Liten H...
Höstlov och…

… första lediga dagen…
Sovmorgon.
Joråmensåatt.
Sovmorgon till 06:47.
Blir tokig. När ska vi få sova?
En annan dag. En annan tid. Förmodligen.
Glad att lilla H vaknar som en solstråle.
Tänk om det varit tvärtom. Om hon vaknat som Tjalle Tvärvigg.
Mindre glad att hon vill ha allt vi planerat gjort på studs. För att hon längtar så. Längtat efter varje enskild sak men också efter denna lediga dag tillsammans. Och jag som längtat lika mycket. 
Dagen började med kaffe till mig och varm mjölk till Hedvig. I sängen. Med Bolibompa som sällskap. Som varje morgon, alla veckans sju dagar.
Därefter frukost i sängen.
Som vi bara gör då vi är själva, lilla H och jag. Varför vet jag inte. Det är en grej vi har helt enkelt.
Läxläsning stod på önskelistan och med tanke på vilken arla morgonstund vi vaknade bänkade vi oss framdör läxböckerna, duschade, påklädda och klara klockan nio. Man tänker ganska bra ändå, så dags på dygnet.
Rotfruktsgratäng till lunch.
Från recept från Hedvigs hemkunskap. Oj, vad hon sköljde, skalade, skar och hade sig med potatis, morötter, palsternackor och purjolök. 
Jo, detta var också Hedvigs önskemål.
Rotfruktsgratäng.
Så äntligen kom eftermiddagen med extremt efterlängtat biobesök. På något märkligt vis lyckades lilla H dessutom övertala sin mamma att få både popcorn och en liten bit mjölkchoklad. Den oftast lite mer restriktiva mamman vet inte hur det gick till. Hedvig är en mästare på att förhandla minsann.
1-0 till henne. Igen.
Hemma, pyjamas på.
Tacopaj i ugnen.
Höatlov
❤️
Kanske får vi sovmorgon imorgon…

Vi lagar middag…
 
… en tisdagseftermiddag…
Småpratar.
 
Lilla H pratar om dagen på fritids.
Om filmen de såg på bio, ”Insidan ut”, och om en liten flicka som hette Jenny, som sedan blev lite större och sedan ganska mycket stor, ungefär som Hedvig själv tror hon. Hon skalar och skär morötter medan hon bubblar och pratar. Jag skär kött i mindre bitar och ser i ögonvrån att hon tittar på vad jag gör.
 
 
– Hur kommer köttet ifrån?
– Menar du från vilket djur det kommer ifrån?
– Ja. Så menar jag.
– Det här köttet kommer ifrån grisen.

– Oj! De’ måste vara en väldi’ död gris mamma!
 
 
 
 
Vilken tur tänker jag, att den var väldigt död…
 
 
 
Helgen har…
 
… passerat…
Igen.
 
De tenderar att gå himla fort, de efterlängtade helgerna.
Vare sig det händer mycket eller nästan ingenting alls så går de fort.
Vi skulle nog må bra av tre dagars helg här i landet, istället för två.
Jo, jag tror det är en god idé.
 
En helg som helgen var är skön.
Det vill säga en utan så mycket åtaganden.
En städdag på stranden med korvgrillning i höstkylan.
En äntligen tappad tand och det dessutom helt utan blod.
 
Det är blodet som är värst.
Att tappa en tand hit eller dit spelar inte lilla H särskilt stor roll.
Men blodet. Det hemska otäcka blodet.
Att då få tappa den, bara så där – plopp ner på assietten – helt utan blod, det var en lättnad.
En lättnad och en glädje. Pirr i magen över tandféns eventuella ankomst.
 
Så en försmak av julen.
Jo, det är sant. 
 
När hela huset fylls av storebrors kompisar som under hektiska timmar pimpade kök och vardagsrum med tomtar, gran, glitter, julklappar, köttbullar, prinskorv, julmust, pepparkakor, sill och potatis.
Helt crazy så här i oktober. Det hela var en filminspelning av en julkalender och mycket, mycket spännande. En gång klev vi in mitt i filmen, lilla H och jag. Jag gissar att vi klipps bort när filmen redigeras.
Lilla H, lika förtjust över att öppna kartongen med julsaker i oktober som hon är dagarna innan julafton. Hon köpte läget rätt av och hade nog önskat att tomten kom på riktigt även i oktober. I brist på riktig sådan tog hon saken i egna händer och med jeans, fotbollstisha, säck och tomtemask undrade hon helt sonika om det fanns några snälla barn här i huset.
 
 
En helg där det inte hände mycket, och samtidigt massor på en gång.
 
 
 
Så, lite god jul på er i alla fall, så här i oktober…
 
 
 
 
Tänk om vi alla var lika…
 
… vad skulle vi ogilla då…?
En örsnibb?
 
En örsnibb som inte är stöpt i exakt samma form som din.
Eller en näsa, aningen längre eller kortare än din egen. 
Kanske skulle vi ogilla att någon tycker mest om filmjölk, medan du själv föredrar youghurt. Eller tvärtom.
Att katter får någon att nysa hejdlöst av allerigi, medan du kan borra ner hela näsan i den mjuka pälsen.
Skulle vi tycka illa om någons yrkesval även om det säger sig självt att alla inte kan ha samma yrke?
 
Hur skulle det bli? Hur skulle det gå?
 
Det skulle bli katastrofalt och det skulle gå käpprätt åt skogen.
Vårt samhälle skulle stanna, hela världen skulle stanna, om vi alla var lika.
Var och en som fötts till denna jord drar nämligen sitt strå till stacken.
Kanske gör inte alla det på det vis du gör, men de gör det.
Huvudsaken måste ändå vara att var och en gör efter förmåga?
 
Oavsett hud- hår- eller ögonfärg behövs du.
Oavsett etnicitet, sexuell läggning och kön behövs du.
Oavsett funktionsvariation behövs du.
Du behövs och du bidrar på ditt sätt.
Det gäller alla.
 
Vad världen inte behöver är cynism, ondska, främlingsfientlighet, homofobi och total brist på empati.
Världen behöver mer överseende, tolerans, godhet och kärlek.
 
Jag mötte en kvinna för snart fem år sedan, Emmamaria. Hon lever i Danmark och vi träffades på Kanarieöarna. Emmamaria kom fram till mig, lade sin hand på arm och sade att hon tycker att jag har en underbar dotter. Hon berättade att hon har en lika underbar son. Också han med en extra kromosom. Han har Downs syndrom. När Emmamaria förstod att jag och min familj lever i Sverige hade hon tusen frågor. Mest kring samhällets syn på människor med Downs syndrom. Hon berättade att då hennes son föddes övervägde hon att packa ihop sin vackra familj och flytta till landet mellanmjölk. För att här finns mindre kyla och mer värme. Känslomässig värme.
 
Jag vet inte om det är så. Inte längre. Det känns som om vi för varje dag som går tar ett steg närmare ett mål som tycks gå ut på att skapa ett elitistiskt samhälle där alla ska vara stöpta i samma form för att bli accepterade. För att ens få existera.
 
Emmamaria delade en länk.
Den var till en dansk dokumentär, Död åt Downs, och jag skakar inombords efter att ha sett den.
Jag undrar så hur människor faktiskt kan tillåta sig att inte bli känslomässigt berörda, att välja att inte se det vackra i varje individ. Inte ens i det nyfödda lilla flickebarnet som är något av det sötaste jag sett. 
 
Jag ser på mitt yngsta lilla hjärta som bär på så oändligt mycket mer än på sin extra kromosom.
Hon bär på kärlek och lycka, på godhet och empati, på funderingar och slutsatser.
Hon bär på drömmar och mål precis som oss andra.
Hon skriver och läser, pratar engelska och kämpar med räkning.
Hon älskar sina läxor och vet att avgaser är dåligt för miljön.
Överväldigat konstaterar hon att både Messi och bältdjuret kommer från Sydamerika.
Hon hoppar jämfota av glädje över att marken nu täcks av gula och orangea löv, för hon vet och förklarar ingående, att när våren kommer då kommer också de nya små löven som är fulla av liv och de är gröna.
 
Hur ska det bli? Hur ska det gå?
Jag känner mig rädd.
 
 
”Död åt Downs”…
 
 
 
In my ass…
 
 

 

 

 

 
 
– Här får du mamma…

… ett armband med kärlek…
Från mig.
Älskade unge!
Den lilla som öser ur sig kärleksförklaringar så att man baxnar.
I parti och minut, varje dag och överallt.
Blandat med monsterord såklart och javisst. Men de blir som bortblåsta i mammahjärtat då kärleken åter smyger in och värmer inifrån och ut.
Älskade unge…

❤️


Vad vore vi utan dig…?
Hon kan…
 
… så mycket…
Lilla H.
 
Nästan som Lotta på Bråkmakargatan.
Hon kan nästan allting.
 
Bland annat kan hon sy, mitt yngsta lilla hjärta.
Otaliga är kuddarna hon sytt i olika färger och storlekar och som nu pryder hennes säng.
Den senaste kreationen som hon är omättligt stolt över är hennes gröna, fina och mycket stora Messikudde.
Med en målad Messi och kardborreband och allt.
 
Ofantligt skön för mamman att luta sig mot vid god-natt-sagan.
Extremt fin också, tycker mamman som förvisso är part i målet.
 
Jag hoppas att kärleken till Messi och Barcelona håller i sig ett tag.
Det vore skönt att slippa göra om hela rummet plötsligt en dag.
Av tomten önskar sig Hedvig ”en gubbe som hoppar upp ur en låda när man vevar”.
I övrigt ”alla möjliga fotbollsgrejer och Messigrejer och Barcelonagrejer”.
 
 
Hon, mitt lilla hjärta, med en fotboll under armen…
 
 
 
… som kan så himla mycket…
 
 
 
 
 
När mamman och pappan…

… är på vift…
Och lilla H är med storasyster. 
Då uppstår helgens bästa konversation.
När Hedvig två minuter after att vi skilts åt, vid bilen, messar och talar om att hon nu är just i bilen. Hon tillägger att hon älskar mig och jag drabbas av en häftig längtan efter henne, efter att åka hem igen fast det bara gått några minuter.
Det gjorde jag inte. Så klart.
Istället hade vi den roliga eftermiddag och kväll vi sett fram emot. Njöt av att Hedvig faktiskt tycker det är kul och bra när vi åker bort och hon får vara ensam med bästa storasystern i hela världen.
❤️
Men längtade efter dem alla, det gjorde jag minsann…
Tjejmys…

…på hög nivå..,
Ikväll.
Äldsta hjärtat kör mormor och morfar till flygplatsen.
Mellanhjärtat är på spelning i stan. Pappan på after work.
Då myser lilla H och mamman på egen hand. Med grillad kyckling, körsbärstomater och ”Ebba-och-Ludde-pinnar”, läs *pommes pinnes*. Allt som lilla H önskat.
Vi fortsätter i soffan med popcorn och glass. Vi toppar med ett Kinderägg fast det inte ens är lördag. 
Vi har det bra…

❤️

Tjejmys…
Den lilla namnsdagsloppan…

… här i huset…
Hon är så glad.
Glad över att det är Hedvig-dagen idag.
Glad över paket till den varma morgonmjölken.
Glad över att namnsdagen uppmärksammades med ett ”Grattis” av fröken J vid samlingen. 
Och glad över att få visa sin namnsdagspresent på visardagen.
Hon kan konsten att vara glad, lilla H…

❤️

Att se det stora i det lilla… 
Ett treårskalas…

… en helt vanlig tisdag…
Gjorde dagen roligare.
Jätterolig till och med.
Pirrig och pillrig har hon varit i flera dagar. Frågat och frågat om lilla Emil är stor nu, han är ju ändå tre år.
Lagom stor är lEmil, har jag svarat.
– Mamma, mamma! 
Emil ÄR stor nu, han är tre år.
Han är ett barn nu mamma!

❤️


Raggmunk med fläsk…
 
… fast utan fläsk…
Men ändå.
 
Varje måndag har lilla H hemkunskap i skolan.
Och varje måndag kommer hon hem med nya idéer om vad för middagsmat vi kan, bör, ska äta.
Jag gillar det faktum att hon faktiskt numer våga prova nya rätter. Väldigt ofta älskar hon inte den nya rätten.
Det känns ändå som mindre viktigt. Det viktiga är att man smakar. Att man tillåter sig att vara nyfiken.
 
För en dryg vecka sedan lagade Hedvig och hennes små polare raggmunk på hemkunskapen.
Raggmunk! Jag minns det med fasa ifrån barndomen. Jag tror aldrig min mamma gjorde det, men jag minns hur mormor vispade ihop en smet och rev potatis i ett huj. Doften i mormors och morfars sommarstuga var ljuvlig då hon stekte dessa märkliga ting. Varje gång hann jag glädjas av doften och i några sekunder fick jag för mig att mormor stekte pannkakor. Som hon i och för sig också ofta gjorde. Men liksom, vad är raggmunk mot pannkakor?
Varje gång dessa raggmunkar serverade smackade alla runt bordet och tyckte det var så sagolikt gott.
Alla utom jag. Jag kväljdes. Jag ville slippa.
 
När Hedvig så kommer hem och säger att vi bara måste göra raggmunck för det var ” himla gott”, då ville jag slippa. Jag kunde liksom inte ens se mig själv stå här i mitt kök och steka raggmunk. Än mindre kunde jag se mig äta dem. Men så sjönk informationen sakta in under några dagar. Kanske jag tycker om raggmunk ändå? Nu är jag ju ändå vuxen och smaklökarna tycker annorlunda än då jag var liten. Jag tycker ju om potatis. Jag tycker det verkar gott med frasigt stekt. Även fläsk kan jag tycka är gott i små doser. Det skulle väl vara lingonsylten jag inte tycker om då. Jo, på havregrynsgröt. Annars tycker jag inte om lingonsylt. 
 
Sagt och gjort.
Igår gjorde vi raggmunk till middag, lilla H och jag.
Och morötter. Herre Gud, vi får inte glömma morötterna sade Hedvig.
På hemkunskapen serverades rårivna morötter till raggmunkarna.
Det har vi aldrig här i huset. Här gör vi morotsstavar.
Alla andra dagar utom i går, då hade vi rårivna morötter.
 
Raggmunk med fläsk och lingonsylt till pappan och storebror.
Raggmunk utan fläsk men med lingonsylt till Hedvig.
Raggmunk med en fläskbit och utan lingonsylt till mamman.
 
Och det var gott!
Det var verkligen jättegott.
Det finns saker att förfina till nästa gång, visst, men gott var det.
Och jo, det blir definitivt en nästa gång. Kanske ändå att jag inte tyckte det var lika gott som lilla H, men jag har definitivt omvärderat rätten. Jag smackade och åt samtidigt som jag ägnade min mormor många tankar.  Jag nästan kände mig som mormor Rut där jag satt vid middagsbordet med egenhändigt tillverkade raggmunkar. Min lilla mormor som skulle fyllt 100 år på lördag.
 
 
Raggmunk en måndag…
 
 
Hepp…
 
 
Olika är fint…
 
… och bra…
Nödvändigt.
 
Nödvändigt för att världen ska fungera.
Vi kan inte alla vara stöpta i samma form.
Som tur är.
 
Vi lär av varandra. Av varandras olikheter.
Tänk om jag redan kunde allt som du kan, och vice versa.
Det skulle vara en himla tråkig värld att leva i.
 
Många av dem som faller inom ramen för den så kallade normalitetsnormen, vad det nu är, har svårt för olikheter. Svårt att acceptera. Svårt att se nyttan med olikheter. Svårt att låta människor vara precis som de är. Då menar jag inte att man kan skylla dumheter på att man är som man är. Vi har alla ett ansvar att värna om varandra. Ingen har rätt att köra sitt race utan eftertanke, bara för att man är som man är.
Det är inte så jag menar.
 
Jag menar att människor ska få vara precis som de är oavsett, kön, etnicitet, hudfärg, sexuell läggning, funktionsvariation eller vad det nu kan vara. Men jag tycker det är märkligt att så många människor som själva kallar sig ”normala” anser att andra är ”udda”, ”konstiga”, ”olika” eller vad de nu sätter för ord på sin tanke.
Är inte det att sätta sig själv på höga hästar?
 
Jag tänker att det är extremt sällan, om det ens existerar, som någon som anses vara ”olik” tycker till om de som anser sig ”normala”. Särskilt inte på ett negativt sätt. Där finns istället en enorm acceptans för andras olikheter. Lite ironiskt är det, att de fina vackra själarna som många inte vill ska finnas, är de som är godast, snällast, mest accepterande och helt enkelt vackrast på jorden.
 
Lilla H anses med sina 47 kromosomer som olik.
Jag har ju bara 46 kromorosmer, så visst är hon olik mig.
Men jag är också olik.
Jag är lika olik henne som hon är olik mig, eftersom vi har olika antal kromosomer.
Men så är vi också lika lika varandra, för att vi helt enkelt bara är två människor på jorden.
Hon, bara elva år, och full av acceptans inför andras människors olikheter.
Hon konstaterar dem bara, hon lägger ingen värdering i dem.
Någon är si, och någon är så.
Vi är alla bra på något.
Man hjälps åt.
Alla tillför.
 
Så tänker lilla H och norpar det bästa från varje människa hon möter.
Hon, och många andra, är klok som en bok och det finns så många som skulle lära av Hedvig och alla andra som anses vara olik. Jag förstår inte riktigt hur vi ska få världen att förstå att alla behövs?
 
 
Kanske att var och en ska börja med sig själv…?
 
 
 
Olika berikar…
Söndag igen…

… och jag funderar lite…
Som jag brukar.
Att fundera lite är i sig ett knasigt uttryck. För mig innebär det att jag funderar mycket. Fast jag säger lite. 
Jag är en grubblare av stora mått. Har alltid varit och kommer säkert alltid att vara. Oftast är det bra, tror jag, ibland mindre bra. 
Jag funderar mycket på de val vi har, och de val vi gör. Det mesta kan sägas handla om val. Aktiva val eller lite mer passiva val. Jo, för de blir väl också val?  På något sätt.
Igår spenderade jag några timmar tillsammans med min ena syster och systerson. Vi spatserade runt i Gunnebo slotts trädgårdar och ventilerade livet. 
Min syster är en av de klokaste jag vet och sedan jag var liten har jag haft den största respekt för hennes tankar, åsikter och val.
Vi pratade om livet som varit, som är och som komma skall. Om de val vi gjort i livet, varför och vad som kommit ur dessa. Om hur egna och andra människors val påverkar varandra,  och om hur allt i slutändan ändå måste landa i hur vi själva förhåller oss till det faktum som ändå är.  Att förhålla sig är kanske också ett val?
Jag vill välja glädje så ofta jag kan…

❤️

Glädje och kärlek…
Klädsim…
… en torsdag…
På simskolan.
Spännande, busigt och faktiskt helt crazy att ta på en pyjamas ovanpå bikinin och sedan kliva in i duschen.

Det är ju sådant man annars inte får göra. Nu ska man göra det.
Försiktigt, försiktigt klev hon in i duschen, lilla H. Som om det vore förbjudet.
När vattnet sköljde över den pyjsmaklädda lilla kroppen utbrast fnittret. Det bästa fnittret av alla.
Det busiga, lyckliga fnittret…

❤️


Lite crazy är det med klädsim…
När medicinen…

… smakar apa…
Blir det knepigt.
När Hedvigs kompis Max hälsade på ville han inte ta sin medicin. Fast han gjorde det ändå. Inte hel, men krossad och lagd i lite juice.
Max tyckte att det smakade apa.
Så sade han och Hedvig tittade storögt på honom. ”Apa” sade hon förundrad för sig själv. 
Så igår, flera dagar efter händelsen, svalde Hedvig sin tablett hel, fnissade lite och sade:
– Mamma, Max, han tycker medicinen smakar som en apa! Man äter inte en apa.

– Nej, det gör man ju inte, men Max menade att det smakar blä. Då kan man säga att det smakar apa. Kanske för apor luktar lite blä? Minns du på Kolmården att de luktade lite äckligt…?

– Fast man luktar inte på medicin. Man äter den. Men man äter INTE apor. Ja’ får säga de till Max…

❤️
Ordningen är…
 
… återställd…
Igår.
 
Bästa måndagen. Igår.
En måndag då äldsta lilla hjärtat kom hem. Sent kom hon. Efter jobb och träning. Lillebror med nytaget körkort hämtade. Så sent att lilla H grät när hon skulle sova. Krokodiltårar över att missa måndagsträffen med saknad storassyster. Somnade sedan efter löfte om att storasyster skulle smyga in och pussa henne på kinden då hon kom hem.
 
Jag hann pussa på äldsta hjärtat innan jag lade mig. En stund innan det mös jag över att få göra iordning en bricka med en kopp te och efter-träning-smörgåsar till superhungrigt hjärta.
 
Medan jag försökte vakna tidigt, tidigt imorse hörde jag äldsta hjärtat hosta lite på sitt rum. Med värme i hjärtat konstaterade jag att hennes hostningar låter likadant idag som då hon var liten. 
 
Smög upp, knackade på hennes dörr, smet in och pussade henne god morgon. Smög sedan ner en våning och in på lillebrors rum. Lillebror som har så extremt svårt att vakna, men som varje morgon låter lika extremt klarvaken, mest för att jag ska lämna honom i fred tror jag. Jag pussar honom god morgon och konstaterar att han doftar lika gott nu som då han var liten. Jag lämnar honom inte ifred på morgonen utan babblar på och är säkert apjobbig – allt för att trötta lillebror inte ska somna om.
 
Hällde upp en kopp kaffe och pussar pappan god morgon. Pappan som alltid ser till att det finns nybryggt kaffe då jag vaknar. Värmde en mugg mjölk till älskade lilla grodan, traskade upp och kröp ner under täcket hos henne med kaffe och varm mjölk. Pussade den varma lena lilla kinden god morgon och såg in i hennes vackra bruna ögon då hon plirade på mig. Genast frågade hon om storasyster kommit hem och om hon faktiskt hade pussat på henne som utlovat. In kom hon sedan, storasyster, kramades och pussades gjorde de.
Bedyrade varandra sin kärlek.
 
Varm, lycklig och rik känner jag.
Tänk att få smyga omkring och väcka och pussa på tre små troll en vanlig tisdagsmorgon.
En tisdagsmorgon när den är som bäst, när de alla tre är hemma, samlade under samma tak.
 
Ordningen är återställd… 
 
❤️
 
 
Kärlek…
Cupdagar…

… är fina dagar…
Så också idag.
Om än svinkall.
Det gör inte så mycket.
Cupdagar präglas av så ofantligt mycket värme, och den kommer inifrån.
Alla otroligt engagerade tränare, utan dem hade vi inget lag. Likaså alla engagerade, fina och lyckligt lottade föräldrar. Det är fint att vi har varandra.
Så alla superduktiga barn och ungdomar. Vars känsloyttringar inte finner några gränser. Som är sammansvetsade, som har koll. Inte bara på egna lagkamrater utan även på de andra lagens spelare. Efter år av hård och intensiv träning med återkommande cuper, känner många av spelarna igen varandra. Och även om alla så klart vill att just ens egna lag ska vinna, är avsaknaden av missunnsamhet värmande påtaglig.
Utan alla fina lagapelare vore vi andra inget…
❤️
Guldmedalj… (till alla så klart)…
Fredag eftermiddag…

… och lilla H pysslar lite…
Till sina fyra små grannkompisar.
Väljer färg som passar respektive kompis. Ritar och klipper ut hjärtan.
Väljer bland guldstjärnor, pärlor, fladdermöss, spöken och annat så att kompisarna får det de tycker bäst om.
Fina lilla H…
❤️
Fina små kompisar…
Det kan vara…
 
… det sista av sommaren…
Vi fann dem imorse.
 
Tre illröda höstmogna smultron.
Från plantan lilla H fick av moster Anette i våras.
 
Plantan har varit extrem sparsam med smultron.
Kanske är det så med första årets planta? Jag har ingen aning.
De som har mognat har i alla fall varit goda. Säger lilla H.
Vi andra har inte fått smaka.
 
Att en fredagsmorgon i början av oktober hitta tre mogna smultron.
Som lycklig liten H plockar och äter till frukostefterrätt, då två potatisbullar med lingonsylt precis slunkit ner i magen, det är en fin start på dagen. En riktigt fin start.
 
 
Dagens första leende…
 
 
 
Smultronmorgon…