Att tycka att ens mamma …
… är pinsam …
Är en tonårings rättighet.
Eventuellt.
För det mesta höjer hon mig till skyarna. Tycker att jag är snäll, fin och bra på en himla massa saker. Som att baka, laga mat, fixa mysiga och roliga grejer, för att inte tala om hur bra jag är på att ta hand om henne.
Så säger hon.
Men så kan det bli för mycket av det goda. Tydligen. Jag fattar det. Det är hennes rätt och allt sådant. Men snopet är det.
Som när vi är i badrummet.
Fixar oss. Borstar tänder. Borstar hår.
Då trallar vi tillsammans. Eller, trallar och trallar, vi sjunger, dansar och får skrattanfall.
Hur ska en tonåringsmamma veta när reglerna har ändrats? Undrar jag. Inte ens en mamma är tankeläsare. Hör och häpna.
Därför gick jag loss häromkvällen. Som vanligt. Inledde med några sköna dansmoves, egenpåhittade ni vet, öppnade munnen för att ta ton – och då. BAM!
– Börjar du sjunga nu skrattar jag ihjäl mig.
Du är SÅÅÅ pinsam …
Jag stelnade. Frös fast.
Krånglade mig generad ur min konstiga kroppshållning, ställde mig rakt upp och ner och borstade tänderna. Tyst var jag också.
Hepp.
Dagen efter ändrades reglerna igen.
Tillbaka liksom. Ordningen är återställd.
Glad ändå för hennes "attityd". Väljer att se den som utvecklande för oss båda.
Fortfarande är jag dock bakgrundsbild på hennes telefon.
❤️
Älskar henne för det. Också.
Såg er promenera i safjället igår men ville inte störa er dag! Men blev glad av att se er och uppskattar en fin och viktig blogg. Tack för att ni delar med er🌸🌸
Den dissen!!!! Men du vet precis som jag att det är ett sundhetstecken, även om man som mamma står där med dumstruten och helst vill gömma sig för en stund!
Jag tycker ändå mest att det är skönt att hon kan ”säga ifrån” även om det inte va så allvarligt, det tror jag aldrig min bror gjort tyvärr…
Go Hedvig👊🏼❤️