Liten H...
Idag har vi bakat…
 
 
… lussekatter lilla H och jag…
 
 
Jag har bakat traditionella lussekatter och Hedvig har bakat Spiderman-lussekatter!
Fast det ser ni väl ovan? Att det är Spiderman-lussekatter menar jag…
 
Så fina att jag inte vet hur vi skall kunna äta upp dem!
 
Jag har bakat länge, jag har bakat tills degen tog slut.
Hedvig har bakat en kort stund, närmare bestämt tills de fem Spiderman-lussekatterna var klara och låg på plåten. Då ledsnade lilla fröken och lämnade sin bakplats.
 
 
    
 
 
Nåja, kvar fanns glögg, tända ljus och en stor deg så jag bakade på för mig själv.
Det dröjde dock inte så länge innan Hedvig var tillbaka hos mig i köket men då för att ”kolla på”.
Jag frågade om hon ville baka mer men nej…
 
 
– Nej tack, de äl bla! Ja´ ville inte bli kladdi´ mamma. Ja´ kollal på istället…
 
 
Det är ju klart, vill man inte bli kladdig är det helt klart bättre att kolla på…
 
 
 
 
 
   
 
 
 
 
       
 
 
Jag tror minsann att…
 
 
 
 
 
 
 
… lilla H:s längtan efter jul smittar av sig…
 
 
Jag har annars ett lite kluvet förhållande till jul, eller… egentligen är det inför jul jag ofta känner mig kluven.
Känslan har kommit som vuxen och jag vet precis när den inträffade och den hänger liksom kvar. Dumt, så dumt, eftersom jag njuter av alla förberedelser och jag njuter verkligen av själva julafton. Men ändå brukar jag så här några veckor innan dopparedagen känna av någon slags kluvenhet inför det hela.
 
I år är det annorlunda!
 
Lilla H säger ungefär trettiofyra gånger varje dag att hon längtar efter snö och jul och jag känner ända inifrån och ut att jag är benägen att hålla med henne; jag längtar också efter snö och jul. På något vis blev det väldigt tydligt ikväll och det är en skön och lugnande känsla.
 
Efter att jag lagt lilla H tände jag ljus, värmde lite glögg, satte på musik, inte julmusik – det känns lite för tidigt – men annan mysig musik och sedan rostade jag nötter med kanel och ingefära. Jag bakade också en banankaka, även den med kanel och ingefära i och de ljuvliga juliga dofterna spred sig i hela huset, jag värmdes av glöggen samtidigt som jag kom på mig själv med att, utan kluvenhet, se fram emot luciatåg, julfester, julmarknader, bak, matlagning och annat som hör julen till.
 
 
Jag tänker trotsa kluvenheten i år och bara njuta av tiden som är…
 
 
 
 
jul
 
Jag prövar att anamma Hedvigs förmåga…
 
 
 
… att se det positiva i saker och ting…
 
Jag hyser stor respekt för den förmågan och jag prövar just idag då jag tror att jag efter en halv dag på spa har stor chans att lyckas med att behålla mitt lugn och se det positiva i det som lätt kan uppfattas som aningen negativt.
 
Det gäller läxan.
 
Läsläxan som Hedvig fullständigt tramsade bort förra veckan då hon klart och tydligt markerade att läxor inte längre är roligt. Då, i min frustration och i min vilja att göra något nytt, något roligt av just läsläxan plockade jag fram vårt språkpussel. Jag skrev nya ord som jag laminerade och klippte, jag slet mitt hår för att hitta rätt ordklass och därmed rätt färg till miljoner småord som jag blev påmind om att jag faktiskt glömt vilka ordklasser de tillhör. Jag fick dock lön för mödan, Hedvig tyckte det var roligt att läsa en mening och sedan pussla den för att till sist läsa den igen. En hel liten läxbok gjorde vi på det viset, en gång varje dag.
 
Igår kom Hedvig hem med denna veckans läxa. En räkneläxa, en skrivläxa och en läsläxa. Lite knorrade hon allt igår då vi satte oss men gjorde ändå räkneläxan med stor optimism, ville spara skrivläxan tills idag och hon läste sin läsläxa utan pusselbitar. Det tar nämligen lite tid att förbereda dessa pusselbitar och den tiden tog jag mig igår kväll. Jag slet mitt hår ytterligare en gång, konsulterade en god vän som studerar till handledare i Karlstadmodellen, skrev ut, laminerade, klippte och till slut var det klart.
 
På något dumt sätt förväntade jag mig att lilla H skulle vara lika positiv till att läsa och pussla sin läxa idag som hon var förra veckan.
Jag vet inte hur jag kunde tänka så dumt?!
Jag vet ju hur hon funkar den lilla damen, jag vet ju att hon ratar det mesta jag försöker locka in henne på, men ändå…
 
Hedvig valde i eftermiddag att först göra sin skrivläxa och därefter tog hon sig an sin läsläxa, lite motvilligt men hon gjorde det utan några stora protester. Efter tre sidor i boken började hon tramsa och sura. Vanligtvis hade jag försökt lirka lite lugnt och sansat, allt medan jag hade känt hur irritationen tog fäste i mig.
Men inte idag!
Nej då, jag behöll mitt lugn, jag resonerade klokt och begåvat och då Hedvig sade:
 
 
– Ja´ älskal inte pusslet mamma…
 
 
då strök jag mitt lilla hjärta över huvudet, log och sade ömt:
 
 
– Du har ju varit så duktig och pusslat tre sidor gumman! Det räcker så, du kan läsa resten av boken utan att pussla…
 
 
Som en sol sken hon, lilla H, och läste högt och tydligt de resterande sidorna av boken!
 
Den lilla irritation som försökte ta fäste i mig motade jag bort. Den handlade mest om att jag nog tyckte att det kändes lite otacksamt då jag lagt ett par timmar på pusslet igår och det kan jag ställa mig över. Jag väljer att se det positiva i det hela istället, jag väljer att se det som en win-win-situation; Hedvig fick både pussla och inte pussla sin läsläxa – hon fick som hon ville. Jag å min sida nådde mitt mål som var att få Hedvig att läsa hela boken på ett bra sätt!
 
Jag kan inte låta bli att tänka att mer spa åt mammor kanske per automatik ger mer lugn och harmoni åt barnen…
 

 
 
Än en gång…
 
 
 
… kan jag känna mig lite avis på Hedvigs totala optimism…
 
 
Att vakna och känna att varje dag är som en oöppnad present som man ser fram emot att uppleva – så borde vi alla känna, varje dag! De flesta av oss känner säkert så relativt ofta men varje dag… nja, jag undrar om kraft och ork finns att uppbåda den känslan varje dag?
 
Men lilla H kan!
 
Hon är glad och förväntansfull inför dagen oavsett vilken veckodag det är. Istället för att idag bli besviken över att träslöjden var igår och syslöjden inträffar först i morgon så väljer hon helt enkelt att vara glad för att hon hade träslöjd och idrott igår. Lika glad är hon då hon med stor iver berättar att imorgon då har hon minsann syslöjd och på torsdag har hon engelska. Ögonen strålar då hon berättar om allt hon hittills gjort och vad som komma skall. Det är underbart att bara betrakta henne och lyssna på henne.
 
Som så många gånger förr tänker jag att ingen lär mig så mycket om själva livet som lilla H gör!
 
 
Fler kromosomer och mer optimism till folket – så känner jag….
 
 
 
 
 
dag
Vilken otrolig lycka det är…
 
… att ha små fina kompisar i sitt liv…
 
 
Det är det så klart för alla, för stora och för små. Jag vet själv inte vad jag skulle göra utan de finaste fina vänner jag har. För många är vänner en självklarhet, för andra är det som en bonus, som något extra i livet som inte är riktigt självklart. För lilla H är det inte självklart…
 
Jo, tidigare på dagis var det en självklarhet och nu i skolan är det också en självklarhet. Hon är omtyckt lilla H och det är jag innerligt glad för. På fritiden är dock vänner ingen självklarhet för henne och det i sin tur svider i hjärtat. Hedvig vill ju inget hellre än att leka och helst inte med mig utan allra helst med sina små kompisar.
 
Ända sedan i torsdags kväll har Hedvig haft en av sina bästa vänner här och jag har haft en av mina allra, allra bästa vänner här – hur mycket bättre kan det bli undrar jag?!
 
Vi har lekt, myst, varit i skogen, klättrat, grillat korv, ätit gott och ja, you name it.
 
En helg som proppat både mig och lilla H full med energi…
 
 
 
 
kompis
 
 
    
 
 
 
       
 
 
 
 
 
 
 
 
Att få rå om…
 
 
 
… en liten Max alldels ”hälv” så här en fredagsförmiddag är så mysigt…
 
Max träffade jag första gången då han var nästan 8 månader. Vi möttes på Ronald Mc Donald Hus i Göteborg då både Max och Hedvig var inlagda för operation. Att hitta Max mamma var som att hitta ytterligare en syster!
Max och hela hans fina familj bor lååååångt ifrån oss, sisådär 40 mil ifrån oss, men vi försöker ses så ofta vi kan och idag har jag alltså förmånen att få ha finaste Max alldeles för mig själv en dag!
 
Jag känner Max väl och han känner mig väl och vi har så himla trevligt idag!
Vi har handlat lite, vi har bakat två sorters chokladbollar; en vanlig variant och en toknyttig variant. Vi har tittat på film och vi har ätit pannkakor med sylt till lunch. Hedvig och Max är lika gamla och babblar på ungefär lika mycket. Dock har de helt olika sätt att uttrycka sig på och mer än en gång har jag blivit full i skratt av Max alldeles genomkloka svar men med ord som lilla H aldrig använder. Hennes ordval är inget jag funderar särskilt mycket på eftersom jag är så van vid att höra henne. Så lika men så olika och framför allt så bra!
 
I affären idag ville Max köpa cocosbollar och jag förklarade att det behöver vi ju inte göra eftersom vi ska baka chokladbollar. Då säger Max:
 
 
– Jahaaaa, just det ja´! Natulitviiiiiis…..
 
 
”Naturligtvis” har jag nog aldrig hört lilla H säga! Vidare sade jag till honom att jag tror att vi skall åka och köpa lite vin innan vi hämtar Hedvig efter skolan.
 
 
Jahaaa, till mamma?
 
– Ja, till mamma och till mig…
 
– Jahaaa, Elik då?
 
– Jag tror vi köper öl till Erik.
 
– Jahaaa, Elik äl en ölgubbe!!!
 
 
Allra mest förundrad är jag nog ändå över att jag inte hört en enda svordom komma över hans läppar!
Det är jag inte så van vid, lilla H svär som en liten borstbindare tyvärr. Men, vi skall alldeles strax hämta lilla hjärtat och då blir nog ordningen återställd här hemma vad gäller svordomar i alla fall.
 
 
Gullungar…
 
 
 
 
Fredag morgon…
 
 
 
… blev en mysmorgon…
 
Trött liten H släntrade upp ur den varma sängen och gick som om hon vore radiostyrd till soffan i vardagsrummet, landade i sitt hörn och mumlade:
 
 
– Valm mölk tack…
 
 
Då den varma mjölken var urdrucken vaknade hon till lite, satte sig upp och tittade på Barnkanalen. Då kom plötsligt lilla kompisen Max uppsläntrande, även han som om han vore radiostyrd. De sade förtjust god morgon till varandra – möjligt är att lilla H glömt av att Max kom till oss strax innan läggdags igår kväll – sedan satte sig Max tillrätta bredvid Hedvig. De satt där och tittade på Barnkanalen samtidigt som de småpratade om huruvida de sovit gott etc.
 
En härlig mjukstart på fredagsmorgonen tillsammans med liten fin kompis i pyjamas…
 
 
 
Japp!!!
 
 
Första försöket med läsläxa kombinerad med språkpussel gick bra!
 
Hur det blir nästa gång har jag ingen aning om men väljer att njuta av dagens lyckade sejour.
 
 Hedvig tyckte det var roligt och jag tyckte också det var roligt egentligen, jag var nog bara lite nervös att det än en gång skulle bli bakslag. Det blev det inte och hela jag känner mig glad ikväll!
 
 
Puh…
 
 
 
 
Läxläsningen tog plötsligt…
 
 
 
 
… en ny vändning här hemma igår…
 
Inte till det positiva skall sägas och jag hoppas innerligt att det är tillfälligt.
 
 
Vis av erfarenhet vet jag hur extremt svårt det är att få lilla H att göra något hon inte vill. Ve och fasa om detta plötsligt skall inbegripa läxläsning, hon går ju bara i tvåan! Till saken hör att jag aldrig behövt tjata på Ebba och Ludde om läxläsning. De har naturligtvis inte varit överförtjusta över läxor men Ebba har gjort dem snabbt och organiserat för att bli av med dem, Ludde har jag tidigare fått hjälpa med att planera sina läxor så att inte allt blir kvar till sista dagen men numer är även han självgående.
 
Så vad hände igår?
Lilla H sitter i soffan och tittar på Bollibompa på sin iPad, hon kopplar gärna av så en stund efter att hon kommit hem från skolan. Jag säger till henne att då avsnittet är slut kan hon komma till mig i köket så skall vi göra lite läxa. Utan att ens ägna mig en blick säger hon:
 
 
– Eller inte…
 
 
Va´?!
Jag bara gapade!
Så har hon aldrig svarat mig förut, jag visste inte ens att hon kände till ”uttrycket”. Åh, jag kände hur jag ilsknade till över den mycket spydiga kommentaren men höll mig lugn eftersom hon aldrig hade blivit medgörlig om jag blivit irriterad på henne. Så jag svarade bara att så gör vi visst det och så blev det. Hon är lika snabb i humörsvändningar till det positiva så när avsnittet var slut kom hon i alla fall ut till mig i köket. Dock helt utan den positivism som brukar prägla läxläsningen. Jag brukar få hejda henne för att inte göra hela veckans läxa redan första dagen.
 
Men inte igår…
 
Lilla H var sur och irriterad och bara tramsade läxan igenom. I början förskte jag skoja bort det fast jag var bra irriterad inombords, men inte heller skoj gick hem. Då lockade jag med att fröken U sagt att Hedvig måste göra sin läxa. Hedvig älskar nämligen fröken U och refererar ofta till henne då det handlar om hur man skall göra, vad man ska säga etc men inte ens fröken U gick hem igår.
 
 
– Fan me´ dej…
 
 
Det var svaret jag fick nästan oavsett vad jag sade om läxan.
Hon svär som en liten borstbindare lilla söta H och vi vet inte hur vi ska få henne att sluta.
Till slut kunde jag inte dölja min irritation längre och sade till henne på skarpen att sluta tramsa då hon gör sin läxa.
 
Behöver jag säga att läxstunden blev sådär lyckad…?
 
Hur som helst så vann jag!
Det händer inte ofta men igår gjorde jag det.
Eller… kanske ändå inte om jag tänker efter. Att göra det vi kommit överens om är kanske inte en seger om det görs under stor protest, sura miner och många svordomar? Kanske hon vann ändå? Igen…
 
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att återta glädjen med läxläsningen!
 
Vad gäller skrivning och räkning tänker jag gå med på att förpricka de bokstäver och siffror hon tycker är svåra att skriva – men bara en av de svåra. Finns där två eller flera ”S” förprickar jag bara en så kanske det kan bli lite ”ge och ta” tänker jag. Vad gäller läsläxan får Hedvig varje vecka en bok som hon skall läsa högt två gånger per dag. En gång brukar funka, gång nummer två är hon sur. För att göra det lite roligare har jag nu plockat fram vårt språkpussel, som Hedvig i och för sig aldrig gillat (hon gillar sällan material jag gör så jag tar ibland till en vit lögn och säger att fantastiska Rigmor har gjort det till Hedvig – då funkar det!) och nu tänker jag att om hon läser sin bok en gång och därtill pusslar boken en gång så blir det som att hon läser den två gånger och möjligt är att hon tycker det är lite roligare igen?!
 
 
Fast det vet man aldrig med lilla H så håll tummarna…
 
 
 
 
 
 
Varannan måndag…
   
 
 
… är så där galet tokrolig här i huset…
 
 
Då kommer nämligen Ebba hem!
Då har hon oftast varit borta från oss en hel lång vecka och har vi haft tur har vi setts ändå.
 
När Ebba kommer hem lägger Hedvig beslag på henne på studs. På något vis anser lilla H att hon har ensamrätt på just Ebba – men vi bjuder på det och inte minst bjuder Ebba själv på det. Just idag hann jag både övningsköra och träna tillsammans med Ebba så jag tog mig lite ensamrätt på henne jag också.
 
När Hedvig lägger beslag på Ebba går leken i ett rasande tempo. Rättare sagt växlar leken i ett rasande tempo mellan alla tänkbara lekar och spel som lilla H kommer på. Ofta får Ludde vara med men jag, jag är liksom portförbjuden från leken och vid minsta lilla knackning på hennes dörr skriker hon:
 
 
 – Neeeeej! Gååååå häliflååååån mammaaa! Du stööööööööl…..
 
 
Det är då jag hänger tvätten och slänger ihop middagen samtidigt som jag bär på ett lyckligt leende och känner mig varm inombords då jag hör alla mina tre barn skratta och fnissa om vartannat. Idag var de de hemskaste monsterlekar man kan tänka sig – det var monster överallt här i huset och de rusade runt med knivar och pistoler i händerna. Aldrig har jag hört monster skratta på det viset så de var nog ganska snälla ändå, mina tre monster…
 
En trött och lycklig liten H har nyss lagt sig för att sova i sin nya coola pyjamas.
Innan hon somnade försäkrade hon sig flera gånger om att Ebba kommer hem från träningen ikväll och att hon är här när vi vaknar i morgon bitti…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
    
 
Ett fullkomligt fullvärdigt liv…

 

 

    

 
 

… tänker jag att lilla H har…

 

Alla tänker inte så – tyvärr…

 

Och de som inte tänker så känner inte lilla H, och inte någon annan med en extra liten kromosom heller för den delen. Jag blir oerhört upprörd då jag hör dessa tankegångar, inte sällan presenterade av beslutsfattare som inte varit i närheten av att ta del av en annan människas liv, inte en människa med Downs syndrom i alla fall. Ändå skall dessa beslutsfattares ord ses som rättesnöre…?

 

För mig är och förblir det en gåta!

 

I debatten som pågår kring utökad fosterdiagnostik där somliga, tyvärr ganska många, har som mål att minska antalet födda barn med Downs syndrom hävdas att människor med den extra, faktiskt pyttelilla, kromosomen inte har ett värdigt liv. För mig ter det sig horribelt att en människa kan uttala sig så om en annan människas liv. Vem är jag att avgöra om ditt liv är värdigt eller inte?

”Inte ett värdigt liv…” Dessa ord ligger i mitt bakhuvud och lurar ständigt. Jag får inte ihop orden till en sanning, inte om jag ser till min dotters liv och inte heller om jag ser till alla de människor jag mött som bär på en extra kromosom. Idag blev det återigen så extremt tydligt för mig att min dotter lever ett i allra högsta grad värdigt liv.

 

Idag sov vi aningen längre än vanligt och låg sedan kvar länge i Hedvigs säng och myste. Vi läste Bamse och drack kaffe och varm mjölk som hon älskar att göra. Vi gick sedan upp och tillsammans gjorde vi en smarrig frukost. Tillsammans är nämligen ledordet hemma hos oss, särskilt då vi är lediga, och att vara just tillsammans är också något Hedvig älskar. Vi njöt av vår frukost samtidigt som vi småpratade om dagen som just börjat och om vad min dotter ville göra. Först och främst ville hon skrota omkring hemma i bara pyjamas och leka på sitt rum och spela spel på sin iPad (hon ville klara en bana till på Tintin-spelet). Hon fick göra just det eftersom hon älskar att skrota omkring i pyjamas och eftersom hon är väldigt glad för sin iPad.

 

När vi några timmar senare hade hade kommit ur pyjamasen och i kläderna ville min dotter gärna gå till skogen. Vi klädde på oss och gick till skogen där vi hoppade på varenda sten vi såg och klättrade i varenda träd där det var möjligt. Vi gjorde det eftersom hon älskar att hoppa och klättra i skogen. När vi sedan kom hem skalade vi potatis och ”lagade” fiskbullar till lunch. Vi gjorde det eftersom hon älskar att laga mat tillsammans och därför att hon verkligen älskar Abbas fiskbullar i hummersås.

 

Efter lunch cyklade vi en sväng på Hedvigs tandemcykel. Vi cyklade till den lilla affären där vi bor och köpte saft, kaffe och mjölk som saknades hemma. Lilla H tyckte att vi skulle köpa en Piggelin till henne eftersom hon var lite varm efter cykelturen. Så det gjorde vi . Vi gjorde det eftersom min dotter med den extra lilla kromosomen älskar just Piggelin. När vi cyklade hem började det skymma och månen syntes redan, om än svagt. Vi cyklade, småpratade om månen och andra viktiga saker och hade alldeles förfärligt mysigt. När vi sedan kom hem värmde vi glögg och saft och på lilla H:s inrådan tände vi ljus och hade lite mysigt sådär på eftermiddagen då man kunde ana att mörkret närmade sig. Vi tände ljus eftersom hon, liksom de flesta andra, älskar tända ljus.

 

Efter att Hedvig och hennes pappa hade duschat och bastat tillsammans – som de gör de flesta söndagar, just för att Hedvig älskar att basta tillsammans med sin pappa – åt vi en god söndagmiddag. Vi åt Chili con Carne med svarta bönor i. Vi åt det idag för att det är en av Hedvigs favoriträtter och för att hon hade önskat det till middag idag. Efter middag och tandborstning lade vi oss tillsammans i hennes säng för att läsa en saga. Då sagan var slut släckte vi lamporna och viskade lite oss emellan i mörkret. Det sista min dotter sade innan jag lämnade hennes rum var:

 

 

– God natt mamma, tack för en fin dag! Jag älskar dig…

 

 

Jag vet inte vad du tänker, men jag tänker att älskade lilla H lever ett minst sagt lika fullvärdigt liv som du, jag och alla andra gör…?

 

 

       

 

       

Att få en av…
 
 
 
… lilla H:s egenhändigt ihopknåpad  lapp full av kärlek gör mig tårögd…
 
 
På lappen läser jag:
 
 
Pappa                           
 
Mamma                Eska
 
Hedvig                          
 
 
 
På lappen läser lilla H:
 
 
Älskar pappa, älskar mamma, älskar Hedvig…
 
 
 
 
 
 ”Eska” är precis så som lilla H säger ordet ”älskar” och då kan man väl nästan säga att det är rättstavat…?
 
 
 
Jag har fått en…
 
 
 
 
… utmärkelse…
 
 
 
Varm och glad inombords blev jag häromdagen då jag av Hemkära Hanna publiceras som en av hennes fem favoritbloggar! Känner mig glad, rörd (så klart) och stum och tackar Hanna allra ödmjukast för henne vackra ord om min blogg. Motvieringen Hanna gav var:
 
 
För att du Jessica, gör världen lite bättre genom att berätta om din underbara dotter och samtidigt öppenhjärtligt dela de sorger som människor i er omgivning orsakar dig. Men framför allt för att du förmedlar en sådan kärlek.
 
 
Hanna är en trogen läsare av min blogg och dessutom en läsare som jag alltid får varma och kloka, mycket kloka, kommentarer och mail ifrån. Hanna och jag känner inte varandra egentligen, även om det stundtals känns så, har aldrig setts men vi har gemensamma bekanta. Har du inte varit inne på Hannas blogg så gör det. En vardaglig, feel-good blogg av det mysiga och, som namnet antyder, hemkära slaget.
 
Kruxet (jo, för det finns ett krux och det är därför jag dröjt några dagar med att skriva om detta Hanna) med denna utmärkelsen är på min lott faller att nominera fem andra favoritbloggar…
 
Det är säkert hur lätt som helst för många av er andra, det finns miljoner bloggar och säkert många, många bloggar jag skulle fastna för om jag läste dem – men jag gör ju inte det…
 
Inte för att jag inte vill, inte heller för att jag inte har tid för tid tar man sig till saker som berör och inspirerar. Det är bara det att jag inte tänker på alla bloggar som finns, jag vet inte ens vad för slags blogg jag skulle vilja läsa…
Jag läser Hannas blogg, för att jag snubblat in på den och för att jag trivs gott hos henne. Där man trivs där är man tänker jag. Annars är jag en mycket sporadisk bloggläsare, jag snubblar in lite varstans och som sagt ytterst sporadiskt, Hannas blogg undantagen. Märkligt kan tyckas då jag lever en stor del av mitt liv på nätet men ja, så´n är jag…
 
Jag kan alltså inte nominera fem favoritbloggar, men jag vill varmt rekommendera dig att kika in hos Hemkära Hanna du kommer att trivas där, jag lovar…
 
 
 
 
Återigen 1000 tack Hanna…
 
Jag trodde aldrig att jag skulle…

… ropa HURRA över en ny leksakskatalog…

Men det har jag gjort! Idag!

Idag damp nämligen Lekias katalog ner i brevlådan och istället för att bli förtvivlad över ännu en har jag bestämt mig för att välkomna den. Jag väljer att se Lekias katalog som en potentiell konkurrent till Önskeboken som jag redan efter ett par dagar var urless på, verkligen urless. Möjligt är att jag nu får alternera läsningen mellan de båda katalogerna, jag hoppas det!

För att göra det hela lite roligare kan jag kanske jämföra och reflektera över priser och marknadsföringstricks?

Glad i hågen ska jag nu borsta 20 små tänder och glatt ta mig an Lekias katalog…

Igår satte jag mig…
 
 
 
… jag mig i skolbänken igen….
 
Närmare bestämt på en stol bredvid lilla H i klass 2, i det gula klassrummet.
 
 
 
Det är så fantastiskt roligt att vara med en hel skoldag!
Jag har varit det förut och jag kommer att vara det igen.
Både Hedvig och jag har längtat efter den här dagen sedan vi bestämde att jag skulle följa med.
 
Vi började dagen med att välja frukt till fruktstunden; en banan till Hedvig och ett äpple till mig.
Jag hade köpt vindruvor och kunde slagit vad om att lilla H ville ha just vindruvor med sig – hon tokälskar gröna vindruvor precis som Ludde och jag själv. Men icke!
 
 
– Nä, viiinuuuuvol vill ja´ ha på fledagal mamma…
 
 
Och fredag var det ju inte igår, alltså blev det banan.
Banan och äpple packades ner i Hedvigs ”rygga” och sedan åkte vi.
 
Som grädden på moset är Hedvig samlingsvärd denna veckan.
Ett efterlängtat och malligt åtagande och det var naturligtvis extra roligt för oss båda att hon var samlingsvärd just när jag var där. Att vara samlingsvärd innebär att gå fram till tavlan, dra av ett blad i almanackan, tala om vilken dag och vilket datum det är samt att läsa och skriva namnet på dagens namnsdagsbarn. Det innebär också att kika vad det är för väder den aktuella dagen och skriva på tavlan om det är sol, moln, regn etc. Vidare skall samlingsvärden med ordbilder skriva på tavlan vilka klasskamrater samt ”fröknar” som är i skolan idag.
Det är stort och spännande att vara samlingsvärd och naturligtvis satt jag där igen; rörd och med en klump i halsen…
 
Under skoldagen har jag också bland annat haft motorik, jag har varit med och jobbat i bänken med både läs-, skriv- och räkneuppgifter. Jag har varit med på syslöjd, grön flagg och jag har lekt ”Tjuv och polis” och spelat fotboll på rasterna. Det är himla kul att gå i skolan och jag skänker en tacksamhetens tanke till att vi valde den skola vi gjorde till lilla H och jag är innerligt glad för de ”fröknar” som finns kring Hedvig på dagarna. Visst såg jag även ett par saker under gårdagen som jag känner att jag har synpunkter på men tänker att det får jag ta upp på kommande utvecklingssamtal.
 
Sist men inte minst har jag under min skoldag ”upplevt” skolmaten…
Det var, förutom en dignande och verkligen god salladsbuffé, som att förflyttas sisådär 30 (!!!) år tillbaka då jag fick gräva djupt – jag menar verkligen djupt – i kantinen för att få något annat än blaskig köttsoppebuljong på min tallrik…
 
 
Trötta efter skoldagen busade vi till det med att gå på café, lilla H och jag…
 
 
 
 
 
 
       
Veckans samlingsvärd
 
 
Gårdagens namnsdagsbarn; Emil & Emilia
 
 
Arbete vid datorn
 
 
 
Hoppa och räkna 1-20
 
 
     
Syslöjd; lilla H visar stolt upp lapptäcken hon sytt till docksängen
 
 
Kompis A har satt sig i Hedvigs knä, fnissande tokfior!
 
 
 
   
Efter en lång skoldag festade vi till på Festis och chokladboll på ett mysigt café
 
 
 
 
skola
Jag önskar så att jag fann mig…
 
 
 
 
… i de situationer då jag känner mig trampad på å´ lilla H:s vägnar…
 
Och även i situationer då jag kan känna mig trampad på å´ andra utsatta människors vägnar.
 
 
Jag önskar att jag just där och då kunde ställa till en stor scen genom att antingen dra igång en ordentlig skoningslös förmaning eller kanske genom att skrika, gapa och gorma på ett sätt jag är uppfostrad till att man inte får göra. För det får man ju inte, skrika elakheter till en annan människa. Inte heller får man trampa på andra människor om man gör det aldrig så lugnt och stilla, eller hur?
 
Hur kommer det sig då människor gör just det i tid och otid?
Trampar på människor i sin närhet.
Sårar människor i sin närhet.
 
Sannolikt beror det på okunskap, på att de inte ens är medvetna om att de sårar.
Jag vill helst inte tro att det beror på elakhet.
Visst finns det elaka tungor här och var runt omkring oss men jag väljer att tro att människor generellt är goda.
Med det med mig i ryggen kan jag nog konstatera att sårande, klumpiga kommentarer oftast kan härledas till just okunskap.
 
Okunskap sårar.
 
För mig är det en gåta att vuxna människor går omkring med så mycket okunskap, att de inte istället väljer att söka kunskap. Av okunskap kommer fördomar, fördomar sårar också…
 
Igår var jag i en butik och handlade. En butik jag ofta går till och där jag känner säljaren så pass att vi småpratar lite. Han kollar alltid med mig hur det är med Ludde och så vidare. En himla trevlig kille i tja, kanske 30-årsåldern, och som jag gärna handlar av. Då jag står vid kassan och ska betala mina varor får han problem med kassaapparaten. Eller, egentligen är det inte ens den som krånglar utan det är han själv som slår in fel och det blir ännu mer fel då han försöker rätta till. Jag frågar lite skämtsamt om det går bra för honom just nu och han svarar med ett skratt:
 
 
– Nej, det gör inte det, den här kassaapparaten är ju helt mongoloid…
 
 
Orden träffade mig som knivar och jag kände hur jag drog efter andan…
Fan, fan, fan, hann jag tänka medan jag intensivt försökte få mina blanka ögon att inte rinna över.
De rann inte över, kanske skulle jag låtit dem göra det samtidigt som jag hulkandes och snorandes då kunde förklarat vad han precis åstadkom hos mig med sina klumpiga ord – ord han själv inte ens reflekterade över.
 
Jag tillät inte tårarna att rinna och jag ställde inte till någon stor scen – tyvärr…
 
Efteråt önskade jag att jag hade betett mig illa, att jag hade ställt till en stor scen och gapat och skrikit.
 
 
 
Jag är säker på att min mamma hade förstått om jag hade betett mig stick i stäv med hur jag är uppfostrad…
 
 
 
 
Tydligen kan man ändra sig…
 
 
 
… beroende på om man är sugen på att ha en lillebror eller en lillasyster…
 
 
Minns ni Love?
Familjens nytillskott, tillika Hedvigs lillebror.
Mörkhyad, mjuk och ljuvligt söt föll hon pladask för honom i kön på Ikea för precis en vecka sedan.
Det är sällan Hedvig ber om att få köpa något men då hon såg denna dockan bad hon inte ens, hon mera krävde att få köpa den känner jag. Lustigt då hon egentligen aldrig lekt speciellt mycket med dockor…
 
Då lilla H fått sin söta docka deklarerade hon tydligt att det minsann är hennes lillebror och att han heter Love.
Så var det med det!
 
I två dagar…
 
Efter två dagar berättade Hedvig nämligen för mig att dockan minsann är hennes lillasyster.
 
 
– Jaha… vad heter hon då?
undrade jag lite förvånat.
 
 
Lika förvånat tittade Hedvig på mig och sade:
 
 
– Love hetel han, de saaaaaa ja´ juuuu….
 
 
– Ja, fast då var det ju en lillebror. Love är ett pojknamn och en lillasyster är en flicka…
 
 
– Jaha… han hetel….
 
 
Hon om det är en flicka.
 
 
– Jaha… han… hon…hon… hetel väl Lova då!
 
 
Svårare än så var det inte!
Lillebror Love blev plötsligt lillasyster Lova och det är inget mer med det.
 
 
Ibland blir jag extremt avundsjuk på Hedvigs okomplicerade sätt att se på saker och ting…
 
 
 
 
 
Nu har den kommit…
 
 
… nu är den här…
 
 

Önskeboken 2012!

 
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den…
Samtidigt som jag kan känna den pirriga, lite smått euforiska känslan jag kände som barn då jag förväntansfullt bläddrade bland alla fantastiska leksaker som plötsligt hamnade på önskelistan så kan jag också känna en växande känsla inombords av nej, nej, nej, NEJ…..
 
Jag vet ju hur det blir liksom.
Jag vet ju att jag från och med idag kommer att få ”läsa” den minst en gång varje dag ända fram till jul, och förmodligen några månader till.
Jag vet ju också att det inte finns en enda möjlighet att vid ”läsningen” hoppa över ett antal sidor och låtsas som ingenting – det genomskådas direkt och är inte ens värt att försöka.
 
Nåväl, just idag kan jag kosta på mig att känna lite nyfikenhet inför alla fantasktiska leksaker i katalogen.
Just idag tränger jag bort vetskapen om att jag kommer att ”läsa” den imorgon också, och i övermorgon, och dagen efter den, och dagen efter den, och dagen….
 
 
 
Lika snabbt som hjärtat kan gå i kras…
 
 

 
 
 
… lika snabbt kan det bli helt och fyllas av glädje, lycka och värme…
 
 
Det här med Halloween skapar alltid förvirring, både i vårt hus och hos många andra har jag förstått. När skall man spöka? Vilken dag är den rätta? etc etc. Dessutom tillhör jag den skaran människor som tycker vi anammat den säkert storslagna amerikanska traditionen på sämsta vis. Jag är med andra ord inte alls särskilt förtjust i den svenska varianten men jag är inte sämre än att jag förstår att det är väldigt roligt om man är barn. Det har mina stora barn tyckt då de var yngre och det har Hedvig tyckt i ett par år.
 
De två tidigare åren har hon glatt traskat omkring själv här i området, ringt på dörrarna – medan jag väntat en bit därifrån – och glatt frågat:
 
 
– Bus eller godis?
 
 
Sötare spöke/monster/skelett får man leta efter!
Hon tillhör dessutom de ofarliga monstren eftersom hon mig veterligen inte haft något bus på lager (inte i det sammanhanget i alla fall).
 
I år googlade vi på vilken dag som är den rätta och förstod att det var i onsdags, den 31 oktober.
Jag pratade med Hedvig om att hon kunde få gå och ”spöka” efter fotbollsträningen om hon ville.
Då kommer kommentaren för första gången, den jag bävat för sedan dagen då hon föddes…
 
Hedvig sade:
 
 
– Ja´ vill inte gå emsam mamma! Ja´ vill gå med andla barn…
 
 
Åh, klumpen i magen var ett faktum och tårarna rann på mig!
 
Så klart att hon inte vill gå ensam…
Vem vill gå ensam?
Så klart attt hon vill gå tillsammans med andra barn…
De andra barnen går ju flera tillsammans…
 
För första gången satte älskade lilla H ord på sitt utanförskap…
 
Jo, för i de sammanhangen är hon utanför.
Hur jag än vänder och vrider på det så hon utanför, har ingen självklar plats hos de andra barnen och det gör mig så ont, så förtvivlat ont. Jag har legat sömnlös och grubblat sönder mig sedan hon uttryckte detta, mitt lilla, lilla hjärta. Är det så här det så här hon skall känna? Om det är så här det skall vara får jag helt sonika sadla om bli proffessionell tillrättaläggare av kompisrelationer för barn som drabbas av utanförskap eller något liknande.
 
Behöver jag ens nämna att hon inte alls ville spöka i onsdags?
 
Så igår gjorde vi ett nytt försök.
Vi misstänkte nämligen att det skulle komma många spöken och ringa på vår dörr igår kväll, vilket det också gjorde. Men nej, lilla H ville inte gå ”emsam”. Ludde erbjöd sig att gå med henne, det brukar smälla högt men nej, inte heller det ville hon. Vill man gärna gå tillsammans med andra barn så är det inte samma sak att gå med älskad storebror, om än att det är aldrig så kul. Det blir fel helt enkelt, en mamma i släptåg är inte detsamma som andra barn, en storebror som gärna går med för att lilla H skall få spöka är heller inte detsamma som att gå tillsammans med andra barn.
 
Sorgsen och ledsen har jag upplevt Hedvig i år när vi pratat om att spöka…
 
Men plötsligt händer det!
I morse då vi satt vid köksbordet och spelade spel Hedvig och jag, fick vi se vår grannpojke kom traskandes mot oss och ringde på vår dörr. Hedvig formligen flög fram till dörren, redo att leka. De ord Kristoffer sade då vi öppnat dörren kommer för alltd vara fastetsade i mitt minne!
 
 
– Hej! Jag undrar om Hedvig skulle vilja Halloweena med mig ikväll?
 
 
Hedvig som stod bredvid hoppade och tjöt av lycka och det var rackarn´s nära att jag själv började hoppa som en tok i hallen. Jag tror inte att Kristoffer har en blekaste aning om hur mycket detta betyder för både lilla H och oss andra!
 
 
Än en gång var det Kristoffer som skapade glädje i vårt hus…
 
 
♥