Liten H...
Advent närmar sig…
 
… och som alltid blir jag smått euforisk då jag öppnar adventslådan och finner henne…
Hon, min mörkhyade vackra lilla ängel som står för så mycket. Som jag fann som om hon vore ett omen, inför den första advent i lilla H:s liv. 
 
Det var 2004 och jag hade ganska nyligen blivit varse vad det innebär att vara olik. Egentligen hade jag bara fått en försmak om vad det kan innebära att vara olik. Erfarenheterna kring det är ännu större nu, så här nio år senare.
Jag är rik på erfarenheter kring olika. Båda positiva och negativa erfarenheter.
De positiva överväger, utan tvekan. De negativa gör ont, utan tvekan…
 
Då, inför advent för nio år sedan, när min lilla bebis var så sjuk levde jag i någon slags surrealistisk värld.
Å ena sidan var jag så lycklig för att vi fått just lilla H till oss, jag var så lycklig att hennes fina syskon var galet förälskade i henne – och stolta över henne. Å andra sidan var jag fullkomligt skräckslagen över att vi inte skulle få ha henne kvar. Svårt hjärtsjuk och dessutom med ett svårt fel i tarmen som vi anade men som bvc bortförklarade med att jag var en smått hysterisk mamma. Kanske var jag hysterisk, vad vet jag? Men var jag det så var jag det av skräck för att döden skulle ta henne ifrån oss, inte för något annat.
 
Pappan förde extremt noga excelark och gjorde beräkningar (siffermänniska som han är) över hur mycket mat hon fick i sig och hur mycket mat som konstant landade på golvet genom svåra kräkningar. Vi tittade på nappflaskan, matade försiktigt, grät när kaskadkräkningarna kom och grät när vi försökte uppskatta hur mycket av ersättningen som faktiskt plötsligt låg på golvet. Skulle hon dö nu? Grät när vi såg Hedvigs totala panik när maten kom upp ur både den lilla vackra smultronmunnen och genom den perfekta lilla näsan – hon kunde inte andas och blev som en sprättbåge i vår famn.
Jag undrar vilken förälder som inte hade varit hysterisk då…?
 
Vi har fler barn, vi måste fungera och vi gjorde allt som stod i vår makt för att livet skulle rulla på vanligt och liksom lyckligt för syskonens skull. En dag när jag i min skräckslagenhet försökte få livet att fungera som vanligt gick jag på julmarknad med barnen. Lilla H i bärsele på magen och med en nioåring och två sjuåringar i mina två händer. Jo, det går – jag lovar! Då står hon där, precis framför mig. Den mörkhyade lilla vackra ängeln som liksom talade till mig, till mitt hjärta. Hon som tycktes få mig att förstå att olika är bra. Jag som aldrig tidigare haft något emot olikheter, men heller inte funderat särskilt mycket över olikheter blev oerhört berörd av just den här ängeln.
 
Jag är svag för änglar, det måste jag erkänna. Men den här… den är liksom något alldeles extra…
 
 
 
Olika berikar…
Jag hittade ett papper…
 
… på Luddes skrivbord…
Nej, jag snokar inte bland hans grejer, inte alls.
Pappret låg där, uppvikt som om det väntade på mig. Väntade på att jag skulle läsa.
 
Jag blev lite nyfiken på vart Ludde fått pappret ifrån. Han berättade att det varit en man och pratat i skolan. En man, aktiv inom Amnesty, som pratat om mänskliga rättigheter och värdegrunder.
På pappret läser jag:
 
Gemensamma värderingar för att rädda civilisationen
1. Sträva efter att bemöta andra, så som du själv vill bli bemött
2. Identifiera dig med vår planet
3. Arbeta för en utveckling, som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra behovet för kommande generationer
4. Tänk inför varje handling, vad skulle villkorslös kärlek ha gjort?
5. Sträva mot en värld, som inte tillåter våld för att lösa konflikter
6. Arbeta för att utplåna hunger, fattigdom och analfabetism för alla människor
7. Livet är musik, spela det!
 
Så enkelt, så klokt, så sant…
 
 
Känner mig glad att Ludde värdesätter och sparar dessa klokskaper…
Jag läser en bok…
 
… som är smärtsam på många vis…
En sådan bok som jag på ett vis vill sträckläsa, men på ett annat vis känner ett behov av att lägga ifrån mig. Lägga ifrån mig för en stund. För att ta in det jag läst. 
 
Jag läser mycket. Ibland flera böcker på en gång. Lite efter humör väljer jag vilken jag vill läsa just för stunden. Inte alltid gör jag så. Ibland har jag av någon anledning ”bara” en bok att läsa. Ibland vill jag inte läsa något annat än den jag just läser. Ibland passar sig en bok inte att blandas med en annan bok inne i mitt huvud, inne i mitt hjärta. Det är verkligen olika hur böcker beter sig med mig, och jag med dem för den delen.
 
Jag läser hur karaktären i boken upptäckt att hon hanterat livet istället för att leva det.
Orden träffar mig smärtsamt hårt…
Inte så att jag går omkring här på jorden och inte lever, för lever gör jag. Varje dag söker och finner jag anledningar till att verkligen leva, till att vara glad, till att skratta. Mitt liv är rikt på glädje. Men genom författarens ord är det som om polletten trillar ner. Hanterat livet, det har jag gjort i många år. Inte istället för att leva, men en stor del av mitt liv har gått åt, och går till viss del åt, till att just hantera. Hantera olika saker. Inte på så vis att jag kämpat med att hitta glädjen i livet. Inte alls. Jag är ju en glad människa! Men jag inser att jag hanterar mycket, istället för att vara i de situationerna. Jag hanterar och parerar för att undvika konflikter, osämja, obehagliga situationer. Istället för att sträcka på mig och inse att en konflikt, en osämja eller en obehaglig situation inte är hela världen. Istället för att inse att det inte är en stor grej att jag behöver gå omkring och oroa mig, grubbla ihjäl mig, ligga sömnlös eller ens hantera alla dessa situationer. Jag kan ju leva i dem istället. Lära mig av dem. För dem är väl en del av livet tänker jag, när jag nu tänker klokt. Då kanske jag inte alltid behöver sträva efter att hantera livet på så vis att jag försöker undvika att hamna i jobbiga lägen…?
Vissa situationer, visst och absolut. Vissa saker vill man bara inte vara med om och då skall man nog lyssna till sig själv tänker jag. Men inte jämt och samt…
 
Jag läser:
 
”Jag har varit rädd för att säga saker jag tänker och känner.
Hållit inne med sådant jag vill göra eftersom jag trott att det väcker anstöt eller lockar fram aggressioner. Hanterat livet istället för att leva det.”
 
Jo, jag känner igen mig. Kanske jag ändå inte ska… och Tänk om…
Handlar det om dålig självkänsla?
Jag vet inte. Jag har ingen aning.
Jag vet att orden träffade mig. Att igenkänningsfaktorn är hög.
Jag vet att jag hellre vill leva livet än hantera livet.
Så får det bli.
 
 
Jag får helt enkelt sluta vara så himla rädd och fjompig…
En helg…
 
… där vi fokuserat på olika saker…
Där vi helt enkelt tyckt att olika saker varit olika viktiga.
 
En helg där två tonåringar susat på fotbollsturnering sen fredag kväll och långt in på natten. Detta medan husets mamma och pappa inte för sitt liv kunde förstå hur sådan energi ens kan existera en fredagkväll. Detta också medan den yngsta i familjen redan hunnit ”vara uppe länge” och hunnit somna så där framåt halv tio.
 
Helgens lördag ägnades åt timtals pyssel av storasyster och lillasyster. På så vis fick husets mamma extremt mycket tid som hon knappt visste vad hon skulle göra med. Eller, nu överdrev jag lite. Tiden fylldes snabbt av tvätt och plock och disk och lunch och alla andra miljoner saker som faktiskt måste tas om hand om. Skillnaden var att jag fick göra alla dessa saker utan liten hjälpreda – på gott och ont.
 
Sen lördag eftermiddag tittade och hejade vi när Ebba och hennes lag spelade match. Hedvig skrek sig nästan hes då hon hejade på Ebba, Johanna, Emilia, Lina och Felicia. Felicia satt förvisso på bänken med oss och med en praktförkylning i kroppen men Hedvig hejade ändå på henne. Så kan man ju göra, om man vill…
 
På lördagkväll var det min tur att susa iväg på slingriga, dimmiga irrvägar för att hämta sonen hos en kompis. Väl hemma igen var det dags för lilla H att ”vara uppe länge”. Något hon inte kunde börja med innan jag var hemma. Det har blivit ett märkligt begrepp hos oss, det där med att ”vara uppe länge”…
 
Söndag och lilla H bakade chokladmuffins och lagade köttbullar, potatismos, sås och lingon hos mormor och morfar. Söndag och husets pappa gjorde bokslut för en kund och kände sig lättad därefter. Söndag som Ebba och jag tillbringade på tu man hand i stan. Njöt av julskyltning, av att titta, känna, prova och till viss del köpa vackra kläder och saker. Njöt av god lunch och smaskigt bakverk. Men mest av allt njöt vi av att vara tillsammans
 
Helgens grand final kom vid läggdags.
Vid läggdags då vi ”läste” Önskeboken och lilla H flitigt vek sidor där det fanns leksaker hon hett önskar sig av tomten. Hon vek nästan alla sidor. Den häftiga och mycket ivriga övertalningen började då hon såg ett hiskeligt, plastigt och färgglatt skötbord till dockorna. Jag stod på mig och hävdade bestämt att just ett skötbord är väldigt onödigt eftersom Hedvig knappt leker med dockor. Men nej, hon hade motargument som hon slängde fram, ett efter ett. Till slut försökte jag avsluta hela argumentationen med att, igen, informera om att man inte alls kan få allt man önskar sig. Då kom den! Kommentaren jag sent ska glömma:
 
– Mäh mammaaaaa! Klart Folke ska ha ett ssssccccchhhöööööötbooooord!!!
 
 
PS. Det är Folke vi ser på bilden ovan… DS.
Vinter hos…
 
… Trulle…
Det är veckans läsläxa.
 
Hedvig älskar att läsa!
Vi läser läxan morgon, middag och kväll. Och några gånger däremellan. 
 
Nu är det vinter.
Trulle och Trulsa åker kana.
 
Så läser Hedvig. Sedan tittar hon på mig med sina stora, vackra och mycket bruna ögon och säger:
 
– Nähä! De åkel inte kana! De åkel pulka! 
 
Så tänker hon en bråkdels sekund till och säger sedan:
 
– Faktiskt åkel de inte kana! Bala pulka å’ kälke!
 
Favvoprogrammet sedan länge…
 
… är för lilla H som för många andra Fixa Rummet…
Oj, vilka planer hon har och oj, vad hon ritar och pysslar och leker just Fixa Rummet.
I söndags fick vi användning av ytterligare en skokartong och vi har kreerat ytterligare ett rum. Jag gläds åt att skapandet är själva grejen, inte bara för mig utan även för lilla H. Jo, du läste rätt; jag gläds åt att inte behöva leka med rummet då det är klart. Att fixa är det roliga liksom.
 
När vi nu bestämt oss för att flytta har drömmen om ett Spidermanrum tagit ny fart. 
Jag är inte helt glad åt det, det ska jag erkänna. Å andra sidan är det ju inte jag som skall bo i det rummet. Och faktiskt har Hedvig önskat sig ett Spidermanrum i flera år. Tänk dig då hur det känns att bo i ett rum med rosa tapeter – hujedamej…
 
Flyttlasset går inte än på ett tag så ibland snuddar jag vid tanken att hon kanske hinner ändra sig i sitt val av rum. Det är dock inte så troligt och då kanske det är lika bra att gå all in och skapa det rum hon så hett vill ha?
 
 
 
Jag vet dock inte vad vi skall göra med allt det andra i hennes rum…? Som hon också vill ha kvar…
Om att bli stum…
 
… fast man borde föra talan…
När man vet att man borde säga ifrån, markera, men inte riktigt förmår.
 
Då kan jag bli besviken på mig själv, arg på mig själv och väldigt, väldigt ledsen på mig själv. Långt senare kan jag bli lite förlåtande till mig själv – jag vet ju varför jag inte riktigt förmår i vissa situationer. Men känslan lämnar mig liksom inte. Inte då jag inte förmått.
 
Jag syftar på alla de miljoners, triljoners gånger människor uttrycker sig nedlåtande om andra människor. Med andra människor menar jag olika människor. Olika människor skulle kunna vara lilla H. Jag syftar på kränkande uttryck. Jag syftar också på raljerande av olika människor. Ibland är jag stark. Då är jag på. Då kan jag bli arg och minsann lära omgivningen ett och annat vad gäller sättet att uttrycka sig. Andra gånger, när jag är som starkast, kan jag lugnt och sakligt förklara att jag mycket väl förstår att den andra förmodligen inte menar något illa med sitt uttryck. Jag kan också förklara att det gör mig ledsen och illa till mods då någon uttrycker sig si eller så. Men då får jag vara, ursäkta mig, jävligt stark den dagen. För då blottlägger jag mig själv och hela mitt känsloregister och jag vet aldrig vart vi hamnar efter den diskussionen.
 
Och så finns det de gångerna jag inte riktigt förmår…
Jag förmår inte att bli arg. Jag förmår inte heller att vara lugn, saklig och pedagogisk. Jag förmår helt enkelt inte att säga ifrån eftersom jag då faller handlöst. Det gör så fruktansvärt ont att falla handlöst. Det finns inget skyddsnät. Det känslomässiga skyddsnätet är beroende av hur stark jag är, där och då.
 
När lilla H och jag var med om ett otroligt sårande kalas i juni kunde jag inte förmå mig att säga ifrån. Inte där och då. Jag kunde inte för jag orkade helt enkelt inte bli ledsen inför massa folk jag inte kände och på ett kalas. Jag hade glömt mitt hårda skal hemma. Utan skalet förmår jag inte. Jag fick många kommentarer på det inlägget. De flesta förstående, peppande och många upprörda. Några av de som kommenterat tyckte att jag var feg. Undrade vad jag var för mamma som inte stod upp för mitt barn. Om jag inte står upp för mitt barn, vem skall då göra det…?
 
Det gjorde ont att höra. De orden lämnar mig inte. Jag tycker att jag står upp för mina barn. Jag tycker att jag är som en tigrinna när det kommer till dem och deras väl och ve. Jag skulle gå igenom eld för deras skull. Precis som alla andra mammor och pappor skulle göra. Ändå förmår jag inte alltid att vare sig gapa, skrika eller föra ett vettigt resonemang i alla de situationer där jag hör folk tanklöst uttrycka sig nedlåtande om olika. Fast de inte menar illa. De flesta menar inte illa. Har jag glömt mitt skal klarar jag inte alltid av att blotta hela mitt känsloregister genom att snora, hulka och fulgråta inför kreti och pleti. Det är svårare än vad någon som inte varit i den situationen kan förstå.
 
För ett tag sedan var jag med om det. Igen.
Jag befann mig på ett mycket trevligt ställe. Ett ställe med mycket skratt, flams och framförallt med en varm och hjärtlig ton. Skratten och flamsen spårade ur och blev hysteriskt roliga. Då säger någon plötsligt:
 
– Men Gud! Det här är som värsta gruppboendet!!! Som vi beter oss!
 
Jag satte i halsen. Det var skrattet som fastnade. Jag blev kall av någon iskyla som snabbt spred sig i hela mig. Inte heller hann jag värja mig innan någon tillägger:
 
– Ja, hela stället är som Samhall! Vi är ju inte kloka någon av oss…
 
Skrattsalvorna rungade.
Jag kom på att jag tanklöst nog hade glömt mitt skal hemma den morgonen. Utan skal förmår jag inte.
Istället harklade jag mig, blinkade bort det blanka i ögonen – tårarna som ville trilla över. Sedan rufsade jag till mitt hår så att det liksom hängde ner över ansiktet. De som känner mig vet precis hur jag ser ut då. Så reste jag mig och gick därifrån.
Skratten ekade ännu…
 
Jag känner mig som en dålig mamma när jag inte alltid förmår, en usel…
 
 
Jag får helt enkelt aldrig glömma mitt skal…
De där små trollungarna…
 
… här i huset…
De är så go´a mot varandra så jag blir alldeles kollrig i hela huvudhet.
 
Idag stod jag på övervåningen i Ebbas rum och kollade på alla nya kläder hon köpt. På och av med byxorna, skorna till eller inte, nya klänningen… Ja men ni vet ju hur roligt sådant är! Jag kan titta i timmar på henne när hon håller på. Inte för att hon håller på i flera timmar med kläder på, kläder av, men ändå. Jag skulle kunna om hon nu gjorde det! 
 
Då kommer Ludde traskandes från sitt rum, också det på övervåningen. Det plingar till i hans telefon, han skrattar och säger att han fick sms från mig. Fast det går ju inte. Jag står ju här, menade jag men tillade att det väl är något från tidigare idag som trillade in ett par timmar försent. 
 
– Det står bara ”Ludvig”!
säger Ludde och skrattar igen.
 
Jag förstod ingenting. Inte har jag skickat ett sms till Ludvig där jag skriver ”Ludvig”?!
Då hör vi plötsligt från nedervåningen någon som ljudar väldigt. Det är lilla H. Lilla H som norpat min telefon och gett sig på att sms:a sin storebror. Vi kunde inte låta bli att fnissa där uppe på övervåningen och när Ludde svarade fick han svar tillbaka på en gång.
 
Fortfarande fnissande traskade jag ner för trappan och frågade Hedvig om hon tagit min telefon.
 
– Nä, ja´ hal inte tagit den mamma! Ja´ hal bala lånat den! Ja´ ville skliva till min stoleblol…
 
Att få åka bort…
 
… och liksom bara skämmas bort av goda vänner…
Det är fint!
 
Igår åkte vi till snälla, fina, goda och mysiga vänner. 
Att då få mötas av skratt, babbel, bubbel, champagne och hummer medan Hedvig och Viktor kramas och leker massor och ännu lite till och äter köttbullar, potatismos, sås och lingon för att mamman i huset vet att det är det bästa lilla H vet – det är fint!
 
Att sedan skratta, babbla och leka ännu mycket mer och inte lägga sig förrän ögonlocken liksom bara trillar ihop – det är fint!
 
Att på morgonen få en rykande kopp kaffe i handen så fort man kliver upp, och dessutom en bit mörk choklad eller två till för att lite senare kunna sätta sig vid dukat frukostbort och liksom bara fortsätta skratta, bubbla och leka, det är inte bara fint – det är lyx!
 
Härliga helg…