Liten H...
Höstlov och…

… första lediga dagen…
Sovmorgon.
Joråmensåatt.
Sovmorgon till 06:47.
Blir tokig. När ska vi få sova?
En annan dag. En annan tid. Förmodligen.
Glad att lilla H vaknar som en solstråle.
Tänk om det varit tvärtom. Om hon vaknat som Tjalle Tvärvigg.
Mindre glad att hon vill ha allt vi planerat gjort på studs. För att hon längtar så. Längtat efter varje enskild sak men också efter denna lediga dag tillsammans. Och jag som längtat lika mycket. 
Dagen började med kaffe till mig och varm mjölk till Hedvig. I sängen. Med Bolibompa som sällskap. Som varje morgon, alla veckans sju dagar.
Därefter frukost i sängen.
Som vi bara gör då vi är själva, lilla H och jag. Varför vet jag inte. Det är en grej vi har helt enkelt.
Läxläsning stod på önskelistan och med tanke på vilken arla morgonstund vi vaknade bänkade vi oss framdör läxböckerna, duschade, påklädda och klara klockan nio. Man tänker ganska bra ändå, så dags på dygnet.
Rotfruktsgratäng till lunch.
Från recept från Hedvigs hemkunskap. Oj, vad hon sköljde, skalade, skar och hade sig med potatis, morötter, palsternackor och purjolök. 
Jo, detta var också Hedvigs önskemål.
Rotfruktsgratäng.
Så äntligen kom eftermiddagen med extremt efterlängtat biobesök. På något märkligt vis lyckades lilla H dessutom övertala sin mamma att få både popcorn och en liten bit mjölkchoklad. Den oftast lite mer restriktiva mamman vet inte hur det gick till. Hedvig är en mästare på att förhandla minsann.
1-0 till henne. Igen.
Hemma, pyjamas på.
Tacopaj i ugnen.
Höatlov
❤️
Kanske får vi sovmorgon imorgon…

Vi lagar middag…
 
… en tisdagseftermiddag…
Småpratar.
 
Lilla H pratar om dagen på fritids.
Om filmen de såg på bio, ”Insidan ut”, och om en liten flicka som hette Jenny, som sedan blev lite större och sedan ganska mycket stor, ungefär som Hedvig själv tror hon. Hon skalar och skär morötter medan hon bubblar och pratar. Jag skär kött i mindre bitar och ser i ögonvrån att hon tittar på vad jag gör.
 
 
– Hur kommer köttet ifrån?
– Menar du från vilket djur det kommer ifrån?
– Ja. Så menar jag.
– Det här köttet kommer ifrån grisen.

– Oj! De’ måste vara en väldi’ död gris mamma!
 
 
 
 
Vilken tur tänker jag, att den var väldigt död…
 
 
 
Helgen har…
 
… passerat…
Igen.
 
De tenderar att gå himla fort, de efterlängtade helgerna.
Vare sig det händer mycket eller nästan ingenting alls så går de fort.
Vi skulle nog må bra av tre dagars helg här i landet, istället för två.
Jo, jag tror det är en god idé.
 
En helg som helgen var är skön.
Det vill säga en utan så mycket åtaganden.
En städdag på stranden med korvgrillning i höstkylan.
En äntligen tappad tand och det dessutom helt utan blod.
 
Det är blodet som är värst.
Att tappa en tand hit eller dit spelar inte lilla H särskilt stor roll.
Men blodet. Det hemska otäcka blodet.
Att då få tappa den, bara så där – plopp ner på assietten – helt utan blod, det var en lättnad.
En lättnad och en glädje. Pirr i magen över tandféns eventuella ankomst.
 
Så en försmak av julen.
Jo, det är sant. 
 
När hela huset fylls av storebrors kompisar som under hektiska timmar pimpade kök och vardagsrum med tomtar, gran, glitter, julklappar, köttbullar, prinskorv, julmust, pepparkakor, sill och potatis.
Helt crazy så här i oktober. Det hela var en filminspelning av en julkalender och mycket, mycket spännande. En gång klev vi in mitt i filmen, lilla H och jag. Jag gissar att vi klipps bort när filmen redigeras.
Lilla H, lika förtjust över att öppna kartongen med julsaker i oktober som hon är dagarna innan julafton. Hon köpte läget rätt av och hade nog önskat att tomten kom på riktigt även i oktober. I brist på riktig sådan tog hon saken i egna händer och med jeans, fotbollstisha, säck och tomtemask undrade hon helt sonika om det fanns några snälla barn här i huset.
 
 
En helg där det inte hände mycket, och samtidigt massor på en gång.
 
 
 
Så, lite god jul på er i alla fall, så här i oktober…
 
 
 
 
Tänk om vi alla var lika…
 
… vad skulle vi ogilla då…?
En örsnibb?
 
En örsnibb som inte är stöpt i exakt samma form som din.
Eller en näsa, aningen längre eller kortare än din egen. 
Kanske skulle vi ogilla att någon tycker mest om filmjölk, medan du själv föredrar youghurt. Eller tvärtom.
Att katter får någon att nysa hejdlöst av allerigi, medan du kan borra ner hela näsan i den mjuka pälsen.
Skulle vi tycka illa om någons yrkesval även om det säger sig självt att alla inte kan ha samma yrke?
 
Hur skulle det bli? Hur skulle det gå?
 
Det skulle bli katastrofalt och det skulle gå käpprätt åt skogen.
Vårt samhälle skulle stanna, hela världen skulle stanna, om vi alla var lika.
Var och en som fötts till denna jord drar nämligen sitt strå till stacken.
Kanske gör inte alla det på det vis du gör, men de gör det.
Huvudsaken måste ändå vara att var och en gör efter förmåga?
 
Oavsett hud- hår- eller ögonfärg behövs du.
Oavsett etnicitet, sexuell läggning och kön behövs du.
Oavsett funktionsvariation behövs du.
Du behövs och du bidrar på ditt sätt.
Det gäller alla.
 
Vad världen inte behöver är cynism, ondska, främlingsfientlighet, homofobi och total brist på empati.
Världen behöver mer överseende, tolerans, godhet och kärlek.
 
Jag mötte en kvinna för snart fem år sedan, Emmamaria. Hon lever i Danmark och vi träffades på Kanarieöarna. Emmamaria kom fram till mig, lade sin hand på arm och sade att hon tycker att jag har en underbar dotter. Hon berättade att hon har en lika underbar son. Också han med en extra kromosom. Han har Downs syndrom. När Emmamaria förstod att jag och min familj lever i Sverige hade hon tusen frågor. Mest kring samhällets syn på människor med Downs syndrom. Hon berättade att då hennes son föddes övervägde hon att packa ihop sin vackra familj och flytta till landet mellanmjölk. För att här finns mindre kyla och mer värme. Känslomässig värme.
 
Jag vet inte om det är så. Inte längre. Det känns som om vi för varje dag som går tar ett steg närmare ett mål som tycks gå ut på att skapa ett elitistiskt samhälle där alla ska vara stöpta i samma form för att bli accepterade. För att ens få existera.
 
Emmamaria delade en länk.
Den var till en dansk dokumentär, Död åt Downs, och jag skakar inombords efter att ha sett den.
Jag undrar så hur människor faktiskt kan tillåta sig att inte bli känslomässigt berörda, att välja att inte se det vackra i varje individ. Inte ens i det nyfödda lilla flickebarnet som är något av det sötaste jag sett. 
 
Jag ser på mitt yngsta lilla hjärta som bär på så oändligt mycket mer än på sin extra kromosom.
Hon bär på kärlek och lycka, på godhet och empati, på funderingar och slutsatser.
Hon bär på drömmar och mål precis som oss andra.
Hon skriver och läser, pratar engelska och kämpar med räkning.
Hon älskar sina läxor och vet att avgaser är dåligt för miljön.
Överväldigat konstaterar hon att både Messi och bältdjuret kommer från Sydamerika.
Hon hoppar jämfota av glädje över att marken nu täcks av gula och orangea löv, för hon vet och förklarar ingående, att när våren kommer då kommer också de nya små löven som är fulla av liv och de är gröna.
 
Hur ska det bli? Hur ska det gå?
Jag känner mig rädd.
 
 
”Död åt Downs”…
 
 
 
In my ass…
 
 

 

 

 

 
 
– Här får du mamma…

… ett armband med kärlek…
Från mig.
Älskade unge!
Den lilla som öser ur sig kärleksförklaringar så att man baxnar.
I parti och minut, varje dag och överallt.
Blandat med monsterord såklart och javisst. Men de blir som bortblåsta i mammahjärtat då kärleken åter smyger in och värmer inifrån och ut.
Älskade unge…

❤️


Vad vore vi utan dig…?
Hon kan…
 
… så mycket…
Lilla H.
 
Nästan som Lotta på Bråkmakargatan.
Hon kan nästan allting.
 
Bland annat kan hon sy, mitt yngsta lilla hjärta.
Otaliga är kuddarna hon sytt i olika färger och storlekar och som nu pryder hennes säng.
Den senaste kreationen som hon är omättligt stolt över är hennes gröna, fina och mycket stora Messikudde.
Med en målad Messi och kardborreband och allt.
 
Ofantligt skön för mamman att luta sig mot vid god-natt-sagan.
Extremt fin också, tycker mamman som förvisso är part i målet.
 
Jag hoppas att kärleken till Messi och Barcelona håller i sig ett tag.
Det vore skönt att slippa göra om hela rummet plötsligt en dag.
Av tomten önskar sig Hedvig ”en gubbe som hoppar upp ur en låda när man vevar”.
I övrigt ”alla möjliga fotbollsgrejer och Messigrejer och Barcelonagrejer”.
 
 
Hon, mitt lilla hjärta, med en fotboll under armen…
 
 
 
… som kan så himla mycket…
 
 
 
 
 
När mamman och pappan…

… är på vift…
Och lilla H är med storasyster. 
Då uppstår helgens bästa konversation.
När Hedvig två minuter after att vi skilts åt, vid bilen, messar och talar om att hon nu är just i bilen. Hon tillägger att hon älskar mig och jag drabbas av en häftig längtan efter henne, efter att åka hem igen fast det bara gått några minuter.
Det gjorde jag inte. Så klart.
Istället hade vi den roliga eftermiddag och kväll vi sett fram emot. Njöt av att Hedvig faktiskt tycker det är kul och bra när vi åker bort och hon får vara ensam med bästa storasystern i hela världen.
❤️
Men längtade efter dem alla, det gjorde jag minsann…
Tjejmys…

…på hög nivå..,
Ikväll.
Äldsta hjärtat kör mormor och morfar till flygplatsen.
Mellanhjärtat är på spelning i stan. Pappan på after work.
Då myser lilla H och mamman på egen hand. Med grillad kyckling, körsbärstomater och ”Ebba-och-Ludde-pinnar”, läs *pommes pinnes*. Allt som lilla H önskat.
Vi fortsätter i soffan med popcorn och glass. Vi toppar med ett Kinderägg fast det inte ens är lördag. 
Vi har det bra…

❤️

Tjejmys…
Den lilla namnsdagsloppan…

… här i huset…
Hon är så glad.
Glad över att det är Hedvig-dagen idag.
Glad över paket till den varma morgonmjölken.
Glad över att namnsdagen uppmärksammades med ett ”Grattis” av fröken J vid samlingen. 
Och glad över att få visa sin namnsdagspresent på visardagen.
Hon kan konsten att vara glad, lilla H…

❤️

Att se det stora i det lilla…