Liten H...
Hon…
 
… min stora lilla tjej…
Ebba.
 
Hon som är på andra sidan jorden nu.
Och som jag längtar så otroligt mycket efter.
Som jag idag har skypat med och lovat att hon ska få bestämma mat i en hel vecka då hon kommer hem.
(Hon kommer förmodligen aldrig mer äta nudlar i hela sitt liv)
 
Hon.
Hon sitter plötsligt där och klappar en känguru!
En känguru!!!
 
Hon som är så livrädd för djur.
Som inte alls tycker illa om djur. Men som heller inte tycker om dem.
Som aldrig, aldrig kommer förstå varför folk ens vill ha husdjur. Varför vill man liksom?
 
Hon sitter där. Avslappnat.
Bredvid en känguru. 
På andra sidan jorden.
Och säger att den känns precis som ett gosedjur i pälsen.
 
 
Ebba… och en känguru…
 
❤️
 
 
Kanske är det en känguru vi ska ha ändå…
 
När klockan är 15:54…
 
… en lördag som denna…
Då tar lilla H på pyjamas.
 
 
– Äntligen lördag!
 utbrister hon sedan och sträcker på sig nöjt.
 
Likt en katt tänker jag. Utan pyjamas då.
Men nöjdhetsfaktorn hon ofta bär på associerar jag till en katt.
Det kostar jag på mig även om jag är fel människa att uttala mig om katter.
Jag har ingen katt, har aldrig haft någon och kommer aldrig att ha någon. 
Men nöjda tycker jag de verkar…
 
Hedvig lovade oss igår att sova länge idag. Till klockan åtta.
Det gjorde hon inte. Verkligen inte. Fast hon lovade.
Dessutom klev hon upp så fort hon vaknade, pep in i sitt rum – jo, för på något vis vaknar hon alltid i vår säng – och kom tillbaka några minuter senare. Iförd danskläder!
Dansen börjar klockan 12…
 
 
– Så! Rrrrredo för dans!
 
 
Så himla redo behöver man kanske inte vara före sju.
När man lovat att sova till klockan åtta. Så tycker pappan och mamman.
Fast på ett sätt är det smidigt med den där effektiviteten som sköljer över henne.
Jag menar, efter frukost och så var hon ju klädd och klar liksom.
Med extremt lång väntan som följd förvisso, men i alla fall.
 
Pappan och mamman gläds alldeles kolossalt över att det verkar funka fint på dansen. 
Över att de andra barnen verkar snälla och fina mot Hedvig, över att bästa dansläraren ever står med armarna utbredda för en jättekram samtidigt som hon säger:
 
 
– Välkommen älsklingsHedvig!!!
 
Allra mest gläds vi åt Hedvigs glädje över dansen!
 
När lilla H dansar tränar mamman.
Nästan som att träna tillsammans, typ, säger Hedvig.
Och så är det ju, typ, även om vi är i olika salar.
 
Förra veckan undrade hon varför vi inte duschade där, på gymmet.
Det verkade ju så roligt och till och med lite coolt tyckte hon.
Så det gjorde vi idag! 
 
Det där med att packa väskan, schampo hit och balsam dit, lite kräm till de torra kinderna, en borste och hårtofsar som passar till de rena kläderna och ja, allt annat man kan behöva packa när man faktiskt ska få duscha på gymmet. Vilken apparat det blev, det där med packandet och duschandet.
Aldrig hade jag anat att hon tyckte det skulle bli sååå roligt och sååå coolt!
Men det tyckte hon och roligt hade vi.
 
Vi duschar nog där varje lördag framöver…
 
❤️
 
 
Äntligen lördag…
 
 
 
Att traggla, och traggla…
 
… och traggla lite till…
Det är vi duktiga på.
 
För livet med lilla H innebär mycket tragglande.
Inte tragglande med någon negativ innebörd, men vi tragglar, upprepar och repeterar.
Och vi gör det allt som oftast utan att vi tänker på det. Det har blivit som en vana. En vana som gör gott.
För lilla H behöver göra och höra och säga det mesta många gånger om, innan kunskapen eller färdigheten sitter.
 
Men, fast vi gör det utan att reflektera, får jag nästan spader emellanåt.
Plötsligt kan tanken slå mig att vi har glömt att traggla ditten eller datten.
 
Då slår det dåliga samvetet till med full kraft och jag blir rädd att Hedvig kanske har glömt en färdighet som hon haft tidigare. Eller missat att lära sig något för hon har en glömsk slarver till mamma.
Åh, vad stressad jag blir när tankarna snurrar i de här banorna.
Stressad och lite ledsen för att det känns som att fina lilla H har rätt till en bättre mamma.
En mamma som inte glömmer av att lära sitt barn det hon bör lära sig.
 
Då måste jag liksom brottas lite med mig själv.
Putta tillbaka mig in på banan igen. För jag tragglar ju. Jag gör faktiskt det.
Jag tänker Karlstadmodell och pedagogik i allt vi gör.
När vi steker köttbullar, brer en smörgås, tar på kläder, filurar på om det är schampo eller balsam man använder först, promenerar, åker bil, spelar spel, leker, pratar om allt och inget. Men i alla fall.
När det dåliga samvetet slår till då känner jag mig kass…
 
Nyligen fick jag för mig att det är uppochnervända världen att Hedvig inte kan ramsräkna till 100.
Att hon nog inte, ve och fasa, vet att siffran 47 faktiskt heter fyrtiosju och inte fyrasjua. Eller ett 83 heter just åttiotre och inte åttatrea. I så fall är det ju mitt fel. Som inte tragglat. Som glömt traggla längre än upp till tjugo.
Vad är jag för en mor…?
 
Så brottades jag med mig själv ett tag.
Jag brottades tills jag skämdes över att jag ens kunde tänka tanken på att hon skall ramsräkna från ett till hundra utan bildstöd, när det är bildstöd som krävs för insupa ny kunskap på bästa sätt. Nästa fråga blev följaktligen vad jag nu var för hemsk mamma som ställde sådana orimliga krav?
Himmel, jag vet ju att bildstöd gör all kunskapsinlärning så enormt mycket lättare.
Hade jag glömt det också liksom?!
 
Så jag gjorde ett rutschema.
Ett rutschema med siffrorna ett till hundra.
Med udda siffror i svart, jämna siffror i rött och tioskutten markerade i en blå kolumn.
Det måste ju vara bra att också kunna räkna två, fyra, sex, åtta etc. 
Precis som det måste vara bra att kunna räkna tio, tjugo, trettio, fyrtio etc.
 
Hedvig gillar inte alltid nytt material jag presenterar, men den här gången gick det hem.
Hon tittade en lång stund på siffrorna och frågade sedan varför vissa var röda. Jag svarade att de talen kallas för jämna tal.
 
 
– Jaha, vad kallas de svarta då?
 
– De kallas för udda tal.
 
– Udda?! De´ var konsti´t namn…
 
 
Därefter satte hon sitt lilla finger på siffran ett och räknade:
 
 
– Ett, två, tre fyra, fem…
 
 
Hela vägen upp till hundra!
Utan att hamna fel en enda gång.
Därefter satte hon sitt finger på siffran tio och sade:
 
 
– Man kan räkna så här också: tio, tjugo, trettio…
 
 
Också det ända upp till hundra.
Liksom…
 
Episoden säger en del om både lilla H och mig själv…
 
 
 
Bildstöd is da shit…
Halsfluss…
 
… på nästa lilla barn…
Denna gång är det Hedvigs tur.
 
När det gör så ont att hela käken värken, och man gråter fast man snudd på aldrig gråter annars, och doktorn säger Oj! Vi tar inget halsprov! när han tittar i den illröda halsen – då tycker vi andra alldeles förskräckligt synd om lilla H. Hon som hade halsfluss två gånger med ett par veckors mellanrum innan jul.
 
När det är alldeles förskräckligt synd om ens lilla barn och hon inte vill äta och inte vill dricka, då provar man med allt. Som med chokladboll. Ögonen glimmar till när jag frågar, för att sedan bli tårfyllda när hon kommer på att hon inte kan svälja. Vi provar att dela den i många, många pyttesmå bitar föreslog jag.
Så så gjorde vi – och den slank ner…
 
❤️
 
 
En chokladboll då och då kan göra gott för själen…
I skolan…
… skriver lilla H en saga…
En kapitelsaga.
Varje gång barnen arbetar med sagan ska de skriva ett kapitel.
Det låter pretentiöst, men ett kapitel kan bestå av några få, men beskrivande, meningar. Tanken med detta är att barnen ska lära sig att hålla en röd tråd i sitt berättande.
 Jag tycker det är bra.
Hedvig har skrivit två kapitel hittills.
I första kapitlet läser jag att hon ska åka till Australien.
Tre gånger har hon skrivit det. Kanske för att vi andra ska förstå att hon menar allvar med sina resplaner, vad vet jag.
Hon skriver också att hon ska åka till något annat, vad kan jag inte riktigt se. Därefter finns Ebbas och Hedvigs namn.
I andra kapitlet blir det spännande minsann!
Då kom det en blixt. En blixt som gjorde sönder masten.
Hedvig brann och simmade till en strand – med Ebba…
Skeppet, vars mast träffades av blixten, är inredd med en hytt och två kojplatser, en till Ebba och en till Hedvig, ”brevid arandra”
❤️
Idag är en dag…
 
 
 

 
… då vi tänker lite extra på den…
Förintelsen.
 
För aldrig, aldrig får vi glömma det som skett.
Jag snubblade över en artikel idag.
En artikel som handlade om nazizters hemska grymheter.
Där stod att tyska regeringen i augusti 1939 utfärdade en strängt hemlig förordning. 
Förordningen innebar att alla barn under tre års ålder, som hade någon form av funktionsnedsättning, skulle registreras. De barn som efter undersökning ansågs kunna utvecklas fick återförenas med sina föräldrar. De barn man inte hade dessa tankar kring fick istället sömnmedel och för lite mat. Detta för att de skulle tyna bort, till synes som av ett naturligt sjukdomsförlopp…
 
 
Detta ska ha pågått i ett par år och beräkningen säger att livet togs ifrån femtusen funktionsnedsatta barn…
 
❤️
 
Det står så mycket mer än jag kan återge…
www.dagen.se
Bacillakuten på Barnkanalen…
 
… är suveränt…
Lilla H säger förresten Bacillaknuten.
 
Suveränt på många vis.
För att man lär sig om kroppen så klart.
Om vad som är viktigt att tänka på, och på hur kroppen vill bli behandlad. För att Bacillakuten ledde till att Hedvig önskade sig en torso i julklapp. 
 
Men också för att programledaren pratar skånska.
Det har lett till att Hedvig pratar skånska som en infödd. När det kommer till kroppsdelar vill säga, då växlar hon utan att blinka över till klingande skånska. Ord som mage, hjärna, öga, öra etc har plötsligt inte den minsta ton av göteborgska över sig. Så säger programledaren och då är det väl så det heter. Tycks hon tänka. Hedvig.
 
När operationer kom på tal sprang hon och hämtade Nicke Nyfiken. 
Som han blev undersökt! Som han blev opererad!
Här hemma i soffan.
 
I ett tappert försök att vara delaktig tog jag på mig stetoskopet för att lyssna på hans hjärta. Jag menar, Herre Gud, jag ville ju försäkra mig om att han mådde bra ändå. Hedvig tittar på mig en lång stund. Ett leende smyger sig över hennes läppar och hon säger:
 
– Va’ håller du på me’?
Nicke har inget hjärta! Han är ett gosedjur mamma!
 
❤️
 
 
Alltså, hur skulle jag kunna veta…
 
 
När mamman och storebror…

… en söndag bestämmer sig för thaimat…
Då vill inte lilla H detsamma.
Men, säger vi, du kan äta kycklingspett – det gillar ju du.
– Ja! Ja’ älskar ssscccycklingspett!!!

– Vad bra! Då köper vi det till dig!?

– Nej tack, de’ är bra…

– Men…

– Ja’ tar sssccchhhhöttbullar, potatismos, sås å’ lingon stället….

– Hmmm… Okej
Så sade vi. Storebror och jag.
Hon, den handlingskraftiga, hon tar fram stekpannan, lägger i en klick smör och häller i X antal köttbullar samtidigt som hon ber mig skala potatis och göra mos för det är hon för liten för.
Och det är hon kanske…

❤️


Liten, men handlingskraftig…
Hon hystar sitt klot…

… och är nöjd med det…
Lilla H.
För hystar sitt klot, det gör hon med råge.
Det liksom dånar i hela bowlinghallen när Hedvig är i farten.
Fina fotbollskompisen Alva fyller 13 år.
Hipp Hipp Hurra för Alva ida’!
Bowlingkalas med snudd på hela fotbollslaget.
Lovely!
Detta gäng som trevande börja spela fotboll tillsammans för fyra och ett halvt år sedan och som nu har blivit ett så väl sammansvetsat gäng. Sammanhang tänker jag. Igen.
För vem vill inte ingå i ett sammanhang? Eller, flera sammanhang vill man ju faktiskt ingå i. Med sammanhang tänker jag på familjen, släkten, dagis, skolan, fritids, jobb, fritidsaktiviteter och lite till. Allt som tillhör själva livet. Alla har vi ju en familj och en släkt på ena eller andra viset. Men på alla andra plan är det inte helt givet att man faktiskt ingår, även om man deltar
De flesta av oss ingår. Överallt.
Men några gör det inte. Det är fruktansvärt.
Det slog mig idag, väldigt tydligt, att Hedvig är så självklar i  många sammanhang. Familj, släkt, dagis, skola, fritids… Allt det har funnits för henne jämt. Men, plötsligt har hon mer än så.
Fotbollslaget, där alla bryr sig om varandra, där alla räknas och där alla har tillhörighet. Det har hon.
Simskolan, där alla barn saknar den som plötsligt inte är där.
Det har hon också.
Solstrålarna i kyrkan, som också de blivit sammansvetsade med deltagare och ledare.
Även det har hon, lilla H.
Men så har hon ännu mer. Och därmed vi.
Plötsligt ingår hon i ytterligare ett sammanhang – grannbarnen.
Som när den alldeles toksöta grannpojken Ville står utanför dörren och frågar om Hedvig vill komma ut och leka i snön. Som när lika toksöta storasyster Tuva kommer in bara för att visa Hedvig hur man gör ett speciellt sorts armband – och Hedvig får prova. Som när precis lika fina grannflickorna Nova och Meja ringer på och frågar om de får låna en stjärtlapp till pulkabacken – och de väljer att fråga Hedvig och inte mig. Detta sammanhang, med fyra nya små kompisar som inte ger upp fast Hedvig ofta, alltför ofta, säger nej till lek. Det är något nytt, något värdefullt och något som får oss andra att bli tårögda…
❤️
Sammanhang får människor att växa…
Frukost…

… i sängen…
Bolibompa, Lilla H & jag.
En mysig start på dagen.
En av de bästa om jag tänker efter.
Utanför är snudd på snöstorm och det gör att sängvärmen känns ännu mer lockande.
Vi hade hemmabio igår, Hedvig och jag.
Tanken var att vi skulle titta på Frost och äta popcorn. Det gjorde vi också.
I 21 minuter och 32 sekunder.
Sedan var poocornskålen tom och Hedvig ville gå och sova. Inte egentligen för att hon var så trött tror jag. Mer att det där med nya saker inte riktigt är hennes grej. En ny film lockar sällan. Ja jag vet, vi kan vara den enda barnfamiljen som inte sett Frost, därmed var den ny för oss. Tippar att vi får titta på den i 21 minuter och 32 sekunder många gånger till innan vi kommer igenom den.
Om vi ens kommer igenom den…

❤️


Ha en fin lördag alla…