Liten H...
Förresten fick hon…
(null)

… köttfärslimpa igår…
En egen.
För att vi skulle äta lasagne och hon älskar inte lasagne och för att jag på alla vis jag kunde komma på öste kärlek över denna lilla vackra själ som jag gjort så ledsen. Det blev en lååång mening, men säger man den på en utandning känner man
min förtvivlade önskan om att skapa lugn i hennes själ och hjärta.
Och hos mig själv också för den delen.
Så en egen yttepytteliten köttfärslimpa blev det. Gjord i den lilla, lilla formen hon bakade i som liten. Potatis, gräddsås och lingon till. Så klart. Hon slapp lasagnen. Som hon inte älskar.
Man kan göra gott på många vis.
En köttfärslimpa kan vara ett sätt.
För mamman gjorde det gott hur som helst…

❤️


… och den räckte till frukost också…
Ett enda ord…
(null)

… och jag gjorde henne så ledsen…
Förkrossad.
En av de finaste jag har.
Och jag gjorde henne förtvivlad.
Helt utan mening så klart – jag älskar ju henne så innerligt. Men ändå. Det var jag som…
Vi hjälper mycket. Stöttar jämt.
Ibland står det mig upp i halsen. Men jag gör det ju så klart. Det är mitt lilla barn det handlar om. Som alltid när jag yppar något som kan tolkas som att jag är less på livet som ”funkis-förälder” (ett ord jag för övrigt ogillar)
är jag livrädd att det kan misstolkas. Vissa älskar att göra egna tolkningar av andras tankar och känslor. Dessa vissa behöver inte lägga energi på att kommentera något om att de ”förstår” eller om att jag ”är stark” och att de ”inte
hade klarat av detta livet” eller annan bullshit jag får höra emellanåt. Jag gör det klart på en gång: Hedvig är en skatt som tar exakt lika stor plats i mitt hjärta som mina andra barn gör. Och jag vill ha Hedvig precis som hon är, med sin extra
kromosom och allt som följer med den. Varför? För att det är min Hedvig,  mitt barn, vi talar om och hon lär mig saker om livet som ingen annan gör.
Punkt. Verkligen punkt.
Men så sårade jag henne. Idag.
Jag är förkrossad över det.
Hur kan det bli så fel…?
Vi står i badrummet.
Borstar tänder, klär på oss.
Jag borstar och flätar hennes långa guldiga hår, jag smörjer hennes torra kinder och nariga läppar. Jag smörjer hela hennes vintertorra kropp. Jag vänder en tröja rätt som av någon anledning hamnat ut-och-in. Samma sak gör jag med en strumpa.
Jag går och byter strumporna för att hon så gärna vill ha ett annat par som hon tycker passar bättre i pulkabacken. Jag gör ditten och datten och mer därtill. Däremellan försöker jag själv borsta mina tänder, borsta mitt hår. Jag snabbar
mig att hafsa ihop en hästsvans. Etc etc.
Precis när jag ska smörja mina egna vintertorra kinder med ett ljuvligt serum ber hon mig att tvätta hennes glasögon. Utan att försöka själv först. Det är nämligen dealen här hemma; försöka själv först, sedan be om hjälp. Av två
skäl, nämligen att mamman och pappan inte ska göra saker av slentrian och – vad viktigast är – för att om man inte tränar hur ska man då lära sig? Hur som helst säger jag vänligt att hon kan försöka tvätta dem själv först. Hon blir sur.
– Mäh! Ja’ får ju aldri’ bort tvålen!!!

– Jodå, om du sköljer tillräckligt noga. På båda sidor om glaset. Prova.

– Nej.
Du får göra.

– Nej.
Du får göra.
– Nej.

– Jo.

– Men nej Hedvig!
Hur ska du lära dig om du inte försöker?
Hur ska det bli när du flyttar hemifrån? Då måste du ju kunna tvätta dina glasögon själv…
Det är nu det händer.
Hon vänder och går ut ur badrummet.
In på sitt rum.
Jag som inte förstod vad som hänt undrar var hon tog vägen. Hon svarar att hon är på sitt rum. Jag hör att hon är ledsen. Väldigt ledsen. Jag frågar varför hon låter så ledsen.
Det brister.
Vi talar om en förtvivlad gråt.
En gråt vi sällan hör.
Jag skyndar till henne. Ovetandes. Jag slår mina armar runt henne och frågar varför hon är så förtvivlat ledsen. Hon hulkar men svarar ändå mellan hulkningarna:
– Du sade att jag ska flytta hemifrån!!!
Ja’ vill inte det! Ja’ vill bo med dig och pappa  mamma, och mitt rum och killarna (Marcus & Martinus). Ja’ vill inte vara ensam mamma!!!!
Åh!
Vilken käftsmäll!
Att jag inte tänkt mig för. 
Att jag sade dessa ord om att flytta hemifrån. Inte hade jag en aning…
Jag förklarade att jag inte sagt att utan när. Att jag trodde hon ville flytta hemifrån när hon är vuxen så som Ebba, Ludvig och Gustav gjort. Att jag inte menade nu. Jag hörde hur jag till och med lovade att hon aldrig, aldrig, aldrig behöver
flytta hemifrån om hon inte vill. Hur kunde jag ens säga så…? Så klart att jag vill att hon en dag ska få äga känslan av ett eget boende och allt roligt som följer med det. Inget gott kommer av att bo med mamma och pappa hela livet tror
jag, även om jag än så länge inte kan tänka tanken fullt ut… 
Lilla älskade hjärtat…
Hon grät och grät.
Jag grät och grät.
– Om ja’ måste flytta vill ja’ flytta till Ebba i Jönköping. De’ blir mysi’t. Ebba å’ ja’.
Igen lovar jag att hon aldrig, aldrig, aldrig måste flytta om hon inte vill.  Vi pratade och grät, grät. Och  pratade ännu mer. Hur långt håller resonemanget i förtvivlan? Jag vet inte men jag känner att vi måste prata och prata.
Med hennes ord.
 Jag förbannar mig själv för att jag inte vägde mina ord på guldskål mer än jag gjorde. Jag vet ju att jag måste det. Jag vet ju att inte bara varje tonfall utan även varje ord är viktigt för hur hon tar emot informationen.
Så felade jag.
Tänkte mig inte för.
Förkrossad.
Hon torkade sina tårar, vi packade matsäck och gick till pulkabacken. Hon skrattandes och lycklig över snön. Jag, förvisso också lycklig över snön, men dämpad, ledsen, sorgsen. Jag med gråten i halsen och tårar bakom ögonlocken hela dagen.
Jag skäms.
Det var ju inte meningen.
Jag visste inte att det skulle träffa så hårt.
Hade jag tänkt efter så hade jag kunnat förutse, välja en annan jämförelse.
Dumma mig.
Inte en enda gång till kommer jag nämna det onämnbara. Jag tänker att det kanske kommer med åldern. Tids nog är hon redo. Jag livar att vänta in henne. Men jag kan inte riktigt sluta gråta.
Att jag kunde göra just henne så förtvivlad…


❤️


… jag är sååå ledsen för det…
Det glömda halsbandet…
(null)

… gav tårar…
Besvikelse.
Sms:et kom i morse.
Upptäckten av det glömda halsbandet gjordes då hon kom till skolan och tog av jackan. Halsbandet, en lång och kraftig "guld"länk som mamman haft i många år och som hon nu fått . För att hon tyckte det var så ofantligt galet vacker.
Hon är alldeles ofantligt galet vacker i halsbandet. Också.
Sedan hon fått halsbandet har hon burit det varje dag. Stolt. Lite vuxet liksom.
Tills idag.
Den ledsna emojin vittnar inte bara om besvikelsen hon skriver om, den vittnar om tårar som jag förstår trillar nerför hennes kinder när hon skriver till mig. Utan tårar hade emojin varit en annan. Så funkar hon.
Jag svarar snabbt – och stavar fel vilket jag fick höra senare idag. Svarar snabbt så att hon ska hinna läsa innan hon går in i klassrummet och telefon läggs i lådan. Men det är svårt att trösta via sms. Ord kan göra mycket men de kan inte trolla fram
ett glömt halsband. 
Så jag försöker lyfta. 
Försöker få henne att förstå att hon inte behöver ett guldhalsband för att vara finast och vackrast i världen. Det räcker med att "bara" vara Hedvig, som hon själv brukar säga.
"Tack" 
Skriver hon.
Mina ord har tröstat.
Jag anar att tårarna torkat och att dagen blir fin även utan halsband.
När jag hämtar på eftermiddagen skuttar hon mot bilen. Vinkar på långt håll. Hon öppnar bildörren och innan hon hinner in i bilen:
– Du skrev att ja’ glittrar som guld!
De’ var fint mamma! 
Jag blev så glad.

– Du är ju så fin Hedvig!
En riktig guldklimp.

– Jaa, ja’ är fin. De’ är ja’.
Julia tröstade mig. Hon hämtade papper till mina tårar och mitt snor. Men du stavade fel mamma! "Bad" skrev du. Vvvvad – med ve- heter det vet du väl…?



Glitter, guld, tårar och snor en torsdagsmorgon…

❤️


… vilken tur att man kan lyfta varandra med ett sms…
Det händer att vi…
(null)

… äter utan pappan…
Ibland.
Om vi ska iväg och han inte hunnit hem.
Som idag.
Det blir tystare och tystare runt bordet. Babbelfia tycks inte ha så mycket att säga. Jag frågar vad hon funderar på och hon utbrister:
– Åh, ja’ tycker det är sorgli’t med honom!

– Med vem?

– Med pappa…

– Varför är det sorgligt med pappa…?

– Han får ingen mat som vi…

– Men pappa får mat när han kommer.
Vi måste ju äta först eftersom vi ska åka på träningen.

– Men hur ska han få mat då? 
Sorgli’t är det.

– Men…
Jag ställer ju mat till honom så att han kan äta när han kommer hem.

– Jaha!
Du är snäll mamma…
Dessa funderingar…

❤️


… ack så viktiga att få tag i och reda ut…
Skaparverkstad…
(null)

… och hon är nöjd…
Med sig själv och sina alster.
Jag är med.
Annars går det inte. Inte längre.
Eller, inte ännu kanske är mer rättvist formulerat. För förr gick det att lämna. Sedan gick det inte alls. Jo, det gick att lämna men hon deltog inte. Verkligen inte. Då är det ingen vits. Vitsen är att delta, att våga själv, att knyta
kontakter – vitsen är att växa.
Istället krympte hon. När jag lämnade. Fast jag inte förstod. Nu förstår vi. Pappan och jag. Nu har vi ändrat. Nu har vi tid. Det förlösande. Sakta vinner vi förtroende hos henne igen. Sakta växer hon igen. Får hon tid vågar hon.
Skaparverkstad och jag lämnade inte.
Först ville hon inte ändå. Hon ville vidare. Hon ville till bästisgrannar som flyttat och som vi äntligen skulle hälsa på. Efteråt. Hon ville direkt. Först och sedan. Samtalen som varit sedan hon var ett. Först gör vi detta, sedan… 
Resonemanget funkar.
Efter lirkande av både mig och kursledare gick det. Men hon tänkte inte ta i leran. Tänkte inte bli kladdig. Känner igen mig så. 
Jag avskyr att vara kladdig. Storasyster likaså. Storasyster som ville ha plåster på varje finger sitt livs första sommar i sandlådan. Ville inte  äta om inte ett papper fanns på var sida om tallriken. Hon blundade äcklat medan hon torkade
sina små fingrar.
Storebror var tvärtom. Kladdade gärna och ofta och var den som – till slut – lärde storasyster att det är helt okej att kladda. Hedvig blev som mamma och storasyster.
Hon satte sig.
Tittade på lerklumpen. Rörde den inte. Men så tog någon annan tag i den. Visade att det funkade. Att det faktiskt är kul. 

– Kan man tvätta bort kladdet?!

– Absolut Hedvig.
Det gör vi efteråt.

– Kan du bli kladdig mamma?

– Visst kan jag.
Det sista sade jag morskt och tog tag i leran. Ville blunda. Avskyr kladd. Fast det sade jag inte. Plötsligt hade hon klumpen i handen, plötsligt formade hon den vackraste skålen jag sett. Jag hejade på. Medan leran torkade på mina händer. Hu. Nästan
värre än själva kladdet.
När lerverket var klart väntade tygtryck. 
Också det kladdigt. 
Inga problem.
Hon kladdade som om hon aldrig gjort annat.
Och – hon ser fram emot nästa lördag…

❤️


… högsta vinsten…
Jag vände…
(null)

… ryggen till…
En sekund.
Hon högg en bit.
Galen i ost. 
Jag kan förstå det – ost är gott – även om jag själv kanske inte hade tagit ett stort bett av just en Gouda.
– Men oj! Hedvig!
Vad gör du?

– Äter ost.

– Jo. Jag ser det. Men ett stort bett! 
Du kunde tagit en skiva istället…

– Äh! 
Ja’ ville muntra upp dig lite bara.

– Muntra upp?
Men jag är glad.

– Glad ja!
Men inte munter.
Nu är du munter och glad.
Det känns som att hon vann igen…

❤️



1-0. Till Hedvig.
Tomt och tyst igen…
(null)

… syskonen har åkt…
Tillbaka till sitt.
För knappt två veckor sedan stod hon i tårar på Landvetter. Vinkade av storebror. I måndags morse ville hon inte gå upp. Det sker liksom aldrig här i huset. Inte med henne. Storasyster lirkade. Jag lirkade.
Sedan brast det.
Tårarna rann ikapp med snoret.
Hulkande låter hon oss förstå att hon inte vill att storasyster ska åka. Inte hon också. I måndags var dagen och det slog henne så snart hon slog upp ögonen.
Men hon hittar strategier.
Säger att hon snart ska hälsa på. 
Ber mig boka resa.  
Så kommer kvällen.
Hon ska välja saga. Så gör vi. Ännu.
Då skiner det lilla ansiktet fullt av längtan upp.
– Mamma ja’ vet!
Vi ringer Ludde på FaceTime istället för saga!
Det kan vi väl?  Snälla?!
Visst kan vi och visst gjorde vi…

❤️


… syskonkärlek…
Att få förtroendet…
 
 
… att ta del av andras tankar och känslor…
Det är fint.
 
För mig är det stort och jag känner mig ödmjuk.
Vi alla som ”traskar omkring” på denna jord är bara människor ändå. Oavsett att en del, ganska många faktiskt, vill låta påskina att det är skillnad på folk och folk. Dessa ”en del” vill också gärna kategorisera och dela in i fack. Uteslutande till deras favör. Jag tror inte på det. Och jag tycker dessa ”en del” tar alldeles för stor plats här i världen.
 
Jag tror på godhet, snällhet, öppenhet och ärlighet.
Och jag är själv gärna god, snäll, öppen och ärlig. Men jag vet att det kräver sin mottagare.
Det måste vara någon man kan känna igen sig i, känna sig trygg med och lita på.
Det måste vara någon man törs med.
För att jag är jag och du är du.
Och det är så det ska vara.
 
Idag var jag hos en vän.
En mycket klok och fin människa.
Hon har varit, och är, med om en resa man inte önskar någon.
Det kunde varit värre. Men så klart också bättre.
Hos henne finns massor av hopp. Men så klart också förtvivlan.
Hon är också bara människa. Inte alls alltid stark.
Fy, vad jag ogillar när någon kallar någon annan stark.
Oftast finns faktiskt inget alternativ.
Walk a mile in my shoes och allt sådant.
 
Att få sitta mitt emot en torsdagseftermiddag som denna, dricka kaffe och äta en semla, ventilera, lyssna, ta emot och lära. För mig är det värdefullt. Allt jag insuper och lär är värdefullt, men än mer värdefullt är förtroendet. Jag ska förvalta det väl.
Det vet du.
 
 
 
Tack L för bästa eftermiddagen …
 
💖
 
 
 
…lite mer snällhet i världen skulle inte skada…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi njuter…
(null)

… so far…
Av nya livet.
Inte så att alla bitar fallit på plats. Långt därifrån. Men några. Och lugnet. Det där lugnet jag annars bara har hört talas om, det börjar jag ana. Jag vill tro att det kommer helt och fullt. Det är min strävan. Vår strävan.
Min lilla läromästare i konsten livet påminner mig genom sin blotta existens om hur man gör. Jag tränar och tränar. Himmel, ingen kan väl vara fullärd på en gång. Utom hon då. I just konsten livet. Hon är född med det. På något vis. Ibland
– ofta – stressar det mig så mycket tid jag lagt på oviktiga ting i livet. För mig oviktiga ting. Men det är aldrig försent för förändring ändå. Och, polletten måste trilla ner och ärligheten måste träffa dig och modet måste komma till dig. Och
allt sån’t. 
Jag är där nu. Vi.
Vi är där.
Ibland handlar det om en latte och en chokladpralin. Ibland om asfaltslöpning någon mil eller två. Eller om ett extra roligt jobbrelaterat uppdrag. En intervju man liksom inte vill avsluta eller en text man inte vill ska ta slut. Ibland
handlar det om ett aldrig så litet beslut, men som gör gott. Men mest av allt handlar det om tid. Om att kunna disponera tiden som man vill, med vad man vill och med vilka man vill.
Hon älskar att vi har mer tid.
Han och jag älskar att vi har mer tid.
Tid att stanna upp. Reflektera. Göra det vi vill.
Hon berättar för mig att jag är hennes bästa mamma i världen. Att jag lagar bästa maten (fast jag alls inte är särskilt duktig på att laga mat och helst skulle leva på fil). 
Hon säger att jag är vacker. Att jag är den bästa hon vet. Att min mage är så härlig för den är så mjuk (!!!), och hon säger att jag är gullig när jag skrattar för jag får så roliga streck runt ögonen då. 
Bäst av allt är när hon säger att hon älskar mig. Att hon älskar hela vår brokiga familj och att vi alla älskar varandra. Och det gör vi ju. Till vanvett. Och familjen är utspridd på olika orter och länder och vi saknar och längtar alla efter
varandra. Och en flickvän har kommit till och henne älskar vi också. För mig är det rikedom. Som vi skapat. Som vi alla är rädda om. Som inte kan köpas för pengar.
Tänker att livet väl är som ett pussel…

❤️




… med bitar som en efter en faller på plats…
146 cm ren…
(null)

… och skär…
Kärlek.
Det är hon.
För bortom i-ord, protester och småkrångel finns det bara kärlek. Kärlek och godhet. Och snällhet. Egenskapen jag uppskattar så mycket hos människor.
– Ja’ har drömt om kärlek i natt mamma!

– Vad mysigt! 

– Ja. Ja’ drömde att du och ja’ gick på date, åt på Mc Donald’s och gick på lekland…
Kanske var det en dröm?
Kanske var det ”bara” ett finare sätt att be om något av det bästa hon vet? 
Oavsett vad smälte mitt hjärta…

❤️


… igen…
P
Är ”hämtmat”…
(null)

… ens ett ord…?
Ett riktigt?
Det finns i Svenska Akademiens ordlista så jo, det är ett riktigt ord. Minsann.
När vi köper hämtmat gör vi det oftast från samma ställe. Där finns pizza för den som vill, sushi och thai om någon annan föredrar det. Och det smakar bra. 
Igår var en sådan dag då vi skulle köpa hämtmat. Jag frågade lilla H tidigt på dagen vad hon då skulle vilja ha, så att hon skulle hinna fundera lite. Det brukar hon inte behöva i och för sig, inte när det gäller hämtmat.  Men igår funderade
hon och funderade.
Länge funderade hon.
I flera timmar till och med.
Till slut och sent om sider och allt sådant så sade hon:
– Mamma…
Ja’ skulle gärna vilja ha en Chicken Mc Feast utan lök… Det kan man hämta i luckan så det är väl också hämtmat? Väl? Heller? Hur är det?
Visst är en Chicken Mc Feast utan lök hämtmat. Vi åkte lite längre för att hämta den bara.
Trerätters i vårt hus…

❤️


… pizza, thai & Mc Donald’s