Jag tror minsann att…
 
 
 
 
 
 
 
… lilla H:s längtan efter jul smittar av sig…
 
 
Jag har annars ett lite kluvet förhållande till jul, eller… egentligen är det inför jul jag ofta känner mig kluven.
Känslan har kommit som vuxen och jag vet precis när den inträffade och den hänger liksom kvar. Dumt, så dumt, eftersom jag njuter av alla förberedelser och jag njuter verkligen av själva julafton. Men ändå brukar jag så här några veckor innan dopparedagen känna av någon slags kluvenhet inför det hela.
 
I år är det annorlunda!
 
Lilla H säger ungefär trettiofyra gånger varje dag att hon längtar efter snö och jul och jag känner ända inifrån och ut att jag är benägen att hålla med henne; jag längtar också efter snö och jul. På något vis blev det väldigt tydligt ikväll och det är en skön och lugnande känsla.
 
Efter att jag lagt lilla H tände jag ljus, värmde lite glögg, satte på musik, inte julmusik – det känns lite för tidigt – men annan mysig musik och sedan rostade jag nötter med kanel och ingefära. Jag bakade också en banankaka, även den med kanel och ingefära i och de ljuvliga juliga dofterna spred sig i hela huset, jag värmdes av glöggen samtidigt som jag kom på mig själv med att, utan kluvenhet, se fram emot luciatåg, julfester, julmarknader, bak, matlagning och annat som hör julen till.
 
 
Jag tänker trotsa kluvenheten i år och bara njuta av tiden som är…
 
 
 
 
jul