Liten H...
Advent närmar sig…
 
… och som alltid blir jag smått euforisk då jag öppnar adventslådan och finner henne…
Hon, min mörkhyade vackra lilla ängel som står för så mycket. Som jag fann som om hon vore ett omen, inför den första advent i lilla H:s liv. 
 
Det var 2004 och jag hade ganska nyligen blivit varse vad det innebär att vara olik. Egentligen hade jag bara fått en försmak om vad det kan innebära att vara olik. Erfarenheterna kring det är ännu större nu, så här nio år senare.
Jag är rik på erfarenheter kring olika. Båda positiva och negativa erfarenheter.
De positiva överväger, utan tvekan. De negativa gör ont, utan tvekan…
 
Då, inför advent för nio år sedan, när min lilla bebis var så sjuk levde jag i någon slags surrealistisk värld.
Å ena sidan var jag så lycklig för att vi fått just lilla H till oss, jag var så lycklig att hennes fina syskon var galet förälskade i henne – och stolta över henne. Å andra sidan var jag fullkomligt skräckslagen över att vi inte skulle få ha henne kvar. Svårt hjärtsjuk och dessutom med ett svårt fel i tarmen som vi anade men som bvc bortförklarade med att jag var en smått hysterisk mamma. Kanske var jag hysterisk, vad vet jag? Men var jag det så var jag det av skräck för att döden skulle ta henne ifrån oss, inte för något annat.
 
Pappan förde extremt noga excelark och gjorde beräkningar (siffermänniska som han är) över hur mycket mat hon fick i sig och hur mycket mat som konstant landade på golvet genom svåra kräkningar. Vi tittade på nappflaskan, matade försiktigt, grät när kaskadkräkningarna kom och grät när vi försökte uppskatta hur mycket av ersättningen som faktiskt plötsligt låg på golvet. Skulle hon dö nu? Grät när vi såg Hedvigs totala panik när maten kom upp ur både den lilla vackra smultronmunnen och genom den perfekta lilla näsan – hon kunde inte andas och blev som en sprättbåge i vår famn.
Jag undrar vilken förälder som inte hade varit hysterisk då…?
 
Vi har fler barn, vi måste fungera och vi gjorde allt som stod i vår makt för att livet skulle rulla på vanligt och liksom lyckligt för syskonens skull. En dag när jag i min skräckslagenhet försökte få livet att fungera som vanligt gick jag på julmarknad med barnen. Lilla H i bärsele på magen och med en nioåring och två sjuåringar i mina två händer. Jo, det går – jag lovar! Då står hon där, precis framför mig. Den mörkhyade lilla vackra ängeln som liksom talade till mig, till mitt hjärta. Hon som tycktes få mig att förstå att olika är bra. Jag som aldrig tidigare haft något emot olikheter, men heller inte funderat särskilt mycket över olikheter blev oerhört berörd av just den här ängeln.
 
Jag är svag för änglar, det måste jag erkänna. Men den här… den är liksom något alldeles extra…
 
 
 
Olika berikar…
Jag hittade ett papper…
 
… på Luddes skrivbord…
Nej, jag snokar inte bland hans grejer, inte alls.
Pappret låg där, uppvikt som om det väntade på mig. Väntade på att jag skulle läsa.
 
Jag blev lite nyfiken på vart Ludde fått pappret ifrån. Han berättade att det varit en man och pratat i skolan. En man, aktiv inom Amnesty, som pratat om mänskliga rättigheter och värdegrunder.
På pappret läser jag:
 
Gemensamma värderingar för att rädda civilisationen
1. Sträva efter att bemöta andra, så som du själv vill bli bemött
2. Identifiera dig med vår planet
3. Arbeta för en utveckling, som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra behovet för kommande generationer
4. Tänk inför varje handling, vad skulle villkorslös kärlek ha gjort?
5. Sträva mot en värld, som inte tillåter våld för att lösa konflikter
6. Arbeta för att utplåna hunger, fattigdom och analfabetism för alla människor
7. Livet är musik, spela det!
 
Så enkelt, så klokt, så sant…
 
 
Känner mig glad att Ludde värdesätter och sparar dessa klokskaper…
Jag läser en bok…
 
… som är smärtsam på många vis…
En sådan bok som jag på ett vis vill sträckläsa, men på ett annat vis känner ett behov av att lägga ifrån mig. Lägga ifrån mig för en stund. För att ta in det jag läst. 
 
Jag läser mycket. Ibland flera böcker på en gång. Lite efter humör väljer jag vilken jag vill läsa just för stunden. Inte alltid gör jag så. Ibland har jag av någon anledning ”bara” en bok att läsa. Ibland vill jag inte läsa något annat än den jag just läser. Ibland passar sig en bok inte att blandas med en annan bok inne i mitt huvud, inne i mitt hjärta. Det är verkligen olika hur böcker beter sig med mig, och jag med dem för den delen.
 
Jag läser hur karaktären i boken upptäckt att hon hanterat livet istället för att leva det.
Orden träffar mig smärtsamt hårt…
Inte så att jag går omkring här på jorden och inte lever, för lever gör jag. Varje dag söker och finner jag anledningar till att verkligen leva, till att vara glad, till att skratta. Mitt liv är rikt på glädje. Men genom författarens ord är det som om polletten trillar ner. Hanterat livet, det har jag gjort i många år. Inte istället för att leva, men en stor del av mitt liv har gått åt, och går till viss del åt, till att just hantera. Hantera olika saker. Inte på så vis att jag kämpat med att hitta glädjen i livet. Inte alls. Jag är ju en glad människa! Men jag inser att jag hanterar mycket, istället för att vara i de situationerna. Jag hanterar och parerar för att undvika konflikter, osämja, obehagliga situationer. Istället för att sträcka på mig och inse att en konflikt, en osämja eller en obehaglig situation inte är hela världen. Istället för att inse att det inte är en stor grej att jag behöver gå omkring och oroa mig, grubbla ihjäl mig, ligga sömnlös eller ens hantera alla dessa situationer. Jag kan ju leva i dem istället. Lära mig av dem. För dem är väl en del av livet tänker jag, när jag nu tänker klokt. Då kanske jag inte alltid behöver sträva efter att hantera livet på så vis att jag försöker undvika att hamna i jobbiga lägen…?
Vissa situationer, visst och absolut. Vissa saker vill man bara inte vara med om och då skall man nog lyssna till sig själv tänker jag. Men inte jämt och samt…
 
Jag läser:
 
”Jag har varit rädd för att säga saker jag tänker och känner.
Hållit inne med sådant jag vill göra eftersom jag trott att det väcker anstöt eller lockar fram aggressioner. Hanterat livet istället för att leva det.”
 
Jo, jag känner igen mig. Kanske jag ändå inte ska… och Tänk om…
Handlar det om dålig självkänsla?
Jag vet inte. Jag har ingen aning.
Jag vet att orden träffade mig. Att igenkänningsfaktorn är hög.
Jag vet att jag hellre vill leva livet än hantera livet.
Så får det bli.
 
 
Jag får helt enkelt sluta vara så himla rädd och fjompig…
En helg…
 
… där vi fokuserat på olika saker…
Där vi helt enkelt tyckt att olika saker varit olika viktiga.
 
En helg där två tonåringar susat på fotbollsturnering sen fredag kväll och långt in på natten. Detta medan husets mamma och pappa inte för sitt liv kunde förstå hur sådan energi ens kan existera en fredagkväll. Detta också medan den yngsta i familjen redan hunnit ”vara uppe länge” och hunnit somna så där framåt halv tio.
 
Helgens lördag ägnades åt timtals pyssel av storasyster och lillasyster. På så vis fick husets mamma extremt mycket tid som hon knappt visste vad hon skulle göra med. Eller, nu överdrev jag lite. Tiden fylldes snabbt av tvätt och plock och disk och lunch och alla andra miljoner saker som faktiskt måste tas om hand om. Skillnaden var att jag fick göra alla dessa saker utan liten hjälpreda – på gott och ont.
 
Sen lördag eftermiddag tittade och hejade vi när Ebba och hennes lag spelade match. Hedvig skrek sig nästan hes då hon hejade på Ebba, Johanna, Emilia, Lina och Felicia. Felicia satt förvisso på bänken med oss och med en praktförkylning i kroppen men Hedvig hejade ändå på henne. Så kan man ju göra, om man vill…
 
På lördagkväll var det min tur att susa iväg på slingriga, dimmiga irrvägar för att hämta sonen hos en kompis. Väl hemma igen var det dags för lilla H att ”vara uppe länge”. Något hon inte kunde börja med innan jag var hemma. Det har blivit ett märkligt begrepp hos oss, det där med att ”vara uppe länge”…
 
Söndag och lilla H bakade chokladmuffins och lagade köttbullar, potatismos, sås och lingon hos mormor och morfar. Söndag och husets pappa gjorde bokslut för en kund och kände sig lättad därefter. Söndag som Ebba och jag tillbringade på tu man hand i stan. Njöt av julskyltning, av att titta, känna, prova och till viss del köpa vackra kläder och saker. Njöt av god lunch och smaskigt bakverk. Men mest av allt njöt vi av att vara tillsammans
 
Helgens grand final kom vid läggdags.
Vid läggdags då vi ”läste” Önskeboken och lilla H flitigt vek sidor där det fanns leksaker hon hett önskar sig av tomten. Hon vek nästan alla sidor. Den häftiga och mycket ivriga övertalningen började då hon såg ett hiskeligt, plastigt och färgglatt skötbord till dockorna. Jag stod på mig och hävdade bestämt att just ett skötbord är väldigt onödigt eftersom Hedvig knappt leker med dockor. Men nej, hon hade motargument som hon slängde fram, ett efter ett. Till slut försökte jag avsluta hela argumentationen med att, igen, informera om att man inte alls kan få allt man önskar sig. Då kom den! Kommentaren jag sent ska glömma:
 
– Mäh mammaaaaa! Klart Folke ska ha ett ssssccccchhhöööööötbooooord!!!
 
 
PS. Det är Folke vi ser på bilden ovan… DS.
Vinter hos…
 
… Trulle…
Det är veckans läsläxa.
 
Hedvig älskar att läsa!
Vi läser läxan morgon, middag och kväll. Och några gånger däremellan. 
 
Nu är det vinter.
Trulle och Trulsa åker kana.
 
Så läser Hedvig. Sedan tittar hon på mig med sina stora, vackra och mycket bruna ögon och säger:
 
– Nähä! De åkel inte kana! De åkel pulka! 
 
Så tänker hon en bråkdels sekund till och säger sedan:
 
– Faktiskt åkel de inte kana! Bala pulka å’ kälke!
 
Favvoprogrammet sedan länge…
 
… är för lilla H som för många andra Fixa Rummet…
Oj, vilka planer hon har och oj, vad hon ritar och pysslar och leker just Fixa Rummet.
I söndags fick vi användning av ytterligare en skokartong och vi har kreerat ytterligare ett rum. Jag gläds åt att skapandet är själva grejen, inte bara för mig utan även för lilla H. Jo, du läste rätt; jag gläds åt att inte behöva leka med rummet då det är klart. Att fixa är det roliga liksom.
 
När vi nu bestämt oss för att flytta har drömmen om ett Spidermanrum tagit ny fart. 
Jag är inte helt glad åt det, det ska jag erkänna. Å andra sidan är det ju inte jag som skall bo i det rummet. Och faktiskt har Hedvig önskat sig ett Spidermanrum i flera år. Tänk dig då hur det känns att bo i ett rum med rosa tapeter – hujedamej…
 
Flyttlasset går inte än på ett tag så ibland snuddar jag vid tanken att hon kanske hinner ändra sig i sitt val av rum. Det är dock inte så troligt och då kanske det är lika bra att gå all in och skapa det rum hon så hett vill ha?
 
 
 
Jag vet dock inte vad vi skall göra med allt det andra i hennes rum…? Som hon också vill ha kvar…
Om att bli stum…
 
… fast man borde föra talan…
När man vet att man borde säga ifrån, markera, men inte riktigt förmår.
 
Då kan jag bli besviken på mig själv, arg på mig själv och väldigt, väldigt ledsen på mig själv. Långt senare kan jag bli lite förlåtande till mig själv – jag vet ju varför jag inte riktigt förmår i vissa situationer. Men känslan lämnar mig liksom inte. Inte då jag inte förmått.
 
Jag syftar på alla de miljoners, triljoners gånger människor uttrycker sig nedlåtande om andra människor. Med andra människor menar jag olika människor. Olika människor skulle kunna vara lilla H. Jag syftar på kränkande uttryck. Jag syftar också på raljerande av olika människor. Ibland är jag stark. Då är jag på. Då kan jag bli arg och minsann lära omgivningen ett och annat vad gäller sättet att uttrycka sig. Andra gånger, när jag är som starkast, kan jag lugnt och sakligt förklara att jag mycket väl förstår att den andra förmodligen inte menar något illa med sitt uttryck. Jag kan också förklara att det gör mig ledsen och illa till mods då någon uttrycker sig si eller så. Men då får jag vara, ursäkta mig, jävligt stark den dagen. För då blottlägger jag mig själv och hela mitt känsloregister och jag vet aldrig vart vi hamnar efter den diskussionen.
 
Och så finns det de gångerna jag inte riktigt förmår…
Jag förmår inte att bli arg. Jag förmår inte heller att vara lugn, saklig och pedagogisk. Jag förmår helt enkelt inte att säga ifrån eftersom jag då faller handlöst. Det gör så fruktansvärt ont att falla handlöst. Det finns inget skyddsnät. Det känslomässiga skyddsnätet är beroende av hur stark jag är, där och då.
 
När lilla H och jag var med om ett otroligt sårande kalas i juni kunde jag inte förmå mig att säga ifrån. Inte där och då. Jag kunde inte för jag orkade helt enkelt inte bli ledsen inför massa folk jag inte kände och på ett kalas. Jag hade glömt mitt hårda skal hemma. Utan skalet förmår jag inte. Jag fick många kommentarer på det inlägget. De flesta förstående, peppande och många upprörda. Några av de som kommenterat tyckte att jag var feg. Undrade vad jag var för mamma som inte stod upp för mitt barn. Om jag inte står upp för mitt barn, vem skall då göra det…?
 
Det gjorde ont att höra. De orden lämnar mig inte. Jag tycker att jag står upp för mina barn. Jag tycker att jag är som en tigrinna när det kommer till dem och deras väl och ve. Jag skulle gå igenom eld för deras skull. Precis som alla andra mammor och pappor skulle göra. Ändå förmår jag inte alltid att vare sig gapa, skrika eller föra ett vettigt resonemang i alla de situationer där jag hör folk tanklöst uttrycka sig nedlåtande om olika. Fast de inte menar illa. De flesta menar inte illa. Har jag glömt mitt skal klarar jag inte alltid av att blotta hela mitt känsloregister genom att snora, hulka och fulgråta inför kreti och pleti. Det är svårare än vad någon som inte varit i den situationen kan förstå.
 
För ett tag sedan var jag med om det. Igen.
Jag befann mig på ett mycket trevligt ställe. Ett ställe med mycket skratt, flams och framförallt med en varm och hjärtlig ton. Skratten och flamsen spårade ur och blev hysteriskt roliga. Då säger någon plötsligt:
 
– Men Gud! Det här är som värsta gruppboendet!!! Som vi beter oss!
 
Jag satte i halsen. Det var skrattet som fastnade. Jag blev kall av någon iskyla som snabbt spred sig i hela mig. Inte heller hann jag värja mig innan någon tillägger:
 
– Ja, hela stället är som Samhall! Vi är ju inte kloka någon av oss…
 
Skrattsalvorna rungade.
Jag kom på att jag tanklöst nog hade glömt mitt skal hemma den morgonen. Utan skal förmår jag inte.
Istället harklade jag mig, blinkade bort det blanka i ögonen – tårarna som ville trilla över. Sedan rufsade jag till mitt hår så att det liksom hängde ner över ansiktet. De som känner mig vet precis hur jag ser ut då. Så reste jag mig och gick därifrån.
Skratten ekade ännu…
 
Jag känner mig som en dålig mamma när jag inte alltid förmår, en usel…
 
 
Jag får helt enkelt aldrig glömma mitt skal…
De där små trollungarna…
 
… här i huset…
De är så go´a mot varandra så jag blir alldeles kollrig i hela huvudhet.
 
Idag stod jag på övervåningen i Ebbas rum och kollade på alla nya kläder hon köpt. På och av med byxorna, skorna till eller inte, nya klänningen… Ja men ni vet ju hur roligt sådant är! Jag kan titta i timmar på henne när hon håller på. Inte för att hon håller på i flera timmar med kläder på, kläder av, men ändå. Jag skulle kunna om hon nu gjorde det! 
 
Då kommer Ludde traskandes från sitt rum, också det på övervåningen. Det plingar till i hans telefon, han skrattar och säger att han fick sms från mig. Fast det går ju inte. Jag står ju här, menade jag men tillade att det väl är något från tidigare idag som trillade in ett par timmar försent. 
 
– Det står bara ”Ludvig”!
säger Ludde och skrattar igen.
 
Jag förstod ingenting. Inte har jag skickat ett sms till Ludvig där jag skriver ”Ludvig”?!
Då hör vi plötsligt från nedervåningen någon som ljudar väldigt. Det är lilla H. Lilla H som norpat min telefon och gett sig på att sms:a sin storebror. Vi kunde inte låta bli att fnissa där uppe på övervåningen och när Ludde svarade fick han svar tillbaka på en gång.
 
Fortfarande fnissande traskade jag ner för trappan och frågade Hedvig om hon tagit min telefon.
 
– Nä, ja´ hal inte tagit den mamma! Ja´ hal bala lånat den! Ja´ ville skliva till min stoleblol…
 
Att få åka bort…
 
… och liksom bara skämmas bort av goda vänner…
Det är fint!
 
Igår åkte vi till snälla, fina, goda och mysiga vänner. 
Att då få mötas av skratt, babbel, bubbel, champagne och hummer medan Hedvig och Viktor kramas och leker massor och ännu lite till och äter köttbullar, potatismos, sås och lingon för att mamman i huset vet att det är det bästa lilla H vet – det är fint!
 
Att sedan skratta, babbla och leka ännu mycket mer och inte lägga sig förrän ögonlocken liksom bara trillar ihop – det är fint!
 
Att på morgonen få en rykande kopp kaffe i handen så fort man kliver upp, och dessutom en bit mörk choklad eller två till för att lite senare kunna sätta sig vid dukat frukostbort och liksom bara fortsätta skratta, bubbla och leka, det är inte bara fint – det är lyx!
 
Härliga helg…
 
Jag har tänkt i flera dagar…
 
… att jag ska skriva om Kalla Faktas program…
Programmet som i söndags avslöjade hur kommuner runt om i landet betalar dyra konsulter som ska lära handläggarna att säga nej till LSS-insatser. Lära dem hur man nekar insatser som så väl behövs för funktionsnedsatta människor.
Men jag har inte riktigt kunnat skriva om det. Inte riktigt kunna förmå mig till det. Som så många gånger förr träffades jag som av ett knytnävsslag i magen när jag såg programmet. Jag varken grät, svor en ramsa eller diskuterade högljutt efter programmet. Jag blev tyst. Saknade ord. Vill inte riktigt tro at det är så här det går till. Ändå vet jag ju att det är precis så här det ofta går till. Jag har råkat ut för det och nästan varenda en av mina vänner som sökt någon form av LSS-insats till sitt barn har råkat ut för det. Det sägs att den kommun vi lever i är ökänd för sitt eviga nekande. Sanningshalten i det vet jag inte.
 
Jag tänker att en kommun så klart ska neka en insats enligt LSS om den inte behövs. 
Jag tänker också att en sådan insats inte skall nekas om den behövs, definitivt inte med undermåliga argument.
När jag såg Kalla Fakta kunde jag ganska snabbt förstå att just den kommun jag lever i har använt sig av denna privata konsult. Jag kunde ganska snabbt höra att handläggarnas undermåliga argument till mig, till lilla H, var som hämtade ifrån denna konsult. I slutet av programmet bekräftades det genom den lista på kommuner som rullades upp framför mina ögon.
 
Det som gjorde mig allra, allra mest ledsen och illa berörd var ändå hur denna konsult raljerade på funktionsnedsatta människors bekostnad, och hur alla dessa handläggare i lokalen skrattade med honom. Är dessa handläggare inte till för människor med funktionsnedsättning och deras, många gånger slitna och söndertrasade familjer? Bör de inte ha en djupt humanistisk värdegrund?
 
Har jag fattat helt fel..?
 
 
LSS, Lagen om Stöd och Service, kom till för snart 20 år sedan.
Syftet med LSS är att ge personer med funktionsnedsättningar rätt till insatser för att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt.
Det går minsann att…
 
 
… fiska i min bil…
Jo, det är sant. I baksätet. Bara men har ett snöre, typ ett gammalt nyckelband. I ena änden är det också bra om det sitter en liten ficklampa. Gärna en sådan där liten, lite platt, man ofta får som reklampryl.
Har man allt detta i baksätet på min bil, går det hur bra som helst att fiska.
Hedvig fiskade igår och jag hörde på henne att  det nappade mest hela tiden.
 
– Vad får du för fisk på kroken?
 
– De äl ingen klok, bala en ficklampa…
 
– Just det ja! Men vad får du för fisk då?
 
– Äähum… vanlig fisk….
 
– Vad är vanlig fisk?
 
– Fisk från havet…
Någon liten en…
 
… längtar efter sin kompis…
Längtar så mycket att hon själv ville skriva ett sms. T9 är bra tänker jag. Särskilt när man vill skriva köttbullar men inte vet riktigt hur. Då kan mamman tala om att det börjar på bokstaven k och sedan kan hon själv. När hon sedan skrivit några bokstäver ploppar ordet köttbullar upp som förslag, och någon liten en blir alldeles glad och ropar:
 
– Ja’ kunde! Ja’ kunde skliva sssccchhhöttbulla mamma!
 
Inte vet jag om Johanna tänkt servera köttbullar imorgon, men fråga kan man väl alltid tänker den lilla…
 
❤️
 
Hedvig hjärta Johanna är lika med sant…
Idag pussar vi…
 
… lite extra på far i huset…
Frukost på sängen är inte att tänka på eftersom tre fjärdedelar av barnaskaran sover lääääänge. I så fall skulle jag behöva tvinga ner far i huset i sängen igen vid lunchtid och servera lunch på sängen. Födelsedagar blir en annan grej. Då kör jag upp hela barnaskaran utan att blinka. Men fars dag… nja, det känns som om det kan vara lika mysigt att fira med tända ljus vid eftermiddagsfikat. Sedan är det också så, om jag ska vara riktigt ärlig, att far i huset helst inte vill ha frukost på sängen. Det blir smulor i sängen.
Smulor i sängen vill far i huset inte ha…
 
Lilla H har lagt ner sin själ i en fin teckning som hon gett sin pappa idag. En lång stund på förmiddagen ritade hon frenetiskt. Frågade mig om råd hur man till exempel får till ett segel på en båt och så. När vi sedan åt lunch utspelade sig följande dialog mellan lilla förväntansfulla Hedvig och hennes pappa.
 
– Ja´ hal gjort en teckning till dej pappa!
– Har du? Vad spännande!
– Mmm. Ja´ hal gjort en segelbåt med en sjölövalgubbe o en skatt blevid havet!
– Spännande!!!
– Ja! Men de äl en hemlis! Du fål inte säja nå´t pappa!
– Nej, jag lovar Hedvig…
 
 
Lilla älskade pussunge…
– Näl ja´blil stol…
 
… då ska ja´ bli säljale…
Orden kom från lilla H tidigare idag. Vi har stått i handbollens café med storasyster hela förmiddagen. Säljare, det skulle Hedvig kunna bli med den äran. Oj, vad duktig hon var!
 
När vi först kom dit och öppnade caféet började Hedvig med att plocka bort de styckeförpackade mazarinerna som delade skål med chokladbollarna. Jag förklarade att mazarinerna kunde vara kvar, att vi skulle sälja dem också.
 
– Nej, det äl inte dom ja´ tal bort! Jag tal bort hela skålen med ssssccccchhhhhokladbollal! Dom säljel vi inte mamma! Dom vill ja´ ha!
´
Fast, att trycka i sig sisådär 42 chokladbollar kan ju inte vara bra tänkte jag, men lovade att en kunde hon få.
Sedan stod hon där och frågade:
 
– Hej! Va´ vill du ha?
 
I tre timmar!!!
Ebba och jag viskade vad saker och ting kostade och Hedvig berättade för kunderna hur mycket de skulle betala. Ibland frågade hon kunderna vad det kostade.
 
– Va´ blil det?
 
När mormor och morfar kom och fikade tog Hedvig rast och fikade med dem hon också.
Så många vänliga människor vi mött idag. Så många som berömt Hedvig för hennes insats. Hon har växt flera centimeter i självkänsla. En äldre herre tyckte hon var så duktig att hon fick fem kronor i lön – malligt!
 
Tre tidigare dagiskompisar dök upp. Tre av favoriterna dessutom. De blev alla så glada att träffa Hedvig igen! Uppriktigt glada och mitt hjärta svämmade liksom över av de här tre små lintottarnas uppriktighet. De frågade om Hedvig ville vara med och leka kurragömma och både hon själv, Ebba och jag blev alldeles toklyckliga.
 
 
Idag har vi haft en bra lördag…
Fredag…
 

 
… är lika med berättardag..,
Spännande dag idag!
 
Dialog mellan lillasyster och storasyster på morgonkvisten:
 
– Kommel de mycke’ folk till ishallen Ebba?
 – Jsg vet inte det. Kanske…
– Åh nej! Ja äl tättelädd föl folk!
– Är du rädd för folk?! Det är du väl inte?!
– Jo! Då blil ja’ så lädd att ja’ nästan böljal svimma på isen…
Om man har lekt doktor…
 
… i sju år, då är det faktiskt helt okej att inte gilla den leken längre…
 
Sedan två års ålder har lilla H flitigt lekt doktor. Med betoning på flitigt. Vem som helst vet att man bör vara minst två då man leker doktor. Man kan för all del använda sig av en docka, en nalle eller en hjärtekatt om man så vill, men det bästa är ändå om någon annan leker med en. Så klart!
 
Vi andra är tyvärr inte så sugna på denna leken längre. Jag funderar på om en ny, uppdaterad doktorsväska kanske skulle göra leken roligare? Tveksamt, men kanske värt ett försök…?
 
Vi gör ju det ändå naturligvis. Leker doktor med Hedvig menar jag. Så gör man ju med sina barn. Härom dagen bad Hedvig mig att lägga mig raklång ner på golvet eftersom jag var så himla sjuk enligt henne. Jag fick ligga på hennes mjuka matta under de romerska ringarna i alla fall. Jo, för omtänksam det är hon.
 
Hedvig lyssnade på mitt hjärta som visst sa ”KaBOM KaBOM” och jag blev nästan orolig på riktigt. Hur mår ett hjärta som låter så dramatiskt undrar jag. Sedan kikade hon mig i öronen som visst var lite röda, hon tog ett blodprov och lade ett helt bandage om mitt finger. Nu började jag känna mig riktigt sjuk…
 
Hedvig ber mig att gapa, räcka ut tungan och säga ”Aaaahhh…”. 
 
– Å´ Helle Gud mamma! Du äl alldes glööön i hela halsen!!!
 
– Är jag grön i halsen? 
 
– Jaaa!!!
 
– Är du säker på att jag inte är röd i halsen? För jag har lite ont i halsen…
 
– Nej! Du äl GLÖÖÖN! Men de äl ingen fala mamma! Du hal bala en bebis i magen. Då blil man glön i halsen. Väldigt glön…
 
 
Behöver jag ens förklara att Hedvigs högsta dröm är att hon/vi fick en bebis…
 
Först tänkte jag att vi har…
 
… en liten tjuv här hemma…
Sedan ändrade jag mig och kom fram till att någon tjuv är hon inte, lilla H, men väl en busunge som heter duga.
På väg hem från fritids behövde vi stanna vid affären för att köpa mjölk och frukt. Lite sådär kändes det att släpa med trött liten H in i affären efter en lång dag på fritids men ja, vi skulle inte ha så mycket och Hedvig själv var positiv till besöket.
Redan då Hedvig hoppade ur bilen på parkeringen frågade hon om hon kanske kunde få en Festis att dricka i bilen. Jag ogillar egentligen småätande och Festis hit och dit bara för att man går in i en affär och säger oftast nej till den typen av frågor. Idag gjorde jag inte det. Jag tyckte nog att det kunde vara befogat efter en lång dag som denna. Jag riktigt förstod hur gott det faktiskt skulle smaka i Hedvigs mun, så där i bilen på väg hem i mörkret som sänkte sig över oss. Så jag gick lite wild and crazy och sade ja till en Festis en tisdag.
Lilla H hoppade av glädje. Snabbt plockade vi till oss bananer, mjölk och en påse kanelbullar som Hedvig tänkte att pappan nog gärna vill ha ikväll. Därefter sladdade vi in i gången med dricka och snabbt som attan ryckte hon åt sig ett trepack Apelsinfestis och lade i sin vagn. Vi ställde oss i den evighetslånga kön, betalade och gick till bilen. Gick och gick förresten, lilla H skuttade mest av Festisglädje.
Bältad och klar fick hon sin Festis. Hon njöt. Tror jag i alla fall. Hon njöt väldigt fort men ändå. Slurp sade det, sedan var Festisen slut. Hedvig bad om en till. Jag sade nej.
 
– Mäh! Snääääälla mammaaaaaa…?
– Nej Hedvig, en Festis räcker bra. De andra kan du spara till helgen.
– Okeeeej dååå…
 
Alltså, hon är rätt schysst att göra dealer med lilla H. Så tänkte jag, för sådan är hon. Fast hon ville ha en Festis till köpte hon min deal om att spara de resterande två till helgen. Utan problem. Trodde jag…
 
Väl hemma packade jag upp skolväska, bytte om till myskläder, pratade med barnen som redan var hemma och lite så. När jag kom ner i köket igen ser jag att Hedvig är i full färd med att öppna en Festis. 
 
– Nej Hedvig! Du får faktiskt inte dricka en till Festis nu.
– Ja´ hal dluckit två mamma!
– Två?! Nej, du har druckit en Festis. I bilen.
– Nej, två! Se hälv mamma! 
 
Hedvig pekar glatt på de två Festispaketen på bänken. Den ena Festisen är tom.
Jag är lurad. Grundlurad! Hedvig är nöjd. Helnöjd!
Medan jag farit runt i huset och fixat skolväska, myskläder, småprat och annat har den lilla tokfian bestämt sig för att hon visst ville ha en Festis till. Fast hon inte fick.
På något konstigt vis stod det plötsligt 1-0 till busungen – igen!
 
 
Hade jag kommit en minut senare hade säkert Festis nummer tre varit slut. Slurp…
Att gå sönder lite ibland…
 
… det gör vi nog alla lite till mans…
 
Olika saker får olika människor att gå sönder olika mycket. Jag tror nog ändå att få saker får en förälder att gå sönder så som när det kommer till ens älskade barn, små eller stora. Som förälder går man sönder när något drabbar ens barn. Det kan vara sjukdom, orättvisor, elakheter eller fördomar. Det kan förresten vara så mycket mer som gör att man går sönder. Så där inombords liksom.
 
Igår skrev en fin vän till mig och berättade hur hon gått sönder då hon var på barnkalas med sin lilla pojke. En pojke som inte alls har Downs, men som har andra lite särskilda behov. Hon skrev till mig och berättade hur det känns när man får gå hem från ett efterlängtat kalas med sin lilla pojke som inte riktigt fixar tempot. Som inte riktigt fixar att 20 sockerstinna andra ljuvliga små barn stojar och vill leka – när de aldrig vill leka annars. Hon berättade om hur det känns att få sin pojkes krampaktiga lilla han i sin, små vackra ögon som tittar henne i ögonen och som tycks undra varför hon utsatte honom för det här. Hon, som bara ville honom väl. Som ville att han äntligen skulle få leka med andra små barn, eftersom ingen vill leka med honom annars. Hon som fick enorma samvetskval och skuldkänslor då hon såg in i sitt vackra barns vackra ögon. Hon gick sönder…
 
Hon beskrev för mig hur välvilliga vuxna pratade över huvudet på hennes pojke. Utan en gnutta elakhet, absolut, men med stor tanklöshet. Jag känner så väl igen det. Det gör ont…
 
Min vän beskrev också för mig hur tårarna hängde i ögonfransarna resten av dagen, om hur hon grät i bilen hem. Tankar som hur skall det gå om jag dör, snurrar fortare och fortare i huvudet. Vem tar hand om mitt älskade sköra barn då…?
 
Men hon vet, liksom jag vet och liksom alla andra vet att man är inte trasig för evigt. Man lappar ihop sig själv, öser ur sig ännu mer kärlek till den som så väl behöver det. Ändå tvivlar man ibland på sig själv, fast man vet att man gör det enda rätta som försöker lite lagom då och då, som backar om det inte fungerar, som snyter sig och kommer igen och kämpar vidare – för sitt älskade barns skull…
 
 
Många kramar till alla kämpande föräldrar och vackra syskon till alla vackra särskilda barn…