Liten H...
Vi komma, vi komma från pepparkakeland…

Hedvigs ”stooola” julgran ♥

Idag är det första advent och det är hög mysfaktor!
Det känns nästan juligare än själva julen…

Idag blev det utlovat pepparkaksbak med mina flickor!
Ena storebrodern åkte till sin mamma och andra storebrodern ligger i feber och pappan i familjen… ja, jag tror att han tyckte det var skönt att pepparkakorna var på plats i sin burk och plåtarna diskade då han kom hem…

Det visade sig att liten H från förra året utvecklat en stor talang för själva kavlandet.

Oj, vad hon kavlade!

Liten H kavlade på längden och hon kavlade på tvären!
Första svängen kavlande resulterade i en enorm julgran och jag undrade i mitt stilla sinne om vi verkligen skulle kunna övertyga lilla H om att faktiskt trycka ut små figurer i den fint utkavlade degen och därmed ”förstöra” hela julgranen. Det var dock inga problem för det var himla kul att trycka ut hjärtan, grisar, gubbar och gummor också! Tryckandet gick också bättre i år än förra året – om än att framsteget inte var lika påtagligt som i kavlandet.

Hedvig kikade noga hur storasyster gjorde då hon kavlade och tryckte. Smakade Ebba en liten bit deg överdrev lilla H lite och smakade en stor bit deg, en väldigt stor bit deg och många gånger deg i munnen blev det!

Storasyster och lillasyster kreerade också egna ”alster”.
Storasyster gjorde ett hjärta i hjärtat och lillasyster… tja… hon gjorde små ”kluttar” liksom…

Mycket deg i magen och mycket mjöl på näsan men vad mysigt vi hade då vi bakade och hörde julmusik i bakgrunden!

Plötsligt i år inser jag att lilla H kommer i håg våra traditioner!
Plötsligt i år inser jag att lilla H tycker att familjens traditioner är viktiga!

Det värmer så i hjärtat och som så många gånger förr tänker jag att hade jag vetat då, den 28 augusti 2004, vad jag vet idag, då hade jag inte fällt en tår… inte en enda…

    

    

Jag har fått…

…oerhört mycket gensvar på mitt förra inlägg…
Tack alla för fina, uppmuntrande, stöttande och peppande kloka ord!

Jag håller med om varenda ord ni säger och skriver till mig – i huvudet…
Hjärtat går dock sönder i alla fall och jag känner skuld, jag känner oro, jag känner en klump i magen och nej, hjärtat och hjärnan är inte synkade alls…

Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna när jag pratar avlösare, nej jag menar barnvakt… (åh vad mycket bättre det känns att tänka barnvakt istället för avlösare!!!). Det är som att trycka på en knapp när ämnet kommer på tal och jag hanterar det INTE, inte än…

Inte blir det mycket bättre av att läsa artikeln i dagens Göterborgs-Posten:

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.498212-karin-anmalde-for-ett-ar-sedan

Det är inte första gången jag läser om sådant och dessa hemska förhållanden dyker även upp på tv med jämna mellanrum. Nej, jag tror ju naturligtvis inte att detta är regel, mer undantag, men det är illa nog att det förekommer alls. Självklart relaterar jag till min egen situation och tänk, tänk om någon skulle ta hand om mitt lilla älskade ♥ och inte vara snäll emot henne…
Tänk om hon då inte skulle kunna berätta det för oss i första taget…

Det går ju inte!!!

Det tror jag att alla föräldrar kan skriva under på, oavsett man har ett barn med en funktionsnedsättning eller inte…

Jag klarar inte detta idag men säkert inom sinom tid…

Avlösare… kortis… NEEEEEEEJ!!!!

Hela mitt inre skriker NEJ NEJ NEJ när jag hör dessa ord!
Jag vill inte, vill inte, VILL INTE behöva avlösare eller kortis…
De fyller sin funktion med råge, det är jag är helt övertygad om men JAG VILL INTE BEHÖVA DEM!!!

För flera år sedan började habiliteringen prata med mig om vilka LSS-insatser som finns, vad Hedvig har rätt till etc och jag slog ifrån mig det då och jag slår ifrån mig det nu. Då mest för att det kändes helt galet onödigt och det kändes som så avlägset… Då blev jag inte ens ledsen utan tyckte ”de” var helt tokiga som informerade mig om sådant, jag som satt där med jordens mest underbara lilla flicka. Ärligt talat?! Vad skulle jag med LSS-insatser till…? Det får eventuellt ske den dagen Hedvig eventuellt behöver dessa insatser för sin egen lyckas skull tänkte jag…

”Avlägset” har plötsligt kommit ikapp mig och det gör så ont, så ont, så ont

Liten H är jordens mest underbara lilla flicka ännu, och kommer alltid att vara det – naturligtvis!

Men lilla H har inte så många kompisar utanför dagismiljön…
Där är hon oändligt omtyckt och har många kompisar, stora kompisar, små kompisar, flick-kompisar och pojk-kompisar. Hemma är det annorlunda! De små dagiskompisarna leker själva ute i trädgården och på lekplatsen och i pulkabacken på eftermiddagar och på helger. Lilla H kan inte det! Lilla H måste ha någon med sig!

Varför?

För att lilla H kan få för sig att gå låååångt in i skogen…
För att lilla H kan få för sig att gå till mormor  – över stora vägen…
För att lilla H inte tänker på att akta sig för cyklar, mopeder och bilar…

Egentligen är det helt ok för lilla H att jag alltid är med, för henne är det inget konstigt och hon är många gånger mycket yngre än sina sex år och då VILL man ha sin mamma med. Men för kompisar som Hedvig vill leka med är det inte längre så ok att Hedvigs mamma också är med… Då leker de hellre utan lilla H…
 
Små kompisars föräldrar kan jag inte lägga ansvaret på känner jag. De är vana vid något helt annat och jag är rädd att de inte förstår hur snabbt det går, hur snabbt hon är borta. Jag är rädd att de inte förstår att de inte kan lämna Hedvig själv i trädgården, inte ens för att hämta ett glas vatten…

Vår trädgård är inhägnad…

Mitt hjärta går i tusen bitar de dagar jag ser lilla H titta ut genom fönstret eller – än värre- när hon står i trädgården och kikar över häcken och tittar på barn som leker… Hon säger till mig att hon vill vara med och vad skall jag svara? Går vi dit och frågar om Hedvig får vara med så får hon säkert det – om inte jag är med… Hur skall Hedvig förstå det? Hon älskar ju när hennes mamma är med…

”Avlägset” har kommit ikapp oss och jag ser ett behov för liten H att få göra något med någon annan än mig, att få delta i ett annat sammanhang och ha ett ”eget” liv precis som alla hennes kompisar har.

Nej, jag står fortfarande inte ut med tanken på kortis… Inte heller avlösare…

Ett par goda vänner berättade för oss hur de kände precis likadant ända tills de valde att byta ut ordet ”avlösare” mot ordet ”barnvakt”! Hur laddat kan/får ett ord lov att vara…? Hos en barnvakt har ett barn ofta mycket roligare än hemma! Barnvakt är ju toppen!

Allt detta är säkert oerhört svårt att förstå om man inte är i samma sits, jag är medveten om det. För mig handlar det om att det känns som om jag får ett knytnävsslag i magen så fort någon nämner ordet ”avlösare” och ordet ”kortis”. Jag står liksom inte ut! Jag får skuldkänslor som jag nästan inte hanterar! Herre Gud, det är mitt lilla barn, den ljuvligaste av ljuvliga och skall jag då lämna bort henne då och då för att jag inte orkar… nej, men det går inte liksom!

Lilla H själv i egen hög person är inte jobbig, inte heller denna lilla extra kromosom som gör henne till precis den underbara lilla varelse som hon faktiskt är! Det som är tungt, det som är jobbigt, det är att Hedvig liksom inte blir stor, att passningen utanför hemmets väggar är enorm, att det är svårt att stjäla till sig en minut här och där själv för jag vet aldrig hur mycket hon förstår av mitt resonemang med henne.

OCH det som är allra tuffast och allra mest jobbigt, det är att lilla H plötsligt är ”utanför”…

Utanför det sammanhang de flesta andra barn ingår i per automatik. Hon är inte utanför på dagis, tvärtom, hon är populär och omtyckt. Hon är inte utanför för att hon är olik om man nu tycker så. Nej, hon är utanför för att hon vill mer än hon klarar av; hon vill leka med sina kompisar men kan inte på egen hand etc.

Lördag och söndag går bra, jag försöker leka och aktivera efter förmåga. Sedan kommer måndagen och då är vi lediga – det är sådär bra faktiskt. Det var bättre att vara ledig onsdagar för nu blir det tre hela dagar hemma utan kompisar och det är långa dagar. Nu låter det som att hon aldrig leker med någon på helgerna, så är det naturligtvis inte men det ställer oerhörda krav på mig hela tiden. Jag får ordna och fixa, jag får bjuda hit någon annan mamma med barn på fika och lek, alternativt bjuda hem mig själv och Hedvig till någon.

Trevligt kanske du tänker? Ja men det är det ju, det är bara att man inte alltid har tid och lust att sitta och fika med någon annan mamma för att Hedvig skall få leka… Det är så ledsamt att behöva tänka så hela tiden, jämt, jämt och alltihop för att jag vill att min lilla flicka skall ha ett bra, meningsfullt och roligt liv!

Träffade habiliteringen idag igen och de tycker nog kanske att det är dags nu….
För min skull men framförallt för Hedvigs skull…

Puh!

Jag vill ju inte…
Jag står inte ut…
Jag får ont i magen…
Jag får skuldkänslor…

MEN

Jag vill ju att Hedvig skall ha roligt…
Jag vill ju att Hedvig skall göra små små steg mot frigörelse…
Jag vill ju att Hedvig skall få förmånen att ingå i ett annat sammanhang än i familjen…

Jag har ingen aning om vad jag skulle göra en hel dag utan lilla H – vi är som ler- och långhalm, sitter nästan ihop känns det som. Där jag är, där är Hedvig och där Hedvig är, där är jag…

Habiliteringen som såg min förtvivlan idag (också) frågade om jag inte känner någon jag kan fråga om att vara avlösare (läs barnvakt)… Detta efter att jag sagt att jag inte vill att kommunen skall plocka fram någon som skall ”ta hand om” mitt barn.

Tjaa, jo, den jag helst av allt vill och som jag har fullt förtroende för bor på andra sidan Sverige så det går ju inte. Det är fantastiska moster jag tänker på…

Sedan finns det en och annan jag kan tänka mig, faktiskt en jag gärna skulle vilja och där jag vet att Hedvig skulle trivas, men HUR ställer man en sådan fråga utan att någon känner sig trängd…? Utan att någon skall känna att hon ”måste” säga ja…?

En barnvakt som hämtar Hedvig från dagis en dag i veckan och som hon får följa med hem och delta i den familjens liv och aktiviteter. Att få äta middag i en annan familj utan sin mamma skulle vara både roligt och stort för liten H… Så tänker jag mig att jag hämtar innan läggdags…

En sådan barnvakt är ungefär vad jag kan stå ut med i dagsläget! Det skulle jag stå ut med utan dåligt samvete, utan att känna mig som en usel mamma och framförallt skulle jag stå ut med det för att jag vet att Hedvig skulle älska det – förutsatt att det är en person som Hedvig tycker om och som jag litar på…

Jag vill verkligen inte vara i den situationen att jag har rätt till LSS-insatser, även om jag vet att det är så…

Äntligen kom hon!!!

Efterlängtade och högt älskade fantastiska moster kom på besök!!!

I fredags kom fantastiska moster som är Hedvigs absoluta favorit i alla kategorier!

Som lilla H hade väntat…
Som lilla H hade längtat…

På torsdagen var både längtan och väntan näst intill olidlig! Med stor iver bäddade Hedvig sängen fantastiska moster skulle få sova i och hon frågade mig säkert trettio gånger:

– Kommel Lena NU?

Och lika många gånger svarade jag:

– Lena kommer i morgon!

Lilla kloka H gjorde själv en förenkling för att få grepp om tiden och sade:

– Mamma, Hedvig sovel EN gång, sen vaknal jag, SEN kommel Lena!?

– Ja men precis! När du har sovit en gång till då är det fredag och då kommer Lena!

Fredag morgon kom liten H upp, yrvaken och tokrufsig i håret. Jag satte mig på huk precis som jag brukar göra och hon lutade huvudet mot min axel som hon brukar göra. Men istället för att säga som hon brukar:

– Go´mollon mamma, sovit hööönt?

så sade hon:

– Nu hal jag sovit, nu kommel Lena! Val äl Lena?!

Då först förstod jag att hennes egen förenkling av tidsbegreppet hade behövt en liten slutkläm ifrån mig!
Jag skulle naturligtvis ha förtydligat att det inte bara var att sova och vakna utan även att dagen skulle passera med dagis, komma hem, fredagsfixa lite, laga mat och SEN till middagen skulle ju fantastiska moster komma.
Jag blev istället så glad för hennes eget sätt att klura ut exakt när fantastiska moster skulle komma att jag glömde fullfölja resonemanget…

Ja ja, vi fick gå igenom det på morgonkvisten istället och Hedvig köpte mitt resonemang utan ledsamhet eller bryderi – puh!
Konflikter må vara hänt innan man går till dagis, men inte ledsamma tårar – de är tuffare att deala med, de gör så ont i hjärtat..

Sedan kom då fantastiska moster och hon fick minsann veta att hon levde! Oj vad Hedvig har ”kört” med henne! Lekt och lekt och lekt och lekt och jag förstår henne! Hon behöver inte ens tjata på sin fantastiska moster för att få leka, hon bara frågar helt snällt:

– Leeeena, skulla flåga dig du ville leka mitt lum..?

– Jättegärna!
svarar fantastiska mostern.

Fantastiska mostern hade en av sina hundvalpar med sig och det var knappt att han fick vara med för Hedvig men ja, med risk för att bli utan lek med fantastisk moster så var det i alla fall ok med lilla valpen.

Nu har helgen inte bara bestått av fantastiska mostern utan även av en heldag med pappa och Ludde i snön (då fantastiska moster och mamman smet på spa med andra fantastiska mostern och utomordentligt fantastiska mormor…). Lilla H har åkt pulka och byggt snögubbar för det vilda. Det var en tjej med rosenröda kinder som mötte oss då vi kom hem från spa – pulkabacks-spa för liten H kanske?

Jag tror att Hedvig summerar helgen som kanon och nu är väntan och längtan stor efter att få åka till fantastiska moster och fira jul. Den lilla detaljen att vi reser till Kanariöarna innan dess verkar inte fullt lika viktig…

– Hedvig flygel pissplan (flygplan) till Kanalöalna o solal o badal och SEN kommel ja hem och då åkel vi till LenaMoaLars!!!

Å´ andra sidan är Hedvig den av oss som är duktigast på att leva i nuet så Kanarieöarna blir nog jättekul när vi är där, om än att löftet om att åka till fantastiska moster i jul säkert måste upprepas…

Att vara syskon…

Sedan lilla H föddes för drygt sex år sedan har det varit mycket fokus på henne – naturligtvis. Både från mig och min man, ifrån Hedvigs tre syskon samt från släkt och vänner. Det hade det ju varit även om hon ”bara” varit en så kallad ”vanligt” liten sladdis, men nu… med den extra lilla kromosomen är det än mer fokus – också det naturligtvis…

Hon föddes och på en gång fattades misstanke om Morbus Down (Downs syndrom) av barnmorska och av läkare…

NEJ! Det är inte sant! Det kan inte vara så… får inte vara så…

Hur skall det bli?

Hur skall det gå?

Hur skall Hedvigs liv blir?

Hur skall vårt liv bli?

Hur skall syskonens liv bli?

Vad skall folk säga?

Vad skall folk tänka?

Kommer folk att vara snälla mot lilla H?

Kommer folk att vara snälla mot hennes underbara syskon?

Kommer folk att vara snälla mot oss, min man och mig…?

Skall jag ta mina fina barn och flytta långt in i skogen för att skydda dem mot ”allt”, bara bo där och älska dem så innerligt för just de underbara varelser de är…?

Frågorna var – och är – många…
Några av dem är besvarade, en del delvis, andra inte alls…
Jag skall inte veckla in mig på allt det, inte här och inte nu, jag skriver om det vid sidan av… kanske blir det färdigt, kanske inte…? Det är känslomässigt tufft att skriva om samtidigt som det gör gott… det stärker…

Vad jag funderat mycket på sedan lilla H föddes och som jag funderar på ännu, varenda dag, är platsen Hedvig både tar och får av omgivningen, hur det påverkar hennes underbara syster och lika underbara bröder…?

Att få ett småsykon innebär naturligvis alltid en konkurrens om uppmärksamheten. Just den konkurrensen upplever jag inte som något problem i vår familj. Ebba, Ludvig och Gustav var tillräckligt stora när Hedvig föddes för att inte känna sådan svartsjuka. Men att Hedvig genom sin extra lilla kromosom, genom sitt hjärtfel och sina operationer, genom sin språkförsening, genom att hon behöver tecken som stöd, genom ja genom att hela hennes fantastiska personlighet kräver mer av det mesta så får hon ju extremt mycket uppmärksamhet från alla håll och kanter! Mest positiv sådan men tyvärr även negativ…

Hur känns det för Ebba, Ludvig och Gustav…?

Fråga dem, tänker du nu… och visst kan jag fråga dem, jag har frågat dem.
Svaren jag får är underbara! Men svaren jag får handlar om Hedvig, hur underbar hon är, hur rolig hon är, hur speciell hon är, hur tokig hon är, hur de inte vill ha henne annorlunda på något sätt och hur de känner en beskyddarinstinkt för Hedvig som kommer att vara resten av livet…

Fine!
Jag skulle kunna nöja mig med det!
De älskar henne villkorslöst och det behöver hon mer än någon annan! De är fullt medvetna om att lilla H kommer att behöva oss alla på många olika sätt hela livet och för dem är det fullkomligt naturligt att vi hjälps åt, alltid hjälps åt, för att det skall bli så bra som möjligt för Hedvig nu och framöver!

Men jag är inte nöjd med svaren jag får… för de säger inget om hur det är att vara syskon till ett barn med funktionsnedsättning… de säger inget om hur de mår…

Kanske mår de bra då?

Jag har frågat rakt ut!
Berättat att jag oroar mig för att de känner sig åsidosatta, att jag oroar mig för de tycker att hon tar för mycket plats, att jag oroar mig för att lilla H får för mycket uppmärksamhet av alla runtomkring, att jag oroar mig för vad syskonen får utstå iform av elaka kommentarer, gliringar, blickar etc…

Ebba och Ludvig skrattar oftast åt att jag oroar mig:

– Det gör du ju jämt mamma, för allting

Sant! Mycket sant till och med!
De tycker att hon tar plats men de bjuder gärna på den platsen. De tycker att hon får mycket uppmärksamhet – men inte för mycket. De får utstå elaka kommentarer, gliringar och blickar men vet att det är helt ok att svara på ett elakt sätt tillbaka – jo, jag har faktiskt sagt att det är helt ok att trampa tillbaka… – de vet också att det är helt ok att komma hem och vara ledsen, gråta och prata om det…

Det har naturligtvis hänt några gånger…

Deras tårar handlar – precis som mina – inte om att någon vill ha Hedvig annorlunda än vad hon är! Tårarna handlar om att det känns så orättvist mot Hedvig, att man känner sig sårad och kränkt å´ Hedvigs vägnar…

Jag försöker se mina barn för vad de är… de är olika alla tre och de måste få lov att vara precis som de är och bli älskade för vad/vem de är. Jag vill inte ha någon av dem på annat vis än de är, det gäller Hedvig också!

Jag försöker ge var och en av mina barn så mycket tid det går och så mycket tid de ”vill ha” av mig…
De stora är helt med på att det är bättre att förhöra läxor efter att Hedvig somnat, att det är mysigare med en kopp te och tonårsfunderingar då Hedvig somnat, att det ger bättre kvalité att sätta på en film tillsammans när Hedvig somnat…  För de är kloka mina barn, de är tillräckligt stora för att kunna se och förstå att liten H inte alltid kan förstå att vara tyst, att lämna plats, att låta någon annan prata färdigt, att vänta på sin tur etc. De är tillräckligt stora för att inse att den dagen Hedvig förstår det, den dagen kommer men den är inte här nu och då får vi leva efter det…

Jag är så förtvivlat rädd och orolig för att det skall vara för tufft att ha en lillasyster med Downs syndrom…
Förmodligen suckar de åt mig när/om de läser det här eftersom lilla H är bland det bästa som hänt dem i livet och de dyrkar marken hon går på…

Jag vill så förtvivlat gärna att alla mina barn skall förstå att var och en av dem betyder lika mycket för mig, att jag behöver var och en av dem, att Hedvig här och nu och kanske alltid kommer att ”sno åt sig” liter mer tid, men inte bara av mig utan av oss alla bara för att hon behöver just det, mer tid…

Jag försöker så gott jag kan att rusta dem – och mig själv – med ett skal som elaka människor inte kan tränga igenom… Varför? För att jag inte vill att Hedvigs syskon skall bli sårade, kränkta, ledsna och orättvist behandlade på grund av att vi har en alldeles ljuvlig liten H i familjen.

En ljuvlig liten H som är alldels tok-underbar…

En ljuvlig liten H som skapar ödmjukhet runt sig…

En ljuvlig liten H som jag hoppas får de mest luttrade människor att inte använda glåpord…

En ljuvlig liten H som jag önskar att alla fick lära känna…

Det är som Ebba sagt:

– Varje familj bord ha en extra liten kromosom, då skulle världen vara lite snällare….

Kärlek…

… kan vara så oändligt mycket…

Kärlek för mig denna tisdagsmorgon är utan tvekan den smörgås jag bjöds på till frukost!

En tisdagsmorgon som började som alla andra morgnar med lite varm mjölk till lilla H och lite kaffe till mig, drickandes tillsammans, ihopkrupna framför tv:n där Barnkanalen redan var i full gång.
Efter lite mys med mjölk och kaffe väckte vi sovande storebror, jodå det går ganska bra att väcka honom även om han gärna snoozar och snoozar…

Ludvig äter frukost, jag går och duschar. Så fort jag stängt av vattnet efter duschen hör jag hur liten H ropar:

– Mamma! Ja göl mögås… hälv!!!

– Vad bra hjärtat! Vad duktig du är!

säger jag och tänker att jag nu förmodligen hittar ett antal brödskivor på skärbrädan med olika antal bett i!
Så brukar det kunna vara… ett bett här, ett där, bäst att ta en tugga på den brödskivan också etc och resten av familjen får vackert finna sig i att välja en brödskiva med ett eller annat bett redan taget..

Så kommer jag då ut i köket en stund senare och ser en djupt koncentrerad Hedvig, stående på sin pall och hon kämpar med smörkniv, hon kämpar med osthyveln (!), hon kämpar med gurkskivor och inte minst kämpar hon med locken till alla burkar med pålägg…

När jag kommer fram till henne frågar jag om hon behöver hjälp…?
Hedvig skiner som en sol och säger:

– Näpp! Kan hälv!
Mamma!!! Ja göl mögås hälv!!! En till mej och en till dej mamma! Du fål gulka på…

Älskade lilla trollunge!

Hon har gjort en smörgås till sig med prickig korv på och en smörgås till mig med ost och gurka på!!!

Förstår att en och annan 6-årsförälder inte tycker att det är så märkvärdigt, gulligt kanske men inte så märkvärdigt men för mig är det det! För mig och säkert för alla andra familjer med en extra liten kromosom är det alldeles ljuvligt att en liten H planerat, räknat ut, tänkt till och allt på eget inititiv!!!

Jag hade tänkt mig en tallrik gröt i morse men tänkte om och åt den absolut godaste smörgåsen jag någonsin ätit! Bitvis helt utan smör och bitvis med stora klumpar smör… men jag gillar ju smör så…

Mycket gurka fick jag också – min lilla bästis vet hur jag vill ha det!

    

Pyssel och hemlisar…

Grådag är det idag…

Med det menar jag inte att grådag är en tråkdag, tvärtom, vi har en trevlig mysig dag idag!

Regnet öste ner då vi vaknade men det kändes inte som om det gjorde något just idag. Vi fick sova relativt länge – allt är ju relativt eller hur? – Hedvigs pappa fick ligga kvar i sängen med tidningen medan lilla H och jag tände ljus och kröp upp i soffan; Hedvig med en kopp varm mjölk och jag med en kopp kaffe…
Ett härligt sätt att dra på frukosten en stund…

Regnet slutada ösa ner och vi har varit en sväng runt stan och letat braskamin, även en sväng in på Bauhaus som med liten H är ett äventyr i sig! Det finns många ställen att försvinna på på Bauhaus! Garderobssystem till exempel! De hade också en gigantisk julavdelning där det faktiskt var lite svårt att förstå att paketen under granen var tomma och inte ens ämnade för nyfiken liten H!

Mest av allt fastnade nog Hedvig för en fullkomligt gräslig, ganska stor, lysande vit isbjörn att ha i trädgården inför julen…
VAD har en isbjörn med julen att göra undrar jag?
Om Hedvig fick den för att hon tyckte den var vacker…?

 Nix!

12 995:- för en sanslös hysterisk lysande isbjörn… skulle inte tro det!

Hedvig plockade dock åt sig ett paket med olikfärgade paketsnören med tillhörande självhäftande rosetter och väl hemma började hemlisarna…

Det är ju Fars Dag i morgon och hemlisar är väldigt spännande! Nu vet lilla H vart paketen finns gömda och jag hoppas att hon håller på hemlisen tills i morgon.

Utöver de nu mycket vackra paketen kreerades en hel del tecknignar denna eftermiddag.

Pyssel är kul!

Det blev bara fyra teckningar den här gången. Den här gången skriver jag eftersom det lika gärna kan kreeras 14 teckningar på lika många minuter – de gångerna är det inte lika kul att pyssla! Gör man något gör man det ordentligt tycker jag, kvalitet framför kvantitet.

Idag var det kvalitet som var ledordet även för liten H!

Det blev en teckning till pappa och den skall hållas hemlig och gömd tills i morgon!
Det blev en teckning till mamma; ett hus, en sol och en liten Hedvig!
Det blev en teckning till Beatrice som är Ebbas och Ludvigs lillasyster hos deras pappa. Beatrice får ett skepp namngivet ”Bea”, skeppet har till och med segel!
Det blev en teckning till Thea som är Gustavs lillasyster hos hans mamma. (Rörig familj? Inte alls, bara sådär stor och modern ni vet…) Thea får ett hus, en sol och en rosa Hedvig!

Nu var det egentligen inte antalet teckningar eller vad teckningarna föreställer som fascinerar och överraskar mig utan något helt annat… Då vi ritat en stund och Hedvig har ritat just Hedvig på två teckningar ber hon om att få dem tillbaka och säger:

– Vänta! Mamma! Ja glömde en sak…

– Vad glömde du…?
säger jag och hoppades att hon inte skulle måla över allt det fina hon gjort, det händer nämligen och det är lite trist…

– Ja glömde måla lös-ögon på Hedvig!

Ja men så klart!
Hedvig har ju glasögon numer och dessa hade hon glömt av då hon ritade av sig själv!
Lilla kloka hjärtat, varken hon eller jag funderade över det…

Hur skulle liten H göra nu, funderade jag och tänkte att just glasögon har vi nog aldrig ”tränat” på att rita.
Hedvig tog helt sonika pennan igen och ritade en rund ring runt vardera ögat på båda teckningarna och sa:

– Så däl ja! Nu äl det lilla Hedvig ijallafall!

   

Bästisar…

Idag när vi satt i bilen på väg till badet (som är bland det bästa lilla H vet) vänder jag mig till Hedvig och säger:

– Kanske vi skall fråga om mormor vill gå och bada med dig någon onsdag?

– Nähä, bala mamma…

– Bara mamma?

– Jaaa…

– Ok… men kanske skall vi fråga pappa någon onsdag då? Han vill säkert gå med dig och bada…

– Nähe, bala mamma…

– Bara mamma?

– Jaaa…

– Men, varför bara mamma?

– Föl att Hedvig och mamma äl bästisar…

Älskade lilla unge vad hon värmer mitt hjärta med sina små tankar och funderingar…

Väntan & längtan…

 Kom ut ur duschen och liten H är borta…

Ropar – inget svar… Ropar igen – fortfarande inget svar…

Kikar i vardagsrummet, i lilla H:s rum, i sovrummet, i köket… ingen Hedvig!

Ropar upp till Ludde och frågar om hon är med honom där uppe men nej…

Känner hur paniken kommer smygande och rusar ut i grovköket; tänk om hon gått ut, rymmare som hon är! Men nej, det verkar inte så…

Skyndar upp på övervåningen och in i äldsta dotterns rum – hon som har sovmorgon typ, taklampan är tänd, liten H sitter tätt bredvid nyvaken tonåring och för säkerhets skull lyser hon med en ficklampa rakt i ansiktet på tonåringen…

Förklaringen är att lilla H för första gången lyckats öppna trappgrinden…

Förklaringen är att lilla H intensivt väntar och längtar efter att storasyster skall vakna…

Men hur förklara för trött tonåring att hon blivit väckt alldeles för tidigt…? :-S

Tur då att storasyster har en ängels tålamod…

Äntligen dags för Viktor!!!

I lördags var det äntligen dags!
Äntligen skulle vi få träffa ”familjen Viktor” igen!

Vi gladde oss alla och trots att Hedvig varit uppe väldigt sent på fredagskvällen sov hon inte en blund i bilen på väg till Viktor – Viktor som bor i Norge!
Nej då, hon satt käpprak upp i bilstolen och väntade och längtade!

Viktor fyllde 8 år i helgen och Hedvig hade laddat med två paket, ett inköpt och ett egentillverkat!

Barnkalaset på lördagen var kul men jag tyckte nog att jag kunde ana en lättnad hos Hedvig då Viktors andra kompisar gick hem. Nöjd över att få ”ha” Viktor för sig själv lekte de, och lekte och lekte! 
Ett och annat tjuvnyp utdelades men inte värre än att de fortsatte leka direkt tårar var torkade.

Jag tror inte att någon förstår exakt hur mycket det värmer mitt hjärta när lilla H leker och har kul tillsammans med en liten kompis! Jag tror inte att man förstår den speciella känslan om man inte själv är förälder till ett litet barn där alla ”vanliga” saker inte sker per automatik…

Hedvig vill ju leka ofta och mycket med andra barn men har inte lika många ”gratis-tillfällen” som många andra barn och det är oftast inte på lika villkor! Med Viktor, och några andra små fina kompisar, är det på lika villkor och det är lika uppskattat från båda håll… ♥

Högt, högt på Hedvigs önskelista står ett sjörövarskepp och nu önskar hon sig endast ett precis likadant som Viktor har! Hur vi nu skall lösa det?! Nåväl, vis av erfarenhet tror jag nog att OM tomten kommer med ett sjörövarskepp så blir det bra vilket skepp den än må vara – förutsatt att det finns ”gubbar med lapp för ögat” samt kanoner med!

Hos Viktor kunde man även spela trummor och det var en helt ny upplevelse för lilla H – jag känner mig fast övertygad om att tomten inte kommer med ett trumset! Det räcker så bra att ”trumma” då och då hos någon annan… Hedvig trummade mycket… väldigt mycket… väldigt högt lät det…

Viktors födelsedag var i söndags och då vi skulle sjunga för Viktor på morgonen fick Hedvig en norsk flagga i ena handen, i den andra hade hon sitt egenhändigt gjorda paket. Hedvigs pappa och jag fann det lite lustigt att se henne med en norsk flagga i handen men det tycktes inte Hedvig reflektera över – förrän idag, då vi skrivit ut alla bilder! Det känns som om hon frågat mig 100 gånger vad det är för flagga! Lika många gånger har jag förklarat att det är en norsk flagga, Viktor bor i Norge och där har man norsk flagga – Hedvig bor i Sverige och där har man svensk flagga.

– Nej, Hedvig hal ju norsk flagga! Titta mamma!

– Jo, där har du ju norsk flagga men det är ju för att vi är hos Viktor i Norge och i Norge har man norsk flagga…

– Ja…

– När du fyller år har vi ju svensk flagga…

– Nej, jag hal norsk flagga! Titta mamma!

– Jaaa, jooo, på fotot har du norsk flagga men det är ju för att du är hos Viktor i Norge..

Denna konversation/diskussion pågick ja, kanske inte 100 gånger men många… Till slut hämtade jag boken ifrån Hedvigs födesledag och så jämförde vi foton och pratade lite till om svensk respektive norsk flagga och nu tror jag att liten H har koll på flaggorna…

Vem vet, vi får se om ämnet kommer upp imorgon igen och hur resonemanget går då…?