Liten H...
Att bjuda hela…

… fotbollslaget på bowlingkalas…
Plus de i klassen som inte spelar fotboll.
Det blir en livad eftermiddag.
Men också en eftermiddag full med skratt och flams och bus.
En kalaseftermiddag precis som den ska vara. Där man ingår i ett sammanhang och där alla är omtyckta precis som de är. Där ingen behöver förställa sig för att passa in. Istället passar man in just för att man är som man är…

Jag tänker att det finns många som har att lära av lilla H och alla hennes kompisar. Lära att alla är bra, att olika är bra och att olika berikar…

❤️


En magisk dag…
 
… för yngsta lilla hjärtat…
Precis som hon ville.
 
Halv sex ringde mammans och pappans klocka.
Pappan gick upp direkt, mamman låg kvar ett par minuter.
 
– Ska du inte gå upp mamma? Ja´ fyller år…
 
Så klart att mamman skulle gå upp.
Trekvart senare stegade familjens övriga fem in i sovrummet.
Sången mestadels falsk men ganska mycket frenesi trots den tidiga timmen.
Jag tror inte ens jag behöver beskriva lyckan hos den lilla loppan i sin gröna grodpyjamas.
 
När jubilaren väntade på taxin tyckte hon att det kändes pirrigt i hela magen, och när taxin svängde in på uppfarten viskade hon till mamman att mamman minsann måste berätta för chauffören att det inte är en vanlig dag idag. Det gjorde mamman och chauffören for ut med händerna i en yvig gest och gratulerade och gratulerade igen. Precis som det ska vara en speciell dag som denna.
 
Så är det det där med att hyra hus av bästa värdparet.
Som när mannen i huset stegar ut i morgonsolen strax efter klockan åtta för att hissa flaggan – bara för lilla H.
Eller som när frun i huset ställer ett helt fat med egenodlade vindruvor och lägger ett vackert brev bredvid – bara till lilla H.
 
Om de visste vad det betyder för oss.
Jag tänker att nog ska berätta det för dem en dag…
 
 
Blombud kom och det är bra malligt när man fyller tio år.
Egna blommor… Med bud…
 
Så har vi haft kalas med nära och kära.
Med en kusin till Hedvig som hon inte träffat på många år.
Så många år att hon inte mindes honom, och så många år att han nog upplevde att han inte kände Hedvig.
Nu minns Hedvig William och nu känner William Hedvig.
De klickade gott de två. Som om de alltid känt varandra.
 
Så kom Viktor ifrån Norge!
Det blev bestämt igår och vi höll det hemligt för Hedvig.
Eller, vi avslöjade att någon hon tycker mycket, mycket om skulle komma på kalaset – men vi sade inte vem.
Hon har gissat hela dagen. Mest gissade hon på morbror Nicke.
 
– Honom tycker ja´ om. Nicke.
 
Men det var inte Nicke.
Det var Viktor och hans mamma och pappa.
Oj, så glad hon blev!
Tänk att Viktor susade hit ända ifrån Norge. För Hedvigs skull.
 
Och bästa före detta grannarna kom också!
Och kunde spela fotboll och leka med Hedvig!
 
 
 
Så den efterlängtade tårtan. Barcelonatårtan.
Som var en succé både att skåda och att äta. Och med fotbollsljus på.
Liksom…
 
När gästerna droppade av var lilla H så trött, så trött.
Det räcker nästan inte att säga att hon var trött. Hon var helt slut.
 
– Ja´ vill att Ebba lägger mig. Hon är väääärldens gulliaste…
 
Så klart att Ebba lade sin trötta syster som säger så gulliga saker.
Så klart att Ebba läste en saga för sin trötta syster som säger så gulliga saker.
Sagan tog slut och den trötta systern som säger det som faller henne in sade till Ebba:
 
– Akta den jävla Bamsen och hämta min mamma…
 
 
 
Även om det hoppar små grodor ur den där lilla smultronmunnen, är hon jordens mest ljuvliga varelse och vi hoppas och tror att hennes dag varit så magisk som hon önskat…
 
 
Det där med lycka…
 
… det är hon specialist på att uttrycka, lilla H…
 
Som när hon öppnar ett paket och får sin tredje Woody-docka.
Med huvudet kvar.
 
De andra två har tappat huvudet efter idogt användande.
Den första pratar svenska.
Den andra pratar norska.
Den tredje, den med huvud, pratar engelska.
 
Alla dessa språk för att de är så svåra att få tag i…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hipp Hurra för lilla…
 

  
… tioåringen ida´…
Lilla älskade hjärtat.
 
Tänk ändå, att hon fyller tio år.
Hennes födelsedag kommer för alltid att framkalla så mycket känslor.
Det är som att jag återupplever, inte bara dagen, utan också alla känslor som hon kom med, lilla H.
 
Jag minns orden jag fick höra. Orden som inte gick in.
Orden som skapade ledsenhet, oro, förtvivlan över så mycket.
Inte ledsenhet och förtvivlan över lilla H, detta efterlängade lilla flickebarn, men över så mycket annat.
Jag minns oron över folks reaktioner. Mest över mina nära och käras. Så behövde jag ju inte tänka, visade det sig. Så älskad som hon varit från första stund av oss alla som är henne när.
Hon berör, lilla H…
 
Mest av allt minns jag oron över att jag skulle förlora henne.
Att hon inte skulle orka tills hjärtoperationen blev av.
Att hon inte skulle orka hjärtoperationen när den väl blev av.
Att känna oro för att mista sitt barn, det går inte att beskriva…
 
Jag minns också tårarna.
Tårarna jag mest grät i smyg och som jag kunde fyllt en hel pool med.
Detta och så mycket mer kommer över mig lite extra varje födelsedag, jag kan inte hjälpa det.
Somliga skulle kanske säga att jag inte har bearbetat alla känslor hon tog med sig till jorden.
Kanske har de rätt?
Själv tror istället att jag bearbetar mest hela tiden men att jag kanske gör det lite extra just en födelsedag…
 
Den mesta känslan är tacksamhet. Och stolthet så klart.
Lite extra en dag som denna. Så som man gör på sina barns födelsedagar.
Lite extra priviligerad som fått lilla H med sin extra kromosom. Herre Gud och himmel och plättar, annars hade Hedvig inte varit Hedvig – och det är ju Hedvig vi vill ha…
 
Jag njuter av hela hennes uppenbarelse, av hennes kärlek till oss alla.
Jag lär av hennes funderingar och hennes klokord.
 
Det är som att Hedvig är själva livet…
 
 
Grattis mammas älskade lilla gos!
Vi ska göra din födelsedag precis så magisk som du vill ha den.
 
 
 
Tusen tack för att du kom just till oss…
 
 
 
   
 
1
 
 
 
2
 
 
3
 
 
 
 
4
 
 
 
5
 
 
6
 
 
 
7
 
 
8
 
 
 
9
 
 
 
 
 
 
 
 
 
– Mamma, idag…
 
… har vi röstat i skolan…
 
Mamman känner sig först förvånad.
Sedan känner hon sig imponerad.
Tänk ändå, att de pratar om det kommande valet i skolan.
Och inte bara pratar tydligen, de röstar verkligen och tydligen och alldeles uppenbart.
 
– Åh! Har ni röstat?!
 
– Ja, det har vi.
 
– Pratar ni om valet i skolan?
 
– Öh… va´?! Va´ e´ de`?
 
– Valet. Valet som är i höst.
När man ska rösta om vem som ska bestämma olika saker i Sverige.
 
– Nejääää…
 
– Vad röstade ni om i skolan?
 
– Vi röstade om ifall vi skulle läsa Emil eller Alfons…
 
 
 
 
 
Att lära sig rösta om olika saker är ju bra tänker mamman.
Herre Gud, val som val…
Lillasyster och storasyster…
 
… leker rymdvarelser…
Det kan vara en kul lek – prova!
 
Lillasyster överraskar genom att dra på sig pappans mysbrallor på huvudet. Det är hennes definition av hur en rymdvarelse ser ut.
 
– Kom nu min systerskärlek! Älskar du att vara min kärlek…?
 
säger lillasyster till storasyster…
 
❤️
Tänk…
… det där med att välja själv…
Att titta ut vad man vill ha.
 
Det är lycka det!
Att bläddra i en klädkatalog och då allra helst på sidorna med pojkkläder, fast man själv är en flicka. Varför finns det ens pojk- och flickkläder? Man tycker väl om det man tycker om tänker jag.
Att då hitta värsta coolaste pyjamasen i älsklingsfärgen och ropa rakt ut i luften:
 
 
– Mamma! Den vill ja´ ha!!!
 
 
Så när den dimper ner i brevlådan blir man så tokglad så att man vill ta på den med en gång.
Så tokglad att man övertygar mamman om att den inte alls behöver tvättas innan första användningen – fast mamman helst och gärna gör så.
 
När pyjamasen är på kan man leka groda i vår lilla stuga, hoppa runt, kvacka och vara hur lycklig som helst.
En regntung måndag som denna.
 
En hoppande liten groda i stugan kan också göra resten av familjen lite lyckliga…
 
 
 
Grodlycka
 
Tänk att det faktiskt kan löna sig…

… att slita sitt hår…
Och tjafsa och bråka – i fem dagar!
Idag blev det klart.
Klart att lilla H hämtas sist på taxituren, och inte först.
Helt rimligt om du frågar mig eftersom hon bor närmast skolan av de barn som åker i samma taxi.
Detta betyder att Hedvig från och med måndag åker taxi i tio minuter i stället för i 50 minuter!!!
❤️
Denna gången blev det 1-0 till oss…
Den där lilla…
 
… seglartjejen vi har…
Hon säger vad hon tänker minsann.
 
Ikväll smög jag – hyfsat graciöst tyckte jag själv – ner bredvid henne i sängen för att läsa godnattsaga.
 
 
– Åh, va’ tung du är!
 
– Är jag tung?
 
– Ja! Och tjock!
 
– Tung och tjock…?
 
– Ja, hela tiden är du tjock! 
 
– Hm…
 
– Ja’ vill att du ska vara som en spik! 
 
 
❤️
Tänk…
 

 
… vad tiden går…
Hon började i fyran idag.
 
Den där lilla loppan vi har.
Hon som är så busig, glad, ilsk, kärleksfull och omtänksam – allt på en gång.
Hon började fyran idag.
 
Hon som överraskade oss så kolossalt för snart tio år sedan.
Så alldeles väldigt kolossalt.
Allt för en ynka liten extra kromosoms skull.
 
Kromosomen som gjorde oss fundersamma.
Hur ska det bli? Hur kommer det att gå?
Kommer hon ens att få det bra i sitt liv?
Alla dessa funderingar och tårar.
Allt för en ynka liten extra kromosoms skull.
 
Så blev det så bra.
Tänk om vi hade vetat.
 
Tänk om vi hade vetat att hon när hon börjar fyran både skulle läsa och skriva, tala engelska och räkna lite grand.
 
Tänk om vi hade vetat att hon skulle spela fotboll som en gud och vara fenomenal på att häva ur sig klokord och parti och minut.
Tänk om vi hade vetat.
 
Det enda vi visste var att vi då, liksom nu, älskar henne förbehållslöst och att vi är så stolta över henne att vi nästan spricker. Inte trots den extra lilla kromosomen, utan på grund av den…
 
Hon började i fyran idag…
 
 
 
Lilla älskade hjärtat…
Ibland blir påminnelserna…
 
… så abrupta…
Då blir man ledsen och arg.
 
Det är inte alltid de största motgångarna som är jobbigast. Uttrycket ”Droppen som får bägaren att rinna över” får en tydlig innebörd. Jag pratar om motgångarna vi stöter på i parti och minut vad gäller lilla H:s väl och ve. Just de motgångarna känns som svek. De flesta vet att svek gör illa. Och ont.
 
Hedvig kan inte ta sig till och från sin skola själv. Den ligger för långt bort. Inte heller finns det skolskjuts i form av skolbuss dit. Då är det så finurligt ordnat i Sverige att man kan få åka taxi till sin skola. Det är jag väldigt, väldigt tacksam för. Att åka taxi till skolan är frihet för Hedvig. Det är nämligen en av de sakerna hon kan göra utan sin mamma eller pappa. Det är en av sakerna i livet som gör att hon känner sig självständig. Så behöver man få känna emellanåt då man  är tio år.
 
Nu har vi flyttat till ett tillfälligt boende under ett par månader. Jag blev osäker på om hon kunde få åka taxi ändå, ifrån den tillfälliga bostaden trots att den ligger i en annan kommun. Den ligger inte längre ifrån skolan, det är snudd på kilometern lika långt, men i en annan kommun som sagt. Det fick hon! Igen känner jag mig tacksam. Mest eftersom jag vet vad taxiresan betyder för fina lilla H.
 
Imorse ringer jag till Samres, de ansvarar för vår kommuns taxiresor avseende skolskjuts. Jag ringer för att få besked om hur dags taxin kommer att hämta vår lilla fyragluttare. Jag får veta att hon skall hämtas 1 timme och tio minuter innan skolan börjar.
Det tar ungefär 12 minuter att köra till Hedvigs skola…
 
Nej, jag är inte så dum att jag inte inser att taxin kan behöva hämta fler barn innan den kör till skolan, men inte kan det vara meningen att något barn ska åka taxi en timme varje morgon för att komma till skolan som ligger drygt tio minuter bort? 
 
Jag ifrågasatte tiderna och bad att få prata med den som planerar körningarna, och fick till svar att det var just hon jag talade med.
Jag ska inte återge hela samtalet men hon var mycket, mycket otrevlig. Hon avbröt mig och hon höjde rösten åt mig. Jag bad henne att inte höja rösten åt mig, men däremot svara på mina frågor. Hon ville inte det. Till slut läste jag mellan raderna det jag så ofta läser just mellan raderna: mitt barn kostar pengar. Jag läste också mellan raderna att jag minsann borde vara tacksam över att just mitt barn får åka taxi till skolan.
 
Jag ÄR tacksam över det!
Men hur sjutton ska jag kunna vara tacksam över att mitt barn ska sitta i en taxi i en dryg timme varje morgon? Med olika chaufförer var och varannan dag. Hur?
 
Jag bad att få veta vart taxin tar vägen med mitt lilla barn efter att de lämnat vår uppfart, men nej, det ville hon inte berätta. Jag tror mig ändå veta ungefär vilken rutt de tar och jag bad den mycket otrevliga kvinnan att kolla det. Men nej, det ville hon inte heller. Nu har jag dragit och nystat i detta och imorgon får jag svar på vart taxin susar med mitt barn. Då tänker jag ringa henne igen. Eller kanske till hennes chef.
 
Samtalet gjorde mig arg. Jättearg.
Men mest gjorde det mig ledsen. Mer än jätteledsen.
Inte för taxitiderna som isolerad företeelse, men för att det så ofta är så här. För att vi så ofta måste bråka, tjafsa och slåss för att Hedvigs lilla tioåriga liv ska flyta på så att hon blir den självständiga tjej vi så hett önskar henne.
Ibland, ofta, känns det som att vi stångas i motvind…
 
 
Jag funderar på att bilda en egen kommun. En kommun för bara människor med särskilda behov, och för alla som genuint och ända  in i hjärteroten anser att alla människor är lika viktiga…
 
❤️
 
 
Det låter så fint när det talas om värdegrund, men det funkar ganska dåligt…
Chokladbollar…
… bara för att det är så himla gott…
Och det är faktiskt lördag.
Efter händelserik promenad och fotbollsmatch i trädgården, alla mot alla (läs *Hedvig mot mamma*) kan en vilopaus behövas.
En vilopaus med chokladbollar, saft, solstol och en fantastisk utsikt…
Vilsamt…

❤️


Livet på landet är inte bara farligt…

Det där med att rita en egen…
 
… skattkarta…
Kan visa sig bli ett äventyr.
 
Hedvig ritade en skattkarta på förmiddagen idag.
En riktig en med ett tydligt kryss där skatten förmodades vara.
Hon satt i trädgården då hon ritade den. För att hon skulle kunna måla av världen som hon sade. Så att vi lättare skulle hitta skatten.
Längst ut på udden skulle den vara.
 
Vi traskade iväg längs grusvägen, Hedvig och jag.
Kände lite på havet med tårna då och då. Jagade skattkartan då den blåste ur händerna ett par gånger och tittade på en tjock och präktig larv som liksom hasade sig fram över grusvägen. Hedvig klurade lite på om den kanske skrapade magen hela tiden, i de vassa små stenarna. Hon klappade larven och sade att den var söt. Jag höll kanske inte med om just det men sade att den i alla fall är snäll och att det måste vara huvudsaken. 
 
För att gå till udden och till den eventuella skatten måste man gå igenom kohagen. För att komma in i kohagen måste man öppna en grind. När vi närmade oss grinden kom en bil körandes på andra sidan. Hedvig sprang fram för att öppna grinden åt bilen. Det är sådan hon är mitt lilla hjärta, hjälpsam så det förslår. Hon öppnar grinden och bockar djupt samtidigt som hon vinkar fram bilen och utdelar sitt soligaste leende. Bilen stannar till, hissar ner rutan och mannen bakom ratten ger Hedivg två kronor! Så otippat och så fantastiskt roligt! Hedvig känner sig som Emil i Lönneberga när hon lycklig visar mig sina ihoptjänade pengar. Vi traskar vidare.
 
Plötsligt låg de där allihop. Kossorna.
Kossor och kalvar, huller om buller, ivrigt idisslande. En stod upp och glodde på oss där vi kom traskande. Det var en tjur! Hujedamej! Jag som avfärdat pappans ord om att det minsann finns en tjur i hagen också. Jag som sagt att det ju inte kan vara möjligt, man vet väl hur tjurar är liksom?! Men jo, han har stått fast vid sin övertygelse och jag har valt att lämna det därhän. Men det finns alltså en tjur i kohagen…
 
Han verkade inte ilsken.
Kanske är han kastrerad, vad vet jag.
Hur som haver kollade den icke riskbenägna mamman möjliga flyktvägar om tjuren nu skulle gå till anfall. Hon funderade också en stund på exakt hur långt – och hur högt – hon skulle orka bära lilla H samtidigt som hon sprang, om han skulle gå till anfall. Det gjorde han inte. Han var tämligen ointresserad av oss. Men han kliade sig på halsen mot ett skjul så att skjulet nästan välte. Det gjorde han minsann…
 
Vi kom fram till udden och vi fann skatten!
Där låg plötsligt en guldpeng av choklad.
På pricken där den skulle ligga enligt skattkartan.
Lilla H hoppade jämfota av lycka. Själv funderade jag på hur många gånger vi kan göra så här innan fröken i fråga sätter det i system för att få just en liten guldpeng bara sådär. Förmodligen inte så många gånger till…
 
Vi traskar tillbaka, nöjda i hågen.
Jag kikar efter ostronskal som jag vill ha i mängd.
Vi doppar tårna i havet för femtielfte gången och jo, vi tycker det känns kallare nu, havet.
 
Så utbrister Hedvig ett förtjust tjut och ropar ivrigt att hon ser en larv till. Fast den ”går” annorlunda än en den förra och är mycket större. Precis när hon sätter sig på huk för att klappa ser jag den. Det är ingen larv, det är en orm. En huggorm!
Plötsligt ter sig tjuren som ingenting och jag sliter bort lilla H från ormen som inte tycks ana någonting av min panik. På en millisekund hinner jag fundera på exakt hur långt det är till vårdcentralen och om jag kanske bör åka direkt till sjukhuset eller rentav ringa 112. Vi behövde inte göra någotdera. Den himla lilla huggormen ringlade iväg, Hedvig tyckte att det hela var oerhört dramatisk men på ett spännande vis och jag, jag blev darrig i hela kroppen, förbannade lantlivet och önskade mig för förstå gången ever att hösten skall komma…
 
Är det så här risky att bo på landet…?
 
❤️
 
 
Vad gör egentligen ormar under hösten och vintern…?
 
Lycka är…
 
… att komma hem från sin lilla turné…
Och hitta en efterlängtad fotbollsmatta i sitt lilla stugrum.
 
Som pappan har köpt och lagt på plats, lagom tills man kommer hem.
En fotbollsmatta att ta med till nya huset där ett Messirum kommer att göras i ordning.
 
Vilken lycka också att snälla Ludde gör en fotboll av ett ihopknycklat papper och sedan spelar fotboll med de huvudlösa Woody-dockorna länge, länge…
 
 
 
 
Jag tror att Hedvig tänker fotboll i allt hon gör…
 
 
Vi har varit på turné…
 
… lilla H och jag …
En turné på sisådär fyra dagar.
 
I måndags susade vi till Skara sommarland med bästa före detta grannarna.
Papporna var inte med. De fick stanna hemma och jobba som Hedvig sade.
 
Maria, Elin, Anna, Hedvig och jag susade iväg. 
Precis som förra året.
Jag tror vi gör detta till en trivsam tradition.
 
Det var roligt förra året, de ynka 14 graderna till trots.
Det var ännu roligare i år.
Lite varmare, och lilla H ännu mer modig och säker i vattnet.
Himmel vad vi badade, hoppade, simmade, åkte, åt, fikade, pratade och skrattade.
En sådan där dag man liksom inte vill ska ta slut. Om än att jag frös.
Jo, det var varmare i år men jag frös ändå. Det känns som om jag fryser nästan jämt!
Jag saknar den otroliga sommarvärmen som omslöt mig under några veckor i sommar.
 
Anna kom och sade till mig att Hedvig ville hoppa från trampolinen och undrade samtidigt om hon fick det. Jag, som själv avskyr trampoliner, kikade på den, konstaterade att den nog var 1 1/2 meter hög och bestämde mig för att lilla H sannolikt ändå inte skulle hoppa när hon väl stod där. Så jag sade ja. Elin och Anna simmade ut i vattnet och väntade på Hedvig. Maria och jag stod vid kanten och tittade så att Hedvig klev ut på rätt trampolin.
 
Det gjorde hon.
Hon stegade ut och utan en sekunds tvekan hoppade hon!
Jag trodde mitt hjärta skulle stanna för en sekund.
Så dök hon upp ur vattnet, med ett leende som slog det mesta.
Mitt hjärta fortsatte slå och Hedvig hoppade några gånger till. Ända tills magplasket drabbade henne och hon kom ur vattnet med ett förvridet gråtande ansikte. Badvakten blåste i visselpipan, Elin och Anna fick hjälpa henne att simma till kanten och jag fick trösta och stryka handen över magen. Hedvigs tårar är sällan långvariga och strax därefter badade hon igen.
 
När dagen på Skara sommarland var slut åkte vi vidare på vår lilla turné, lilla H och jag.
Vi styrde kosan mot Bålsta och bästa, bästa vänner.
Clara, Max, Ture, Cilla och John.
Eller gullrumpan som Hedvig väljer att kalla John, familjens pappa.
Hos gullrumpan med familj har vi badat, fikat, lekt, ätit massor av god mat, skrattat, busat, pratat livet och mycket, mycket mer.
Himmel vad jag skulle vilja bo nära dessa fina vänner!
 
 
Men, det fina med bästa vänner är att de är just bästa vänner även om det är många mil emellan…
 
 
 
Nu är vi hemma igen, i vår lilla stuga. Med havet och kossorna inpå knuten. Det är fint det också…
 
 
 
Idag är dagen vi säger hej då…

… till båten som bostad …
Och samtidigt gör high five till oss själva. 
Med bravur har vi faktiskt klarat av hela åtta veckor boendes tätt, tätt inpå varandra. Imponerande om du frågar mig.
Idag är också dagen vi sagt hej till stugan vi nu ska bo i några månader. Vi fortsätter med fantastisk havsutsikt som vi vant oss vid.

Idag är också dagen vi sagt hej till nya, fina, fromma – tror jag – och storögt gloendes vackra kossor och kalvar.
Nästan i vår trädgård går de.

Det blir nog bra det här…

❤️
Det känns bra…
En blivande konstnär…
 
… är född …
I alla fall om man får tro lilla H.
 
Det är nämligen hon som är den nya konstnären. Det är nämligen hon som från och med idag tänker träna på att måla varje dag – så att hon blir lika duktig som Lars Lerin, typ.
 
Idag har vi varit på akvarellkurs, lilla H och jag. På Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. Där Lars Lerin just nu har sin fantastiska utställning.
 
Dagens akvarellkurs ordnades av Svenska Downföreningens lokala nätverk och det var så himla roligt. Både om du frågar mig och om du frågar lilla H. I två hela timmar fick vi förlusta oss. Med tre färger.
Tre färger!!!
 
Jag fattade först ingenting, okonstnärlig som jag är. Det visade dig dock att vi kunde blanda alla färger som finns med bara dessa tre färger. Döm om både min och Hedvigs förvåning när färgerna smög fram, en efter en.
 
Först skulle vi måla en plats vi varit på och som vi tycker om. Hedvig målade hav, hav och hav. Så klart! Hon har ju bott på havet hela sommaren, nästan i havet har hon bott med allt sitt badande  och hoppande och dykande.
 
Sedan ville Hedvig måla en plats till som hon tycker om. Hon målade seglarskolan, för den älskar hon berättade hon för vår konstnärspedagog Linnea. En röd u-båt med mast, omgiven av hav, hav, hav
 
Så ville lilla H måla någonting hon tycker mycket om. Ingen plats, bara någonting. Då målade hon Ebba och Ludde. Ebba med guldlockigt här och Ludde med armarna upp i vädret för att ”han är så himla rolig hela tiden”…
 
Kärlek…
 
❤️
 
 
Lars Lerin får  nog akta sig – han har en framtida konkurrent…
 
 
 
 
Det där med att överrumplas…
 
… av en känsla …
Det händer mig ofta.
 
Oftast helt otippat.
Helt överraskande.
Det kan vara alla sorters känslor.
 
Häromdagen klippte jag dill.
Jag älskar inte dill, för att uttrycka mig som lilla H.
Men ibland behövs dill. I romsås till exempel. Det tycker till och med jag och eftersom det var romsås jag gjorde, så klippte jag dill.
 
Då slog den till.
Känslan av barndom, trygghet, sommarstuga och sommarlov.
Men också känslan av saknad och av sorg.
 
Min mormor klippte dill.
Ja, inte jämt och samt men väldigt ofta klippte hon dill. Och hon gjorde det som ingen annan. Snabbt och raskt, viftandes med både armar och sax. Vips ner med handen för att norpa en nypa dill, och in i munnen med den. Ivrigt smackandes.
Det var min mormor det.
 
Min lilla mormor älskade dill.
Hela sommarstugan luktade dill. Som jag minns det i alla fall.
Så när jag klippte dill härom dagen som jag varken älskar smaken eller doften av, fick jag en klump i halsen och ögonen tårades. Jag klippte lite till, försökte mig på min mormors manér men återgick snabbt till ett mycket mer försiktigt klippande.
 
Tårarna rann över och jag undrade lite vad resten av min familj skulle tänka om de såg mig där och då, klippandes dill med tårarna rinnande nedför kinderna. Förmodligen skulle de tänka att Jaha, nu är det dags igen. Nu slog en känsla till igen, en hon inte kunde kontrollera. Inte den här gången heller…
 
Och så var det ju.
Herre Gud och himmel och plättar vad jag saknar min mormor!
 
Hon har ju liksom alltid funnits…
 
❤️
 
 
Jag tror att jag ska börja älska dill…