Liten H...
Hon…
 
… min stora lilla tjej…
Ebba.
 
Hon som är på andra sidan jorden nu.
Och som jag längtar så otroligt mycket efter.
Som jag idag har skypat med och lovat att hon ska få bestämma mat i en hel vecka då hon kommer hem.
(Hon kommer förmodligen aldrig mer äta nudlar i hela sitt liv)
 
Hon.
Hon sitter plötsligt där och klappar en känguru!
En känguru!!!
 
Hon som är så livrädd för djur.
Som inte alls tycker illa om djur. Men som heller inte tycker om dem.
Som aldrig, aldrig kommer förstå varför folk ens vill ha husdjur. Varför vill man liksom?
 
Hon sitter där. Avslappnat.
Bredvid en känguru. 
På andra sidan jorden.
Och säger att den känns precis som ett gosedjur i pälsen.
 
 
Ebba… och en känguru…
 
❤️
 
 
Kanske är det en känguru vi ska ha ändå…
 
När klockan är 15:54…
 
… en lördag som denna…
Då tar lilla H på pyjamas.
 
 
– Äntligen lördag!
 utbrister hon sedan och sträcker på sig nöjt.
 
Likt en katt tänker jag. Utan pyjamas då.
Men nöjdhetsfaktorn hon ofta bär på associerar jag till en katt.
Det kostar jag på mig även om jag är fel människa att uttala mig om katter.
Jag har ingen katt, har aldrig haft någon och kommer aldrig att ha någon. 
Men nöjda tycker jag de verkar…
 
Hedvig lovade oss igår att sova länge idag. Till klockan åtta.
Det gjorde hon inte. Verkligen inte. Fast hon lovade.
Dessutom klev hon upp så fort hon vaknade, pep in i sitt rum – jo, för på något vis vaknar hon alltid i vår säng – och kom tillbaka några minuter senare. Iförd danskläder!
Dansen börjar klockan 12…
 
 
– Så! Rrrrredo för dans!
 
 
Så himla redo behöver man kanske inte vara före sju.
När man lovat att sova till klockan åtta. Så tycker pappan och mamman.
Fast på ett sätt är det smidigt med den där effektiviteten som sköljer över henne.
Jag menar, efter frukost och så var hon ju klädd och klar liksom.
Med extremt lång väntan som följd förvisso, men i alla fall.
 
Pappan och mamman gläds alldeles kolossalt över att det verkar funka fint på dansen. 
Över att de andra barnen verkar snälla och fina mot Hedvig, över att bästa dansläraren ever står med armarna utbredda för en jättekram samtidigt som hon säger:
 
 
– Välkommen älsklingsHedvig!!!
 
Allra mest gläds vi åt Hedvigs glädje över dansen!
 
När lilla H dansar tränar mamman.
Nästan som att träna tillsammans, typ, säger Hedvig.
Och så är det ju, typ, även om vi är i olika salar.
 
Förra veckan undrade hon varför vi inte duschade där, på gymmet.
Det verkade ju så roligt och till och med lite coolt tyckte hon.
Så det gjorde vi idag! 
 
Det där med att packa väskan, schampo hit och balsam dit, lite kräm till de torra kinderna, en borste och hårtofsar som passar till de rena kläderna och ja, allt annat man kan behöva packa när man faktiskt ska få duscha på gymmet. Vilken apparat det blev, det där med packandet och duschandet.
Aldrig hade jag anat att hon tyckte det skulle bli sååå roligt och sååå coolt!
Men det tyckte hon och roligt hade vi.
 
Vi duschar nog där varje lördag framöver…
 
❤️
 
 
Äntligen lördag…
 
 
 
Att traggla, och traggla…
 
… och traggla lite till…
Det är vi duktiga på.
 
För livet med lilla H innebär mycket tragglande.
Inte tragglande med någon negativ innebörd, men vi tragglar, upprepar och repeterar.
Och vi gör det allt som oftast utan att vi tänker på det. Det har blivit som en vana. En vana som gör gott.
För lilla H behöver göra och höra och säga det mesta många gånger om, innan kunskapen eller färdigheten sitter.
 
Men, fast vi gör det utan att reflektera, får jag nästan spader emellanåt.
Plötsligt kan tanken slå mig att vi har glömt att traggla ditten eller datten.
 
Då slår det dåliga samvetet till med full kraft och jag blir rädd att Hedvig kanske har glömt en färdighet som hon haft tidigare. Eller missat att lära sig något för hon har en glömsk slarver till mamma.
Åh, vad stressad jag blir när tankarna snurrar i de här banorna.
Stressad och lite ledsen för att det känns som att fina lilla H har rätt till en bättre mamma.
En mamma som inte glömmer av att lära sitt barn det hon bör lära sig.
 
Då måste jag liksom brottas lite med mig själv.
Putta tillbaka mig in på banan igen. För jag tragglar ju. Jag gör faktiskt det.
Jag tänker Karlstadmodell och pedagogik i allt vi gör.
När vi steker köttbullar, brer en smörgås, tar på kläder, filurar på om det är schampo eller balsam man använder först, promenerar, åker bil, spelar spel, leker, pratar om allt och inget. Men i alla fall.
När det dåliga samvetet slår till då känner jag mig kass…
 
Nyligen fick jag för mig att det är uppochnervända världen att Hedvig inte kan ramsräkna till 100.
Att hon nog inte, ve och fasa, vet att siffran 47 faktiskt heter fyrtiosju och inte fyrasjua. Eller ett 83 heter just åttiotre och inte åttatrea. I så fall är det ju mitt fel. Som inte tragglat. Som glömt traggla längre än upp till tjugo.
Vad är jag för en mor…?
 
Så brottades jag med mig själv ett tag.
Jag brottades tills jag skämdes över att jag ens kunde tänka tanken på att hon skall ramsräkna från ett till hundra utan bildstöd, när det är bildstöd som krävs för insupa ny kunskap på bästa sätt. Nästa fråga blev följaktligen vad jag nu var för hemsk mamma som ställde sådana orimliga krav?
Himmel, jag vet ju att bildstöd gör all kunskapsinlärning så enormt mycket lättare.
Hade jag glömt det också liksom?!
 
Så jag gjorde ett rutschema.
Ett rutschema med siffrorna ett till hundra.
Med udda siffror i svart, jämna siffror i rött och tioskutten markerade i en blå kolumn.
Det måste ju vara bra att också kunna räkna två, fyra, sex, åtta etc. 
Precis som det måste vara bra att kunna räkna tio, tjugo, trettio, fyrtio etc.
 
Hedvig gillar inte alltid nytt material jag presenterar, men den här gången gick det hem.
Hon tittade en lång stund på siffrorna och frågade sedan varför vissa var röda. Jag svarade att de talen kallas för jämna tal.
 
 
– Jaha, vad kallas de svarta då?
 
– De kallas för udda tal.
 
– Udda?! De´ var konsti´t namn…
 
 
Därefter satte hon sitt lilla finger på siffran ett och räknade:
 
 
– Ett, två, tre fyra, fem…
 
 
Hela vägen upp till hundra!
Utan att hamna fel en enda gång.
Därefter satte hon sitt finger på siffran tio och sade:
 
 
– Man kan räkna så här också: tio, tjugo, trettio…
 
 
Också det ända upp till hundra.
Liksom…
 
Episoden säger en del om både lilla H och mig själv…
 
 
 
Bildstöd is da shit…
Halsfluss…
 
… på nästa lilla barn…
Denna gång är det Hedvigs tur.
 
När det gör så ont att hela käken värken, och man gråter fast man snudd på aldrig gråter annars, och doktorn säger Oj! Vi tar inget halsprov! när han tittar i den illröda halsen – då tycker vi andra alldeles förskräckligt synd om lilla H. Hon som hade halsfluss två gånger med ett par veckors mellanrum innan jul.
 
När det är alldeles förskräckligt synd om ens lilla barn och hon inte vill äta och inte vill dricka, då provar man med allt. Som med chokladboll. Ögonen glimmar till när jag frågar, för att sedan bli tårfyllda när hon kommer på att hon inte kan svälja. Vi provar att dela den i många, många pyttesmå bitar föreslog jag.
Så så gjorde vi – och den slank ner…
 
❤️
 
 
En chokladboll då och då kan göra gott för själen…
I skolan…
… skriver lilla H en saga…
En kapitelsaga.
Varje gång barnen arbetar med sagan ska de skriva ett kapitel.
Det låter pretentiöst, men ett kapitel kan bestå av några få, men beskrivande, meningar. Tanken med detta är att barnen ska lära sig att hålla en röd tråd i sitt berättande.
 Jag tycker det är bra.
Hedvig har skrivit två kapitel hittills.
I första kapitlet läser jag att hon ska åka till Australien.
Tre gånger har hon skrivit det. Kanske för att vi andra ska förstå att hon menar allvar med sina resplaner, vad vet jag.
Hon skriver också att hon ska åka till något annat, vad kan jag inte riktigt se. Därefter finns Ebbas och Hedvigs namn.
I andra kapitlet blir det spännande minsann!
Då kom det en blixt. En blixt som gjorde sönder masten.
Hedvig brann och simmade till en strand – med Ebba…
Skeppet, vars mast träffades av blixten, är inredd med en hytt och två kojplatser, en till Ebba och en till Hedvig, ”brevid arandra”
❤️
Idag är en dag…
 
 
 

 
… då vi tänker lite extra på den…
Förintelsen.
 
För aldrig, aldrig får vi glömma det som skett.
Jag snubblade över en artikel idag.
En artikel som handlade om nazizters hemska grymheter.
Där stod att tyska regeringen i augusti 1939 utfärdade en strängt hemlig förordning. 
Förordningen innebar att alla barn under tre års ålder, som hade någon form av funktionsnedsättning, skulle registreras. De barn som efter undersökning ansågs kunna utvecklas fick återförenas med sina föräldrar. De barn man inte hade dessa tankar kring fick istället sömnmedel och för lite mat. Detta för att de skulle tyna bort, till synes som av ett naturligt sjukdomsförlopp…
 
 
Detta ska ha pågått i ett par år och beräkningen säger att livet togs ifrån femtusen funktionsnedsatta barn…
 
❤️
 
Det står så mycket mer än jag kan återge…
www.dagen.se
Bacillakuten på Barnkanalen…
 
… är suveränt…
Lilla H säger förresten Bacillaknuten.
 
Suveränt på många vis.
För att man lär sig om kroppen så klart.
Om vad som är viktigt att tänka på, och på hur kroppen vill bli behandlad. För att Bacillakuten ledde till att Hedvig önskade sig en torso i julklapp. 
 
Men också för att programledaren pratar skånska.
Det har lett till att Hedvig pratar skånska som en infödd. När det kommer till kroppsdelar vill säga, då växlar hon utan att blinka över till klingande skånska. Ord som mage, hjärna, öga, öra etc har plötsligt inte den minsta ton av göteborgska över sig. Så säger programledaren och då är det väl så det heter. Tycks hon tänka. Hedvig.
 
När operationer kom på tal sprang hon och hämtade Nicke Nyfiken. 
Som han blev undersökt! Som han blev opererad!
Här hemma i soffan.
 
I ett tappert försök att vara delaktig tog jag på mig stetoskopet för att lyssna på hans hjärta. Jag menar, Herre Gud, jag ville ju försäkra mig om att han mådde bra ändå. Hedvig tittar på mig en lång stund. Ett leende smyger sig över hennes läppar och hon säger:
 
– Va’ håller du på me’?
Nicke har inget hjärta! Han är ett gosedjur mamma!
 
❤️
 
 
Alltså, hur skulle jag kunna veta…
 
 
När mamman och storebror…

… en söndag bestämmer sig för thaimat…
Då vill inte lilla H detsamma.
Men, säger vi, du kan äta kycklingspett – det gillar ju du.
– Ja! Ja’ älskar ssscccycklingspett!!!

– Vad bra! Då köper vi det till dig!?

– Nej tack, de’ är bra…

– Men…

– Ja’ tar sssccchhhhöttbullar, potatismos, sås å’ lingon stället….

– Hmmm… Okej
Så sade vi. Storebror och jag.
Hon, den handlingskraftiga, hon tar fram stekpannan, lägger i en klick smör och häller i X antal köttbullar samtidigt som hon ber mig skala potatis och göra mos för det är hon för liten för.
Och det är hon kanske…

❤️


Liten, men handlingskraftig…
Hon hystar sitt klot…

… och är nöjd med det…
Lilla H.
För hystar sitt klot, det gör hon med råge.
Det liksom dånar i hela bowlinghallen när Hedvig är i farten.
Fina fotbollskompisen Alva fyller 13 år.
Hipp Hipp Hurra för Alva ida’!
Bowlingkalas med snudd på hela fotbollslaget.
Lovely!
Detta gäng som trevande börja spela fotboll tillsammans för fyra och ett halvt år sedan och som nu har blivit ett så väl sammansvetsat gäng. Sammanhang tänker jag. Igen.
För vem vill inte ingå i ett sammanhang? Eller, flera sammanhang vill man ju faktiskt ingå i. Med sammanhang tänker jag på familjen, släkten, dagis, skolan, fritids, jobb, fritidsaktiviteter och lite till. Allt som tillhör själva livet. Alla har vi ju en familj och en släkt på ena eller andra viset. Men på alla andra plan är det inte helt givet att man faktiskt ingår, även om man deltar
De flesta av oss ingår. Överallt.
Men några gör det inte. Det är fruktansvärt.
Det slog mig idag, väldigt tydligt, att Hedvig är så självklar i  många sammanhang. Familj, släkt, dagis, skola, fritids… Allt det har funnits för henne jämt. Men, plötsligt har hon mer än så.
Fotbollslaget, där alla bryr sig om varandra, där alla räknas och där alla har tillhörighet. Det har hon.
Simskolan, där alla barn saknar den som plötsligt inte är där.
Det har hon också.
Solstrålarna i kyrkan, som också de blivit sammansvetsade med deltagare och ledare.
Även det har hon, lilla H.
Men så har hon ännu mer. Och därmed vi.
Plötsligt ingår hon i ytterligare ett sammanhang – grannbarnen.
Som när den alldeles toksöta grannpojken Ville står utanför dörren och frågar om Hedvig vill komma ut och leka i snön. Som när lika toksöta storasyster Tuva kommer in bara för att visa Hedvig hur man gör ett speciellt sorts armband – och Hedvig får prova. Som när precis lika fina grannflickorna Nova och Meja ringer på och frågar om de får låna en stjärtlapp till pulkabacken – och de väljer att fråga Hedvig och inte mig. Detta sammanhang, med fyra nya små kompisar som inte ger upp fast Hedvig ofta, alltför ofta, säger nej till lek. Det är något nytt, något värdefullt och något som får oss andra att bli tårögda…
❤️
Sammanhang får människor att växa…
Frukost…

… i sängen…
Bolibompa, Lilla H & jag.
En mysig start på dagen.
En av de bästa om jag tänker efter.
Utanför är snudd på snöstorm och det gör att sängvärmen känns ännu mer lockande.
Vi hade hemmabio igår, Hedvig och jag.
Tanken var att vi skulle titta på Frost och äta popcorn. Det gjorde vi också.
I 21 minuter och 32 sekunder.
Sedan var poocornskålen tom och Hedvig ville gå och sova. Inte egentligen för att hon var så trött tror jag. Mer att det där med nya saker inte riktigt är hennes grej. En ny film lockar sällan. Ja jag vet, vi kan vara den enda barnfamiljen som inte sett Frost, därmed var den ny för oss. Tippar att vi får titta på den i 21 minuter och 32 sekunder många gånger till innan vi kommer igenom den.
Om vi ens kommer igenom den…

❤️


Ha en fin lördag alla…
En torsdag…

… bra mycket bättre än onsdagens avslutning…
Rätt igenom bra mycket bättre.
Skrivtid i min lya dagen lång.
En aktivitet vilken jag gillar. Gillar mycket till och med.
Eftermiddagskaffe vid köksbordet,fast det var tänkt vid datorn.
Jag fastnade i den vidunderliga utsikten. Igen fastande jag, hänfördes, och kan inte riktigt förstå att detta nu är min vy. 
Torsdag som också är simskoledag med allt vad det innebär.
Matlåda i bilen till hungrig, men ack så glad solstråle. Pastafjärilar, åtta köttbullar och ketchup i en klutt. Same, same varje torsdag.
Fram och tillbaka på slingriga, isiga vägar.
Humöret på topp.
Hungriga igen då vi kom hem och av middagen blev intet.
Inte så att den försvann på något sätt, den gick om intet av det mer planerade slaget. För att ingen hade lust att laga middag idag. Vi hoppade över middagen helt enkelt och kallade det för kvällsmat.
Te, kall O’boy, varm O’boy, mjukt bröd, hårt bröd, tacobröd, smör, ost, skinka, grönsaker och krasse. Allt i en salig blandning.
Och tända ljus. Så klart.
Hedvig som med stor inlevelse och glitter i ögonen deklarerade att hon minsann älskar kvällsmat, och jag som är benägen att hålla med. Vad är väl en middag mot kvällsmat? 
Hedvig som kallade både sin mamma och sin bror för popnäsa och ingen förstod betydelsen av ordet. När vi frågade slog hon med armarna i en teatralisk gest och sade att det vet hon inte men det är en slags grej. Typ.
Galna, tokiga och roliga saker smattrade ur hennes mun, alltmedan storebror och jag vek oss av skratt. Det är minsann inte bara monstret som har svar på tal, den lilla solstrålen kan, som tur är, också prata för sig.
Så till finalen där solstrålen är överlycklig över att få somna ”hemma hos mamma” tre nätter i rad när pappan är bortrest. Ingående och många gånger har hon förklarat för mig hur mycket hon kommer att sakna sin pappa, men lika många gånger har hon förklarat hur otroligt nöjd hon är över att få somna i mammans och pappans säng. Tre kvällar.
Finalen för mamman infann sig senare då hon och vackraste sonen pratade livet i flera timmar. Ett samtal som började med att han, högst ironiskt, redogjorde för det kosmologiska gudsbeviset samtidigt som han försäkrade sig om att inte heller jag skriver under på just den filosofin. Ludvig själv menade att just denna läxan var så tråkig att han nästan fick åderbråck. Jo, han sade så. Åderbråck.
Vi droppade filosofier men fortsatte prata livet. 
Dåtid, nutid och framtid.

Alltså, den pojken…

❤️


Mer solstråliga torsdagar åt folket…
Jag tar…
 
… en kopp te…
Och lugnar ner mig.
 
Jag har alldeles nyss varit farligt nära vansinnets brant.
Monstret hälsade på hastigt.
Ungefär vid tandborstningen gjorde hon sitt intåg med full kraft.
Helt oväntat eftersom den trallande solstrålen varit här hela dagen.
 
Så fruktansvärt provocerande, irriterande och förargande!
Dessa otroligt dryga och tykna svar som ramlar ur den annars så perfekta lilla munnen.
Dess svordomar som haglar likt piskrapp vid minsta motgång.
 
JAG BLIR GALEN!!!
 
Notera att med minsta motgång menas till exempel att någon frågar hur monstret mår, hur hon haft det i skolan eller – ve och fasa – vänligt berättar att maten är klar.
 
Motgången ikväll berodde på att jag med vänlig stämma, jo faktiskt, bad den som jag trodde var solstrålen att hålla över handfatet nästa gång hon skulle lägga på tandkräm på tandborsten. Så slipper innehållet från halva tuben rinna från handfaten, ner över lådorna för att sedan droppa på golvet…
 
 
– Nä! Nä! Nä! NÄÄÄ!
Fan me’ dej! Fan me’ dej!
 
 
Alltså, nu har vi ignorerat, vi har pratat, vi har blivit arga, vi har bönat och bett, vi har förklarat 
– men INGENTING hjälper!!!
 
JAG BLIR GALEN!!!
 
Så ikväll, nära vansinnets brant röt jag, igen, att nu får det vara slut, nu tar vi andra inte det här mer, hädanefter kommer jag att bli skvatt galen (för det ogillar ändå monstret) varje gång jag får ett dumt, elakt, drygt eller tyket svar. Jag kommer bli så arg att det vill hon inte veta av. Sade jag.
 
För säkerhets skull lade jag till att jag minsann också tänker be pappan att bli lika komplett galen varje gång han drabbas av dessa oförrätter. Så ska vi väl se om inte det kan få stopp på dessa dumheter.
 
JAG BLIR GALEN!!!
VERKLIGEN HELT GALEN!!!
 
 
 
Jag gjorde en kopp te…
Hon, familjens lilla…
 
… globetrotter…
Hon som vi toklängtar efter.
 
Hon har det bra därute i stora vida världen.
Jag har aldrig någonsin uppskattat internet, Skype och Facetime som jag gör nu.
Tänk, att fast hon är så galet långt borta, vår lilla Ebba, så har det inte gått mer än ett par dagar utan kontakt. De ytterst få dygnen befann hon sig i luften mellen USA, Kina och Australien.
Kan vara de längsta timmarna i mitt liv, om jag tänker efter.
 
Vi följer hennes berättelser, hennes bilder och hennes väldigt roliga tweets.
Som mamma bör jag bli förfärad över hur lite mat hon äter, och då mest nudlar och ägg.
Men, jag väljer att inte bli så förfärad utan se det komiska i att hon försöker likna nudlar och tomatsås med spaghetti och köttfärssås. Jag kan inte låta bli att le när hon twittrar om lyckan över att ha hittat ett paket pannkaksmix för tio kronor – att delas på tre personer. Jag ler lika mycket när hon dagen efter lika sprudlande berättar att de köpt ett paket brownie-mix för tio kronor. Också det ska delas på tre.
 
Vi längtar och längtar, men unnar Ebba varenda sekund av upplevelser, lycka och nya bekantskaper.
Hon är så väl värd denna resa. Som hon har jobbat och kämpat under hösten.
 
Jag undrar vad hon vill ha för mat när hon kommer hem…
 
 
 
Lilla älskade hjärtat…
 
 
Det kan väl hända…
 
… att hon är en busfia…
En riktig sådan.
 
Absolut.
Och ganska ofta dessutom.
Det kan väl hända att hon hittar på galna upptåg.
Även om tanken är god.
 
Visst norpar hon köttbullar så fort hon kommer åt.
Och visst tror hon att ingen ser fast hon proppat munnen så full att hon inte kan stänga den.
Den där oskyldiga-jag-har-inte-gjort-någonting-alls-verkligen-inte-blicken går inte hem hos oss andra.
 
Visst tar hon också alldeles väldigt mycket ketchup till sina åtta köttbullar när ingen ser.
Visst är det så.
 
 
 
Och visst kan det hända att hon tar sig ett bett ifrån en ogräddad bulle som ligger på jäsning.
Absolut.
 
 
 
Men när det kommer till ordning och reda, då är hon oslagbar.
Inför kvällsduschen som hon numera fixar själv, är organisationen total.
Hon förbereder och fixar så att saken är biff när hon huttrande kliver ur duschen och sveper handduken om sig.
Fram tas kräm till de torra kinderna, lotion för att det luktar så himla gott, borste till det toviga håret, tandborste och tandkräm. Alla dessa pinaler radas upp på tvättställets kant och jag kan inte låta bli att ösa ur mig beröm över hennes företagsamhet. Jag kan heller inte låta bli att fråga varför hon ställer fram allt detta innan duschen?
 
 
– För att ja´ vet va´ ja´ ska göra när ja´ duschat klart…
Faktiskt.
 
 
 
 
Så ska hon ju också bli fixare då hon blir stor…
Det tog 79 dagar…
 

 
… för lilla H att samla mod…
Det var igår.
 
Idag har vi bott i vårt nya hus i prick 80 dagar.
Men det var som sagt igår det hände.
Det var igår lilla H tog mod till sig.
 
Hon, lilla hjärtat, som sannerligen inte är bortskämd med små lekkamrater på fritiden
Sådan slöseri med kompisskap tänker jag ofta. Hon är ju en så omtyckt kompis i skolan.
Visst kan hon vara knölig och gnällig och tråkig och arg och sur och dum mot sina kompisar. Ibland.
Men det är väl alla ibland? Men mest är hon glad och rolig och sprallig och tokig och busig – och snäll.
 
Vid nya huset bor det nya grannar.
Dessa båda grannfamiljer har en hoper små barn vardera.
En hoper små rara barn som gärna tittar in hit för att leka med Hedvig.
Jag tror, att om man inte varit med om att ens eget lilla hjärta inte blir inbjuden till lek fast lek pågår, då tror jag inte det är så lätt att föreställa sig ledsenheten som sköljer över en. Likt en flodvåg. Det är med det som så mycket annat, man måste nog uppleva det för att förstå.
 
Vi kan se att Hedvig inte alltid vet vad hon ska göra med all denna plötsliga kamratskap, all denna lek som erbjuds. Ibland blir hon nästan arg när det ringer på dörren. Det tycker jag är svårt. Som förälder vill jag allra helst att hon bara ska öppna sin dörr och leka och leka. Det funkar inte så. Så klart.
 
Inte vill man alltid leka. Hur roligt det än är.
Ibland vill man vara ensam, kanske ifred.
Ibland vill man bara vara hemma med sin familj.
Slappa i soffan eller ja, bara vara vi…
 
Så klart är det okej!
Vi pratar mycket om det med Hedvig.
Att det är helt okej att säga nej. Men att man inte ska säga nej av bara farten.
Att det kan vara bra att känna efter: vill jag eller vill jag inte leka? Hur sugen är jag på att leka just nu?
Det kan också vara så att det plingar på dörren, Hedvig vill inte leka och hon muttrar när hon stampande går mot dörren. Så öppnar hon dörren och där står en glad liten Tuva och en lika glad liten Ville. Då svänger alla känslor i Hedvigs kropp, hon blir alldeles jättelycklig och ber dem komma in. Att känslorna och tankarna kan ändras bara för att man blir så glad av sina kompisar – det pratar vi också mycket om.
 
Hedvig har vågat sig på att leka hemma hos Tuva och Ville också. Flera gånger.
Plötsligt när de är här och leker kommer de på att de ska knalla över till andra huset. Då gör dem det, Hedvig är glad och förväntansfull. Ibland när de leker ute öppnas dörren och en snorig rödkindad Hedvig undrar om hon får gå in till Tuva och Ville och leka. Då faller det sig liksom naturligt tänker jag. Att man går än hit och än dit.
 
Men Hedvig har inte vågat gå och ringa på deras dörr för att fråga om de kan leka. Aldrig.
Det har liksom inte ens funnits i Hedvigs tankebanor. Jo, att hon vill. Men inte att hon skulle våga.
Igår hade Tuva och Ville hela huset fullt med gäster, däribland flera barn. Hedvig var med dem ute en stund på förmiddagen men valde sedan att komma in. Flera gånger under dagen såg hon att det var många barn i huset bredvid och jag klurade lite på om och när hon skulle fråga mig om hon fick gå över. Eller var det kanske så att hon anade att man inte stör om någon har gäster? Jag vet inte.
 
Men rätt var det var, sen eftermiddag, hoppar hon upp ur soffan och frågar om hon får ringa på Tuva och Ville.
Lite ställda blev vi, pappan och jag. Det måste jag erkänna. Är det okej när någon har gäster? Vi beslutade oss för att fråga kan man alltid. Så har vi sagt, grannarna och vi. Så vi sade att visst får Hedvig ringa på och förklarade samtidigt att det kan hända att hon får ett nej då de har gäster. Hon trallade när hon svarade att det visste hon minsann redan.
 
På med gummistövlar för att gå de ynka stegen til grannens dörr.
Tvekande vände hon sig om, tittade på mig och sade:
 
 
– Ja´ törs inte mamma…
 
– Vill du att jag går med dig?
 
– Nej, jag kan. Sssccchhhälv.
 
 
Hedvig stod kvar, och stod kvar.
Då ser de henne. Genom fönstret ser de henne och vinkar glatt att hon ska komma in!
Tuva och Ville springer mot dörren för att öppna och välkomna en leksugen och lite blyg ny kompis.
 
Det tog 79 dagar…
 
 
 
Men nu är vi där…
När den där lilla loppan…
 
…vi har…
Lilla H.
 
När hon går med grannfamiljen ner till havet, då kan det hända att hon kommer tillbaka väldigt blöt om sina små fötter. Jag menar väldigt blöt. Så där så att det går att hälla ut salt havsvatten ur kängorna. 
Då kan det hända att hon fryser och mamman frågar varför hon är så himla, väldans jätteblöt om fötterna.
 
 
– Mäh! För att ja’ gick i havet!
 
– Gick du i havet? I kanten liksom?
 
– Nej! I havet! Inte i kanten…
 
– Men, kan man ju inte göra förstår du väl?!
 
– Joho! Kan man visst! Ja’ kan!
 
– Men då blir man ju jätteblöt Och kall!
 
– De’ vet ja’ mamma! Ja’ är blöt och kall…
 
❤️
 
En sällsamt trevlig…

… lördag…
En sådan där mysig lördag.
Med prova-på-dans för lilla H och nya fina kompis Tuva.
På STC med bästa dansläraren ever.
Som känner Hedvig, som tycker om Hedvig och som ser Hedvig.
En liten Tuva som vågade sig på ansiktsmålning, och en liten H som gärna avstod. För att hon inte älskar att bli målad på.
Två trallande glada flickor i bilen på väg hem. Och med det en lika glad, nästan trallande, mamma.
❤️
Lördag, dans, kompisar…
Inte allt…

… behöver kopplas till den extra kromosomen..
Vissa saker kanske bara finns i generna.
Helt enkelt.
Det behöver inte vara svårare än så.
Men det är lätt gjort, det där med kopplingen till kromosomen. Väldigt lätt gjort. Av oss och av andra.
När andra gör det blir jag lätt irriterad.
När andra tycker att Hedvig är duktig på ditten och datten.
Som om hon inte skulle kunna bara för att…
Som om förväntningarna vore noll, bara för att…
Men så kommer jag på att jag är väldigt orättvis när jag blir irriterad.
För även vi häpnas och förvånas över hennes färdigheter.
Betyder det att vi inte tror hon kan?
Nej, det gör det inte.
Möjligtvis trodde vi inte att hon skulle kunna, , när hon var ett yttepyttelitet 47 cm litet svarthåriga knyte. Möjligtvis då trodde vi att hon inte skulle kunna så mycket som hon faktiskt kan. .
Nu vet vi att hon kan.
Hon kan massor!
Ibland lite senare än vad vi trott.
Ibland lite tidigare än vi trott.

Som med läsningen.
Läsningen som bara exploderat.
Hedvig har högläsning av lättlästa böcker mest varje dag.
Den näst intill flytande läsningen, och framför allt min förvåning över den, fick mig att fundera ett varv till. Min förvåning över att hon läser så bra och detta så mycket tidigare än vad jag trott…
Men, varför skulle hon inte ha lätt att lära sig läsa?
Jag hade det, Ebba hade det och Ludde likaså.
Lättheten att läsa kanske bara sitter i generna?
Den har kanske inte så mycket med den lilla kromosomen att göra…
❤️
Helt enkelt…

Våga vägra…
 
… halt kött…
Halt som i halkigt.
 
Lilla H är en stor köttälskare. Det har hon alltid varit.
Förundrad över hur hon som liten tuggade och svalde, tuggade och svalde.
Jag som var van vid att Ebba och Ludde tuggade och tuggade och tuggade.
För att sedan spotta ut.
Kött kan vara knepigt. Särskilt om man är liten.
 
Men jag har aldrig tänkt på att kött kan vara just halt.
Köttet här i huset var häromdagen alldeles halt. Så sade Hedvig.
Hon tuggade och tuggade. Jag frågade om köttet inte var gott.
 
 
– Jo, de’  är gott! Men de’  är halt!
 
 
Det tog en liten stund innan jag förstod vad hon menade.
Hon hade fått en bit slibbigt, läskigt fett kött i munnen.
Behöver jag ens nämna att jag ogillar fettslamsor på eller i kött?
Jag avskyr det.
 
Men spottade hon ut? Nej då.
Hon tuggade och medan köttet halkade omkring i munnen lyckades hon svälja det.
 
 
 
Jag tror jag ska lägga mig vinn om att inte köpa halt kött i fortsättningen…