I morse fick jag…

…pysslat och gjort kalasfint till kusin David som fyller 17 år på måndag…
Ja, då är det bra länge att vänta tills man får ge bort sin present! Hedvig vet mycket väl att Davids kalas är på måndag, hon vet mycket väl att det bara är lördag idag och hon vet mycket väl att det är hela två dagar kvar tills kalaset äger rum. Ändå kändes det plötsligt som otroligt lång väntan! När hon nu präntat, målat, klistrat, knutit och krullat snören ja, då vill hon ju så klart ge bort allt det fina redan nu.
Att två ynka dagar plötsligt kan te sig såååå långa….
… att efter att lilla H skrivit så fint på min lista sprack jag nästan av glädje och stolthet då vi kom till Ica. Inne i butiken träffade vi på en reklamskylt för varumärket Felix. Hedvig stannar upp med sin lilla kundvagn och läser:
– Hej, jag heter Felix
Behöver jag ens beskriva känslan som fyllde mig…?
… lunch idag Hedvig?…
– Ähum… Köttlumpa, sås, kokt kopatis å sås…
– Köttrumpa???
– Ja… köttlumpa…
Jag får erkänna att jag blev snopen! Ebba och jag tittade lite frågande på varandra, jag skyndade mig till telefonen och appen för skolmat och där stod…
Skinkstek, kokt potatis, ärtor och sås
Ebba och jag brast ut i gapskratt och jag berättade för lilla H att det heter skinkstek och inte köttrumpa. Hon tittade på mig, sade ”schinkstek” samtidigt som hon tecknade ”kött” och ”rumpa”.
Ebba och jag gissar att någon fröken tecknat just ”kött” och ”rumpa” samtidigt som denne någon sagt ”skinkstek”. Det lilla H sedan säkert kom ihåg var tecknen och jag tänker igen på hur otroligt viktiga de är för henne trots ett gott talat språk!
Köttrumpa… fniss…
… har vi haft här i huset…
I alla fall har jag känt morgonlycka!
Vanligtvis åker jag tidigt till jobbet och Hedvigs pappa är hemma tills taxin kommer och hämtar lilla H. Idag gjorde vi annorlunda och jag var hemma under morgonen och jag inser hur mycket jag faktiskt saknar frukost tillsammans med barnen, småprat etc.
Lilla H är ett – oftast – mycket trevligt morgonsällskap. Glad och förväntansfull inför dagen som är i antågande.
Vid frukosten frågade hon mig om vi kunde titta på bebisarna i tidningen. Hedvig fullkomligt älskar bebisar och det var sidan med nyfödda hon menade. Även grattisannonser för ett- och tvååringar kan passera som ”bebis” i hennes ögon.
Nåväl, jag bläddrade fram till familjesidan med alla bebisar och födelsedagsbarn. Idag fanns endast två bebisar – vilket i och för sig inte är så bara – och Hedvig dök med näsan ner i tidningen på studs. Efter att med mjuk bebisröst kommenterat hur söta de var överraskar Hedvig mig med att berätta att en bebis heter Hugo och den andra heter William!
Jag kastade mig över tidningen och läser jag också och jo, visst heter dagens bebisar i G-P Hugo och William!
Hedvig fortsätter med födelsedagsbarnen som heter Emil, Linus, Joel, Oskar, Erik, Liam…
Stum tittade jag på min yngsta dotter och kände hur jag fullkomligt svämmade över av stolthet! Hon kan ju! Hon kan verkligen få ihop bokstäver till ord! Inte långa, men i alla fall!
Jag bad Hedvig fortsätta med namnen i dödsannonserna på samma sida, nu sade jag naturligtvis inte att det var just dödsannonser utan frågade bara om hon kunde läsa de namnen också.
Gissa om hon kunde…?
Gissa om jag är mallig…?
Morgonlycka…
… dåliga på att göra små roliga saker i vardagen jag och min man…
Veckorna bara rusar fram med jobb, läxor, träningar, matcher, simskola, etc etc och när helgen kommer så gör vi det klassiska; fredagsmys och ett glas rött i soffan och plötsligt känner man hur trött man faktiskt är. Vi har inte jätteofta vänner hemma på middag och vi är inte särskilt ofta borta på middagar. Det beror inte på att vi inte har vänner – det lät nästan så – snarare beror det på att orken saknas fast viljan finns.
Det är ju aptrist!
Som så många gånger förr har jag bestämt att vi ska hitta på mer saker, tillsammans eller var för sig, bara vi gör lite mer. Det är som med träningen; jag får mer ork att träna mer, göra mer om jag tränar än om jag ligger på latsidan. Jag tror att man får energi och ork av att göra saker. Jag pratar inte om stora saker, jag pratar om små happenings i vardagen, happenings som gör dig glad.
Efter att för ett par veckor sedan delgett min man att nu, nu måste vi göra mera små saker som gör oss glada (jag är inte helt säker på att han förstod vad jag menade) så bokade jag biljetter till en föreläsning för oss båda igår.
Mm… kul med föreläsning kanske du tänker… jag hör att det inte låter som en kul happening men det var det!
Jag gillar i och för sig föreläsningar, helst av den sorten där det är så kallade vanliga människor som pratar utifrån livserfarenhet och inte de med professorer, psykologer eller liknande, utan där någon talar så att du känner igen dig, så att du förstår, så att det blir greppbart. Jag berättade, eller rättare sagt så mailade jag en länk till min man och sade att det här ska vi nog gå på, det kan bli kul. Minst sagt skeptisk svarade han
”Ok… vill du det så gör vi det…”
Kan hända att han hade i bakhuvudet att det är bäst att hänga på eftersom jag sagt att jag tycker att vi ska göra mer små saker för egentligen är han inte så mycket för föreläsningar (tror jag).
Vi lyssnade på och upplevde Martin Melin och Peter Karyd i deras föreläsning ”Who´s Your Daddy?”.
En fullkomligt lysande, rolig och tänkvärd föreläsning om pappors tankar kring allt som har med barn och föräldraskap att göra. Allt ifrån graviditet och förlossning till första tiden med bebisen och de förändrade roller man som par plötsligt kliver in i. Den otroligt höga igenkänningsfaktorn gav upphov till många skratt. De säger utan omsvep vad många föräldrar tänker och känner men som få vågar säga högt. Jag som mamma inser att jag i många frågor har ett helt annat förhållningssätt till vad de tar upp än vad en pappa har. Det betyder ju inte för den saken att jag har rätt, eller… har inte mammor alltid rätt…?
Nej, så är det naturligtvis inte och allt kan inte mätas i rätt eller fel, vi tänker och tycker olika helt enkelt och det är helt ok.
Jag har ingen aning om hur deras turné ser ut men försök att gå och lyssna och upplev om de är någonstans i närheten av dig. Martin Melin har dessutom gett ut en bok som heter ”Coola pappor” som jag plötsligt känner att jag vill läsa. Jag har trott att den är till pappor, för pappor men inser att även jag kommer ha stor behållning av den.
Hur kändes det då efteråt?
När vi äntligen, bara sådär en vanlig tisdagskväll ordnade barnvakt och gick på en föreläsning? Upplyftande om du frågar mig! Frågar du min man vet jag inte riktigt. Han var positiv efter föreläsningen och höll med om den höga igenkänningsfaktorn som i sig upplevs väldigt rolig. Jag reflekterar och funderar mycket efteråt, det gör jag alltid. Min man skulle välja att säga att jag grubblar och att grubblandet kommer bli min död – tänk så olika man ser på det! Jag är tveksam till att han idag grubblar på det som sades igår, men att han funderar på föreläsningen det vet jag, den gjorde intryck på oss båda!
Väl hemma drabbades jag av det dåliga samvetet igen.
Varför kan jag inte bara tänka att jag är good enough och det räcker?
Lilla H som ogärna vill ha barnvakt, om det inte är någon av syskonen förstås. Mormor är ok, men helst vill hon ha sin mamma hemma. Ibland undrar jag om hon förstår att spela martyr? Att hon ser det gör ont i mamma-hjärtat då hon utförligt beskriver att hon minsann vill att jag ska vara hemma?
Så klart hon gör!
Det gjorde både Ebba och Ludvig då de var små så varför skulle hon inte göra likadant?
Ebba på ett otroligt raffinerat sätt – en fullfjädrad martyr vid tre års ålder – thank God att det växte bort – , Ludvig på ett mer högljutt och utåtagerande sätt som lät hela släkten förstå att endast mamma är gott nog. Även det har vuxit bort tack och lov – det hade varit lite knepigt med en 15-årig grabb som endast tycker att mamma är gott nog!
Lilla H då?
Hon är något mitt emellan, eller både och om man hellre vill det; en fullfjädrad och högljudd martyr!
Mormor var hemma med Hedvig igår och jag vet att de har det mysigt. Men så säger mormor att Hedvig blivit ledsen då hon skulle göra sig iordning för att sova. Tysta, stilla tårar för att hon ”längtal föl mamma…”.
Åh, det sticker i hjärtat på mig!
Så sansar jag mig lite, inser att mormor har läst saga, att de två har myst lite, att lilla H har somnat lika gott som när jag är hemma och att det faktiskt inte gått någon nöd på henne och att hon idag har en mamma som känner sig lite uppiggad…
… är lite kul att vara Hedvig…
Idag damp det ner ytterligare en present till henne från fina Johanna som vi heller aldrig träffat men som gärna läser bloggen!
Tusen tack Johanna för supercoola Spiderman-tatueringar! Lilla H blev ”tätteglad”!!!
… är det svårt att ds-deppa när denna lilla solstråle skuttar omkring här hemma, lycklig, lycklig…
… när ds-deppen slår till…
Jämt, jämt kommer den helt utan förvarning, av något litet eller av något stort och den gör så ont. Det enda jag vill är att värja mig från den men jag kan inte, jag har insett det. Numer tänker jag att kan jag inte värja mig från den borde jag i alla fall kunna vara förberedd på den. Jag kan inte det heller.
Igår morse överrumplade den mig – igen!
Det var ganska länge sedan nu, och det beror inte på mig om jag ska vara ärlig.
Jag har haft tur helt enkelt!
Jag önskar att jag kunde säga att det beror på mig och på grund av att jag nu – finally – lyckas hålla ”saker” på distans, låta det rinna av mig, skaffat ett hårt skal där elakheter inte tränger igenom eller något annat som låter bra.
Så är det inte…
Att det är länge sedan ds-deppen tog tag i mig beror på lyckliga omständigheter, inget annat.
Fast det kanske är gott nog…?
På väg till jobbet igår morse lyssnade jag som alltid på Rix Morronzoo. Ni som brukar lyssna på det vet att de har något som heter ”Våga fråga”. Våga fråga går ut på att en lyssnare mailar en fråga om sådant man egentligen aldrig fått svar på så tar Rix Morronzoo reda på svaret inom en timme. Lite småkul sådär på morgonkvisten. Igår kom frågan om djur kan ha Downs syndrom…?
Nej, det var inte frågan som gjorde mig ledsen – riktigt så skör är inte ens jag. Tvärtom, jag kände mig nyfiken på svaret och bestämde mig för att då traska runt med en snäcka i örat första stunden för att inte missa svaret. Det är faktiskt en intressant fråga!
Det som framkallade ds-deppen var resultaten av mitt googlande.
Jo, för det gjorde jag naturligtvis, googlade och ja, jag googlade i bilen fast man inte ska, men jag stod still i evighetslång bilkö skall sägas.
Jag googlade ”Kan djur ha Downs syndrom” och givetvis fick jag massor av träffar och hinner tänka att Wow, det är fler som har undrat – lite dumt naivt, jag vet… Jag väljer att gå in på första träffen och hamnade på ett… jag vet inte… jag skulle vilja säga idiot-forum, men så får man inte säga men jag känner så i alla fall. Det är alla elaka, fördomsfulla, stygga, inskränkta kommentarer på detta forum som gör att jag handlöst faller rakt ner i ds-deppen…
Jag läser om en tiger som ”lider” av Downs syndrom och jag tänker att lilla H förvisso har Downs syndrom men hon lider inte av den. Kopplingen till Pippi Långstrump och hennes fräknar är inte svår att göra.
Någon kontrar med att ”det är väl en blandning mellan tiger och hyena och ingen mongotiger” varvid någon annan hänvisar till länken med tigern och skriver ”Denna du menar? Jo, den ser onekligen ut som ett tvättäkta mongo…” och därefter följer en storskrattande smiley…
Signaturen ”Blå ruta” skriver ” Den där tigern är inte mongo, bara kraftigt inavlad. Vita tigrar ser ofta ut så. Trisomi 21 som är downs syndrom är en kromosomavvikelse där man har en extra 21. Man kan ha kromosomavvikelser med andra kromosomer också, men detta är oftast dödligt och det blir då missfall. Av någon anledning så funkar det hyfsat ändå när det gäller 21:an. Finns missbildade djur av alla arter, men jag tror inte det har undersökts särskilt grundligt. Folk konstaterar väl mest att djuret är konstigt och avlivar det eller så dör det själv inom kort utan ingående genetiska undersökningar” och jag bestämmer mig för att gillar ”Blå ruta”, förlitar mig på att ”Blå ruta” som uppenbarligen är medlem i detta hmmm… -forum kanske kan uppfostra de andra medlemmarna.
Precis när jag hunnit skänka en tacksamhetens tanke till ”Blå ruta” läser jag att näste man skriver
” Enligt en gammal vän så hade hans katt kattmotsvarigheten till Downs. Diagnosen skall tydligen ha ställts av en veterinär och kattfan var verkligen helt dum i huvet så det kan vara möjligt…”
Precis här känner jag det bekanta knytnävsslaget i magen, jag känner hur strupen snörs samman och jag försöker, försöker verkligen hejda tårarna som fullkomligt väller upp ur mina ögon. Instinktivt tar jag på mig mina solglasögon – som om det skulle hjälpa – jag stänger min webbläsare och är fast i ds-deppen. Tårarna slutar inte att rinna och jag kommer till jobbet med röda ögon, flammiga kinder och med en röst som nätt och jämnt håller…
Vad är det för kall, hård, cynisk och fördumsfull värld min älskade, älskade lilla Hedvig ska ut i?!
Hur skall jag någonsin kunna rusta henne för just dessa saker…?
Jag menar, alla föräldrar försöker så gott de kan att rusta sina små älskade barn för diverse elakheter och svårigheter de råkar ut för. En fin vän sade till mig igår att vissa törnar kan man hjälpa sina barn att hantera, vissa måste de klara själva och det är så sant. Men hur skall jag någonsin kunna hjälpa lilla H med dessa elakheter? Hur skall lilla H någonsin klara att tackla dessa elakheter själv?
Lilla H är en fantastisk, kärleksfull, insiktsfull, mjuk och varm liten människa – det krockar lite med en värld som till stora delar är hård, elak, cynisk och fördomsfull!
Än en gång går jag sönder inombords…
De som inte har någon nära med Downs (i det här fallet) har flera gånger bett mig att inte ta det personligt, det är inte just Hedvig de menar, etc, etc. Men, varenda förälder som har ett barn med en extra liten kramkromosom tar det personligt, jag lovar!
Det är för nära och det är framförallt för elakt…
DS- deppen ger sig, det vet jag av tidigare erfarenhet.
Den kommer tillbaka, det vet jag också av tidigare erfarenhet.
Det hjälper föga just nu, för just nu är jag en mamma med ett mycket trasigt hjärta…
♥
PS. Jag föreställer mig att du nu vill googla på frågan jag ställde, jag kan förstå det, men gör det inte. Jag tycker inte att detta hemska forum skall få fler läsare… DS.
PS IGEN. Svaret på frågan gavs av Skansens Jonas Wahlström som berättade att visst kan djur ha Downs syndrom och andra kromosomavvikelser men då naturen är funtad så att bara de starka överlever så ser vi dem extremt sällan, om ens aldrig. De svaga lämnas att dö, om de ens föds. DS IGEN.
… satte sig yrvaken liten H upp i sängen så snart hon slagit upp sina vackra bruna ögon…
– Go’mollon mamma! Sovit gott…?
Strax därefter orkade hon inte sitta upp utan liksom välte ner i mitt knä medan hon mumlade:
– Klama min lilla klopp mamma…
Så klart jag kramar hennes lilla kropp!
Så ofta jag får kramar jag hennes fina lilla kropp…
… oslagbara…
Som idag!
Efter fritids tog jag lilla H med mig till frisören. Ja, inte spontant förstås utan med några dagars varsel så vi har hunnit prata om att det är dags att gå till Ahn och klippa håret.
Egentligen vill Hedvig inte klippa håret, hon vill ”kamma bala…”. Nu har vi sagt så i några år, att Ahn bara kammar och så plötsligt har Hedvig klippt sig och har då blivit otroligt stolt över det.
Idag gjorde jag ingen sådan kupp utan sade helt sonika att ”idag kammar vi inte bara, idag klipper vi också!”
– Jaha…
var Hedvigs enda kommentar till detta.
Lite tveksamt och lite blygt satte hon sig tillrätta medan hon viskade saker till mig. Viskar gör hon gärna då hon blir just tveksam och blyg, lilla H.
Men hon gjorde det!
När hon sedan hoppade ner från stolen och beundrande tittade på sin egen spegelbild med de två vackra färgade slingorna i håret kommer det!
Högt och spontant:
– JESUS AMALIA VA JA’ ÄL VACKEL!!!!!
Och visst är hon vacker, mitt lilla hjärta…
… kan yttra sig på många sätt …
Härom dagen kom Hedvigs storebror Ludde hem med två presenter till henne. Jag frågade hur det kom sig, bara sådär, efter födelsedag och allt? Jag menar, hon var fullkomligt överöst med paket på sin födelsedag och på sitt barnkalas och då även paket från sina syskon. Ludde sade att han varit i en butik och hittat två saker som han trodde att lilla H skulle bli lycklig över och han ville gärna köpa dem till henne, så då gjorde han det.
I de två paketen älskad Ludde gav till älskad Hedvig fanns ett ds-spel, Spiderman, och en Mariodocka (mjukis-Mario som Hedvig säger)!!! Hedvig blev tokglad och jag blev stum…
Glad över Hedvigs glädje så klart, men också lite beklämd över att Ludde lagt så mycket pengar på present till lilla H, bara sådär… Det är mycket pengar då man är 15 år!
Å andra sidan räckte det med att jag såg glädjen i Luddes ögon då Hedvig strålade som en sol för att inse att Ludde gjort detta av genuin och äkta kärlek till lilla H – det är härligt att få ge!
Det jag fylls av varje kväll då Hedvig tar sin lilla mjukis-Mario med sig i sängen, pussar på honom och säger att hon älskar honom, värmer hela mig…
Jag är stolt och tacksam över den kärlek, empati och totala avsaknad av egoism som mina barn begåvats med. Att känns lycka över att få ge är en mycket fin egenskap…
… händelserik helg…
Våra helger ser vanligtvis inte alls ut som denna!
Vi brukar lägga oss vinn om att bara vara, om att njuta av det lilla och njuta lite extra om vi hittar på något extra. Vi tillhör inte den sortens familj som bokar upp varenda minut av helgen, om än att det vore med trevligheter.
Jag sprider gärna ut trevligheter och försöker leva efter devisen ”less is more”, jag tycker helt enkelt inte det är så kul när det händer alltför mycket på komprimerad tid. Kanske är jag trist, eller så är jag som folk är mest…?
Hur som helst har denna helgen varit händelserik utan att för den delen ha varit späckad – och jag har uppskattat varenda minut!
Fredag Liseberg, lördag fotbollscup och på kvällen soffhäng. Först med lilla H, filmen ”Lorax” och popcorn, senare på kvällen med finaste Ludde, kul film och glass med varm chokladsås, idag bio med make, lilla H och bästa fina Emil.
Jag tror vi känner oss lite lyckliga både
lilla H och jag…
… då vi satt oss i bilen, efter cupen, ville Hedvig ta av sig fotbollsskorna, strumporna och benskydden…
Sagt och gjort, vi tog av alltihop och fram kom de små svettiga fötterna i storlek 29. De var alldeles röda av ludd från fotbollsstrumporna. Lilla H tittade en stund på dem, tittade trött på mig och sade:
– Snälla mamma, kan du duscha bort stlumpluddet föl mej….?