Liten H...
Hon har…

… gått ut ettan …

Ofattbart.

Rörd till tårar då hon kom hem. Hedvig alltså. Ja, jag också. Så klart. Men vi fick inte vara med i skolan av förklarliga skäl. Jag rörd över att hon är hon, över att just hon kom till oss, över hur bra hon är – klok – över hur bra hennes liv är.

Hon. Rörd över helt andra saker. Lycklig och med tårarna rinnandes klev hon in i hallen. Strök tårarna med avigsidan av sin lilla hand, och sade:

– Det är glädjetårar mamma. Ja’ är rörd bara. Tänk att ja’ ha legat i din mage och nu går ja’ ut ettan!

Vi kramas en lång stund. Hon ler mellan tårarna. Jag ler tillbaka. Sedan säger hon:

– Det är inte så långt kvar till augusti mamma. DÅ börjar äntligen skolan igen!

Älskade ungdom…

♥️

… vi ska försöka göra ditt tio veckor långa sommarlov så roligt som möjligt …

Boken…
… har kommit…
Till oss.
I måndags kom en kartong med ett antal böcker hem till oss. Vilken tur att Hedvig hade studiedag just den dagen och kunde vara med och ta emot dem. Glädjen då hon öppnade kartongen fick inte att ta miste på – film finns på instagram om du vill se och höra.
Lite senare samma dag torkade hon tårar.
– Ja’ är inte ledsen mamma. Bara rörd. 
Tänk att du behöver mig och älskar mig så mycket att du har skrivit en bok… 
Ytterligare lite senare signerade hon böcker till våra nära och kära.  Snart finns den i bokhandeln. Hisnande.
 
Lilla gumman…
 
♥️
 
… som jag älskar dig…
Fredagslycklig …
(null)

… ett nytt ord i min vokabulär …
Vackert.
Fredag och hon som älskar skolan messar frenetiskt med mig i taxin på väg hem. Berättar om hela sin härliga dag, om den fantastiska lunchen, om de fina kompisarna och om de bästa lärarna. 
Hon deklarerar att hennes dag varit fin och undrar om min dag också varit det. Hon ber om en smoothie till mellis och säger att jag är världens bästa när jag utlovar en hallonsmothie.
Dörren rycks upp och flickan med det soligaste ansikte jag vet dyker upp med orden:
– Är du fredagslycklig mamma?!
Det är ja’!!!
Var jag inte fredagslycklig innan blev jag det där och då. Älskade barn. Förlåt, ungdom.
 Fredagslycklig …
♥️


… fint ord ändå …
Ingen ger mig …
(null)

… komplimanger som hon …
Ingen. 
Som när hon virvlar förbi mig här i huset, stannar upp vid min sida och ger mig en puss på ryggen.

– Åh! Tack. 
En puss, så mysigt …

– Du är underbar mamma …

– Åh! (Igen)
Tack gumman. Det är du också.

– Det är jag.

Under dialogen har hon virvlat vidare.
Kvar står jag. Lycklig. Ögonblicket sparar jag varsamt för att ta fram en annan dag när dialogen är av annan sort.
Den som spar hon har…

❤️


… tänk att jag får vara hennes mamma … 
Ärlighet …
(null)

… är hennes signum …
På riktigt.
Oftast bra.
Eller, egentligen är väl ärlighet alltid bra. Sätter inte ens frågetecken på det. Ibland är ärligheten bara så brutal, så oväntad och ibland nästan lite onödig. Ändå.
– Hedvig…

– Ja. Vad e’ de’?

– Kan inte du, snälla, bara pilla lite i mitt hår?

– Nej.

– Nej?

– The end.

– Men …?

– Punkt på den.
Brutalt ändå.
Håll med om det.

Älskar dig för din ärlighet Hedvig …

❤️


… låt ingen ta den ifrån dig …
Att tycka att ens mamma …
(null)

… är pinsam …
Är en tonårings rättighet.
Eventuellt.
För det mesta höjer hon mig till skyarna. Tycker att jag är snäll, fin och bra på en himla massa saker. Som att baka, laga mat, fixa mysiga och roliga grejer, för att inte tala om hur bra jag är på att ta hand om henne.
Så säger hon.
Men så kan det bli för mycket av det goda. Tydligen. Jag fattar det. Det är hennes rätt och allt sådant. Men snopet är det.
Som när vi är i badrummet.
Fixar oss. Borstar tänder. Borstar hår.
Då trallar vi tillsammans. Eller, trallar och trallar, vi sjunger, dansar och får skrattanfall. 
Hur ska en tonåringsmamma veta när reglerna har ändrats? Undrar jag. Inte ens en mamma är tankeläsare. Hör och häpna.
Därför gick jag loss häromkvällen. Som vanligt. Inledde med några sköna dansmoves, egenpåhittade ni vet, öppnade munnen för att ta ton – och då. BAM!
– Börjar du sjunga nu skrattar jag ihjäl mig.
Du är SÅÅÅ pinsam …
Jag stelnade. Frös fast.
Krånglade mig generad ur min konstiga kroppshållning, ställde mig rakt upp och ner och borstade tänderna. Tyst var jag också.
Hepp.
Dagen efter ändrades reglerna igen.
Tillbaka liksom. Ordningen är återställd.
Glad ändå för hennes "attityd". Väljer att se den som utvecklande för oss båda.

Fortfarande är jag dock bakgrundsbild på hennes telefon. 

❤️


Älskar henne för det. Också. 
Hon klev upp …
(null)

… imorse…
Med ett leende på läpparna.
Glad att det är söndag.
Att det äntligen är måndag imorogn.
Som hon har längtat. Ända sedan förra söndagen.
– Imorgon mamma, imorgon är det äntligen skola igen. Jag är så lycklig! 
Fina, lyckliga Hedvig …

❤️


… som jag beundrar och avundas din oförställda, ärliga, härliga glädje …
Ibland …

(null)

… känner jag mig så trött …
Ganska ofta.
Jag är usel på att sova.
Men just och ungefär vid den tiden Hedvig går och lägger sig, då skulle jag förmodligen kunna somna. Gissar jag. Sömntåget och så.
Jag kan knappt hålla mig vaken då vi läser en bok tillsammans. Verkligen aldrig.
Så när hon sitter där i sängen, innan sagan, med alla sina bestyr som är så viktiga att utföra i rätt ordning och varje kväll. 
Då passar jag på.
Ja, inte att sova så klart.
Men jag blundar. Jag tillåter mig att blunda.
Raklång, utsträckt i hennes säng, med händerna vilandes på magen.
Och jag blundar.
Jag känner att hon tittar på mig. 
Länge känner jag det.
Så stryker hon mig över kinden och säger på en utandning:
– Jaa … vila i frid du mamma …
Din lilla kropp behöver vila.
Jag tittar förvånat upp och möter hennes blick. Hon ler och frågar om jag vilat klart snart så att vi kan läsa.
Så läser vi.
Orden fick en annan innebörd.
Helt klart. 

Även en monolog kan bli en värdefull dialog …

❤️


… så många klokskaper i flickebarnet …
– Mamma …

(null)

… vi är ett helt gäng med Downs syndrom …
Säger hon.
Hon sitter i sängen och smörjer omsorgsfullt sina små fötter och händer.
Som hon gör varje kväll. 
Samtidigt som hon säger det spricker hela ansiktet upp i ett leende. "Mamma, vi är ett helt gäng med Downs syndrom …"
Jag undrar vad hon menar och hon tillägger:

– I klassen!
Vi har Downs syndrom allihop!
Och så är det ju. I nya klassen.
Jag har bara inte tänkt så.

– Hur känns det?
undrar jag.

– Jättebra!
Men vi är olika ändå.

– Så klart ni är.

– Men ändå lika.
Vi har Downs syndrom hela gänget.
Hon ler.

Kompisar. Gemenskap. Tillhörighet.

❤️


Det borde vara en mänsklig rättighet. 
Helgen …
(null)

… sammanfattas som …
Magisk.
Jo. Faktiskt.
Glädje, skratt och kärlek.
Och några tårar.
Jo. Sant.
För sådan är hon.
Vår lilla Hedvig.
Hos henne svämmar tårarna över av tacksamhet och kärlek. 
Lite nu och då.
Redan vid födelsedagsfrukosten kom de första tacksamma glädjetårarna.
Efter att mamman, pappan och lilla lånehunden irl, och syskonen och finfin flickvän via FaceTime väckt, sjungit och deltagit i paketöppning.
Vid frukosten torkades tårarna i smyg.
 
– Men lilla hjärtat … är du ledsen?

– Nej. Rörd bara.

– Åh … Varför?

– För att ni är så många som älskar mig …
❤️
Så efter ett mycket lyckat "poolparty med poolarna" på fredagskvällen, Coronaanpassat släktkalas utomhus på lördagen satt vi i sedvanlig ordning på restaurang på kvällen. Födelsedagstradition hos oss. Denna gång (dock) på
Mc Donalds – jubilaren väljer.
Tårarna svämmar över igen.
Dialogen börjar om.
– Men lilla hjärtat … är du ledsen?

– Nej. Rörd bara.

– Åh … Varför?


– För allt ni gör för mig mamma …
Du och pappa och alla andra.
Så fint ni gjort. Precis som ja’ vill.
Tack.

– Åh …
Vi älskar ju dig!

– Tack …



Tänk om fler såg livet genom
Hedvigs ögon  …


❤️


… som hon lär mig …
Jag tog min minireporter …

(null)

… med mig och åkte på jobb …
Fint.
Hon. Utrustad med block och penna.
Och gott humör.
Jag med det samma plus en kamera.
Disco i bilen de långa milen.
Så jobbar vi. 
Hon sköter Spotifylistan så sjunger vi för full hals. Hon som inte håller i ratten tecknar till alla låtar, viftar med armar och gungar på höfter. 
Jobbet blir gjort. Hon följer med spänning. Inflikar dessutom en och annan fråga på eget initiativ. Som den bästa journalist.
Tillbaka i bilen ställer hon nästa fråga:
– Äter journalister inte lunch?

"Beror på vem du frågar."
Har jag lust att svara.
Jag är en lunchslarvare.
Istället svarar jag att visst äter journalister lunch. Energi behöver vi alla för att orka hela dagen.

– Ja’ har jobbat klart.
Men ja’ behöver energi för att orka ha sommarlov resten av dagen.

– Så klart.
Svarar jag.
Och svänger av vid nästa avfart.
Till ett hamburgerhak av bättre sort. 

En arbetsdag av bättre sort …

❤️


… med bästa kollegan och dessutom lunch …
Att vara nästanvuxen…

(null)

… innebär saker…
Fördelar kallar hon dem.
Som att få göra slingor för första gången i sitt liv. Fast det är oerhört tröttsamt att sitta i frisörstolen så extremt länge.
Men malligt.
Hon undrar om man kan borsta, duscha, bada och allt "som vanligt" fast man har slingor. Jag säger att det kan man. 
– De sitter liksom kvar nu, slingorna.

– Va’ bra.
Vi kvällsduschen ropar hon från badrummet:
– Mamma! Mamma, kom!
Se hur blek ja’ är i håret!

– Ja, det är slingorna som är lite ljusa.

– Jaha!
Ja’ visste inte det.
Så fin ja’ är. 
Vacker.

– Du är vacker Hedvig.

– Du me’ mamma…
Och klackskor till avslutningen har hon också köpt. Så gör man när man är nästanvuxen, säger hon och strålar som bara hon kan. 

Lilla älskade nästanvuxna ungdom…

❤️


… livet ändå…
Hon…

(null)

… hennes klokord…
Ändå.
En av de ljuvligaste ljuvliga dagarna i april bjuder våra grannar över oss på ett glas vin. En lördagseftermiddag.
Hedvig älskar våra grannar.
Och hon älskar samvaro.
Så jag frågar.
– Hedvig…
Emma & Kristian bjöd över oss på ett glas vin. 
Vill du följa med?


– Nej tack.
Jag är inte 18 än…
Sant.
Vi tänkte olika och olika är fint…

❤️


… hon…
Av alla saker…

(null)

… jag älskar henne för…
Är detta en av dem.
Den där förmågan av att glädjas förbehållslöst. Den har så många av oss tappat. De flesta av oss tappade den redan under våra första år.
Inte hon.
Hon har den kvar.
Förmågan att brista ut i skratt bara för att livet är så himla härligt. 
Som när jag frågar vad hon önskar sig när hon går ut nian och hon blir så lycklig.
Lycklig över att gå ut nian. Visst.
Men också för att att det är helt crazy att få önska sig en present när det varken är födelsedag eller julafton.
Så hon skrattar.
Oj, vad hon skrattar.
Ja, men du ser ju på bilderna.

❤️


Älskade flickebarn.
Fräknarna…

(null)

… de vackra fräknarna…
Älskar dem.
Hon studerar sitt ansikte. Sina vårprickiga kinder. Konstaterar att hon har fräknar och undrar varför.
Jag säger att det är för att det är vår. För att solens varma strålar lockat fram fräknarna.
Jag säger också att jag tycker om att hon har fräknar. Att det är fint.
– Man va’?!
Tycker du de’?!
Ja’ tycker ja’ ser skräpi’ ut…



Så säger hon…

❤️


… en av de vackraste jag vet…
– Alla som följer mig…

(null)

…på insta…
Får bada i min pool – på Minecraft.
Säger hon.
Hon bygger världar utan dess like.
Jag är så imponerad.
Ett hus till sig. Ett till mig.
Hon vill ha en pool. Jag vill ha ett växthus.
Efter segdragna meningsskiljaktigheter om hur ett växthus faktiskt bör se ut – ni vet hela väggar av glas och så, så att fröer kan bli till plantor and so on – så fick jag mitt växthus.
Blir jag rädd när zombiesarna kommer om natten får jag inte gå till henne. Inte.
– Nä.

– Varför?

– För du är mörkrädd och ska du komma till mig måste du gå ut i mörkret.

– Oj.

– Men ingen fara mamma.
Jag gör en säng till Ebba i ditt hus. Hon kan vakta dig. Jag gör en kista också. Om zombiesarna kommer.

– En kista?
Ska jag gömma mig i den då?
Eller slänga ner zombiesarna i den?

– Men nej. Du fattar inte.
I kistan ligger vapen, pilbågar och så.
Ebba är himla bra på att döda zombies så var inte rädd mamma. Ebba håller dig nog i handen också.
Jaha ja.
Ja men då så.
Kanske nöjer jag mig med att bada i hennes pool ändå. Eller bosätter mig i mitt växthus.
Älskade kreativa själ…

❤️


… så härligt att få vara med i ditt skapande…
Om…

(null)

 innebörden av ord…
Uttryck. Och så.

Ord är ord.
Ord är inte alltid lätta att förstå.
Inte innebörden och inte hur de "ska" användas.

Ett ny fras, förlåt uttryck, har smugit sig in här i huset. Kanske är det några veckor sedan jag hörde det första gången. Kanske ett par månader sedan. 

"Icke tid"

Det slipper ofta över hennes små läppar. Inte alls när hon inte har tid med något. Det skulle man annars lätt kunna tro. Men nej. Helt random och bara så där kan man få det till svar.

Som imorse då vi åt frukost och jag frågade om hon ville ha ost på sin smörgås.

– Icke tid.

– Varför säger du så?

– Jag vill.

– Okej.
Men vad betyder det?

– Äsch, det är ett uttryck ba’…
Du vet va’ uttryck är va’?!

– Icke tid?

– BRA MAMMA! 


Så mycket mindre jag skulle le utan dig…

❤️


…kloka, roliga, älskade Hedvig…
– Mamma…

(null)

… säger hon…
Vad jag älskar det ordet.
– Du är mitt förstapris!

– Ditt förstapris…? 

– Ja!
Mitt guld du vet.
När man vinner och vinner mest.
Det är du!
Lilla gumman.
Tänk att få vara hennes förstapris ändå…

❤️


… som jag älskar detta flickebarn…