.
 
Hemma gjorde vi fruktsallad till mellis och Hedvig ville äta ute i solen. Jag tänkte att vi väl får palta på oss kläder och sätta oss intill huskroppen så kunde det nog vara skönt. Solen sken ju ändå. Men så ville inte Hedvig. Hon ville sitta på altanen, utan ytterkläder och utan strumpor – solen sken ju ändå tyckte hon också. Grejen var att Hedvig även fick för sig att det var sommarvärme eftersom vi hörde fåglarna. Vi satt inte ute. Vi stod där i köket och dividerade lite om vart vi skulle sitta då, när det nu var så kallt ute. Hedvig satte sig pladask på golvet där vi stod och så kom det sig att vi hade picknick på köksgolvet. Det gick strålande det också. 
 
Vi hann spela bandy på gatan. Eller, innebandy som Hedvig envisas med att kalla det fast vi spelar ute. Det blev som ett träningspass till. Hedvig stod mest i mål och jag sprang och sprang, jagade den lilla vita bollen med miljoner hål i febrilt. Slängde in ett och annat mål också. Men hur vi än räknade målen kom Hedvig alltid fram till att resultatet var till hennes fördel. Så det var nog så.
 
Att en måndag, bara så där, få bestämma mat och då sin önskemat kan vara lycka. Hedvig önskade köttbullar, potatismos, sås och lingon – och det gick ju bra idag. Idag när tiden var på vår sida.
 
Att trilla köttbullar tillsammans och småprata om livet samtidigt som jag ler åt de söta, oformliga köttbullarna hon gör – det är underbart. Att se hur det glittrar av lycka i hennes små ögon då hon får en egen, lite mindre, stekpanna att steka sina köttbullar i – det är också underbart. Att titta på hur hon noga bestämmer vilken skål hon vill lägga sina egna nystekta köttbullar i – det är lika underbart det. När hon sedan vänder sitt toksöta lilla ansikte mot mig och med full övertygelse säger att hon minsann tänker bli köttbullare när hon blir stor, då svämmar hjärtat liksom över av kärlek till detta vackra, speciella lilla flickebarnt…
 
 
Det blir nog ett bra sportlov det här…
 
 
 
     
Om det är någon som kan…

… få oss alla att göra märkliga saker…
Så är det lilla H!
Som att få sin 19-åriga extremt lydiga syster att ”trotsa” 12-årsgränsen i lekrummet på Mc Donalds. Ebba, vars enda trots hittills i livet har varit att någon enda gång ha stampat med sin lilla fot för att hon inte fått sin vilja igenom.
Det ska vara Hedvig till det, och det ska vara Ebba till att faktiskt göra som den envisa Lilla H vill…
På fredagar och lördagar…
 
… får ”man” vara uppe länge här i huset…
 
För lilla H:s del innebär det att hon lägger sig absolut senast 21.30. Det är att vara upp jättelänge! För hennes del innebär det också att man inte får höra saga. Man måste liksom välja: saga eller vara uppe länge. 
 
Hedvig har har löst det fenomenalt – så klart!
Hon har helt enkelt bestämt att vi på fredagar och lördagar istället berättar varsin saga. För varandra. På något underligt sätt har hon vunnit igen. Jag bara förstår inte hur hon lyckas – gång på gång!  Men hon gör det! Hon gör det med bravur. Ikväll fick jag höra sagan om Tor och Oden:
 
En dag, ville Tor gå och bada. Tor frågade sin mamma om han fick gå och bada. 
– Det får du, sa Tors mamma.
Tor gick till sin kompis Oden. Han ringde på dörren ”Pling pling” sade den.
– Men hej, sa Oden. Vad vill du?
– Jag vill gå och bada med dej, sa Tor.
– Jag måste fråga min mamma, sade Oden.
– Okej, gör det, sade Tor.
 
Odens mamma sade att han fick bada med Tor. De gick till poolen. Tor hoppade i. Inte Oden.
– Hoopa i då, sa Tor.
– Ja, ja! Jag skaaaaa! sade Oden.
 
Oden hoppade. 
–  Vart tog du vägen? sade Tor.
– Öh… Jag missade poolen, sade Oden…
 
❤️
Det där med syskon som ambassadörer…
 
… för små vackra själar som så väl behöver det…
Det är oslagbart.
 
Vad vore livet utan alla dessa dessa fantastiska, kärleksfulla och omtänksamma syskon?
Jo, då vore livet inte fullt lika bra….
 
Förra veckan hade Ebba som uppgift i svenska att hålla ett argumenterande tal. Valfritt ämne.
Vad väljer hon, mitt äldsta lilla hjärta? Jo, hon väljer att stå upp inför sin klass, inför sin lärare och argumentera för alla människors lika värde. Läs hennes tal nedan. Läs och låt dig beröras. 
 
Jag känner mig överväldigad, tårögd och stolt…
 
 
 
 
 
Det är inte länge sedan funktionsnedsatta personer inte var accepterade i samhället – om de ens är det idag?

De sattes på institutioner, uteslutna från resten av världen. Senare kom någon med en briljant idé: de funktionsnedsatta skulle inkluderas i samhället. Sverige skulle bli jämställt och varje enskild individ ha rätt att vara som de är – alla skulle vara lika mycket värda!

Det är ju klart, alla är vi människor.Frågan är om vi nu, 2014, inte är tillbaka på ruta ett?

Enligt forskning kommer det år 2030 inte längre födas några barn med Downs syndrom i Danmark. Där erbjuds alla gravida kvinnor sedan 2004 en allmän screening för att se om det är stor risk att barnet har en kromosomavvikelse. Antalet födda personer med Downs syndrom i Sverige idag, är ungefär lika många som år 1978. Detta trots att de blivande mödrarna har blivit äldre, vilket borde ha lett till fler födda barn med Downs syndrom. Är vi i Sverige på väg åt samma håll som Danmark?

Jag är inte emot abort. Det kan finnas många anledningar till att göra abort och jag tycker det är fantastiskt att vi i Sverige har möjligheten till det. Det jag vänder mig mot är att vi med hjälp av tekniken kan sortera ut de personer som vi inte tycker har ett värdigt liv. Jag ser ett etiskt dilemma: Vilka är vi att avgöra om någon annans liv är värdigt eller inte? Behöver vi ens fosterdiagnostik? Vill vi inte bara ta emot de barn vi får?

Göran Hägglund, skriver i Svenska Dagbladet (23/2 2009) angående fosterdiagnostik: ”Det finns skäl att diskutera frågan om föräldrarna verkligen behöver den information som i vissa fall kan användas så här.” Göran Hägglund syftar på rätten att välja bort ett barn som genom fosterdiagnostik visar sig bära på någon form av avvikelse.

Jag undrar vad nästa steg är? Kommer vi i framtiden kunna sortera bort människor med hörselnedsättning? Människor med bruna ögon? Vill vi ha ett samhälle där bara de högst presterande tolereras? Vad gör vi då med de barn som först efter några år får en diagnos? Med människor som förvärvar till exempel en hjärnskada? Skall vi ”ta bort” dem på något sätt? Ska vi sätta dem på institutioner för att behålla vårt elitistiska samhälle? Vi vänder oss emot den fruktansvärda utsortering av människor som Hitler gjorde under andra världskriget. Men är det inte precis vad vi i dagens samhälle håller på med? Utrotning av människor som inte anses ha ett värdigt liv. Människor som inte tillåts vara olika.

Att människor med funktionsnedsättning kostar samhället pengar är ord man ofta läser och hör. Ja, de kostar samhället pengar, men det gör vi alla. Människor med funktionsnedsättning kostar samhället pengar genom de särskilda insatser som behövs, genom det extra stöd som många gånger är nödvändigt. Människor med funktionsnedsättning har inte sällan tilläggsdiagnoser. Dessa måste behandlas, tas om hand om. Det kostar pengar. Människor utan funktionsnedsättning drabbas också av sjukdom. De kan också behöva hjälp, stöd och behandling. Rökare drabbas inte sällan av hjärt- kärlsjukdomar. Diagnoser som i de flesta fall är självförvållade. De kostar pengar. Massor av pengar.  Dessa pengar talar vi aldrig om. Varför? Är det ändå så att människor utan funktionsnedsättning är viktigare? Fast vi inte vill erkänna det. Strävan efter det elitistiska samhället lyser igenom än en gång.

Jag läser Trude Trönnes-Christensens krönika (www.aftenposten.no 13/3 2011) och berörs av det jag läser. Hennes kärleksförklaring till sin storebror Stian som har Downs syndrom.


”Stian min Stian, den enda. Hur, min kära bror, skall jag kunna förmedla ditt oändliga värde och din enorma betydelse för vår värld?”

 

Jag berörs då hennes ord kunde vara mina egna. Mina ord till min lillasyster. Också hon har Downs syndrom.  Min lillasyster kommer kanske inte att vara högpresterande. Inte på det vis som vanligtvis menas med högpresterande. Men min lillasyster presterar redan nu så oändligt mycket mer, bara genom sin existens. Hon besitter förmågor vi andra har glömt av. Förmågor som ändlös kärlek, som att vara sann, som att vara här och nu. Räknas inte dessa förmågor i det elitistiska samhälle vi nu framkallar? Är det bara prestation på hög intellektuell nivå som räknas? För mig är det skrämmande. Hon lär mig om livet som ingen annan. Om det inte räknas, vad får vi för samhälle då?

 

Hedvig min Hedvig, den enda. Hur, min kära syster, skall jag kunna förmedla ditt oändliga värde och din enorma betydelse för vår värld?

När man som mamma…
 
… lever med dåligt samvete…
Då kan till exempel en OS-medalj göra gott i hjärtat.
 
När jag studerar några mil härifrån och inte har sportlov samma vecka som barnen, då slår det dåliga samvetet till. Igen. Det är inte så många barn på fritids när det är sportlov. Förvånansvärt få. Det är nog tokigt att få dåligt samvete, egentligen. Med färre barn finns det verkligen utrymme för uppmärksamhet och den lek man helst vill leka. Men ändå. Det gnager i mig, det dåliga samvetet och jag känner mig som en dålig mamma och splittrad inombords.
 
Det är då det kan vara så gott att det lilla hjärtat kommer hem varje dag, lyckligt bubblande om allt roligt hon har gjort. Bowlat och fikat med bästis-Emil och en fröken en måndag, åkt buss (bara det ett äventyr) och varit på bio en tisdag, utflykt till en annan skola och ett annat fritids och deltagit i OS en onsdag – och kommit hem med OS-medalj. En torsdag som idag knallade hon glatt iväg med skridskor och hjälm i ryggsäcken.
 
När det dåliga samvetet värker som värst, är det skönt att veta att Hedvig i alla fall har en galet rolig vecka på fritids.
 
Det lindrar lite…
 
 
 
Nästa vecka har jag sportlov, då skippar vi fritids och går hem tidigt alla dagar…
 
Det kan hända att man blir så genomsvettig…
… att man blir alldeles avundsjuk…
 
Sant!
Om man hittar den mjuka bollen som Ludde sydde till lilla H då han var bara nio år, då måste man ju spela handboll. På en gång. Det förstår nog varenda en. Då hugger man tag i sin mamma och placerar henne på ett ställe i hallen – jo, lilla H talar gärna om vart skåpet ska stå, därför placerar hon oss som hon vill – och sedan placerar hon sig själv på ett annat ställe i den långa hallen. På lagom avstånd.
 
Sedan kastar lilla H och mamman handboll så det står härliga till. I hallen.
Hedvig träffar rampen med spotlights i taket och en slocknar. Strax därefter träffar mamman samma ramp med spotlights, och en lyser plötsligt så starkt som den aldrig har gjort. Det blir väldigt roligt där och då, även om det inte ter sig särskilt kul så här några timmar senare, men i alla fall. Vi hade roligt och Hedvig flyttade mina målstolpar, som egentligen bara fanns i fantasin, hela tiden. Det ledde till att snudd på varenda räddning jag gjorde plötsligt inte var någon räddning, men väl ett klockrent mål. Jag hängde inte med i reglerna riktigt. De var liksom flytande, och inte till min fördel. Å´ andra sidan har jag aldrig lärt mig reglerna i handboll så jag hade inte så värst mycket att sätta emot. Men jag har faktiskt aldrig sett att man har flyttat målstolpar tidigare. Fast jag har ju heller inte sett fiktiva målstolpar någon gång.
 
Det lite höga blodtrycket i lilla H:s kropp gör att hon blir varm och svettig väldigt fort.
Tröjan åkte av, sedan spelade vi lite till. Jeansen åkte av, sedan spelade vi lite till.
Hon torkade pannan med den mjuka bollen, flera gånger, sedan spelade vi lite till.
När jag föreslog en paus för att dricka lite vatten, höll lilla H med.
 
– Helle Gud! Ja´ äl så svetti´ att ja´ blil avunsssccchhhuuuk…
 
 
 
Hedvig vann med 40-24 – typ…
 
– Mäh! Mammaaaaa…………..
 
 
… du kan inte gå till skolan i mysbyxor hellel…
 
– Nej, det kan jag verkligen inte. Jag ska strax byta om.
 
– Va´ skulle din flöken säga då?! 
 
– Tja… jag vet inte?
 
– Ja´ vet! Hon skulle bli fölbannad o säga helskotta!!!
 
 
 
 Liksom…?!
Dialogen utspelade sig mellan lilla H och mig imorse…
Någon kommer att få…
 
… post idag…
 
Närmare bestämt ”LenaMoaLars”
De tre som kommit att blivit ett begrepp i vår familj.
Ett begrepp genom att de blivit till ett.
De är inte längre Lena, Moa och Lars utan kort och gott LenaMoaLars.
Moster, kusin och morbror om man benar ut begreppet en aning. De som bor på andra sidan Sverige och som alla mina barn längtar till varje dag vi inte är där. Så har det blivit. Det är LenaMoaLars som bor på paradiset på jorden om du frågar vissa och somliga.
 
Idag får de post, LenaMoaLars.
Med den hederliga och traditionella postgången får de brev. Från lilla H.
Ibrevet står att läsa:
 
Hej Lena Moa Lars
Hur mår ni
Jag mår bra
På måndag ska jag bowla med fritids
Puss och kram Hedvig
 
 
Fast det ser ni väl att Hedvig har skrivit tänker jag…
Idag är en sådan söndag…
 
… där mamman och pappan fick för sig att åka på båtmässan…
 
Lilla H älskar inte båtmässan och ville hellre vara hos mormor och morfar.
Hos mormor och morfar får man köttbullar, potatis, sås och lingon till lunch – om man önskar.
Det hade Hedvig önskat och hon fick det också. Så klart.
 
På båtmässan tittar mamman och pappan gärna på olika saker. Nya, fina båtar tittar de gärna på båda två. Motorer, gps:er och andra tekniska prylar som pappan går igång på gör att mamman bara himlar med ögonen och traskar vidare. Inredning, kläder och en massagestol (jo, faktiskt – på båtmässan) gör mamman alldeles prillig, kollrig och euforisk. Då himlar pappan med ögonen och liksom traskar vidare, helt ointresserad.
Mamman fattar ingenting.
 
Gemensamt är dock att de båda kommenterar saker som lilla H hade tyckt om. Kanske kommer en typisk Hedvigkommentar över läpparna och de båda skrattar igenkännande – fast lilla H inte ens är med. Det är så konstigt det där när barnen inte är med. När en mamma och en pappa plötsligt har möjlighet att prata om saker de annars aldrig hinner prata om: då pratar de om alla de fina barnen som inte är med…
 
Vi såg en liten plastjolle med något vev-aktigt istället för åror och tänkte att det vore ju himla kul för Hedvig. Fast vart skulle vi ha den? Och för den delen så har hon ju lärt sig att ro. Då är väl denna helt onödig? Och det här med de roliga ihopfällbara cyklarna som folk har på sina båtar, visst vore det en kul? Men hur gör vi med Hedvig som lärt sig cykla, men bara pyttelite liksom. Plötsligt ser vi en sådan rolig cykel med två sadlar på och ja, kanske det vore jättekul för då kunde ju Hedvig vara med och cykla? Å andra sidan går det ju bra att vänta med en ihopfällbar cykel några år, tills hon kan cykla på en egen. Och så vidare…
 
Så där höll vi på. Fast hon inte ens var med.
Så plötsligt står jag med en broschyr i handen, eller folder mer kanske. Från segelsällskapet på orten där vi bor. Jag vänder på broschyren och där är hon ju! Vårt lilla hjärta! Leende som en sol mot oss och finaste lilla kompis Max bredvid sig. Från seglarskolan i somras. Mamman och pappan brast ut i skratt. Det är mycket Hedvig! Att bara dyka upp här och där och lite varstans.
 
Väl hemma igen gick Hedvig och jag till skogen. Vi skulle leta spår tyckte Hedvig. Jag kände mig som värsta Wild Kids aspiranten och lilla H hittade spår i ett kör. Det blev så galet spännande då Hedvig hittade spår från såväl elefanter, tigrar, lejon och tvättbjörnar! Här! I vår skog! Jag hade ingen aning om vilken farlig skog vi lever nära – men nu vet jag…
 
 
 
– Se upp mamma! Annarssscccchhhh kommel en tigel å ätel upp dej…