Liten H...
– Ja’ älskarrr dej…
 
… mamma…
 
– Jag älskar dig också Hedvig! Massor!
 
– Ja’ me..
Du ärrr så braaa på att pyssla om mej! Smörrrja mej me’ krrräm, massassscchh o fläta hårrret o så.
Du ärrr en grrrym barnvakt mamma!
 
 
 
Ytterligare en kärleksförklaring som heter duga…
En finurlig och vacker…
 
… liten själ har hon …
Lilla H.
 
Hon tänker och funderar och lyckas alltid se det stora i det lilla.
Mitt bland svordomar, spott och fräs kommer plötsligt de allra mest kärleksfulla orden – när de som bäst behövs. 
 
Och bland önskningar om popcorn, saft och en egen skyltdocka kommer plötsligt en fundering om livet självt. Alltid en klok sådan.
 
Och mitt under en simtur i stora, mörka, djupa havet vänder hon sitt  lilla solbrända ansikte mot skyn, spricker upp i det där underbara solskensleendet bara hon kan och säger till mig:
 
– Titta mamma! Titta på himlen! Däl äl ett hjärta till dej!
Du älskal hjärtan mamma! Ett hjärtmoln till dej!
 
❤️
 
 
En sällsynt vacker själ…
-Mamma, nu vet ja’
 

 
… nånting ja’ önskar mej…
När ja’ fyller år du vet!
 
 
– Vad önskar du dig?
 
 
– En sssccchhhyltdocka önskar jag mej!
 
 
– En skyltdocka!?
 
 
– Ja!
 
 
– Det vet jag inte om man kan köpa faktiskt…
 
 
– Äh, lägg av nu! De kan man mamma, det vet du.
 
 
– Ska du ha den på ditt rum då tänker du?
 
 
– Nej, du är galen! Ja’ ska ha den när vi flyttar. Ja’ ställer den på balkongen utanför mitt rum bara. Ersssccchhhänn snyggt mamma!?
 
 
❤️
Igår…
 
… gick vi till kyrkan…
Lilla H och jag.
 
Härom kvällen var den stängd men igår skulle den vara öppen. För säkerhets skull tog lilla H med sig sin trumpet.
 
 
– Ja’ tänker ja’ ska spela lite för Jesus!
 
 
En fin tanke.
Vi gick i god tid för att hinna både in och ut innan kyrkklockorna skulle ringa och orgeln spela.
Hedvig älskar inte höga ljud.
 
Ju närmare kyrkan vi kom, desto tystare  och mer allvarsam blev Hedvig. Så betänksam att hon för en stund övervägde att inte ens gå in då vi väl framme. Men hon samlade lite mod, stegade in och gick fram till altarringen. Där stod hon seda i sin röda t-shirt med Simpson på och spelade lite trumpet för Jesus. Så frågade hon prästen om han inte hade något kors med Jesus på. Det hade han. Ett kors med Jesus utan blod tack och lov.
Hedvig älskar inte blod…
 
Så fick Hedvig frågan om hon ville ringa i klockan. Jag hann tänka att ja, då kanske skräcken för kyrkklockor försvinner, men då var lilla H redan ute ur kyrkan. Med bestämda steg och skärrad blick styrde hon kosan hemåt.
 
 
– Kom mamma, vi sssccchhhyndar oss!
 
 
Vi skyndade hemåt…
 
❤️
 
Jag tror i alla fall att Jesus blev glad för trumpetandet…
 
Bästa, bästa…
… jättebästa före detta grannarna …
De bjöd oss på middag igår.
Först åkte lilla H dit och lekte, bakade, styrde och ställde i flera timmar. Sedan dök vi upp, pappan och jag. Hedvig (!) hälsade oss välkomna och sedan bjöd Anna och Hedvig på konsert. Vi andra satt på hallgolvet och applåderade.
Därefter struttade vi alla, stora som små, omkring på alla möjliga konstiga vis efter att lilla H bestämt att vi skulle leka följa John. Fantastiskt med en familj där alla är med på noterna!
En härlig och mysig kväll där vi påmindes om hur mycket vi kommer att sakna dem alla. Som tur är blir det inte särskilt långt emellan oss när vi väl är på plats i nya huset.
❤️
Tusen tack för att ni finns Elin, Anna, Maria och ”mästerkocken” Håkan…
Igår var ytterligare en…
… seglarvecka till ända…
Lyckliga lilla H som snart har världsrekord i antal diplom.
Ensam i en accessjolle på stora vida havet – vilket naturligtvis bara är en kycklingmammas beskrivning av den lugna viken – seglade hon helt cool. Drack lite vatten, svängde lite hit och lite dit och var bara allmänt lycklig och stolt över sig själv.
Igår var också dagen då lilla H ramlade i havet då hon var lite för snabb att kliva ur gummibåten och upp på bryggan. Allt gick bra och som det vattendjur hon är kändes det mer tokroligt än läskigt.
Vad vore vår kommun utan Stenungsunds segelsällskap undrar jag. Och vad vore STSS utan dessa otroliga, fantastiska, varma, glädjefulla instruktörer som inte bara lär ut kunskaper och båtvett, utan även höjer barnens självkänsla flera decimeter!
❤️
Tusen tack för att ni finns för lilla H, för oss och för många andra…

– Är det…

… sant?!…
Ska jag få alla musslor?!
Att få gå på restaurang, skippa barnmenyn och istället få en jättetallrik musslor, ett gäng nyfriterade pommes och en skål aioli! Alltså…
En liten stund senare var de fantastiska (jo, jag smakade och tokgillade dem fast ju inte alls tycker om musslor…), vin-/grädd-/vitlöks- och charlottenlökskokta musslorna slut! Drygt 20 musslor doppade i aioli hade landat i extremt nöjd liten H:s mage.
Lycka och energi en varm kväll…

❤️
En timmes lång kvällspromenad…
 
… med yngsta lilla hjärtat …
Kan ge upphov till många funderingar.
 
Som till exempel varför kyrkan var stängd och låst när lilla H gärna vill komma in och titta på Jesus.
 
Som varför ugglor så sällan syns. Inte ens igår, fast vi hörde hur den hoade. Vad gör ens en uggla vaken en hel natt undrar Hedvig. Kanske spelar den ds?
 
En timmes lång kvällspromenad kan också innebära att man (läs *lilla H*) pratar med kreti och pleti, kikar över staketen till olika trädgårdar och undrar vad människorna äter. Det kan också hända att man frågar om vägen och klappar 347 hundar – eller i alla fall varenda hund man möter.
 
Så kan man trilla på bästa storasystern i världen bara så där. Och flera av hennes  kompisar – varav en var kompis-Johanna!!! Då kan det hända att lilla H hoppar jämfota på kajen för att lyckan minsann sitter i hela lilla kroppen. Alla stora, fina tjejer på en och samma gång…
 
Summan av kardemumman gav en glad och upprymd liten H, och en lika glad och upprymd mamma.
 
 
– Vilken mysig promenad Hedvig!
 
– Ja, du o ja’ mamma. Själva! Utan någon vuxen…
 
 
❤️
 
Plötsligt..,

… händer det …
En badkompis dök upp!
Hon dök upp när hon behövdes som mest. När Hedvig länge, länge tittat på andra barn som badat från båtarna. Andra barn som lekte och stojade. Andra barn som hade fler barn i båten som de kunde bada med.
Hedvig ville bada.
Men plötsligt inte själv.
Mamman förbarmade sig och lovade att bada, leka och stoja som värsta bästa badkompisen. 
Då glider en båt in i hamnen, en liten brunbränd Nova ropar på Hedvig!
En liten Nova från orten vi precis flyttar ifrån. De lägger till och Hedvig frågar efter en stund om Nova ville bada med henne. 
Hon ville det!!!
Hedvigs glädje visste inga gränser och det smittade av sig på mamman och pappan. Som hennes glädje alltid gör.
Bad, stoj och lek med liten H, liten Nova och liten lillebror Hugo.
Mammor och pappor kunde prata ditten och datten.

❤️
Tänk att lilla Nova dök upp vid precis rätt tillfälle…
Då glider 
När den tropiska värmen som mamman tokälskar…

… är högst närvarande …
Då kan det kännas märkligt att gå och jobba.
Det kan kännas märkligt i hela mammahjärtat att, efter många veckors ljuvlig semester, vara den som först stiger upp, koka sitt kaffe och sitt ägg och sedan sitta stilla med havsutsikt, i en tyst, sovande båt för att strax gå iväg till arbetet.
Ett efterlängtat sommarjobb för en student som mamman, ja visst. Men också hysteriskt kluvet då hon ständigt vill vara med familjen. Hon stillar sin kluvenhet på morgonkvisten genom att förbereda matsäck till lilla H och kompis-Johanna och likaså ryggsäck till sommarens seglarskola nummer två.
Yrvaken liten H tittar upp precis innan mamman ska gå, sedan bäddar mamman ner henne hos storasyster – som säkert blev väckt strax därefter.
Väl på jobbet blir det fullt upp och mamman får göra en av de saker hon älskar mest. Skriva. Tänk om jobbet inte varit så kul som det är, då hade hon dött av hemlängtan. Men nu är det så roligt att det går att fokusera, går att vara ”här och nu” och att vara lugn med att hon kommer hem igen. Och får pussa och krama de fina i familjen som finns hemma. Lite utspridd är familjen så här på sommaren. Men i alla fall…
Väl hemma väntar dopp i salta havet med redan saltstänkt liten H, skratt, fniss, middag, stilla prat med pappan och en lustig känsla av semester – igen! Mamman är plötsligt ledig imorgon, dag nummer två på efterlängtade sommarjobbet…
❤️
Vissa dagar är det lätt att känna sig rik…
Att festa till det en lördagsmorgon…
… genom att äta frukost på restaurang…
Det kan göra vem som helst lite lycklig.
Även om det saknades både köttbullar, korv och musslor hör och häpna. Man kan ju känna sig lycklig av annat också. Som att få säga till servitrisen först att kaffet är slut och sedan att osten är slut. Själv. Det kan kännas bra.
På stranden ordnade lilla H sagostund för två små flickor. Högläsning av Bamse och de små flickorna satt som ljus och lyssnade samtidigt som de tittade beundrande på stora lilla Hedvig som säkert var både fem och sju år äldre än dem. Det kändes så gott att hon för en stund fick ta den rollen. Rollen av att vara den som kan. Rollen vi alla behöver ikläda oss emellanåt.
Tillbaka i båten kommer jag på mig själv med att både njuta av att alla på stranden varit så vänliga med Hedvig, och dessutom berättar jag det för pappan – med triumf i rösten.
Då slår det mig hur galet det är!
Att jag ens reflekterar över att ”folk” varit så vänliga idag, att ”folk” sett Hedvig. Det är ju helt absurt. Det är något man som förälder annars förutsätter av bara farten.
Nästan tio år med lilla, vackra, ljuvliga Hedvig har gett oss några smällar och ingen av oss tar längre snällhet och godhet för given, om än att det dominerar.
❤️
Världen är lite upp och ner…

Den där lilla…

… livsnjutaren vi har i familjen …
Hon har nog varit fisk i sitt tidigare liv.
Eller kanske delfin.
Hon badar, simmar och hoppar i vattnet mest hela tiden.
Jag tror hon simmade 100 meter idag!
Fem meter till gummibåten, fem meter tillbaka – om och om och om igen. Hela tiden skrattandes högt för att det var så himla roligt. 
Åh, vad jag avundas hennes glädje för det lilla! Jag försöker verkligen lära mig av henne. Min lilla läromästare.

Nästa grej på hennes agenda är att lära sig köra gummibåten ”hälv”. Hon är på god väg vill jag lova. Om än att hon busar till det och svänger åt fel håll med flit, gasar lite extra inne i hamnen där vi ber henne sakta ner och lite så. Men ändå, hon är på god väg…

Närmast på hennes agenda står att lära sig grilla kött!
Ikväll redan har hon bestämt.

– Snälla pappa, vill du läla mej glilla sssccchhhött?!?!

Så klart han vill…

❤️

Tänk att det finns ”folk” som säger att Hedvig inte kan…
Ikväll blev jag så…
 
 

… innerligt ledsen…
Men också glad.

Vi var på restaurang ikväll, lilla H, Ludde, pappan och jag.
En fantastisk restaurang, en proppfull restaurang och väntan på maten var lång. Vääääldigt lång.

Lilla H är tålmodig, som alltid på restaurang. Hon spelar ds medan hon väntar och väntar och väntar på sina hett efterlängtade köttbullar. Vid bordet intill sitter ett sällskap på tre familjer, deras barn har redan ätit upp sin mat och leker vid en soffgrupp intill. Lilla H tittar på dem, ler när de skrattar och spelar sedan lite ds till. En stund senare tittar hon på barnen igen och gör samma sak: ler när de skrattar. Då hör vi det. Vi hör hur en av flickorna utbrister:

– Titta! Hon där, hon stirrar…

Detta säger hon samtidigt som hon skrattar och pekar på lilla H. 
Det gör ont i hela kroppen. Lyckligtvis uppfattade inte Hedvig det. Inte denna gången. Men vi andra. Jag ser hur storebror blir både galet förbannad och galet ledsen. Alltså, det är så orättvist! Så djävla orättvist! Samtidigt som jag är glad att lilla H inte märker detta, blir jag så ledsen att vi andra, vi som älskar henne villkorslöst, i ett kör ska behöva bli ledsna och trampade på. Det var andra gången idag…

Det är inte helt lätt det där med att älska någon villkorslöst. Någon som andra tar sig rätten att skratta åt. Jo, det är lätt att älska villkorslöst, men det är banne mig inte lätt att hantera andra människors beteende. Det gör ont. Det gör så djävla ont…

Men, så ser vi hur flickans mamma reser sig, går bort till flickan och tar tag i henne. Vi ser hur hon pratar med henne. Pratar allvar som vi ser det och vi hoppas, hoppas att hon pratar om vad vi tror hon pratar om. De pratar länge och sedan tar mamman sin flicka med sig bort från restaurangen. De är borta ganska länge. Vi undrar lite…

Så kommer mamman tillbaka.Ensam.

Hon söker min blick och jag vet inte riktigt om jag ska möta den eller inte. På något märkligt vis känner jag mig osäker och obekväm. Också det lite orättvist. Men, så bestämmer jag mig för att möta hennes blick. Hon ler mot mig och jag ler lite skevt tillbaka. Herre Gud, hur ska jag bete mig hinner jag tänka. Jag känner mig både liten, ledsen och lite rädd. Mamman går rakt fram till mig, lägger sin hand på min arm och säger att hon ber så hemskt mycket om ursäkt över vad hennes flicka sagt och hoppas vi inte tagit illa upp. Jag samlade lite mod och sade att vi hörde vad hon sade och jo, vi blev faktiskt ledsna men också glada över att mamman tog tag i hela situationen, direkt liksom.

Mamman förklarade att hennes flicka aldrig kommit i ”kontakt med någon… ja… som… alltså…” Att hon inte hittade orden lät jag bero. Det kändes inte viktigt då. Vidare förklarade hon att hon själv har ”positiva erfarenheter av … ja… och därför är mån om att alla behandlas lika… ”

Mitt i all ledsenhet blev jag så himla glad över att hon tog tag i sin dotters beteende där och då, på studs liksom. Jag blev glad över att hon tog sig tid att komma fram till oss för att förklara, men allra mest glad blev jag över att hon försäkrade oss om att just hennes dotter aldrig mer kommer att bete sig på det viset. Då känner jag, hur orättvist livet än är för lilla H och många med henne, att det finns hopp om förändring.

Jag tycker att mamman var både stark och modig, och jag är glad över det…

 

Fler modiga människor till mänskligheten – det skulle vi alla må bra av…

 
 
 
 
Min yngsta lilla dotter…
 
… är inte funktionsnedsatt …
Än mindre funktionshindrad.

I snart tio år har jag letat efter andra ord, utan att ha funnit dem.
I snart tio år har jag undrat varför samhället och ett stort antal människor väljer att fokusera på vad min yngsta lilla dotter inte kan, istället för vad hon kan.

I snart tio år har jag undrat varför samhället och ett stort antal människor väljer att kategorisera min yngsta lilla dotter för att sedan placera henne i ett fack, istället för att se hennes styrkor, förmågor och färdigheter.

Hon, mitt yngsta lilla hjärta, som är den mest godhjärtade och empatiska lilla varelse jag känner. Med en själ vackrare än någon annans.

Hon, mitt yngsta lilla hjärta, som lär mig om livet varenda dag.

Som är som en mindfulnessupplevelse så stor hon är.

Hon, mitt yngsta lilla hjärta, som får  mig att skratta, imponeras och bli varm i hela kroppen bara genom att finnas till.

Hon, mitt yngsta lilla hjärta, som är så innerligt älskad av oss alla.

Som kan miljoner saker som jag inte kan.

Varför är det så svårt för samhället och ett stort antal människor att se och uppskatta?
Hur skulle samhället, Sverige och världen se ut om olika inte fanns?

 Igår läste jag en text och jag fann orden jag sökt under nästan tio år.
Funktionstillgång istället för funktionsnedsättning.
Begåvning istället för diagnos.

Läs, tänk efter och framförallt känn efter…

❤️

Tänk om vi alla såg varandra som en tillgång, såg de begåvningar vi alla är…

Igår var dagen…

… efterlängtad dotter kom hem hem …
En hel vecka hade mamman toklängtat.
På telefon bestämdes att vi tar och går på restaurang allihop.
Så kom hon då, gåendes på bryggan, vacker som en dag. Jag öppnar kapellet för att gå och krama om henne. 
Men…
Då brister vi ut i gapskratt allihop!
Där står vi, mor och dotter, i likadana kläder!!! 
Så galet, tokigt, knäppt och också så väldigt roligt!
Nyduschade båda två, så även det blöta cockerspanielhåret som vi ogillar båda två, såg likadant ut.
Mamman bytte kläder…
… så gick vi på restaurang, mamman, pappan och tre av familjens barn.
Igår var också dagen då lilla H var lite förargad över att ”fel” Messi var på plan. En bluff helt klart! Den rätta Messi har nämligen ”Barcelonakläder” på sig säger hon, vår extremt bestämda lilla Hedvig.
Idag är dagen då storasyster lekte hela dagen med lillasyster. Det brukar bli så när en hel vecka gått utan att de setts. När Ebba behövde en lekpaus då och då ryckte storebror in och räddade de smärre utbrotten hos vår extremt bestämda lilla Hedvig. 
Thank God för storasyster och storebror!
Idag är också dagen då pappan samlade kraft för att försöka fixa vår gummibåt som bråkat med pappan i alla år. Allt som kan gå fel med en gummibåt (och det är mycket) har gått fel, tro mig. Pappan vill knappt se den mer. 
Idag är också dagen då mormor och morfar kom och fikade med oss i båten, och lilla H briljerade genom att visa hur modig hon blivit att hoppa ifrån badbryggan och simma i det djupa havet. Hon hoppar och simmar för det vilda och jag tror minsann att nya simmärken är inom räckhåll!
Dagen idag är också dagen då Hedvig hängde med mig på en löprunda. En sväng runt kommunhuset och sedan tillbaka till båten. Mamman fortsatte försiktigt lite till, betade av sju kilometer i lugnt tempo – livrädd att ryggen ska paja ännu mer men tänker att det nog gick bra ändå. Det känns så…
Dagen igår och dagen idag har helt enkelt bara varit bra…
❤️
Det är sådana dagar som är de bästa…

– Ja’ älskal inte…

… låtel högt …
Nej, det gör hon sannerligen inte, lilla H…
Höga ljud skrämmer.
Som om hon inte vet om det är farligt eller inte. Höga ljud gör Hedvig orolig. Flackandes med blicken säger hon att hon är rädd, hur mycket vi än övertygar henne om att det inte är farligt.
Som med båten.
När båten går fort låter den högt och Hedvig älskar varken fort eller högt. Hon ber pappan att köra lagom. Lagom går dock inte alltid, då kommer vi liksom ingen vart.
Alldeles själv kom Hedvig på att hennes hörselkåpor kanske kunde vara till hjälp. Kanske kunde ta bort rädslan. Så vi provade och det gick galant! Jag konstaterade att hon ju då inte heller hör sitt DS då hon spelar, men det var inget problem enligt Hedvig.
– Äh! Ja’ vet ju ledan vad de säjjel…
❤️
Finurlig är hon, lilla H…
Det där när man liksom …

… kommer på att man törs …
Att det är ungefär samma som i en pool.
Den glädjen – hos oss alla – är oslagbar!
Om man sedan länge kan simma mer än 25 meter i bassängen på simskolan i Uddevalla, och om man sedan länge verkligen törs hoppa från pallen ner i den djupa bassängen, då kan det bli lite knepigt och jobbigt och trist när man står på badbryggan på båten, blickar ner i det mörka djupa havet och känner att man inte riktigt törs. Fast man vet att man kan. I Uddevalla.

Då kan en flytväst behövas för att våga släppa taget om badstegen. En flytväst kan också göra så att man plötsligt vågar hoppa från badbryggan. Ner i det mörka, djupa havet. Framförallt kan en flytväst göra så att man faktiskt vågar ta av flytvästen och både hoppa och simma i det mörka djupa havet!

Då kan bli så där galet lycklig att man skrattar högt när man hoppar och simmar omkring. Så där galet lycklig att man tjoar:

– Ja’ kan!!! Ja’ kan som i Uddevalla!!!

❤️


Vi andra står tårögda och applåderar…
Om att bara vara…

… på en nästan öde ö …
Det måste vara en av de bästa semestrarna.
Kanske inte alla semesterveckor. Kanske det skulle bli för långsamt. Kanske lugnet och stillheten måste blandas med högre tempo och andra upplevelser. För att liksom bibehålla känslan av lyx, känslan av att vi har det bäst här, där vi är just nu.
Inte ett moln på himlen och en snudd på folktom vik. 22 grader i vattnet, krabbor som inte riktigt vill nappa men som vi ser kilar mellan stenarna.
Den här känslan av lugn, av att det inte händer någonting, kan också ge upphov till uppfinningsrikedom. Som när lilla H ritar en karta där vi ser vår båt intill ett gigantiskt berg. Hennes ögon lyser då hon förklarar att det är dags att kliva av båten för att gå till Nordpolen, för att bestiga världens topp. Inget kan hejda henne. Definitivt inte någon luddig verklighetsförankring…
❤️
Så vi gick till Nordpolen och besteg världens topp…