Liten H...
I morse fick jag…
 
 
 
 
… ett av de där samtalen man inte vill ha…
 
 
Det var min mamma som ringde och jag hörde direkt att något var fel, jag förstod vad som var fel innan mamma hade hunnit säga. Min lilla mormor, min älskade lilla mormor, somnade in i morse, nästan 97 år gammal och med en lång väntan och längtan hos henne själv över att just få somna in…
 
Men i alla fall… hon har ju funnits jämt…
Min mammas mamma, min mormor och mina barns gammelmormor….
 
Då Hedvig föddes var min mormor nästan 90 år och jag minns att jag, första gången hon träffade lilla H, var lite orolig för att hon skulle misstycka kring den extra lilla kromosomen, att hon kanske skulle säga något om ”den” som skulle göra mig ledsen. Inte för att hon var ”sådan”, inte alls, utan för att hon tillhör en generation där olikheter inte funnits med i samhället. Den mycket äldre generationen är inte helt vana vid människor med funktionsnedsättningar av olika slag för ”de” människorna ”sattes på institution” då, när min mormor var ung…
 
Då de två möttes för första gången, lilla H och gammelmormor, minns jag att jag efter mindre än en minut blev lugn inombords. Mormor tog lilla H under sina vingars beskydd omedelbart och har aldrig annat än beundrat och älskat henne så som vi gör. Alla foton jag skickat henne på Hedvig genom åren har hon haft i en hög på sitt bord och hon har bläddrat igenom dem om och om igen. 
 
Efter att ha fått det ledsamma beskedet av min mamma idag satt Ebba och jag tillsammans på golvet i hennes rum och grät och kramades. Hedvig undrade lite vad vi höll på med och jag förklarade, kort och koncist. Hon funderade lite lilla hjärtat och sedan sade hon:
 
 
– Åh, stackarschh… vänta lite, ja´ äl stlax tillbaka, måste hämta pappel o tolka tålalna på Ebbas schind…
 
 
Det gjorde hon, hämtade papper och torkade tårarna på Ebbas kind och hon kramade Ebba länge, länge.
För en liten stund sedan sade hon:
 
 
– Mamma, nu mål gammelmolmol bla igen!
 
 
Nja… jag försökte förklara att gammelmormor faktiskt är borta nu och att vi aldrig kommer ses igen.
 
 
– Ja´ vet de mamma! Ja´ sa att gammelmolmol mål bla igen nu…
 
 
Då trillade polletten ner hos mig och jag kunde bara hålla med för jag hoppas så innerligt att min lilla mormor mår bra igen nu…
 
 
 
 
Fotot ovan är när mormor/gammelmormor tokmyser med lilla H som då är knappt ett år…
 
Har man redan på lördagen…

…pysslat och gjort kalasfint till kusin David som fyller 17 år på måndag…

Ja, då är det bra länge att vänta tills man får ge bort sin present! Hedvig vet mycket väl att Davids kalas är på måndag, hon vet mycket väl att det bara är lördag idag och hon vet mycket väl att det är hela två dagar kvar tills kalaset äger rum. Ändå kändes det plötsligt som otroligt lång väntan! När hon nu präntat, målat, klistrat, knutit och krullat snören ja, då vill hon ju så klart ge bort allt det fina redan nu.

Att två ynka dagar plötsligt kan te sig såååå långa….

Jag glömde ju helt att berätta…

… att efter att lilla H skrivit så fint på min lista sprack jag nästan av glädje och stolthet då vi kom till Ica. Inne i butiken träffade vi på en reklamskylt för varumärket Felix. Hedvig stannar upp med sin lilla kundvagn och läser:

– Hej, jag heter Felix

Behöver jag ens beskriva känslan som fyllde mig…?

Det är en rikedom…
 
 
… att glädjas åt det lilla…
 
 
Vanligtvis brukar det vara lilla H som står för den kompetensen här hemma, men genom hela hennes existens har vi andra lärt oss av henne.
 
För mig är lycka just nu att lilla H gick fram till min ”Handla-lista” som låg på köksbordet och själv skriver
 
 
”Mölk”
 
 
Mölk… smaka på det ordet…
Lite fel kanske, men ändå så rätt.
Det är nämligen så Hedvig säger ordet mjölk och då blir det ju rätt!
 
Jag tror minsann att ”Handla-listan” ska få skrivas av lilla H fortsättningsvis, åtminstone delvis.
 
Jag är så glad att hon självmant, med så fina bokstäver, skrev upp vad vi skulle handla!
Hade jag bett henne hade hon totalvägrat…
 
 
 
 
 
 
Som bonus gjorde Hedvig även ett försök att skriva papper eftersom jag sagt att vi behövde köpa hushållspapper. Det blev ”paäl” och så säger hon inte papper, hon säger ”pappel” men ja, kanske blev det för många bokstäver? Jag vet inte och det spelar heller ingen roll, hon försökte och det räcker för att göra mig lycklig…
 
 
 
– Vad har du fått för…

… lunch idag Hedvig?…

– Ähum… Köttlumpa, sås, kokt kopatis å sås…

– Köttrumpa???

– Ja… köttlumpa…

Jag får erkänna att jag blev snopen! Ebba och jag tittade lite frågande på varandra, jag skyndade mig till telefonen och appen för skolmat och där stod…

Skinkstek, kokt potatis, ärtor och sås

Ebba och jag brast ut i gapskratt och jag berättade för lilla H att det heter skinkstek och inte köttrumpa. Hon tittade på mig, sade ”schinkstek” samtidigt som hon tecknade ”kött” och ”rumpa”.

Ebba och jag gissar att någon fröken tecknat just ”kött” och ”rumpa” samtidigt som denne någon sagt ”skinkstek”. Det lilla H sedan säkert kom ihåg var tecknen och jag tänker igen på hur otroligt viktiga de är för henne trots ett gott talat språk!

Köttrumpa… fniss…

Morgonlycka…

… har vi haft här i huset…

I alla fall har jag känt morgonlycka!

Vanligtvis åker jag tidigt till jobbet och Hedvigs pappa är hemma tills taxin kommer och hämtar lilla H. Idag gjorde vi annorlunda och jag var hemma under morgonen och jag inser hur mycket jag faktiskt saknar frukost tillsammans med barnen, småprat etc.

Lilla H är ett – oftast – mycket trevligt morgonsällskap. Glad och förväntansfull inför dagen som är i antågande.

Vid frukosten frågade hon mig om vi kunde titta på bebisarna i tidningen. Hedvig fullkomligt älskar bebisar och det var sidan med nyfödda hon menade. Även grattisannonser för ett- och tvååringar kan passera som ”bebis” i hennes ögon.

Nåväl, jag bläddrade fram till familjesidan med alla bebisar och födelsedagsbarn. Idag fanns endast två bebisar – vilket i och för sig inte är så bara – och Hedvig dök med näsan ner i tidningen på studs. Efter att med mjuk bebisröst kommenterat hur söta de var överraskar Hedvig mig med att berätta att en bebis heter Hugo och den andra heter William!

Jag kastade mig över tidningen och läser jag också och jo, visst heter dagens bebisar i G-P Hugo och William!

Hedvig fortsätter med födelsedagsbarnen som heter Emil, Linus, Joel, Oskar, Erik, Liam…

Stum tittade jag på min yngsta dotter och kände hur jag fullkomligt svämmade över av stolthet! Hon kan ju! Hon kan verkligen få ihop bokstäver till ord! Inte långa, men i alla fall!

Jag bad Hedvig fortsätta med namnen i dödsannonserna på samma sida, nu sade jag naturligtvis inte att det var just dödsannonser utan frågade bara om hon kunde läsa de namnen också.

Gissa om hon kunde…?
Gissa om jag är mallig…?

Morgonlycka…

Det är ingen latmask…
,  
 
 
 
… vi har inte…
 
 
Det har hon aldrig varit och jag är väldigt mån om att försöka behålla hennes rörelseglädje.
Jag tycker själv om att röra mig och blir tokig på mig själv då jag inte hinner med att träna eller, ve och fasa, inte orkar träna! För sådana dagar har man ju, i alla fall jag…
 
Jag fasar för att Hedvig kan komma att hamna i tänket att det är jobbigt att träna, att promenera, att spela fotboll etc för för utom att det är bra för hälsan så är det otroligt viktigt för själva livsglädjen anser jag. Jag vet att det finns många som inte håller rmed mig, min man t ex; han känner absolut livsglädje utan att träna i onödan 😉 och då får han ju ha det så. Men för lilla H kan jag också känna att jag så gärna vill att hon behåller rörelseglädjen så att hon har ytterligare ett socialt sammanhang att ingå i då hon växer upp och då hon är vuxen. Att röra på sig är roligt och gör man det tillsammans blir det dubbelt så härligt.
 
Idag gick vi ut för att leka och lilla H kom på att hon gärna ville gå till skogen.
Vi gick in igen och tog på oss gummistövlar och begav oss till skogen som vi har alldeles intill oss.
 
Vi gick och vi gick och vi gick!
 
Vi gick på stigar vi aldrig tidigare gått på och det var snårigt, blött, halt och bitvis ganska envis terräng, men Hedvig hon bara knatade på och blev mer och mer lycklig ju lerigare hon blev.
 
Till slut kom vi fram till havet och kunde där traska ut på mer lättillgänglig mark för att styra kosan hemåt.
 
En liten stund satt Hedvig på sin pappas axlar, en liten stund bar jag henne, i övrigt knatade hon på kilometer efter kilometer. Jag uppskattar vår långpromenad till kanske 3-4 km och inte ett pip kom ifrån Hedvig om att hon var trött.
 
Det kanske allra bästa med promenaden var konstaterandet hon gjorde, lilla H:
 
 
– Va´ tlevli´t vi hal det på plomenaden…
 
 
 
Att bli alldeles tokglad…
 
 
 
… över att se en regnbåge är väl avundsvärt… ?!
 
 
Igår eftermiddag då lilla H och jag var på väg till simskolan så ser vi den plötsligt, den extremt tydliga regnbågen på bilden ovan. I Hedvigs värld stannar allt upp, hon ber mig stänga av Emil i Lönneberga som vi lyssnar på, hennes ögon lyser och hon skrattar högt av förtjusning!
 
 
– Mamma! Titta! Legnbågen!!! Se så många fina fäljel  mamma!
 
 
Hennes lycka känner inga gränser och jag rycks med!
Hedvig rabblar alla färger hon ser, hon tycker att regnbågen ser ut som en rutschkana och hon vill åka på den. Hon undrar vart regnbågen tar vägen bland molnen och jag som inte besitter alla klok-ord som Hedvig själv är begåvad med vet inte riktigt vad jag ska svara, jag vet bara att jag plötsligt också känner mig tokglad.
 
Hedvig säger igen att hon gärna vill åka på regnbågen.
Det kan jag förstå, jag skulle nog också vilja det om jag tänker efter.
 
Jag svarar något om att vi inte kan åka rutschkana på regnbågen, det finns ju ingen stege upp till molnen.
Jag tyckte själv att det var en förklaring på ”lagom nivå” men lilla H tar det hela ett steg till genom att fundera en kort stund och sedan säga:
 
 
– Mamma! Jag vet! Jesus sittel på molnen; HAN kan åkt lutschkana på legnbågen!
 
 
Lilla småreligösa Hedvig!
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det heller, men jag vet att jag då och för all tid framöver kommer att känna mig lite tokglad varje gång ser en regnbåge!
 
Jag tackar lilla H för det… också…
 
 
Kolla…
 
 
 
… nya brillorna…
 
 
Nya för dagen och visst är de fina!?
Hedvig har tittat sig i spegeln många gånger sedan vi kom hem och varje gång är hon lika övertygad om sin skönthet.
 
 
– Tyckel du ja´ äl snygg mamma…?
 
 
Så klart jag tycker.
 
Efter fritids var vi på årlig kontroll hos bästa barnläkaren.
Himmel vilken snäll och fin farbror det är, doktor Bengt!
Alla barn skulle ha en doktor Bengt om de nu nödvändigtvis måste gå till doktorn.
 
Att väga och mäta 115 cm liten H är inga problem, inte heller att kolla blodtrycket.
Hon kommer med underbara svar när doktor Bengt frågar vilken klass hon går i, vad som är roligast i skolan, vad hennes kompisar heter, om hon varit på Liseberg etc. Den som får igång Hedvig att prata, som Bengt t ex, får tänka sig för. Det finns nämligen ingen hejd på hur mycket Hedvig berättar om hon har lust.
 
Att sedan gå till lika underbara sköterskan Pia är en skräck!
Inte Pia själv så klart, inte heller att själv sätta sig i den stora stolen och få lov att sticka Nallen i fingret tillsammans med Pia.
 
Nej, skräcken infinner sig ungefär vid frågan om vilken hand Pia ska få lov att sticka lite…
 
 
– Ähum, ingen… ja´ vill inte! Ja´ vill åka hem nu mamma…
 
 
Så klart Hedvig vill åka hem!
Ingen vill väl ha ett stick i fingret?!
 
 
Jag tar i om säger att det gick bra, men det gick.
Hedvig satt själv kvar i den stora stolen, grät och kramade mig och bad mig att ta med henne hem, men det gick i alla fall…
 
Vi torkade tårarna och tog vägen om glasskiosken innan vi gick till bilen.
En Piggelin hjälper mot det mesta…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi är för himla…

 

 

… dåliga på att göra små roliga saker i vardagen jag och min man…

 

Veckorna bara rusar fram med jobb, läxor, träningar, matcher, simskola, etc etc och när helgen kommer så gör vi det klassiska; fredagsmys och ett glas rött i soffan och plötsligt känner man hur trött man faktiskt är. Vi har inte jätteofta vänner hemma på middag och vi är inte särskilt ofta borta på middagar. Det beror inte på att vi inte har vänner – det lät nästan så – snarare beror det på att orken saknas fast viljan finns.

 

Det är ju aptrist!

 

Som så många gånger förr har jag bestämt att vi ska hitta på mer saker, tillsammans eller var för sig, bara vi gör lite mer. Det är som med träningen; jag får mer ork att träna mer, göra mer om jag tränar än om jag ligger på latsidan. Jag tror att man får energi och ork av att göra saker. Jag pratar inte om stora saker, jag pratar om små happenings i vardagen, happenings som gör dig glad.

 

Efter att för ett par veckor sedan delgett min man att nu, nu måste vi göra mera små saker som gör oss glada (jag är inte helt säker på att han förstod vad jag menade) så bokade jag biljetter till en föreläsning för oss båda igår.

 

Mm… kul med föreläsning kanske du tänker… jag hör att det inte låter som en kul happening men det var det!

 

Jag gillar i och för sig föreläsningar, helst av den sorten där det är så kallade vanliga människor som pratar utifrån livserfarenhet och inte de med professorer, psykologer eller liknande, utan där någon talar så att du känner igen dig, så att du förstår, så att det blir greppbart. Jag berättade, eller rättare sagt så mailade jag en länk till min man och sade att det här ska vi nog gå på, det kan bli kul. Minst sagt skeptisk svarade han

 

”Ok… vill du det så gör vi det…”

 

Kan hända att han hade i bakhuvudet att det är bäst att hänga på eftersom jag sagt att jag tycker att vi ska göra mer små saker för egentligen är han inte så mycket för föreläsningar (tror jag).

 

Vi lyssnade på och upplevde Martin Melin och Peter Karyd i deras föreläsning ”Who´s Your Daddy?”.

 

En fullkomligt lysande, rolig och tänkvärd föreläsning om pappors tankar kring allt som har med barn och föräldraskap att göra. Allt ifrån graviditet och förlossning till första tiden med bebisen och de förändrade roller man som par plötsligt kliver in i. Den otroligt höga igenkänningsfaktorn gav upphov till många skratt. De säger utan omsvep vad många föräldrar tänker och känner men som få vågar säga högt. Jag som mamma inser att jag i många frågor har ett helt annat förhållningssätt till vad de tar upp än vad en pappa har. Det betyder ju inte för den saken att jag har rätt, eller… har inte mammor alltid rätt…?

 

Nej, så är det naturligtvis inte och allt kan inte mätas i rätt eller fel, vi tänker och tycker olika helt enkelt och det är helt ok.

 

Jag har ingen aning om hur deras turné ser ut men försök att gå och lyssna och upplev om de är någonstans i närheten av dig. Martin Melin har dessutom gett ut en bok som heter ”Coola pappor” som jag plötsligt känner att jag vill läsa. Jag har trott att den är till pappor, för pappor men inser att även jag kommer ha stor behållning av den.

 

Hur kändes det då efteråt?

 

När vi äntligen, bara sådär en vanlig tisdagskväll ordnade barnvakt och gick på en föreläsning? Upplyftande om du frågar mig! Frågar du min man vet jag inte riktigt. Han var positiv efter föreläsningen och höll med om den höga igenkänningsfaktorn som i sig upplevs väldigt rolig. Jag reflekterar och funderar mycket efteråt, det gör jag alltid. Min man skulle välja att säga att jag grubblar och att grubblandet kommer bli min död – tänk så olika man ser på det! Jag är tveksam till att han idag grubblar på det som sades igår, men att han funderar på föreläsningen det vet jag, den gjorde intryck på oss båda!

 

Väl hemma drabbades jag av det dåliga samvetet igen.

Varför kan jag inte bara tänka att jag är good enough och det räcker?

 

Lilla H som ogärna vill ha barnvakt, om det inte är någon av syskonen förstås. Mormor är ok, men helst vill hon ha sin mamma hemma. Ibland undrar jag om hon förstår att spela martyr? Att hon ser det gör ont i mamma-hjärtat då hon utförligt beskriver att hon minsann vill att jag ska vara hemma?

 

Så klart hon gör!

 

Det gjorde både Ebba och Ludvig då de var små så varför skulle hon inte göra likadant?

Ebba på ett otroligt raffinerat sätt – en fullfjädrad martyr vid tre års ålder – thank God att det växte bort – , Ludvig på ett mer högljutt och utåtagerande sätt som lät hela släkten förstå att endast mamma är gott nog. Även det har vuxit bort tack och lov – det hade varit lite knepigt med en 15-årig grabb som endast tycker att mamma är gott nog!

 

 Lilla H då?

 

Hon är något mitt emellan, eller både och om man hellre vill det; en fullfjädrad och högljudd martyr!

 

Mormor var hemma med Hedvig igår och jag vet att de har det mysigt. Men så säger mormor att Hedvig blivit ledsen då hon skulle göra sig iordning för att sova. Tysta, stilla tårar för att hon ”längtal föl mamma…”.

 

Åh, det sticker i hjärtat på mig!

 

Så sansar jag mig lite, inser att mormor har läst saga, att de två har myst lite, att lilla H har somnat lika gott som när jag är hemma och att det faktiskt inte gått någon nöd på henne och att hon idag har en mamma som känner sig lite uppiggad…