Liten H...
En alldeles…
… särdeles bra söndag…
Särdeles.
 
Med solen som sken och en utlovad cykeltur.
Med tandemcykeln denna gång så att vi kunde cykla långt.
Lilla H som hade en så bra idé om att ta fika med sig så att vi kunde ha picknick.
 
Med cykel och sång och lite rassel och lite pling cyklade vi kilometer efter kilometer.
Vi cyklade slalom mellan äckliga sniglar, trampade oss igenom en bondgård där en katt satt mitt i vägen och ett får glodde så vi undrade om ögonen skulle trilla ur. På riktigt. 
 
Hedvig som först av oss upptäckte ett rådjur som stod alldeles blick stilla i skogsbrynet.
 
 
 – Titta titta mamma! En känguru!
 
– Ja titta! Fast nej, det är ingen känguru, det är ett rådjur.
 
– Ja just de´!  Ja´ glömde de´ mamma! Ja´ glömde!
 
 
Medan vi tjoade över kängurus och rådjur försvann det vackra väsendet långt in i skogen.
Vi cyklade vidare samtidigt som vi sjöng Mamma Mu sånger. Och då, som av en händelse såg vi ett helt gäng kossor. Då fick vi stanna och sjunga lite till för dem. Ifall någon av dem faktiskt kanske var just Mamma Mu. Kråkan såg vi många av. Det var Mammas Mus kråka och alla hans kusiner trodde lilla H.
 
Uppför backar och nerför backar.
Funderandes vart vi skulle stanna och fika någonstans.
Vi hittade en liten tjärn, full av näckrosor. 
 
 
– Här tar vi mamma!
Här finns två stolar också!
 
 
Lilla H hittade en plats med varsin platt och lämplig sten att sitta på.
Vid tjärnen var så vackert och nästan trollskt att vi fick sjunga sången om Ö och Ögonljus ur Majas alfabet. Inte för att vi såg ett endaste litet Ögonljus, men det kändes som om vi skulle göra det.
 
Hedvig undrade över alla jättemånga trollsländor som flög omkring oss.
Är de farliga? Sticks dem? Bits dem? Bråkar dem? Eller pussas de bara?
Rätt som det var damp en liten, läskig och korvig illgrön liten larv ner i luften framför lilla H.
Alldeles framför näsan på henne och vi undrade hur den kunde hänga där och åma sig och kråma sig i luften. Den hängde väl i en tråd tänkte vi, men ingen tråd syntes till och Hedvig viftade bort den med orden:
 
 
– Äh, stick härifrån!
 
 
På andra sidan tjärnen hoppade en katt som en tok efter trollsländor och annat.
Det såg så skojigt ut och vi undrade om den inte snart skulle trilla i vattnet som den for omkring.
Jag trodde att katten var på rymmen från sin familj, men Hedvig trodde att den bara gått en promenad för rymma får man ju faktiskt inte göra. Då kan mamman och pappan bli oroliga. 
 
Kaffe, saft och hembakta kanelbullar.
Tystnad blandat med tusenmiljonerstriljoners frågor.
Förtjusta utrop över ditten och datten och så plötsligt:
 
 
– Åh! Nej! Hjälp mamma!
Vad är de´ för nå´t?!?!
 
 
Det var en orm som kom simmande och medan det kröp i hela mamman som ogillar ormar fick lilla H ett skrattanfall för hon hade minsann ingen aning om att ormar kunde simma omkring så där och göra roliga mönster på vattenytan. Jag påminde henne om att hon ju sett en orm simma i sjön hos ”LenaMoaLars”.
 
 
– Ja just de´!
Ja´ såg inte ormen, ja´ såg bara Lars i båten.
Han stod upp i båten och slog med åran efter ormen.
Man får inte stå upp i båten mamma!
 
 
Nej, det får man ju inte.
Orm eller inte så kan det ju vara farligt.
Förundrad över hur länge man kan sitta vid en tjärn och upptäcka mer och mer spännande saker blev vi sittandes där en bra stund efter att kaffe, saft och kanelbullar var slut. Det kliade i både näsor och ögon och jag blev påmind om varför jag egentligen inte trivs med att vara i skogen där allt tycks killa och klia.
Om än att det är vackert.
 
Under sång cyklade vi många kilometer hem.
Båda lyckliga för några timmars härligt ”häng”.
 
 
Ett kvällsdopp i havet toppade det hela…
 
 
 
– Man får inte stå upp i båten…
 
 
 
 
Vissa saker…
 
… kan vara vissa givna…
Andra inte.
 
Så är det kanske med det mesta här i livet?
Genom Hedvigs elva år på jorden har vi flera gånger blivit varse att det är mycket som inte är henne givet.
Små saker, stora saker. Särskilda händelser och små vardagsting
Inte alltid och inte av alla. Tack och lov är de allra flesta vänligt sinnade.
Men så är det små saker som varit så självklart för och med Hedvigs syskon, som liksom inte alls är det för och med lilla H. De där insikterna har gjort ont i oss i elva år. Numer gör de även ont i Hedvigs vackra lilla själ. Vi vet inte alltid hur vi ska tackla det.
 
Dessa insikter gör också att vi som tokälskar Hedvig uppskattar små gester som vi tidigare kanske inte reflekterat så mycket över. Vi blir rörda till tårar för saker som vi också tidigare tagit för givet. Det i sig är en lärdom som inte är att förakta. Jag önskar bara vi hade tillskansat oss lärdomen utan att det för den skull hade inneburit tårar och oro.
 
Så när lilla fina grannflickan Tuva har köpt ett kompishalsband som hon vill dela med lilla H, då är tårarna nära och klumpen i halsen är påtaglig. Det finns många som gärna hade delat ett sådant med Hedvig, det vet jag. Hon är en omtyckt kamrat. Men att ett kompishalsband, bara så där, bara för att någon tycker om, det blir så stort och så värdefullt för oss som på något vis alltid har en orosklump någonstans i kroppen.
 
 
Tänk att vår flytt gav så många fina små kompisar…
 
 
 
Lilla fina Tuva…
11-årsdagen har passerat..,
 
… med bravur…
Hon är nöjd.
 
Familjens regissör är nöjd med dagen.
Just nöjd. Så sade hon efter godnattsagan sent i fredags kväll.
 
 
– God natt hjärtat!
– God natt mamma.
Tack för en fin dag!
Jag är nöjd…
 
 
Vilken tur tänker vi.
Men hur skulle hon kunna vara annat?
Firad på morgonen, firad i skolan och firad på kvällen. Vilken egodag!
 
Hela fredagen skrattade hon högt av lycka! Högt! Och jag avundas den förmågan. Jag kan inte minnas när jag skrattade högt av ren och skär lycka. Inte skrattar jag högt när jag känner mig  lycklig. Tyvärr. När tappar man den förmågan undrar jag?
 
Lilla lyckliga Hedvig…
 
❤️
 
 
11 år…
Hipp Hurra…
 
 
… för lilla H idag…
11 år.
 
Som alltid på barnens födelsedagar trillar tankarna tillbaka till födelsen.
Till livets allra mest magiska ögonblick, då man möter sitt efterlängtade barns blick för första gången.
Inget annat ord än just magiskt beskriver ögonblicket. Verkligen.
 
Vid lilla H:s födelsedagar infinner sig på något vis också en liten känsla av vemod hos mig.
Inte över lilla H, inte heller över hennes extra lilla kromosom. Herre Gud, den gör ju henne till just den fantastiska lilla varelse hon är. Nej, känslan av vemod infinner sig för att jag alltid känt mig lite snuvad på det första halvåret med Hedvig. Inte så att vi inte njöt av den 47 cm yttepyttiga lilla bebis vi fått. Inte alls. 
Men snuvad eftersom vi levde i en konstant och mycket påtaglig oro för om vi ens skulle få behålla henne.
 
Med hjärtfel och tarmfel och ideliga läkarkontroller och ultraljud. Med en sköterska på barnavårdscentralen som tvingade oss att väga henne varannan dag. Som också varannan dag barskt talade om för oss att om vi inte lyckades få i henne mer mat så skulle vi sannolikt mista henne. Och när den gråtande mamman bad storasyster, då nio år, att passa lillasyster för att jag behövde åka till närbutiken för att köpa ersättning, då fulgrät hon på Tempo för att all ersättning var slut. Herre Gud- igen – skulle hon dö nu? Sköterskan hade sagt att ersättning måste in nu, inte om tre timmar när pappan skulle komma hem. 
 
Vår arma, högt älskade, hjärtsjuka och mycket trötta bebis med en tarm som ingenting ville behålla…
De där sex första månaderna, som var präglade av så mycket oro, där jag uppbådade alla mina krafter för att vara en positiv och glad mamma till alla mina tre barn. De månaderna hade jag hellre sett i ett nybliven-mamma-rosa-skimmer.
 
Därför känner jag mig lite snuvad på konfekten, och det kommer över mig på födelsedagen.
 
Mindre för varje år.
Vi har ju henne hos oss.
Hon är en kämpe utan dess like.
Och denna vackra lilla själ fyller 11 år idag.
Hon njuter av livet 24 timmar om dygnet och jag är så imponerad av henne.
 
Vi önskar dig världens bästa födelsedag älskade lilla groda!
 
 
 
Mammas lilla gos…
 
 

1
 

2
 
 
3
 
 
4
 
 
5
 
 
6
 
 
7
 
 
8
 
 
9
 
    
 
10
 
Någon har extremt svårt…

… att sova ikväll… 
Födelsedag.
11 år.
Imorgon liksom.
Verkligen imorgon,
Lik sin ytterst välplanerade, organiserade och totalt icke-spontana mamma har hon nu regisserat hela morgondagen. Nåde den som kliver utanför manus…
❤️
Håll dig till manus, rabblar vi andra likt ett mantra. Håll dig till manus…
Alltså, den här solstrålen…
 
… är söt som socker…
Säger underbara saker.
 
Roliga saker. Tokiga saker.
Saker som får oss att brista ut i gapskratt.
Saker som får oss att tänka till en gång extra.
 
Men så spottar hon också ur sig elakheter.
Elakheter, dumheter, svordomar och annat man inte vill höra.
Mest när hon är arg. Så klart.
Men ibland bara så där, i det dagliga talet.
Det sista är nästan ännu värre.
Herre Gud och himmel och plättar, ett sådant språk vill jag inte att hon skall ha.
 
Som när vi sitter och spelar Fia med knuff, mina tre barn och jag.
Hedvig skojar och skrattar. Busar, fuskar, styr och ställer.
Blandar naturligtvis in lite prutt och lite fis i pratet men det kan jag ta.
Plötsligt säger hon:
 
 
– Äh! Gå å´ pissa!!!
 
 
Förfärade blev vi, men jag måste erkänna att skrattet inte gick att hålla tillbaka.
Jag fann mig snabbt, axlade modersrollen och frågade vart i hela friden hon hört ordet hon just sade?
 
 
– På ”p”?
 
– Ja, det som börjar på ”p”.
 
– Det vet ja´ faktiskt inte.
 
– Så säger vi inte här i huset.
 
– Okej.
 
 
Spelet fortsatte under skratt, fniss, flams och fusk.
Plötsligt säger hon det igen. Exakt samma fras.
Någon vek sig dubbel av skratt medan jag kämpade emot.
 
 
– Nej Hedvig! Så vill jag inte att du säger!
 
– Mäh! Ja´ sa´ ju bara… att vi kan köpa pizza ju…
 
 
 
 
1 – 0 till lilla H, igen…
Hösten tycks…
 
… vara här…
Eller inte.
 
Jag vill tro att den bara är på snabbvisit.
För att sedan ta sig långt bort och inte återkomma på många veckor.
Oavsett vilket så är den obönhörligt här just nu.
Igår, idag och säkert imorgon och kanske resten av veckan.
 
Uppdatering på skofronten kändes därför nödvändig.
Just idag behövdes nya springskor.
Stadiga ska de vara. Lite rejäla så där.
Och sportiga. Med kardborreband. Med plats för inlägg.
Och absolut inte rosa.
 
Lilla H hittade flera coola springskor.
Riktigt många som hon gärna ville ha.
Med snören.
 
Visst kan hon lära sig knyta.
Hon kan ungefär halva rosetten. Men hon kan inte knyta hårt.
Inte så hårt att en överrörlig fot kan skutta och springa särskilt bra.
Det kommer hon att lära sig. Jag vet.
Men hon kan inte nu. Inte idag.
Och det är nu och idag som hösten hälsar på.
 
Till slut fann vi skor som Hedvig tyckte var coola.
Stadiga och rejäla. Sportiga och med plats för inlägg.
Definitivt inte rosa, och de hade kardborreband.
Kardborreband är visst inte så vanligt när små fötter blir till lite större fötter.
Hur gör alla när små fötter växer och kardborreband är att föredra undrar jag?
 
Ett enda par…
 
 
 
Tänk att en sådan liten sak kan göra en sliten mamma ledsen…
Det var inte så dumt…
… att ha barnkalas…
Fem dagar innan dagen D.
För när man längtat ett helt år efter att få fylla år, då är sista veckan snudd på outhärdlig. Det är nedräkning morgon, middag och kväll. Det är lika många besvikelser över hur många dagar det de facto är kvar.
Att då få samla sina små kompisar, bowla, äta och dricka gott och känna sig firad fem dagar innan dagen D – det visade sig vara toppen.
❤️
Som att tjuvstarta födelsedagen…
När mamman efter…
 
… första skoldagen …
Som femteklassare.
 
Får en teckning.
Då blir hon så där rörd att hon får en klump i halsen.
Igen. Som så många gånger förr.
Vad är det med barn och mammor?
Varför berör minsta lilla ting så långt in i hjärteroten?
Kärlek. Det är kärlek.
 
 
– Åh! Är den till mig…?
 
– Aaa! För du är min sssccchhhäääärleeek mamma…
 
– Så fin den är!
 
– Aaa, de´ tycker ja´ me´!
Vi åker till månen du och och ja´ mamma.
Puss I love you står det också.
Och ett hjärta mamma.
Ett hjärta till dig…
 
 
 
 
Mamman smälter…
Då var det dags för…
 
… första skoldagen…
Som femteklassare.
 
Det är stort.
Stort för lilla H. Stort för oss alla.
Tänk att den lilla, lilla, yttepyttiga grodan nu är så stor att hon börjar i femte klass.
Att hon läser och läser. Överallt läser hon.
På mjölkpaket, i broschyrer, sms, Bamsetidningar och böcker.
Hon slänger sig med engelska ord och kortare meningar kors och tvärs.
Hon tog chansen att praktisera sina engelskakunskaper när vi var i Spanien.
Vårt yngsta lilla hjärta som är så nyfiken, så vetgirig och så positiv.
Som har längtat så efter denna dag.
 
 
Hela sommaren har hon längtat…
 
 
 
Femte klass…
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 

Vi suger ut…
 

 
… det bästa av sommaren…
Som kom till slut.

Mamman och pappan arbetar sedan några veckor tillbaka. Lilla H är på fritids. Skolan börjar först imorgon.Tänk, då börjar hon i årskurs fem. Galet. 11-årsdagen närmar sig med stormsteg och nedräkningen har börjat.

Trots att sommaren kom så sent, om man med sommar menar sol och värme, och trots att vardagen är i full gång fast man helst vill vara ledig så är det skönt med sommar. Eftermiddagarna känns längre och bara det faktum att man efter en hel arbetsdag inomhus faktiskt kan vara ute i flera timmar. Vara ute, leka ute och äta ute.

Vi bor så nära havet att mamman och pappan tillåter kvällsdopp när det egentligen är dags för kvällsdusch och god-natt-saga. För att vi alla har ett enormt behov av att njuta av den sommar som säkert är på upphällningen. För att tanka energi inför den långa mörka hösten. Just därför känns det alldeles rätt och riktigt att lägga trista vardagsrutiner aningen åt sidan för att istället ta på sig badkläder, flip-flop, greppa en handduk och strosa ner till stranden.

 

Kvällsdopp…

 

Kan vara ett av de bästa påfunden…

Vardagen är ikapp…
 
… på riktigt…
Det märks.
 
Det är denna veckan skolan börjar.
Om än inte förrän på torsdag för lilla H.
Detta är också veckan då alla aktiviteter drar igång.
Först ut var fotbollsträningen idag.
En skara glada spelare slöt upp och kramarna var många.
Flera av spelarna har inte setts sedan träningsuppehållet började vid midsommar.
 
På onsdag drar seglarskolan igång sina höstseglingar.
Det låter lite deppigt att kalla det för höstseglingar kan jag tycka.
Jag vill så förtvivlat gärna att sommaren ska hålla i sig, och hålla i sig och hålla i sig lite till.
Sensommarsegling väljer jag att tänka. Åtminstone några veckor till.
 
På torsdag öppnar simhallen upp för vår fantastiska simskola.
Äntligen tycker lilla H som har längtat och längtat.
 
Just det.
Så var det dansen.
Den vet jag i skrivande stund inte riktigt när den startar.
Men den kommer, så mycket vet jag.
Och den är efterlängtad, det vet jag också.
 
Svart på vitt, på pränt så här, känns det som otroligt många aktiviteter.
Samtidigt tycker Hedvig att samtliga aktiviteter är roliga och vi känner att hon orkar med.
Hedvig är träningsvillig, ivrig att röra på sig och just den där sprittande rörelseglädjen vill vi bevara så länge det bara är möjligt. Fick hon själv bestämma skulle hon utöva någon form av idrott varje dag.
 
 
Imorgon, tisdag, då kör vi vilodag…
 
 
 
Kanske med en cykeltur ändå…
Måndag och man upptäcker…
 
… att det saknas grejer…
Som man gärna vill ha.
 
Lilla är ingen ”snackepelle”.
Hon är en ”doer” av stora mått.
En fixare som hon själv brukar uttrycka sig.
 
Mamman är glömsk och skriver lappar mest hela tiden.
För att komma ihåg, för att inte missa, för att ha koll. 
Lilla H ser och lär. Även om hon själv har minne som en häst.
När hon saknar grejer till frukost skrider hon till verket och skriver en lapp.
Så att mamman inte ska glömma.
 
Tunnbröd, mildost och kaviar.
Det måste mamman komma ihåg.
 
 
 
Det är fint att hjälpas åt…
 
När nuet är…
 
… högst påtagligt…
Och alltid borde vara.
 
Jag tränar mig.
Tränar mig på att vara i nuet.
På att njuta av stunden som är.
Utan att fundera på det som var eller det som komma skall.
Min läromästare?
Lilla H.
 
Lilla H som ska bli så mycket när hon blir stor.
Fast hon redan är så mycket, men inte riktigt kan se det själv.
Hon är redan en fixare, en hjälpare och till det skulle jag vilja lägga att hon är en ”nuare”, en ”varare”.
För hon är bara. Hon är här och hon är nu.
Det är en konst som åtminstone jag inte besitter fullt ut.
 
Av olika skäl har jag tränat extra mycket på att bara vara i helgen.
Jag har varit här och nu, eller då och där blir det ju när man skriver i efterhand.
Så mycket roligare det blir ändå, när man går ”all in” i det man gör.
 
En lördagmorgon med frukost i sängen.
Nybakta scones och kaffe för mig.
Lika nybakta scones och potatisbullar för lilla H.
Vi gillar ju olika, eller hur?
Pappan med Sjöräddningen på Tjörn Runt.
Vi såg och njöt av alla båtar där vi satt i sängen och mumsade scones.
 
Vi fiskade krabbor också, lilla H och jag. Också det med närvaro.
Att ryckas med i hennes engagemang och studera varenda liten krabba ingående.
Någon hade tappat en klo. Varför då och hur hade det gått till?
En haj hade nog minsann ätit upp den för att skrämma krabban rejält trodde Hedvig.
Där satt hon som ”den lille havfrue” och fiskade 12 krabbor på några minuter.
12 krabbor varav en bebiskrabba och en ”svinstor”.
Hennes smittande skratt när hon drog upp den största av dem alla.
Glädjetjut över hela stranden, och jag tjoade med.
 
Ridkalas med partypyntad liten ponny.
Nya bekantskaper, nya små kamrater. Endast födelsedagsbarnet var känt.
Det kaxiga ”du kan bara lämna mig och åka mamma” byttes mot ”ja´ vill att du stannar med mig mamma…” och igen kunde jag bara vara. Se, och till viss del delta, samt njuta av dessa många barn och deras lek och upptåg. Ridning i sommardammig paddock, korv med bröd på altanen, skattjakt i skogen, tårta inomhus då värsta flygmyreattacken skedde. Presentöppning med ”Ah..” och ”Åh…” och den lilla jubilaren verkade lycklig.
 
Bullbakande på hög nivå och när man bakar bullar i vårt hus får man äta så många man vill innan resten åker in i frysen. Fem bullar till grannfamiljen som var hemma. Fyra bullar i en påse med handskriven lapp på dörrmattan till grannar som var borta under dagen.
 
 
”Vasngoda
Jag och mamama bkar bular åt er
Puss från Hevig”
 
 
 
 
Det ligger lycka i det mesta hon gör, lilla H…
 
 
 
Den bästa läromästaren av alla…
 
 
När lilla hjärtat…
… har seglat Lilla Tjörn Runt…
Och vunnit.
Eftersom alla vann.
Och hon har fått medalj och är hur mallig som helst. Och mamman och pappan är också hur stolta som helst.
Fast mamman är på redaktionen och pappan jobbar hemifrån.

Alltså, det är något visst med Stenungsunds Segelsällskap. 
Engagemanget ifrån ledarna går inte i ord att beskriva! När man byter ut startskottet mot en tuta för att lilla H inte älskar höga ljud, det är bara ett exempel.
Det dåliga samvetet lindras av tre dagar i rad med fantastiskt roliga aktiviteter för lilla H. När lilla H med glittrande, strålande ögon berättar om utflykter, stjärnvinster och segelbravader – då smälter vi.
En tacksamhetens tanke till Sofia, Karolina, Hampus och mormor som gjorde dagen…
❤️
!
Och medaljen…
Det sliter i hjärtat…
 
… när man inte kan ge ett långt lov…
Och det är tomt på fritids.
 
Snudd på tomt på andra barn.
En dag var lilla H enda barnet på fritids.
Det sliter i hjärtat.
 
Det gör det fast hon har varit ledig i flera veckor. Och fast hon gjort så mycket roligt. Det är det dåliga samvetet som sliter och drar i hjärteroten.
 
Men så har vi ett fantastiskt fritids.
Ett fritids med personal som hittar på och tar sig för. Så medan jag sitter på redaktionen med dåligt samvete gör Hedvig massor av roliga saker. Det lindrar det dåliga samvetet. 
 
Igår en båttur till Brattön.
Medhavd matsäck, glasspeng, badkläder och solkräm. 
En jätterolig dag!
 
Idag en heldag på Liseberg!
Åh, lilla H hoppade jämfota av lycka.
Liseberg i söndags och Liseberg idag.
Resa, lunch, glass och dricka.
Kaniner och karuseller.
Skratt och mera skratt.
 
Och…
Stjärnvinsten på första försöket vid mjölkchokladhjulet!
 
En mamma bakom ett skrivbord på en redaktion blev tårögd av bilden hon fick. Lite snörpte det till i halsen också.
Av glädje för lilla H och av tacksamhet över de fina, företagsamma fritidspedagoger hon har.
 
Väl hemma delade lilla H stolt ut varsin mjölkchokladkaka till sina fyra små grannkompisar.
 
 
Mallig…
 
❤️
 
 
Alltså, stjärnvinsten…
När bästa systern…
 
… plockar med lilla H till Liseberg…
Då går varenda önskan igenom.
 
Kusin Moa är med och även hon är generös med att infria önskningar.
Man får köpa sockervadd fast man inte tycker om det. Bara för att man övertygat storasyster om att nu, nu tycker man minsann om det. Jättemycket.
 
Det gör man inte.
Man ångrar sig och vill ha popcorn istället. Eftersom storasyster och kusin vill att dagen ska vara en toppendag får man köpa popcorn. Också.
 
Till lunch vill man ha kebab och storasyster står som ett frågetecken. Inte har väl lilla H ätit kebab förut?
Storasyster köper en kebab med kött till lillasyster och en med kyckling till sig själv. Då kan de byta om den lilla ångrar sig. Hon ångrar sig inte. Istället kommer hon på hur gott både kebabkött och kycklingkött är och föreslår ett byte. 
 
Lillasyster fick både kött och kyckling, och plötsligt satt storasyster med bara pommes frites…
 
❤️
 
 
Det är kärlek det…
 
 
 
 
 

Många timmars…

… flit och nit…
Idog.
Idog och envis.
Att förvandla en kartong till ett fotbollsspel kräver både fantasi, envishet och ett idogt arbete.
Fotbollsspelet, en födelsedagspresent till moster, handlar mycket om lyckan i att skapa men allra mest om lyckan i att få ge.
Pirrig, stolt och förväntansfull…
❤️
Moster blev precis så glad som lilla H hoppats…
När mamman…
 
… åker i ottan…
Dag efter dag.
 
Då saknar och längtar hon så förtvivlat.
Mamman är inte riktigt van vid att inte hinna träffas på morgonen.
Sommaren lång har hon haft tid att lära sig. Vänja sig. Vid att inte ses innan jobb och fritids.
 
Hon har inte vant sig. Mamman.
Lilla H har nog vant sig. Hon ogillar, men har vant sig.
 
Mamman känner sig lite ledsen och liten sorgsen.
Varje morgon. Om hon inte har tur och lilla hjärtat hinner vakna.
Hinner hon vakna och komma upp, alldeles sängvarm med rufsigt hår och i bara pyjamasshorts då hinner mamman och lilla H pussas och kramas, säga att de älskar varandra till månen och tillbaka och ännu mer.
Då hinner mamman tanka lite kärlek och arbetsdagen känns med ens mycket lättare.
Sådan tur har mamman vissa dagar.
 
Andra dagar, de flesta dagar, har hon inte den turen.
Igår kväll pärlade mamman några armband till lilla H.
Armband som hon lovat göra ett par veckor då Hedvigs alla armband blivit förstörda av all sol och värme.
Ett extra i Barcas färger gjorde mamman som längtar så. Som en surprise. För att hon vet att lilla H blir glad.
Ett litet silvrigt paket lades sent igår kväll på köksbordet. Lagom att fås till frukost då mamman redan är på jobbet.
 
 
Ett litet silvrigt paket fyllt av längtan, saknad och kärlek…
 
 
 
 
Från den blödigaste mamman av jordens alla…
 
 
 
 
Augusti och…
 
… ännu sommar…
Men jag samlar.
 
Redan.
Jag samlar på sommaren som var. Som ännu är.
Jag samlar på den för att jag vet att jag behöver samlingen när mörkret, blåsten och kylan kommer.
Inte så att jag ogillar hösten, inte alls. Särskilt inte den tidiga hösten. Men jag tycker inte så mycket om höstrusket då det regnar på tvären men man ändå inte kan ha paraply för att det blåser så att man tror man ska lyfta från marken. Det är då jag behöver samlingen.
 
Samlingen av stenar.
Runda, lena, vackra, vita och grå.
 
Samlingen av snäckor.
Också de i olika färger och former.
Plockade på olika stränder. Var och en vacker på sitt sätt.
 
Viktigast av allt är samlingen av minnen.
Av allt vi gjorde och njöt av det.
Av allt vi inte gjorde och som vi också njöt av.
Dessa minnen känns som en bra-att-ha-grej som jag kan plocka fram när jag vill.
En bra-att-ha-grej som hela jag blir varm av.
 
 
Jag vet det…
 
 
 
Var rädd om era minnen…